Utrikesdepartementet - Regeringens webbplats om mänskliga

Denna rapport är en sammanställning grundad
på Utrikesdepartementets bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild
av läget för de mänskliga rättigheterna i
landet. Information bör sökas också från
andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Argentina 2007
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Bristerna i efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna är oroväckande .
Rättsväsendet är överbelastat och ineffektivt. Fleråriga frihetsberövanden i
väntan på dom förekommer ofta. Fängelserna är i stor utsträckning
överbelagda och förhållandena undermåliga. Uppgifter förekommer om
övergrepp och tortyr i fängelser och häkten. Internernas säkerhet kan i många
fall inte garanteras. Övervåld och ibland dödsfall förekommer i samband med
polisingripanden. Godtyckliga frihetsberövanden förekommer och i flera
provinser kan polisen besluta om frihetsberövande och även utfärda dom.
Enligt många kritiker har pressfriheten inskränkts under president Nestor
Kirchners regeringstid (2003-07). Som ett resultat av direkta och indirekta
påtryckningar anses självcensur förekomma alltmer. Regeringsföreträdare har
offentligt kritiserat journalister och vissa media. Den federala statens
omfattande annonsbudget ska ha omdirigerats till vänligt sinnade medier, utan
att neutrala kriterier, så som upplaga eller tittarsiffror följts. Samma situation
råder i många mindre provinser, vars medier är beroende av annonsintäkter
från provinsregeringen. I vissa provinser äger tongivande politiska ledare de
dominerande dagstidningarna eller radiokanalerna.
På grund av en stor informell sektor utesluts drygt 40 procent av arbetstagarna
från befintlig arbetsrätt. Tillgången till hälsovård ska omfatta alla, men stora
brister förekommer, i synnerhet på landsbygden. Spädbarnsdödligheten är
mycket hög i flera nordliga provinser. 23,4 procent av befolkningen lever i
fattigdom. I flera provinser beräknas cirka 40-45 procent av invånarna vara
fattiga. Enligt den statliga statistikmyndigheten lever 40,9 procent av alla barn i
fattigdom, varav 14,3 procent i extrem fattigdom. Enligt Hälsoministeriet
skulle åtta procent av barnen vara kroniskt undernärda. Många uppgifter
förekommer om kränkningar av kvinnors rättigheter, inte minst våld i hemmet.
Handel med kvinnor och barn förekommer, men i vilken utsträckning är
oklart. Urfolken åtnjuter sämre levnadsvillkor, arbetsförhållanden och tillgång
till hälsovård än övriga invånare.
2
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Argentina har ratificerat följande centrala konventioner avseende de mänskliga
rättigheterna:
 Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt det fakultativa (frivilliga)
protokollet om enskild klagorätt. Det fakultativa protokollet om
avskaffandet av dödsstraffet har inte undertecknats.
 Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR)
 Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD)
 Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women (CEDAW) samt det fakultativa protokollet om enskild klagorätt.
 Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel, Inhuman
or Degrading Treatment or Punishment (CAT), samt det fakultativa protokollet
om förebyggande av tortyr,
 Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter
och om handel med barn.
Argentina har undertecknat men inte ratificerat följande konventioner:
- Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities, inklusive det fakultativa
protokollet.
- Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of all Persons from Enforced Disappearances.
Argentina har i stor utsträckning inkommit med de rapporter som
konventionerna kräver. Argentina är dock drygt fem år försenat med att
rapportera till konventionskommittén för konventionen om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter. Specialrapportören för yttrande- och
åsiktsfrihet har en stående inbjudan och besökte Argentina 2000, liksom
specialrapportören för religions- och trosfrihet. En internationell expert på
rätten till utveckling besökte landet 2003. En arbetsgrupp avseende godtyckligt
frihetsberövande genomförde en undersökning i Argentina 2003 (se punkt 5).
Argentina har även ratificerat följande konventioner:
Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det
tillhörande protokollet från 1967
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC)
Den amerikanska konventionen om mänskliga rättigheter.
Tilläggsprotokollet om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter har
ratificerats. Tilläggsprotokollet om dödsstraffets avskaffande har
undertecknats, men inte ratificerats.
3
Under 2006 mottog den Interamerikanska kommissionen för mänskliga
rättigheter 1325 anmälningar, varav 138 berörde Argentina. Antalet
anmälningar mot Argentina har minskat under senare år.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Övervåld förekommer vid polisingripanden, men får sällan rättsliga
konsekvenser för inblandade poliser. Enligt den enskilda organisationen CELS
(Centro de Estudios Legales y Sociales) avled 65 människor vid konfrontationer med
polisen i Buenos Aires under det första halvåret 2007 (varav 19 var poliser).
Polis i huvudstadsdistriktet Buenos Aires ska 2007 ha misshandlat en man till
döds. De inblandade poliserna har kunnat fortsätta sin tjänstgöring under
pågående utredning. År 2007, i provinsen Buenos Aires, ska polis ha
konfronterat en brottsmisstänkt man och sedan avrättat honom. Poliserna har
avstängts under pågående utredning.
Tortyr är förbjudet enligt konstitutionen och är i den argentinska brottsbalken
belagt med samma straffsats som mord. Systematisk tortyr tycks inte bedrivas,
men enligt enskilda organisationer gör sig polisen emellanåt skyldig till tortyr
och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling.. De vanligaste
tortyrmetoderna anges vara slag, kvävningsförsök och elchocker. Enligt en
enkät bland poliser i provinsen Buenos Aires anser cirka 60 procent att tortyr
är en acceptabel och effektiv förhörsmetod. Förebyggandet av tortyr försvåras
av att utredningar och vittnesmål företas långt efter själva övergreppet. Enligt
enskilda organisationer är viljan att inleda och bedriva undersökningar mot
polisväsendets företrädare bristfällig.
Anmälningar om tortyr handläggs av de olika provinsernas domstolar, varför
tillförlitlig nationell statistik inte finns att tillgå. När ett fall prövas i domstol
benämns tortyr (straffsats: 8-25 år) ofta som "olaglig behandling" (straffsats: 15 år). Uppgifter från CELS gör gällande att 3334 fall av tortyr eller annan grym
och omänsklig behandling skulle ha förekommit på fängelser/polisstationer i
provinsen Buenos Aires mellan maj 2000 och juli 2006 (uppgifterna inkluderar
både anmälda fall och fall som inte har fullföljts rättsligt på grund av rädsla för
repressalier, men som kommit till advokaters kännedom). Få fällande domar
kan i allmänhet noteras. I ett uppmärksammat fall 2006 dömdes en polis i
provinsen Buenos Aires till livstids fängelse för att ha torterat en kvinna till
döds på en polisstation.
FN:s tortyrkommitté uttryckte 2004 oro över situationen i Argentina. Det
ansågs förekomma ett utbrett och inrotat bruk av tortyr bland polisstyrkor i
hela landet. Vidare belystes skillnaden mellan antalet tortyranmälningar och
antalet fällande domar. Kritik framfördes även mot den rättsliga
kategoriseringen av tortyr som "olaglig behandling" (se ovan) samt mot
avsaknaden av nationell statistik. Dessutom noterades förekomsten av tortyrfall
riktade mot särskilt utsatta grupper, exempelvis urfolk, homo, bi- och
transpersoner (HBT) och kvinnor.
Förhållandena i de flesta fängelser och häkten är undermåliga. Lokalerna är
oftast nedslitna och kraftigt överbelagda. Häktade får inte hållas tillsammans
med dömda fångar, men i praktiken är det vanligt. Medelåldern på de
4
frihetsberövade har sjunkit sedan 1995. Enligt justitieministeriet 2006 var cirka
70 procent av alla fångar 18-34 år. Hiv/aids och drogmissbruk är vanligt.
Den Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter kritiserade
Argentina 2005 för att låta fångarnas mänskliga rättigheter kränkas genom
fängelsernas undermåliga förhållanden. En delegation från FN:s arbetsgrupp
för godtyckliga arresteringar besökte Argentina 2003 och fann svåra
missförhållanden. Bland dess anmärkningar kan framhållas överbefolkade
fängelseceller utan toaletter eller tillräckligt med sovplatser, sjuka som inte fick
medicin, interner som aldrig vistades utomhus, samt häktade minderåriga
(inklusive tioåriga barn). FN:s tortyrkommitté meddelade 2004 att
förhållandena i flera fängelser kunde likställas med omänsklig och förnedrande
behandling.
