SV E N S K I D R OTT S F O R S K N I N G 1-2006
Kan rätten förbättra idrotten
och dess miljöer?
En reflektion kring två rättsfall från barn- och
ungdomsidrotten
Inledning
Bo Carlsson
Jyri Backman
Kristin Fransson
Idrottsvetenskap
Malmö Högskola
30
”Idrott rätt bedriven är bra för barn
och ungdomar”, försäkrar Riksidrottsförbundet.1 De åberopar här
forskningsresultat som visar att
idrottsaktiviteter medverkar till deras
allsidiga utveckling. Det hävdas
vidare att många barn och ungdomar
via föreningslivet får en trygg social
gemenskap. Styrelsen formulerar sig på
följande sätt: ”De [barn och ungdomar,
vår anmärkning] lär sig respektera och
umgås med andra människor, också
över generationsgränser, kulturella och
etniska gränser”.2 RF anser härvidlag
att idrottens föreningsliv är en viktig
uppfostringsmiljö för många barn och
ungdomar. I den stolta självbilden finns
en stark tilltro till dess förmåga till
integration, och för att citera ledande
förbundsrepresentanter, ”det andra
talar om, det gör vi när det gäller integration”.3 Dokumentet och självbilden
frambringar onekligen positiva känslor,
speciellt när man samtidigt ser Grunden
Bois och dess verksamhet i en TV-dokumentär, eller hör barnens glädje i den
lokala friidrottsklubben, eller Malmö
Anadolu Boll- och Idrottsförenings
flicklag, påhejade av sina turkiska
pappor och farbrödrar. Kort sagt, idrott
är i grunden välgörande för barns och
ungdomars utveckling, såväl fysiskt
som psykiskt och socialt.
Men det finns å andra sidan uppgifter – förvisso internationella – om att
det finns barn och ungdomar som på
olika sätt far illa inom idrotten, varvid
en siffra på tio procent har nämnts,
och att ytterligare tio till tjugo procent befinner sig i en riskzon.4 Dessa
upplevelser behöver inte ha någonting
med selektionsmekanismer att göra,5
utan relaterar sig mer till barns känslor
och trygghet; till deras rättigheter och
utsatthet. I ett dylikt perspektiv kan
man fråga sig vad som gör att vissa
barn och ungdomar utvecklas harmo-
niskt inom idrottsmiljön, oavsett idrottsliga framgångar, och vad som i sin tur
gör att andra barn eller ungdomar far
illa genom sin kontakt med barn- eller
ungdomsidrotten?6
Därför är det viktigt att belysa och
diskutera de olika miljöer och de situationer som stör den i grunden positiva
bilden av idrotten som uppfostringsmiljö, och vad det finns för krafter och
åtgärder som kan utveckla och förbättra
barns upplevelser av sitt idrottande och
sin idrottsmiljö. Vårt bidrag i den här
problematiken är att belysa huruvida
rättssystemet kan bidra till en trivsammare och tryggare idrott, eller rättare
sagt när det gäller den här essän, i vilka
fall rättslig prövning i allmän domstol
kan ha en positiv inverkan på idrottens
utveckling, och i så fall hur?7
Rätten blir tveklöst ett allt vanligare
inslag inom idrotten och i dess olika
typer av aktiviteter.8 Nu måste vi emellertid inledningsvis påpeka att rätten
kan vara ett ganska trubbigt verktyg,
och kan sannolikt även ha en negativ
inverkan på idrotten, i varje fall i ett
längre perspektiv, i och med att idrotten riskerar ett förrättsligande, varvid
idrottens relationer kan komma att
tolkas i juridiska termer. Vilket i sin tur
medför att idrottens autonomi och dess
självreglering blir svår att upprätthålla.9
Å andra sidan kan rätten genom sitt
ökade intresse för idrotten – vilket enligt
vårt förmenande kan vara en betydande
poäng – framtvinga kommunikation
inom idrottsrörelsen, vilket i sin tur kan
leda till att idrotten ser över sina egna
norm- och värdesystem – i relation till
samhällets normer – och sina konfliktlösningsinstrument. Dessutom bör det
leda till att idrottsrörelsen – och självfallet likaså skolidrotten – utvecklar sina
utbildningssystem när det gäller idrottsledare och blivande idrottslärare, något
som vi återkommer till i vår avslutning.
