Utrikesdepartementet
Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte
ge en fullständig bild av läget för de mänskliga
rättigheterna i landet. Information bör också sökas från
andra källor.
Mänskliga rättigheter i Costa Rica 2012
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna och
trendanalys
Respekten för de mänskliga rättigheterna i Costa Rica uppvisar brister men är
förhållandevis god i ett regionalt perspektiv. Anmälningar om tortyr eller
inhuman och kränkande behandling av intagna har rapporterats.
Fängelseförhållandena är på flera håll undermåliga och präglas av
överbeläggning, bristfällig tillgång till läkarvård och bristande sanitära
förhållanden. Det förekommer att häktningstider överskrids samt att häktade
personer blandas med redan dömda interner. Antalet personer som hålls
frihetsberövade i väntan på rättegång har ökat under de senaste åren.
Rättsväsendet är ineffektivt och delvis föråldrat. Dess resurser är begränsade
och korruption förekommer liksom en viss grad av politisering av de statliga
myndigheterna. Ett flertal åtgärder har emellertid genomförts för att minska
korruptionen de senaste åren, såsom upprättandet av en särskild enhet för
korruptionsfall inom åklagarväsendet vilket lett till fällande domar i en rad
uppmärksammade fall.
Yttrande– och tryckfriheten föreskrivs i konstitutionen och respekteras. Enligt
civilsamhällesorganisationer gör höga böter och anteckning i brottsregister vid
fällande dom för ärekränkning att journalister blir sårbara. På Reportrar utan
gränsers pressfrihetsindex 2013 rankas Costa Rica på plats 18 av 179 länder,
vilket är den bästa placeringen av de latinamerikanska länderna.
Mötes- och föreningsfrihet föreskrivs i konstitutionen och respekteras.
Civilsamhällesorganisationer har emellertid under året rapporterat om
repressiva åtgärder från polisen, inklusive övervåld och kriminalisering av
sociala protester i provinsen Limón på Atlantkusten. Diskriminering av
2
fackföreningsaktiva förekommer. Arbetare inom maquila-industrin (fabriker för
legosömnad av bland annat märkeskläder) saknar lagstadgad rätt till facklig
anslutning. Arbetsförhållandena i maquilas är ofta undermåliga.
Trots att staten traditionellt har gjort stora sociala satsningar och landet
uppvisar förhållandevis höga sociala indikatorer i ett regionalt perspektiv så har
fattigdomen inte minskat nämnvärt de senaste åren och inkomstklyftorna i
samhället har ökat under det senaste decenniet.
Costa Rica tillhör Centralamerikas säkrare länder men den ökande förekomsten
av organiserad brottslighet kopplad till narkotikahandeln har orsakat högre
våldsnivåer de senaste tio åren.
Diskriminering mot kvinnor förekommer och trots relativt avancerad
lagstiftning på området är våld mot kvinnor vanligt förekommande. Handel
med kvinnor och barn har ökat under de senaste åren enligt människorättsorganisationer, kommersiell sexuell exploatering är det vanligaste motivet till
människohandel. Barn under 15 år utgör 45 procent av landets fattiga och våld
och sexuella övergrepp mot barn förekommer. Barnarbete förekommer i Costa
Rica.
De mest resurssvaga och exkluderade grupperna i Costa Rica är landets urfolk,
som utgör knappt två procent av befolkningen. Urfolken saknar representation
i parlamentet och regeringen. En nationell plan mot rasism och
rasdiskriminering upprättades år 2011.
Specifik lagstiftning mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller
könsidentitet saknas.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Följande konventioner har ratificerats under nedan angivna år:
– Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), 1968, samt det fakultativa
protokollet om enskild klagorätt, 1968.
– Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR), 1968.
Tilläggsprotokollet undertecknades 2011 men har inte ratificerats.
– Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD), 1967.
– Konventionen om avskaffandet av all slags diskriminering av kvinnor,
Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women
3
(CEDAW), 1986 samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt,
2001.
– Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), 1993, samt det
fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr, 2005.
– Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC), 1990, samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter, 2003, respektive handel med barn, barnprostitution och
barnpornografi, 2002.
– Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CDP), 2007, samt det
fakultativa protokollet om enskild klagorätt, 2008.
– Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees, 1978,
samt det tillhörande protokollet från 1966, 1978.
– Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International Criminal
Court (ICC), 2001.
– Den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter med
tilläggsprotokoll, 1970.
– Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the Protection
of All Persons from Enforced Disappearance, 2012
Costa Ricas rapportering till de olika konventionskommittéerna är eftersatt,
särskilt rapporteringen till kommittéerna för CEDAW och CRC. Landet har
för närvarande fyra rapporter utestående, som gäller CERD, ICESCR, ICCPR
samt CAT.
Costa Rica har en stående inbjudan till FN:s särskilda rapportörer för
mänskliga rättigheter att besöka landet och det senaste besöket gjordes 2011 av
den särskilde rapportören för urfolk.
Costa Rica genomgick under 2009 FN:s råd för mänskliga rättigheters
universella granskning av respekten för mänskliga rättigheter (Universal Periodic
Review, UPR). Costa Rica erhöll 98 rekommendationer och accepterade alla
utom tolv. Rekommendationerna rörde i huvudsak avskaffande av
rasdiskriminering, våld mot kvinnor, hbt-personers rättigheter, förbud mot
kroppslig bestraffning och människohandel.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Även om Costa Rica räknas till ett av Centralamerikas säkraste länder har den
organiserade brottsligheten kopplad till narkotikahandeln orsakat högre
våldsnivåer i landet de senaste tio åren. Under 2012 uppgick antalet mord till
4
tio per 100 000 invånare, vilket innebar en sänkning med 18 procent jämfört
med 2011.
Det föreligger inga uppgifter om att staten skulle ha sanktionerat mord under
året. Tortyr är förbjudet enligt costaricansk lagstiftning. Ombudsmannen för
mänskliga rättigheter mottog emellertid 90 anmälningar om tortyr eller
inhuman och kränkande behandling av fångar under 2011.
Överbeläggningen på landets fängelser uppgick år 2011 till 27 procent. Det
förekommer att häktade personer blandas med dömda interner. Trots
regeringens insatser att söka förbättra förhållandena på landets fängelser,
såsom att förbättra tillgången till läkarvård, är den generella fängelsestandarden
i många fall undermålig. Flera av anstalterna präglas av bristande sanitära
förhållanden, hög förekomst av droger, övervåld från fängelsepersonal samt
våld mellan interner. Enskilda organisationer och ombudsmannen för
mänskliga rättigheter tillåts att genomföra fängelsebesök.
4. Dödsstraff
Costa Rica var ett av de första länderna i världen att avskaffa dödstraffet år
1877.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Costa Ricas lagstiftning innehåller förbud mot godtyckliga frihetsberövanden.
För anhållanden krävs tillstånd från domstol såvida man inte tas på bar gärning
och den anhållne har rätt att inom 24 timmar få anhållan underställd
domstolsprövning.
Enligt costaricansk lagstiftning får misstänkta hållas häktade i upp till ett år. En
lag som trädde ikraft under 2009 innebär att häktningstiden kan förlängas i upp
till två år om brottet misstänks ha kopplingar till organiserad brottslighet.
Antalet personer som hålls frihetsberövade i väntan på rättegång har ökat
markant sedan lagstiftningen trädde i kraft.
Inga fall av påtvingade försvinnanden har rapporteras under året.
Det finns inga formella inrikes eller utrikes reserestriktioner för costaricanska
medborgare. För att få ett pass utfärdat krävs giltig identitetshandling.
Handläggningstiden för att få identitetshandling kan ibland vara lång.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Författningen föreskriver att domstolsväsendet ska vara oberoende från den
verkställande makten. Domstolsväsendet präglas av ineffektivitet och
rättsprocesserna är i allmänhet utdragna. Specialdomstolar med förenklad
handläggningsprocess började etableras 2008 med syfte att minska de långa
5
handläggningstiderna. Statistik över hur detta påverkat handläggningstiderna
saknas.
Korruption inom statsapparaten förekommer liksom en viss grad av
politisering av de statliga myndigheterna. Ett flertal åtgärder för att minska
korruptionen har genomförts under de senaste åren, såsom upprättandet av en
särskild enhet för korruptionsfall inom åklagarväsendet. Ett symboliskt viktigt
fall är domen mot den tidigare presidenten Rafael Calderón (1990-94) som
dömdes för korruptionsbrott år 2009. En domare i Högsta domstolen avgick
under 2011 på grund av att han anklagats för att ha läckt information om en
rättegång. Säkerhetsministeriet avskedade 1 000 poliser (åtta procent av den
cirka 12 000 personer stora poliskåren) under loppet av 15 månader mellan
2010-2011, de flesta på grund av pågående utredningar om inblandning i
organiserad brottslighet, våld inom familjen samt missbruk av maktställning
och allmänna medel. Trots att ansträngningar gjorts för att utreda och åtgärda
korruptionsbrott finns en utsträckt misstro bland allmänheten gentemot
korruption i statliga institutioner. Två ministrar i den nuvarande regeringen och
tre höga tjänstemän har fått lämna sina positioner på grund av anklagelser om
korruption. Enligt en nyligen genomförd opinionsundersökning tror 75
procent av costaricanerna att regeringen är korrupt. Transparency Internationals
korruptionsindex rankar Costa Rica på plats 48 av 187 länder år 2012.
