Denna rapport är en sammanställning grundad
på Utrikesdepartementets bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild
av läget för de mänskliga rättigheterna i
landet. Information bör sökas också från
andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Costa Rica 2007
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Situationen gällande de mänskliga rättigheterna (MR) i Costa Rica är relativt
god. Landet har ratificerat samtliga centrala konventioner om mänskliga
rättigheter och bedriver en aktiv internationell politik på området. Den
allmänna brottsligheten har dock ökat de senaste åren och polisövergrepp
förekommer.
Costa Rica ligger högt på FN:s index för mänsklig utveckling jämfört med
länder med liknande BNP per capita. Fattigdomen har dock ökat de senaste
åren och inkomstklyftorna har vidgats. Våld mot barn, barnprostitution,
barnarbete, människohandel, våld inom familjen och bristande skydd för vissa
fackföreningsrättigheter är fortsatt allvarliga problem. Strikta lagar mot
ärekränkning medför enligt journalistkretsar viss självcensur i medierna och
många journalister låter bli att undersöka vissa frågor på grund av tryck från
ekonomiska och politiska intressen.
De statliga åtgärderna både vad gäller lagstiftning och i praktiken är otillräckliga
när det gäller att bekämpa diskriminering och marginalisering, av främst landets
urfolk, som befinner sig i en besvärlig ekonomisk och social situation. Den
afrocostaricanska minoritetens levnadsförhållanden har dock förbättrats.
Positivt är att överbeläggningen på fängelserna har reducerats markant, att
andelen kvinnliga parlamentsledamöter ytterligare närmat sig målet på 40
procent och att den presidenten har uttryckt en ambition att höja andelen
statliga utgifter avsedda för utbildning till åtta procent av BNP.
2
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Costa Rica har ratificerat följande centrala konventioner avseende
mänskliga rättigheter:
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter,
International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt
tilläggsprotokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av
dödsstraffet.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights
(ICESCR)
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination
(CERD)
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination
Against Women (CEDAW) samt tilläggsprotokollet om enskild
klagorätt.
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other
Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), samt
tilläggsprotokollet om förebyggande av tortyr.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the
Child (CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter och om handel med barn.
Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees,
samt det tillhörande protokollet från 1967.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC)
Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter. De två
tillhörande protokollen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter och om dödsstraffets avskaffande har också ratificerats.
Några besök av FN:s specialrapportörer för mänskliga rättigheter har inte ägt
rum under året och landet har för närvarande inga öppna inbjudningar till
någon av dessa.
Costa Rica har till skillnad från andra länder i regionen valt att inte ingå något
bilateralt avtal med USA som undantar dess medborgare från utlämning till
internationella brottmålsdomstolen.
3
Costa Rica har sju utestående rapporter till ovanstående konventioners
kommittéer, varav två rör CAT, en CEDAW, tre CERD och en CRC.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Inga politiska mord, utomrättsliga avrättningar, fall av tortyr eller
försvinnanden sanktionerade av statsmakten har rapporterats. Under 2006
mottog ombudsmannen för mänskliga rättigheter 20 anmälningar om
maktmissbruk från polisen, och i ett av fallen ansåg ombudsmannen att
anmälan var legitim. Brottsligheten har ökat under senare år, såväl i omfattning
som i våldsnivå. Kraven på skärpt kriminalpolitik förefaller hittills inte haft
några betydande negativa effekter på enskilda fri- och rättigheter.
Fängelseförhållandena är relativt goda men övervåld från fångvaktare och våld
mellan interner är vanligt och anstalternas hälsovårdsinrättningar är i regel
undermåliga. Överbeläggningen har sjunkit det senaste året och var i snitt
endast 1 procent i april 2006. Problem med överbeläggning rapporteras dock
från ett av San Salvadors större fängelser, liksom från ett kvinnofängelse som
rapporterar en överbeläggning med fem procent. Under 2005 mottog
ombudsmannen för mänskliga rättigheter 24 anmälningar om misshandel från
fångvaktares sida. Häktade blandas ofta med dömda interner. Internationella
och nationella enskilda organisationer, liksom ombudsmannen tillåts besöka
fängelserna.