Vad är det då för rättslig proble-
SV E N S K I D R OTT S F O R S K N I N G 1-2006
Ett av syftena med ungdomsidrotten är att kunna bidra till respekt människor emellan och ömsesidig förståelse. Foto Artur Forsberg
matik som idrotten och utbildningssystemet bör reflektera över? Vi ska
exemplifiera med två rättsfall; ett om
etnisk diskriminering i samband med
rasistiska förolämpningar på en hockeyrink, och ett om sexuellt ofredande
av minderåriga flickor som tränade
budo, och vi börjar med rättsfallet
rörande rasistiska förolämpningar
inom idrotten.
Idrott och lagen om etnisk diskriminering
Idrotten antas bidra till att barn och
ungdomar, citat, ”lär sig respektera och
umgås med andra människor, också
över generationsgränser, kulturella och
etniska gränser”. Det finns dessutom
en rad studier som belyser idrottens
integrationseffekter,10 och etnicitet eller
ras som selektionsprincip.11
Det är självfallet viktigt i ett modernt
och mångkulturellt samhälle att idrotten är en del i en ömsesidig förståelse.
Därför är följande händelse och rättsfall inte speciellt konstruktiv för idrottens socialiserande och integrerande
”funktioner”.
Straffet sänkt för rasistisk förolämpning:12
En16-årig hockeyspelare som i
stridens hetta kallat en motspelare
för ”judejävel” får påföljden sänkt
från 60 till 30 dagsböter. Hovrätten
tar hänsyn till att även 16-åringen
blivit utsatt för provokation genom
kränkande tillmälen.
Under en hockeymatch kände
sig 16-åringen kränkt av en motspelare med judisk härkomst och
trosbekännelse som tidigare spelat
i hans lag, och kallade honom för
”judejävel”. Det blev bråk och motspelaren drog på sig både utvisning
och matchstraff för sitt uppträdande mot domaren. 16-åringen
åtalades för förolämpning.
I tingsrätten försvarade sig 16åringen med att han blivit provocerad av den andre, som han påstod
hade kallat honom för ”bögjävel”.
Men han uppgav också att hans
avsikt med sitt uttalande också
varit att provocera den andre för
att skaffa sitt eget lag fördelar i
matchen. Tre vittnen som hördes
var antingen osäkra på vad som
sagts eller hade enbart andrahandsuppgifter. Däremot kunde de styrka
att 16-åringen kände till den andres
judiska härkomst.
Tingsrätten bedömde att gränsdragningen för vad som kan anses
tillåtet måste dras något annorlunda vid lek och idrott än annars,
och att vissa förolämpningar borde
kunna anses som en del av spelet.
Men genom att använda sig av
en kränkning som syftade på den
andres härkomst ansåg tingsrätten att 16-åringen gått långt över
gränsen för vad hockeyspelare
kunde anses behöva acceptera.
Eftersom 16-åringen både känt till
motspelarens härkomst och haft
avsikten att provocera ansågs han
ha haft det uppsåt som krävdes för
straffbarhet. Med hänsyn till att
16-åringen tilldelats ett disciplinstraff av Svenska Ishockeyförbundet
bestämde tingsrätten påföljden till
60 dagsböter.
Inte heller hovrätten anser att
motspelaren genom sitt frivilliga
deltagande i matchen har samtyckt
till eller på annat sätt accepterat
risken att bli kallad ”judejävel”.
Men hovrätten anser till skillnad
från tingsrätten inte att de vittnesuppgifter om vad 16-åringen sagt
till sina lagkamrater i spelarbåset
om att även han blivit provocerad
helt kan lämnas utan avseende.
Med hänsyn till att 16-åringen
stängts av en månad under slutspelet, att han själv utsatts för
kränkande tillmälen, och hans ålder
anser hovrätten att antalet dagsböter kan sättas ned till 30.
Det är inte svårt att se kopplingen
mellan detta bråk och kränkningar å
ena sidan, och å andra sidan visionen
om att idrotten ska kunna bidra till respekt människor emellan, och en ömsesidig förståelse som gör det möjligt
att umgås med andra människor över
kulturella och etniska gränser. Här kan
det dock vara på sin plats att påtala
att idrottens logik har en del likheter
med etnicitet och nationalism – ”vi
mot dom”.13 Och rättsfallets olika
beståndsdelar kan även ses som ett slag
31
SV E N S K I D R OTT S F O R S K N I N G 1-2006
i ansiktet när det gäller idrottens självbild (se ovan), om man nu inte tolkar
kränkningarna utifrån en strikt och
intern idrottslig maktlogik,14 men då
utan avseende på fair play ideal.
