Platser på HV med bildbeteckningar

* HALLANDS VÄDERÖ *
www.hallandsvadero.se
PLATSNAMN PÅ HALLANDS VÄDERÖ
De alfabetiskt ordnade notiserna är en utökning av kommentarerna till Karta över Hallands Väderö,
som Torekovs församling gav ut 2010. Den kartans kommentarer är en revidering av
kommentarerna till stiftsnämndens karta från 1965, reviderad 1980. Platsnamn med fet stil i
beskrivning saknar egen notis. Använd gärna datorns sökfunktion. Synpunkter, rättelser och tillägg
mottas gärna av förvaltarna.
Bilderna kommer från många olika källor: Vykort, privata fotoalbum, böcker och artiklar. Nyare
färgbilder är från församlingens bildbank. De är tagna av John Nygren och John Henrysson. Många av
bilderna är beskurna. I några fall anges källa i bildtexten och, när det är motiverat, tidpunkten för fotot om
den är känd.
Kompletterande läsning: Klara Wijkander, Ortnamn på Hallands Väderö – med kartbilaga, Lund 1964.
Hervid Vallin, Besök på Hallands Väderö. 2: uppl, Helsingborg 1983. Erica Elmberg och Sven-Erik
Svensson, Hallands Väderö, Kristianstad 2000. Urban Ekstam och Nils Forshed, Hallands Väderö naturen
och historien, Klippan 2010.
HALLANDS VÄDERÖ
Bilden i sidhuvudet (överst på sidan) är en förtoning av Hallands Väderö med omgivande skär ritad
från Ydrehall i Torekov. Vinga skär, till vänster i bild, ligger nästan rakt västerut medan Vrenen
med sitt stångmärke i högra bildkanten ligger i nordväst. Mitt i förtoningen anar man Bakkläppen
som en ljusare fläck bakom vilken Kallskärslid med träd och buskar sträcker sig mot norr.
Om Öns namn
Ön är utsatt för vädrets makter och den ligger vid sjövägen från söder mot Halland. Det är en
vanlig förklaring till namnet, vars bakgrund utretts vetenskapligt av Wijkander och Pamp (utdrag
från Bengt Pamp, Skånes Ortnamn, sid 7). I boken "Danmark i Skåne" (se bild vid Vitesand)
diskuterar den danske historikern Palle Lauring Öns namn. Han hävdar att danska vejr är en
feltolkning. Det rätta namnet på danska är Vœr, vilket betyder en framskjuten ö ute i havet. Det har
inget med väder att göra. På det sista danska sjökortet från 1677 står Hallands Wœrø. Ordet vœr
anknyter också till "värn, vakt och vårdkase". På Ön höll, möjligen även hallänningar, vakt under
orostider. När fientliga fartyg dök upp tändes en vårdkase för att varna försvararna och skydda
Halland mot överrumplande anfall från söder. Om sådant kan man läsa i boken "Hallands Väderö naturen och historien" av Urban Ekstam. Boken beräknas komma i slutet av 2010.
BAGGANÄSAN är öns utpost mot nordväst. Där finns sedan 1884 en fyr. Tidigare har det troligen
funnits en vårdkase på näset. Det gammaldanska ordet "bagn" betyder nämligen vårdkase. I norr
avgränsas udden av "stora diabasgången", som kommer från Saltpannan på andra sidan ön. På den
plana klippan väster om fyren låg ett hus med ångpanna till en sirén för mistsignalering.
Bagganäsan fotograferad från Stora Tånge vid mitten av 1930-talet
med det nu rivna ångpannehuset på till höger om fyren. Uddarna
närmast är Stora och Lilla Måseskär. Från Tage Kollbergs album.
Bagganäsan sedd från fyrtornet. Stigen
till ångpannehuset gick på stenmuren.
Den svarta diabasen skymtar på
"näsans" högra sida.
* HALLANDS VÄDERÖ *
www.hallandsvadero.se
BAKKLÄPPEN är ett relativt högt skär. "Kläpp" betyder ungefär klimp. Skäret syns om styrbord
när man med båt från Torekov närmar sig Kappelhamn. Det skyddade läget gör att även stora
växter såsom fläder, björnbär och höga gräs och örter kan leva i skrevor. Sundet mellan Vitesand
och Bakläppen har grund sandbotten med större stenar. Man kan vada över med vatten till midjan.
Små båtar kan passera utom vid lågvatten. Men se upp för stenarna.
Bakkläppen från söder med Vrenen bakom och Hovs Hallar i bakgruden. Foto John Nygren.
BOCKAKÅS är en naturlig kås i Pärlhamn (se dito). "Kås" är en ofta utgrävd ränna vars sidor
förstärkts med stenar och som används som landnings- och förtöjningsplats för båtar. I terrängen
innanför Bockakås finns rester av äldre primitiv bebyggelse, tomtningar (stenstugor).
BRÖTHOLMARNA är låga skär mitt i sälskyddsområdet och knubbsälarnas vanligaste rastplats.
(läs mer om sälar)
Bockakås med tångävja. Getaryggen, som
avrränsar Pärlhamn i söder, skjuter ut till vänster i
bild och det tudelade Svarteskär anas i sydväst.
Utsikt mot Brötholmarna och Sandskär från
strandvall på Galgbergets västra sluttning.
Kullanäsan till vänster vid horisonten.
EGERSTRÖMDAMMEN vid Lilla Sandhamnshallarna finns med på lantmätare Carl Egerstöms
karta över ön från 1808. Den beskrivs som ovanligt uthållig mot uttorkning. Strax väster om dammen
finns två bronsåldersrösen.
Egerströmdammen med en mossbelupen stenbumling efter röjning 2008. Foto John Nygren
Bronsåldersröset vid stigen mellan Lilla
Sandhamn och Lilla Tånge. Foto John Nygren.
