De förtjänar ett bättre liv

The Scum of the Earth
En studie om gatubarnen från Nordvästra Afrika
FOU enheten vid Baggium Vård & Behandling AB,
2013-2016
Annicka Lang
Renata Popadic
Innehåll
Innehåll .................................................................................................... 1
Inledning................................................................................................... 2
De nya invandrarna ................................................................................. 2
Personalens iakttagelser ........................................................................... 2
Syfte och frågeställningar ............................................................................ 3
Begreppdefinition ....................................................................................... 3
Psykiskt trauma ......................................................................................... 3
Människorättsperspektivet ........................................................................... 5
Barnets rättigheter .................................................................................. 6
Teoretisk diskussion ................................................................................... 6
Anknytningsteori ..................................................................................... 7
Den plågade själens hämnd ...................................................................... 9
Vanmakt och aggressivitet ...................................................................... 17
Ontologisk trygghet ............................................................................... 18
Metod ..................................................................................................... 19
Resultat .................................................................................................. 21
Familjerelationer ................................................................................... 21
Livet på gatan ....................................................................................... 22
Resan till Sverige................................................................................... 24
Känslor ................................................................................................ 25
Relationer ............................................................................................. 27
Framtid ................................................................................................ 27
Analys .................................................................................................... 28
Tidig anknytning .................................................................................... 34
Livet på gatan ....................................................................................... 35
Flykten från sitt liv ................................................................................. 36
Känslor ................................................................................................ 36
Förmåga att knyta relationer ................................................................... 37
Framtiden ............................................................................................. 38
Avslutande diskussion ............................................................................... 39
Inledning
De senaste åren har asylsökande ungdomar och barn från Nordvästra Afrika utan
vårdnadshavare anlänt till Sverige. Vissa
av barnen söker inte asyl, men uppehåller
sig i Sverige ändå. De flesta av barnen söker dock asyl och anmäler sig till migrationsverket. Barnens uppehälle är anvisningskommunens ansvar tills en kommunhänvisning sker, vilket skall ske så snart
som möjligt.
Baggium Vård & Behandling AB har i tjugo
år arbetat med att ta emot ensamkommande asylsökande barn och har en lång erfarenhet av de svårigheter och möjligheter dessa barn möter i sin migrationsprocess.
Vi har kunnat se både kollektiva och individuella mönster hos de barn och ungdomar som kommer till oss, och sökt kunskap om de speciella beteenden som barnen
visat utifrån ett anknytningsteoretiskt, inlärningsteoretiskt, sociologiskt, psykobiologiskt och utvecklingsekologiskt perspektiv. Barnen är en produkt av hela sin
historia och deras ursprungsförhållanden ger oss både kulturella och personliga
nycklar som hjälper oss i vårt arbete med att söka förståelse för deras beteende
och ger oss verktygen att kunna erbjuda dem det bästa stödet i processen.
De nya invandrarna
Hela Västeuropa har genomfört stora förändringar i migrationspolitiken i slutet av
seklet. År 1990 antogs Dublinkonventionen av EG länderna. Enligt denna konvention har en asylsökande vars rätt till asyl har prövats av en utav EU länderna
inte rätt till en ny prövning i något annat EU land. Genom Schengenavtalet effektiviserades kontroll av de som söker asyl på det sätt att alla asylsökande över 14
år får lämna fingeravtryck. Fingeravtryck kontrolleras genom så kallad Euroduck
(europeisk elektroniskt system) som registrerar att personen har sökt asyl och
kontrollerar om personen har sökt asyl i ett annat EU land. EU bildades formellt
1993 och EG:s inre gränser utplånades samtidigt som gränser gentemot omvärlden blev nästan obestigbara (Samuelsson, 1999). Sverige blev medlem i EU 1995.
Under 2000 talet har det kommit till Sverige nytt slags flyktingar – flyktingar som
tog sig genom illegala vägar. Under flykten är utsattheten än större och ett trauma
får genomgående kraftigare negativa effekter på individens psykiska struktur
(Baldawi 2012)
Personalens iakttagelser
Barn och ungdomar som kommer utan vårdnadshavare från Nordvästra Afrika är
en ny grupp asylsökande vilka uppvisar ett beteendemönster vi inte tidigare mött
på ett kollektivt plan. Polis och socialtjänst rapporterar om en grupp som har ett
utpräglat kriminellt beteende, där stöld är det vanligaste brottet. Polisen beskriver
ungdomar som arbetar tillsammans för att nå optimal framgång i sin brottsliga
verksamhet.
2
Socialtjänsten rapporterar om grupper av ungdomar som har stora svårigheter att
interagera med vuxna, behålla prosociala kontakter, underordna sig regler och
bestämmelser samt att tillgodogöra sig undervisning i skolan pga utebliven närvaro
Den grupp barn och ungdomar som möter oss nu, ställer andra krav på vår kompetens. Vår personal vittnar om barn som de inte kan skapa relation med, vilket
gör att de normala sociala reglerna sätts ur spel och försvårar kontakten. Personalen på vårt transitboende uppger att ”barnen kommer och går som de själva vill
och tar ingen hänsyn till boendets kollektiva tider. De kan försvinna helt och vara
borta några dagar, och kommer sedan hem genomtrötta, smutsiga och uthungrade. De vill inte tala med oss, eller sitta med de andra barnen och spela spel eller
göra läxor. Skolan går de inte i, och annan daglig aktivitet avvisar de. Vi får ingen
kontakt med dem, och de verkar använda droger. De drogtester vi gör ger alltid
utslag, men för de mesta vägrar de att ta drogtesten. De är ofta väldigt lättaggressiva och startar många slagsmål för saker som vi inte lyckas reda ut då ingen
talar med oss. Flera av oss är rädda för dem då de inte går att nå, framför allt inte
om de är arga”
På nätverksmöten med socialtjänst, polis och andra boendeaktörer inom HVB hör
vi liknande berättelser. Vissa boenden samverkar med polis och rapporterar då
barnen lämnar boendet. Det finns en stark misstanke om att de är ligor som består
av kriminella gäng, vilka har färdats från land till land med samma beteendemönster. Drogproblematiken är starkt utbredd och framför allt är det stölder och rån
som de ertappas med.
Syfte och frågeställningar
Inom Baggiums FOU-enhet beslöt vi oss för att utifrån människorättsperspektiv
och med utgångspunkt i utvecklingspsykologiska och sociologiska teorier belysa
dessa ungdomar och deras bakgrund. Syftet med studien är att vi vill kartlägga
gemensamma och individuella mönster ur ungdomarnas berättelser.
Begreppsdefinition
Psykiskt trauma
Ett psykiskt trauma är en dramatisk händelse med inslag av våld eller tydligt livshot och där personen som drabbas upplever en intensiv skräck För barn räcker det
att bevittna kraftigt våld. De psykiska följderna gör att många kan få svårigheter
att fungera som tidigare. De vanligaste reaktionerna som följer efter en svår traumatisering är att personen känner sig lättirriterad, överkänslig eller till synes omotiverat arg. Det är vanligt att man drabbas av ångest, oro, sömnlöshet och koncentrationssvårigheter. Många återupplever händelserna i sömnen i form av mardrömmar eller så kan händelserna rullas upp gång på gång som filmsnuttar i vaket
3
tillstånd då de drabbade känner det som om allt inträffar på nytt. Det kan till
exempel röra sig om
 att ha blivit fysiskt misshandlad eller sexuellt förgripen
 att ha blivit hotad med vapen eller tagen till fånga
 att ha blivit försummad eller övergiven som barn
 att ha blivit våldtagen, särskilt under vapenhot
 att ha upplevt krig, terror, tortyr eller koncentrationsläger (även ”urbana
krigszoner”)
 att ha varit utsatt för en katastrofhändelse, till exempel naturkatastrof (snöskred, jordskred, översvämning), brandolycka, trafikolycka (bil, buss, tåg,
båt, flyg), industri- eller annan teknisk, stor olycka.
 att ha varit med om ”någon förfärlig händelse” som de flesta människor
aldrig upplever
Människor som utsatts för eller bevittnat ett psykiskt trauma riskerar att utveckla
psykisk ohälsa. Störst är risken för dem som utsatts för överhängande livshot eller
en sexuell kränkning.
Det finns två typer av trauma:
Typ I - Enstaka händelse
Grotesk olyckshändelse –svår bilolycka –våld i en i övrigt trygg situation.
Typ II - Kumulativa trauman/organiserat våld:
Krig, tortyr. Flertaliga sexuella övergrepp, barnmisshandel, våld i hemmet.
Posttraumatisk stress
Posttraumatiskt stressyndom, PTSD, är en psykisk sjukdom som kan drabba den
som upplevt mycket svåra händelser och exempelvis känt sig hotad till livet under
krig, våld, tortyr eller sexuella övergrepp.
Många flyktingar har tvingats fly från sina länder eftersom de blivit hotade till livet.
Flykten blir då ett sätt att överleva. I Sverige finns många som råkat ut för övergrepp, våld eller andra svåra upplevelser då de upplevt livsfara.
Att tvingas vara med om så svåra händelser skapar skräck, rädsla eller hjälplöshet.
Det gäller även den som inte är direkt hotad, men tvingas bevittna hot mot en
annan person som betyder mycket, till exempel en vän, släkting, förälder eller
barn.
Reaktioner och symtom vid PTSD
Den som har diagnosen PTSD plågas ofta av återkommande och okontrollerbara
minnen. Man kan få påträngande minnesbilder som man till vilket pris vill undvika
men som man i någon mening inte förmår stöta ifrån sig.
Den drabbade kan också reagera med en rad symtom som kan sammanfattas som
undvikande, minnesförlust eller personlighetsförändringar.
En annan typ av problem som ofta drabbar individer som upplevt traumatiska händelser kallas dissociation. Personen får en känsla av att stå utanför livet, och är
inte närvarande i nuet.
4
I diagnosen PTSD ingår även fem symtom som beror på att den drabbade inte har
förmåga att återhämta sig eller koppla av:
 sömnproblem
 lättväckt irritation
 koncentrationssvårigheter
 ständig anspänning, sk hög arousal.
 ryckighet, dvs att personen reagerar onormalt kraftigt på oväntade ljud eller
andra oväntade händelser
Komplex Traumatisering
Den som varit med om upprepade traumatiska händelser innan vuxen ålder, särskilt från de personer som skall tillhandahållit trygghet för barnet, kan få problem
med affektregleringen. Affektreglering är förmågan att förstå sina egna känsloreaktioner och veta hur dessa skall hanteras. Ångest kan uppstå och det kan även
bli svårt att handskas med situationer som kräver att man är tydlig med vad man
vill eller inte vill. Även koncentrationssvårigheter, uppmärksamhetsbrist samt problem med kognitioner, dvs att lagra, bearbeta och framkalla information kan härledas till psykiska trauman samt relationssvårigheter och social ångest.
Människorättsperspektivet
Mänskliga rättigheters idé baseras huvudsakligen på FN: s Allmänna Förklaring om
de Mänskliga Rättigheterna, proklamerad av Generalförsamlingen av de Förenta
Nationerna (FN) den 10 december 1948. Artikel 1 i FN: s Allmänna Förklaring anför
följande: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av
broderskap”. (Förenta Nationernas Allmänna Förklaring om de Mänskliga Rättigheterna 1948).
Mänskliga Rättigheter är speciella rättigheter – i den mening att de ofta står i
kontrast till juridiska och medborgerliga rättigheter som grundas i lagar och sedvanor i respektive samhället eftersom deras sanna syfte är att kritisera auktoriteter och lagar som kränker mänskliga rättigheter. Med andra ord, Där rättvisa råder, krav för Mänskliga Rättigheter är obefogade (Freeman, 2002/s.62f).
Att tillskriva en mänsklig och inte bara juridisk rättighet till individen på grund av
hennes/hans essentiella förmågor eller egenskaper innebär att denna rättighet är
a) nödvändig för individen eller att b) denna rättighet är kausalt nödvändigt villkor
för individen att upprätta sina essentiella förmågor eller egenskaper.
Mänskliga Rättigheter har därmed en negativ och en positiv dimension: erkännandet av en mänsklig rättighet innebär att vi 1) förbinder oss att inte störa individens
bruk eller åtnjutande av rättigheten [negativ dimension], 2) vi förbinder oss att
individens essentiella förmågor är ”av stort moraliskt värde och bör främjas och
utvecklas på allehanda lämpliga sätt, inte bara lämnas” i fred [positiv dimension]
(Taylor, 1995/s171).
5
Mänskliga Rättigheter är rättigheter av särskild tyngd, de har särskild kraft gentemot andra krav eftersom de är designade att skydda moralisk viktiga och grundläggande mänskliga intressen (Freeman, 2002/s.32ff). Människorättsdiskursen
rättfärdigas eftersom den är nödvändig för att ge upphov till ett moralisk ingripande och utmanar den upprättade ordningen när ordningen är orättvis.
FN:s Allmänna Förklaring utgör ”en gemensam riktlinje för alla folk och alla nationer”. På dess principer utvecklades en bred struktur både universella och regionala människorättskonventioner som är konkreta, juridiskt bindande fördrag
(Freeman, 2002/s.54).
Barnets rättigheter
FN:s konvention om barnets rättigheter antogs i FN:s generalförsamling den 20
november 1989. Den svenska regeringen ratificerade konventionen om barnets
rättigheter 1990 utan några reservationer. Konventionen är ett förtydligande av
deklarationen om de mänskliga rättigheterna anpassad till barn och ungdomars
verklighet. Barn, på grund av sin fysiska och psykiska omognad, behöver särskild
skydd och särskild omvårdnad och hjälp för att kunna uppnå harmonisk utveckling
och förberedas för ett självständigt liv i samhället. Liktidigt som de behandlas som
mer sårbara än vuxna och har tillgång till särskild skydd och stöd skall barn ses
som kompetenta och resursstarka individer med rätt till delaktighet och inflytande
i alla beslut som rör dem. FN:s barnkonvention utgör ett viktigt instrument för att
ta tillvara flickors rättigheter och intressen.
Barnkonventionen statuerar att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid
alla beslut som rör barn. Enligt konventionens Artikel 4 skall staten vidta alla lämpliga åtgärder för att genomföra konventionen. När det gäller barnets ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter ska staten utnyttja det yttersta av sina resurser
och, där så behövs, ska man samarbeta internationellt. Enligt konventionens Artikel 24 har varje barn rätt att uppbära bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård.
Varje barn har rätt att skyddas mot droger enligt Artikel 33. Enligt Artikel 34 har
varje barn rätt att skyddas mot sexuella övergrepp och mot att utnyttjas i prostitution och pornografi.
Teoretisk diskussion
Enligt personalens skildringar var något som utmärkte pojkar från Nordvästra Afrika från övriga placerade på våra enheter, det att pojkarna framkallade en känsla
av anknytningslöshet hos behandlingspersonalen. Trots alla försök kunde personalen inte skapa relation med majoriteten av dessa barn. De normala sociala reglerna sattes ur spel och kontakten försvårades. Därmed blev det relevant att undersöka pojkarnas tidiga uppväxt och faktorer som skulle kunna inverka på deras
nuvarande anknytningsmönster.
Det är rimligt att anta att människans hjärna är universell, och att barn grundläggande behov som måste tillgodoses för en gynnsam mognad oavsett tid, kultur
eller kön. Vi ville därför se hur den tidiga anknytningen och potentiellt traumatiserande omständigheter påverkar hjärnans mognad. I studien fokuserar vi också på
teori kring hjärnan och hjärnans utveckling
6
Anknytningsteori
Att ett barn knutit an till en vårdare innebär att barnet behöver tillgång till den
personen för att söka skydd hos när fara hotar, och att barnet reagerar med stark
oro om det separeras från sin huvudsakliga vårdare. Ju yngre barnet är, desto
större är kravet på kontinuitet, eftersom barnets minneskapacitet ännu är outvecklad, vilket gör att barnet reagerar kraftigt även på kortvariga separationer, då
det inte kan hålla minnesbilden av föräldern levande särskilt länge.
