Vetenskaplig framfart
på gott och ont
I
början av januari gästade professor Anthony Bateman Lund för
att ge sin beskrivning av mentaliseringsbaserad psykoterapi. Mbt
är tänkt för personer med emotionellt
instabil personlighetsstörning, men utprovas nu också på andra diagnostiska
grupper. Modellen har visat sig effektiv
vid ett antal randomiserade kontrollgruppsstudier.
Batemans föredrag var intressant och
lärorikt på många sätt. Den psykodynamiskt grundade terapiformen kan vara
ett bra alternativ inom psykiatrin, där
kbt annars dominerar allt mer. Samtidigt väckte anförandet funderingar
kring människosynen inom dagens
människovårdande discipliner. Ingalunda specifik för Bateman, utan snarare
vanligt förekommande på psykiatriska
avdelningar och i tv-debatter med landets olika experter, är en ”vi och dom”uppdelning. En grupp ”borderlines”
klumpas ihop under en rad symtombeskrivningar, med fokus på problem,
svagheter och avvikelser. Sedan följer
en manual för hur man ska handskas
med detta.
BALANSEN MELLAN forskning och
praktik är inte enkel. Kanske står vi
ibland inför ett moment 22, där de
förklaringar som från början skulle
guida och samordna oss i nästa led blir
självuppfyllande profetior. Risken finns
att vi i vår önskan att validera undgår
att lyssna till den personliga berättelsen
och de individuella vägarna till bättring.
Ibland tycks det mer än något annat
handla om ett rationaliserande av människan och de mänskliga problemen,
som tjänar forskningen och industrin
mer än vad dessa tjänar människan.
Många är de som skrivit om vård
på klientens villkor, ändå förefaller
psykiatrin och dess modeller fortfarande något stela. När klienter själva
tillåts berätta om vägar till bättring, som
i Alain Topors Vad hjälper, framstår
Psykologtidningen 5 2011
ofta vårdgivarens personliga engagemang som avgörande. Snarare än att
agera uppfostrande, rör det sig om att
förmedla att man tror på människans
potential. Möjligen behöver delar av
den positiva psykologin ges utrymme.
Vad skulle det innebära om vi tog fasta
på människors styrkor och drivkrafter?
RELATIONEN MELLAN naturvetenskaplig forskning, psykiatri och psykologi blir särskilt ansträngd vad gäller
psykologiskt trauma. Enligt John Reads
Models of madness är trauma en bakomliggande faktor i närmre 80 procent
av fallen av svår psykisk problematik.
Trots detta tycks psykiatrin rådvill
inför fenomenet. Som Per Borgå och
”Balansen mellan forskning
och praktik är
inte enkel”
dynamiska skolan inte per automatik
humanare än den behaviouristiska, dbt
inte nödvändigtvis bättre på att hjälpa
än mbt. Eventuella inbördes fejder i
psykologkåren borde läggas åt sidan
för en större fråga, den om makt. Vad
innebär det att psykiatrin tillåts ha tolkningsföreträde i fråga om människor
med psykisk problematik? Psykologin
tycks i sin strävan efter erkännande från
den medicinskt grundade psykiatrin allt
mer influerad av dess onyanserade kategoriseringssystem och positivistiska
prägel. Sida vid sida med sociologin har
den psykologiska och den medicinska
disciplinen större chans att belysa komplexiteten hos människan och i livet.
Som det ser ut i dag i Sverige, förefaller dock psykologin sakna mandat när
det verkligen gäller. Detta har Jurgen
Reeder gjort en intressant redogörelse
av i Det tystade samtalet. Här framgår
hur psykologin i sin helhet var minimalt
representerad i expertrådet bakom
Socialstyrelsens nu framtagna riktlinjer för vård av människor med psykisk
ohälsa. !
Suad Al-Saffar formulerar det i Svensk
Psykiatri nr 32/07: ”Svårigheterna har
varit att bestämma hur fruktansvärd
verkligheten får vara och var fantasin
tar vid.” Vilket kategoriseringssystem
kan rättmätigt beskriva den subjektiva
verkligheten? Frågetecknen ger desto
större anledning för psykologer att finnas med i diskussionerna kring vård av
människor med psykisk ohälsa.
När allt kommer kring är den psyko-
SARA EKENSTIERNA
Arbetar med: Driver egna företaget
Ekenstierna Psykologkonsult, samt
är verksam inom Psykiatri Skåne.
Engagerad i: Konst och kultur
21