* HALLANDS VÄDERÖ *
www.hallandsvadero.se
FYRPLATSEN med Hallands Väderö fyr och fyrvaktarbostäder upprättades år 1884 sedan
Oscar II undertecknat ett kungabrev den 18 januari. Fyren byggdes vid Bagganäsan och
fyrbostäderna 200 meter sydöst om fyren i västra kanten av Fyrslätten. 1894 anlades en båtbrygga
vid Tjuvelthamn (se dito). Fyren automatiserades 1965 och är sedan dess obemannad men lyser
fortfarande. Bostäderna har övertagits av Torekovs församling och lägenheter kan hyras för kortare
tid under sommarhalvåret. Tre olika system för mistsignalering vid dimma har använts. Från 1887
fanns en ångdriven sirén. På äldre fotografier syns ångpannehuset, som stod på Bagganäsan (se
dito) väster om fyren. 1915 övergick man till knallskott, som avfyrades var femte minut. Från 1950
användes en tryckluftsdriven tyfon, som nu tystnat. Vid fyrbostäderna finns en automatisk
väderstation, från vilken en mängd meteorologiska data rapporteras till SMHI. I radio rapporteras
dagligen vind- och siktförhållanden vid Hallands Väderö (läs mer om fyren och Fyrplatsen).
Öns västsida från söder med Orbjärsskären, Bagganäsan och Fyrplatsen längst bort.
Den automatiska väderstationen
på Fyrplatsen.
Fyrplatsen från öster. Fyrslätten är till stor del en strandvall. På
fotot finns telefonstolparna från 1936 och luftbevakningstornet
kvar. Stigen genom skogen till Tången går till höger i bild bakom
den lilla busken. Jämför med bilden vid Orbjär, som är tagen 100
meter längre åt vänster och några årtionden tidigare.
GALGBERGET är ett begrepp, som har tolkats olika. Det är en höjd, som sträcker 300 meter från Oed
med Oadammen och Oakärret i norr till Ulagapskärret i söder, där klippor stupar brant mot stigen norr
om kärret. De båda ändarna har sannolikt ibland uppfattats som olika "berg". Stengärdsgården runt
Söndre skog går i sitt nordvästra hörn genom en svacka i berget. Där går också en stig mellan Stora
Gröning och Skogvaktargården, markerad med små rödmålade stolpar i terrängen.
Efter mitten av 1800-talet kalhöggs Galgberget och blev då synligt från havet i väster och kan möjligen
ha varit försett med ett sjömärke, en "galge". På "berget" innanför den då nyuppförda stengärdsgården
planterades på 1880-talet liksom på Gårdsslätten barrträd, som efter avverkning ersatts av
självföryngrad ung blandskog med björk, ek, asp, rönn, björnbärsbuskar och kaprifol. Öns förvaltning
har röjt vid Oadammens södra strand och lagt spänger över fuktiga delar. Det är därmed lättare att ta en
genväg till Galgberget längs gärdsgården som avgränsar Söndre skog i nordväst.
www.hallandsvadero.se
* HALLANDS VÄDERÖ *
Galgbergets södra brant mot stigen till Ulagapskärret.
Trädet i förgrunden är en ek med många intressanta
lavar på stam och grenar. Se även bild vid
Brötholmarna.
En stigslinga har öppnats på norra delen av
Galgberget. Utsikten är fin mot Brötholmarna,
där sälarna brukar rasta.
GENEHALL är en liten udde av mörk amfibolit i Sandviken där sandstranden i upphör. Pys mosse
har sitt utflöde strax öster om.
GETARYGGEN bildar en udde av små skär, som utgör sydligaste delen av den amfibolitgång, som
sträcker sig från Stora Tånge söderut. Namnet torde bero på skärens ojämna form, liknande ryggen på
en mager get. Udden avgränsar Pärlhamn i söder och är täckt av den svarta saltlaven Verrucaria
maura.
Utblick mot Sandhamn från Genehall. Berggrunden
är här amfibolit.
Getaryggen med sin svarta bård närmast vattnet
sticker ut i det klara vattnet. I "kroken" vid stenen
är det en bra badplats med sandbotten.
Foto John Nygren.
GLIMMINGEBÅDEN är ett lågt skär 700 m väster om Vinga skär och ett tillhåll för ejder, säl
och på senare år allt fler storskarvar, även kallade "ålakråkor".
GRÖNSKÄRSSLÄTTEN mitt på öns västra kust brukar om
våren lysa violett av trift. Vid klipporna, som avgränsar slätten
mot öster finns rester av stenstugor. Namnet är nytt och
kommer från Grönskären i havet utanför.
GÅRDSSLÄTTEN är ett flackt område mitt i Söndre skog,
vilket planterades med tall och gran på 1870-talet. Granen
Utsikt över Grönskärsslätten med
är sedan länge avverkad men mycket tall står kvar bland
skären i bakgrunden. Härifrån kan
spirande ungbok. På sikt ska tall ersättas av bok. Ett stort
man kika på sälar.
område är inhägnat med nätstaket för att skydda de
planterade bokarna mot hargnag. Enligt tradition ska platsen ha varit bebyggd.
www.hallandsvadero.se
* HALLANDS VÄDERÖ *
På vintern framträder de unga bokarna med sina
bruna löv bland de gamla tallarna på Gårdsslätten.
Lägg märke till nätstaketet. Foto från 2009.
Tall och björk på Gårdsslätten mitt i Söndre skog.
HAGEN omges av öns äldsta
bevarade stengärdsgård,
tillkommen senast på 1700-talet
innan hela Söndre skog
inhägnades och då platsen
saknade träd. Har med sina
trattformade fångstarmar,
bestående av en gärdsgård på
den ena sidan och en bergslänt
på den andra, använts som
fårfållor. Stigen från
Kappelhamn till Sandhamn går
genom en öppning i den vänstra
fångstarmen.
Stigen förbi Hagen en vårdag då vitsipporna blommar och bokarnas blad
spricker ut. Foto John Nygren.
HANNELUND är idag en vacker glänta i Nörre skog. Hanna Persson var lärare vid lotsstyrelsens
skola vid fyren 1891-94. Hon träffade enlig tradition sin fästman Anton Sjöström i lunden. Då fanns
knappast någon buskridå mot Stora Gröning och Hannelund var ett glest skogsbryn av lundkaraktär.
Lotsbarnskolan upphörde 1923 och den sista lärarinnan lämnade då ön för gott.
