UTVÄRDERING AV ”FÖRSTA HJÄLPEN TILL PSYKISK HÄLSA

advertisement
UTVÄRDERING AV ”FÖRSTA HJÄLPEN TILL PSYKISK
HÄLSA MED INRIKTNINGEN ÄLDRE PERSONER”.
En före-och efterstudie
Centrum för Evidensbaserade Psykosociala Insatser (CEPI)
Medicinska fakulteten, Lunds universitet
SAMMANFATTNING
Inom ramen för Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) överenskommelse med regeringen
om en satsning på ett ”Bättre liv för sjuka äldre” pågår ett arbete särskilt riktat mot äldre
med psykisk ohälsa. I samarbete med Nationellt Centrum för Suicidforskning och Prevention
av psykisk ohälsa, NASP, har en utbildning i ”Första hjälpen till psykisk hälsa med inriktning
äldre personer” skapats. Under oktober 2013 utbildade NASP 51 instruktörer som under
hösten bedrev de första utbildningarna med denna inriktning. Resultatet av utbildningarna
har utvärderats av Centrum för evidensbaserade psykosociala insatser, CEPI, Lunds
universitet. Utvärderingen var upplagd som en pilotstudie med mätningar före- och sex
månader efter utbildningen. Sammanlagt fullföljde 139 personer studien. Resultaten visar:
•
•
•
•
signifikant ökad kunskap om psykisk ohälsa hos äldre
signifikant bättre beredskap att hjälpa en person i olika kristillstånd
signifikant ökat hjälpbeteende vid kontakter med personer med psykisk ohälsa
signifikant mer positiva attityder till personer drabbade av psykisk ohälsa.
Ansvariga för studien har varit Docent Bengt Svensson och Professor Lars Hansson, CEPI.
Utvärderingen har genomförts på uppdrag av SKLs projekt, Äldres psykiska ohälsa.
2
Introduktion
”Första hjälpen till psykisk hälsa med inriktningen äldre personer” är en utbildning som
syftar till att öka kunskapen om psykisk ohälsa hos äldre samt ge riktlinjer för hur man
hjälper i kriser som är förknippade med olika psykiska sjukdomar. Kursinnehållet som består
av en manual samt multimediainformation har sammanställts av Nationellt centrum för
suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa (NASP), Karolinska institutet i samverkan
med SKLs projekt- och referensgrupp. NASP är även värd för satsningen på ”Första hjälpen
till psykisk hälsa” för vuxna och för unga. Versionen som är anpassad för äldre är unik för
Sverige och inte prövad i något annat land. Medarbetarna på NASP har utvecklat
utbildningsprogrammet i samförstånd och samarbete med de australienska upphovsmännen
till de tidigare versionerna av ”Första hjälpen till psykisk hälsa” (Jorm m.fl 2007). Både
utbildningsprogrammet och uppföljningsstudien är gjorda på uppdrag av Sveriges
Kommuner och Landsting som även finansierat och aktivt deltagit i arbetet.
Bakgrund
Psykisk ohälsa är ett stort folkhälsoproblem. Aktuella studier visar att omkring 27 % av
Europas vuxna befolkning varje år drabbas av ohälsa som uppfyller kriterier för psykisk
sjukdom (Wittchen & Jacobi, 2005, Wittchen m.fl 2011). Om man dessutom lägger till psykisk
ohälsa hos barn och ungdom, förståndshandikapp och demenssjukdomar stiger andelen
drabbade till 38,4 % (Wittchen m.fl 2011). Mot bakgrund av dessa siffror innebär det att det
finns en stor sannolikhet att man i vardagen träffar på personer som i ett eller annat
avseende lider av psykisk ohälsa.
Trots att psykisk ohälsa är vanligt är allmänhetens kunskap om denna väldigt begränsad.
