Barn- och ungdomspsykoterapeutisk Salong 7 november 2009
Presentation av föreläsarna och sammanfattning av deras föreläsningar:
Inger Kvissberg är legitimerad psykoterapeut och har arbetat med familjebehandling sedan
mitten av - 80 talet med ett särskilt fokus på barnen och dess föräldrar. I ett drygt decennium
arbetade hon på Barnbyn Skå. Sedan 2006 är hon anställd på deltid som psykoterapeut inom
Stockholms Läns Landstings Beroendevård och arbetar som MarteMeoterapeut med samspels
- och anknytningsarbete i familjer med nyfödda barn. På halvtid arbetar hon i det egna
företaget Soultime familjebehandling, oftast på uppdrag från socialtjänsten.
Här följer en sammanfattning av uppsatsen som ligger till grund föreläsningen:
Den senaste tidens forskning visar på att barnet redan från födelsen börjar lägga den grund som
det sedan ska bära med sig genom livet. Grunden för barnets förmåga att relatera, att känna och
vara med andra. När relationen och samspelet mellan barnet och dess föräldrar domineras av
lustbetonade möten, bygger föräldern och barnet utan att veta om det, barnets sociala hjärna och
utvecklar dess förmåga till självreglering och komplexa sociala relationer. Forskningen visar att
barnet har en stark drivkraft, söker aktivt och är kompetent i att bidra till kommunikation med sin
omgivning. Syftet med uppsatsen är att söka kunskap om ögonkontaktens betydelse för
spädbarnets utveckling och hur samspelet mellan barn och föräldrar utvecklas. Fokus ligger på
de första månaderna i barnets liv. Det finns familjer där detta sampel av olika anledningar inte
kommer i gång utan barn och föräldrar hamnar i ett avvisande beteende som skapar svårigheter
för det fortsatta samspelet. Denna studie söker förståelse för orsaken till att vissa barn vänder sig
bort från föräldern och inte söker ögonkontakt. Studien vill också belysa möjligheten att påverka
samspelet genom samspelsbehandling och vad teorin säger om detta. Uppsatsen ställer frågan om
det finns kritiska perioder i barnets utveckling där det finns en ökad risk att det blir störningar i
samspelet mellan föräldrar och barn om föräldern inte möter och bekräftar barnets initiativ till
ögonkontakt. Den vill också belysa att förälderns egen anknytningserfarenhet har betydelse för
hur samspelet till barnet utvecklas. Om föräldern har egna upplevelser av negativa
samspelsmönster kan det skapa en sårbarhet inför uppgiften att samspela med sitt barn.
Studien genomfördes genom att koda och analysera videoinspelningar på samspelet mellan
spädbarn och föräldrar med fokus på ögonkontakten. Resultatet i studien visar att det fanns en
skillnad i hur mycket ögonkontakt det var mellan barn och föräldrar i de olika familjerna. I de
familjer där insats i form av samspelsbehandling påbörjats före 2 månader ålder fanns det
ögonkontakt och den ökade under behandlingens gång. I de familjer där insatsen påbörjades efter
2 månaders ålder fanns det betydligt mindre ögonkontakt och dessa barn uppvisade ett
avvärjande beteende. I familjer från kommunalt BVC fanns det mer ögonkontakt men framförallt
var den stora skillnaden längden på ögonkontakten. En slutsats är att det är av stor vikt att tidigt
uppmärksamma familjer som av olika orsaker behöver stöd och erbjuda dem insatser i form av
samspelsbehandling före 2 månaders ålder.
Maria Borg är legitimerad psykolog och legitimerad psykoterapeut. Sedan 15 år tillbaka har
hon arbetat inom BUP i Stockholm. Som psykolog har Maria främst varit inriktad på att
arbeta med de yngsta barnen och deras föräldrar. Hon har arbetat konsultativt till MVC och
BVC och arbetade på Småbarnsprojektet Gungan där man bland annat arbetade med
samspelsbehandling för barn 0-3 år och deras föräldrar. För närvarande är BUP Ektorp i
Nacka hennes arbetsplats.
Så här presenterar Maria sin föreläsning:
Min examensuppsats handlade om teori bakom samspelsbehandling där barn och föräldrar
deltar. Jag gjorde en litteraturstudie där jag undersökte samstämmigheter mellan
anknytningsteori, neurobiologi och psykoanalytisk teori med intersubjektiv inriktning. Mitt
intresse handlade om att förstå hur samspelet mellan föräldrar och barn påverkar barnets
inre utveckling. Jag ville också ta reda på mer om hur kunskapen om barns normala
utveckling i föräldra-barn-relationen överförs till förhållningssätt i samspelsbehandling och
individualterapi. En del av frågeställningarna handlar om varför relationen mellan klient
och terapeut har större betydelse för behandlingsresultatet än vilken terapeutisk metod som
används.
Teori kring samspelets, och senare lekens, betydelse för mentaliseringsförmågan studerades.
Studien berörde även ett samspelsperspektiv i terapier med vuxna. De författare som
huvudsakligen refererades var Allan Schore, Peter Fonagy och Daniel Stern.
Sammanställningen har resulterat i en syn på utveckling och behandling, där känslomässigt
samspel, relation och inre utveckling bildar en röd tråd. Anknytningsrelationen fungerar som
en emotionell bas för utvecklingen av strukturer i hjärnan som innefattar samspelskompetens,
förmåga att uppfatta bakomliggande motiv för beteende hos både en själv och andra, och
förmåga till känsloreglering.