I en enkät utförd av provinsen Buenos Aires Minneskommission uppgav 40
procent av tillfrågade fångar att de någon gång utsatts för omänsklig
behandling. Enligt Human Rights Watch är brutalitet från vakter vanligt i
fängelser. Ansvarig personal åtalas emellertid sällan. I många fall kan
internernas säkerhet inte garanteras. Enligt officiella uppgifter ska 19 fångar ha
avlidit under onormala omständigheter det första halvåret 2007 i fängelser och
häkten i provinsen Buenos Aires. Drygt hälften ska ha begått självmord och de
resterande dött i bråk. Provinsen Buenos Aires regering förklarades i ett unikt
domstolsbeslut 2006 vara skadeståndsskyldig gentemot en avliden interns
anhöriga för att dennes säkerhet inte hade kunnat garanteras.
Vid årsskiftet 2006/07 beräknade justitieministeriet att sammanlagt 60 621
människor var frihetsberövade i Argentina, vilket skulle motsvara 156 personer
per 100 000 invånare. Drygt 28 000 personer var häktade eller fängslade i
provinsen Buenos Aires (med en befolkning på cirka 14 miljoner), varav cirka
4 000 hölls frihetsberövade på polisstationer. Enligt CELS skulle det motsvara
en överbeläggning på drygt 40 procent. Högsta domstolen förklarade 2005 att
provinsen Buenos Aires var skyldig att åtgärda överbeläggningen i fängelserna.
Strejker och upplopp förekommer. I provinsen Santiago del Estero i november
2007 avled 35 fångar i en eldsvåda. Upprinnelsen ska ha varit en protest mot
fängelsets överbeläggning (465 fångar jämfört med en egentlig kapacitet för
180). Under ett upplopp i oktober 2005 i ett fängelse i provinsen Buenos Aires
utbröt en eldsvåda som resulterade i 33 fångars död. Enligt provinsen Buenos
Aires Minneskommitté borde fängelsepersonalen hållas ansvarig. Fångarna ska
medvetet ha förblivit inlåsta under branden. Utredningar pågår mot vakter och
fängelseledning som fortfarande har kvar sina arbeten.
4. Dödsstraff
Dödsstraff är förbjudet enligt konstitutionen. Dödsstraff föreskrivs emellertid
för militära brott även i fredstid, men bestämmelsen har inte tillämpats de
senaste 40 åren.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
5
Enligt Argentinas konstitution får ingen frihetsberövas utan en häktningsorder.
Häktning av misstänkt tillåts för förhör efter beslut av polis eller domstol.
Förhöret måste dock äga rum inom 24-48 timmar. Detta respekteras dock inte
alltid och FN:s arbetsgrupp för godtyckliga arresteringar konstaterade vid sitt
besök i Argentina 2003 att det förekommer häktningar i strid med lagens
bestämmelser. Misstänkta grips på lösa grunder och hålls kvar utan att kunna
kontakta anhöriga eller advokat.
Många provinser har lagar som strider mot konstitutionen och som i praktiken
innebär att lokala polischefer, utan beslut av domstol, kan besluta om häktning,
hur länge personer ska bara frihetsberövad och straff. I provinsen La Rioja får
polisen på blotta misstankar häkta en person i 30 dagar, utan att domstol
behöver kontaktas. Samma polis avgör ifall den häktade ska släppas mot böter.
I provinsen Catamarca har polisen i praktiken samma befogenhet i 15 dagar. I
provinsen Jujuy kan polisen häkta och döma en person inom 48 timmar.
Polisens beslut kan överklagas, men under tiden förblir personen häktad. I
provinsen Córdoba får polisen besluta om häktning och straff, men det senare
verkställs inte ifall den dömde överklagar inom 48 timmar. Enligt enskilda
organisationer och advokatsamfund i provinserna är bruket av ovan nämnda
lagar vanligt. Över hela landet drabbar godtyckliga arresteringar i störst
utsträckning mindre bemedlade invånare, som inte har råd med privata
advokater eller inte känner till sina rättigheter.
Vid årsskiftet 2006/07 var sammanlagt 60 621 människor frihetsberövade i
Argentina, vilket skulle motsvara 156 personer per 100 000 invånare (se även
avsnitt 3). Antalet frihetsberövade har nästan fördubblats under det senaste
decenniet. Enligt CELS skulle orsaken vara en kombination av ökad
brottslighet och längre fängelsestraff. Antalet frihetsberövade tros även ha ökat
på grund av ett mer omfattande bruk av häktning utan erforderliga bevis.
Enligt många kritiker antas i praktiken att den misstänkte är skyldig till dess att
motsatsen bevisas eller att fallet preskriberas (se punkt 6). När rättegång så
småningom äger rum visar sig många vara oskyldiga (30 procent enligt
justitieministeriet). Ingen möjlighet till skadestånd föreligger. De senaste åren
har flera fall uppmärksammats, bland annat i provinsen Catamarca, av
frihetsberövade som hade väntat fyra till sex år på rättegång och sedan frikänts
i brist på bevis. Rätten att överklaga ett häktningsbeslut tycks inte utgöra ett
effektivt rättskydd. Processen är komplicerad, kostsam och långdragen.
Argentinsk lag stipulerar att en persons häktningstid inte får överstiga två år.
Enligt CELS dröjer det i de flesta fall minst två år innan frihetsberövade får sin
sak prövad i rättegång. I provinsen Buenos Aires tros den genomsnittliga
häktningstiden vara tre år. I samma provins väntade cirka 80 procent av de
frihetsberövade på dom 2005. I genomsnitt i Argentina 2006 väntade 63
procent på dom. Det är inte ovanligt att häktningstiderna överskrider
straffsatsen för det aktuella brottet. I september 2006 hungerstrejkade 12 000
fångar i provinsen Buenos Aires för att söka påskynda de rättsliga processerna.
De långa väntetiderna kan enligt CELS i stor utsträckning tillskrivas
domstolarnas ineffektivitet och organisation.
I samband med rättsprocesser förekommer allvarliga hot mot åklagare,
advokater, domare och vittnen. I samband med de pågående rättegångarna mot
misstänkta förbrytare under diktaturtiden har samtliga nämnda grupper
mottagit hot.
6
Straffmyndighetsåldern är 16 år. Barn i åldern 16-18 år kan endast lagföras för
grövre brott. Särskilda domare handlägger mål rörande barn under 18 år.
Häktning av minderåriga förekommer vid misstanke om brott, men även som
social "skyddsåtgärd" för utsatta barn (jämför punkt 15).
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Argentinarna hyser i allmänhet ett lågt förtroende för rättsväsendet, vars
företrädare ofta uppfattas som inkompetenta, politiserade eller korrupta. I
synnerhet i provinserna anses domarna vara föremål för politiska
påtryckningar. Det är en utbredd uppfattning att straffrihet råder för politiker
och tjänstemän. Trots frekventa avslöjanden och anmälningar om korruption
förekommer få fällande domar. För de flesta medborgare är rättsväsendet
svårtillgängligt. Alla inlagor måste göras skriftligen, även om det numera finns
vissa undantag inom straffrätten. Alla har rätt till en offentlig advokat, men
väntetiderna är långa. Privata advokater är för dyra för de flesta argentinare.
Enligt CELS har 9 av 10 anklagade i provinsen Buenos Aires offentlig advokat.
Argentinas domstolsväsende består av federala och provinsiella domstolar.
Enligt konstitutionen ska domstolarna vara självständiga. I praktiken har de
emellertid ofta varit knutna till den verkställande makten. Under 1990-talet
politiserades Högsta domstolen genom att dess medlemsantal utökades från
fem till nio. President Nestor Kirchner (2003-07) lät bli att fylla två vakanser.
Istället fastställdes i lag domstolens medlemsantal till sju, men med
stipulationen att antalet ledamöter genom naturliga avgångar åter ska minskas
till fem.
Konstitutionen fastställer hur federala domare utses. Ett kollegium bestående
av jurister och politiker, Consejo de la Magistratura, utser tre kandidater, varav
presidenten väljer en som sedan måste godkännas av senaten. Urvalsprocessen
har under senare år blivit mer öppen och tänkbara kandidater måste numera
uppfylla vissa professionella kriterier. Det civila samhället har även getts
möjlighet att få uttala sig. För närvarande har cirka 25 procent av de federala
domarna utsetts direkt av nämnda kollegium för att snabbt fylla vakanser.