Vetenskapliga studier visar att människor i allmänhet är dåliga på att känna igen psykisk
ohälsa, att man har föreställningar om dess orsaker och behandling som inte alls
överensstämmer med det verkliga kunskapsläget. Dessutom är stigmatiserande attityder
vanliga och dessa leder till att ohälsan inte upptäcks och förhindrar att personer söker
professionell hjälp (Reavley & Jorm 2012). Studier visar även att endast en liten andel av de
som drabbas får adekvat hjälp och att det, även när tillståndet identifieras, tar ganska lång
från att tillståndet upptäckts till att hjälpinsatser sätts in (Wang m.fl, 2007).
Psykisk ohälsa är inte mindre vanlig hos den äldre befolkningen. I flera av Socialstyrelsens
publikationer uppskattar man att förekomsten av psykisk ohälsa bland personer 65 år och
äldre är omfattande. Man beräknar att 11 – 15 % vid något tillfälle lider av depression, 5 – 10
% lider av ångestsjukdom ofta tillsammans med depression och att prevalensen för
3
psykossjukdom är upp till 3 – 4 % (Socialstyrelsen 2012:2, 2013-6-3). Vidare påtalar man en
brist i omhändertagande och behandling för gruppen äldre med psykisk ohälsa. Trots den
höga förekomsten finns få verksamheter som är specialiserade på gruppens vårdbehov och
få äldre med psykisk ohälsa får tillgång till kompetensen från specialistpsykiatrin.
Sammantaget beskrivs äldregruppens situation som problematisk med hög förekomst av
psykisk ohälsa, inadekvata vårdåtgärder, brister i upptäckt av ohälsa och diagnostik, stor
användning av läkemedelsbehandling som ofta ges med föråldrade läkemedel och är dåligt
uppföljd, dålig tillgång till psykosociala interventioner och betydande överdödlighet som en
följd av samsjuklighet mellan psykisk och somatisk sjukdom (Socialstyrelsen 2013-6-3).
En del av bristerna i vård och omsorg hänförs till dåliga kunskaper om åldrandet och om
psykisk ohälsa hos äldre inom primärvård, geriatrisk vård, äldreomsorg, boendestöd och
psykiatrisk specialistvård. Det är viktigt att personal som har regelbundna kontakter med
äldre personer med vårdbehov kan identifiera psykisk ohälsa hos äldre för att kunna
tillförsäkra en god och säker vård. Suicid, som den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa
är mycket hög bland framförallt äldre män. En första förutsättning för att personer kommer
under adekvat behandling är att deras ohälsa upptäcks och kan ges en korrekt bedömning.
För att bidra till att vårdpersonal får mer kunskap och en större beredskap för att agera i
mötena med vårdtagare har på initiativ av Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)
utbildningsprogrammet ”Första hjälpen till psykisk ohälsa med inriktningen äldre personer”
skapats. Ursprunget till utbildningen är ”Mental Health First Aid” (MHFA) som utvecklats i
Australien och är avsedd att öka allmänhetens kunskap om psykisk ohälsa,
behandlingsmöjligheter och bemötande av personer som är drabbade (Jorm & Kitchener,
2007). MHFA finns sedan tidigare i en version för vuxna och en för personer som ofta har
kontakt med unga människor. Då programmet för äldre inte testats tidigare är det viktigt att
i en utvärdering dokumentera i vilken utsträckning kursdeltagarna ökar sin kunskap och sina
färdigheter i att hjälpa äldre med psykisk ohälsa.
Tidigare forskning kring ”Första hjälpen till psykisk hälsa”
Det mest undersökta utbildningsprogrammet är det för vuxna med psykisk ohälsa. De flesta
studierna är genomförda i Australien medan några är gjorda i Storbritannien och Sverige.
Hittills finns fem randomiserade kontrollerade studier, fyra är från Australien och en från
Sverige (Jorm & Kitchener, 2011, Svensson & Hansson, 2014). Dessutom har en meta-analys
genomförts (Hadlaczky m.fl., 2014). Forskningsresultaten är tämligen konsistenta för de olika
studierna. Utbildningen i ”Första hjälpen till psykisk hälsa” ökar kunskapen om psykisk
ohälsa, ökar kursdeltagarnas självförtroende för att hjälpa en person med psykisk ohälsa,
deras benägenhet att faktiskt hjälpa och förbättrar deras attityder till personer med psykisk
ohälsa. I den svenska studien ingår en uppföljning som visar att de positiva förändringarna
kvarstår två efter avslutad utbildning (Svensson & Hansson 2014).