Bowlby menade att spädbarnet är motoriskt svagt från början och inte kan klara
sig själv. Därför har det medfödda signaler vars syfte är att binda vuxna till sig
och hos dessa utlösa ett omvårdnadsbeteende. Exempel på sådana signaler kan
vara ögonkontakt, skrik och leenden. Signalerna blir ett sätt för spädbarnet att
överleva och det tillförsäkrar sig härigenom en nära kontakt med föräldrarna. Bowlby ansåg att den känslomässiga bindningen till modern är primär och biologiskt
betingad. Han menade att anknytningen består av ett system där barnets anknytningsbeteende skiftar beroende på hur gammalt barnet är. Syftet med anknytningsbeteendet är, även när barnet är äldre, att överleva och vara säker på att de
får närhet, tröst och hjälp.
Bowlby påpekade vidare att förutsättningarna för att ett barn ska få en frisk mental
utveckling är att det upplever en varm, intim och kontinuerlig relation med en
person. Anknytningen i denna relation ansågs annorlunda till sin karaktär, än anknytningen till andra personer i barnets närhet. Den anknytningsperson han då
avsåg under spädbarnstiden var modern. Han beskriver hur ett barn som berövas
kontakten med sin mamma utvecklar ”modersdeprivation”, vilket innebär att barnets utveckling börjar gå tillbaka på många plan – med början på det affektiva
planet.
Trygg bas
Begreppet beskriver förälderns förmåga att utgöra en "hamn" ("a haven of safety")
för barnet. Existensen av en trygg bas ger barnet den frihet från ängslan som det
behöver för att hänge sig åt sin nyfikenhet och sitt behov av att utforska världen.
Först när den upplevda tryggheten minskar (genom yttre hot eller på grund av
sjukdom) träder anknytningsbehovet åter i förgrunden. Om, å andra sidan, relationen till föräldern präglas av osäkerhet om dennes tillgänglighet, påverkas förmågan att undersöka världen negativt, eftersom barnet inte kan lita på att föräldern finns där när barnet behöver det.
Inre arbetsmodeller
I takt med att barnet blir äldre utvecklas också dess förmåga att tänka och minnas
(kognition). Med hjälp av sin kognitiva förmåga kan barnet börja skapa föreställningar eller inre arbetsmodeller om sig själv och sina relationer till andra människor. Dessa får betydelse för hur barnet samspelar med de aktuella vårdarna, men
också för barnets förmåga att senare knyta varaktiga känslomässiga relationer till
andra. De inre arbetsmodellerna, stöttade avbarnets förbättrade minneskapacitet,
gör att barnet successivt blir mindre sårbart för kortvariga separationer från de
primära vårdnadshavarna.’
7
Anknytningsmönster
Mary Ainsworth, utvecklade, på basis av intensiva observationer av mödrar och
spädbarn i hemmiljö, en laboratoriesituation - "the Strange Situation Procedure" i vilken samspelet mellan barn, i åldern 12-18 månader och dess vårdnadshavare
kan studeras. Metoden används numera inom den utvecklingspsykologiska forskningen runt om i världen. Forskningen har visat att anknytningen mellan barn och
förälder kan beskrivas med hjälp av ett begränsat antal mönster. Vilket mönster
som utvecklas beror bland annat på om samspelet mellan barn och förälder under
det första levnadsåret varit lyhört och förutsägbart eller ej.
 Trygg anknytning
Det tryggt anknutna spädbarnet skaffar sig, genom i huvudsak positiva erfarenheter av samspel, optimal grund för en flexibel relation till föräldern. I situationer
där ingenting i omgivningen är "alarmerande" tar barnets behov av att utforska
överhand. Om fara hotar, tar anknytningsbehovet däremot över igen och barnet
söker sig till föräldern för beskydd. På detta sätt garanterar den trygga anknytningen att barnet kan utforska världen under rimligt säkra betingelser. Det tryggt
anknutna spädbarnet skaffar sig genom dessa erfarenheter en flexibel relation till
föräldern.
 Undvikande anknytning
Barnet visar inte något uttalat behov av att använda föräldern som en trygg bas.
Barn som i ettårsåldern beter sig på det här viset har, i högre utsträckning än de
tryggt anknutna barnen, erfarenhet av ett samspel med föräldern där denne visat
att hon/han inte är så förtjust i barnets "klängigt/behövande" känslomässiga behov. Eftersom små barn behöver närhet till sina föräldrar för att deras säkerhet
ska garanteras, lär sig barn med erfarenhet av denna typ av samspel, snart att
möjligheten att uppnå en optimal närhet är beroende av att barnet inte ger alltför
mycket uttryck för behov av tröst och omsorg. Man ska inte "gnälla för småsaker"
- allt enligt den vuxnes definition av småsaker.
 Ambivalent anknytning
Denna typ av anknytning utvecklas i relationer där förälderns samspel med barnet
är mer "oförutsägbart lyhört". Problemet är att barnet har svårt för att lära sig att
"läsa föräldern". Som utifrån kommande betraktare av samspelet mellan förälder
och barn kan man se att samspelet i hög utsträckning sker på den vuxnes villkor.
När det passar föräldern kan denne vara en mycket bra förälder, men till skillnad
från föräldern till ett tryggt anknutet barn, styrs föräldern mycket mindre av barnets signaler. Barnet lär sig alltså inte att det själv kan reglera samspelet med
föräldern med hjälp av sina signaler, utan det är mer utlämnat åt förälderns godtycke. Ambivalent anknutna barn skaffar sig därför mindre förtroende för sin egen
förmåga och därmed riskerar de att bli väldigt passiva.
Andra skruvar upp anknytningsbehovet "på full volym". Genom att ängsligt, och
ofta gnälligt, bevaka varje steg föräldern tar, och genom att klänga sig fast vid
föräldern, garanterar sig barnen den närhet de behöver för att få skydd om verklig
fara skulle hota.
8
 Desorganiserad anknytning
När fler forskare tog upp Ainsworths undersökningsmetod, och började studera
olika riskgrupper, fann man att många barn inte kunde klassificeras i något av de
tre ovan beskrivna mönstren. En del av de barnen har senare kunnat klassificeras
i en ny kategori: desorganiserad anknytning. Det som tydligast skiljer dessa barn
från övriga är att samspelet mellan barn och förälder i stor utsträckning bygger på
rädsla.
Evolutionärt sett är ju ändamålet med anknytningen att garantera barnet en tillräcklig närhet till en beskyddande vuxen när fara hotar, d.v.s. när anknytningssystemet "slås på". Vad händer om den person som barnet är anknutet till är samma
person som väcker barnets rädsla, d.v.s. "slår på" anknytningssystemet? Å ena
sidan driver anknytningssystemet barnet i armarna på föräldern, å andra sidan
ökar barnets rädsla ju närmare den hotfulla föräldern barnet kommer.
Barnet hamnar i en omöjlig konfliktsituation som, om denna sorts interaktion är
vanligt förekommande, kan resultera i desorganiserad anknytning. På grund av att
förälderns beteende inta bara är oförutsägbart, utan också bitvis direkt skrämmande, misslyckas spädbarnet med att utveckla en organiserad anknytning.
Det lilla barnets kognitiva förmåga är ännu alltför outvecklad för att kunna skapa
en organiserad mental modell av den konfliktfyllda informationen. Desorganiserad
anknytning förekommer inte bara i familjer där barnen blivit utsatta för vanvård
eller misshandel, även om den är vanligast där. Desorganiserad anknytning har
också observerats i "vanliga" familjer där föräldern av en eller annan anledning
beter sig på ett för barnet oförståeligt och bitvis skrämmande sätt eller hos föräldrar som är traumatiserade (Wennerberg).
Anknytningsteorin anser att man grundlägger sin inre karta i tidiga år (de tre första)
och att denna karta/grund är otroligt viktig
för att man sedan ska kunna bygga vidare
en stabil person/liv på den. Sättet på hur
man bemöts under dessa tidiga år är viktiga för hur man blir som person, samt hur
man uppfattar andra kring sig och även sin
omgivning. Har man fått ett konsekvent,
tryggt och vänligt bemötande som liten
klarar man sig troligtvis bättre i livet.
Komplex Traumatisering och hjärnans utveckling
Hur formas en hjärna?
Man kan se hjärnan som en lök (Fonagy, Trownsworth). Den innersta kärnan är
den som har sitt ursprung i Afrika, på stäppen, för 300 000 år sedan. Den moderna människans ursprung. Då levde man i flock, bodde i grottor och den mesta
9
tiden gick åt att samla mat och att försvara sig mot fiender. För de barn som
föddes var flocken till för att ge beskydd: den som fanns till hands var den barnet vände sig till för att överleva. Ett litet barn klarar sig inte själv utan behöver
en vuxen som tar hand om det och ger det beskydd. Beskydd mot fiender, kyla,
värme, hunger och törst (Wennerberg). Någon barnet kan vända sig till då det
blir oroligt och rädd. Om barnet kommer på efterkälken då flocken förflyttar sig,
dör det. Om det inte finns någon som beskyddar det, dör det. Därför är barnet
på förhand utrustat med ett alarmsystem: när fara hotar, går stressnivån upp
och barnet måste vända sig till den som finns till hands för beskydd. Allt detta
sker helt automatiskt och det finns inprogrammerat i hjärnan från början. Alarmsystemet finns redan på plats, likaså förmågan att reglera puls och andning,
sömn och vakenhet, matsmältning. Funktioner som ”kommer gratis”, är medfödda och finns från början, hos friskfödda ungar över hela världen. Syftet är att
överleva, och för att överleva måste det finnas ett alarmsystem som reagerar då
fara hotar eller då flocken lämnar, och barnet skall vända sig till den som skall ge
det beskydd.
Hjärnan är lik i hela världen (Perry). Då vi föds finns en svag högerdominans och
kanske beror detta på att de funktioner som är involverade vid reaktion och aktion baserade på känslor är mest aktiva på höger sida (Shore). I västerlandet
växer sedan den vänstra delen, som oftast är inblandad då det semantiska minnet kan användas för att dra nya slutsatser från gamla erfarenheter, logik och
struktur. Det som är riktigt intressant är att hjärnan tycks vara exakt likadan
hos alla friska barn, oavsett var de föds, utrustad med samma flykt och kampförmåga med fokus på överlevnad. Därefter är det kulturen, den sociala kontexten,
som formar det lilla barnets hjärna. Så, basen är överlevnad. Sedan formas resten av den sociala och kulturella kontexten som den lilla individen växer upp i
(Grafton 2015).
Hippocampus
Den amerikanska psykiatrikern Bruce Perry (2012) beskriver hur barns hjärnor
formas under de första 4 åren. De spår som bildas i hjärnan under barndomen är
sedan de spår vi använder oss av under resten av tiden av våra liv. Detta användande sker helt automatiskt och ingenting som vi sedan processar medvetet. Under den här tiden lär vi oss hur vi skall interagera socialt med varandra, hur relationer ser ut och hur världen är beskaffad i form av trygghet eller otrygghet.
Dvs grundläggande syn på hur människor är och hur vi kan se på världen och
dess invånare. Ju fler goda relationer som vi får erfarenhet av här, desto större
blir världens godhet. Det är som att vi får ett bättre smörgåsbord att välja utifrån, och vi lär oss bättre och bättre hur vi skall ta oss i världen. En generaliserbar kunskap, som vi sedan kan använda oss av i alla andra sammanhang framgent. Men inte bara kan, utan gör! Det är den här typen av spår som vi sedan
betraktar världen utifrån, helt automatiskt, i varje given situation. Vi tolkar alltså
världen utifrån de relationella erfarenheter vi får de första viktigaste åren i livet.
I hjärnan finns ett område, hippocampus, som tycks ha stor betydelse då vi lagrar generell och betydelsefull information som rör tid och plats. Hur vi skall te
10
oss i situationer med andra och hur vi skall tolka situationer. Om vi får en grundläggande god erfarenhet av relationer till andra, är det så vi automatiskt betraktar världen då det är dags för oss att söka oss ut i andra sammanhang än
hemma, i den lilla familjen. Professor Judy Cassidy (2014) visade hur väl anknytna barn, de som hade hög tillit till sina mammor, var mycket mer benägna
att ta risker då mamman var i närheten än då hon inte var det. om man som
barn har en grundläggande erfarenhet av att mamma skyddar mig, så vågar
man mer.
Behovstillfredställelse
För de flesta barn i vårt land Sverige finns det någon som kommer då det lilla
barnet ropar (Broberg). Kärleksfulla föräldrar som nyfiket och empatiskt söker
svara på alla behov som det lilla barnet signalerar. Barnet är utrustat med ett
koppel av ”förstärkare” som gör att vi som omvårdnadspersoner skall vilja rusa
till det lilla barnets hjälp. Barnskri, mjukhet, rundhet, stora ögon och förmåga att
härmas tex, allt som gör att vi får ”feedback” på våra insatser. Vi vill göra bra för
det lilla barnet. Mamman är dessutom hög på lyckohormonet oxytocin som hon
får ett överskott av under förlossningen, som ytterligare stärker anknytningen,
lusten att vilja ta hand om barnet. Barnet har också en genuin social förmåga,
som syftar till att bilda kamratband med andra, i form av samspel o lek. Det lilla
barnet behöver sin ”flock” för att inte bli lämnad efter på stäppen eller stå utan
beskydd då fara hotar, därför behöver de ha lite olika förmågor att använda då
band skall knytas och stärkas. Nyfikenhet, viljan att utvecklas och driften att
knyta sociala kontakter. Människan är i grunden en social varelse; vi behöver
varandra för att överleva
När någon kärleksfullt svarar då barnet ropar, återkommande gång på gång:
”lilla hjärtat, är du hungrig/trött/ledsen/rädd/uttråkad/spänd/glad…” och ger barnet lindring i sina känslor genom att sätta ord på dem och att ge dem ett botmedel (mat, sömn, mys, tröst etc), lär sig barnet att någon som är klokare, större,
starkare och snällare ser mina behov, bekräftar dessa behov och ger mig det jag
behöver, tillräckligt ofta och tillräckligt snabbt. På så sätt får barnet en genomgripande känsla av att det som jag behöver får jag (behovstillfredställelse), det
som sker omkring mig blir begripligt och talbart (trygghet) och det som känns inuti mig blir begripligt och hanterbart (känsloreglering). Barnet får då en genomgående hög känsla av värdefullenhet, ”jag är värd att älskas” och får ett högt
KASAM (känsla av sammanhang)(Antonovsky). Allt detta lägger grunden för att
barnet i lugn och ro kan låta sin hjärna ägna sig åt det den skall, nämligen
mogna i sin egen takt. Det finns någon där som tar hand om mig, och just därför
kan jag utvecklas så optimalt som möjligt (Wennberg).
Känsloreglering
Barnet lär sig också känsloreglering, denna oerhört viktiga förmåga, som vi behöver för att klara av det som sker omkring oss (Shore, Fonagy, Perry). Vi måste
11
få hjälp med att förstå det som känns i kroppen och vad vi skall göra för att
lugna känslan. Människan är kemiska varelser och vi söker ständigt efter kemisk
balans för att ha en psykisk stabil hälsa. Stress är obalans och vi söker med olika
verktyg reglera stressen, beroende på vilken ålder vi befinner oss. Vi kan, som
vuxna, förstå att vi kanske behöver en lång promenad, en semester, en god
natts sömn, trevligt sällskap, ändrade arbetsförhållanden eller t.om bryta en relation för att komma ifrån den negativa stressen vi upplever för att uppnå lugn
och vila igen. En harmonisk känsla är den vi eftersträvar (kemisk balans) och vi
kan sträva efter den på olika konstruktiva sätt. Detta kräver lååång träning, och
vi behöver hjälp med att förstå våra känslor och vad vi kan göra åt dem, av goda
vuxna runt omkring oss. Detta sker i dialog med människor som är klokare, starkare och snällare under hela vår uppväxt, o då vi står på egna ben kan vi enklare
förstå vårt inre liv. Ibland måste vi kanske söka professionell hjälp, men då vår
erfarenhet av vuxna är att det finns kloka vuxna som kan hjälpa mig må bättre,
söker vi oss till dem. Vi vet att detta gynnar oss. Anknytningsforskaren Nim Tottenham (2014) från University of California, L A, visar i sin forskning att det finns
en tydlig koppling mellan ett område i hjärnan som styr känslominnet, Amaygdala (automatiska reflexer)), och prefrontala Cortex (”finliret”) som styr regleringen av känslor. Hos det lilla spädbarnet finns det ingen aktivitet i synapserna
mellan Amyglada och prefronala Cortex, men ju äldre barnet blir så syns aktiviteten tydligare och tydligare. Ju mer barnet får hjälp med att förstå och reglera
sina känslor på ett positivt sätt, dvs att lära sig dämpa sin oro och stress, desto
mer synapsbildningar mellan de olika områdena i hjärnan. I början finns inte den
förbindelsen utan det enda som finns är aktivitet i amygdala, känslocentrat. Förbindelsen mellan amygdala o prefontala cortex, den växer fram, i relation till en
omhändertagande vuxen.