Högsta domstolen förklarade 2007 att denna praxis med ”tillfälliga” domare
var författningsvidrig och äventyrade rättsäkerheten. Situationen måste rättas
till inom ett år. Förutom att föreslå domarkandidater kan kollegiet även besluta
att avsätta domare. Efter en kritiserad reform av kollegiet 2006 har presidenten
i praktiken veto i förslags- och avsättningsprocessen.
I flera provinser finns ett liknande kollegium med likartade befogenheter
avseende till- och avsättning av domare. I övriga provinser till- och avsätts
domare genom beslut av provinsparlamentet efter förslag från guvernören,
som utser sin kandidat i en mer eller mindre öppen urvalsprocess. Enskilda
organisationer har under de senaste åren uttryckt stor oro över domstolarnas
självständighet gentemot den verkställande makten i många provinser (i bland
andra Tierra del Fuego, San Luis, Santa Cruz, Santiago del Estero, Buenos
Aires, Neuquén, Chubut, Tucumán och Misiones).
Militär underrätt finns, med civil domstol som överinstans.
7
Det finns cirka sju poliser per tusen invånare. De är i allmänhet dåligt utbildade
och illa betalda. De federala poliskårerna (gendarmeri, säkerhetspolis och
kustbevakning) lyder under justitieministern. Provinsernas poliskårer ansvarar
inför provinsguvernören.
I provinsen Buenos Aires förekommer rapporter om korruption och brottslig
verksamhet bland de cirka 50 000 poliserna. De ska bland annat ha ägnat sig åt
narkotikahandel, kidnappningar, olagliga lotterier, koppleri och illegala
adoptioner. I ett försök att förbättra poliskårens rykte har de senaste åren flera
tusen poliser avskedats. Polistjänstemäns inblandning i kidnappningar ska mer
eller mindre ha upphört, men övrig brottslighet lär fortgå om än i mindre skala.
Flera avskedade poliser har fortsatt sin kriminella verksamhet. Exempelvis
kidnappades i mars 2006 en argentinsk affärsman av en grupp före detta
poliser. Enligt flera enskilda organisationer har polisens rutiner och beteende
inte ändrats trots utrensningarna.
För några år sedan skapades en parallell polisstyrka med nyrekryterade poliser i
provinsen Buenos Aires. Syftet var att en icke korrupt och brottsanstruken
styrka så småningom skulle ersätta den gamla. Anmälningar om övervåld och
kriminalitet har riktats även mot den nya polisstyrkan, vars rekryteringsprocess
är densamma som den gamla poliskårens.
Det finns flera institut/myndigheter som tar emot anmälningar om
kränkningar av enskildas rättigheter. Justitiedepartementet har ett sekretariat
för mänskliga rättigheter som ska övervaka att staten lever upp till sina
skyldigheter. Många provinser har sekretariat för mänskliga rättigheter, som tar
emot anmälningar och bistår enskilda. Sekretariaten har emellertid inte själva
möjlighet att rättsligen utreda och driva fallen. I praktiken lämnas fallen över
till exempelvis polisens avdelning för internutredningar. Få fall leder till
fällande domar. Sekretariatens resurser är i regel små.
Ombudsmannen, Defensor del Pueblo, ska kontrollera att den federala
administrationen respekterar de mänskliga rättigheterna. Institutionen tar emot
klagomål från enskilda medborgare rörande den federala statens ekonomiska
och sociala förvaltning. Ombudsmannen kan inleda en undersökning på eget
initiativ eller med anledning av en medborgares anmälan. Resultatet av en
undersökning kan karakteriseras som en rekommendation utan laglig verkan.
Institutionens ringa budget, som beslutas av kongressen, medför att
verksamheten är begränsad. Ombudsmannainstitutet har fått kritik för att
medvetet hålla en låg profil i politiskt känsliga frågor. Ombudsmän finns även i
vissa provinser.
7. Straffrihet
Straffrihet anses i allmänhet råda för polis politiker och militären., inte minst på
grund av politiseringen av rättsväsendet (se avsnitt 5 och 6). I Argentina
diskuteras dock straffrihet framför allt i samband med kränkningarna av de
mänskliga rättigheterna (försvinnanden, mord, tortyr) som begicks under den
senaste militärdiktaturen(1976-1983). Förbrytelserna kunde under många år
inte lagföras på grund av två amnestilagar från 1987. De förklarades emellertid
strida mot konstitutionen och retroaktivt anses utan verkan av Högsta
8
domstolen 2005. Före amnestilagarnas tillkomst lagfördes och dömdes flera
medlemmar av militärregeringarna, men de benådades genom presidentdekret
utfärdade av president Carlos Menem 1989-1990. Benådningsdekreten
förklarades vara författningsvidriga av Högsta domstolen i juli 2007.
Trots amnestilagarna kunde vissa brottskategorier redan tidigare lagföras,
exempelvis bortförande av barn under tio år, illegal adoption och stöld av
egendom. Flera av militärregeringarnas medlemmar kunde sålunda åtalas och
dömas. Det antas att cirka 300-400 barn föddes av frihetsberövade och
olagligen gavs till barnlösa militärer, poliser eller andra personer. Enligt den
enskilda organisationen Abuelas de la Plaza de Mayo ska hittills 85 barn ha
återfunnits.
Det är fortfarande oklart hur många människor som försvann under
diktaturåren. En nationell kommission, Comisión Nacional sobre la Desaparición de
Personas (CONADEP, ungefär Nationell kommission om försvunna personer),
fastslog 1984 att minst 8 961 personer hade försvunnit. Den nuvarande
regeringen och flera enskilda organisationer hävdar att cirka 30 000 människor
försvann. Antalet registrerade försvinnanden hos Justitiedepartementets
sekretariat för mänskliga rättigheter uppgår till cirka 13 000.
I december 2007 var 284 före detta militärer och poliser häktade i väntan på
rättegång för förbrytelser under diktaturen. Fler häktningar förväntas de
närmaste åren. Enligt CELS förvarades cirka 80 av de häktade i militärens och
polisens egna förläggningar, vilket skulle kunna äventyra deras säkerhet. De
första rättegångarna ägde rum 2006 och resulterade i livstidsdomar mot två
åtalade före detta poliser i provinsen Buenos Aires, Julio "el turco" Simón och
Miguel Etchecolatz. Båda dömdes för brott mot mänskligheten, inklusive
mord, tortyr och olagliga frihetsberövanden. Den senare dömdes även för
folkmord. Christian von Werncih, kyrkoadjunkt hos polisen i provinsen
Buenos Aires under diktaturen, dömdes i november 2007 till livstids fängelse
för brott mot mänskligheten, däribland medansvar för sju mord. Den tidigare
kustvaktsofficeren Héctor Febres avled i december 2007 av cyanidförgiftning
under pågående rättegång för kidnappning och tortyr. Han hölls fängslad i en
av kustvaktens egna förläggningar. Det var oklart ifall han hade tagit sitt eget
liv eller mördats för att inte avslöja eventuella medbrottslingar. I december
2007 dömdes sju militärer, bland andra den tidigare arméchefen Cristino
Nikolaides, till 20-25 års fängelse för olaga frihetsberövande och tortyr.
I samband med rättegången mot Etchecolatz 2006 försvann ett nyckelvittne,
Jorge Julio López, som ännu inte har påträffats (december 2007). Det befaras
att han har kidnappats eller mördats för att söka skrämma vittnen i kommande
rättegångar till tystnad. Kort efter försvinnandet uttryckte guvernören i
provinsen Buenos Aires misstankar om att tidigare eller nuvarande poliser i
provinsens poliskår skulle vara inblandade. Ett trettiotal poliser blev då
tvångspensionerade eller avstängda från tjänstgöring på grund av kopplingar till
olaglig verksamhet under militärdiktaturen.
Bland de militärer som har häktats återfinns kapten Alfredo Astiz, som
misstänks för bland andra svenskan Dagmar Hagelins försvinnande 1977.