Syfte
4
Att undersöka i vilken utsträckning ”Första hjälpen till psykisk hälsa med inriktning äldre
personer” förändrar:
•
•
•
•
Kunskapen om psykisk ohälsa hos äldre
Självförtroendet för att hjälpa en person med psykisk ohälsa
Benägenheten att faktiskt hjälpa en person med psykisk ohälsa
Attityder till personer med psykisk ohälsa
Metod
Design
Undersökningen genomfördes som en kvasi-experimentell studie med en mätning före
påbörjad utbildning och en uppföljning sex månader efter avslutad utbildning.
Deltagare
Deltagarna i studien var alla verksamma som personal inom verksamheter som möter äldre.
Utbildningens innehåll
Innehållet i utbildningen behandlar de vanligaste formerna av psykisk ohälsa hos äldre.
Manualen beskriver aspekter på psykisk ohälsa hos äldre i allmänhet samt tillstånd som
depression, ångestsjukdom, psykotiska tillstånd, demenssjukdom, missbruk, självmordsrisk,
trauma, aggressivitet och ät – och sömnproblem. För varje tillstånd finns även information
om vilken behandling som kan vara effektiv och hur man skall agera för att denna skall
komma till stånd. Ett genomgående tema i utbildningen är hur man skall bemöta personer
med psykisk ohälsa samt handfasta råd och principer för hur man praktiskt förhåller sig till
olika situationer som kan uppstå i samband med dessa möten. Utbildningen ges under två
dagar med sex timmars undervisning per dag.
Implementering
Personer som skulle fungera som instruktörer/kursledare för utbildningen rekryterades från
hela landet. De som rekryterades var vanligtvis personer med mycket goda kunskaper inom
området äldre och/eller psykiatri. Ett stort antal hade ledande befattningar eller
motsvarande. Bland instruktörerna finns 15 olika befattningar representerade. En
förutsättning var att de skulle ha sådan legitimitet i sina organisationer att de kunde skapa
utbildningsmöjligheter för anställda i sina hemlän eller kommuner. Samtliga instruktörer fick
ansöka om att få gå utbildningen och urvalet gjordes av SKL. I syfte att ge en större
beredskap och kunskap om psykisk ohälsa hos äldre generellt fick samtliga instruktörer
dessutom ett referensbibliotek som komplement till MHFA-materialet. Alla gick sedan en
specialdesignad instruktörsutbildning under ledning av programansvariga från NASP. Efter
avslutad utbildning återvände de till sina arbetsplatser med uppdraget att där utbilda de
5
anställda inom sina egna och närliggande verksamheter. I deras uppdrag ingick även att vara
behjälpliga med datainsamlingen före påbörjad utbildning. Enligt Sveriges Kommuner och
Landstings hemsida, augusti 2014, finns 51 instruktörer, fördelade på 12 olika län, som har
behörighet att bedriva utbildningen.
(http://www.skl.se/socialomsorgstod/aldre/psykiskhalsaaldre/forstahjalpeninstruktor.2059.
html)
Datainsamling
I samband med instruktörsutbildningen informerades de blivande instruktörerna om
utvärderingens bakgrund, syfte och genomförande. De ombads att i samband med att de
planerade sina utbildningar göra en inventering av hur många som beräknades delta. När de
visste antalet deltagare skulle de anmäla detta till en av forskarna som i sin tur skickade
informationsbrev, frågeformulär och svarskuvert till kursledaren. Kursledaren delade sedan
ut materialet i samband med kursstart, bad deltagarna att besvara frågorna och sedan lägga
frågeformulären i svarskuvertet och försegla det.