I sydöstra kanten av gläntan finns ett litet kärr. Under stenåldern hade det en smal förbindelse
söderut till havet och utgjorde inre delen av en liten vik. Skogskanten i norr följer en littorinavall,
som då var ett smalt näs till en liten halvö i väster. Idag växer goda björnbär längs den soligt
belägna skogskanten. Gläntan smalnar av mot öster och stigen fortsätter in i skogen vid några stora
ekar. Stigen från Stora Gröning till öns västsida vid Getaryggen är markerad i terrängen med
gulmålade pinnar fram till Hannelund. Därifrån följer sedan markering en återöppnad stig, som
leder till stigen genom Nörreskog.
www.hallandsvadero.se
* HALLANDS VÄDERÖ *
Hannelund från väster med littorinavallen och
björnbär till vänster. Kärret till höger utanför bilden.
Hannalid enligt Lundegårdh 1922. Namnet han
använder antyder en sluttning. En sådan anas i
bildens bortre vänsterkant, kanske ner mot kärret.
Fotot är i så fall taget från öster. Platserna behöver
inte vara identiska - Hannelunds ursprungliga läge är
oklart.
I september 2011 röjde förvaltningen i Hannelund. En
nyröjd gulmarkerad stig leder dit från Nörreskog.
HENRIKS FLASKA kallas det sundet mellan ön och skäret
Släppekistan. Man kan man åka genom med mindre båtar men
se upp för "korken", en liten klippa, som ligger i den västra uteller infarten till "flaskan". Enligt tradition låg "Henrik" i gattet
och fiskade, medförande brännvin, stekt sill och bröd som
matsäck. Sillen höll han i ena handen och brännvinsflaskan i
den andra. När sillen var uppäten intill huvudet och han skulle
slänga det i sjön var olyckan framme. Han råkade kasta
flaskan i stället.
Henriks flaska från Sandhamnshållet
med Släppekistan till vänster och den
lilla "korken" mitt i sundet.
HÄLLEDAMMEN är vattenfylld om våren men
torkar ofta ut under sommaren. Den utgör med sin
omgivande lummiga lövskog av åldriga ekar, bok,
lind, björk, al m.m. en verklig idyll inom Söndre
skog och lyser på sensommaren av guldgul videört
och violett fackelblomster (läs mer om träd på ön).
INNÄSET (även INGNÄSET) är huvudöns utpost
mot söder. Därifrån till Stora Tånge i norr är det 3
km. Innäset visar rester av stenbrytning, som
förekom på flera håll på ön i olika former från
mitten av 1800-talet till 1917. Från "Krossa-
Hälledammen om våren.
bryggan" fraktade träskutor makadam främst till Köpenhamn. Huset, som kallas Hied,
byggdes 1925 på platsen för en barack för stenhuggarna. Byggherre var "Väderöklubben"
som bildades redan 1913 av en grupp personer, som brukat hyra in sig på skogvaktar-
www.hallandsvadero.se
* HALLANDS VÄDERÖ *
gården (läs mer om stenkrossen på ön). Drygt tio meter över havet finns en Littorinastrandvall
bildad under stenåldern för 6 000 år sedan. På den svenska västkusten passar namnet Tapesvall
bättre. Vallen är gräsbevuxen men strandklappern är blottad här och var. Den innehåller bl.a. flinta
av Limhamnstyp och kambrisk sandsten. Väster om höjden finns ett par stenrösen, troligen
inseglingsmärken. Utsikten är strålande åt alla håll (läs mer om geologi och landformer).
En skonare vid Innäset påminner om
stenbrytniongstiden. Då var det mest enmastade
jakter och tvåmastade galeaser (skutor med
stormasten främst) som lastade makadam. Foto
John Nygren 2006.
Kor idisslar bland bergsyra och avblommad trift
vid utsikten mot Vinga skär över Solstugans
takås. Strandvallen i förgrunden med blottade
klapperstenar är från Tapestiden och ligger drygt
tio meter över havet.
KALLSKÄRSLID är svårtillgänglig p.g.a. igenväxning. Praktfulla enebuskar med olika former
trängs med vildrosor, slånbuskar och vildaplar. Tidigare var slänten en omtyckt utsiktsplats mot
Torekov. Nära toppen, drygt 23 m över havet, finns en triangelpunkt och enligt tradition spår av en
labyrint eller kanske en vårdkase.
Den snåriga terrängen på
toppen av Kallskäreslid
annandag jul 2009. En
järndubb till höger om
ryggsäcken.
Utmärker järndubben
triangelpunkten eller är det
fäste för ett gammalt stag,
eller...?
Fornminnet på Kallskärslid
är, enligt vissa hypoteser,
stödstenar för en vårdkase.
Förvaltare Magnus Andrell
begrundar.
Äpplen ympade på en
vildapel med kaprifol söder
om stigen till Kohallen,
september 2008.
KAPPELHAMN uttalas med tonvikt på första stavelsen
enligt danskt språkbruk. Platsen var under 1700-talet en
viktig tilläggsplats för fartyg beroende på att vattnen är
jämförelsevis djupa och skyddade för nordliga och västliga
vindar. Hamnen i Torekov var vid den tiden också för
liten. Namnet kan bero på att hamnavgiften för förtöjning
vid Väderön tillföll Torekovs kyrka, under medeltiden S:ta
Toras kapell. Kappelhamnsbryggan vid Svinahallen (se
dito) har ett lågt parti avsett för ur- och ilastning av små
Ekologiska stationen med annex och
fritidsbåtar. Det finns nio hus i Kappelhamnsområdet,
Lotsstugan i Kappelhamn 1927 - mitt
bland dem Väderömuseet i Lotstugan och
mellan världskrigen. Lägg märke till bron
Skogvaktargården. Två hus byggdes som en
mot Troedshallen. Nordiska museets arkiv.
växtekologisk station och i dem bedrevs forskning åren
1917-1935. Idag är de husen, liksom fem andra i området, privatägda sommarbostäder (läs mer om
husen på ön).
www.hallandsvadero.se
* HALLANDS VÄDERÖ *
Kontraster. Sommar vid Kappelhamn. Foto John Nygren.
Kontraster. Vinter vid Kappelhamn. Foto John Nygren.
KAPPELHAMNSKÄRRET är öns största kärrområde. I mitten står en död jätteek. I utkanten
förekommer det sällsynta skånebjörnbäret Rubus scanicus. Kärret har utflöde genom ett litet dike
till Kungshamn.