Dagmars far, Ragnar Hagelin, har sedan 1986 sökt lagföra Astiz i en
brottsmålsprocess. På grund av amnestilagarna från slutet av 1980-talet lades
fallet ned. Men 1995 begärde Hagelin inför domstol att fallet skulle öppnas på
9
nytt. Först 2006 fastställdes att Hagelins yrkande var i enlighet med gällande
rätt (efter amnestilagarnas avskaffande). Astiz har överklagat beslutet till
Högsta domstolen, som i december 2007 ännu inte hade uttalat sig i frågan.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
Yttrandefriheten garanteras av konstitutionen. Argentinska media är fristående
från statsmakten med undantag för ett par statligt ägda TV- och radiokanaler
samt en nyhetsbyrå. Ägarkoncentrationen inom den privata sektorn har ökat på
senare år. Alla medier är reklamfinansierade.
Enligt många kritiker har dock pressfriheten och medias självständighet utsatts
för påfrestningar under president Kirchners regeringstid (2003-2007). Den
federala statens omfattande annonsbudget har mångdubblats under senare år
och ska ha omdirigerats till vänligt sinnade medier, utan att neutrala kriterier
som upplaga eller tittarsiffror följts. Uppgifter förekommer även om att
regeringen ska ha försökt påverka privata företag att inte annonsera i vissa
kritiska medier. Det ökande bruket av den offentliga annonsbudgeten som
påtryckningsmedel anses ha påverkat nyhetsrapporteringens innehåll och
inriktning. Påtryckningar från ägare och redaktörer angående artiklars innehåll
anses ha ökat. Uppgifter gör gällande att regeringen emellanåt har försökt
ändra den mest inflytelserika dagstidningens förstasida, vars huvudrubrik anses
ha stor inverkan på läsarnas uppfattning om regeringens politik.
Det har förekommit att vissa TV- och radioprogram ställts in med kort varsel
till synes utan anledning. Misstankar har framförts om att orsaken ska ha varit
programmens regeringskritiska hållning. President Kirchner kritiserade vid ett
flertal tillfällen offentligt enskilda journalister som ansågs vara kritiska till
regeringens politik. Den nuvarande presidenten, Christina Fernández de
Kirchner, kritiserade som senator specifika journalister och media. Högt
uppsatta regeringsföreträdare ska regelbundet ha kontaktat journalister för att
diskutera kritisk rapportering. Sammantaget anses självcensur förekomma
alltmer.
I oktober 2006 uttryckte den Interamerikanska kommissionen för mänskliga
rättigheter (CIDH) oro över yttrande- och pressfriheten i Argentina. En allt
större intolerans mot kritik noterades hos regeringen. Kommissionen
kritiserade bruket av offentliga annonsmedel efter regeringens eget
gottfinnande, liksom att vissa medier diskriminerades när det gällde tillgång till
offentlig information. Farhågor framfördes även om orsaken till att vissa TVoch radioprogram plötsligt upphört. Den interamerikanska pressens
sammanslutning, SIP, framförde i september 2006 liknande kritik mot
president Kirchner, som inte ansågs kunna förhålla sig till en självständig press.
De argentinska journalisternas sammanslutning, FOPEA, har vid upprepade
tillfällen framfört bekymmer över utvecklingen.
I Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2007 återfanns Argentina på plats
82 av 169 undersökta länder – en försämring med sex platser jämfört med
föregående år. Landets position motiveras med regeringens frekventa
påtryckningar på medier, samt pressfrihetens vanskliga situation i många
provinser. Under 2006 attackerades 34 journalister fysiskt. Reportrar utan
gränser rapporterade även 2007 om flera fall av misshandel av journalister.
10
En omdebatterad federal lag stipulerar att ”förtal” av politiker och offentliga
tjänstemän kan ge fängelsestraff. I praktiken brukar endast böter utdömas, men
det förekommer en annan praxis i vissa provinser (se nedan).
I många provinser kan mediernas självständighet ifrågasättas. I vissa provinser
(exempelvis San Luis, Salta och Santa Cruz) äger tongivande politiska ledare de
dominerande dagstidningarna och radiokanalerna. I provinsen Salta dömdes
2007 en journalist till ett års villkorligt fängelse och ett års yrkesförbud för att
ha ”förolämpat” provinsguvernören. Enligt en undersökning av den enskilda
organisationen Asociación por los Derechos Civiles (ADC, ungefär Föreningen för
medborgerliga rättigheter) är mediernas förhållanden oroväckande i
provinserna Córdoba, Neuquén, Río Negro och Tierra del Fuego. Den
offentliga annonsbudgeten används till att belöna okritiska media och att
försöka påverka nyhetsrapporteringens innehåll. I exempelvis Tierra del Fuego
motsvarar de offentliga annonserna cirka 75 procent av lokala mediers totala
inkomster. För att värna pressfriheten dömde Högsta domstolen i ett
uppmärksammat fall 2007 till en lokaltidnings fördel mot regeringen i
provinsen Neuquén. Provinsregeringen ansågs inte godtyckligt få distribuera
sina annonser, utan vara tvungen att följa vissa neutrala kriterier.
I Argentina finns ingen nationell lag som möjliggör tillgång till offentlig
information. Ett presidentdekret från 2004 stipulerar allmänhetens tillgång till
information som omfattar den verkställande makten och privatiserade
serviceföretag.
Förenings- och församlingsfriheten garanteras av konstitutionen. Vägspärrar
som upprättats av demonstranter är relativt vanligt och leder i vissa fall till
våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polis. Polisen
anklagas emellanåt för övervåld, men även för passivitet. Regeringen har
kritiserats för att vara för tolerant mot demonstranter som stör den allmänna
ordningen. Demonstrationer som har tolkats som politiskt känsliga för
regeringen har emellanåt mötts av motdemonstrationer organiserade av
regeringsföreträdare.
Religionsfriheten garanteras av konstitutionen. Cirka 80 procent av
befolkningen är katoliker. Argentinas författning föreskriver dock att "den
federala regeringen upprätthåller den romersk-katolska tron". Den romerskkatolska kyrkan mottar olika ekonomiska stöd från staten. Statschefen är inte
längre förpliktigad av konstitutionen att vara katolik. Andra trossamfund kan
fritt utöva sin verksamhet. Cirka tio procent av befolkningen är protestanter.
I Argentina finns Latinamerikas största judiska minoritet (cirka 300 000
personer). Uttryck för antisemitism förekommer, exempelvis skändningar av
judiska gravplatser, antisemitiskt klotter och hot mot judiska
organisationer/församlingar. Cirka 500 000 muslimer med arabiskt ursprung
bor i Argentina. Det har förekommit ett fåtal islamofobiska incidenter.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Argentina är en federal republik, vars konstitution föreskriver en maktdelning
mellan den verkställande, lagstiftande och dömande makten. De politiska
ämbetena både på federal och provinsnivå tillsätts i allmänna och fria val.
11
Presidentval hålls vart fjärde år. Presidenten kan väljas för högst två på
varandra följande mandatperioder. Den nuvarande stats- och regeringschefen,
Cristina Fernández de Kirchner (peroniströrelsen), valdes 2007. Ledamöter i
kongressens övre kammare, senaten, innehar mandat på sex år. Medlemmar av
kongressens undre kammare, deputeradekammaren, är valda på fyra år.
Kongressval äger rum vartannat år, varvid en tredjedel av senatens och hälften
av deputeradekammarens mandat förnyas. Det senaste kongressvalet ägde rum
2007.
Enligt opinionsinstitutet Latinobarómetros undersökning 2007, anser 83 procent
av argentinarna att demokrati är att föredra framför andra styrelseformer. Det
är en ökning med nio procent sedan föregående år och är det högsta resultatet
sedan Latinobarómetro inledde sina undersökningar 1995.
Politisk mångfald råder men argentinsk politik domineras av peroniströrelsen
och dess olika fraktioner. Presidentens fraktion, Frente para la Victoria (FPV),
och dess allierade kontrollerar en majoritet i kongressens båda kamrar. Statsoch regeringschefens befogenheter är långtgående. Bland annat kan denna gå
förbi den lagstiftande makten genom att utfärda presidentdekret. Denna
möjlighet ska egentligen endast brukas i krissituationer, men har kommit att
användas allt oftare (inte minst under Nestor Kirchner 2003-07). Sedan 2006
kan dekreten godkännas i efterhand av kongressen. En annan lag från 2006
fastställde tidigare praxis som ger den verkställande makten befogenhet att
omfördela budgetposter efter eget godtycke utan kongressens stöd.