Kursledaren samlade sedan in
svarskuverten och postade dem. Bifogat till frågeformulären fanns ett informationsbrev som
beskrev utvärderingens upplägg och syfte. I informationen påtalades att deltagandet var
frivilligt och att man hade rätt att avbryta detta när man så ville. För dem som samtyckte
fanns en blankett där kursdeltagarna kunde skriva ner sitt namn och sin adress för att sex
månader efter utbildningen få sig tillskickad en postenkät med svarskuvert. Utskicken av
postenkäten sex månader efter utbildningen gjordes via CEPI:s kansli, Lunds universitet.
Instrument
Frågeformulären som besvarades före utbildningen innehöll demografiska frågor, frågor om
egen erfarenhet av psykisk ohälsa/psykisk ohälsa i familjen, hur säker man känner sig på att
hjälpa en person med psykisk ohälsa, om man träffat någon med psykisk ohälsa senaste
halvåret och om man då hjälpt personen man träffat (Jorm & Kitchener, 2007). Vidare
besvarades frågor om i vilken utsträckning man tyckte man var bra på att: våga ta kontakt
med en person med psykisk ohälsa, stanna kvar och lyssna på en person som pratar om sina
psykiska problem, veta vad man skall lyssna efter och vara uppmärksam på när man pratar
med någon som är nedstämd och ledsen, fråga någon om deras tankar på att ta sitt liv/begå
självmord, ge information om vilken effektiv hjälp som finns att få, känna igen tecken på
psykisk sjukdom, bedöma allvaret i en situation där en person befinner sig i svår psykisk kris,
föreslå saker som kan göra att en person med psykisk ohälsa skall må bättre. Frågorna
besvarades på skala från 1 = inte alls till 5 = i mycket stor utsträckning (Svensson & Hansson
2014).
För att undersöka attityder till personer med psykisk ohälsa användes sex påståenden från
etablerade frågeformulär som besvarades med i vilken utsträckning man instämmer med de
olika påståendena (instämmer helt = 6, inte alls = 1). Följande påståenden användes: Så långt
det är möjligt bör psykiatrisk verksamhet bedrivas i öppna vårdformer; Vi måste inta en mer
6
tolerant inställning till människor i vårt samhälle, som har en psykisk sjukdom; Det är bäst att
undvika människor som har en psykisk sjukdom; Människor med psykisk sjukdom är mycket
mindre farliga än vad de flesta människor tror; Jag skulle känna mig orolig om jag besökte
någon med en psykisk sjukdom; Psykisk sjukdom är en sjukdom som vilken annan sjukdom
som helst (Höglund m.fl., 2008).
Slutligen besvarades 19 kunskapsfrågor sammanställda av Ahlin Åkerman (NASP 2013). De
var formulerade som påståenden med svarsalternativen: stämmer, stämmer inte, vet ej.
Exempel på frågor är: Psykisk ohälsa är lika vanligt bland ensamstående äldre jämfört med
par; Det är ungefär dubbelt så många äldre män jämfört med äldre kvinnor som tar sina liv.
Vid sexmånadersuppföljningen besvarades samma frågeformulär med undantag av de
demografiska uppgifterna. Ett av frågeformulären besvarades endast efter sex månader. Den
konkreta frågeställningen var i vilken utsträckning man faktiskt hjälpt någon efter att man
avslutat utbildningen. Deltagarna fick rapportera om de på en skala från 1 = inte alls till 4 =
vid många fler tillfällen: Vågat ta kontakt med en person som inte verkar må psykiskt bra;
Stannat kvar och lyssnat på en person som pratar om sina psykiska problem; Frågat om
någon haft tankar på att ta sitt liv/begå självmord; Gett personer som mått psykiskt dåligt
information om vilken effektiv hjälp som finns att få; Informerat om vart man kan vända sig
för att få rätt sorts hjälp; Föreslagit saker som kan göra att en person med psykisk ohälsa
mår bättre.
