PROJEKT MAJORNA: GÖTEBORG
Församlingsplantering
Samtalssammanfattning
Tema: ”Söndagsgudstjänsten”
Visionsträff i Betel 19 mars, 2003, kl. 19.00
1. Inledning
David Fränne hälsar välkomna och informerar om var i projektet vi befinner och vad som
ligger fram över. Han läser också från Luk 10 om den barmhärtige samariten samt några barns
underfundiga reflektioner om Adam och Eva från Mark Levengoods bok ”Gamla tanter lägger
inte ägg”.
ORIENTERANDE PERSPEKTIV
2. Gudstjänsten (Lars Johansson, Örebro)
Tyvärr kunde Lars inte komma och ge den föreläsning vi önskade, men gav oss tillåtelse att
återge den. Nedanstående är taget från den text med 9 reflektioner om Gudstjänsten som
skickades till oss av Lars. Ett stort tack! (Redogjordes för av Pontus)
Inriktningen på personlig erfarenhet påverkar också synen på och utformningen av
gudstjänstlivet. Här kan jag se en utveckling inom den amerikanska litteraturen. Från att ha
varit mycket inriktad på den lilla gruppen och dess liv under första halvan av 1990-talet får vi
en gradvis ökad betoning på gudstjänsten och den stora gruppen. Det innebär inte att den lilla
gruppen glöms bort utan att bilden blir bredare. Från en betoning av att livsförvandlingen
främst äger rum i den lilla gruppen ser man en ökad betoning av de stora samlingarnas
förvandlande förmåga. Från att innehålla mera teoretiska förslag om hur man skall utforma en
gudstjänst får vi fler och fler beskrivningar av en praktik som redan är igång. Här avspeglar de
en tydlig trend både i USA och England. En stark rörelse kring alternativa sätt att fira
gudstjänst, ”alternativ worship”, har gjort sig gällande i båda miljöerna under 1990-talet. I
England är den särskilt tydlig med omsusade Nine O´Clock Service i Sheffield och Greenbeltfestivalen som pionjärer. En av mina författare, Pete Ward, är överstepräst i de
sammanhangen. Nyligen nämnda Riddell, Pierson och Kirkpatrick har också hämtat sin
inspiration från England. Numera finns massor av församlingar som arbetar med nya
gudstjänstformer och miljöer som har få, om än några, motsvarigheter i vårt land. Innan vi går
vidare måste det sägas att ordet ”gudstjänst” på svenska inte alls framkallar samma
associationer som det engelska ”worship” som ju har en mycket rikare innebörd.
I beskrivningarna nedan kan vi återigen se att man återvinner vissa inslag i den kristna
traditionen, den här gången på ett mera fragmentariskt och mångfaldigt sätt. Samtidigt gör
man upp med moderna sätt att fira gudstjänst och skapar något som i det här fallet är mera
nytt och postmodernt än på de andra punkterna. Här skall jag försöka sammanfatta en del drag
som dyker i upp i litteraturen.
För det första fokuserar man inte på besökarnas behov som man ofta gör i de sökarinriktade
församlingar som försöker nå föräldragenerationen, de sk Boomers. Man fokuserar på Gud
och erfarenheten av Gud. (Webber, 103f, i What Next?) Man befinner sig inte bara kontrast
med den traditionella gudstjänstens rationella tilltal utan också i fas med en
erfarenhetsinriktad ungdomsgeneration. (Ward 1992:24)
För det andra försöker man inte skapa en miljö som är rensad från religiösa symboler,
associationer, ord och handlingar vilket ofta är fallet i de sökarinriktade församlingarna av
typen Willow Creek (Rabey, 95f) De unga är inte rädda för det religiösa. De är öppna för
mysteriet, det andliga och övernaturliga. Flera personer som arbetar i de nya församlingarna
konstaterar att det finns en oerhörd hunger efter ett direkt och förvandlande möte med Gud.
(se ex Rabey 89ff) Det finns en längtan efter att nå längre än det läromässiga och logiska.
Kommentarer till punkt ett och två, om besökarnas behov, återkommer i diskussionsdelen.
För det tredje blandar man gammalt och nytt. Man skapar gudstjänster genom att använda sig
av en bricolage-teknik, något som Beaudoin menar är typisk i populär-kulturens olika uttryck.