KILLAN är en idyllisk liten vik på öns östsida. Yppig skog går ända ned till strandkanten i stark
motsats till förhållandena på öns västsida. Dit sipprar sötvatten från det ovanför liggande
Killekärret. Stigen mot viken korsar en gammal strandvall, Killeliden, med äldre bok- och
almbestånd. En brant urbergshäll i vikens södra begränsning är i sin yttre del förlängd med en
diabasgång som går i östsydöstlig riktning från Utlängan vid Sandhamn. I den rika floran märks
bl.a. bohusmarrisp Limonium humile, som just på Väderöns ostkust har sin sydligaste förekomst i
landet.
Den döda jätteken i
Kappelhamnskärret 26 dec. 2009.
Killan från havet i norr.
KLINTABACKEN (även kallad Nybroklinten) är en hög klippa som öster om Kungshamn bildar en
udde mot Troedshallen i söder. Inklämd mellan klippan och Kungshamn ligger f.d. ekologiska stationen.
Med en mast på klippan kunde man signalera till Torekov innan ön fick telefonförbindelse 1936.
* HALLANDS VÄDERÖ *
www.hallandsvadero.se
KOHALLEN är Väderöns östligaste udde med fin utsikt. Urberget genomsättes av diabasgångar och
en väl utbildad pegmatitgång Denna del av ön utgör ejderns speciella häckningsplats. Förr togs
förmodligen kreatur iland här då det är närmast fastlandet. Kohallen är sommartid en omtyckt mötesplats för unga och gamla badgäster med egna båtar. Vackra sommardagar fyller de vattnet vid Kohallen.
Klintabacken mitt i bilden till höger om den grönmålade f.d. ekologiska stationen. Bilden är tagen
med 200 mm teleobjektiv, vilket gör att Söndre skog
verkar närmare än de 200 meter den ligger bortom
huset och "backen".
Kohallens sandstrand från Väderöbåten Sund den 28 juni
2009 kl 13.37 på väg från Sandhamn till Kappelhamn.
KUNGSEKEN gör skäl för sitt namn i dubbel bemärkelse. Kung Oscar II stod ofta på pass vid eken
under harjakterna på ön. (Se Svinahallen). Dessutom är trädet ett mycket imponerande exemplar av
bergek, troligen Sveriges största (läs mer om träd på Väderön).
KUNGSHAMN är i sin inre del en grund vik, som besöks av sim- och vadarfåglar av olika slag;
trutar, måsar, tärnor, änder, gäss, skrakar, grisslor, strandskata, häger, strandpipare och snäppor. Även
det lägre djur- och växtlivet är mycket artrikt. Snäckor, musslor, kräftdjur och borstmaskar trivs i
sandbottnen och det grunda, varma vattnet. Namnet kan komma sig av att kungens fogde under det
medeltida sillfisket tog emot kronans andel av sillfångsterna runt Väderön på stranden innanför viken.
Skymning över Kungshamn den 9 november 2006.
Till vänster utflödet från Kappelhamnskärret. John
Nygrens foto från norr
Lågvatten i viken den 5 november 2006. Nygrens
foto från söder.
KYRKOGÅRDEN är en sista viloplats för ilandflutna, döda sjömän, s.k. strandvaskare, möjligen
också en pestkyrkogård. Den omges av en låg och delvis raserad stengärdsgård och pryds sedan några
år av ett träkors. Vid enstaka tillfällen hålls där gudstjänst. Den har enligt tradition kallats "Engelska
kyrkogården" då man förmodat att brittiska soldater, som dödats i samband med bombardemanget av
Köpenhamn 1807 och andra krigiska sammanhang, begravts där.
LILLA SANDHAMN är en sandbukt på nordöstra delen av ön. Innanför stranden finns spår av
sillagropar och tomtningar. Modeller av sådana finns på Väderömuseet. I tångvallen växer ibland
bolmört. Elkabeln till fyren kommer iland här och därför finns enstavlor som förbjuder ankring. Vid
Smygan i klipporna söder om viken kan en liten båt lägga till.
www.hallandsvadero.se
* HALLANDS VÄDERÖ *
Kyrkogården med "Göstas (Johnsson) kors" i maj
2006. John Nygrens foto från öster.
Vy över Lilla Sandhamn från nordväst med den
ringlande stigen och klipporna med Smygan (skymd).
Foto John Nygren.
LOTSHAMN är en liten vik i Pärlhamn som användes för fyrpersonalens proviantering innan brygga
anlades i Tjuvelthamn1894.
LOTSSTUGAN är öns äldsta hus uppfört 1844 med utsikt över Kappelhamn. Det var efter många
påtryckningar som kyrkan gick med på att låta Lotsstyrelsen anlägga en station på ön. Lotskassan fick
dessutom betala jordskyld till kyrkan. Fram till 1871 bodde lotsar i huset, sedan stenhuggare, varvid
det kallades "stenhuggarhuset" och från 1909 sommargäster. 1951 ersattes halmtaket med tegeltak.
1992 renoverades huset för att 1995 inredas till museum i samarbete med Regionmuseet i
Kristianstad. Det är öppet dagligen kl 10-17 från maj-september med fri entré (läs mer om
Lotsstugan).
MÅSESKÄR. Stora och Lilla Måseskär är två av många uddar eller små halvöar på öns nordkust. De
ingår i ett hänsynsområde för häckande fåglar och bör inte besökas 1/4-15/7. Stora Måseskärs västra
strandlinje utgörs av söndervittrad amfibolit (jämför Stora Tånge) med en rik lavflora. Öster om Stora
Måseskär finns tydliga spår av tomtningar (stenhyddor). Se bilder av "skären" vid Bagganäsan och
Tjuvelthamn.
MÖHAMN är en vik
tillgänglig för mindre
båtar utom vid sydvästlig
vind. Det är en bra badplats även för barn då det
finns en liten sandstrand.
Runt viken finns sillagropar och tomtningar.
Modeller av sådana finns
på Väderömuseet.
En stilla majdag vid Möhamn med
Sandskär ute i havet.
En augustidag med fritidsbåtar och
fyren i bakgrunden.