Rättsfallet signalerar emellertid
– trots hovrättens sänkning av straffet
– att rätten ser allvarligt på rasistsiska
tillmälen, oavsett de har formen av
en ”idrottslig” provokation. Förvisso
har domstolar, likt hovrätten i detta
ärende, betraktat provokation som
en förmildrande omständighet, till
exempel när det gällt idrottsrelaterat
våld (bland annat i B 3105/94).15
Denna juridiska möjlighet – det
vill säga provokation som förmildrande omständighet – tål emellertid
att diskuteras, då den inrymmer en
inneboende problematik som relaterar
sig till förhållandet mellan idrottens
logik och juridikens logik. I idrottens dolda taktik ingår nämligen
olika typer av provokationer – såväl
fysiska som psykiska – för att få ett
övertag; det vill säga, en form av makt
över motståndare.16 Eftersom detta
är en normal och gängse handling
(logik) bör idrottaren faktiskt vara
förberedd, och i viss mån skolad av
erfarenhet, för att kunna hantera
provokationer, vilket kan jämföras
med en kroggäst. På samma sätt som
det finns förväntningar på att läkare
ska kunna hantera stress, vilket inte
är en förmildrande omständighet vid
felbehandling och ansvarsfrågor, bör
idrottare, på olika nivåer, vara förberedda på ”idrottens provokationer”.17
Men det bör självfallet finnas gränser
för vad som är acceptabel provokation. Nu kan provokationer likväl
vara rasistiska eller sexistiska, och
därmed upplevas som kränkande och
diskriminerande, och inte urskuldas
som ”legitima idrottsliga provokationer”, utan snarare bli relaterade till
allmän lagstiftning på området.
Föreliggande rättsfall är onekligen en bra ingång för att diskutera
provokationers betydelse, karaktär
och legitimitet inom idrotten, och
dess förhållande till övrigt samhällsliv
och dess lagstiftning när det gäller
såväl misshandel som olika former
av diskriminering.18 Det finns heller
ingen anledning att tro att idrottens
spelregler och idrottens logik kan slå
undan benen på allmän lagstiftning på
det här området. Det finns inte heller
någon anledning att tro att idrottare,
oavsett etnisk härkomst, passivt samtycker – ”genom att ge sig in i leken”
– till att bli kränkt och diskriminerad
via ”idrottens provokationer”.
32
Idrott och lagen om sexuellt utnyttjande
Nästa problematik berör sexuella övergrepp i dess olika varianter. Våld mot
kvinnor och barn är ett internationellt
problem, som förekommer överallt och i
olika former, oavsett religion, land eller
kultur, något som tveklöst påverkar deras
fysiska och mentala hälsa.19 Detta våld
kan ha en sexuell natur, och en del av
dessa sexuella övergrepp sker i idrotten
och dess miljöer. Men man kan samtidigt
fråga sig om inte idrotten kunde vara en
miljö som kan bidra till att förebygga och
skydda kvinnor genom ett ökat deltagande i olika former av idrott och fysisk
aktivitet.20 Nu finns det emellertid en rad
idrottsstjärnor som på äldre dar vittnat
om sexuella övergrepp, sexuellt utnyttjande eller sexuella trakasserier, och i det
sammanhanget är Olga Korbuts vittnesmål om hennes gymnastik- och tonårstid,
under vilken hon i många år var ”sexslav” till sin tränare, mycket allvarlig.21
Nu behöver problematiken inte ha en
fullt så dramatisk framtoning som i den
ryska elitgymnastens fall för att vara fullt
lika skrämmande och oroväckande. Låt
oss illustrera med ett fall från vår egen
bakgata:
Idrottsledare fälld för sexuellt ofredande:22
En idrottsledare som anklagats av
tre underåriga flickor för sexuella
beröringar fälls av såväl tingsrätt som
hovrätt för gärningarna. Flickornas
trovärdighet och en dagbok är avgörande för utfallet.