4. Dödsstraff
Dödsstraff förekommer inte i Costa Rica.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Den costaricanska lagstiftningen innehåller förbud mot godtyckliga
frihetsberövanden och dessa följs i praktiken. För att anhålla någon krävs
normalt tillstånd från domstol och den anhållne har rätt att inom 24 timmar få
sitt fall underställd domstolsprövning. Enligt lagen får misstänkta hållas
häktade upp till ett år. I december 2006 väntade 13 procent av de
frihetsberövade på att dom skulle avkunnas, en liten ökning jämfört med året
innan. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter rekommenderade Costa Rica
2007 att genomföra erforderliga reformer för att minska häktningstiden.
4
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Författningen föreskriver att domstolsväsendet ska vara självständigt gentemot
den verkställande makten, vilket det i betydande utsträckning också är. Kritik
har riktats mot långsamma rättsprocesser och detta är även föremål för ett stort
antal anmälningar till ombudsmannen för mänskliga rättigheter. Vissa
förbättringar har skett genom ett moderniseringsprogram och anställning av
ytterligare domare. Transparency Internationals korruptionsindex placerar
Costa Rica på plats 46 av 179 länder med ett index som uppgår till 5 av 10,
vilket är den högsta placeringen bland de centralamerikanska länderna.
Ombudsmannaämbetet för mänskliga rättigheter tar emot anmälningar om
kränkningar av de mänskliga rättigheterna och kan även initiera utredningar på
eget initiativ. Ombudsmannaämbetet har generellt agerat självständigt och har
enligt flera opinionsundersökningar byggt upp ett betydande förtroende hos
befolkningen. Ombudsmannen skriver även lagförslag, agerar som
remissinstans och lämnar rekommendationer. Även om rekommendationerna
inte är bindande har de stor moralisk och symbolisk betydelse.
En polislag från 1994 har resulterat i betydande framsteg beträffande
avpolitiseringen och professionaliseringen av polisen. Alla nyanställda poliser
går igenom en veckas träning i mänskliga rättigheter.
Straffbarhetsåldern är 12 år. En relativt välutvecklad lagstiftning finns
beträffande alternativa sanktioner för ungdomar såsom offentliga arbeten.
7. Straffrihet
Straffrihet är i en regional jämförelse begränsad. De senaste åren har flera
korruptionsskandaler uppdagats. Två före detta presidenter är föremål för
rättsliga undersökningar, en tredje gömmer sig i Europa och flera
statstjänstemän är under granskning.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Författningen garanterar yttrande- och mediefrihet vilket också generellt sett
respekteras i praktiken. Regeringskritik är vanligt förekommande. En lag som
kriminaliserar förolämpning av offentliga befattningshavare dömdes 2004 ut av
interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter men är fortfarande i
kraft. Enligt undersökningar känner sig flertalet journalister hämmade i sin
yrkesutövning på grund av lagstiftningen och många uppger att de låter bli att
undersöka vissa frågor på grund av tryck från främst ekonomiska och politiska
intressen. Meddelarfrihet är garanterad i lag. FN:s kommitté för de mänskliga
rättigheterna har i sin rapport 2007 uttryckt oro över journalisternas situation
5
och rekommenderar regeringen att vidta erforderliga åtgärder för att garantera
yttrandefriheten. Reportrar Utan Gränsers pressfrihetsindex rankar Costa Rica
på 21:e plats av 169 länder, långt före de övriga länderna i Centralamerika.
Förenings- och församlingsfriheten garanteras i konstitutionen och denna
respekteras också i praktiken. Författningen håller katolicismen som
statsreligion men förbjuder samtidigt staten att förhindra utövandet av andra
religioner. Katolska kyrkan har en lagstadgad särställning, bland annat vad
avser den statliga utbildningen där religionslärare måste vara certifierade av den
katolska kyrkan.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Costa Rica har traditionellt sett haft ett av de mest stabila demokratiska
systemen i Latinamerika. Den verkställande makten utövas av presidenten, de
två vicepresidenterna och regeringen. Presidenten utses i allmänna val för en
period på fyra år och kan väljas om en gång. Presidenten leder regeringens
arbete och utnämner och avsätter ministrarna. Den lagstiftande makten ligger
hos enkammarparlamentet som väljs vart fjärde år. Det under lång tid stabila
politiska livet, med två dominerande partier som växlat vid makten, bröt
samman i 2006 års nationella val, i vilket Partido Unidad Social Cristiana
(PUSC) föll i spillror. Partido de Liberación Nacionals (PLN) kandidat,
nobelpristagaren och före detta presidenten Oscar Arias vann knappt med bara
25 procent av den röstberättigade befolkningen bakom sig. Det bräckliga
folkliga stödet och det faktum att PLN inte har majoritet i parlamentet
försvagar presidentens makt.