Statistik
Demografiska skillnader mellan de som fullföljde undersökningen och de som inte gjorde
detta undersöktes med Chi2 avseende dikotoma variabler och med Independent T-test för
kontinuerliga. Skillnader mellan mätningen före utbildning och efter sex månader
undersöktes med T-test för parade mätningar. Alfa-värdet sattes till <0.05. Effektstorlekar
kalkylerades enligt Cohen’s d (Cohen, 1992). Analyserna gjordes i IBM SPSS.
Resultat
Undersökningsgrupp
Mellan den 8 oktober och den 21 november 2013 skickades 368 frågeformulär med
svarskuvert ut till 18 olika orter i Sverige. Antalet frågeformulär per ort varierade stort, som
mest efterfrågades 70 enkäter och som minst 8. Av de 368 breven återsändes 304 med
besvarade frågeformulär. Inför uppföljningen sex månader efter genomgången utbildning
kunde 298 adresser användas för utskick av nya frågeformulär. I sex av de inkomna svaren
var adresserna antingen inte angivna eller så otydliga att de inte kunde användas. Antalet
svarskuvert som kom in efter utskick nummer två var 141 stycken. I dessa var två
frågeformulär inte besvarade och endast 2 brev kom åter till avsändare. Detta ger en total
databas med komplett data med före- och eftermätning för 139 personer. Svarsfrekvensen
för sista mätningen är 45,7 %. Beskrivning av undersökningsgruppen ges i tabell 1.
7
Tabell 1. Demografisk information om undersökningsgruppen (n = 139).
Ålder, (år) m, (sd)
Kvinnor
Högskoleutbildade
Födda i Sverige
Vårdpersonal
Egen erfarenhet av psykisk ohälsa
Erfarenhet av psykisk ohälsa i familjen
45,8 (11,2)
%
92,1
47,1
87,7
81,8
18,8
43,5
Jämförelser mellan gruppen som endast besvarat frågorna före utbildningens start (n = 165)
och dem som även besvarat frågeformuläret vid sex månaders uppföljning (n = 139) visar
vissa skillnader. De som fullföljt undersökningen och besvarat frågeformulären vid båda
tillfällena är något äldre, (45,7 vs 43,1, p < 0.05) har signifikant högre utbildning (p < 0.05)
och anger i lägre grad att de själv har erfarenhet av psykisk ohälsa (24,7 % vs 18,8, p < 0.05).
Förutom dessa skillnader anger de som fullföljt studien att de är mindre säkra på att hjälpa
en person med psykisk ohälsa (p < 0.05) vid mätningen före påbörjad utbildning.
Det finns inga skillnader mellan grupperna avseende kön, födelseland, erfarenhet av psykisk
ohälsa i familjen, i vilken utsträckning man träffat en person med psykisk ohälsa de senaste 6
månaderna eller i vilken utsträckning man erbjudit sig att hjälpa någon med psykisk ohälsa.
Förändringar av upplevd beredskap och förmåga att bistå med första hjälpen till psykisk
hälsa
Jämförelser mellan studiedeltagarnas bedömning av sin förmåga att utföra första hjälpen till
psykisk hälsa före respektive efter utbildningen redovisas i tabell 2.
8
Tabell 2. Studiedeltagarnas rapporterade benägenhet och upplevda förmåga att ge första hjälpen till psykisk
hälsa (n = 139).