Att tänka om andra genom sig själv
För att kunna ta hänsyn till andras åsikter behöver man tränas hårt i detta (Batemen). Den här träningen sker inte bara genom fostran, utan man måste också
ges möjlighet att ens kunna börja träna upp en sådan förmåga. Den kommer inte
gratis utan hänger intimt samman med hjärnans utveckling och mognad. De områden i hjärnan, prefrontala barken, som sköter om allt ”finlir”, såsom moral och
etik, läsa av koder, planera och organisera, förstå konsekvenser; allt det som vi
psykologer kallar exekutiva funktioner, är sådan som utvecklas sist hos en människa. En hjärna mognar långsamt och för att nå fullmognad bör man uppnå ungefär en ålder av ca 25 år. Först då kan man till fullo se konsekvenser och handlingskedjor, förstå sociala koder och planera framåt-det som skiljer människan
från djuren: förmågan att planera långsiktigt. 25 år.
Potentiellt traumatiserande händelser
Barn som upplevt mycket våld eller försummelse som små, där vuxenvärlden
inte är omhändertagande, utan istället skrämmande, deras hjärnor blir annorlunda i sina synapsbildningar än de barn som har ett skyddande system omkring sig (Shore, Fonagy, Perry). Alla barn föds med ett alarmsystem, som kickar
12
igång systemet så fort barnet blir oroligt. Då måste det finnas en god vuxen där
som hjälper barnet att reglera ner stressnivån, för det kan inte barn göra själva.
Barn har inte förmågan att själva ta hand om sin stress och oro, det kan inte. Ju
yngre barnet är desto mindre kan det hantera det som händer, då deras kognitiva och känslomässiga förmåga är outvecklad. Barn som lever i våldsutsatta områden, såsom krigszoner, urbana krigszoner eller i flyktingläger där den psykiska
och fysiska anspänningen är oerhört stark eller tillhör en förföljd minoritetsgrupp,
utvecklar en väldigt hög vaksamhetsgrad, de är ständigt beredda på att något
kan hända. Många gånger är risken att mista livet, antingen det egna eller en
viktig närstående, en realitet, och en hög vaksamhet är av yttersta vikt för att
kunna överleva. Under den här typen av utsatta förhållanden behöver den närmaste vuxenvärlden, omsorgspersonerna, vara skyddande i en för övrigt skyddslös
miljö, och försöka göra den begripligt för barnet. Dock kan en sådan påfrestande
miljö också vara så påträngande skyddslöst för de vuxna att det omhändertagande vuxensystemet inte fungerar optimalt beskyddande för barnet Det blir en
negativ spiral av skyddslöshet vilket ökar stressnivån och möjligheten att nå kemisk balans. Både den vuxne och barnets kemiska system har ett ständigt stresspåslag som känslan av skyddslöshet och maktlöshet ger, vilket kan ge långvariga negativa effekter på hjärnan. Ju längre tid stresspåslaget pågår, desto svårare att kunna reglera ner stressen då faran väl är undanröjd. Detta är naturligtvis individuellt, men det lilla barnets sårbarhet gör dem extra utsatta för långvariga effekter av negativ stress, vilket hämnar hjärnans utveckling.
Krisreaktion
Då en individ är i kris, eller utsatt för ett potentiellt hot, sker olika automatiska
basala reaktioner, som emanerar från amydala (Nordeman). Ett mycket starkt
stresspåslag sker i det kemiska systemet och kroppen sätts i beredskap där fokus blir att överleva. Just den starka biologiskt tvingande kraften att överleva
gör också att kroppen mobiliserar för att endera fly, slåss eller svimma. Allt blod
pumpas ut i musklerna för att vi skall bli starkare och vi fokuserar bara på hotet.
Den automatiska reaktionen kommer från den tid då vi levde på stäppen för
300 000 år sedan och behövde skydda oss mot det som fanns då i form av vilda
djur och andra stammar. Idag kanske vi skulle behöva mer blod i prefrontala
cortex snarare än musklerna för att kunna trixa oss ur svåra situationer, särskilt i
våra moderna västerländska demokratiska samhällssystem, där vi med låg konflikt och hög konsensus skall lösa krissituationer istället för att dänga varandra i
huvudet med klubbor.
Bearbetning
Då en människa varit med om en stressfylld situation med ett högt stresspåslag
(blivit ”livrädd”) kommer reaktioner på denna kemiska obalans efteråt. Symptomen man kan få är ex extrem trötthet, ledsenhet, skakig i kroppen eller kroppslig smärta, koncentrationssvårigheter, motoriska svårigheter, sömnsvårigheter,
beteendestörningar, isolering eller matstörningar. Normalt tar det ca tre månader innan den akuta krisen är över, men först måste det finnas så pass mycket
13
trygghet och stabilitet att en bearbetning av stresspåslaget kan ske. Oftast
räcker det med ett tryggt hållande socialt stöd för att bearbetningen skall kunna
påbörjas och tillsammans kan man prata ur sig reaktionerna. Kris gör ofta att individen blir väldigt fokuserad på det egna lidandet och liksom chockreaktionen
gör personen väldig fokuserad på faran, behöver bearbetningen också vara väldigt egenfokuserad. Det ställer vissa krav på en förstående omgivning: under en
krisbearbetning kan man inte förvänta sig att personen som är i kris skall bry sig
om någon annan än sig själv. Det kommer sedan, då krisen är över och nyorienteringen börjar, efter sådär 3 månader. Patricia Tudor Sandahl definierade kris:
”från det ögonblick då ingenting är sig likt igen”, och för de människor som befinner sig på flykt, eller har hamnat i en ny miljö, är ju verkligen ingenting sig likt
igen. Därför kanske det inte är så konstigt att det kan vara svårt att ta till sig ny
information och nya genomgripande värderingar och nya förhållningssätt innan
krisen är bearbetad.
Stressreglering hos det lilla barnet
Om det lilla barnet blir stressat och det inte finns någon vuxen där som kan
hjälpa det, blir barnet istället lämnat åt sig själv att ta hand om sin rädsla. Det
kan inte barnet. Rädslan och stressen försvinner inte. Det finns olika sätt att inte
hjälpa, och ett sätt är att den vuxne känslomässigt inte är närvarande (Shore,
Wennerberg, Nordendal). Då barnet söker tröst finns en fysisk vuxen men ingen
som är psykiskt där och möter barnet. Det kan också vara så att den vuxne visar
att den ogillar de känslor barnet visar och avvisar barnet i sina känslobekräftelsebehov. Då lär sig barnet att det inte är någon mening med att komma till just
den vuxne med dessa känslor. Detta skapar oliks sätt som barnet närmar sig
vuxna med sin oro. Vi vet att barn inte klarar av att hantera sina känslor, men
känslorna försvinner inte även om det inte finns någon vuxen där som hjälper
barnet att ta hand om dem. Då måste barnet förhålla sig på olika sätt, kanske
blir det extra klängigt (det får bekräftelse ibland) eller undvikande. Hög stress
men de söker inte hjälp utan försöker klara sig själv. Det är vad dessa barn får
för erfarenhet av relationer, som de sedan bär med sig i livet (Perry).
Den Komplexa traumatiseringens effekter
Då anknytningssystem är biologiskt tvingande, reagerar barnet automatiskt då
fara hotar (Shore, Fonagy). Automatiskt måste det vända sig till den vuxne som
finns till hands för beskydd. Tyvärr säger det inget om förmågan att beskydda
hos den som barnet vänder sig till, utan barnet måste välja den som finns till
hands, och inte till den som beskyddar väl. Denna medfödda förmåga att behövs
söka sig från faran till beskydd kan också åsamka barnet stor psykisk skada. Om
personen som barnet måste vända sig till, istället är den som är upphovet till fa-
14
ran, skrämmer det, krockar alarmsystemen och det blir kaos i barnets inre. Barnet måste vända sig till den personen som den är mest rädd för. Den måste. Det
är biologiskt tvingat. Vi kan inte välja bort att bli rädda som barn. Barn blir
rädda, stressnivån ökar, den kemiska obalansen är i högvarv, o då måste barnet
vända sig till den vuxne som finns till hands för att få hjälp att få kemisk balans
igen. Detta sker automatiskt. Inget vi kan välja bort. Så för de barn som måste
vara rädda för den som skall ge det beskydd finns inget, och barnet blir helt och
hållet lämna åt sig själv att ta hand om sin rädsla. Det går inte, och barnet ”fryser” i sin stress. Stressnivån minskar inte, och den kemiska obalansen består.
Barnet förblir i stridsberedskap. Ingen återhämtning eller vila finns att tillgå,
utan barnet förblir stressat och utan möjlighet att hantera sina känslor. Det gör
att traumat blir en del av personligheten, då det sker i barnets utveckling. En genomgripande känsla av skyddslöshet där den höga stressnivån inte får någon
lindring utan rädsla och maktlöshet blir det som barnet betraktar vuxenvärlden
utifrån. En genomgripande känsla av att vuxenvärlden är opålitlig och skrämmande och det finns ingen lindring. Det Nim Tottenhamn kunde visa var att det
hos barn som hade upplevt myckenhet våld fanns inte förbindelser mellan amygdala och preforontala cortex, som man kunde se andra barn. Ju äldre dessa barn
blev desto fler synapsbildingar mellan dessa områden, medan de barn som blivit
lämnade åt sig själva att ta hand om sin stress saknade dessa förbindelser i hjärnan i tonåren. Dessa barn hade inte förmågan att lugna sig själva eller att reglera eller förstå sina känslor.
Mentalisering, empatisering
Just förmågan att förstå vårt inre, gör att vi kan förstå att andra människor
också har ett inre, som vi kan dela (Fonagy). Vi kan ha samtal om hur den andre
har det och kan förstå upprördhet, ledsenhet, glädje etc hos andra, fastän det
inte är någon vi kan se konkret. Vi kan inte se ”ledsen”. Vi kan se att en människa drar ihop kroppen, låter tårar falla osv, men vi kan ju inte se själva ledsenheten. Detta mellanmänskliga som är roten till all social interaktion. Vi kan samtala både på ett konkret och abstrakt sätt med våra medmänniskor, förstå känslor och intentioner hos andra. Följaktligen kan vi också ta hänsyn till andras behov, då vi enkelt kan förstå att andra människor kan ha samma behov av tröst
och bekvämlighet som vi själva, men att de också är egna individer med helt
egna behov som kanske helt och hållet skiljer sig från våra.
Den plågade själens hämnd
Skildringar av Nordvästra Afrikas pojkar kräver att vi inkluderar James Garbarino
i vår analysram. Garbarino skapar en förståelse av vilsna pojkar genom att analysera deras tidiga relationer. Ackumulerade hot, enligt Garbarino, gör skada, särskilt om det saknas några positiva möjligheter. En massiv attack som angriper
försvarssystemet hos ett barn ödelägger barnets försvar när barnet nästa gång
utsätts för en fara. Ju flera hot ett barn upplever desto mindre försvarskraft har
det att tillgå. Känslorna växer inom barnet och vrede ackumuleras. Vrede, skam,
rädsla och förnedring lagras och triviala händelser kan utlösa kraftiga våldsutbrott.
15
Trauma drabbar människan när en skrämmande händelse förenas med mycket
starka känslor – ofta i situation när människa ställs ansikte mot ansikte med sin
egen sårbarhet och inför ondskans potential. Barn med en våldsam och tydlig erfarenhet av detta i tidig ålder riskerar aldrig kunna återhämta sig. Psykiskt, fysiskt
och sexuellt våld framkallar traumareaktioner och bryter ned människor.
Trauman underminerar, enligt Garbarino, känslan av tillförsikt inför framtiden och
själva förmågan att planera framåt. Terminaltänkande hindrar ungdomar att göra
de positiva saker som kan trygga deras framtida existens. All investering av energi
i diverse projekt, alla uppoffringar all etisk handlande blir plötsligt meningslöst.
Varför köra säkert, varför plugga, varför låta bli droger, varför undvika tillfälligt
oskyddat sex om man inte kan föreställa sig ha en framtid? Gemenskap eller övergivenhet, accepterande eller avvisande, omsorg eller vanvård och misshandel
skapar psykologiska förutsättningar som styr deras inre liv och andlig utveckling.
Grov barnmisshandel som utsätter barnet för en genomgripande inre förödelse
driver barnet att överskrida gränserna för det som är mänskligt.
När en människa blir svårt misshandlad och förödmjukad kan hennes psyke bli så
stympat att hennes själ drar sig undan och lämnar någonting annat i sitt ställe –
eller kanske bara tomhet (…) själen, när den tvingas att leva i ett helvete, vanligen
drar sig undan och utestänger omvärlden, i ett desperat försök att skydda sig. När
den väl har gömt sig, täcks den av isolerande lager. Åren går, och det skyddande
skalet kan hårdna tills själen har så litet kontakt med den plågade människans
vardagsjag att även hon själv uppfattar den som fullständigt avdomnad. (Garbarino, 2008/s. 55).
Lager av våld och snedvridna tankar och känslor täcker det plågade barnets själ.
Avbrott i barnens tidiga relationer vållar fram kedjereaktioner som leder till en
negativ utveckling. Att skiljas från sin moder i tidig barndom har en stark negativ
effekt. Våld, depression, självdestruktivitet och missbruk är ett sätt att hantera
upplevelsen av svek som förenas med mönster av svåra problem i livet. Skammen
över att ha blivit lämnad och övergiven fräter barnets inre och resulterar i dåligt
självkänsla, snedvriden moral och svårigheter att hantera aggressivitet och sexualitet. Barn som stötts bort förklarar avvisandet med brister hos sig själva. De
förödande skamkänslor gör att barnet känner sig förödmjukat enda in i själen,
värdelöst, vanhedrat enbart för att det är som det är.
Orättvis behandling ger upphov till skamkänslor som gör tillvaron extremt svår.
Skammen vållar en känsla av att upphöra att existera, av att riskera utplånas
psykiskt. En människa som upplever skam har benägenhet att använda våld och
vara aggressiv. Våldet blir ett säkert sätt att få bekräftelse, att känna att man
finns. Våldet kan riktas utåt eller mot en själv.
Tidiga upplevelser av misshandel som leder till tidiga störningar resulterar i sämre
samarbetsförmåga hos barnen, likgiltighet för direktiv och tillsägelser Tidig misshandel styr barnet i en aggressiv riktning. Ofta är det samma människor som ansvarar för barnets välbefinnande gör dem illa, skrämmer dem och förgriper sig på
dem.
Barnens hela inre värld formas av misshandeln:

De blir överkänsliga för negativa sociala signaler (”han tittar konstigt på
mig”).
16

De blir oemottagliga för positiva sociala signaler

De utvecklar repertoar av aggressivt beteende

De betraktar aggressivitet som ett lämpligt sätt att få som man vill
Barnmisshandel inverkar kraftigt på barnets sociala karta. Den känslomässiga
alienation som psykologer och psykiater kallar för dissociation är ytterligare verkan
av barnmisshandel. Detta är en psykisk flykt, ett sätt att distansera sig från plågsamma känslor. De stänger av eller låter bli att bekräfta de känslor som hotar att
överväldiga dem. Den känslomässiga avtrubbningen blir en vana som är svår att
bryta, ett mönster som ger andra intrycket att barnet saknar känslor. Garbarino
frågar sig vart tar all den upplevda smärtan, rädslan och vrede vägen – och svarar:
Genom att begrava sina känslor i tysthet och vända dem utåt i form av vrede och
missbruk, hittar sårade och sorgsna män ett sätt att stå ut med vardagen. (s. 120)
Det dåliga beteendemönstret som befästs i tidig ålder har längre tid på att permanentas, rubba den normala utvecklingen och leda till beteendestörningar. Känslomässig utvecklingsstörning är en utav möjliga påföljder hos avvisade och vanvårdade barn som blir främmande för sina egna känslor. Dessa barn har svårt att ta
till sig andras känslomässiga smärta. De går igenom livet som om det hade varit
en dröm.
