Vad sker i Centralasien?
Seminarium på ABF-huset i Stockholm 29 februari 2016,
Arrangerat av OSSE-nätverket tillsammans med ABF, Forum
Eurasien och Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och
Östeuropa samt Centralasien
Referat av Anki Wetterhall
Torgny Hinnemo om Kirgizistan, Uzbekistan ochTadzjikistan
Efter Henrik Hallgrens mer övergripande inledning om de fem länderna i
Centralasien och Manne Wängborgs mer specificerade information om
Kazakstan fortsatte Torgny Hinnemo med att ta upp tre av de fem
länderna; Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan. Eftersom det var för
kort tid att beskriva dessa länder i sin helhet valde han att ta upp en aspekt
per stat, nämligen det ryska kolonialväldets påverkan.
För att få ett begrepp om storleken av denna del av världen kan nämnas
att Centralasien till sin yta är nästan lika stor som hela EU. Uzbekistan
lika stort som Sverige. Islam är huvudreligionen i Centralasien om än i
olika former. Ju längre norrut man kommer desto mer sekulariserat är
samhället.
Ryssland har precis som Europas övriga stormakter en kolonial historia. .
Större delen av de territorier som Ryssland erövrat i Centralasien och
Kaukasien styrdes under tsartiden av militärguvernörer på ungefär samma
sätt som andra länders kolonier. Det är nu precis 100 år sedan upploppet
Urkun (”resning”) bröt ut i Kirgizistan och angränsande delar av
Kazakstan mot det ryska förtrycket vilket ledde till 130 000 döda på flykt
och 16 000 döda i strid eller avrättade.
Även efter Sovjetunionens fall har det varit känsligt att tala om den ryska
kolonialismen. När Kirgizistans förste president Akajev tog upp ämnet sa
han försiktigtvis att den var "lite mänskligare" än i andra kolonier. När en
känd kirgizisk politiker nyligen sa att Ryssland borde be om ursäkt för
vad han betecknade som folkmord under Urkun kallade en representant
för Rysslands ambassad detta för "hets mot folkgrupp".
De två khanaten Chiva och Buchara förblev formellt självständiga stater
under hela tsartiden och till och med några år efter att Sovjetunionen
upprättats. Torgny Hinnemo berättade att när han 1971 första gången kom
till de här områdena hade de formellt styrts från Moskva i mindre än 50 år
och människor och miljöer påminde i mycket om Afghanistan.
Under Sovjettiden ändrades gränserna så att Uzbekistan fick de tidigare
huvudstäderna Chiva, Tasjkent, Buchara, Kokand och Samarkand medan
sovjetrepublikerna Kirgizistan och Tadzjikistan kom att bestå av resten av
de historiska staterna. Såväl Buchara som Samarkand var tidigare
tadzjikernas kulturella och andliga centra.
Den centralasiatiska staten Uzbekistan är starkt präglad av det politiska
och ekonomiska arvet från Sovjettiden då planekonomi och
kollektivisering av jordbruket skapade ineffektivitet och miljöförstörelse.
Sedan självständigheten från Sovjetunionen 1991 har landet styrts av
president Karimov som nu är 78 år. Under Sovjetunionens sista år var
Karimov ledare för den uzbekiska delen av kommunistpartiet.
I samband med självständigheten bytte det namn och blev presidentens
verktyg för fortsatt politisk kontroll. Uzbekistan har, på pappret, fått en
modern konstitution som bl a garanterar marknadsekonomi, privat
egendom och konsumentskydd. Förhandscensuren har avskaffats,
demokratiska fri -och rättigheter har införts och barnarbete förbjudits mm.
Allt detta fungerar dock inte alls i praktiken.
Det politiska systemet har egentligen inte förändrats nämnvärt sedan
Sovjettiden. Verklig opposition är förbjuden, rättsväsendet är korrupt,
staten fastställer produktionskvoter o s v. Barnarbete är visserligen
förbjudet för barn under 15 år men ungdomar och vuxna tvingas att arbeta
bl a på bomullsfälten. För att få ned födelsetalen infördes år 2000 ett
program med tvångssteriliseringar. Bland de tiotusentals kvinnor som
drabbats har många utsatts för ingreppet i samband med andra operationer
utan att informeras i förväg.
De stater som existerat i Centralasien under ett par årtusenden före den
ryska annekteringen hade uppstått kring vattensystemen och berg och
öknar hade utgjort naturliga gränser. I de nya Sovjetrepublikerna
Tadzjikistan och Kirgizistan kom däremot bergskedjor med toppar på
5.000-7.000 meter att förhindra kommunikation mellan de olika
landsdelarna.
Efter självständigheten 1991 i ledde rivalitet mellan regionerna till ett
inbördeskrig i Tadzjikistan. Det var det bergiga Karategin med en stark
sunniprofil och Badaksjan som domineras av shiiter som ställdes mot
rivaliserande falanger från det tidigare kommunistpartiet i övriga delar av
landet. Sedan konflikten kostat 50 000-100 000 människor livet blev ett
fredsavtal trots allt möjligt 1997 eftersom det inte var fråga om en etnisk
konflikt.
Oppositionen garanterades 1/3 av alla poster inom både regering och
förvaltning. President Rahmon har dock successivt stärkt sin makt genom
att först spela ut sina egna allierade och därefter oppositionen. Processen
kan säga ha fullbordats när det viktigaste oppositionspartiet, en muslimsk
variant av ett kristdemokratiskt parti förbjöds och ett par hundra
medlemmar arresterades.
President Rahmon som innehaft makten sedan 1992 kan sitta kvar på sin
post resten av livet. Såväl presidenten som hans familj åtnjuter fullständig
immunitet genom en lag som har stiftats i år.
Alla dessa tre länder har hög arbetslöshet vilket fått till följd att många
centralasiater gästarbetat i Ryssland men fått svårt att försörja sig på
grund av den sviktande ekonomin.
Centralasien är en relativt bortglömd del av världen för Sverige och
övriga länder i väst. Sida gav under 1990-talet utvecklingsbidrag men det
avskaffades 2009.
Såväl Kazakstan som Kirgizistan och Tadzjikistan är mycket intresserade
av att hålla bra relationer med FN, EU och OSSE för att minska sitt
beroende av stormakterna. Sveriges främsta möjlighet att påverka
utvecklingen i Centralasien är därför kanske via internationella
organisationer som OSSE.
Referat av Manne Wängborgs avsnitt om Kazakstan kommer att
publiceras senare.