En man som arbetade som skolpsykolog och dessutom var tränare i
den lokala budoklubben anklagades
av tre minderåriga träningselever
för att på olika sätt ha ofredat dem
sexuellt. Det hade enligt flickorna rört
sig om kyssar och smekningar, och
att mannen vid ett tillfälle i en bastu
förmått en av flickorna att lägga sig
på honom så att han kunnat krama
henne. Vid samtliga tillfällen hade
mannen varit ensam med respektive
flicka under extra kvällsträningspass. Mannen åtalades för sexuellt
utnyttjande av underårig och sexuellt
ofredande.
I tingsrätten nekade mannen till
anklagelserna och förklarade att det
normalt vid träningen förekom en
nära kroppskontakt, men att den inte
hade någon sexuell innebörd. Han
förnekade bestämt att han hade kysst
någon av flickorna men medgav att
han vid något tillfälle under träningarna ofrivilligt kunde ha berört dem
med munnen. Han kunde också i
samband med massage någon gång ha
nuddat flickornas bröst, men han förnekade att han hade smekt dem eller
tagit på dem som han anklagats för.
Tingsrätten bedömde dock flickornas
respektive berättelser som så trovärdiga att de inte kunde ha missförstått
innebörden av den kroppskontakt som
de haft med mannen.
En dagbok som en av flickorna
hade där händelserna fanns nedtecknade tillmättes också starkt bevisvärde. Att mannen dessutom visat
uppenbar omdömeslöshet genom att
genomföra träningspass ensam med
flickorna i en sport som förutsätter
nära kroppskontakt, ge massage och
bada bastu ansåg tingsrätten ytterligare tala emot mannens version. Men
eftersom mannen inte enligt flickorna
haft erektion och inte gett uttryck för
sexuell upphetsning ansåg tingsrätten att gärningen skulle bedömas som
sexuellt ofredande.
Vid straffmätningen ansåg tingsrätten att det å ena sidan måste beaktas
att mannen förlorat sin anställning
som skolpsykolog, men att hans
ställning som idrottsledare måste anses
ha försvårande inverkan på bedömningen av straffvärdet. Tingsrätten
dömde mannen till fängelse i ett år och
att betala skadestånd till flickorna på
mellan 6 000 och
50 000 kronor.
I hovrätten yrkade mannen att
åtalet skulle ogillas alternativt straffet
sättas ned. Han förnekade handlingarna och förklarade att hans träningar
och all extraträning lagts upp efter
flickornas önskemål och skett på deras
initiativ. Enligt honom har han försökt
att hjälpa flickorna med olika problem
som han uppfattat att de haft. Han
kan inte förklara hur flickornas berättelser uppstått men tror att deras föräldrar ligger bakom. Mannen upplever
att han ända sedan han kom till den
lilla orten varit utsatt för trakasserier
och att han alltid befinner sig i underläge. Flickorna framhåll mannens
auktoritet som tränare som förklaring
till att de inte förmått sig till att säga
ifrån eller berätta för sina föräldrar,
och att de inte heller känt till att han
utsatt även andra för närmanden. Även hovrätten bedömer att flickorna berättelser har den trovärdighet
som krävs för att deras uppgifter ska
läggas till grund för bedömningen, och
att det därmed är styrkt att mannen
är skyldig till det han anklagas för.
I brottsrubricering, påföljdsval och
straffmätning gör hovrätten samma
bedömning som tingsrätten.
SV E N S K I D R OTT S F O R S K N I N G 1-2006
En del tränare och ledare har fått mycket viktiga roller i ungdomarnas utveckling. Foto Pressens Bild
Händelsen, förutom det olovligt
korkade att bada bastu med dessa
minderåriga flickor, är säkerligen
inte helt exceptionell. I idrotten finns
många former av kontaktytor, och
idrottsledarens relation till sina adepter
kan i vissa sammanhang vara delikat
och brydsam, framför allt när det
rör sig om barn- och ungdomsidrott,
särskilt i relationen mellan manliga
ledare och unga flickor, och speciellt i
kontakten med minderåriga, som i det
här rättsfallet. I dessa sammanhang
förekommer olika former av sexuellt
utnyttjande eller ofredande. Det är
emellertid svårt att belägga förekomsten, förutom de händelser som leder
till någon form av rättslig prövning,
och det är i ärlighetens namn inte speciellt många – och förmodligen alldeles
för få. Det finns sannolikt ett förhållandevis stort mörkertal, på grund av
skamkänslor såväl som beroendeförhållanden (se nedan).23 En siffra som
funnits från mitten av 90-talet är att
sex av tio kvinnliga idrottare upplevt
sig sexuellt ofredade i någon form,
någon gång under sitt idrottande, från
unga år upp till seniorverksamhet,
och motsvarande siffra bland manliga
idrottare är en på tio.24 Nu är dessa
siffror hämtade från England, men det
finns ingen anledning att tro att situationen är nämnvärt bättre i vårt land.