Valen i Argentina anses i allmänhet vara fria och valfusk tros inte förekomma
systematiskt. Däremot förekommer uppgifter om oegentligheter i samband
med val. Enligt den enskilda organisationen Poder Ciudadano (ungefär
Medborgarmakt) rapporterades exempelvis att vissa valsedlar i president- och
lokalvalen 2007 skulle ha avlägsnats medvetet från vissa vallokaler. Samma
organisation mottog även anmälningar från människor som inte hade fått rösta
eftersom någon annan redan hade röstat i deras namn. Kritik har framförts om
hur regeringens kandidat inför presidentvalet 2007 kunde använda sig av
statens resurser, bland annat för annonser, och hur hon favoriserades av
statliga media.
Klientilism (köpta lojaliteter) anses vara vanliga i argentinsk politik, inte minst i
samband med val. I de flesta valkampanjer förekommer exempelvis uppgifter
om distribution av mat, hushållsartiklar, möbler, kontanter med mera,
tillsammans med vissa kandidaters valsedlar. Kuvert med pengar och valsedlar
samt hushållsartiklar ska exempelvis ha delats ut inför guvernörsvalet i
provinsen La Rioja 2007, liksom inför peroniströrelsens internval i samma
provins 2006. Inför valet till en konstituerande församling 2006 i provinsen
Misiones rapporterades om distribution av bland annat mat och madrasser
tillsammans med guvernörens valsedlar. Inför kongressvalet 2005 förekom
uppgifter i flera tidningar om att vitvaror, möbler med mera, skulle ha delats ut
av socialministeriet till stöd för presidentens kandidater.
Nepotism anses vara vanligt förekommande i argentinsk politik. Nestor
Kirchner efterträddes 2007 av sin egen hustru som president. Inga interna val
ägde dessförinnan rum inom peroniströrelsen. Nestor Kirchners syster, Alicia
Kirchner, är socialminister.
12
I Transparency Internationals korruptionsindex 2007 innehar Argentina plats
105 (av 180 länder) med betyget 2,9 av 10 – en försämring jämfört med 2006
(plats 93). Betyget återspeglar såväl förekomsten av korruption som bristen på
åtgärder. Enligt argentinarnas uppfattning är de politiska partierna och
rättsväsendet de mest korrupta institutionerna. Transparency International har
särskilt uppmärksammat den bristande kontrollen över hur den federala
budgeten spenderas, inte minst att den verkställande makten kan omfördela
budgetmedel efter eget godtycke. Korruption anses vara vanligt förekommande
i argentinsk politik. Släktingar och vänner till politiker återfinns ofta i
affärsprojekt som är beroende av offentliga upphandlingar. Medvetet satta
överpriser och mutor anses vara vanligt vid offentliga upphandlingar. Väldigt
få personer åtalas.
Flera institutioner har till uppgift att kontrollera den federala förvaltningen och
dess tjänstemän. Under den verkställande makten lyder Oficina de AntiCorrupción (Antikorruptionsbyrån) som skapades 1999. Få av dess
undersökningar har resulterat i rättegångar och ännu färre i någon fällande
dom. Dess oberoende av regeringen har dessutom ifrågasatts, eftersom dess
nuvarande chef är en tidigare regeringsmedlem. Liknande myndigheter finns i
11 av 24 provinser. Även Sindicatura General de la Nación (Revisionsmyndighet)
ska utöva kontroll av den offentliga förvaltningen. Organet lyder under den
verkställande makten och dess biträdande chef var, tills nyligen, plan- och
infrastrukturministerns hustru. Den senare omständigheten behövde, enligt ett
uttalande av Oficina de Anti-Corrupción, inte innebära någon intressekonflikt.
Båda organen bedriver av budgetskäl en relativt liten verksamhet. Kritiker
menar också att det saknas politisk vilja att undersöka korruption relaterad till
den nuvarande regeringen. Ett revisionsorgan som lyder under kongressen
(Auditoría General de la Nación - riksrevisionsmyndighet) ska se till att statliga
organ och företag samt privatiserade serviceföretag efterlever gällande lagar.
Presidentens parti innehar en majoritet av styrelseplatserna. Det har kritiserats
för att vara inaktivt och sakna vilja att befatta sig med kontroversiella
företeelser.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Argentinsk lagstiftning förbjuder diskriminering i arbetslivet på grund av kön,
hudfärg, nationalitet, religion, politisk åsikt, ålder eller fackanslutning.
Argentina har ratificerat Internationella arbetsorganisationens (ILO) åtta
centrala konventioner. Konstitutionen garanterar rätt till semester, rimlig och
lika lön, värdiga arbetsförhållanden samt strejkrätt. Alla löntagare har rätt att
ansluta sig till eller bilda fackförening. Enligt arbetsministeriet är 37 procent av
arbetstagarna medlemmar i fackförening.
ILO har vid upprepade tillfällen rekommenderat Argentina att upphäva
bestämmelser som endast ger fackföreningar med personería gremial (en särskild
arbetsrättslig status) rätt att förhandla med arbetsgivare om kollektivavtal.
Regeln medför att existerande fackföreningar i praktiken får monopol på
kollektivavtalsförhandlingar och skulle därmed vara i strid med ILO:s
konvention 87. Arrangemanget anses ha skapats för att gynna
paraplyorganisationen Confederación General de Trabajo (motsvarande svenska
13
LO), som traditionellt är nära allierat med peronistpartiet. International Trade
Union Confederation (ITUC) kritiserade företeelsen i februari 2007.
Den officiella minimilönen motsvarade i december 2007 980 pesos (cirka 310
US dollar) i månaden (för jämförelse med fattigdomsgränsen se avsnitt 13). De
flesta formellt anställda arbetstagarna tjänar mer än minimilönen. Arbetstiden
får enligt lag inte överskrida åtta timmar om dagen eller 48 timmar i veckan
under dagtid. Nattarbete får bedrivas högst 24 timmar i veckan. Arbetstiden i
farliga eller sanitärt prekära arbetsmiljöer får inte överstiga 36 timmar i veckan.
För arbete utöver tillåten arbetstid ska övertidsersättning utbetalas.
Arbetstagare ska enligt lag genom sin anställning vara försäkrade mot olyckor
under arbetet och på väg till och från jobbet. I praktiken förekommer
avvikelser från bestämmelserna om arbetstid och arbetsvillkor.
Enligt den statliga statistikmyndigheten 2006 skulle 44 procent av den
arbetande befolkningen beräknas vara verksam inom den informella sektorn,
som inte omfattas av arbetsrätten. Andelen svart anställda av befolkningen i
arbetsför ålder har nästan fördubblats sedan början av 1990-talet. En svart
anställd arbetstagare beräknas tjäna en tredjedel av en formellt anställd persons
lön. Enligt statlig statistik från 2006 skulle cirka 14 miljoner argentinare, de
allra flesta i den informella sektorn, tjäna under 410 pesos i månaden (jfr ovan
officiell minimilön). Det förekommer uppgifter om att många arbetsgivare,
inklusive staten, kräver att de anställda registreras som egenföretagare för att
arbetsgivaren ska slippa betala sociala avgifter. Den öppna arbetslösheten
tredje kvartalet 2007 var 8,1 procent. Som arbetslösa räknas endast de som
aktivt söker arbete, varför antalet verkligt arbetslösa egentligen anses vara
högre. Mottagarna av statliga bidrag räknas exempelvis inte in i
arbetslöshetsstatistiken. Ytterligare cirka tolv procent av befolkningen i
arbetsför ålder beräknas vara undersysselsatta.
I Argentina finns många illegala arbetskraftsinvandrare, främst från Bolivia,
Peru och Paraguay, som inte omfattas av befintlig arbetsrätt. De flesta är
byggarbetare, hushållsanställda eller arbetar på fruktodlingar. Enligt Federación
de Asociaciones Civiles Bolivianos (Förbundet för bolivianska
medborgarorganisationer) uppehöll sig exempelvis cirka 850 000 bolivianer i
Argentina 2006. Bolivias migrationsmyndighet uppskattade att 1 000 0001 500 000 bolivianer befann sig i Argentina 2006. Det förekommer uppgifter
om att invandrare utan dokument utsatts för tvångsarbete. Fall av arbete under
slavliknande förhållanden sägs förekomma, främst som resultat av
människohandel för prostitution, men även för arbete i textilindustrin. Vid en
eldsvåda 2006 i en textilfabrik i Buenos Aires avled sex invandrare utan
dokument från Bolivia. Det avslöjades då att många bolivianer hade arbetat i
fabriken under synnerligen undermåliga villkor, i praktiken som slavarbetare.