(se s 149) Man samlar ihop många olika och ibland motsägelsefulla inslag från olika
kulturella traditioner och kombinerar dem på nya och kreativa sätt. Musik, ord och bilder från
sekulära sammanhang eller till och med andra religioner kan användas. (Riddell, 80) Men i
huvudsak dominerar element från olika kristna traditioner. Rökelse, ikoner, målningar,
krucifix, urkristna böner och trosbekännelser, syndabekännelsen, och tystnad blandas med
dans, världsmusik, rock och tekno med mera.
För de fjärde talar gudstjänsterna till många olika sinnen samtidigt. De sträcker sig långt
bortom moderna, men också äldre gudstjänstformer genom att använda många olika slags
musik, storbildsskärmar med signaler från videobandspelare, datorer och diaprojektorer,
konst, levande ljus, växlingar mellan ljus och mörker, för att nämna några exempel.
Erfarenhetsdimensionen är utvidgad. Den moderna och linjära läsningen av budskap är
dessutom inte längre nödvändig för en generation som via olika media vant sig vid att
processa många olika signaler samtidigt. (Webber, 106f, i What Next? Riddell, 80)
För det femte är besökarna inte passiva åskådare utan aktiva deltagare. Återigen skiljer man
sig från sedan länge etablerad gudstjänstformer. I mitten av 1990-talet betonar de amerikanska
böckerna att delaktigheten yttrar sig i att de närvarande förväntar sig att ge egna bidrag, både i
tal och musik. Föräldragenerationens gudstjänster är som femrättersmåltider, väl tillagade och
serverade på ett snyggt sätt. Besökarna kan sedan som goda konnässörer behagfullt njuta av
och prisa de olika inslagen. X-arnas dito är som knytkalas där många bidrar med ett otal olika
rätter som inte alls behöver passa ihop. (Zander, 113f) Det viktiga är delaktigheten,
interaktionen, som kan yttra sig i personliga berättelser och samtal i grupp, där deltagarna i
båda fallen kan dela sina personliga erfarenheter. I takt med att exemplen på multimedia ökar
så berättar den nyare amerikanska litteraturen om många andra former av delaktighet. I
förbigående kan nämnas att inriktningen på multimedia redan i början av 1990-talet var
oerhört tydlig i England. (Ward, 1993:19f) Eventuella skillnader har alltså minskat. Det jag nu
beskriver gäller alltså i båda miljöerna.
Mediaexplosionen i gudstjänstlivet förstärker erfarenhetsdimension också genom ökad
delaktighet. Suggestiva bilder och musik engagerar deltagarna att stå, dansa, klappa händerna
och sjunga med. Studier visar också på en mycket hög grad av kroppskontakt i gudstjänsterna
(Flory, 236) Trons kroppslighet får helt annat utrymme i de nya gemenskaperna. Hela
människan är engagerad, vilket också hänger samman med övertygelsen att både förnuft och
känsla behöver samverka. (Riddell, 80) Men det är inte bara under gudstjänsterna utan också
före som delaktigheten är oerhört hög. Både Ward och Riddell berättar om att väldigt många
personer brukar vara inblandade i förberedelser av dessa gudstjänster. Var och en ger sitt
bidrag, spelar sin roll i dramat och får därigenom en fördjupad erfarenhet.
För det sjätte följer inte gudstjänsterna några traditionella och linjära gudstjänstordningar
(Webber, s 106, 108, i What Next?) Här går man emot de senaste två hundra årens ambition
att kodifiera och formalisera gudstjänsten på ett enhetligt sätt. Olika inslag kan blandas hur
som helst. Det finns oftast ingen tydlig och given ledare, olika inslag flyter in i vartannat utan
påannonsering och de som medverkar kan stå på olika platser i rummet – allt händer inte
längst fram i lokalen (Riddell, 80) Det finns inte heller behov av att någon ”drar ihop” det på
ett snyggt sätt i slutet. (Zander, 114)
För det sjunde är stilarna och uttrycken ofta mycket varierande och beroende av vilken grupp
eller subkultur man arbetar med eller identifiera sig med. (Flory 235, Riddel 69) Det handlar
om att hitta det som är kulturellt relevant.