En studie från Norge visar att
fyrtiofem procent av kvinnorna har
upplevt sig sexuellt ofredande av män
i olika idrottsmiljöer, och att också
femton procent av kvinnorna känt
samma typ trakasserier från andra
idrottande kvinnor.25 Dessa siffror
rörande sexuella trakasserier, oavsett
karaktären och den rättsliga statusen,
och att det inte enbart berör barnoch ungdomsidrotten, signalerar att
någonting är fel, och i högsta grad
osunt och orättfärdigt. Här kan vi
samtidigt poängtera att i en del miljöer
och kulturer inom idrotten förekommer en besynnerlig bild av (främst)
kvinnor och sexualitet;26 kort sagt, en
”sexualiserad atmosfär” som förstärks
av media,27 och en viss typ av ”mytologiserande” idrottsjournalistik.28
En annan problematik som naturligtvis bör avhandlas i det här fallet är
makt- och beroendeförhållanden inom
idrotten, speciellt i barn-vuxenrelationen. Genom sin träning umgås barnen
också mycket med vuxna, och en del
av de vuxna kommer att bli förebilder
eller ”surrogatföräldrar”. En del tränare
och ledare kan få mycket viktiga roller,
vilket även en del av barn och ungdomars
samtal till BRIS tyder på, där barn eller
ungdomar bland annat berättar att den
ende vuxna person de kan prata med är
tränaren; till exempel, ”han är underbar”.29 Det är givetvis inget bra betyg
för samhället och olika familjemönster,
och det sänder samtidigt dubbla signaler
till idrotten, och utrycker såväl rosande
beröm som knepiga relationer. I idrottsledarens roll kan ingå uppgifter som att
stötta och trösta barn och ungdomar i
olika idrottsliga sammanhang. Det är
självfallet positivt i en mening, men samtidigt finns det alldeles säkert en stor risk
för olika former av beroendeförhållanden,
och som i sin avart kan leda till sexuellt
utnyttjande eller ofredande, något som
den organiserade idrotten under lång tid
mer eller mindre har negligerat.30
Avslutning
Det är hög tid att idrotten tar den här
typen av problematik på fullt allvar – det
kommer i varje fall de allmänna domstolarna att göra. I det avseendet kan rätten
ha en positiv funktion genom att, förutom
33
SV E N S K I D R OTT S F O R S K N I N G 1-2006
att bestraffa de enskilda brotten, även
synliggöra en diskriminerande eller förnedrande och kuslig problematik och
härmed framtvinga kommunikation,
vilket i sin tur – förhoppningsvis – kan
starta självreflektion och läroprocesser
inom idrottsrörelsen.31 Nu är det tyvärr
så att det inte finns några naturliga
kommunikationskanaler mellan rättssystemet och idrotten, då idrotten traditionellt önskat hålla konflikter inom
idrottsrörelsen, inom ”familjen”, vilket
i ett perspektiv kan tyckas lovvärt.
Men eftersom idrottens band till övrigt
samhällsliv tätnar förefaller idrottens
självreglering allt mer osäker, och rent
av omöjlig.
Nu ska vi förstås inte ”måla fan på
väggen”, eller starta häxprocesser eller
en moralisk panik, då idrott i grunden
är en förhållandevis bra och uppbyggande miljö, såväl när det gäller hälsa
som ökat självförtroende och socialt
välbefinnande.
Men problematiken som kommer
till uttryck på ett allvarligt sätt i de
båda rättsfallen är givetvis bekymmersam – och rent av otäck när det gäller
fallet med de minderåriga flickorna.