Straffbarhetsåldern i Costa Rica är tolv år. Ungdomar mellan tolv och 18 år är
straffbara inom ramen för en särskild lagstiftning och ärenden prövas i
särskilda ungdomsdomstolar. Rättegångar mot minderåriga är, till skillnad från
övriga rättegångar, inte öppna för allmänheten. En relativt välutvecklad
lagstiftning beträffande alternativa straffpåföljder för ungdomar finns.
Ombudsmannen för mänskliga rättigheter är den instans dit enskilda
medborgare kan vända sig för att anmäla brott mot de mänskliga rättigheterna.
Ombudsmannen finns representerad genom sex regionala kontor i landet och
har drygt 150 anställda. Ombudsmannen utnämns av parlamentet med en
mandatperiod på fyra år.
Costa Rica har sedan 1948 ingen militär. Den nationella polisen har ansvar för
bland annat gränsskydd och intern säkerhet. Nyanställda poliser genomgår
utbildning i mänskliga rättigheter.
7. Straffrihet
År 2010 gjordes 235 000 polisanmälningar, 9 835 fall prövades i domstol och
av dessa ledde 61 procent till fällande dom. I många fall saknades tillräckliga
bevis för åtal. Begränsade resurser, undermåliga polisutredningar samt
korruption inom rättsväsendet begränsar antalet åtal och domstolsprövningar.
Ett ineffektivt och delvis föråldrat rättssystem inverkar också negativt på
rättssäkerheten.
6
8. Yttrande–, press– och informationsfrihet, inklusive på internet
Författningen garanterar yttrande- och tryckfrihet, och dessa rättigheter
respekteras. Ingen statlig censur förekommer.
På Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2013 rankas Costa Rica på plats
18 av 179 länder, vilket är den bästa placeringen av de latinamerikanska
länderna. Freedom House placerade 2012 landet i kategorin med ”fria medier”. I
november 2012 upphävde Högsta domstolen en artikel i strafflagen som
stipulerar mellan fyra till åtta års fängelse för den som publicerar hemlig
politisk information. Civilsamhällesorganisationer är kritiska till den breda
definitionen ”hemlig politisk information” eftersom den enligt
organisationerna bland annat hindrar grävande journalistik som syftar till att
avslöja statlig korruption.
Tidigare strikta lagar mot ärekränkning medförde enligt journalistförbundet
viss självcensur i medierna. I en historisk dom från 2010 förklarade dock
Högsta domstolen fängelsestraffet för ärekränkning, som stipulerades i en lag
från 1902, upphävt. Lagen ersätts av Strafflagen som reglerar ärekränkning
utan fängelsestraff. Under år 2011 blev fällande domar för ärekränkning
möjliga att överklaga. Trots dessa åtgärder för att förbättra pressfriheten
hävdar civilsamhällesorganisationer att höga böter och anteckning i
brottsregister vid fällande dom för ärekränkning gör journalister sårbara.
Det finns en lag om tillgång till offentlig information för både landets
medborgare och utlänningar, inklusive utländsk media som efterföljs av de
statliga institutionerna.
Internet är en viktig källa till information och 47 procent av befolkningen hade
tillgång till internet under 2012. Nyhetstidningar på nätet har blivit mycket
populära. Det förekom inga rapporter om restriktioner vad gäller
internetanvändning under året. Under 2010 meddelade Högsta domstolen att
tillgång till internet är en grundläggande rättighet.
9. Mötes- och föreningsfrihet
Mötes- och föreningsfrihet föreskrivs i konstitutionen och respekteras.