Vanmakt och aggressivitet
Enligt skildringarna är pojkarna väldigt lättaggressiva och startar många slagsmål
av okänd anledning. Förklaringar till vad det är som leder till ett våldsamt beteendemönster finner vi hos Våldsforskaren Per Isdal som argumenterar att orsaken
ligger i de missgynnsamma villkor som våldsamma människor lever under. Aggression är ett symptom på vanmakt – som orsakas antingen av begränsade livsvillkor, situationsbetingad vanmakt, biologisk o fysiologisk vanmakt, eller personlig
vanmakt (förhållanden i individens liv som skapar känsla av vanmakt). Isdals uppfattning är att människor som upplever vanmakt (troligen på grund av fattigdom,
sjukdom eller liknande) är mer våldsbenägna. Enligt Isdal är det situationer som
framkallar känsla av vanmakt något som utlöser aggressivitet.
Våld, enligt Isdal, är ett psykiskt problem som har sitt ursprung i en kombination
av inlärningshistoria, livsvillkor, maktförhållanden och situation. Våld är ett symptom på att något är fel, ett försök att bemästra maktlöshet.
Isdal har en uppfattning att våldsamt beteende är ett inlärt beteende. Om en människans kognitiva karta har utformats på det sätt att våldet framstår som ett effektivt och framgångsrikt sätt att lösa problem kan våldet utveckla sig till ett varaktigt reaktionsmönster. En våldsutövare ser sällan att våld utgör ett problem. Det
är olika betingelser i en persons levnadshistoria som kan skapa våldsproblem:

upplevt våld i barndom antingen som observatör eller offer

uppväxtvillkor som skapar känsla av maktlöshet

biologiska problem – som häftigt temperament, defekter i CNS och problem
i sinnesorganen.
17
Vanmakts upplevelser i barndomen reaktiveras i vuxen ålder och vänds upp och
ned så att vanmakt blir makt, avsaknad av kontroll blir kontroll, att vara offer för
våld blir att vara våldsutövaren. Isdal påstår att ju grövre våldet är desto starkare
är de individuella orsaksfaktorerna.
Mänsklig kognition är grundad i individens kunskap och perception av världen
(Bennett et al). Social kognition vilar på en mellanmänsklig relationskunskap, perceptioner, attityder och beteenden. Tack vare våra tidigare erfarenheter har vi en
lagrad databas med information om hur vi skall reagera i olika situationer, vilket
beteende som är mest lämplig. Människor beter sig i överensstämmelse med den
informationsdatabas som finns lagrad i deras minne. De individuella skillnaderna i
social kognition är påverkade av neurofysiologi – men huvudsakligen inlärda i familjens kontext, i närmaste omgivningen och kulturen.
Hos våldsamma individer finner vi kognitiva brister när det gäller social problemlösningsförmåga, förmåga att byta perspektiv, känna empati, utöva verbal och
ickeverbal kommunikation. Därtill kan man tilläga hyperaktivitet, impulsivitet och
koncentrationssvårigheter.
Tankar, emotioner och beteenden kan komma utan att det finns behov för dem –
och verkligen kan bli utanför medveten kontroll. Ilska och aggression kan vara
automatiserade som responser för hantering av situation. För många som söker
behandling har ilska blivit en automatisk respons som ställer till problem. Deras
ilskna reaktioner upplevs som okontrollerbara och omöjliga att förhindra. Ilskna
scheman är kognitiva strukturer om relation mellan omgivnig och beteende. Dessa
scheman etablerar regler som styr responser till hotande situationer. Saker kan ha
en provocerande innebörd på grund av deras symboliska värde.
Personer som är högt disponerade för våld känner hot mycket oftare och är snabba
på att reagera. Allt som kan uppfattas som potentiellt farligt behandlas som om
det var farligt och den ilskna responsen kommer automatiskt. Den ständigt starka
upprördheten hämmar kontrollmekanismerna för aggressivt beteende. Ju mer hot
personen uppfattar desto mer ilska och aggression och ju mer ilska och aggression
desto mer hot man uppfattar. Ilska och aggression väcker ilskna och aggressiva
responsen.
Både missbruk och våld är sätt att bemästra vanmakt och maktlöshet – fyllan ger
ro och njutning och våldet ger status och beskydd. De som blir våldsamma under
påverkan av alkohol och droger är, enligt Isdal, de som redan har aggressionsproblem: drogerna bara tar fram det som redan finns under ytan. Våld och missbruk
är två faktorer som ömsesidigt påverkar och främjar varandra. Berusning av droger och alkohol anses som de mest socialt accepterade ursäkten för våld. Våld
medför ökade missbruksproblem. Missbruksmiljöer är präglade av våld och för att
hantera dessa miljöer är våld en nödvändighet. Våld leder till missbruk, missbruk
leder till våld, allt leder till sämre självkänsla och återigen till våld.
Ontologisk trygghet
I sin bok ”Modernitet och självidentitet; /självet och samhället i den senmoderna
epoken” skriver Anthony Giddens om tillit, nödvändig för skapande av ontologisk
trygghet och dess påverkan på det individuella jaget. Giddens förbinder tillit med
ontologisk trygghet som börjar skapas i tidig ålder i förhållande till föräldrarna.
18
Den tillit som utvecklas mellan barnet och modern är ett slags vaccin, som förhindrar barnet från att utsättas för onödiga faror och hot. Den ontologiska tryggheten skapar basen för vår egen identitet samt en tilltro till den sociala och materiella värld vi möter. När upplevelsen av världen som sammanhängande, kontinuerlig och förlitlig försvinner, vilket kan hända i ödesdigra ögonblick i ens liv, försvinner också den grundläggande tilliten. Vi blir ”främlingar i en värld där vi trodde
att vi var hemma” (H. M. Lynd i Giddens 2002/s.83). Brist på ontologisk trygghet
kan innebära förlust av verklighetskänsla, vilket kan generera ångest. Ångesten
”tenderar att paralysera relevanta handlingar i stället för att generera dem”
(a.a./s.57). En individ som saknar ontologisk trygghet saknar en känsla av biografisk kontinuitet, är tvångsmässigt upptagen av fruktan för möjliga risker och misslyckas med att bevara tillit till den egna självintegriteten (a.a./s.67-69). Giddens
beskriver ångesten som ett omedvetet organiserad tillstånd av rädsla, vilket i sin
tur handlar om omedvetet insedda hot mot integriteten. Frånvaron av den grundläggande tilliten innebär inte bara att individen förhåller sig till expertsystem eller
viss typ av personer med misstro och skepticism och tvivel på deras hederlighet,
eller att individen har negativ inställning till de anspråk på expertis som systemet
ger uttryck åt. I sin starkaste form innebär frånvaron av en grundläggande tillit att
man befinner sig i ett medvetandetillstånd som karakteriseras av existentiell ångest eller fasa (1996/s.97), även maktlöshet, vilket kan även leda till ett våldsamt
beteende. Maktlöshetens känsla påverkar individens upplevelsevärld, dess mål,
planer och ambitioner. Den kan leda till att individen blir uppslukad, dominerad av
störande yttre krafter som berövar honom/henne all handlingsautonomi, ”fångad
i en malström av händelser där han hjälplöst virvlar omkring” (Giddens 2002/s.
229). Tillit eller brist på tillit till de abstrakta systemen påverkas särskilt av erfarenheter vid tillgångspunkterna, i mötet mellan människor och myndigheter. ”Det
faktum att tillgångspunkterna är platser där det uppstår spänningar mellan lekmännens skepticism och experternas sakkunskap gör att de är kända som källor
till de abstrakta systemens sårbarhet”, skriver Giddens (1996/s. 90). Giddens varnar för att dåliga erfarenheter vid tillgångspunkterna kan leda till resignerad cynism eller till fullständig losskoppling från hela systemet.
Metod
För att kartlägga de gemensamma och individuella mönster ur ungdomarnas berättelser valde vi att använda oss av semistrukturerade djupintervjuer med pojkarna. Innan datainsamlingens början begärde vi pojkarnas medgivande samt
skriftlig tillåtelse för varje pojkes deltagande i studien av berörd Gode Man och
placerande socialsekreterare. Efter att ha inhämtat tillåtelse från placerande socialtjänst samt barnens Gode Män inledde vi en intervjustudie med pojkar från Marocko och Jemen. Vi försökte intervjua 10 ungdomar av vilka 5 valde att avstå. Vi
djup-intervjuade 5 ungdomarna (alla mellan 13-16 år).
Intervjufrågorna följde en, på förhand bestämd intervjumanual. Frågorna kretsade
kring teman Placeringsanledning, Familjen, Flykten, Skolgång, Fysisk hälsa, Psykiska besvär, Känslor, Vänner, Droger och Framtid.
Intervjuerna utfördes under konfidentiella förhållanden på Baggiums Psykologenhet. Intervjuerna genomfördes av samtalsterapeut på pojkarnas eget språk. Samtalsterapeuten översatte svaren på svenska direkt under intervjun. Intervjuerna
spelades in och transkriberades ordagrant. Tillgång till en samtalsterapeut som
19
kunde pojkarnas språk och som kunde direkt översätta pojkarnas svar hade stora
fördelar. På så sätt kunde minsta möjliga mängd information försvinna i tolkningen. Pojkarna satt dessutom i samtalsterapeutens rum utan närvaro av en
okänd tredje person som skulle riskerat distrahera pojkarnas uppmärksamhet, eller få dem att utelämna berättelsernas viktiga detaljer på grund av informationens
känsliga natur.
Intervjumaterialet analyserades sedan av FOU enheten, och var då avkodade, vilket innebär att namnet på den intervjuade inte gick att spåra. Syftet med materialet är att söka spåra individuella och generella behov hos ungdomarna för att
kunna möta dessa på bästa möjliga sätt. Efter analysen av materialet en sammanfattning presenterades till den placerande socialsekreterare och pojken.
Under 2015 samlades data in från våra behandlingsenheter kring personalens upplevelser av de placerade ungdomarna. Totalt rör det sig om 65 pojkar, varav 25
från psykologenheten som hade individuell samtalsbehandling. Mejl skickades ut
till föreståndare samt psykologer där de ombads beskriva vad som utmärker och
särskiljer de ungdomar som kommer ensamma från norra Afrika och som levt som
gatubarn. Frågorna rörde sig också kring bemötande och placeringsuppdrag.
20
Resultat
Familjerelationer
Av materialet vi fick fram genom intervjuerna kommer våra pojkar från mycket
svåra uppväxtvillkor, trasiga hem och svår fattigdom. Tre av dem förlorade sin
mamma i mycket tidig ålder. En utav pojkarna har inget minne av sin mamma.
Jag har inte träffat min mamma, hon dog när jag var liten och jag kommer
inte ihåg henne. Min pappa är gift med en annan kvinna. Jag var ensam pojke,
jag hr tre systrar. Min farmor tog hand om mig och hjälpte mig. Jag har ingen
bra kontakt med mina systrar.
Två av pojkarna berättade att mamma dog när de var små.
Mamma dog när jag var liten, hon ramlade på golvet och dog. Pappa gifte om
sig. Pappa och styvmor misshandlade mig. När jag var 4 år kastade de ut mig
på gatan. (…) Jag hade stora problem. Jag var misshandlad psykiskt och fysiskt (visar handen). Pappa brände min hand med cigarett om jag inte ville
göra som han ville. Han använde även kniv och slog mig. (…) Min pappa var
knarkförsäljare och min mamma var inte intresserad av barnen så att jag
känner att allt svårt och dåligt som har hänt mig beror på att ingen ville se
mig eller ta hand om mig. Och jag hoppas att det finns någon som ska hjälpa
mig att lämna mitt svåra liv bakom mig. (Frodo, 17 år)
Två av våra pojkar hade minnen av sina mödrar: en pojke hade minnen av sin
sjuka mamma och en hade minnen av båda sina föräldrar.
Jag hade pappa och mamma men de tvingade mig att gå ut, tigga, hämta
pengar till dem. När jag var liten, 3-åring, 5 åring, min familj, de hade ingen
bra ekonomi, de kunde inte hitta något och ge oss att äta. Vi hade ingenting
att göra. Därför tvingade min pappa mig att gå ut och tigga. (…) När jag var
6 år hade jag det jobbigt. Min pappa drack alkohol och han slog min mamma
och jag såg det och jag fortfarande kommer ihåg det. (…) När jag tiggde efter
pengar brukade jag komma hem och ge pengar till min pappa men han spelade bort mina pengar i kortspel, han köpte inte mat med dem. Sedan, när
jag var 8 år lämnade jag dem. (…) Sedan, tänkte jag, jag måste lämna detta
land, jag måste gå till ett annat land där jag kanske hittar en bra framtid
(Faramir, 13 år).
Föräldrarnas vanvård, missbruk och misshandel var verklighet där alla våra pojkar
från Nordvästra Afrika fick tillbringa sina första levnadsår.
Kompisar till min pappa kom och hotade min mamma. De letade efter min
pappa som säljer knark. Jag har inte sett min pappa sedan år 2000. Han
lovade till de människorna att han skulle sälja knark till dem men han tog
deras pengar och flydde med pengarna. De ville göra problem med min
mamma, de letade efter honom, frågade efter sina pengar, men mamma
kunde inte svara. Och de kallade mig för olika namn därför att jag inte kunde
hjälpa dem heller. Jag är mycket rädd.
21
Samtliga pojkar som deltog i vår studie har antingen blivit föräldralösa eller har
tvingats lämna hemmet, på grund av fattigdom, misshandel, vanvård eller missbruk.
Livet på gatan
Pojkar som deltog i vår studie lyckades slutföra endast några få års studier. Samtliga tvingades i tidig ålder börja arbeta för att försörja sig själva och sin familj genom tiggeri, stöld, genom att tvätta bilrutor eller genom att putsa skor. Deras
föräldrar/vårdnadshavare uppmuntrade inte deras skolgång.
Mamma skulle väcka mig varje morgon kl 06.00 och hon skulle säga ”gå upp
och hämta pengar.” Det spelade ingen roll var pengarna kom ifrån. Jag skulle
ut och tiga. Sedan kunde jag inte gå till skolan för även om jag går till skolan
lärare sparkar ut mig. Och min mamma hjälper dem, hon säger till dem att
de inte ska släppa in mig i skolan. Jag såg på medan andra barn gick i skolan
och jag bara satt där och kände mig ledsen (Pipin, 16 år).
Ja, jag gick i skolan i 4 år. Efter 4 år i skolan kastade de ut mig på gatan och
jag gick och jobbade på gatan. Jag jobbade på olika ställen: på marknaden,
jag sålde saker, jag åt mat från sophögarna och jag sov på gatan. Jag kunde
inte gå tillbaka till farmor. Min pappa använde kokain och heroin och de skickade honom till fängelse. När min pappa träffade mig efter att han kom tillbaka
från fängelset slog han mig varje gång och han misshandlade mig .
[…]
Pappa och styvmor misshandlade mig. När jag var 4 år kastade de ut mig på
gatan. Där levde jag med andra barn.
[…]
Jag tvättade bilar, rensade gatan, fick lite småpengar till mat och sparade för
att lämna landet. Jag sov på gatan, eller vid havet, eller under en lastbil.
(Bilbo, 16 år)
På gatan blev samtliga pojkar i vår studie utsatta för grova kränkningar, misshandel och flera sexuella övergrepp. Deras skildringar är korta och i rösten finns
det inga spår av känslor. Men berättelserna vittnar om mycket svåra upplevelser:
Jag vet inte hur gammal jag var när jag första gången blev våldtagen, kanske
8 år. När jag blev våldtagen började jag röka haschisch (...). Två vuxna hade
sex med mig och därefter började jag röka haschisch. Alla vuxna som bor i
mitt område, alla visste att jag blev våldtagen och de började skämta om det,
de sa att jag inte var en kille, jag kände att jag skämdes och därför lämnade
jag mitt område. Jag flyttade (…) och jag använde haschisch hela tiden. I
(staden) försökte vuxna hela tiden ha sex med mig, men jag bråkade med
dem . När jag lämnade mitt område och kom till (staden) tyckte jag här är
det ingen som känner mig. Någon i (staden) försökte ha sex med mig, det
var en kille som också sov på gatan. (Boromir, 13 år)
När jag var 9 eller 10 år blev jag våldtagen. Jag grät bara då och ingen hjälpte
mig. När han gjorde så mot mig kände jag att jag inte längre var en riktig
22
kille, en riktig man. Därför hittade jag en kniv och började skära mig. Och jag
kände mig mycket ledsen.
