Denna rapport är en sammanställning grundad
på Utrikesdepartementets bedömningar.
Rapporten kan inte ge en fullständig bild
av läget för de mänskliga rättigheterna i
Utrikesdepartementet
landet. Information bör sökas också från
andra källor.
Mänskliga rättigheter i Kroatien
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna
Stora framsteg har skett vad gäller situationen för de mänskliga rättigheterna i
Kroatien under de senaste tio åren, parallellt med den demokratisering som ägt
rum i landet och närmandet till den Europeiska unionen. Kroatiens
anslutningsprocess till EU har bidragit till en stadig förbättring av
människorättsläget. Förhållanden som är länkade till mänskliga rättigheter
utgör en viktig del i Kroatiens medlemskapsförhandlingar med EU. I
förhandlingarna uppmärksammas de områden som kräver åtgärder från
kroatisk sida.
Det lagstadgade skyddet för de grundläggande mänskliga rättigheterna är i regel
gott i Kroatien och de medborgerliga och politiska rättigheterna respekteras på
det hela taget. Regeringen antog i november 2007 för första gången ett
nationellt handlingsprogram för skydd av de mänskliga rättigheterna.
Programmet sträcker sig fram till och med 2011.
Ett antal faktorer finns dock som fortfarande begränsar läget för de mänskliga
rättigheterna. De långdragna rättsprocesserna och brister vad gäller
rättsväsendets oberoende påverkar den enskilde medborgarens rätt till ett
effektivt rättsskydd.
Även om det lagstadgade skyddet för minoriteter är gott finns problem med
implementeringen av befintlig lagstiftning, bland annat vad gäller minoriteters
möjlighet till anställning i statlig förvaltning. Under senare år har dock
toleransen för mångfald och acceptansen av minoritetsgrupper ökat.
1
Trots de framsteg som har skett de senaste åren har situationen för många av
de flyktingar som flydde undan kriget 1991-1995. ännu inte kunnat få en
tillfredställande lösning. Det gäller särskilt de serbiska flyktingar som önskar
återvända till Kroatien. En annan aspekt relaterat till kriget på 1990-talet är
problem med straffrihet för krigsförbrytelser. Trots regeringens ansträngningar
återstår flera hundra fall som ännu inte är utredda eller där åtal inte har väckts.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer
Kroatien har ratificerat de mest centrala MR-konventionerna:
-
-
-
-
-
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, International
Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), samt de fakultativa
(frivilliga) protokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av
dödsstraffet.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR).
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD).
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against
Women (CEDAW) samt det fakultativa protokollet om enskild
klagorätt.
Konventionen mot tortyr, Convention against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), samt det fakultativa
protokollet om förebyggande av tortyr.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade
konflikter och om handel med barn.
Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees, samt det
tillhörande protokollet från 1966.
Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC).
Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities.
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of All Persons from Enforced Disappearances.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
2
Den kroatiska konstitutionen förbjuder tortyr, misshandel och grym eller
förnedrande behandling. Myndigheterna respekterar i allmänhet dessa förbud
men justitieombudsmannen fick under 2009 in ett 40-tal anmälningar om
övervåld av polisen. Lokala människorättsorganisationer och internationella
organisationer vittnar om att förhållandena i fångvårdsanstalter behöver
förbättras. Många fängelser är överfulla och det råder brist på personal och
kapacitet. Regeringen har under det senaste året vidtagit åtgärder för att
förbättra förhållandena, bland annat genom att bygga ytterligare anstalter och
införa möjligheten till villkorlig frigivning. Internerna tillåts dock oftast ta emot
besök. Män och kvinnor hålls åtskilda och ungdomar hålls åtskilda från vuxna.
Häktade personer hålls åtskilda från dömda.
4. Dödsstraff
Kroatien har avskaffat dödsstraffet samt tillträtt samtliga tillämpliga
konventioner och protokoll rörande dödsstraffets avskaffande.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Den kroatiska konstitutionen förbjuder godtyckliga frihetsberövanden. Enligt
lagen måste polisen utverka ett anhållningsbeslut från en domare och kan
endast genomföra gripanden utan beslut om de tror att den misstänkte
kommer att fly, förstöra bevis eller begå andra brott. Det är dock inte ovanligt
att polisen genomför gripanden utan att först ha fått ett beslut. I sådana fall
krävs att gripandet godkänns av en domare inom 24 timmar.
Inom 48 timmar efter häktning måste domaren besluta om häktningen ska
förlängas. Häktning i samband med fortsatt utredning kan normalt vara upp till
30 dagar. Högsta domstolen kan i undantagsfall förlänga tiden till sex eller tolv
månader beroende på hur allvarligt brottet som den häktade misstänks för är.