Konstitutionen garanterar rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar
utan föregående godkännande och statlig inblandning. Enligt lag krävs en
uppslutning om minst tolv personer för att få starta en facklig organisation,
vilket reducerar möjligheterna för arbetstagare vid mindre arbetsplatser att
engagera sig fackligt. Utländska medborgare får inte ha ledande befattningar i
fackföreningar. Civilsamhällesorganisationer har under året rapporterat om
repressiva åtgärder från polisen, inklusive övervåld och kriminalisering av
7
sociala protester i provinsen Limón på Atlantkusten. Internationella fackliga
samorganisationen (ITUC) rapporterade om 20 fall av hot mot fackföreningsrepresentanter under 2012.
10. Religions- och övertygelsefrihet
Författningen anger katolicism som statsreligion, men förbjuder samtidigt
staten att förhindra utövandet av andra religioner. Katolska kyrkan har en
lagstadgad särställning, bland annat när det gäller den statliga utbildningen.
Religionslärare måste vara certifierade av den katolska kyrkan, vilket begränsar
utbildningen om andra religioner.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Costa Rica är en demokrati och den verkställande makten utövas av
presidenten, de två vicepresidenterna och regeringen. Presidenten väljs genom
allmänna val för en mandatperiod om fyra år och tillåts att återigen ställa upp
för omval efter minst två mandatperioders frånvaro. Presidenten leder
regeringens arbete och utnämner och avsätter ministrarna. Den lagstiftande
makten ligger hos la Asamblea Legislativa, parlamentet, som har en kammare och
väljs vart fjärde år.
I presidentvalet den 7 februari 2010 vann den före detta vicepresidenten Laura
Chinchilla, som tillhör det sittande regeringspartiet Partido de Liberación Nacional
(PLN), med 47 procent av rösterna. Valet var historiskt eftersom en kvinna för
första gången i Costa Ricas historia utsågs till president. I parlamentsvalet
samma dag blev PLN det största partiet, dock utan egen majoritet. Nio av
regeringens 21 ministrar är kvinnor (43 procent), och 22 av 57 ledamöter i
parlamentet är kvinnor (39 procent). Valen 2010 anses ha genomförts på ett
korrekt och transparent sätt. Valdeltagandet på 69 procent innebar en ökning
från föregående val.
I april 2011 bildade en bred koalition av oppositionspartier en allians för att
avsätta talmannen för parlamentet. En kort politisk kris uppstod då
regeringspartiet PLN:s ledamöter i strid med gällande regler röstade för att
återinsätta talmannen på sin post. Talmannen avgick sedermera självmant och
för första gången på 46 år kommer talmannen från ett annat parti än
regeringspartiet.
En ny vallag antogs efter valen 2010. Lagen innehåller ett förbud mot
donationer från privata företag och minskar också statens bidrag till politiska
partier för kampanjer i samband med nationella val. Lagen stipulerar dessutom
att 50 procent av kandidaterna på partiernas listor ska utgöras av kvinnor inför
nästkommande val år 2014.
8
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
12. Rätten till arbete och relaterade frågor
Costa Rica har ratificerat samtliga av ILO:s (International Labour Organization)
åtta centrala konventioner om mänskliga rättigheter.
Den öppna arbetslösheten uppgick 2011 till cirka sex procent. Den informella
sektorn sysselsätter cirka 20 procent av den arbetsföra befolkningen, vilket gör
att officiell arbetslöshetsstatistik är missvisande. Undersysselsättningen uppgick
2011 till 13 procent.
Diskriminering av fackföreningsaktiva förekommer och endast cirka nio
procent av de förvärvsarbetande var fackligt anslutna år 2010, varav
majoriteten inom den offentliga sektorn. Arbetare inom maquila-industrin
saknar lagstadgad rätt till facklig anslutning. Arbetsförhållandena i maquilas är
ofta undermåliga, med frekventa överträdelser av regler för arbetstid och
minimilön samt diskriminering mot fackligt anslutna
Strejkrätten är reglerad i costaricansk lagstiftning. Dock råder begränsade
strejkmöjligheter för personer som arbetar inom samhällsnödvändiga
funktioner, vilket enligt lagstiftningen inkluderar majoriteten av offentliganställda. ILO har kritiserat denna breda definition av samhällsnödvändiga
funktioner. Fackföreningar har uttryckt missnöje med de betungande
administrativa krav som måste uppfyllas för att en strejk ska anses laglig.
Fall rörande diskriminering mot fackligt anslutna har lång handläggningstid i
domstolarna och Internationella fackliga samorganisationen (ITUC) har
noterat att återanställningsprocessen för en person som blivit felaktigt uppsagd
i genomsnitt tar tre år.