Frågeområde
Före utbildning
(m, sd)
2.3 (0.6)
Efter utbildning
(m, sd)
2.7 (0.5)
P***
ES
0,001
0.76
3.0 (0.9)
3.2 (0.8)
0.34
0.12
Våga ta kontakt med en person med psykisk
ohälsa**
3.1 (1.0)
3.5 (0.8)
0.001
0.45
Lyssna på en person med psykisk ohälsa**
3.7 (0.9)
4.1 (0.7)
0.001
0.45
Lyssna efter budskap som signalerar risker**
2.9 (0.9)
3.7 (0.8)
0.001
0.89
Fråga om självmordstankar**
2.5 (1.2)
3.3 (1.0)
0.001
0.71
Ge information om vilken hjälp som finns**
2.7 (1.1)
3.7 (0.9)
0.001
0.96
Ge information om var man kan få hjälp**
2.8 (0.8)
3.5 (0.8)
0.001
0.89
Kunna känna igen symtom**
2.7 (0.9)
3.4 (0.8)
0.001
0.78
Kunna bedöma allvaret i en situation**
2.7 (0.9)
3.5 (0.9)
0.001
0.88
Hur säker man känner sig på att hjälpa en person
med psykisk ohälsa*
Erbjudit hjälp till en person med psykisk ohälsa*
*Skala från 1= inte alls – 4 =Mycket. ** Skala från 1 = inte alls – 5 = i mycket stor utsträckning. *** Student’s ttest, ES = Cohen’s d
I allt väsentligt rapporterar studiedeltagarna en signifikant ökad beredskap för att bistå
personer med psykisk ohälsa.
Förändringar av kunskap om psykisk ohälsa hos äldre
Frågeformuläret med 19 kunskapsfrågor visade att studiedeltagarna gjort kunskapsvinster
som fanns kvar sex månader efter utbildningen. Innan påbörjad utbildning hade deltagarna i
genomsnitt 10 korrekta svar medan man efter sex månader hade 13 korrekta svar. I
statistiska termer ger detta en klar signifikant förbättring (9.9 vs 13.1, p <0.001, ES = 1.16).
Utbildningens effekt på attityder till psykisk ohälsa
De sex frågorna kring attityder består av påståenden som besvaras på en sexgradig Likertskala från ”instämmer inte alls” till ”instämmer helt och hållet”. För fyra av frågorna
indikerar ett högre värde en mer positiv inställning medan för två av frågorna innebär ett
lägre värde denna tolkning. Resultatet presenteras i tabell 3.
9
Tabell 3. Förändringar av attityder till psykisk ohälsa före och efter utbildningen (n = 139).
Påstående
Före utbildning
m (sd)
4.2 (1.2)
Efter utbildningen
m (sd)
4.6 (1.0)
P*
ES
0.001
0.35
Vi måste inta en mer tolerant inställning till
människor i vårt samhälle, som har en
psykisk sjukdom
5.0 (1.2)
5.4 (0.8)
0.001
0.38
Det är bäst att undvika människor som har
en psykisk sjukdom
1.5 (1.0)
1.2 (0.7)
0.01
0.29
Människor med psykisk sjukdom är mycket
mindre farliga än vad de flesta människor
tror
4.1 (1.4)
5.0 (1.2)
0.001
0.63
Jag skulle känna mig orolig om jag besökte
någon med psykisk sjukdom
2.4 (1.3)
2.2 (1.3)
0.06
0.20
Psykisk sjukdom är som vilken annan
sjukdom som helst
4.6 (1.6)
5.0 (1.4)
0.001
0.28
Så långt det är möjligt bör psykiatrisk
verksamhet bedrivas i öppna vårdformer
*Student’s t-test, ES = Cohen’s d
Samtliga frågor visar att deltagarna anger mer positiva attityder sex månader efter
utbildningen jämfört med vad man angav före. I endast ett av påståendena når resultatet
inte statistisk signifikans.
Rapporterade förändringar i hjälpbeteende
Vid uppföljningen sex månader efter genomförd utbildning tillfrågades deltagarna om i
vilken utsträckning de faktiskt hjälpt någon och i vilken utsträckning de tillämpat det som
kursen lär ut. Av de 139 deltagarna angav 116 av dem att de träffat personer med psykisk
ohälsa de senaste sex månaderna. I tabell 4 anges hur stor andel av dessa som rapporterar
att de vid betydligt fler tillfällen eller vid många fler tillfäller använt sina färdigheter (Tabell
4).
10
Tabell 4. Rapporterade förändringar i hjälpbeteenden sex månader efter genomgången utbildning. Tabellen
omfattar endast deltagare som rapporterat att de träffat en person med psykisk ohälsa de senaste sex
månaderna (n = 116).