Valen 2006 anses generellt ha genomförts på ett korrekt och transparent sätt.
Valdeltagandet (65 procent) var för costaricanska förhållanden lågt. Flera
korruptionsskandaler de senaste åren kring högt uppsatta politiker har påverkat
folkets tillit till politiker. Andelen kvinnliga parlamentsledamöter steg till 38
procent (22 av 57 ledamöter), vilket närmar sig det lagfästa målet för kvinnlig
representation på 40 procent. En av vicepresidenterna, tre ministrar och tio
statssekreterare är kvinnor. Andelen kvinnliga borgmästare är nio procent.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Costa Rica har anslutit sig till alla av den Internationella arbetsorganisationens
(ILO) åtta centrala konventioner om förenings- och förhandlingsfrihet, ickediskriminering och förbud mot barn- och tvångsarbete. Konstitutionen
garanterar rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar. Cirka nio procent
av de förvärvsarbetande är fackföreningsanslutna, av vilka 80 procent inom
6
den statliga sektorn. Arbetsrättslagstiftning från 1993 ger skydd mot
avskedanden av fackföreningsaktiva, men fackföreningar pekar på bristande
genomförande av reformerna. ILO kritiserar kravet på att 60 procent av de
anställda måste stödja en strejk för att den ska vara laglig. Enligt konstitutionen
är offentliganställdas strejkrätt inskränkt vilket av högsta domstolen tolkats så
att strejker kan äga rum om domstol inte funnit att de hotar viktig
samhällsnyttig service. Minimilönen är inte tillräcklig för att ge en familj en
godtagbar tillvaro.
De senaste åren har många fackliga ledare inom bananindustrin avskedats,
vilket FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter noterar
med oro i dess rapport i november 2007.
Människorättsorganisationer samt många andra enskilda organisationer befarar
att landets ratificering i oktober 2007 av CAFTA-DR, frihandelsavtalet mellan
de centralamerikanska länderna och Dominikanska Republiken å ena sidan och
USA å andra sidan, kan komma att urholka arbetsrätten.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Hälsoutgifterna utgjorde 6,6 procent av BNP år 2004 enligt WHO. Enligt
UNDP har mellan 95 och 100 procent av befolkningen tillgång till
grundläggande hälsovård och 97 procent har tillgång till dricksvatten. Andelen
av den ekonomiskt aktiva befolkningen som täcks av den allmänna
hälsoförsäkringen har sjunkit från 67 procent 1990 till 53 procent 2004, bland
annat till följd av eftersläpande i inbetalning av premier från såväl den statliga
som privata sektorn. Antalet vårdcentraler på landsbygden har ökat och täcker
nu 80 procent av befolkningen. Tillgången till hälsovård i reservaten där
huvuddelen av urfolken bor är dock fortsatt begränsad.
12. Rätten till utbildning
Andelen statliga utgifter till utbildningssektorn utgör 5,1 procent av BNP, en
av de högsta nivåerna i Latinamerika. Presidenten har satt som mål att uppnå
åtta procent av BNP, två procent högre än den nivå som stipuleras i
grundlagen. Den nioåriga grundskolan är kostnadsfri och obligatorisk upp till
15 års ålder. Tillgången till utbildning har stadigt förbättrats det senaste
decenniet, särskilt gällande gymnasieutbildning. Enligt Unicef påbörjar 97
procent av alla skolberättigade barn primärskolan, medan endast drygt 70
procent fortsätter till sekundärskola. Det genomsnittliga antalet skolår för
personer mellan 18 och 64 år är 8,4. Bidragande orsaker är krav på betalning av
skolböcker, skoluniformer och så kallade frivilliga avgifter som minskar fattiga
barns tillträde till utbildning, samt den ökande andelen pojkar som börjar
7
arbeta tidigt. Endast 5,1 procent av den totala befolkningen är analfabeter, en
av de lägsta nivåerna i Latinamerika.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Costa Ricas sociala indikatorer är i många fall i nivå med utvecklade länders
och högre än för länder med motsvarande BNP per capita. Statens sociala
utgifter för 2004 utgjorde 19 procent av BNP, en hög siffra regionalt sett, men
siffran har minskat sedan 2002. Samtidigt som Costa Rica har gjort ett
betydande antal åtaganden för mänskliga rättigheter de senaste åren, särskilt
vad gäller sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter, har statens resurser att
genomföra dessa stagnerat.