Minimilönen i Costa Rica sträcker sig från omkring 325 USD till 1 100 USD
beroende på utbildningsgrad. Kostnaden för en basvarukorg för fyra personer
uppgick år 2012 till mellan 300 till 350 USD.
På Costa Ricas bananplantager är majoriteten av arbetarna flyktingar eller
immigranter. Enligt organisationer för mänskliga rättigheter sker upprepade
kränkningar av arbetarnas rättigheter och rapporter om att rättsväsendet nekat
arbetarna juridisk assistans förekommer.
Handel med personer för tvångsarbete, främst som hembiträden eller för
arbetare inom jordbruks- och fiskeindustrin förekommer.
9
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Medellivslängden är 79 år. De statliga utgifterna för sjukvård uppgick till sex
procent av BNP år 2011, vilket är högt i en regional jämförelse. Den statliga
socialförsäkringsmyndigheten CCSS – Caja Costarricense de Seguro Social är
ansvarig för den offentliga vården som i huvudsak är kostnadsfri för den stora
majoriteten av befolkningen. Kostnader är således inte ett hinder för rätten till
bästa uppnåeliga hälsa, utan snarare upplevda brister i kvalitén på vården, långa
väntetider, byråkrati och kostnader för att resa till vårdinrättningar. Privat
sjukvård är dyrt och utom räckhåll för den stora majoriteten costaricaner och
därmed inte ett alternativ för medel- och låginkomsttagare. CCSS har under
senaste tiden dragits med olika problem gällande styrningen, underfinansiering
och arbetskonflikter. 85 procent av befolkningen är täckt av socialförsäkringssystemet. I de delar av landet som till stor del bebos av urfolken är tillgången
till hälso- och sjukvård eftersatt.
Enligt UNDP hade drygt 95 procent av befolkningen tillgång till
grundläggande mediciner och 82 procent hade tillgång till rent vatten år 2010.
Urfolken och personer som hör till marginaliserade grupper i samhället, såsom
familjer med små ekonomiska resurser, är överrepresenterade i den grupp som
har bristande eller ingen tillgång till rent vatten.
Andelen hiv-smittade i Costa Rica uppgår enligt UNAIDS till 0,3 procent av
befolkningen mellan 15–49 år (2011). Andelen hiv-smittade män i åldern 15–24
år ökar. Regeringen har de senaste åren genomfört informationskampanjer om
hiv/aids i landets skolor och ytterligare en informationskampanj för att nå
sexarbetare är under utarbetande av hälsoministeriet.
14. Rätten till utbildning
Den nioåriga grundskolan är kostnadsfri och obligatorisk upp till 15 års ålder.
Enligt Unesco påbörjade 94 procent av alla skolberättigade barn grundskolan
år 2010 och 74 procent började gymnasiet. Två procent av grundskoleeleverna
fullgjorde inte sina studier år 2011. Motsvarande siffra för gymnasieeleverna
var elva procent, vilket är en ökning sedan år 2010. Även det genomsnittliga
antalet skolår för personer mellan 18 och 64 år har sjunkit och uppgick 2012
till cirka nio år. Alfabetismen mellan ungdomar 15-24 år uppgår till 99 procent.
Det nationella genomsnittet på andelen personer som inte kan läsa och skriva
uppgick år 2012 till drygt två procent.
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Costa Rica placerar sig på plats 62 av 187 länder i UNDP:s utvecklingsindex
för 2012. Trots att staten under de senaste decennierna har gjort stora sociala
satsningar, vilket har lett till att costaricanerna uppvisar goda sociala indikatorer
10
i ett regionalt perspektiv har fattigdomen - även under en i övrigt god
ekonomisk utveckling - inte minskat nämnvärt de senaste åren och
inkomstklyftorna i samhället har ökat under det senaste decenniet.
Enligt nationella uppgifter uppgick antalet fattiga hushåll år 2012 till 21 procent
och antalet extremt fattiga hushåll till sex procent. Fattigdomen är mer utbredd
på landsbygden, i vissa områden överstiger fattigdomen 30 procent och
extremfattigdomen tio procent. År 2010 inrättades ett ministerium för välfärd
och utveckling med syftet att samordna de redan existerande statliga åtgärderna
för att minska fattigdom i landet samt att sammanföra dessa åtgärder i ett
gemensamt statligt välfärdsprogram.