För det åttonde är också predikostilarna oerhört varierade och kan inkludera klipp från filmer,
videos, musik och allt tänkbart som kan förstärka det som förkunnaren vill förmedla. För
övrigt kan nämnas att predikan behöver präglas av de hänsyn som jag tidigare nämnde under
rubriken ”de talade orden”
För det nionde skall det sägas att flera av författarna är inne på att gudstjänster av den här
typen har en förvånande förmåga att nå fram till människor utanför kyrkan. Separata
evangelisationskampanjer får mindre betydelse om vi har en levande gudstjänst.
Jag har ägnat ganska stort utrymme åt de nya sätten att fira gudstjänst vilket är befogat
eftersom brytningen med det traditionella här blir så stark samtidigt som de postmoderna
dragen blir så tydliga.
Innan jag avslutar den här delen vill jag lyfta in några tankar från Ward om gudstjänsten och
en sakramental syn på kreativitet. (1997:126f) Gudstjänsten är både ett gudomligt möte och
en kulturell aktivitet, en social konstruktion. Ett sätt att förbinda de två verkligheterna är att
använda ordet sakrament. Ett sakrament är ett tecken eller en symbol för en djupare andlig
verklighet. På senare tid har en del teologer börjat tala om mötet med Gud i vardagen som en
sakramental händelse. Något i den här världen väcker en medvetenhet om en högre verklighet.
På så vis kan också vardagsföremål eller företeelser bli tecken eller symboler. Gud kan alltså
möta oss på många olika sätt och i många olika kulturella former. I samband med det menar
Ward att de gudstjänster som unga skapar också kan få en sakramental innebörd. Vårt
ungdomsarbete behöver frigöra den kulturella kreativiteten hos de unga, låta dem uttrycka sig
med sina egna språk i gudstjänstens form. Kreativiteten kan bli sakramental och Guds ande
och ungdomarnas kultur samverka. Men också Riddell är inne på den konstnärliga och
kreativa sidan av gudstjänsten. (62ff) Han liknar de nya gudstjänsterna vid ett konstverk och
den ansvarige ledaren vid en konstnär eller en person som hänger tavlor på en utställning.
Ledaren skapar ramen, men inte innehållet, en miljö där de närvarande kan göra erfarenheter.
Att den här liknelsen mellan konst och gudstjänst kan skapa problem när det gäller tolkningen
skall jag återkomma till.
3. Johanneskyrkan i Linköping (Pontus)
De flesta av oss har varit med på några stycken traditionellt frikyrkliga söndagsgudstjänster
och svenskkyrkliga mässor så några sådana behöver vi nog inte redogöra för innan
diskussionen. En gudstjänstform som däremot kanske är lite ny för vissa av oss här är den
söndagsgudstjänstsordning som bland annat Johanneskyrkan i Linköping(EFK) använder sig
av. Vi redogör därför kort för den bland de orienterande perspektiven innan diskussionen. Det
här är också ett komplement till de mer postmoderna perspektiven från Lars Johansson.
Det som kanske är mest iögonfallande med den liturgin är dels att gudstjänsten börjar kl.
16.00 och att den börjar med fika kring borden. Efter 30 minuters fikagemenskap inleds
lovsången och efter 20 minuter ges en ca. 30 minuter lång exegetisk predikan utifrån en
bibeltext. Gudstjänsten avslutas med nattvard(var tredje söndag) och förbön. Betoningen
ligger förutom fikagemenskapen på en rationell förklaring av bibelns budskap utifrån olika
bibeltexter.
Några andra tankar kring syftet med Söndagsgudstjänsten
-
Evangeliet ska kommuniceras (bilder, kärleksfulla relationer, ord och handling)
Gud ska tillbes och mötas (gemensam bön och sång)
Människor ska kunna träffas och ses (få vänner – lära känna varandra, diskutera)
Befrielsen ska kunna tas emot (förbön, nattvard)
Människor ska känna sig omtyckta och vilja komma tillbaka (genuin värme och kärlek
ska prägla allt)
-
Efter fikat: respons på detta och andra tankar kring Gudstjänsten. Fokus: Det ska
kunna funka för icke-kyrkvana.