Mätt med de nationella fattigdomskriterierna ökade antalet fattiga hushåll från
18,5 till 21,7 procent och antalet extremt fattiga hushåll från 5,1 till 5,6 procent
mellan år 2003 och 2004. Ytterligare 12,5 procent av alla hushåll anses ligga i
riskzonen för att falla under fattigdomsstrecket. Hushållen på landsbygden är
endast fem procent fattigare än i städerna. Enligt Estado de la Nación beror
den ökande fattigdomen bland annat på en ökande arbetslöshet och på att en
allt större del av landets produktion sker i ekonomiska frizoner och därför inte
bidrar till statens skatte inkomster.
Inkomstklyftorna i det costaricanska samhället har ökat under det senaste
decenniet. Den så kallade Gini-koefficienten som mäter ojämlikhet ökade
enligt UNDP från 0,38 1997 till 0,50 2006 men ligger fortfarande lägre än
genomsnittet i Latinamerika.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Costa Rica rankas bland de främsta i Latinamerika på UNDP:s
genderrelaterade utvecklingsindex. Ojämlikhet och diskriminering existerar
dock. Löneskillnaderna är stora. Kvinnors årliga inkomster uppskattas utgöra
runt 78 procent av männens och endast 35 procent av den ekonomiskt aktiva
befolkningen är kvinnor. (För kvinnors politiska deltagande, se punkt 9.)
Våld mot kvinnor är ett allvarligt och växande problem. Det nationella
kvinnoinstitutet INAMU gav under 2006 psykologiskt och juridisk hjälp till
5 325 kvinnor som utsatts för våld i hemmet. Under perioden januari till
augusti samma år rapporteras 20 kvinnor ha avlidit på grund av våld inom
familjen, jämfört med 40 under hela föregående år. Landet har en adekvat
lagstiftning på området som straffbelägger våld i hemmet, och under 2005
8
arresterades över 9 000 personer misstänkta för detta brott. Lagen förbjuder
sexuella trakasseriet på arbetsplatsen. Ombudsmannen för mänskliga
rättigheter mottog 52 sådana anmälningar under 2006.
Handel med kvinnor och barn i prostitutionssyfte förekommer från, till, genom
och inom Costa Rica. Den ökande tendensen inger oro. Lagstiftningen på
området täcker endast vissa former av människohandel och få personer
åtalades under året. Offer för människohandel kan söka arbetstillstånd eller
flyktingstatus i Costa Rica, men under året skickades flera personer tillbaka till
sina hemländer som illegala immigranter. Skydd och omhändertagande av offer
för människohandel är otillfredsställande. FN:s kommitté för mänskliga
rättigheter rekommenderar Costa Rica i sin rapport 2007 att förbättra
lagstiftningen på området samt att utbilda personer på de myndigheter som
arbetar med att komma tillrätta med människohandel.
Prostitution är lagligt och sexturismen till landet är ökande. Under de första sex
månaderna 2006 tog det nationella barninstitutet hand om 163 fall av barn som
varit utsatta för kommersiellt sexuellt utnyttjande.
Tonårsgraviditeter ökar, trots att regeringen har antagit ett handlingsprogram
som inkluderar sexualupplysning för att komma tillrätta med problemet.
Endast terapeutisk abort, det vill säga om graviditeten innebär fara för
kvinnans liv eller om fostret är gravt missbildat, är tillåten och illegala aborter
är vanliga. Rådgivning och information om reproduktiv hälsa förekommer men
katolska kyrkan har motsatt sig vissa sexualundervisningskampanjer i statliga
skolor.
Människorättsorganisationer menar att mycket av jämställdhetsarbetet hittills
främst haft effekt i större städer medan arbetet på landsbygden är eftersatt.
15. Barnets rättigheter
Barnets rättigheter respekteras i högre grad än i övriga länder i regionen men
barn är fortsatt en grupp. Barn utgör enligt FN:s barnfond (UNICEF) 36,7
procent av befolkningen och 48 procent av de fattiga. Enligt den frivilliga
organisationen Casa Alianza bor cirka 1 500 av landets barn på gatan. Våld mot
barn är ett utbrett problem. Det nationella barninstitutet gav under 2006 års
första sex månader assistans till runt 34 000 barn, varav omkring 3 400 för
misshandel och 2 647 för sexuellt utnyttjande. Ombudsmannen för mänskliga
rättigheter har inlett en kampanj mot aga med stöd av svenska Rädda Barnen.