Lokala myndigheter ska därefter ha intensifierat inspektionen av misstänkta
fabriker.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Argentina spenderade 9,2 procent av BNP på privat och offentlig hälsovård
2005 (den offentliga hälsovården motsvarade samma år 48,6 procent av
samtliga hälsovårdsutgifter). Endast 28 länder spenderade en större andel av
BNP på hälsovård än Argentina 2003. Enligt flera bedömare avspeglades
emellertid inte kostnaderna i hälsovårdens kvalitet. Det finns offentliga sjukhus
14
som ska vara gratis för alla, men de är överbelastade och illa utrustade.
Offentliganställda läkares löner anses vara mycket låga. Privata vårdinrättningar
håller en högre standard, men är för kostsamma för de allra flesta argentinare.
Många arbetstagare har en sjukvårdsförsäkring (administrerad av
fackföreningarna) via sin anställning och har därigenom tillgång till speciella
vårdinrättningar eller vissa privata sjukhus.
Enligt en undersökning 2006 har en av tre mindre bemedlade familjer stora
svårigheter att få tillgång till hälsovård. En frivillig sammanslutning av läkare i
hela landet uppgav att den 2006 hade behandlat cirka 160 000 patienter, som
inte hade fått tillräcklig offentlig vård. Det sägs vara vanligt att personer
utesluts från hälsovård på grund av svårigheter att bekosta transport till sjukhus
eller för att de inte kan utebli från arbetet. I takt med att ekonomins informella
sektor har vuxit har antalet anställda utan sjukförsäkring ökat. Trycket på de
offentliga sjukhusen har därmed intensifierats. Skillnaderna är stora mellan stad
och landsbygd avseende kvalitet och tillgång till vård. De fattigaste provinserna
erbjuder den sämsta hälsovården. Det råder exempelvis stor skillnad i
spädbarnsdödlighet mellan huvudstadsdistriktet Buenos Aires (5,9 av 1000
födslar) och provinsen Formosa (16,8 av 1000 födslar). Urfolken anses ha en
särskilt bristfällig tillgång till hälsovård. Epidemier av kolera och
hjärnhinneinflammation har förekommit, liksom fall av spetälska i vissa
nordliga provinser.
Efter den ekonomiska krisen och devalveringen 2002 har tillgången på
importerade mediciner försämrats och priserna stigit. Regeringen har lanserat
en nationell plan för att säkerställa tillgång till medicin för alla behövande.
Bland annat har gratis distribution av basala mediciner förekommit. Enligt en
undersökning 2006 beräknas dock drygt 40 procent av alla familjer vara
tvungna att köpa nödvändiga mediciner. Den höga kostnaden innebär i många
fall att man tvingas avbryta behandlingen. Enligt WHO 2005 var
medellivslängden 74 år (72 för män och 78 för kvinnor).
12. Rätten till utbildning
Enligt konstitutionen har alla invånare rätt till gratis undervisning. Skolan är
främst provinsernas ansvar. Uppgifter förekommer om att kvaliteten ska ha
försämrats i flera provinser. Skolklasserna ska ha blivit större och skolmaten
dragits in. Lärare tjänar i allmänhet mindre än minimilönen. Hälften av lärarna
tros leva i fattigdom.
Nästan 99 procent av alla ungdomar mellan 15 och 24 år är skriv- och
läskunniga. Den obligatoriska 9-åriga grundskolan påbörjas av 96 procent av
barnen, men 38,5 procent (oftast från fattiga familjer) avslutar inte högstadiet.
Regeringen driver ett program för att få fattiga barn att slutföra grundskolan
(genom skolbidrag) och för att höja kvaliteten på undervisningen. Endast en
knapp tredjedel av alla ungdomar fullbordar en gymnasieutbildning. Det råder
brist på vuxenskolor. Bland urfolken beräknas mindre än en procent avsluta
gymnasiet. Ambitionen att få urfolkens barn att gå i skolan hämmas av bristen
på tvåspråkiga lärare – trots att konstitutionen garanterar rätten till tvåspråkig
utbildning för icke spansktalande minoriteter.
De totala offentliga utgifterna för utbildning 2007 motsvarade 5,4 procent av
BNP. Enligt utbildningslagen från 2006 ska de offentliga utgifterna på området
15
motsvara sex procent av BNP 2010. Lagen stipulerar också att den federala
staten och provinserna därefter vid behov ska höja budgeten för att bibehålla
utbildningssektorns andel av BNP till sex procent.
Insatser har gjorts för att öka kunskapen om de mänskliga rättigheterna, som
numera är ett obligatoriskt inslag i undervisningen i grundskolan och
gymnasiet. Blivande polismän får viss, men ofta inte tillräcklig, utbildning i
mänskliga rättigheter vid polisskolan. Högre polisbefäl måste genomgå
undervisning i ämnet före eventuell befordran.
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Efter den ekonomiska krisen 1998-2002 beräknades 57 procent av
befolkningen leva i fattigdom. Enligt den federala statens
statistikmyndighet 2007 var andelen fattiga 23,4 procent. I flera
nordliga provinser, exempelvis Formosa, Chaco och Santiago del
Estero, beräknas ännu 40-45 procent av befolkningen vara fattiga.
Fattigdom definieras som en inkomst som inte räcker för att skaffa
basala förnödenheter till ett värde av 946 pesos för en familj med två
barn. Cirka 8,7 procent av befolkningen lever i extrem fattigdom, det
vill säga en familj med två barn som inte kan uppbringa 442 pesos till
att inhandla erforderliga livsmedel. Av alla barn under 18 år lever 40,9
procent i fattigdom. Klyftan mellan fattiga och rika växte under 1990talet och den efterföljande krisen. I början av 1980-talet tjänade den
rikaste tiondelen av befolkningen åtta gånger mer än den fattigaste
tiondelen. Skillnaden mellan samma grupper 2004 var 41 gånger enligt
UNDP (FN:s utvecklingsprogram). Inkomstskillnaderna har därefter
sannolikt utjämnats, men argentinarnas inkomster är i allmänhet låga.
Enligt statlig statistik från 2006 skulle cirka 14 miljoner argentinare, de
allra flesta i den informella sektorn, tjäna under 410 pesos i månaden. I
UNDP:s utvecklingsindex 2007 rankades Argentina på plats 38 (högst i
Latinamerika) av 177 länder.
När det gäller rätten till bostad finns allvarliga problem i huvudstadsdistriktet
Buenos Aires. Cirka 150 000 personer beräknas bo i drygt 20 slumkvarter.
Inkluderas förorterna antas drygt en miljon människor bo i slumliknande
förhållanden. Tillgången till rinnande vatten, fungerande avlopp med mera är
mycket bristfällig.
Många i medelklassen förlorade sitt sparkapital i samband med devalveringen
2002 och den påföljande tvångsomvandlingen av banktillgodohavanden från
dollar till pesos (jämför punkt 2). Lagarna har kritiserats för att i praktiken ha
upphävt äganderätten, men Högsta domstolen förklarade 2004 att de var
förenliga med konstitutionen.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
16
Argentina antog 1991 en lag som stadgar att 30 procent av partiernas
kandidater till kongressens undre kammare ska vara kvinnor. En liknande lag
antogs 2001 gällande senaten. Samtliga provinser utom två har antagit liknande
kvoteringslagar avseende provinsparlamenten. Sedan december 2007 är
Cristina Fernández de Kirchner landets första folkvalda kvinnliga president. Av
deputeradekammarens 257 medlemmar är 102 kvinnor. Av senatens 72
ledamöter är 28 kvinnor. Av 24 provinsguvernörer är en kvinna. Försvars-,
hälso- och socialministrarna är kvinnor. Två av Högsta domstolens sju
medlemmar är kvinnor. Ett särskilt kvinnosekretariat knutet till regeringen har
till uppgift att främja jämställdhet. Flera provinser har liknande sekretariat.
All diskriminering på grund av kön är förbjuden enligt lag men diskriminering
förekommer i praktiken inom olika samhällssektorer, särskilt inom hemmet.