NYBRO var en brygga (bro på danska), som användes av lotsar (se Lotsstugan) och av fyrfolk som
reservbrygga. Senare byggdes en gångbro till Troedshallen (se dito), där det var mer skyddat att lägga
till. Bron har rasat ihop sedan lotsverket slutade underhålla den och rester av kullvälta bropelare
sticker upp ur vattnet.
NÖRRE SKOG var för 200 år sedan en sammanhängande skog,
som splittrats genom avverkning och stormfällning. Den centrala
delen av storskogen kallades Ravnahult efter det danska namnet
på korp. Där är nu gräsmark. Skogen är uppdelad på tre
områden, ett söder om betesmarken, ett österut mot Sandhamn
Bron till Troedshallen i sin glans dagar med
träräcke, som senare ersattes med vajerräcke.
www.hallandsvadero.se
* HALLANDS VÄDERÖ *
och ett i norr runt Tångakärret och bort mot Lilla Sandhamn. Söderut minner enstaka 300-åriga bokar
som "Soldatboken" och ännu äldre ekar som "Största eken", bortåt 750 år gammal, om skogens
storhetstid. Till vänster om stigen mot fyren efter en planteringshage (f.d. plantskola) syns "Liggande
linden".
Norrut ligger Tångakärret med alskog. Tvärs över ön löper där i öst-västlig riktning två diabasgångar,
vars näringsrikedom gör växtligheten speciell. En del av öns arter finns bara där och på den
amfibolitrygg med "Klippträdgårdar" (se Tånge), som korsar diabasgångarna väster om skogen. Öns
enda bestånd av ask finns vid "mindre diabasgången" runt en jätteask, som i brösthöjd mätte fyra
meter i omkrets vid mitten av 1960-talet. Där trivs benved och fläder växer sig grov. I öster växer
vacker blandskog med ek, bok, lind, hassel och ene. Genom detta område anlades 2009 en kulturslinga
förbi "Badkarslinden". I området följer förvaltningen upp frivilliga naturvårdares ny- och återhamling
av lindar, skottskogsbruk i ett litet alkärr och röjning kring halvgamla ekar för att de ska kunna bli nya
"gammel-ekar" och livsrum för hotade skalbaggar och lavar. (läs mer om träd på ön).
Lösa stenblock vid Lilla diabasgången invid stigen
genom Nörre skog från Lilla Tånge till Ravnahult.
En bit västerut längs gången kan man hitta
jätteasken men ramla inte i Tångakärret.
"Transformatorkärret" vid kulturslingan med nyis. Lägg
märke till de avsågade alstammarna på socklarna i
kärret, som är första steget i skottskogsbruk. Från
stammana skjuter det sedan ut nya skott, som kan ge
s.k. klenvirke till redskap och stängsel.
OADAMMEN ligger där ön är som smalast. Den är ett
av öns vackra kärrområden med öppen vattenyta om
våren, rikt fågelliv och intressant flora med mängder av
gul svärdslilja. Liten salamander Triturus vulgaris leker i
dammen om senvåren. Dammen är på långsidorna
omgiven av Littorina- eller Tapesvallar med stigar på.
I den mäktiga vallen på östra sidan har man hittat
flintredskap från stenåldern.
Oadammen från strandvallen i öster med en nu
övergiven brunn och vattenkar för kreaturen.
Svärdsliljorna i Oadammen börjar slå ut i slutet av maj 2010 och ett knölsvanpar häckar i dammen.
www.hallandsvadero.se
* HALLANDS VÄDERÖ *
OED med Oa-kärret, Oa-dammen, Oa-slänten och Oa-hallarna ligger på öns smalaste näs drygt
600 meter brett. Sett från havet västsydväst om Väderön är det också öns lägsta parti med en lucka
mellan Nörre och Söndre skog. "Oed på Hallännen" var ett känt sjömärke för sjöfolk från trakten,
d.v.s. linjen Oed på Hovs Hallar (där Hallandsåsen ändar=slutar). I söder avgränsas Oed också av
Galgberget, numera dolt under träd och buskar men förr en skarp gräns.
Grinden med svängkors mellan
Söndre skog och Oed på 1930-talet.
Foto Ingrid Wargren.
Oed på 1930-talet med "Hallännen" i
bakgrunden från Tage Kollbergs
album.
Samma vy som föregående bild
fast tagen år 2010.
OFATET är ett litet skär, som påminner om ett jättetefat. Det ligger mellan Vingaskär och
Glimmingebåden.
ORBJÄR, namnet står för ”stenberg”, är ett
område mellan Fyrplatsen och Pärlhamn. Vid
kanten av Fyrslätten ligger Orbjärshöjden,
som erbjuder fin utsikt både över öns västsida
och den norra kustremsan med många uddar och
skär.
ORSKÄR. Stora Orskär ligger söder om och
Lilla norr om Sneckerdybed, som är en smal
och djup ränna mellan skären. På vartdera skäret
finns en smal men vackert utbildad diabasgång.
Skären är häckningsplats för gråtrut och
havstrut. Sedan några år tillbaka häckar
storskarv i detta fågelskyddsområde. 2010 fanns
200 bon av storskarv på Stora Orskär men inga
på Lilla Orskär, där ett tiotal skarvpar för några
få år sedan för första gången häckade vid
Väderön. Den med fågelspillning gödslade
marken ger i skrevor och sprickor upphov till en
Stora Orskär från stenröset på Innäset.
yppig flora av örter och gräs.
Till vänster om fyrbostaden skymtar Orbjärshöjden
intill trädstammen. Bilden är från 1910. De gamla
träden är nu borta. I svackan mellan kameran och
Orbjär ligger Pärlkärret, som nu är bevuxet med
skog, som skymmer fyren. Lite till höger om bilden
finns "Liggande linden" kvar som en rest av
Ravnahultskogen. På en bild vid Fyrplatsen tagen
100 meter längre åt höger och långt senare syns
höjden nära vänsterkanten.
Skarvar på Stora Orskär. Foto John Nygren.
www.hallandsvadero.se
* HALLANDS VÄDERÖ *
Skarvunge vid boet 31 juli 2008. Foto John Nygren
På ett beskuret vykort syns planteringshagen i
Ravnahult under kronan på det vindpinade trädet.
Småbuskarna på bilden har brett ut sig och idag är
det lika mycket träd utanför som inne i hagen.