SÄRSKILDA KOMMENTARER AVSEENDE GRUPPER SOM OFTA
RISKERAR DISKRIMINERING RÖRANDE DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Costa Ricas lagstiftning föreskriver allas likhet inför lagen. Diskriminering av
kvinnor är dock alltjämt förekommande. En lag om lika lön för lika arbete
finns, men löneskillnad mellan könen förekommer. Enligt statistik från INEC,
det nationella statistikinstitutet, uppskattades kvinnors månatliga inkomster i
genomsnitt vara 14 procent lägre än männen. Skillnaderna kan till viss del
förklaras av att en större andel kvinnor arbetar inom lågavlönade arbeten, men
osakliga löneskillnader förekommer också. Kvinnor representerade år 2011
43,5 procent av arbetskraften.
Det finns en nationell plan om jämställdhet mellan könen (2007-2017) som
syftar till att förbättra kvinnors status i samhället, och säkerställa jämställdhet
inom arbetslivet, familjeansvar, tillgång till hälsa och utbildning. FN:s
genderrelaterade utvecklingsindex rankar Costa Rica på plats 64 av 145 länder,
vilket innebär den tredje bästa placeringen av de latinamerikanska länderna.
Trots relativt avancerad lagstiftning på området är våld mot kvinnor utbrett. 62
kvinnor mördades under 2011, vilket var en ökning från år 2010 då totalt 52
kvinnor mördades. Antalet anmälningar om våld i hemmet samt sexuella
övergrepp har ökat under senare år. En del av ökningen kan troligen tillskrivas
en ökad anmälningsvilja, men mörkertalen anses fortfarande vara stora. Den
senaste tillgängliga statistiken från 2010 visar att 12 510 anmälningar om våld
mot kvinnor gjordes under året, varav 393 fall togs upp i domstol och 196
ledde till fällande dom.
Våldtäkt kan, om våldtäkten bedöms som grov, ge fängelsestraff i upp till 18
år. Enligt officiell statistik rapporterades 1 744 våldtäkter 2010, 329 fall togs
upp i domstol varav 215 ledde till fällande dom. Lagen förbjuder sexuella
trakasserier i skolan och på arbetsplatsen. Ombudsmannen för mänskliga
11
rättigheter mottog 308 anmälningar om sexuella trakasserier under år 2011,
vilket innebär att antalet anmälningar tredubblats sedan 2008.
Handel med kvinnor och barn förekommer såväl till och från Costa Rica som
genom och inom landet, och enligt människorättsorganisationer har
människohandeln ökat. Kommersiell sexuell exploatering är det vanligaste
motivet till människohandel. Dock förekommer även handel med personer för
tvångsarbete, främst som hembiträden eller för arbetare inom jordbruks- och
fiskeindustrin. Majoriteten av offren hålls kvar i landet, men Costa Rica
används även som transitland för smuggling av personer, främst till USA,
Kanada, Japan samt länder i Europa.
År 2009 antog parlamentet en särskild lag som kriminaliserar all typ av
människohandel, även inom landet med en straffskala som sträcker sig från sex
till 16 års fängelse. Den särskilda enheten inom domstolsväsendet för ärenden
rörande handel med människor har utarbetat en strategisk handlingsplan för
perioden 2012-2015. Planen innehåller strategier för preventionsarbete, skydd
av offer samt minskad straffrihet.
Prostitution är inte olagligt i Costa Rica. Det är däremot förbjudet att
underlätta, främja eller ge incitament till en person att verka som prostituerad,
eller att betala en person som är under 18 år för sexuella tjänster. Sexturism är
inte kriminaliserat och vanligt förekommande.
Rådgivning och information om reproduktiv hälsa finns att tillgå. Under det
senaste året har ett flertal åtgärder initierats, bland annat sexualupplysningskampanjer, för att minska antalet tonårsgraviditeter. Abort är endast tillåten vid
fara för kvinnans liv eller om fostret är gravt missbildat. Illegala aborter är
vanligt förekommande. Personer har rätt att få tillgång till preventivmedel samt
information om reproduktiv hälsa vid samtliga offentliga sjukhus.
Provrörsbefruktning (IVF) är förbjudet. Den Interamerikanska domstolen för
mänskliga rättigheter fann i november 2012 att förbudet bland annat kränker
rätten till ett privatliv, rätten till ett familjeliv, personlig integritet samt strider
mot icke-diskrimineringsprincipen. Staten har uppgett att man avser följa
domslutet och häva förbudet.