Enligt Casa Alianza finns det ungefär 3 000 barnprostituerade i landet. Statliga
myndigheter har under senare år alltmer kommit att erkänna problemets allvar
och en kommission mot sexturism inriktad på barn har etablerats.
9
Människorättsorganisationer efterlyser ytterligare åtgärder och är kritiska mot
att endast ett fåtal övergrepp resulterar i fällande domar.
Barnarbete är ett problem i Costa Rica och enligt UNICEF arbetar 11,4
procent av barnen i åldern fem till 17, främst inom den informella sektorn. En
nationell kommitté för successivt avskaffande av barnarbete inom en
femårsperiod tillsattes 2005 och har genomfört kampanjer för att öka
medvetenheten om problemet. Minimiåldern för arbete är 15 år.
Sedan Costa Ricas ratificering 1990 av FN:s konvention om barnets rättigheter
har en rad lagar antagits för att överföra konventionens innehåll till nationell
lagstiftning. De senaste åren har man framförallt arbetat med att förstärka de
institutioner som har till uppgift att genomföra de nya lagarna.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Costa Ricas konstitution förbjuder diskriminering grundad på etnisk, språklig,
eller religiös tillhörighet. Landet har ratificerat ILO:s konvention om urfolkens
rättigheter men överföringen av denna i nationell lag är bristfällig.
Urfolken utgör knappt två procent av den totala befolkningen och är fördelad
på åtta folkgrupper. Majoriteten bor relativt isolerat i eller nära något av de 24
reservaten som ofta saknar tillgång till skola, hälsovård, elektricitet och
dricksvatten. De kollektiva ägandeförhållanden i reservaten gör att gruppen
inte har tillgång till krediter och rätten att nyttja jorden är begränsad. Andelen
som påbörjar primärskola och andelen läs- och skrivkunniga är lägre bland
urfolken och dessa har generellt kortare livslängd än det nationella
genomsnittet. Staten saknar program för bekämpande av rasism och
diskriminering mot urfolken. Tvåspråkig undervisning sker endast i begränsad
utsträckning. Urfolken saknar representation i parlamentet. och har bristande
möjligheter till försörjning vilket lett till ökande invandring till städerna.
FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
kommenterade i november 2007 att det är oroande att diskriminering på grund
av etnisk diskriminering inte är upptaget som särskilt ett brott i strafflagen, och
att diskrimineringsbrott generellt endast har böter i straffskalan. Kommittén
noterade även att den nationella kommission för frågor som rör urfolk, inte
representerar samtliga landets urfolksgrupper intressen och behov, varför man
rekommenderade Costa Rica att införa aktiva åtgärder för att öka urfolkens
politiska representation.
Den afrocostaricanska minoriteten, som utgör drygt två procent av
befolkningen, har traditionellt haft mindre tillträde till social service och
10
infrastruktur än övriga medborgare och utgör en oproportionellt hög andel av
de fattiga. Befolkningsgruppens levnadsförhållanden har dock förbättrats
avsevärt under senare år, bland annat vad avser utbildning. Inga anmälningar
om diskriminering har mottagits av ombudsmannen för mänskliga rättigheter
under året.
Trakasserier med möjliga rasistiska motiv har de senaste åren drabbat
medborgare från Nicaragua och Colombia som befinner sig i landet. Nicaragua
anmälde Costa Rica inför den internamerikanska kommissionen för mänskliga
rättigheter i juli 2006 för en incident 2005 där sju poliser underlät att ingripa
när en nicaraguansk medborgare blev angripen av vakthundar. Nicaragua
menade att underlåtandet var ett uttryck för rasism mot nicaraguaner i Costa
Rica. Fallet är fortfarande inte avlutat.
Positivt under året är att åklagarmyndigheten instiftat en särskild avdelning för
frågor som rör urfolk samt skapandet av en tolktjänst för urfolkspråk som är
knuten till landets domstolar.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Även om acceptansen av homo-, bi- och transpersoner (HBT) i landet är
relativt hög är dock fördomar och trakasserier i vardagslivet vanligt
förekommande. Utbildningsmaterialet i landet har traditionellt varit kraftigt
influerat av den katolska kyrkans värderingar, vilket inte har varit till nytta för
att minska fördomarna mot HBT-personer i landet. Samhället är kraftigt
influerat av machismo-kulturen och det förekommer att HBT-personer blir
uteslutna ur sin familj och har svårigheter att hitta arbete. Den värst drabbade
gruppen är transpersoner.