PLANTSKOLA f.d. finns det två av på ön, en i Ravnahult och en vid Sandhamn. Dessa
planteringshagar anlades 1805 med avsikt att skydda unga träd mot bete så att de senare skulle kunna
planteras ut på ön. Det ingick som en del i en skogshushållningsplan för hela landet.
PÄRLHAMN är den största
viken på öns västsida. Pärlan
är det största och sydligaste av
Orbjärsskären, som skyddar
mot havet i nordväst. I söder
skyddar Getaryggen men i
sydväst är viken öppen mot
havet. I Pärlhamn finns ett par
mindre vikar, Lotshamn och
Bockakås, som tidigare
använts som primitiva hamnar
(kåsar). Längst in i viken, i lä
bakom ett litet skär hade
fyrfolket en träbrygga.
Innanför kusten i Nörre skog
ligger Pärlkärret.
Pärlhamn inramat av Getaryggen till vänster och en udde, som smälter
samman med Pärlan, till höger. I vänstra kanten på lagunen i bildens mitt ser
den skarpsynte en liten träbrygga. I havet i söder skymtar Orskär och längst
bort till vänster anas taket på Hied.
RAHÄSTARNA är tre lömska skär mellan Vinga och Kappelhamnsskären. Vid starka sydvästliga
vindar slår havet upp skum, som påminner om frustande hästar.
RAVNAHULT. För text se NÖRRE SKOG.
Östra delen av Ravnahult ser ganska och ödsligt ut i
måttligt vidvinkelperspektiv, Foto från söder.
Från Väderöbåten liknar Saltpannan en lång udde
men från Väderön blir perspektivet ett annat och då
ser man att Saltpannan är ett skär.
www.hallandsvadero.se
* HALLANDS VÄDERÖ *
SALTPANNAN mellan Sandhamn och Lilla Sandhamn är ett skär, som syns tydligt från turbåten.
Den mörka berggrunden är av diabas och svart av saltlav närmast vattenlinjen och i vått tillstånd
såphala blågrönbakterier. Högre upp lyser det gult av strand- och rosettorangelavar. Diabasen
fortsätter som "Stora diabasgången" tvärs över ön. Den blir synlig igen på norra kanten av
Bagganäsan på öns västsida. Längs gången finns en yppig och artrik vegetation tack vare den
näringsrika diabasen. (Se Nörre skog med Tångakärret). Läs mer om geologi och landformer
SANDHAMN är tilläggsplats för turbåtarna från Torekov. (Se Svinahallen). Här finns
informationstavlor, sommarcafé, TC och färskvatten. Vid hårda nordliga till östliga vindar används
bryggan vid Kappelhamn. Såväl Sandhamn som Lilla Sandhamn har utmärka badplatser med
omväxlande sandstränder och klippor och vanligtvis kristallklart vatten. Under vintern vistas knubbsäl
ofta på Själhundsskären.
Ett flygfoto från 1980-talet ger en bra överblick av
Sandhamn med Väderöbåten Wasa (i trafik 19601988) på väg till bryggan vid Stora Svinahallen.
Nörre skogs olika delar framträder och Ravnahult
övergår västerut i Fyrslätten.
Väderöbåten Nanny på kvällstur jubileumsåret 2009
har fått sällskap vid bryggan av ett par
späckhuggare (ritade av Peter Bruun 1968) och tre
äldre danska kostrar.
SANDSKÄR är ett lågt skär 150 m norr om Orskär. Det är tillsammans med Brötholmarna det
populäraste tillhållet för knubbsäl vid lugnt väder. Blåser det mycket föredrar sälarna Orskär framför
de små låga skären, som då helt överspolas av havet.
Knubbsälar på skäret den 1 augusti 2008 vid tiden för pälsömsning.
www.hallandsvadero.se
* HALLANDS VÄDERÖ *
SANDVIKEN är den södra strandremsan i Sandhamn med långgrund sandbotten utanför. Vid
Genehall ändrar stranden karaktär och övergår i låga klippor och gräs med tångävjor. Innanför
sandstranden finns fossila sanddyner, som planterats med österrikisk svarttall Pinus nigra. På 1960talet avverkades ett bestånd med vitgran Picea glauca, som planterats där drygt 50 år tidigare. Den
vindpinade Sandvikseken står kvar och är lätt att hitta. Läs mer om träd på ön.
Fritidsbåten Jenina utanför Sandviken i juni 2006. Foto John Nygren.
SKOGVAKTARGÅRDEN uppfördes 1860
sedan ön fått sin förste skogvaktare två år
tidigare. 1886 fick gården en brunn och
stallbyggnaden i vinkel tillkom vid
sekelskiftet. Till gården hörde tio tunnland
lönejord med fri brukningsrätt fördelade på tre
inägor: Västra delen av Kappelhamnsslätten,
Skogvaktarlyckan och Ulagapslyckan.
En hundraåriga verksamhet upphörde när den
Välklädda personer, en med cykel, poserar vid
Sandvikseken. De planterade vitgranarna ser ut att ha
siste brukaren lämnade gården 1959, sedan ön
kommit i tioårsåldern. Bilden är då från ca 1920.
blivit naturpark året innan.
En tillsynsman, som bodde iland, tog över tillsyn av skog och betesdjur, sophantering och liknande
uppdrag. Torekovs församling har därefter hyrt ut boningshuset som sommarbostad. Gården ska
framöver användas för kyrkliga ändamål (läs mer om Skogvaktargården).
Kappelhamnsslätten från Klintabacken med
Skogvaktargården i bakgrunden, nov. 2006. Den
största av tre odlingslotter låg hitom bostället och
sträckte sig till trädridån vid diket mellan
Kappelhamnskärret och Kungshamn och
stengärdsgården innanför stranden. Foto John
Nygren.
Skogvaktarlyckan var en av boställets tre inägor.
Foto från söder i maj 2010.
* HALLANDS VÄDERÖ *
Vy från grinden mellan Söndre skog och
Skogvaktarlyckan. De glest stående träden i bildens
mitt är två äkta kastanjer och några hästkastanjer.
Foto John Nygren, nov. 2008.
www.hallandsvadero.se
Ulagapslyckan var en av boställets tre odlingslotter.