Självfallet bör problematiken synliggöras och förebyggas inom idrotten
och dess anknytande miljöer. Det är
härvid vår bestämda uppfattning att
samtliga utbildningsprogram som
riktar sig till idrottsledare eller idrottslärare måste på ett seriöst sätt behandla
dessa rättsliga frågor, i relation till
bland annat makt- och beroendeförhållanden, genus, etnicitet och mångkulturalism. Vi uppmanar därför samtliga
studierektorer och/eller kursledare vid
landets olika idrottsledar- och/eller
idrottslärarutbildningar – också vår
egen – att se över kursplaner, i syfte att
lyfta fram kurser och kursmoment som
på ett trovärdigt sätt behandlar den här
problematiken. Visserligen finns det,
enligt RF, cirka sexhundra tusen ideella
idrottsledare runt om i landet,32 men
universitets- eller högskoleutbildning
är en bra början, i spåret av idrottens
tilltagande professionalisering, med allt
vad det bör innebära i kunskap och
förhållningssätt.
Om support behövs, står vi till
förfogande, då vi anser detta är brännande frågor för idrottens kvalitet
och dess relation till samhällets övriga
normsystem, och frågan om idrottens
förrättsligande eller självreglering.
Det är dessutom frågeställningar som
naturligtvis ingår i forskningsprofilen
”idrottens reglering och dess rättskultur” vid Idrottsvetenskap, vid Malmö
högskola.
34
(Footnotes)
1. Idrotten vill: Verksamhetsidé och riktlinjer
för idrottsrörelsen (2005). Riksidrottsförbundet.
2. ibid., s. 7.
3. Citerat efter Fundberg, Jesper (2005) ”Vi
vs Dom: Idrottens förmåga och problem med
integration”; idrottsforum.org.
4. David, Paulo (2005) Human Rights in
Youth Sport: A Critical Review of Children’s
Rights in Competitive Sports. Routledge.
5. Peterson, Tomas (2005) ”Selektions- och
rangordningslogiker inom svensk ungdomsfotboll”; idrottsforum.org.
6. Carlsson, Bo & Fransson, Kristin (2005)
”Barn och idrott i ljuset av FN:s barnkonvention”; Svensk idrottsforskning, 3:72-4; Carlsson, Bo & Fransson, Kristin (2005) “Youth
Sports, Official Sports Policy, and Children’s
Rights in Society.”; idrottsforum.org.
7. Vi fokuserar oss här på rättens möjlighet,
men i grunden är det en ledarskaps- och
utbildningsfråga (se nedan). Vi talar inte heller
om allmän domstolsprövning av skattetvister
eller av idrottsrelaterat våld (jmf., Carlsson
(2005) ”Den som sig i leken ger, bör leken
tåla, eller?”; Svensk idrottsforskning, 1:54-5.
8. Se t ex., Backman, Jyri (2006) Idrottsjuridisk rättsfallssamling, med kommentarer och
lästips. Malmö Studies in Sport Sciences, no
2. KFS.
9. Om förrättsligande, se: Carlsson, Bo (2004)
”Idrottens förrättsligande”, idrottsforum.org;
Carlsson, Bo (2005) ”Idrottens normativa
förändringsprocesser”; Sociologisk forskning,
1:11-18. Carlsson, Bo (2005) ”Förändras
idrotten i dess kontakt med juridiken?”;
Svensk idrottsforskning, 3:51-5; Carlsson, Bo
(2005) ”Den allvarsamma leken: sport och
juridik, och frågan om leken och tävlandets
logik, ss. 21-31, i Idrottsjuridisk årsbok 2005.
SISU: Idrottsböcker. Se även: Greenfield, Steve
& Osborn, Guy (1999) ”The Legal Colonisation of Cricket”; Soundings Issue 13, 129;
Gardiner, Simon & Felix, Alexandra (1995)
“Juridification of the Football Field: Strategies for Giving Law the Elbow;” Marquette
Sports Law Journal 5 (2) 189; Teubner, Gunter
(1987) “Juridification – Concepts, Aspects,
Limits, Solutions;” in Teubner (ed.) Juridification of Social Spheres. Berlin: Walter de
Gruyter
10. Fundberg, a. a.; Walseth, Kristin (2004)
”En problematisering av idretten som arena
for integrasjon av etniske minoriteter”; idrottsforum.org; Andersson, Torbjörn (2005) ”Fotbollen i Södertälje”; idrottsforum.org.