[…]
Polis tog mina kläder när de hade slagit mig och de kastade mina kläder i
havet och lämnade mig naken. Då blev jag våldtagen av några killar. Det var
4 vuxna, de fick tag på mig allihopa, en efter en och jag var jätte arg och
jätte ilsken men de slog mig och de håll i mig och gjorde så en efter en. Jag
skämdes och jag kunde inte berätta om det.Jag hatar dem som gjorde det
här mot mig, jag tycker inte att det är normalt och jag känner mig mycket
annorlunda. (Bilbo, 16 år)
Pojkarna uttrycker hämndlust, men hämnden som de pratar om riktas inte bara
till deras förövare utan även mot ”andra”.
Om jag träffar honom i Algeriet, jag vill döda honom, jag väntar på min tur
att göra samma sak mot honom. Jag vill också göra så mot andra och så ska
jag känna mig bättre. Jag vill ta min tur, så som de gjorde mot mig, jag vet
inte varför, men jag vill ta min tur och göra samma sak mot dem. Jag känner
mig mycket ledsen, jag känner ångest. Sedan, tänker jag, jag vill göra med
andra eller de som gjorde så här mot mig, jag vill döda dem (Frodo, 17 år).
Samtliga pojkar i vår studie har använt droger. Alla sniffade lim och rökte hasch,
vissa använde även tyngre droger.
Jag tog inte så mycket droger. Jag sniffade lim. Det gör att jag inte känner
någonting när jag använder det. Jag känner mig trött i hjärnan. Jag känner
ingenting, jag kan döda någon, jag kan göra som jag vill, jag känner ingenting
när jag sniffar.
I Marocko tog vi knark som gjorde att vi inte kände någonting. Vi kände att
vi var jätte starka och vi var inte rädda för något. Vi kunde köpa denna knark
mycket billigt. Jag använde alla sorter knark i Marocko och jag sov på gatan
med andra killar. Jag gjorde allt som andra killar gjorde. Jag tjuvade för att
kunna äta, jag gömde mig under lastbilen om jag skulle åka.Vi använde alla
droger, det spelade inte någon roll om det var heroin eller annat knark. När
jag använder droger känner jag ingenting. Jag glömmer mina problem i några
timmar, sedan går jag och knarkar igen. (…) När vi knarkar kan vi killar hitta
en tjej och då kan vi bråka med varandra vem som ska ha denna tjej eller så
kan vi 4 – 5 turas om och har sex med henne. Och vi bråkar med varandra,
det spelar ingen roll, vi tar stenar som finns på vägen och slår varandra. (…)
Har du problem med någon han kanske inte slår dig idag men han kan komma
medan du sover. Och du vet inte när han ska komma, men han kommer och
slår dig med kniv. (Pojken visar hur han blev stucken med kniv 3-4 ggr)
Du vet inte vad det betyder att vara fattig. Fattiga människor kan göra alla
dåliga saker. Vi kan göra folk illa. Vi behöver mat, vi behöver och vi tar. Och
vad är det för liv? Bättre att sådant folk dör. (Pipin, 16 år)
23
Med viss avsmak berättar pojkarna om sitt liv på gatan, missbruk och avskyvärda
illdåd under påverkan av narkotika.
Resan till Sverige
Pojkarna drevs till flykt – inte på grund av svält, inte på grund av naturkatastrof
eller krig. De flydde från sina liv. Så här beskriver de sin flytt:
Jag ville flytta från Marocko sedan lång tid tillbaka. När jag kände mig mycket
ledsen ville jag flytta från detta liv, jag ville flytta och göra något bra av mitt
liv. Jag försökte några gånger men jag lyckades inte. Och jag tänkte att det
vore mycket bättre att antingen ta mitt liv eller gömma mig under lastbilen,
spelar ingen roll om jag dör, än att stanna kvar i mitt hemland. När jag var
på väg att flytta från Marocko kom jag till hamnen. Jag bråkade med folk för
att hitta min plats under lastbilen. Alla kan hitta sin plats under lastbilen,
även jag, vi kan alla hitta en plats. Det är mycket farligt, en gång dog några
när lastbilen plötsligt bromsade och backade. När lastbilen kom till båten gick
jag av lastbilen, tog lite vatten, och kom tillbaka till min plats. På spanska
gränsen gick jag av lastbilen. (Pipin, 16 år)
Jag reste i 2 dagar, kom till Spanien med båten. 3 dagar med lastbil tills jag
kom till Spanien. Det var ingen som hjälpte mig, det var svårt. Ingen hjälpte
mig, kunde inte hitta mat eller dricka. (Frodo, 17 år)
Jag flyttade från Marocko till ett annat land med lastbil. Jag försökte några
gånger och jag misslyckades både första och andra gång. Först kom jag till
Italien. Jag hoppade av lastbilen och trillade på marken. Jag slog mitt huvud
och skadade mig. Jag tappade minnet och visste varken vem jag var eller
varifrån jag hade kommit. (Faramir, 16 år)
Flykten var svår, utmattande och full av risker. Samtliga pojkar i studien tog sig
från sina länder gömda under lastbil, via båt till Europa. Utan att ha något att äta
eller dricka, utsatta till livsfara, de flydde från sina hemska liv. Men, har de lyckats?
Vad har de kommit till?
Först kom jag till Frankrike och jag bodde där i 1 år. I Frankrike var det
samma liv som i Algeriet. Jag sov på gatan, och jag jobbade på marknaden,
sålde grönsaker, hjälpte dem och fick pengar. Jag jobbade bara under helgerna. Jag var inne på ett boende i Frankrike, jag hade även en psykolog,
och jag fick käka lunch för 1 €. Jag var nästan som hemlös, jag fick bara lite
hjälp – äta och få medicin. Jag måste betala 1 € för att tvätta min kropp.
(Bilbo, 16 år)
Jag lämnade Italien och åkte till Belgien. Där blev jag tillfrågad om jag ska
söka asyl. Och jag fick avslag på min ansökan. I Belgien fick jag ingen hjälp.
Jag blev tvungen att jobba som mekaniker, att hjälpa en mekaniker på verkstad. Men snart lämnade jag Belgien och åkte till Norge. Jag var i många olika
länder innan jag kom till Norge. Jag var i England, Amsterdam, Italien, Belgien, Sverige. I Norge var jag 3-4 månader, sökte asyl och fick avslag. Jag
blev våldtagen i Norge av en vuxen som lurade mig. Han sa till mig ”du sitter
här, det är mycket kallt, jag kan hitta en plats för dig att sova”. Jag litade på
honom och jag kom med honom till ett hus. Och där börjar han försöka att
24
våldta mig. Jag sa nej till honom men han tog pistol och hotade mig och då
sa jag O.K., inga problem. När han var klar med mig sparkade han ut mig
från huset. (Faramir, 16 år)
Jag förlorade 4 år av mitt liv i Spanien och i hela EU, fick ingen hjälp. Om jag
åker tillbaka till Algeriet har jag inget hem, jag har ingen som ta hand om
mig. Jag oroar mig mycket. Jag har bott 5 år i Europa, men jag har aldrig
studerat, jag har aldrig gjort något annat, bara knark och dumheter (Frodo,
17 år).
När jag var i Frankrike fanns det ingen framtid för mig. Jag kände att jag
gjorde ingenting. Därför beslutade jag att lämna Frankrike. Jag visste inget
om Sverige på denna tid. Jag ville gå till Storbritannien men folk sa till mig
att det var bättre att inte åka dit utan ”åk till Sverige”. Jag hade inga pengar
och därför gick jag till moské och frågade imamen, jag berättade att jag ville
åka till Sverige men att jag inte hade några pengar. Han pratade med folk
och han samlade dessa pengar till mig och jag kom till Sverige. (Bilbo, 16 år)
Pojkarna berättar om en resa från land till land som aldrig tar slut. Samtliga pojkar
förnekar att det finns någon som hjälper dem trots att berättelserna har en snarlik
mönster: våldtäkt, sättet att resa (gömda under lastbil) och resvägarna.
Känslor
Hur tänker pojkarna i vår studie kring känslor? Vilka känslor dominerar deras tillvaro idag?
Jag känner mig ledsen och arg. Några gånger har jag slagit mitt huvud mot
väggen. Ibland vill jag inte öppna ögonen, det är bättre att jag blundar och
inte ser mig omkring. Jag känner mycket stress, mycket oro, mycket problem. Jag känner att jag inte har någon hjärta. Jag känner ingenting. Jag har
inga känslor. Jag vet inte…(Pipin, 16 år)
Jag känner inte någonting när någon pratar med mig. Jag tänker mycket på
vad det kommer att bli av mig i framtiden. Så händer det med mig alltid.
Jag blir arg och mycket aggressiv. Jag accepterar inte att någon pratar med
mig, kanske jag vill döda någon, kanske jag vill slå någon, jag kan bli mycket
aggressiv, jag kan inte kontrollera mig och jag känner stor oro. (Boromir, 13
år)
Samtliga pojkar som deltog i studien hade svåra problem med oro, rädsla och
sömnproblem. Ingen kunde koppla av nattetid:
Nu kan jag inte sova. Varje natt har jag svårt att somna. Jag tänker hur de
vill komma och döda mig och att polisen är bakom mig och vill döda mig eller
att någon vill kasta mig från högsta plats. Jag är rädd och jag darrar över
hela min kropp. Jag vaknar mitt på natten, skriker och känner hur hela kroppen skakar. (Faramir, 16 år)
25
Jag kan inte sova så bra, jag tänker hela natten, tänker och tänker, och sedan
när jag blir mycket trött somnar jag. Och jag tänker om Sverige inte hjälper
mig då tänker jag att jag vill flytta härifrån. Jag saknar min mamma. Min
mamma tog inte hand om mig men jag ändå tänker på henne. Det kan inte
bli roligt för mig även om du ger mig något jag blir orolig för detta. Min stora
problem är att jag inte kan glömma vad som hade hänt med mig.
[…]
Jag känner mig skyldig hela tiden, jag känner mig rädd när jag ska somna.
Jag ser hur polisen följer efter mig, jag är rädd för polis därför att jag vet att
jag är skyldig. Och alltid när jag går jag lämnar mitt fönster öppet så att jag
kan springa ut om någon kommer. Jag vet att en gång kommer polisen att ta
mig, jag vet, jag är rädd mycket. (Frodo, 17 år)
Jag känner mig mycket ledsen och orolig. Jag har svårt att somna, jag kan
inte somna, ibland går det, ibland går det inte. Även om jag somnar pratar
jag i min sömn. Alla mina kompisar berättade att jag pratar i min sömn.
(Bilbo, 16 år)
Jag somnar inte bra, jag har svårt att somna. Jag tänker för mycket, på mitt
förflutna, på det som ska bli av mig. När jag tänker så mycket känner jag att
jag blir trött och sedan somnar jag. Men jag släcker aldrig lampa när jag ska
sova. […] Jag känner mig mycket rädd. När jag vaknar på morgonen glömmer
jag bort vad jag funderade på under kvällen. (Boromir, 13 år)
Pojkarna känner sig hotade till liv, jagade, utsatta och har svårt att koppla av.
Deras inre värld är en outhärdlig plats.
Jag känner att jag är en dum människa. Jag kan inte tänka bra. Efter all knark
och allt som hände med mig bryr jag mig inte om jag är sjuk eller inte. När
jag bodde i Marocko ville jag ta mitt liv. Jag tänkte att jag antingen gömmer
mig under lastbil eller hoppar under tåget. Spelar ingen roll jag ville bara
komma ifrån detta liv, efter alla de problem som jag haft. (Pipin, 16 år)
Jag blir alltid arg. Jag har mycket problem med ångest och jag blir arg, jag
känner mig dum. Samtidigt saknar jag min mamma. Och jag blir arg därför
att alla får som de vill men jag är bara dum. När jag är arg känner jag att
livet är tråkigt och jag vill göra saker på min kropp. Jag tänker att det vore
bättre om jag slutar leva, om jag tar mitt liv. (Frodo, 17 år)
Pojkarna säger att de känner sig dumma, att de inte kan ”tänka bra”.
När jag är arg, alla svårigheter som jag haft under mitt liv kommer tillbaka
och därför kan jag inte koncentrera mig, och därför förlorar jag kontrollen.
Jag börjar skära mig eller slå mig. Förut använde jag mycket medicin för att
ta mitt liv, jag försökte några gånger men det gick inte.
Om någon gör mig mycket arg, efter att jag har slagit honom eller bråkat,
vet jag inte vad jag ska göra med honom, och då blir det problem med min
kropp också. (Frodo, 17 år)
26
Jag blir arg och mycket aggressiv. Jag accepterar inte att någon pratar med
mig, kanske jag vill döda någon, kanske jag vill slå någon, jag kan bli mycket
aggressiv, jag kan inte kontrollera mig och jag känner stor oro. (Faramir, 16
år)
När jag blir arg och när jag bråkar med andra blir jag rädd och ledsen. När
jag blir arg och ensam börjar jag grubbla mycket. Men om det finns någon
med mig när jag är arg, då vill jag bråka med dem och jag tappar kontroll
och jag vet inte vad jag ska göra. (Boromir, 13 år)
Relationer
Hur kan den sociala kognition se ut hos våra pojkar som har varit med om såpass
ondska i deras liv?
Jag har inga vänner. Alla jämnåriga (…) Jag kan förklara för dig så här: vi
sitter alla vid ett bord. Det spelar ingen roll – en här knarkar, den där dricker
alkohol, de där bråkar, och de där har sex. Alla som sitter kan göra som de
vill. Vad är det för liv? Både killar och tjejer, alla gör samma saker [… ]När
jag pratar om min bakgrund känner jag mig mycket trött, jag känner mig
mycket tråkigt, jag blir mycket ångestfylld. Jag hade stora problem i Marocko
både psykiskt och fysiskt. Jag vet inte hur jag kan prata med folk nu när jag
känner så här, jag har jätte svårt att umgås med andra. Varför har alla ett
bra liv, vad är det för liv jag lever? (Pipin, 16 år).
Så här svarar en pojke när han får fråga ”Hur ser du på vuxna?”
Det finns olika vuxna. Fler gör mig illa, några få vill hjälpa till. Men alla vuxna
vill samma sak: de vill ta mina pengar eller ha sex med mig och de har hotat
mig med kniv och ibland jag tänker att alla vuxna är likadana. (Frodo, 17 år)
Framtid
När våra pojkar tillfrågades om sin syn på framtid deras berättelser uttryckte en
mycket stark förtvivlan:
Mitt problem är att jag inte förstår vad jag ska göra. Det finns ingen som tar
hand om mig. Jag vet inte, det finns ingen framtid där, och det finns ingen
framtid här. Jag känner ingenting. Vad blir det för framtid? […] Några gånger
har jag hoppat från en sten i havet. Så ska jag göra. När jag faller in i vatten,
det känns jätte skönt. Och jag ska försöka hela livet, gång på gång. Det spelar
ingen roll om det är kallt, jag älskar simma i havet(…) Jag känner ”varför ska
jag leva?” Jag tänker mycket på avslag från Migrationsverket, jag vet inte
vad jag ska göra… Jag ska dö, jag ska inte stanna kvar i detta miserabla liv.
[…] Snälla, kan jag inte få en tablett som kan hjälpa mig att sömna? Och
aldrig vakna igen. Det blir mycket lättare för mig… Så att jag kan dö utan att
det gör ont… Jag känner bara stor smärta i mitt liv. Jag vet inte när det ska
sluta…(Pipin, 16 år).
Strävan att upphöra att existera, att ta sitt liv och lämna sitt ”miserabla liv” är
pojkens tankeanknytningar till framtiden.
27
Hur manifesteras hos våra andra pojkar känslan av tillförsikt inför framtiden?
Många svarade på frågan med vad det är de önskade sig. Men även önskningarna
var uttryckta mycket diffust:
Jag vill leva som en normal människa, jag vill göra något, det är viktigt. Jag
vill inte mycket, bara bli normal (Bilbo, 16 år)
Jag vill leva som människa. Jag vill bo som människa. Jag vill göra som människa. Jag vill känna att jag har ett bra liv.Jag vill inte tillbaka, jag vill vidare
med min framtid, jag vill inte ha problem med någon, jag vill vara ensam
(Pipin, 16 år).