Fotot är taget från stigen mot Ulagapskärret innanför
stängslet runt skogen. Fårstängslet till höger i bild
avviker från skogskanten och man kan jämföra betat
gräs på ena sida med obetat på den andra.
SKÄPPESKÄREN ligger norr om Kohallen
på öns östsida. Det största skäret skiljs från
huvudön av ett smalt och grunt sund, Luckan.
Växtligheten är frodig och artrik där det finns
tillräckligt med jord. Skären är häckningsplats
för olika sjöfåglar, bl.a. tordmule och därför
fågelskyddsområde med tillträdesförbud
1/4-15/7.
Småbåtar vid Skäppeskären.
Vykort efter foto av Albert Ekman 1910.
Skäppeskären från havet i nordväst..
SLÄPPEKISTAN har "släppt" från huvudön. Sund mellan kallas "Henriks flaska" (se dito). Skäret,
som på utsidan uppvisar en diabasgång, är häckningsplats för havstrut. Med en liten båt kan man åka
genom "flaskan". När man passerat har man lämnat Sandhamn.
Släppekistan på väg frånSandhamn med Henriks flaska till höger, stångmärket på Vrenen bortom och Torekov i
bakgrunden.
STORA GRÖNING mellan Nörre och Söndre skog är öns största sammanhängande
gräsmarksområde, som har blivit allt mer beskuret av framträngande ene- och andra buskar. Genom
röjningar och bete försöker förvaltaren återta gräsmark.
* HALLANDS VÄDERÖ *
www.hallandsvadero.se
Stora Gröning från nordöst (vänster) respektive söder (höger). Till höger har man röjt enebuskar men sparat
några flädrar.
STORA MÅSESKÄR, STORA ORSKÄR och
STORA TÅNGE se respektive huvudord.
Epitetet "Stora" används ibland men inte alltid.
Ofta finns det ett motsvarande LILLA, som istället
används.
SVARTESKÄR ligger en knapp kilometer
nordväst om Orskär och utgör västlig gräns för
sälskyddsområdet. På 1930-talet vistades en
Utsikt mot Svarteskär från en liten namnlös vik
vilsekommen valross på skäret. Klippornas svarta
norr om Möhamn.
färg beror på saltlav (se Saltpannan).
På toppen börjar skäret dock bli alltmer vitt av spillning från den ökande mängden storskarv.
SVINAHALLEN i Kappelhamn är med sin
brygga tilläggsplats för Väderötrafiken vissa turer
och vid olämpliga vindar för tilläggning i
Sandhamn, där bryggan ligger vid Stora
Svinahallen. Strax söder om denna finns Lilla
Svinahallen. Det finna alltså tre Svinahallar på ön,
vilket antyder att grisar landsatts där för att växa
till sig på ön under goda ollonår. Svinahallen vid
Kappelhamn har också kallats Kongshallen och
Turisten på tvären och Britta samtidigt vid
Oscarshall eftersom kung Oscar II vid sina
Svinahallsbryggan i Kappelhamn.
harjakter på ön vid förra sekelskiftet roddes iland
till hallen från befälsfartyget och kungajakten HMS Drott. (Se även Kungseken). Svinahallsnamnen
undviks idag. Man talar istället om Kappelhamn och Sandhamn och bryggorna där. Lilla
Svinahallen saknar synonym och används därför oftare.
Svinahallen med brygga och småbåtar 28 juni
2009. Väderömuseet till höger i bild och bortom
viken reser sig Klintabacken.
Stora Svinahallen med bryggan sedd från Lilla
Svinahallen under mellankrigstiden. Lägg märke till
de gamla vrakekarna, som då ännu fanns kvar.
* HALLANDS VÄDERÖ *
Passagerarbåten Max vid Stora Svinahallsbryggan.
Den mindre vita båten är John Sjölins snipa Karin.
1950-talets mitt.
www.hallandsvadero.se
Bryggan vid Stora Svinahallen och caféet i
skogsbrynet sommaren 2009.
SÖNDRE SKOG är öns största sammanhängande skogsparti. Åren 1860-80 inhägnades skogen med
en stengärdsgård och är sedan dess fredad för betning. Av trädslag överväger bok och ek utom i
kärrområden som Ulagaps- och Kappelhamnskärret, där alen dominerar. Bokskogens träd härstammar
från öns ursprungliga bokar, dess proveniens. I den vackra "pelarsalen" är alla bokar c:a 300 år gamla.
De grodde i början av 1700-talet under det stora nordiska kriget och växte till sig eftersom bönderna
då inte vågade släppa ut betesdjur på ön. Tallskogen vid Gårdsslätten, Kallskärslid och grinden mot
Kappelhamn är rester av skogsplanteringar från senare delen av 1800-talet liksom svarttallen i
Sandviken. Beträffande skogsskötseln på ön gäller numera att naturvårdens krav i första hand skall
tillgodoses. Det innebär att Väderöns "ursprungliga karaktär" ska bevaras och vid behov återskapas.
Föryngringsåtgärder för bok, friställning av ekar och gallring i ekbestånd syftar till detta (läs mer om
träd på ön).
Höst i bokskogen 1 november. Foto John
Vår i bokskogen 15 maj. Foto John Nygren.
Nygren.
Vår i bokskogen 1 april.
Grinden mot Kappelhamn. Hellners stuga byggdes
1936 mellan klipporna och grinden. Tallarna
planterades på 1870-talet och några står kvar längre
bort från stigen.
TJUVELTHAMN med sin brygga användes tidigare av fyrpersonalen. Den är ett utmärkt
landningsställe för den som med sin båt lyckas smyga sig dit mellan grynnor och skär.
* HALLANDS VÄDERÖ *
www.hallandsvadero.se
Tjuveltskär med bryggan och nordkusten sedd
genom fyrens lanternin. Stora Tånge längst bort.
Vykort över Tjuvelthamn med fyrbåten, en vit snipa och ett par
bohusekor när fyren ännu var bemannad. En sådan dag bör
man nog ligga kvar i hamnen där vågorna är dämpade.
TROEDSHALLEN är det största av Kappelhamnsskären. Det har varit förbunden med huvudön
med en av lotsverket underhållen gångbro På skäret ligger en liten stuga och på hällarna finns spår
efter moringar för fartygsförtöjning.
Troedshallen bortom f.d. ekologiska stationen.