Sedan jag gick kursen har jag oftare:
Vågat ta kontakt med en person som inte verkar må
psykiskt bra
Hur många som anger ”Vid betydligt fler tillfällen”
eller ” Vid många fler tillfällen”
46.0 %
Stannat kvar och lyssnat på en person som pratar om
sina psykiska problem
60.2 %
Frågat om någon haft tankar på att ta sitt liv/begå
självmord
28.5 %
Gett personer som mått psykiskt dåligt information
om vilken effektiv hjälp som finns att få
42.0 %
Informerat om vart man kan vända sig för att få rätt
sorts hjälp
42.0 %
Föreslagit saker som kan göra att en person med
psykisk ohälsa kan må bättre
53.6 %
Som framgår av tabellen så anger deltagarna att de har utnyttjat sina kunskaper och i högre
grad än tidigare faktiskt utfört första hjälpen – insatser under de sex månader som
uppföljningen täcker in.
Diskussion
Studieresultaten skall betraktas utifrån de förutsättningar som gällt för både
implementeringen och studien. Utbildningen av instruktörer skedde under första veckorna i
oktober 2013 och nästan samtidigt påbörjades datainsamlingen. Detta innebär att resultaten
till största delen speglar de allra första kursdeltagarna som utbildats av instruktörer som för
första gången gett en utbildning som aldrig tidigare getts. De mycket positiva resultaten kan
avspegla att utbildningsmaterialet och utbildningens uppläggning fungerat mycket väl för att
bedriva en effektiv undervisning.
I alla aspekter som mätts påvisas positiva förändringar. Benägenheten att på olika sätt ta
kontakt, lyssna aktivt, fråga om suicidtankar, ge information och bedöma risker är i alla
avseenden signifikant högre sex månader efter utbildningen jämfört med före. Den enda
aspekt som inte förändras signifikant gäller i vilken utsträckning man erbjudit hjälp till en
person med psykisk ohälsa. Frågan ställs som en följdfråga till en annan fråga där man skall
ange om man träffat någon med psykisk ohälsa de senaste sex månaderna. Den är då
specifikt riktad till en situation med den personen eller de personerna man träffat.
Kursdeltagarna anger i genomsnitt värdet tre, på en fyrgradig skala, redan vid första
11
mätningen och det är rimligt att anta att en ännu ovan första hjälpare intar en ödmjuk
inställning till sin kompetens i det här avseendet och fortfarande tycker att det näst högsta
värdet känns mest passande när de besvarar frågan efter sex månader. Däremot rapporterar
kursdeltagarna att de till stor del förändrat sitt hjälpande beteende efter att de avslutat
utbildningen. Nästan 30 % anger att de vid betydligt, eller många fler tillfällen frågat om
någon har självmordstankar och hela 60 % uppger att de oftare stannar och lyssnar på en
person som pratar om sina psykiska problem. Dessa rapporterade beteendeförändringar kan
ha stor betydelse för många äldres möjligheter att få sin psykiska ohälsa upptäckt och även
förbättra arbetsrutiner inom äldrevården.
Till ovanstående kan läggas att kursdeltagarna signifikant förbättrat både sina kunskaper om
psykisk ohälsa och sina attityder till personer som är drabbade. Mer positiva attityder till
personer med psykisk ohälsa är inte en isolerad fråga för äldrevården utan det är rimligt att
anta att kursdeltagarnas inställning till psykiskt sjuka i allmänhet förbättrats. Detta skulle i så
fall innebära en framgång för ansträngningarna med att bekämpa stigma och diskriminering i
samhället.
Resultaten överensstämmer med dem som rapporterats för vuxenversionen av ”Första
hjälpen till psykisk hälsa”, men då detta är den första studien med inriktningen mot äldre
finns inga jämförelsematerial. Avseende förändringar i hjälpbeteenden är resultaten från
den svenska studien av vuxeninriktningen ungefär jämförbara med dem som framkommer i
inriktningen mot äldre personer (Svensson & Hansson, 2014).