Medan de övriga pojkarna kämpade med att hitta svar på framtidsfrågan var det
lättare för en utav pojkarna att utrycka vad han inte ville i sin framtid:
Det bästa som kan hända i min framtid är att jag inte tvingas åka tillbaka, bli
våldtagen, tiga för pengar och knarka. Det vore bäst för mig tycker jag. Jag
vill studera, hitta ett jobb, bo i egen lägenhet som en människa. Tänker och
hoppas på att bilda en bra familj. (…)Jag känner mig ledsen. Jag hade inte
samma tur som andra ungdomar som går i skola och som har en familj som
tar hand om dem. Jag vet inte varför just jag måste ha det så här. Jag tänker
på det… (Boromir, 13 år).
En utav pojkarna desperat högg tag i sin nutida och tillfälliga tillvaro som om det
bara var denna tillfälliga tillvaro som fanns där för honom i framtiden:
”Jag vet inte. Jag har ingen framtid. Jag vill stanna på Gandalf med min systers
son…” (Faramir, 16 år).
Endast hos en av pojkarna fanns ett svagt spår av tillförsikt inför framtiden som
pendlade från glimtar av hopplöshet till glimtar av hopp:
Jag vet inget om min framtid. Jag har ingenting i min framtid. Jag tänker att
den slutar Jag är misslyckad. Jag tycker inte att det finns något i mitt liv som
jag kan göra. Men i alla fall, det ska bli mycket bättre än förut med tanke på
hur jag har haft det förut, mycket upp och ner […]I Sverige har jag det mycket
bättre än förut. Men jag vet inte vad jag gör[…] Jag vill bli tekniker, jobba
med elektronik, det skulle jag tycka om… Jag vill studera och sedan söka jobb
(Frodo, 17 år).
Transitenheternas erfarenheter
Under 2015 kom ungdomar från Norra Afrika till våra transitenheter. Det är enheter som bara skall ta emot ungdomarna tills de är kommunhänvisade. Sålunda
kan de stanna alltifrån några dagar till flera månader beroende på hur fort de
kan erbjudas kommunhänvisning. De ungdomar som kommer till transitenheterna är helt nyanlända och för många är just flykten så färsk och situationen så
ny och okänd att de fortfarande är i kris. Generellt är ett bemötande med hög
traumakunskap och låg stress mycket viktigt för enheter som tar emot människor i kris. Då man har med ungdomar att göra behöver man ha en baskunskap
kring hur kris o trauma kan påverka den unge och också förstå vad som normalt
28
förväntas att en ungdom kan och inte ka göra utifrån ett utvecklingspsykologiskt
perspektiv. Detta då informationsbearbetningen är påverkad av krisen, och att
den unge kanske därför behöver få information på ett mycket konkret plan.
Våra transitenheter ombads beskriva hur de upplever de ungdomar som kommer
ensamma från Norra Afrika såsom Marocko eller Algeriet. Ett flertal av dessa
ungdomar har sökt asyl i många olika länder och även i Sverige tidigare, och bär
en erfarenhet att de inte är välkomna att få stanna kvar. Ändå uppger de att de
har det bättre då de flackar omkring i Europa än återvänder hem
”Transitavdelningarna är mer eller mindre en hotellvistelse för att slippa ifrån
sitt vanliga, slitsamma liv och de har varken lust, eller anledning att bry sig om
de rutiner och målsättningar vi har för dem. De struntar i sina möten med migrationsverket och när det står klart att de är på väg att skrivas ut, packar de
inte sällan sina saker och avviker från boendet.”
Personalen uppger att de ofta upplever maktlöshet och hopplöshet inför dessa
ungdomar. Ungdomarna struntar i personalens tillsägningar och även då de anstränger sig till sitt yttersta för att försöka nå dem, svarar de inte upp mot personalens relationella inviter. Personalen uppger också att de är medvetna om
ungdomarnas begränsade möjlighet att få stanna kvar i Sverige.
”Personalen instrueras i att visa förståelse för dessa barns situation och inte låta
frustration över deras problematik färga deras förhållningssätt till dem. Personalen behöver vara raka och ärliga med att vi förstår deras situation vad avser migrationsprocessen och öppet fråga efter vad de upplever sig behöva från oss, utifrån de ramar vi kan verka inom (alltså främst materiella ting, eller bruk av telefon för kontakt hemåt)”.
De känslor av hopplöshet som personalen kan uppleva i samband med att de
ständigt blir avvisade i sina kontaktförsök, kan också medföra en primitivare
form av försvar. Personalen kan tex uttrycka aversioner mot ungdomarna och
vilja att de snarast lämnar enheten. Det är då av yttersta vikt att enhetens chef
står för stabiliteten och omsorgen visavi personalen och att handledningsmöjligheterna är många. En förståelse för den unges situation är naturligtvis mycket
viktig, men det allra viktigaste är att bli ”vattnad” med denna kunskap regelbundet för att orka hålla ut.
Mitt mål har varit att inget barn ska avvika från oss utan varma, hela och rena
kläder och skor, samt en väska att bära med sig tillhörigheter, helst lite mat
också, oavsett om detta medfört avsteg från normala rutiner för vad vi delat ut
till ungdomarna”.
Föreståndare Transit
Behandlingshemmens erfarenheter
Erfarenheterna som behandlingshemmen summerar är likartade de som transitenheterna redogör för. Dock med det undantaget att man på behandlingsenheterna har ett behandlingsuppdrag att förhålla sig till och som styrs upp från socialtjänsten. Många gånger är dock uppdragen antingen så allmänt hållna att det
29
är svårt att få stringens i behandlingsplaneringen eller också är de omöjliga att
uppnå. Behandlingsenheten bör därför tillse att behandlingsmålen går att fokusera mot så att de insatser som sätts in, är de insatser den unge verkligen behöver. Insatserna måste alltid utvärderas, förslagsvis varje vecka. Enheterna redogör för liknande symptom som Garbarino beskriver
”Alla pojkar har uppvisat en hög grad av desperation och risktagande”.
Ungdomarna uppges har varit svåra att "tygla" i en vardagsstruktur och se meningen med den. Det finns en tydlig tendens till att pojkarna inte har något att
förlora. Kanske har de fått ett avvisningsbeslut, eller också bara väntar de på att
få ett. Då är det självklart svårt att se en positiv framtid. Man ser också mycket
drogrelaterade skador, samt ”drogvana”. Flertalet av ungdomarna redogör också
hur de mycket tidigt började sniffa lim, så långt ner i åldrarna som 2 år gamla då
de blev utslängda från sina hem. Ungdomarna har få positiva vuxenerfarenheter
med sig i bagaget, o de redogör för en omfattande skyddslöshet från sina anknytningspersoner.
”Ungdomarna är mycket svåra att bygga tillit och relationsskapa med.
Stor misstro mot myndigheter och vuxna som de ständigt stöter bort.
De reagerar starkt på kvinnor som är auktoriteter”
Misstron mot myndigheter är också genomgående i pojkarnas berättelser. Många
gånger är de som begår övergrepp på barnen som bor på gatan poliser eller
andra uniformerade som utsätter barnen för sexuell förnedring och våld. Både
från hemmiljön och ute på gatan beskriver våra pojkar allt våld de utsätts för.
Många gånger kan de visa sina ärriga kroppar och beskriva väldigt utförligt hur
de olika såren kom till. Vissa sår kan de inte visa, bland annat de som uppkommer från sexuella övergrepp.
”Ungdomarna har ofta varit utsatta för myckenhet våld, så de är ”stryktåliga”,
kropparna är sköra”. Många gånger kan pojkarna reagera på skråmor på ett väldigt överdrivet sätt, och andra gånger gå rakt in i faror som om de vore ingenting. På enheten behöver man mycket plåster, så att personalen kan visa att
kroppen är att vara rädd om, något att vara varsam mot. Då kan ett sätt vara att
använda plåster på småsår, på samma sätt som man gör med små barn. Våra
pojkar har ingen erfarenhet att vuxna sätter plåster eller tar hand om deras
skråmor, att deras kroppar är något att vara rädd om.
Många av pojkarna uppvisar stora kognitiva svårigheter och brister, som inte kan
härledas till analfabetism. Förmågan att ta in och bearbeta information är hos
vissa så pass begränsad att de ter sig intellektuellt funktionsnedsatt. De behöver
ofta mycket konkret och visuellt stöd för att ta in information. En hjärna som är
ständigt på hög alertnivå har ofta svårt att fokusera på annat än just själva överlevnaden, vilket begränsar möjlighet att ta in information. Att eftersträva en så
stressfri miljö som möjligt är därför ytterst vital. Att förstå abstrakt tänkande
kräver en väl mogen hjärna och då många av våra pojkar har levt under stark
stress är den förmågan säkerligen satt ur spel. Därför blir också svårigheter att
förstå tid väldigt tydlig eller att förstå och tänka om världen
30
Pojkarna uppvisar också stora brister i det sociala samspelet, både med jämnåriga och med vuxna. På behandlingsenheterna har man beskrivit stora samspelsbrister hos pojkarna, vilket säkerligen talar för att deras förmåga till mentalisering är satt ur spel då överlevnadsinstinkten tar över i deras vardagsstruktur.
Pojkarna behöver väldigt tät vuxenstöd så att de kan kontrollera sina känslor
men också hur andra ter sig och hur man ”leker” med andra barn. Utan den sociala förmågan blir det prosociala samspelet begränsat. De uppvisar också stora
brister i grundläggande allmänhygien och hushållsarbetet och behöver mycket
stöd från personalen kring dessa frågor.
”Hög omsorg om personalen. Svåra berättelser och starka känslor behöver empatiska chefer”
Precis som med pojkarna på transitenheterna vittnar personalen om känslan av
overklighet då barnens ohyggliga utsatthet påvisas. Det är svårt att hantera att
det tar så lång tid att skapa relationer, men då den unge haft så mycket negativa
kontakter och under så lång tid, tar det lång tid att släppa garden så pass att de
faktiskt låter en annan människa komma så nära. Eller som en i personalen uttryckte sig:
”Jag är ju jättesnäll och lugn hela tiden och blir bara avisad och misstänkliggjord i
allt. Som om jag var hans värsta fiende. Och så har det varit i snart 6 månader. ”
Det kan också vara så att pojkarna istället blir helt distanslösa, som om de inte
har en aning om att andra människor betyder något på riktigt. Det kan också bli
farligt, då just desperationen och svårigheten att förstå sina känslor och hur man
kan hantera dessa på ett bra sätt utgör en risk för personalen att bli utsatt för
utagerande från pojkarna. Personalen beskriver just känaln av att inte ”gillas”.
”Det är som om jag vore en stol eller inget alls. Jag räknas inte. Och när han blir
arg är det som om han kan göra vad som helst, för jag är ingen.”
Viktigt är att ge personalen löpande utbildning och handledning i det svåra att
bemöta och stå ut. Förstå att ungdomarna är känslomässigt och socialt ”små”.
Personalen beskriver att boendet behöver ha ett bemötande med fokus på anknytningsbehovet så att den relationella basen möjliggörs. Utan förmågan att skapa
en relation nås inte ungdomarna för en behandlingsinsats, relationen måste
komma före. Det lågaffektivt bemötandet är av yttersta vikt, aggressivitet triggar
och ökar både stress och försvar hos ungdomarna. Att behålla lugnet är en stor
framgång för att möjliggöra relationsbygge.
”Tills slut tröttnade jag på att tjata om hur mycket klockan skulle vara då de skulle
vara hemma och la in påminnelser i deras telefoner istället. Många gånger kan de
inte klockan”
Pojkarna behöver få stimuli, få regler och tydliga gränser. Detta då de oftast dels
har svårt att processa och bearbeta information då man har en hög stressnivå,
men också att det är betydligt lättare att lyckas hålla en regel som är begriplig än
flera som man inte kan hantera. Därför är det också viktigt att tillhandahålla lagom
31
krav så att pojkarna lyckas genomföra dem. Personalen beskriver också att de inte
kan vara nog tydliga. Detta kan härledas till hög stressnivå, där igen informationsbearbetning är svår. Personalen vittnar om påhittighet i hur de istället löste information genom att ge tydligt bildstöd eller använda smartphones. Ett annat sätt
är att använda sig av ständiga utvärderingar. Hur gick det idag, i förmiddags, i
morse, under frukosten? Ju närmre i tid destå lättare att överblicka för den som
har svårt med informationsbearbetning.
Psykologenhetens erfarenheter
Psykologenheten har under 2015 haft 25 pojkar i enskilda samtal och 39 stycken
i konsultation. Psykologerna beskriver hur traumasymptomen och relationsvårigheterna lägger sig som ett raster framför allt annat, så just psykoedukation är det
mest användbara verktyget. Att lära ungdomarna att förstå vad som händer då
man utsätts för stark stress, och då särskilt under lång tid, hjälper ungdomarna
att skapa en begriplighet för dina egna reaktioner. Sömnsvårigheter, mardrömmar, svårighet att hantera maten och känslan av att vara ”overklig” är vanligt
förekommande symptom hos pojkarna.
Desperationen, som både behandlingspersonal och transitenhet beskrev återkommer också hos psykologenheten. Pojkarna vågar presentera sig som mycket
yngre än de är. Inte bara 1-2 år utan även 5-6 år yngre. Deras språkkunskaper
är oftast imponerande goda.
” Många kan prata både spanska, tyska och engelska och när man frågar dem så
har de lärt sig från TV Det är som om pojkarna inte har något att förlora, så de
vågar allt, vad som helst, tom sådant som helt uppenbart inte stämmer”.
Bristen på skolgång är genomgående hos pojkarna. Skolkunskap saknas och mer
”gatukunskap” tar över. Psykologerna beskriver en häpnadsväckande överlevnadsförmåga där pojkarna hittar kryphål och vägar där de egentligen inte finns
några. Övrig omvärldskunskap är däremot obefintlig. Flerspråkiga men ofta halvspråkiga.
”Att smita undan system tycks vara viktigast. Pojkarna uppvisar ingen tillit till
vuxna eller myndigheter och ser alla som försöker hjälpa dem som problem. De
har inte ens tillit till sin egen bedömning om vad som är bra för dem, utan reagerar bara med överlevnadsinstinkten i alla situationer”
Pojkarna har svårare att acceptera och respektera sociala normer och regler och
litar inte på sociala system. Deras utagerande och oftast väldigt impulsiva beteende kan förstås i termer av just överlevnad. Med en hög stressnivå är det svårt
att diskriminera mellan vad som är bra för en och inte. Gällande droger är det
genomgående ett problem med att pojkarna oftast har en väldigt låg debutålder
och ett mycket långvarigt missbruk. Pojkarna beskriver droger som ett sätt att
dämpa hunger och minska ångest/oro, då de vuxna omsorgspersonerna sällan
kunde tillhandahålla skydd och ge dem stressreducering.
Psykologenheten beskriver att pojkarna uppvisar ambivalent och desorganiserad
anknytning, i vissa fall ickeanknytna. De uppvisar tydliga relationsbrister och har
32
mycket svårt med sociala koder. Pojkarna uppvisar både social ångest och beslutsångest, vilket vittnar om brister i den sociala kompetensen samt förmågan
att förstå vad som är bäst för dem då de är i lugnt tillstånd. De kan agera i ögonblicket men har svårt för att planera strategiskt.
Pojkarna har väldigt få eller inga ord för känslor, och när de skall beskriva känslor faller definitionen platt på marken. Denna brist gör att de inte heller kan läsa
av hur andra känner eller vilka känslor som de kan väcka hos andra. Många
missförstånd kan härledas hit, då de ofta misstolkar andras intentioner. Deras
långvariga erfarenhet av att andra människor är farliga för dem gör att de ofta
hamnar i konflikter som inte sällan leder till utagerande.
Psykologenhetens rekommendationer för arbete med pojkarna på tranistenheterna är att fokusera på stödjande och stabiliserande insatser. Ägna stor tid åt ren
omsorg för att försöka reducera stress och göra sig mottaglig för relationskapande. Att ge Personalen en grundläggande traumakompetens och ständigt beskriva vad som är normala reaktioner på onormala situationer. ”
”Här kan man uppmuntra det som personalen verkligen är bäst på, nämligen
”Hålla handen-kompetens”.”