Kvinnor har tillträde till de flesta yrken, men arbetar oftare än män inom
lågavlönade yrken. Kvinnornas löner är generellt 40 procent lägre än männens
för likvärdigt arbete. Cirka 50 procent fler kvinnor än män är arbetslösa. Över
hälften av de sysselsatta i den informella sektorn är kvinnor (se även avsnitt
10). Det finns inga betydande skillnader i utbildningsnivå eller analfabetism
mellan kvinnor och män.
Våld mot kvinnor i hemmet anses vara vanligt, men anmälningsfrekvensen är
låg. Det är numera ett brott under allmän strafflag. En förutsättning för att
straff ska utdömas är dock att våldsdådet inkluderar brott mot kvinnans
”sexuella integritet”. Numera kan kvinnor vända sig till familjedomstolar och få
skyddat boende. En domare kan även besluta att mannen inte får vistas i
hemmet. Statens förmåga att ta hand om offer för våld i hemmet är emellertid
begränsad. Det finns exempelvis få skyddshem. Interamerikanska
utvecklingsbanken, IDB, har uppgett att 25 procent av alla argentinska kvinnor
utsätts för våld i hemmet vid någon tidpunkt under sitt liv. Kvinnomisshandel
anses vara förekomma ofta i de fattigare provinserna. Våldtäkt inom
äktenskapet är ett brott, men enligt enskilda organisationer är det inte ovanligt.
I 15 av 24 provinser finns statliga kontor för bistånd till brottsoffer, vilka
specialiserar sig på att hjälpa dem som fallit offer för våldtäkt, misshandel och
sexuellt utnyttjande.
En ny ramlag om sexuell och reproduktiv hälsa antogs 2003. Den ger alla
kvinnor rätt till gratis preventivmedel samt sexualupplysning på olika
hälsocentra i hela landet. Tillämpningen av ramlagen är provinsernas ansvar,
men den federala regeringen tillhandahåller preventivmedlen. Olika resultat kan
noteras i de olika provinserna. Exempelvis har provinsen San Juan uttalat
bojkottat ramlagens förpliktiganden, medan huvudstadsdistriktet Buenos Aires
till synes tillämpar lagen utan förbehåll. En lag om obligatorisk
sexualupplysning i grund- och gymnasieskolan antogs 2006.
Enligt konstitutionen skyddas mänskligt liv från och med befruktningen. Abort
är förbjuden med två undantag: efter våldtäkt av förståndshandikappad kvinna
eller om graviditeten medför fara för kvinnans liv eller hälsa. Argentinas
hälsominister uppskattade 2006 att ungefär 700 000 illegala aborter utförs varje
år (det motsvarar nästan 40 procent av alla graviditeter). Enligt samma minister
utgör abortlagstiftningen i dess nuvarande form ett allvarligt hälsoproblem.
Barnsängsdödligheten uppgår till fyra per 10 000 levande födslar. En tredjedel
av dödsfallen beror på komplikationer efter en illegal abort. Cirka 80 000
kvinnor uppsöker varje år sjukhus på grund av skador efter aborter. Enligt en
17
opinionsundersökning utförd av forskningscentrat CEDES skulle 62 procent
av befolkningen stödja en legalisering av abort.
Cirka sex procent flickor mellan 15 och 19 år sägs vara eller ha varit gravida.
Andelen födslar där mödrarna är flickor under 19 år uppgår i vissa provinser
till nästan en fjärdedel.
Prostitution är olaglig men förekommer. Enskilda organisationer tror att
sexturism till Argentina är en växande företeelse. Handel med kvinnor och
barn förekommer och utgör enligt International Organisation for Migration (IOM)
ett allvarligt och växande problem. Handeln omfattar främst personer från
Argentinas nordliga provinser till de centrala provinserna och Buenos Aires.
Det förekommer också uppgifter om handel med kvinnor och barn från
Paraguay, Brasilien, Dominikanska Republiken, Colombia och Peru. Enligt
IOM skulle över hälften av alla paraguyanska offer för människohandel
komma till Argentina. Enligt samma organisation skulle Argentina även vara en
tillfällig uppehållsort för offer på väg till Europa. De flesta offer exploateras för
prostitution. Minst en tredjedel av dem sägs vara minderåriga.
I Argentinas lagstiftning saknas brottsrubriceringen människohandel. Åklagare
använder sig av andra lagar som föreskriver straff för exempelvis
tvångsprostitution och slavarbete. Tillförlitlig statistik saknas därför över
antalet fall av människohandel som ledde till undersökning och åtal. En
särskild enhet inom den federala åklagarmyndigheten, Oficina de Asistencia
Integral a la Víctima del Delito (OFAVI, ungefär Kontoret för hjälp till
brottsoffer), samordnar federala myndigheters insatser mot människohandel.
Antalet anmälningar och rättsprocesser avseende människohandel har ökat de
senaste åren. Enligt OFAVI kan det tillskrivas dels att människohandeln ökat
och dels en större medvetenhet bland befolkningen och rättsväsendets
företrädare.
15. Barnets rättigheter
FN:s barnkonvention är införlivad i konstitutionen, men alla provinser har inte
ändrat sin lagstiftning i enlighet med konventionen. Alla under 18 år definieras
som barn. Giftasåldern är lägre för flickor (16 år) än för pojkar (18 år). Barnaga
är inte förbjudet och lär fortfarande vara vanligt i hem och på anstalter. Lägsta
åldern för rekrytering till landets (frivilliga) militärtjänst är 18 år.
Barn under 14 år har enligt lag inte rätt att arbeta. Trots detta förekommer
barnarbete, särskilt på landsbygden. Enligt en rapport från ILO och
arbetsministeriet 2006 arbetar drygt 400 000 barn under 14 år (enligt en
rapport 2003 arbetade 1,5 miljoner barn). Barnen skulle arbeta i genomsnitt sju
timmar per vecka och 20 procent av barnen tio timmar eller mer. Var tionde
barn tros arbeta nattetid. De allra flesta arbetar i det egna hemmet.
Enligt UNICEF (FN:s barnfond) blir barnprostitution i Argentina allt
vanligare. Handel med barn förekommer, men i vilken utsträckning är oklart.
Media uppmärksammade 2007 flera fall av bortrövande barn som tvingats
arbeta under slavliknande förhållanden som prostituerade eller hemhjälp. Den
enskilda organisationen Missing Children mottog 2006 472 anmälningar om
försvunna barn, varav 13 procent tros ha rövats bort. Det finns ingen
tillförlitlig statistik om sexuellt utnyttjande av minderåriga, men enligt en
18
undersökning 2007 av universitetet i Buenos Aires (UBA) skulle cirka ett av tio
barn ha utnyttjats sexuellt.
Grundskolan är obligatorisk och gratis fram till 15 års ålder, men tillgången till
utbildning var begränsad i vissa landsbygdsområden (se även punkt 12). Enligt
UNICEF står cirka1,2 miljoner barn mellan 6-18 år utanför
utbildningssystemet (drygt 13 procent av alla barn). Enligt Unicef uppvisar
urfolken en lägre utbildningsnivå än övriga invånare. Endast en procent
uppskattas slutföra gymnasiet.
Många barn har inte tillgång till adekvat sjukvård. Barnadödligheten 2006 var
12,6 promille enligt Hälsoministeriet. Situationen ska ha förbättrats med 50
procent de senaste 15 åren, men skillnaderna mellan provinserna ska ha ökat.
Cirka 60 procent av dödsfallen sågs som vara möjliga att förebygga. Enligt den
statliga statistikmyndigheten lever 40,9 procent av alla barn i fattigdom, varav
14,3 procent i extrem fattigdom. I flera av de fattigaste nordliga provinserna
var fattigdomsnivån 2005 ännu drygt 70 procent. Enligt Hälsoministeriet 2007
uppskattas att åtta procent av de argentinska barnen är kroniskt undernärda. I
den nordvästra regionen lider 15,5 procent av undernäring. En tredjedel av alla
barn under två år lider av blodbrist.
Barn under 16 år är inte straffmyndiga och barn under 18 år kan endast dömas
för grövre brott. Enligt enskilda organisationer och advokatsamfund
förekommer frihetsberövanden av minderåriga. Uppgifter finns om polisvåld
mot barn.
En ramlag om barns rättigheter antogs 2005. Bland annat skapades ett
sekretariat för barnets rättigheter och en särskild ombudsman. Den nya lagen
ersatte den tidigare lagstiftningen om omhändertagande av barn (Ley de
Patronato), som kritiserades för dess ålderdomliga syn på barns rättigheter och i
viss mån stred mot barnkonventionen. Under den gamla lagen tvingades
tusentals barn från sina hem med syfte att de skulle skyddas från sin
uppväxtmiljö. De placerades ofta på anstalter med undermåliga och
fängelselika förhållanden. Det förekom fall av psykisk och fysisk misshandel.