Fika 30 minuter
IDÉER OCH ÖPPEN DISKUSSION KRING WHITEBOARDTAVLAN
-
Förbön på ett naturligt sätt
Man ska bli utmanad, olika typer av predikan
Gemensam sång, inget solosjungande
Samtidsanknytna tema på predikaningarna
Utrymme för spontanitet men ändå ordning
Umgänge i samband med gudstjänsten är viktigt, fika en variant
Sång och musik – viktigt att alla har texten(overhead?) så att man kan delta(mindre
uppvisning)
Enkelhet, inte för mycket show
Att man förklarar vad man gör för nya, tar för givet att det är ny där
Delgivning viktigt, ta bort information och solouppvisningar
Kort och kärnfull predikan, inte en massa bladder och upprepningar
Blandad lovsång, äldre psalmer, taizé och nyare sånger, inte enkelspårigt
Är van vid 11 gudstjänster men argumenten för 17 eller 16 låter spännande och bra
Blandning mellan skrivna böner och spontan bön
Barnen ska vara med
Inte för långa gudstjänster, max 1,5h
Levande gudstjänster där alla sinnen stimuleras och berörs(ljus, bild, ord beröring,…)
Lovsången ska passa ihop med söndagens tema(t.ex. palmsöndagen, …)
Nattvarden viktig
Förbön i början av gudstjänsten kan kanske vara en bra idé
Öppen början och dropp in – typ musiken och lovsången var igång när man kom in i
lokalen
Rörlighet – inte för mycket stillasittande
-
-
-
Många längtar nog efter liturgi och stillhet(typ som Saronkyrkans Smaka och Se) Allt
för mycket öppenhet och nyheter kan göra det svårare att slappna av.
Fika som del i gudstjänsten är bra – blir mer avslappnat än om man har det innan eller
efter gudstjänsten.
Kanske kan man ha bön och lovsång i slutet på Gudstjänsten, då det kan vara valfritt
att gå om man inte vill vara med på detta.
Korta ner predikan till 15 minuter.
Viktigt med en fast ram. Inte som ”pizza-USA” där allt tycks vara gångbart
Inte för lösa boliner
Riktigt äkta glädje och sång som man rycks med av, fart och fläkt
Gruppen, inte bara ledningen förmedlar den positiva stämningen och känslan.
Fika kanske inte helt bar i början, sökare vill vara anonyma
Guds ord och predikan är centralt, tänka kreativt dialogiskt (alpha)
Smaka och Se – blandning av gregoriansk och fri sång, lugnt
Viktigt att tänka igenom målgruppen, för vem är söndagsgudstjänsten? Alla åldrar
eller uppdelat? Kan man göra något för alla?
Fika blir svårare ju fler man blir
Delaktighet genom att ryckas med
Betelkyrkan provar dialog-predikan nu. Den bibeltext som ska användas lämna ut i
förväg så att alla kan förbereda sig. 1. 10 minuter inledning från texten, 2. 15 minuter
öppen dialog, frågor,.. 3. 5 minuter avrundning och sammanfattning. (30 minuter kring
Ordet)
Vad gäller tiden så var det flest röster för 16.00 på eftermiddagen, även om några
förordade 11 gudstjänster enl. traditionen.
Argument: Gör det möjligt att resa bort på helgen och ändå vara med på
gudstjänsten(helgen fri). Lättare att få med icke-kyrkvana. Vissa känner sig mer
känslomässigt förberedda på kvällen för ett Gudsmöte. Man går ju upp tidigt
hela veckan, så varför inte ge möjlighet att få sova lite på söndagen. De som är
morgonpigga kan ju göra annat.
Svenskens stil är mer lugn än amerikanare och afrikaner. Viktigt att starta upp på ett
stillsamt sätt. Det är svårt att jämföra med andra kulturer.
Gudstjänsten är till för församlingen.
Avslutning
Under hösten 2003 och våren 2004 kommer vi få möjlighet att prova på olika
gudstjänstformer. Vi låser oss aldrig fast vid en form för evigt, men det känns också viktigt att
hitta en bra form som kan ge kontinuitet och stabilitet åt sammankomsterna på söndagarna.
Lite reklam för nästa gång med temat; Ekumenik? – om baptistisk stola och dopsyn. Lite nya
tankar kommer att presenteras om hur vi som baptister både kan behålla vår övertygelse, men
samtidigt bli lite mer ekumeniskt orienterade i relationen till andra kristna traditioner och dra
vårt strå till stacken för att förverkliga Jesu bön om att alla som tror på honom ska vara ett. Vi
hoppas på mycket diskussion kring förslagen.