Traumat bearbetas då det finns en stabilitet och en trygghet i relationen och i
många fall kan det ta lång tid att komma dit. Då är känslovalidiering och psykoedukationen det som bör erbjudas jämte sömntekniker, ångesthantering (stressreducering) och procosial träning det som bör erbjudas. Som psykolog är det
därför viktig att via personalen se till att pojkarna får dessa interventioner ety
det är hos personalen som relationen skall skapas.
När det gäller behandlingsenheterna gäller det samma som med transitenheterna, dvs en grundläggande traumakompetens och psykoedukation (stressreglering, känslovalidiering) men här blir fokus på att skapa en behandlarallians för
behandlingsprogression. Många gånger är det behandlingspersonalen som psykologerna får gå igenom så att alliansen blir mellan psykolog och personal istället,
där man via personal bygger en bro över till psykologbehandling. Psykologernas
uppgift blir tydligare i behandlingsmålen och enheten måste arbeta gemensamt
med psykologerna för att nå ett gott resultat tillsammans med den unge. Här blir
utvärdering viktig, så att man tydliggör för både personal och den unge var man
befinner sig i behandlingsprocessen
33
Analys
Långvarig skyddslöshet
Under ett krig eller under flykt är det omgivande skyddsystemet redan under
stark påfrestning. Så också under psykisk sjukdom eller missbruk, för barn som
levt länge utan skyddande vuxna. Det innebär att alarmsystemet redan är aktiviterat, då det sällan ges utrymme till så pass stadigvarande beskydd att alarmsystemet kan släckas ner och personen kan bli lugn igen. De möjliga trauman som
en individ utsätts för i ett redan skyddslöst tillstånd, förvärrar symptomen ytterligare. Det ges aldrig tid till återhämtning, utan individen är ständigt vaksam och
stresspåslaget avtar inte i styrka. Ett psykiskt trauma innefattar ett livshot, en
intensiv skräck och ett totalt hjälplöst tillstånd. Under en flykt eller i ett krig, är
möjligheterna till att hamna i ett hjälplöst tillstånd med hot mot det egna livet,
oftast alltför många. Likaledes om man som barn lever upp i ett hem där det förekommer mycket våld och övergrepp, eller försummas. Ju längre tid destå starkare negativa genomgripande effekter på individen. Först på fast mark, då faran
är undanröjd, kan bearbetning börja och stresspåslaget minska i styrka. Ingen
bearbetning kan ske utan att det finns möjlighet till beskydd och trygghet. Först
måste individen på säker mark, och ju längre tid en individ levt under stark osäkerhet och intensiv rädsla, destå längre tid tar det innan vaksamheten släpper
och man vågar ta in känslan av trygghet igen. Våra pojkar vittnar alla om
otrygghet, inte bara i nutid, utan i all tid. De har varit utan trygghet sedan de
föddes.
Anknytning
Hur ett barn knyter an till sina primära omsorgspersoner utgör, enligt forskningen,
en avgörande faktor för hans/hennes sätt att relatera till andra människor senare
i livet samt förmåga att hantera motgångar. Tillgång till tidiga anknytningsgestalter, känsliga för barnets emotionella signaler, är särskilt avgörande för huruvida
barnet ska utveckla trygg eller otrygg anknytningsstil. Av den anledningen är det
intressant att närmare undersöka våra pojkars tidigaste relationer.
Att ett barn knutit an till en vårdare innebär att barnet behöver tillgång till den
personen för att söka skydd hos när fara hotar, och att barnet reagerar med stark
oro om det separeras från sin huvudsakliga vårdare (ANKNYTNING). Att döma utifrån våra pojkars berättelser hade ingen av dem en varm och omsorgsfull relation
med sina föräldrar. Deras föräldrar var frånvarande – antingen fysiskt, psykiskt
eller emotionellt. Våra pojkar omgavs av fattigdom, missbruk, misshandel och extrem otrygghet under de åren de mest behövde närhet och värme. De blev tvungna
till att knyta an till en person som de upplev skrämmande. I de villkor som våra
pojkar tillbringade sina första levnadsår är det mycket troligt att de utvecklade ett
desorganiserat anknytningsmönster Personen som skulle utgöra deras skydd –
framkallade rädsla och ångest - och det kan leda till svåra relationsstörningar även
i vuxen ålder.
34
Samtliga pojkar i vår studie berättade hur de blev ”kastade ut på gatan”– att tigga
och bidra till familjens överlevnad. De upplevde sig övergivna, bortstötta, avvisade. Avvisandet ledde till ödeläggande skamkänslor som görde att våra pojkar
kände sig förödmjukade enda in i själen, värdelösa, vanhedrade enbart för att de
är som de är (Garbarino) De fick tränga bort sin längtan efter mammas trygga
famn. Istället för att vara ”sig själva” fick de göra allt de kunde för att vara någon
annan och uppträda vuxet – det var deras vårdnadshavares krav. De fick utveckla
ett ”falskt själv”. Men krav dessa pojkar mötte från sina föräldrar (som i samtliga
fall var missbrukare) kunde knappast infrias. Slutligen revolterade pojkarna för de
kände att de inte hade några möjligheter att infria omgivningens förväntningar.
De började leva på gatan. En längtan efter föräldrahemmets trygghet och värme
drev dem inte tillbaka. Deras hem, enligt deras egna skildringar, saknade värme.
De hade ingen trygg bas – deras föräldrar saknade förmåga att utgöra en trygg
"hamn" ("a haven of safety") för barnet. De kunde lika gärna leva på gatan
Livet på gatan
Enligt våra pojkar var det fattigdom och vanvård t som drev dem att leva på gatan.
Men livet på gatan blev inte en lösning på pojkarnas problem. Droger, misshandel
och sexuella övergrepp blev deras nya verklighet. Den första våldtäkten blev ett
ödesdigert ögonblick i varje intervjuad pojkes liv. Det skakade kraftigt om den
grundläggande tilliten hos dem - upplevelsen av den egna identiteten, av världen
som sammanhängande, kontinuerlig och förlitlig. Våldtäkten och skammen kan
framkalla hos pojke en känsla av att man håller på att upphöra att existera, att
man riskerar utplånas psykiskt. Pojkarna reagerade genom att börja använda droger eller skada sin kropp. Drogerna gjorde att de slapp känna. Den fysiska smärtan
utgjorde en skön motvikt till den smärta som fanns inuti, i själen. Därmed våldet,
oavsett om det riktas utåt eller mot en själv ett säkert sätt att få känna att man
finns (Garbarino)..
Inte heller när förövarna förgrep sig på pojkarna, när de blev misshandlade, när
de blev kränkta och våldtagna, inte heller då kom de tillbaka hem för att söka
skydd och tröst. Det trygga anknytningssystemet skulle dra dem i armarna på
föräldern när fara hotade. Men, så blev det inte. En mycket möjlig förklaring är att
samspelet mellan våra pojkar och deras vårdnadshavare i stor utsträckning
byggde på rädsla. Våra pojkar började istället bara fly ännu längre bort - möjligen
därför att de upplevde en ännu starkare ängslan ju närmare sina hotfulla föräldrar
de kom. Barn med otrygg anknytningsstil förväntar sig att bli avvisat eller bortstött
när den behöver hjälp. De har lärt sig att inte söka närhet och stöd, de har lärt sig
att klara sig själva, de är distanserade, och drar sig ofta undan när de upplever
krav på närhet.
De multipla trauman som pojkarna utsattes för på gatan i form av misshandel och
sexuella övergrepp formade våra pojkars kognitiva karta. Och när en människans
kognitiva karta har utformats på det sätt att våldet framstår som ett effektivt och
framgångsrikt sätt att lösa problem kan våldet utveckla sig till ett varaktigt reaktionsmönster (Isdal). Pojkarna i vår studie kände stark hämndlust – inte enbart
gentemot förövarna som förgrep sig på dem, utan generellt: ”jag vill göra mot
andra som de gjorde mot mig”. Detta förklarar Isdal med att vanmakts upplevelser, reaktiveras och vänds upp och ned så att vanmakt blir makt, avsaknad av
35
kontroll blir kontroll, att vara offer för våld blir att vara våldsutövaren (Isdal). De
våldtagna pojkarna bär sina svåra barndomsupplevelser av vanmakt inombords,
var än de är.
Missbruk och våld blev ett sätt för våra pojkar att bemästra vanmakt och maktlöshet – ruset gav dem ro och njutning och våldet gav dem status och beskydd
(Isdal). Under påverkan av droger kunde våra pojkar göra fruktansvärda gärningar
– till och med gruppvåldtäkter. Droger i sig orsakar inte våldsamhet utan bara tar
fram det som finns under ytan (Isdal). Känslomässig utvecklingsstörning är en
utav möjliga påföljder hos avvisade och vanvårdade barn som blir främmande för
sina egna känslor (Garbarino). Dessa barn har svårt att ta till sig andras känslomässiga smärta (a.a.).
Flykten från sitt liv
Förövarna som misshandlade och som förgrep sig på pojkarna gick förmodligen
vidare till sitt. Men, deras onda gärning och deras demoniska gestalt bosatte sig
in i pojkarnas medvetande, förvandlades till inre demoner som drev dem till att
söka sig allt längre bort från hemmet - till en annan stad, till ett annat land, till en
annan kontinent. Pojkarna flydde från sitt hemska liv och sina demoner – men vart
än de kom så väntade samma detta liv och samma demoner åter igen på dem.
Livet på gatan, misshandel, knark och förövarna… Och vuxenvärlden som lämnar
dem i sticket, vänder dem ryggen och sviker dem gång på gång… Efter all investerad energi fanns våra pojkar, trotts sin flykt på ruta ett.
Känslor
De flesta pojkar i vår studie bär under ytan glödande känslor av vrede, oro och
sorg. Pojkarnas skildring av deras emotionella karta har tecken av PTSD, är en
psykisk sjukdom som kan drabba den som upplevt mycket svåra händelser och
exempelvis känt sig hotad till livet under våld, tortyr eller sexuella övergrepp. I
diagnosen PTSD ingår fem symtom som beror på att den drabbade inte har förmåga att återhämta sig eller koppla av – som t ex sömnproblem, lättväckt irritation, koncentrationssvårigheter, ständig anspänning, och ryckighet.
Problem som ofta drabbar individer som upplevt traumatiska händelser tidigt i livet
kallas dissociation - personen får en känsla av att stå utanför livet, och är inte
närvarande i nuet. I sina berättelser uppger pojkarna att de saknar koppling till
sina emotioner. Deras hjärta, enligt de själva, saknar ett mänskligt värme. Svår
misshandel och förödmjukelse kan ha gjort psyket fördärvat så svårt att deras
”själ” drog sig undan och lämnade bara tomhet – så som Garbarino så väl beskriver
det:
”När den väl har gömt sig, täcks den av isolerande lager. Åren går, och det skyddande skalet kan hårdna tills själen har så litet kontakt med den plågade människans vardagsjag att även hon själv uppfattar den som fullständigt avdomnad
(Garbarino).”
I pojkarnas inre värld härjar inferno av fruktan, sorg och ilska. Pojkarnas berättelser illustrerar hur traumatiska händelser innan vuxen ålder genererar PTSD reaktioner som manifesteras i problem med förmågan att slappna av. Deras kroppar är
ständigt beredda för att fly ifrån alla de faror som de har upplevt som barn. Tan-
36
karna, som tornados, kretsar i virvlar kring långt förflutna upplevelser av förödmjukelser, misshandel och övergrepp. De är fångade i tornados styrka och saknar
kraft att komma över det och gå vidare. Tankarna påverkar även känslostormar
som genererar spänningar, och som till och med kan vålla fysisk smärta. De är i
ständigt i beredskap att fly för livet. De lever kvar i sin flykt från det onda, trots
att ingen fara hotar där de fysiskt befinner sig.
Outhärdliga minnen, känslor och funderingar dränerar dem på energi- psykiskt,
intellektuellt och fysiskt . Pojkarna verkar ha resignerat och blivit totalt utmattade.
Tankarna och känsloströmmarna som plågat dem har börjat vända sig emot dem
och riskerar utplåna dem själva. Pojkarna längtar bort ”från detta liv”. Dränerade
på energi riskerar de att drabbas av irritabilitet där vredeseruptioner sätts igång
av tillsynes triviala händelser.
Pojkarna uppvisar även PTSD reaktion som manifesteras i problem med affektregleringen och förmågan att handskas med sin aggression. Sömnlöshet och alla de
inre demoner som håller både kroppen och hjärnan i ständig beredskap att fajta
eller fly för livet som resulterar till slut i en allomfattande utmattning som gör att
pojkarna har sämre förmåga att hantera sin ilska. Detta resulterar i aggressiva
utbrott och våld. För våra pojkar kommer tankar, emotioner och beteenden utan
att det finns behov för dem. Pojkarna verkligen saknar medveten kontroll över
dem. Ilskan upplevs som okontrollerbar och omöjlig att förhindra. Känslan av
vanmakt inför sin egen ilska försöker en del av våra pojkar övervinna antingen
genom att vända aggressiviteten utåt eller vända aggressiviteten mot den egna
kroppen.
Förmåga att knyta relationer
Social kognition, vilar på en mellanmänsklig relationskunskap, perceptioner, attityder och beteenden (Isdal). Tack vare våra tidigare erfarenheter har vi en lagrad
databas med information om hur vi skall reagera i olika situationer, vilket beteende
som är mest lämplig (a.a.). Människan grundlägger sin inre karta i tidiga år och
denna grund är otroligt viktig enligt både anknytnings- och objektrelationsteoretiska skolan. Sättet på hur man bemöts under dessa tidiga år är viktiga för hur
man blir som person, samt hur man uppfattar andra kring sig och även sin omgivning.
Pojkarna beskriver sina relationer med jämnåriga på ett bisarrt sätt. De uppger att
de inte har några vänner, men samtidigt i deras skildringar finns alltid en krets
runtom. Sammanfogade av det bittra öde av att hamna på gatan, vistas de med
varandra, de befinner sig på samma ställe. Våra pojkar verkar inte umgås; de
känner ingen samvaro, ingen närhet. Hur kan de känna närhet om de aldrig någonsin upplevde den? Enligt objektrelationsteorin bildar barnet objekt i sitt inre
beroende på hur samspelet med dess närmaste ser ut (OBJEKT). Dessa objekt
bestämmer sedan barnets verklighet.
Vuxenvärlden och samhällets organ betraktar pojkarna med betydande misstro.
Tankar och emotioner från det förflutna gör sig gällande även idag. Bilden av sina
förövare från barndomen bär de våldtagna pojkarna på sina ögons näthinna. De
finns fortfarande där var än de tittar, de finns i varje vuxen. Och de vållar framvåldsamma beteenden och reaktioner som kommer ibland utan att det finns behov
37
för dem – och som kan bli utanför medveten kontroll. De finns, de är inte verkliga.