17. Barnets rättigheter
Enligt officiella uppgifter utgör barn under 15 år en fjärdedel av befolkningen.
Barnen utgör 45 procent av det totala antalet fattiga i landet. Gatubarn
förekommer. Spädbarnsdödligheten uppgår enligt nationella siffror till två per
1 000 levande födda, men med stora regionala skillnader (i provinsen Alajuela
uppgår spädbarnsdödligheten till över 30 per 1 000 levande födda barn i vissa
kantoner) och omkring fem procent av barnen under sju år är undernärda.
12
Dödstalet för barn under fem år är tio per 1 000 levande födda, men med stora
regionala skillnader. Våld mot barn och sexuella övergrepp på barn ökar i takt
med sexturismens utbredning. Enligt den senaste statistiken från domstolsväsendet anmäldes 607 fall av sexuella övergrepp mot barn under 2010, men
mörkertalen befaras vara stora. I juni 2011 antogs en lag om åtal av nationella
och utländska medborgare på samma sätt för sexuella övergrepp mot barn.
Under 2010 dömdes 358 personer för detta brott.
En lag mot människohandel antogs år 2009. Lagen innebär även en
kriminalisering av tvångsgiftermål och illegal adoption samt kriminaliserar
innehav av barnpornografi. En nationell handlingsplan för att motverka handel
med barn och ungdomar har upprättats under året.
Barnarbete förekommer, främst inom den informella sektorn. Statliga
kampanjer genomförs regelbundet för att öka medvetenheten om problemet.
Minimiåldern för arbete är femton år enligt lag.
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Costa Ricas konstitution förbjuder diskriminering grundad på etnisk, språklig
eller religiös tillhörighet. Den nationella kommissionen för frågor som rör
urfolkens frågor ansvarar för främjandet av urfolkens utveckling, respekt för
deras organisationer samt för att skydda urfolkens kulturella identitet.
Urfolken saknar representation i parlamentet och regeringen.
Urfolken utgör knappt två procent av den totala befolkningen (cirka 73 000
personer) och är fördelad på åtta folkgrupper. Majoriteten bor relativt isolerat i
eller nära något av landets 24 reservat, och civilsamhällesorganisationer
uppskattar att 73 procent av urfolken saknar adekvat tillgång till skola,
hälsovård, elektricitet och rent vatten.
Ombudsmannens för mänskliga rättigheter kontor har kritiserat regeringen för
att undanta urfolken från beslutsfattande processer rörande utbildning,
infrastruktur, bostäder och offentliga tjänster.
Den afro-costaricanska minoriteten, som utgör drygt två procent av
befolkningen, har traditionellt haft sämre tillträde till social service och
infrastruktur än övriga medborgare och utgör en oproportionellt hög andel av
de fattiga. Befolkningsgruppens levnadsförhållanden har förbättrats under
senare år, bland annat när det gäller utbildning. Afro-costaricaner är
underrepresenterade i politiska församlingar. En nationell afro-costaricansk
kommission (Comisión Nacional Afrocostaricense) för främjande av afrocostaricaners rättigheter, upprättades år 2011.
De kollektiva ägarförhållandena i reservaten gör att urfolkens tillgång till
krediter är begränsad, liksom rätten att nyttja jorden. Deras bristande
13
möjligheter till försörjning har de senaste åren lett till en ökande inflyttning till
städerna. Tillgången till tvåspråkig undervisning är begränsad.
Frågan om respekten för urfolkens traditionella rätt till mark har de senaste
åren aktualiserats i samband med utvinning av naturresurser. Urfolksrepresentanter har i ett fall med byggandet av ett vattenkraftverk i södra delarna av
landet anmält bristen på samråd med dem från den nationella elmyndighetens
sida till CERD-kommittén. Under sitt besök i april 2011 rekommenderade
FN:s särskilda rapportör för urfolk inrättandet av ett samrådsförfarande mellan
regeringen, urfolken och energimyndigheten inklusive ett medlarteam. Det
finns för närvarande en FN-grupp som utarbetar förslag till mandatet för
samrådsförfarandet.
Vid åklagarmyndigheten finns en särskild avdelning för frågor som rör
urfolken och det finns en tolktjänst för urfolkens språk, som är knuten till
landets domstolar.