Juli 1999 med rester av den raserade bron.
Äldre bild på bron - se Nybro.
Troedshallen med Romarestugan i vinterskurud
den 10 mars 2006. Foto John Nygren.
TÅNGAKÄRRET ligger i Nörre skog (se dito) norr om Ravnahult. I väster finns alskog och i öster
vacker blandskog med ek, bok, lind, hassel och enebuskar.
TÅNGASKOGEN kallas ibland skogen i och omkring Tångakärret. Det motsvarar Nörre skog norr
om Ravnahult.
TÅNGE betyder udde. Stora och Lilla Tånge skjuter norrut på var sin sida om Christians hamn.
Tången (Stora Tånge) är Väderöns nordligaste udde och ett lokalt hänsynsområde för häckande fåglar.
Berggrunden av ljus järngnejs är genomskuren av en 30-50 m bred amfibolitrygg, som höjd över
omgivningen fortsätter i sydlig riktning och avslutas med Getaryggen. Väster om Tångakärret kallas
området "Klippträdgårdarna" p.g.a. den frodiga örtflora, som är ett följd av näring från den mörka
amfiboliten.
En del av Tångakärret fotograferat från Lilla
diabasgången den 27 maj 2010.
* HALLANDS VÄDERÖ *
www.hallandsvadero.se
Klippträdgårdarna med Stora Tånge i bakgrunden.
Halland vid horisonten, 27 maj 2010.
Se även bild vid Tjuvelthamn.
ULAGAPET (även ULVAGAPET) är en av
klippor begränsad smal vik som i sydväst tränger
djupt in mot Ulagapskärret, som fått namn efter
den. Inne i viken samlas tång, som sedan ruttnar.
Viken ligger inom sälskyddsområdet. Namnet
anses bero på att viken, sedd från en höjd i norr,
påminner om gapet på en varg ("ulv" på danska)
med hotande skär som huggtänder på båda sidor
om vikens mynning.
Kås (uppdragningsplats för båt) inne i södra delen
av Ulagapet.
ULAGAPSKÄRRET är ett av de större och intressantaste kärren på ön med sina alsocklar. Speciellt
om våren erbjuder det fascinerande urskogsliknande interiörer. Hervid Vallin bedrev där under lång
tid studier i vegetationsförändringar. Kärret delas i en yttre och inre del av en bågformig strandvall på
vilket stigen med spång går fram.
Ulagapskärret förvirrar med sin spegling. Vad är
upp och vad är ner?
Spången över kärret i oktober 2009.
VINGA SKÄR är störst av skären runt Väderön. På höjden i söder restes 1764 ett stångmärke
liknande det på Vrenen. Det ersattes 1883 av en ledfyr, som var inrymd i ett litet trähus och drevs med
fotogen. Den passades av lotsarna i Torekov, som fick segla eller ro ut och tända och släcka
fotogenlampan varje kväll och morgon och transportera ut bränsle. 1912 fick fyren en gasdriven AGAapparat. 1936 placerades längre mot sydöst ett åttakantigt fyrhus med AGA-apparat. 1981 fick Vinga
en ny, till utseendet liknande fyr, med batteridrift på samma plats. Den laddas nu med solceller.
Fyrhuset från 1936 står på en pir i Torekovs hamn. Telefonkabeln till Hallands Väderö, som också
kom 1936, går via Vingaskär. Enstavlor upplyser om ankringsförbud.
Berggrunden på skäret består förutom av järngnejs till stor del av diabas, på sydöstra delen utformad
som liggande pelare. På det låga näset står en diabaskupp som kallas "Klimpen". Diabas gör floran
särskilt artrik och intressant. Vildbeta Beta maritima har på skäret sin största förekomst i vårt land
och där växer också oxbär Cotoneaster interrigus och den lokala rariteten skånskt oxbär C. kullensis.
Alkorna tordmule och sillgrissla häckar på skäret. Fågelskyddsområde med tillträdesförbud 1/4-15/7.
* HALLANDS VÄDERÖ *
www.hallandsvadero.se
Vinga skär i morgonsol från fastlandet. Bakom till vänster skymtar Orskär och till höger syns hus i Kappelhamn.
Den gamla AGA-fyren
(1936-1981), vars fyrhus
står på en pir i Torekovs
hamn (ur skogvaktarfamiljen
Wargrens album) och den
nuvarande fyren, som drivs
med solceller (utsnitt från ett
John Nygren-foto 2008).
VITESAND är en grund bukt norr om Bakkläppen. Det finns tångvallar på sandstranden med yppig
vegetation bl.a. den giftiga odörten Conium maculatum. Häckningsområde för ejder. I slänten mot
Kallskärslid ligger Smedjan, en ruin, som sannolikt har anknytning till stenhuggningen på ön.
Tidigare har här funnits en brygga, Vitesandsbryggan. Sanden på stranden är ovanligt vit och det
grunda vattnet gör platsen till en bra badplats för småbarn men se upp för odörten.
Omslaget på Palle Laurings bok "Danmark i Skåne" pryds av Des Asmussens teckning från Vitesand. I
familjen Wargrens album finns ett foto som kan ha varit förlaga.
Smedjan vid Kallskärslid omgiven av vitsippor och
svalört i maj 2006. Foto John Nygren.
Två rader med borrhål i ett gnejsblock söder om
sandstranden i Vitesand, där man brutit trappsten. Skal av
sandmussla, 6cm, för storleksjämförelse. Sept 2008.
* HALLANDS VÄDERÖ *
www.hallandsvadero.se
VRENEN. Knappt 500m öster om Kohallen ligger Stora och Lilla Vrenen, som är fågelskyddsområde.
På väg från Torekov till Sandhamn med turbåten är Vrenen det första man möter av skärgården runt
Hallands Väderö. Ett stångmärke med anor från 1764 pekar ut att farleden norr-söder går öster om
skäret. Märket vårdas av Torekovs sjöfartsmuseum. Ett liknande stångmärke fanns på Vinga skär innan
fyr byggdes där.
Väderöfärjan Sund passerar norr om Vrenen på väg till Sandhamn i juli 2006. Hovs Hallar i
bakgrunden till höger. Foto John Nygren.
Stora och Lilla Vrenen från nordöst med Bakkläppen bortom.