Under den nya lagen ses tvångsomhändertagande endast som en sista utväg.
Familjer med problem ska i första hand erbjudas hjälp för att undvika att
barnen lämnar sina hem. Tillämpningen av ramlagen är provinsernas ansvar,
varför det ännu lär finnas flera provinser som tillämpar den gamla lagen.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
En statlig myndighet, Instituto Nacional contra la Discriminación, la Xenofobia y el
Racismo (INADI ), ska motverka diskriminering. En nationell plan mot
diskriminering antogs 2005 med utgångspunkt från slutsatserna i
FN-konferensen mot rasism och diskriminering i Durban 2001.
Konstitutionen förbjuder diskriminering på grund av hudfärg och nationalitet,
men det förekommer i praktiken. Latinamerikanska invandrare rapporteras bli
diskriminerade på grund av mörkare hy. Rapporter om polisvåld särskilt riktat
mot invandrare och argentinare med mörk hy förekommer.
Urfolken utgör enligt den senaste folkräkningen 2001 cirka 1,75 miljoner
personer. Enligt International Workgroup for Indigenous Affairs (IWIGA) skulle
19
mellan tre och fem procent av landets befolkning vara urfolk. I vissa provinser
beräknas de utgöra mellan 17 och 25 procent. Urfolken har sämre tillgång till
utbildning och hälsovård än den genomsnittliga befolkningen (se även
punkterna 12 och 13). Urfolken drabbas i högre utsträckning av arbetslöshet,
kroniska sjukdomar, analfabetism och fattigdom. Flera dödsfall på grund av
undernäring rapporterades 2007 i provinsen Chaco. I provinsen Misiones 2006
avled 14 barn av undernäring. Enligt IWIA skulle barndödligheten vara 30
procent bland vissa grupper på landsbygden. Många talar endast sitt
traditionella språk och har därför svårt att hävda sina rättigheter. Urfolken har
rätt till en tvåspråkig utbildning, men i praktiken råder brist på tvåspråkiga
lärare.
Konstitutionen tillerkänner urfolken särskilda rättigheter, bland annat rätten att
inneha och bruka sitt traditionella territorium. Av landets 24 provinser har nio
infört särskilda rättigheter i sina författningar, men endast få grupper har fått
äganderätten till sin mark. Avhysningar av urfolk förekommer för att sedan
omvandla deras mark till jordbruk. I november 2006 antog kongressen en lag
som förbjuder alla avhysningar under fyra år. Under denna tid ska
undersökningar om äganderätten av urfolkens områden företas. Flera
provinsregeringar anklagades 2007 för att ha motsatt sig lagens genomförande.
Övervåld från polis har rapporterats i samband med tvångsavhysningar och
markockupationer.
En statlig myndighet, Instituto Nacional de Asuntos Indígenas, INAI, ska värna
respekten för urfolkens rättigheter. Myndigheten skapades genom lag 1985
men började fungera först 1993. Först 2005 kom representanter för urfolken
med, som enligt lag ska delta i myndighetens verksamhet. Urfolken fick 2007
sin första representant i den nationella kongressen.
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Sexuella akter mellan personer av samma kön är inte förbjudet enligt
argentinsk federal lagstiftning. Däremot existerar fortfarande vissa provinslagar
som förbjuder transsexualitet, liksom "homosexualitet under påverkan av
alkohol". I provinsen Mendoza greps en man 2006 för att ha klätt sig som en
kvinna. Enskilda organisationer uppger att godtyckliga gripanden av HBTpersoner (homo-, bi och transpersoner) är vanliga. Polisen lär använda regler
som förbjuder prostitution som förevändning för att arrestera och anmäla
HBT-personer. Polisvåld lär förekomma mot HBT-personer. En argentinsk
aktivist för HBT-personers rättigheter lär ha beviljats asyl i USA 2004 på grund
av risk för förföljelse i Argentina.
Skillnaden i behandling är i allmänhet stor mellan Buenos Aires och övriga
provinser. Huvudstadsdistriktet är det enda område som uttryckligen förbjuder
diskriminering på grund av sexuell läggning. En liknande skrivning
förekommer inte i den nationella lagen mot diskriminering. Buenos Aires stads
parlament antog 2002 regler som tillåter samkönade par att förenas under
äktenskapliga former.
18 Flyktingars rättigheter
Antalet asylsökande 2006 var 355. År 2005 gavs 213 sökande från 27 olika
länder flyktingstatus. Drygt 3 300 flyktingar som fått asyl finns för närvarande i
20
Argentina. De kommer från mer än 40 olika länder. De flesta kommer från
övriga Latinamerika (främst Colombia och Peru) samt Afrika (främst Senegal).
Flyktingläger finns inte i Argentina. De flesta flyktingar bor i städerna, främst i
Buenos Aires. Flyktingarna i Argentina får inget ekonomiskt stöd från
regeringen, utan från UNHCR (FN:s flyktingkommissarie). Däremot har de
rätt att använda sig av det argentinska hälsovårds- och utbildningssystemet.
Det finns också program för exempelvis språkutbildning, mikrokrediter (små
lån för mindre bemedlade) och en arbetsförmedling.
19. Funktionshindrades rättigheter
Enligt den statliga statistikmyndigheten lever cirka 2,2 miljoner argentinare
med någon form av funktionshinder (cirka sju procent av befolkningen). Enligt
enskilda organisationer stannar funktionshindrade ofta i hemmet. Dels på
grund av begränsningar i allmänna transportmedel och dels på grund av den
allmänna diskriminering som ofta möter dem i samhället. Lagstiftningen som
tillvaratar de funktionshindrades rättigheter lär vara omfattande, men enligt
enskilda organisationer och ombudsmannaämbetet följs de sällan.
Diskriminering av funktionshindrade är förbjudet när det gäller rätt till
utbildning, arbete och övrig statlig service. Enligt den enskilda organisationen
La Usina har emellertid endast drygt 50 procent av de funktionshindrade
avslutat grundskolan och cirka 90 procent räknas som arbetslösa. Skolor, såväl
privata som statliga, är generellt sett dåligt anpassade för funktionshindrade. La
Usina beräknar att cirka 40 procent saknar sjukförsäkring. Den federala staten
är enligt lag skyldig att låta funktionshindrade inneha fyra procent av alla
statliga tjänster. Enligt ombudsmannaämbetet är det i praktiken cirka en
procent.
Trots tvingande lagstiftning förblir större delen av landets offentliga byggnader
och toaletter otillgängliga för funktionshindrade. Enskilda organisationer
menar att situationen är värst utanför storstadsregionerna. I
huvudstadsdistriktet Buenos Aires har trottoarer, pendeltåg- och
tunnelbanestationer samt vissa byggnader anpassats. Cirka 50 procent av
stadens bussar har anpassats sedan 1997, men endast fem procent av
pendeltågen. Tunnelbaneföretaget Metrovías dömdes 2007 att inom sex
månader låta anpassa alla stationer för funktionshindrade. Fallet har
överklagats.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
I Argentina finns ett stort antal enskilda organisationer för mänskliga
rättigheter (se CELS hemsida www.cels.org.ar för en förteckning). De återfinns
framför allt i de större städerna. I provinserna är dock det civila samhället
svagare. Hot och övergrepp mot organisationernas medlemmar förekommer
särskilt i provinserna. Centro de Estudios Legales y Sociales, CELS, koncentrerar sin
verksamhet på polisövergrepp och juridiskt stöd till fattiga. De ger ut en årlig
rapport om de mänskliga rättigheterna.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
21
Flera FN-organ bedriver verksamhet i Argentina som är relaterad till de
mänskliga rättigheterna (UNICEF, UNDP, UNAIDS, FAO, WHO, UNHCR)
Även ILO och IOM har verksamhet i landet. Europeiska kommissionen driver
flera projekt i Argentina för att öka respekten för de mänskliga rättigheterna.
Sverige stöder genom Sida flera projekt relaterade till de mänskliga
rättigheterna via de svenska enskilda organisationerna Forum syd, PMU Interlife
och LO-TCO:s biståndsnämnd.