Men, de är mycket verkliga för våra pojkar. De utgör viktiga bitar i deras sociala
kognition, i de tidigare erfarenheter som de använder sig av i sin vardag när de
skall välja sitt beteende i olika situationer. Anthony Giddens skriver hur frånvaron
av den grundläggande tilliten innebär inte bara att individen förhåller sig till sin
omgivning med misstro och skepticism och tvivel på deras hederlighet; i sin starkaste form innebär frånvaron av en grundläggande tillit att man befinner sig i ett
medvetandetillstånd som karakteriseras av existentiell ångest eller fasa, även
maktlöshet, vilket kan även leda till ett våldsamt beteende. (1996/s.97)
Mentalisering
Den sociala interaktionens grundval, basen vilken allting utgår från: förstå den
andres behov och respektera den som sin egen. Detta är då inte en förmåga
som kommer av sig själv. Den är inte medfödd, utan måste uppmuntras. Genom
att ge behovstillfredsställelse och känslobekräftelse och genom att låta barnet få
utveckla sin hjärna och sitt inre under beskydd av en trygghetsskapande vuxenvärld, ger vi barnet möjlighet att utveckla sin empatiska förmåga, i vår gemensamma ”tillsammansvärld”. Att kunna ta hänsyn till andras behov är fundamentalt i en mellanmänsklig interaktion. Men det kan man bara om man inte har
”tunnelseende”, och har fokus på den egna överlevnaden. Förmågan att mentalisera slås ut vid stark stress och vi har tillgång till den förmågan alls och att ta
hänsyn till andras behov kan man bara om man är trygg och skyddad. De pojkar
som vi träffat kan inte redogöra för en beskyddande vuxenvärld, eller ens minnas då vuxna tillfredsställde ens deras mest basala behov. Att bli utslängd på gatan av en missbrukande och våldsverkande förälder som 6-åring gynnar knappast den empatiska förmågan utan lämnar bara det lilla barnet att själv ta hand
om sin rädsla och skyddslöshet, vilket får förödande konsekvenser på förmågan
att interagera med andra på ett socialt acceptabelt sätt. Då blir dessutom ”den
andre” alltid ett potentiellt hot, då förmågan att läsa av och koda av andra människor inte utvecklas. Den andres intentioner tolkas alltid negativt vilket försätter
alarmystemet på högvarv vid varje nytt möte. Våra pojkar betraktar inte andra
människor som något som berikar livet, utan som hotar livet. Så självklart behöver de skydda sig själva
Framtiden
Pojkarna i vår studie knappast upplevde att de kunde söka skydd, trygghet, stöd
och uppmuntran i deras mammas famn. De tankar de tänkte i sin tidiga barndom
”Det finns ingen som tar hand om mig” finns fortfarande i deras inre medvetande
och verkar gälla för all framtid. Dessa tankar lever i sin fulla glöd, och fortfarande
vållar lika mycket smärta efter alla år av flykt och liv på gatan, efter alla år i
världens olika städer, trotts han de bott själva och tagit hand om sig själva helt på
egen hand, den större delen av sitt liv.
Alla våra intervjuade pojkars liv, var full av traumatiska upplevelser. Och just
trauman underminerar, enligt Garbarino, känslan av tillförsikt inför framtiden.
38
Upplevelse av maktlöshet, förorsakad av en avsaknad av den grundläggande tillit
påverkar individens upplevelsevärld, dess mål, planer och ambitioner (Giddens).
Och precis så som Giddens beskriver det, så blev våra pojkar uppslukade, dominerade av störande yttre krafter som berövade dem all handlingsautonomi. Detta,
i kombination med skammen över att ha blivit svikna som barn av sina närmaste,
väcks även i dag till liv och blir förödande. Hur ser de på sin framtid?
Ingen av pojkarna uttryckte en stark tilltro om en bättre framtid, ingen av pojkarna
uttryckte sin vilja, planer eller önskningar inför framtiden. En möjlig förklaring är
ångest som kan uppstå när man lider av PTSD som gör det svårt att handskas med
situationer som kräver att man är tydlig med vad man vill eller inte vill.
Pojkarna saknar upplevelsen att de äger sitt liv och sin framtid. De hoppas på att
några krafter som finns där någonstans, utanför dem själva inte kommer att tvinga
dem till ett liv de inte vill leva. De är ledsna för att de hade otur i livet – de känner
att ödet har varit orättvis mot dem. Pojkarna verkar ha utvecklat en grundläggande tvivel på att ha någon som helst makt över sig själva, sitt liv eller omständigheterna runtom. Var en av dem blev ”fångad i en malström av händelser där
han hjälplöst virvlar omkring” (Giddens 2002/s. 229).
Samtliga har drabbats av ett terminaltänkande, som, enligt Garbarino kommer
som direkt konsekvens av upplevt trauma. Och ett sådant tänkande som karaktäriseras av totalt avsaknad av tilltro på framtid, kan vara det som kan hindra våra
pojkar från att göra de positiva saker som kan trygga deras framtida existens. All
investering av energi i diverse projekt, alla uppoffringar all etisk handlande blir
plötsligt meningslöst.
Avslutande diskussion
Denna studie handlar om pojkar som drevs till flykt – inte på grund av svält, inte
på grund av naturkatastrof eller krig. Utan att ha något att äta eller dricka, utsatta
till livsfara, de flydde från sina hemska liv – från sina trauman, från förövarna,
misshandlarna, från föräldrar som istället för att värna om deras trygghet utsatte
dem till risker. De flydde från sina liv gömda under lastbil, via båt till Europa., de
var beredda att ta alla risker. Flykten var svår, utmattande och full av risker men
det spelade ingen roll. De trodde att det var värt ansträngningen för de hoppades
att de skall få ”leva som människa”. Låt oss stanna upp här. Vad tänkte pojken
när han sade det?
Att leva som människa – det innebär att ha sina grundläggande mänskliga rättigheter tillgodosedda. Och det handlar inte enbart om rätten till tak över huvudet,
rent vatten och föda. Mänskliga Rättigheter är rättigheter designade att skydda
moralisk viktiga och grundläggande mänskliga intressen. Enligt barnkonventionen
behöver barn särskild skydd och särskild omvårdnad, på grund av sin fysiska och
psykiska omognad, och hjälp för att kunna uppnå harmonisk utveckling och förberedas för ett självständigt liv i samhället. Varje barn, ”oavsett barnets eller dess
föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller
annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp,
börd eller ställning i övrigt” har rätt att uppbära bästa uppnåeliga hälsa och rätt
39
till sjukvård, rätt att skyddas mot droger och rätt att skyddas mot sexuella övergrepp.
Pojkarna i vår studie kom till oss med svåra trauman i bagaget. De uppvisade flera
tecken på PTSD och stort behov av intensiva behandlingsinsatser.
Enligt barnkonventionen har de rätt till den bästa uppnåerliga hälsa. Enligt Dublinkonventionen får de inte ens vara här – vilket ställer krav ett politiskt ingripande.
Vi alla har ett ansvar. När ordningen är orättvis är det vår moraliska skyldighet att
gripa in.
Traumakunskap
Vi måste också ha en grundläggande kunskap i hur psykiskt trauma påverkar individen. Vilka symptom som vi kan förvänta oss då människor levt med döden.
Ledsenhet, koncentrationssvårigheter, minskad nyfikenhet, sömnsvårigheter etc.
vi behöver veta hur traumat kan sätta sig i kroppen och göra huden så känslig
att mjuk beröring kan kännas som hårda slag. Hur kränkningar och maktlöshet
kan skapa raseriutbrott vid minsta påminnelse och hur den grundläggande känslan av skyddslöshet gör att man kan bli ytterst krävande i alla kontakter. Hur
svårt det blir med relationer när förmågan att mentalisera begränsas, då fokus är
överlevnad och att söka skydd. Då outhärdliga och påträngande minnesbilder
flashas upp framför en, som en film utan pausknapp. Allt detta behöver vi veta,
så att vi kan vara beredda på att ta emot en människa med hög stressnivå. För
vi tar emot en människa som är i kris, en människa som är rädd, men som vi
inte vet något om, och som vi inte har en historia på. Vi kanske inte ens delar
generaliserbar kunskap, ifall vi kommer från olika samhällstrukturer. Men vi vet
att det är en människa som kommer till ett okänt ställe, något nytt och främmande, som säkert har en hög stressnivå, och då behöver vi kunskap om vad
kris och trauma kan ge för symptom och ha tålamod att vänta tills stressen kan
lägga sig och flykten är över. Servera hett sött te, och bara sitta bredvid, tyst
tills orden och tårarna stillar sig. Så får vi se vad som är kvar sedan.
Stilla, stilla
Just förmågan att lugna, trygga och stabilisera, är det som både personal och
psykologer framhåller som vitalt i bemötandet med våra pojkar. Vi måste ständigt se till att erbjuda ett grundläggande, basalt bemötande som skapar möjlighet att ens kunna gå ner i skyddsberedskap. För våra pojkar är det inte relevant
med något annat än att få ner stressnivån, och den kan man bara ta ner om man
kan erbjuda trygghet. Och just den fundamentala tryggheten för de barn som
aldrig haft någon, tar lång tid att skaffa. Det handlar om att långsamt visa att vi
som vuxna är pålitliga, stabila och framför allt empatiska. Att vi ständigt pratar
om hu vi känner det, och hur vi tänker att känslor fungerar, som man gör med
små barn. ”Åh, lilla gubben är du hungrig?”, fast på det stora barnets nivå.
Känslovalidiering, känslobekräftelsen är mycket betydelsefull med tanke på att
våra pojkar inte kan känna igen eller läsa av andras eller egnas känslor. Och betraktar man alla koder som fientliga tar det lång tid att få andra känslokartor
som man kan tolka utifrån. Genom att mycket långsamt träna på mentalisering,
40
empatisering och framför allt, trygghetsbekräfta, kan vi reducera stress för att
minimera känslan av att världen är fientlig. Vi måste förstå att den grundläggande känslan hos våra pojkar är inte att vi som vuxna är snälla och vill barnen
väl, utan vi är vuxna och därmed farliga. Några att försvara sig mot. Våra pojkar
försvarar sig mot en vuxenvärld som begår övergrepp. Som vill ont och illa. Det
är de som barnen ser då vi kommer dem till mötes.
Men vi då?
Att bli betraktad som ett hot är svår för oss som vill hjälpa. För alla som arbetar
med människor i djup kris eller med svåra psykiska trauman behövs löpande
stöd och stöttning. De svåra, outhärdliga historier som berättas, vidriga förhållanden och ohyggliga umbärande skapar sår i även de som har som yrke att
bära. Socialarbetares, hjälpares empatiska förmåga är oftast mycket god, ibland
på gränsen till överaktiv och vi vill så gärna kunna hjälpa. En människa i kris
kräver oftast bara en enda sak; att det onda skall vara ogjort. Och just det kan
vi inte hjälpa till med. Vi kan inte ändra i tiden, har inte trollstavar som väcker
döda eller tar bort hemskheter från dåtiden. Det vi kan göra, är att med den
kunskap vi har om hur kris och trauma kan påverka en individ, med vår kunskap
i hur viktigt det är att tillhandahålla en lugn och stressfri miljö, med vår kunskap
om att tillitsbristen hos en människa som upplevt mänsklig vidrighet är svag, vi
kan ge hopp om framtiden genom att bara vara där. Dela det svåra en liten
stund och finnas vid den drabbades sida. För att vi skall kunna stå ut behöver vi
varandra. Vi behöver en trygg hållande organisation, en trygg hållande chef och
trygga hållande kollegor, så vi orkar bära det otrygga. Vi behöver varandra, en
flock. ”It takes a village to race a child”, men för att kunna bära en svårt sargad
person behövs många hjälpa händer som bär varandra. Vi behöver påfyllnad och
plats för att tala om det svåra, hjälp och guidning då vi fastnar i känslor av
maktlöshet. Vi behöver ett gott liv utanför jobbet så att vi kan föra in så mycket
hopp om livet och positiv energi det bara går. Och så behöver vi en djup och
grundläggande förståelse hur det är att arbeta med människor som inte svarar
tillbaka och hur vi reagerar då den emotionella feedbacken uteblir.
Det tar ca 25 år för en människa och utveckla en fullt mogen hjärna. Och det
krävs att det finns någon där, en omvårdnadsperson, som ger beskydd på rätt
sätt och i lagom mängd efter individuellt behov under alla dessa 25 år för att
hjärnan skall kunna mogna fram som den skall, med förmåga till relationsskapande och empati, abstrakt tänkande och planerande. Finliret är en produkt av
den sociala och kulturella kontext som vi föds upp i. Det basala, kamp o flykt,
det har vi från början. Att vattna boendepersonal/familjehem med denna kunskap, ständigt ständigt, är ett sätt att stå ut med att förstå varför den emotionella feedbacken uteblir från ungdomen. Det tar låååång tid att bygga förtroende
hos den som bara vet hur man överlever, inte hur man lever.
Vi har en skyldighet vi har då vi tar emot dessa sargade individer, oavsett nivå i
sargenheten, att faktiskt ta hand om dem på ett sätt som gör att de bemöts med
värdighet, respekt och humanism. I vårt demokratiska samhälle och vårt system
41
som bygger på mellanmänskliga relationer och överenskommelser har vi inget
annat att göra än att inkludera även de individer som inte kan mellanmänsklighet själva. Våra pojkar visar ofta på oerhörda brister i den sociala interaktionen.
Deras svårigheter att läsa av sociala koder, att förstå andras och egnas känslor
och deras många gånger totala fokus på den egna överlevnaden där andra människor bara betraktas som något som de kan använda sig av för att överleva
själva, gör att de många gånger begår övergrepp på andra av olika varierande
grad av allvarlighet. Att ”lämna tillbaka” dem löser inga problem. Det skapar
bara värre problem, om än någon annanstans. Men då har vi sämre möjlighet att
hjälpa dessa barn och ungdomar. Och med hjälp av den kunskap vi har, då vi
under beskydd av andra, i lugn och ro kan både ta hänsyn till vad andra behöver
och vad vi själva behöver, faktisk kan göra skillnad – på riktigt, då är det vår
skyldighet att göra det. ”Den som är dubbelt så stark måste vara dubbelt så
snäll” (Bamse)
”Erkännandet av en mänsklig rättighet innebär inte bara att inte störa individens
åtnjutande av rättigheten utan att vi förbinder oss att individens mänskliga rättigheter är av stort moraliskt värde och bör främjas och utvecklas på allehanda lämpliga sätt, inte bara lämnas i fred” (Taylor, 1995/s171).
”Ungarna vet hur man överlever, vi försöker lära dem att leva.”
Föreståndare HVB-hem
42
Referenser:
Källor
Almqvist, K. (1997). Refugee children: effects of organized violence and forced
migration on young children's well-being and development. Diss. (sammanfattning) Göteborg : Univ.. Göteborg.
Bateman, A. & Fonagy, P. (2016). Mentalization based treatment for personality
disorders: a practical guide.
Blakemore, S.J; Choudhury, (2006) Social cognitive development during adolescence Journal of Child Psychologi and Psychiatry 47: 3/4
Bowlby, J. (2010). En trygg bas: kliniska tillämpningar av anknytningsteorin. (2.
utg.) Stockholm: Natur & kultur.
Broberg, A. (2006). Anknytningsteori: betydelsen av nära känslomässiga relationer. (1. utg.) Stockholm: Natur och kultur.’
Bath, H. (2015) , The Three Pillars of TraumaWise Care: Healing in the Other 23
Hours. Reclaiming children and youth, s 5-11. www.reclaimingjournal.com. volume 23, number 4
Fonagy, Peter. - Affect Regulation, Mentalization and the Development of the Self
[Elektronisk resurs]. – 2003
Fonagy, Peter. - Handbook of Mentalizing in Mental Health Practice [Elektronisk
resurs]. - 2012
Holone, nr 1 2011
Gerhardt, Sue, 1953-. - Det själviska samhället / Sue Gerhardt ; översättning:
Elisabeth Helms. - 2012. - ISBN: 978-91-85703-69-2 (inb)
Gerhardt, Sue. - Kärlekens roll : hur känslomässig närhet formar spädbarnets
hjärna / Sue Gerhardt ; översättning: Margareta Norlin ; förord: Britta Blomberg.
- 2007. - ISBN: 978-91-85703-09-8 (inb
van der Kolk, B. Developmental Trauma Disorder, Psychiatric Annals, pp. 401408. 2005
Kristjansdottir, J. Vart tog hjärnan vägen? (2008) Enheten för hälsofrämjande
psykiatri, Akademiska Sjukhuset
1
Perry, B.D. Maltreatment and the developing child: How early childhood experience shapes child and culture. The Inaugural Margaret McCain lecture (abstracted); McCain Lecture series, The Centre for Children and Families in the Justice System, London, ON, 2005
Perry, B., & Szalavitz, M. (2010). Born for love: Why empathy is essential—and
endangered. New York, NY: Harper Collins
Schore, A.N. (2012). Affect regulation and the origin of the self : the neurobiology of emotional development [Elektronisk resurs]. Hoboken: Taylor & Francis
Sjödén, S. (1995). Hjärnan. Jönköping: Brain Books.
Sveriges utbildningsradio (2014). Dag Ø Nordanger. UR Samtiden - Barn som
brottsoffer [Elektronisk resurs] : Så påverkas ett barn av trauman. Utbildningsradion
Tottenham, N et al (2014): Maternal Buffering of the Amygdala-Prefrontal Cortex
Circuit but not under adolescensen. Psychological sciense
Wennerberg, T. (2010). Vi är våra relationer: om anknytning, trauma och dissociation. (1. uppl.) Stockholm: Natur & Kultur
17