Studien har begränsningar då undersökningens uppläggning inte tillåter tolkningar av
kausala samband. Avsaknaden av en kontrollgrupp medför att de förändringar som studien
uppvisar inte med säkerhet enbart kan tillskrivas utbildningen. Upplägget av studien hade
heller aldrig detta syfte. En ny och helt oprövad intervention är sällan föremål för
randomiserade kontrollerade studier. Ett första steg brukar vara att göra en
pilotundersökning med före- och eftermätning för att ta reda på om insatsen verkar lovande.
I det här fallet kan slutsatsen vara att äldreversionen av ”Första hjälpen till psykisk hälsa” är
mycket lovande. Andra begränsningar i studien är det stora bortfallet vid uppföljningen
efter sex månader. Skillnaderna som redovisas mellan gruppen som svarade efter sex
månader och dem som inte svarade ger dock ingen större vägledning för att bedöma om
resultatet påverkats på ett systematiskt sätt. Den viktigaste skillnaden kan vara att de som
fullföljt studien har högre utbildning. Detta skulle antingen kunna påverka resultatet negativt
då man kan anta att de med högre utbildning redan är bättre insatta i frågorna och att
utbildningen i ”Första hjälpen” hade ett begränsat nyhetsvärde. Alternativt att de har bättre
studievana och därmed tagit till sig utbildningen bättre, vilket då förutsätter att man är
ganska okunnig inom ämnesområdet vid kursstart. En randomiserad kontrollerad studie
skulle kunna ge svar på en del av dessa frågor.
12
Referenser
Cohen J (1992) A Power Primer. Psychol Bull 112(1):155-159
Hadlaczky G, Hökby S, Mkrtchian A, Carli V, Wasserman D (2014) Mental Health First Aid is
an effective public health intervention for improving knowledge, attitudes, and behaviour: A
meta-analysis. Int Rev Psychiatry 26(4):467-475
Högberg T, Magnusson A, Ewertzon M, Lützén K (2008) Attitudes towards mental illness I
Sweden: Adaptation and development of the Community Attitudes towards Mental Illness
questionnaire. Int J Ment Health Nurs 17:302-310
Jorm AF, Kitchener BA, Kanowski LG, Kelly CM (2007) Mental health first aid training for
members of the public. Int J Clin Health Psychol 7:141–151
Jorm AF, Kitchener BA (2011) Noting a Landmark Achievement: Mental Health First Aid
Training Reaches 1% of Australian Adults. Aust N Z J Psychiatry 45:808-813
Reavley NJ, Jorm AF (2012) Public recognition of mental health disorders and beliefs about
treatment: changes in Australia over 16 years. Br J Psychiatry 200:419–425
Wang PS, Angermeyer M, Borges G, Bruffaerts R, Chiu WT et al. (2007) Delay and failure in
treatment seeking after first onset of mental disorder in the World Health Organization’s
World Mental Health Survey Initiative. World Psychiatry 6:177–185
Wittchen HU, Jacobi F (2005) Size and burden of mental disorders in Europe – a critical
review and appraisal of 27 studies. Eur Neuropsychopharmacol 15: 357-376
Wittchen HU, Jacobi F, Rehm J, Gustavsson A, Svensson M et al. (2011) The size and burden
of mental disorders and other disorders of the brain in Europe 2010. Eur
Neuropsychopharmacol 21: 655–679
Socialstyrelsen (2012) Äldres behov av vård och stöd. 2012-2-22
Socialstyrelsen (2013) Ökat stöd till äldre med psykisk ohälsa. 2013-6-3
Svensson B, Hansson L (2014) Effectiveness of Mental Health First Aid Training in Sweden. A
Randomized Controlled Trial with a Six-Month and Two-Year Follow-up. PLoS ONE
9(6):e1000911
13
Download
Random flashcards
organsik kemi

5 Cards oauth2_google_80bad7b3-612c-4f00-b9d5-910c3f3fc9ce

Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Create flashcards