Costa Rica har länge haft rykte att vara ett av de mest framskridna länderna i
Centralamerika när vad gäller att acceptera organisationer som arbetar med
HBT-frågor, inklusive möjligheten för dessa att få juridisk status. En av de
främsta organisationerna är CIPAC, som genom forskning, analys och
informationsarbete verkar för HBT-personers rättigheter.
Konstitutionen förbjuder all typ av diskriminering. Det finns dock delar av
lagstiftningen som diskriminerar HBT-personer direkt eller indirekt.
Homosexualitet definieras inte i sig som ett brott i strafflagen, men kan enligt
lagen vara brottsligt om homosexualiteten utövas på ett ”skandalöst sätt av
personer som är över 17 år”. Vad som menas med ”skandalöst sätt” definieras
inte i lagen och bestämmelsen riskerar därigenom att tillämpas godtyckligt.
Ett grundläggande problem i costaricansk lagstiftning är att den tar sin
utgångspunkt i ett heterosexuellt par. Partnerskap mellan homosexuella
11
personer accepteras inte, vilket exempelvis får till följd att homosexuella inte
kan ärva varandra utan giltigt testamente. Ett annat exempel är regeringens
bostadsprogram där endast heterosexuella par accepteras som låntagare för
bostadsbyggande. När det gäller arbetslagstiftningen, vilken är fundamental för
att kunna påtala diskriminering på arbetsplatser, saknas helt bestämmelser om
diskriminering. Under 2007 har inget fall av diskriminering på grund av sexuell
läggning eller könsidentitet tagits upp inför domstol.
Anmälningar om våldsbrott mot HBT-personer har minskat de senaste åren,
men det förekommer alltjämt fall av misshandel och enstaka mord där det
troliga motivet är hatbrott på grund av personens sexuella läggning eller
könsidentitet.
18 Flyktingars rättigheter
Costa Rica har anslutit sig till 1951 års konvention om flyktingars rättsliga
ställning. Lagstiftning rörande flyktingmottagning och
asylprövningsmekanismer är i överensstämmelse med flyktingkonventionen
och fungerar också i praktiken. Flyktingar som beviljas flyktingstatus åtnjuter i
stort samma rättigheter som costaricanska medborgare. Ännu saknas en lag
som befäster rätten till arbete för flyktingar, även om denna rättighet i
praktiken respekteras av costaricanska myndigheter.
Costa Rica har det största antalet erkända flyktingar per capita i Latinamerika.
Enligt FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) finns det cirka 13 500 flyktingar i
landet, varav omkring 9 000 är från Colombia. Handläggningstiderna har de
senaste åren minskat från över ett år till ungefär en till två månader genom
gemensamma insatser mellan lokala myndigheter, UNHCR och ett antal
universitet. Många costaricaner lägger skulden på flyktingarna för de senaste
årens försämrade ekonomiska situation och ökade brottslighet, vilket lett till att
attityden mot gruppen har hårdnat.
19. Funktionshindrades rättigheter
Diskriminering av funktionshindrade är förbjuden igrundlagen. Tillämpningen
av lagen är dock bristfällig, bland annat vad gäller diskriminering inom
arbetslivet och tillgänglighet till offentliga byggnader. Regeringens tioåriga
handlingsprogram från 1996, som bland annat stipulerar att alla offentliga
byggnader ska anpassas så att funktionshindrade kan få tillträde, har endast
delvis implementerats. Utbildningsministeriet leder ett program för
funktionshindrade och år 2006 erhöll omkring 14 700 funktionshindrade
studenter utbildning i 540 olika statliga specialskolor. Dessutom finns det 1 173
primär- och sekundärskolor som erbjuder specialiserad undervisning för barn
med funktionshinder.
12
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det finns ett stort antal oberoende människorättsorganisationer som fritt och
utan statlig inblandning kan bedriva verksamhet i Costa Rica. Dialog förs på
olika områden mellan människorättsorganisationer, regering och andra statliga
institutioner, inklusive ombudsmannen för mänskliga rättigheter.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Flera internationella organisationer och institutioner som arbetar för mänskliga
rättigheter är verksamma i Costa Rica, bland annat interamerikanska MRdomstolen och det interamerikanska institutet för mänskliga rättigheter, IIDH.
Den senare erhåller svenskt stöd för sina insatser i Costa Rica och övriga
länder i regionen. ILO har ett regionkontor i landet och UNHCR har
permanent närvaro i landet.