11. Jmf., Dahlen, Peter (2005) ”Rasfrågan i
nordamerikansk idrott”; idrottsforum.org.
12. Svea hovrätt, mål nr B 8437-04, dom
2005-02-07.
13. Fundberg, a. a.
14. Jmf., Keer John H. (2004) Rethinking
Aggression and Violence in Sport. Routledge.
15. Jmf., Carlsson, Bo & Hoff, David (2005)
”Idrottens konfliktlösningssystem: En rättssociologisk reflektion över idrottens rättskultur
och dess etiska och rättsliga styrning”; Retfærd: Nordisk Juridisk Tidskrift, 2:52-78.
16. Jmf., Keer, a. a. Och i videon “Skamgrepp” illustrerar Vinnie Jones, då spelandes
för Wimbeldon FC, problematiken på ett tydligt sätt, när han påtalar att när väl domarna
fick upp ögonen för hans brutala spel, började
han i stället med ”psykologisk krigföring”,
allt i syfte att vinna, som han uttryckte sig,
”skyttegravskriget”, eller i vanligt språkbruk,
fotbollsmatchen.
17. Carlsson, Bo & Isacsson, Åke (1989) Hälsa,
kommunikativt handlande och konfliktlösning.
En studie av patientens ställning och Hälso- och
sjukvårdens ansvarsnämnd. Ak. avh. Lund:
Bokbox.
18. Vi kan dessutom notera att i England finns
speciell reglering av den här typen av diskriminerande provokationer (”Fighting Talks”). Jmf.,
McArdle, David (2000) From Boot Money to
Bosman: Football, Society and the Law. Cavendish Publishing.
19. Jmf., Fasting, Kari (2005) “Research on
Sexual Harassment and Abuse in Sport”;
idrottsforum.org.
20. ibid. Nu bör det påpekas att idrott och
sexualitet, även i ett generellt perspektiv, överhuvudtaget inte finns på dagordningen. Jmf.,
Axelsson, Jenny (2005) ”Idrott och dess diskriminering på grund av sexuell läggning”; Svensk
idrottsforskning, 3:64-7.
21. David, a. a.
22. Hovrätten över Skåne och Blekinge, mål nr
B 2028-03, dom 2004-09-03.
23. Det finns väldigt liten forskning rörande
sexuella trakasserier, och de som finns är ofta
hämtade från studier av sexuellt våld inom
familjen, och möjligtvis i skolor och i arbetslivet. Det är först på senare år som man börjat
studera sexuella trakasserier inom frivillig organisationer och ideella föreningar, varvid idrotten även blivit intressant. Jmf., Fasting, a. a.
24. Brackenridge, Ceilia (1997) “He Owned
Me Basically…”: Women’s Experience of Sexual
Abuse in Sport;” Int Rev Sociology of Sport
32(2):115.
25. Fasting, a. a.
26. Här kan vi nämna “Hockeyskandalen” i
februari 2005 och dess problematik som en
illustration. Jmf., ”Hockeyskandalen: Forskarna har ordet”, idrottsforum.org, 19 april
2005.
27. Jmf., Ringfjord, Britt-Marie (2005) ”Bilder
av idrottskroppen”, idrottsforum.org.
28. Tinmannsvik, Gunhild (2003) ”Jernkvinnen: Representasjonen av Bente Skari i Se og
Hør, sett i lys av bruk av myter i sportsjournalistikken”; idrottsforum.org.
29. Carlsson & Fransson, a. a.
30. David, a. a. Första gången som man i ett
officiellt sammanhang behandlade sexuella trakasserier inom idrotten var när det europeiska
ministerrådet mötes i maj 2000 i Bratislava, där
man även fastslog en policy för att skydda kvinnor och barn i idrotten, genom att fastställa vad
som är att betrakta som otillbörliga handlingar.
Men det är långt från ord till handling. Jmf.,
Fasting, a. a.
31. Om rättens förmåga att ”framtvinga kommunikation” och ”läroprocesser”, se: Eder,
Klaus (1986) “Prozedurale Rationalität”;
Zeitschrift für Rechtssoziologie; 2; Eder, Klaus
(1987) “Die Autorität des Rechts“; Zeitschrift
für Rechtssoziologie; 2.
32. Riksidrottsförbundet, a. a.