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Specifika lagar saknas som förbjuder diskriminering av personer på grund av
sexuell läggning eller könsidentitet. Den legala definitionen av sambo
inkluderar endast personer av olika kön vilket innebär att samkönade
samborelationer inte har laglig rätt att ärva varandra utan giltigt testamente. Ett
lagförslag för att tillåta samkönade samborelationer ligger i parlamentet men
blockeras av konservativa grupper.
Fördomar, diskriminering och trakasserier av hbt-personer är alltjämt vanligt
förekommande i vardagslivet. Arbetslagstiftningen saknar helt bestämmelser
om diskriminering av personer på grund av sexuell läggning eller könsidentitet.
I många fall är homosexualitet en outtalad orsak till uppsägning eller ett skäl att
neka anställning.
En av de främsta organisationerna som arbetar med hbt-frågor i Costa Rica är
CIPAC, som genom forskning, analys och informationsarbete verkar för hbtpersoners rättigheter i landet.
20. Flyktingars rättigheter
Costa Rica har anslutit sig till FN:s konvention om flyktingars status från 1951.
Tilläggsprotokollet från 1967 och den nationella lagstiftningen rörande
flyktingmottagning och asylprövningsmekanismer är i överensstämmelse med
konventionens bestämmelser.
Det costaricanska parlamentet har antagit en lag om mer restriktiva
migrationsregler och hårdare kontroll av flyktingar i landet som trädde i kraft i
mars 2010. En separat avdelning inom migrationsmyndigheten, som särskilt
14
handlägger flyktingärenden, har också bildats och inledde sin verksamhet i
februari 2010.
Enligt UNHCR fanns det strax över 20 000 flyktingar inklusive 455
asylsökande i landet i januari 2012. Majoriteten av flyktingarna kommer från
Colombia och Nicaragua. Nio procent av invånarna i Costa Rica är födda
utanför landet (nicaraguaner utgör 74 procent av dessa).
Offer för människohandel kan söka arbetstillstånd eller flyktingstatus i landet.
Under året har sannolika offer för människohandel dock förklarats vara illegala
immigranter och sedan skickats tillbaka till sina hemländer, vilket har kritiserats
av organisationer för mänskliga rättigheter.
Handläggningstiderna för migrationsärenden har ökat markant de senaste åren.
Enligt costaricansk lagstiftning ska migrationsmyndigheten besluta om
uppehållstillstånd inom tre månader från ansökningstillfället, handläggningstiden är dock ofta betydligt längre.
Trakasserier med troliga rasistiska motiv har de senaste åren drabbat flyktingar
i landet. Mest utsatta är medborgare från Nicaragua och Colombia. Högt
uppsatta statstjänstemän har också i uttalanden kopplat samman närvaron av
flyktingar med den ökande kriminaliteten i landet. Under 2011 genomfördes en
informationskampanj av migrationsmyndigheten för att uppmärksamma
fördelarna med invandring.
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
I Costa Ricas författning förbjuds diskriminering på grund av fysisk eller
psykisk funktionsnedsättning. Ombudsmannen för mänskliga rättigheter
rapporterade under 2011 att bristen på samordning mellan statliga institutioner
som arbetar för personer med funktionsnedsättning hindrade
implementeringen av strategier för att skydda dessa personers grundläggande
rättigheter. Ombudsmannen rapporterade om svårigheter i tillgången till arbete
och anpassning av lokaler och byggnader för personer med
funktionsnedsättning.
Utbildningsministeriet leder ett program för personer med funktionsnedsättning och det finns ett antal grundskolor som erbjuder specialiserad
undervisning för barn med funktionsnedsättning. I parlamentet sitter fyra
ledamöter från det politiska partiet Accesibilidad Sin Exclusión som arbetar för
funktionshindrades rättigheter.
15
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Ett flertal organisationer för mänskliga rättigheter är verksamma i landet och
organisationerna har enligt uppgift fritt kunnat bedriva sin verksamhet utan
inskränkningar från staten. Dialog förs på olika områden mellan organisationer
för mänskliga rättigheter, regering och andra statliga institutioner, inklusive
ombudsmannen för mänskliga rättigheter.
Ett fåtal hot och attacker mot människorättsaktivister har förekommit under
året. Särskilt utsatta är miljörättsaktivister.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Flera internationella organisationer och institutioner för mänskliga rättigheter
är verksamma i Costa Rica, bland annat Interamerikanska domstolen för
mänskliga rättigheter och det Interamerikanska institutet för mänskliga
rättigheter, IIDH. ILO har ett regionkontor i landet och UNHCR har
permanent närvaro i landet.