Personer som begår brott kan dömas till fängelse från 16 års ålder. Före 18 års
ålder placeras dömda personer i kriminalvårdsanstalt för minderåriga. Barn
mellan 14 och 16 år som begår brott kan dömas till uppfostringsåtgärder.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Reformen av rättsektorn (kapitel 23 i Kroatiens EU-förhandlingar) är ett av
EU:s tydligaste krav på Kroatien i förhandlingarna om landets EUmedlemskap. Framsteg har skett under de senaste åren men den enskilde
medborgarens tillgång till en effektiv rättsapparat brister fortfarande och
hämmas bland annat av en eftersläpning i handläggningen av ärenden.
Som en del av regeringens satsning för att reformera rättsväsendet har ett antal
åtgärder vidtagits för att öka rättsväsendets oberoende och funktion. Bland
annat har Justitieministeriet omorganiserats och lagstiftningen ändrats för att
3
förbättra rekrytering och utbildning av domare och åklagare. Vidare pågår en
reform av domstolsväsendet som innefattar sammanslagning av vissa
underrätter, samt åtgärder för att öka användningen av alternativ tvistlösning .
Utnämningsprocedurerna för medlemmarna i Statens rättsråd (State Judicial
Council), som är högsta instans för rekryteringen av domare, har modifierats för
att öka rådets oberoende. Vidare har en ny utnämningsprocess för domare och
åklagare i Kroatien introducerats under hösten 2010. Det nya systemet innebär
bland annat att en ny domar- och åklagarutbildning tillskapats. Rättsakademin
(Judicial Academy) ansvarar för den nya utbildningen och de första domarna och
åklagarna kommer att examineras under 2012. Vidare har rättsakademin, som
sedan tidigare även ansvarar för fortbildning av domare och åklagare, fått
ökade resurser och är numera självständig i förhållande till justitieministeriet.
Ett av de huvudsakliga problemen inom rättsväsendet är förseningarna i
behandlingen av olika rättsärenden. Förseningarna beror på effektivitets- och
kompetensproblem i domstolarna, liksom på det faktum att många ärenden
som skulle kunna avgöras genom andra förfaranden, ändå tas upp i domstol.
Myndigheterna har de senaste åren vidtagit åtgärder för att minska antalet
ärenden och ansträngningarna har gett resultat. Högsta domstolen har här tagit
det ledande ansvaret. Den så kallade ärendebalansen, det vill säga de ärenden
där domstolarna ännu inte har meddelat beslut, har på fem år minskat med
över 50 procent, från 1,65 miljoner ärenden år 2004 till drygt 796 000 i
december år 2009. Trots denna minskning är ärendebalansen alldeles för hög.
Förseningar finns även vad gäller verkställandet av domar.
Även längden på domstolsprocesserna fortsätter att utgöra ett problem.
Kroatien har flera gånger fällts av Europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna i Strasbourg för att domstolarna inte har meddelat dom eller
beslut inom skälig tid, samt för brist i verkställande av domar och för att inte
respektera rätten till en rättvis rättegång. Medborgarna har rätt att initiera
skadeståndsprocesser rörande rättsprocesser som tagit oskäligt lång tid.
Det förekommer ibland uppgifter om partiskhet och politiskt inflytande över
domstolarna på lokal nivå. Domare är ibland oerfarna och otillräckligt
utbildade. Ett stort antal små domstolar finns, vilka ibland saknar
specialkompetens på vissa områden. EU-kommissionen påpekar i sin
översynsrapport för Kroatien år 2010 att problem finns vad gäller infrastruktur
och utrustning i vissa domstolar. Införandet av en datoriserad ärendehantering
pågår i syfte att göra domstolsarbetet effektivare.
Statens rättsråd är högsta instans för disciplinåtgärder mot domare. Sådana
åtgärder kan röra sig om allt ifrån reprimander till avskedanden. Högsta
domstolen antog i december 2006 en etikkod för domare för att främja
opartiskhet och professionalism inom domarkåren. Domare av serbiskt
ursprung, som tidigare arbetat i rättsväsendet i de områden som inte stod
under den kroatiska regeringens kontroll under kriget på 90-talet, har
4
fortfarande svårt att få tjänst som domare i Kroatien. Överhuvudtaget är
nationella minoriteter underrepresenterade inom rättssektorn (se vidare avsnitt
16).
2008 antogs en lag om rättshjälp, efter påtryckningar från lokala
människorättsorganisationer och det internationella samfundet. Lagen ska
möjliggöra för låginkomsttagare och bidragstagare att kunna tillvarata sina
rättsliga intressen. Trots att lagen har reviderats för att förenkla procedurerna
för rättshjälp finns fortfarande brister i dess implementering. Förfarandena för
att få rättshjälp är komplicerade och graden av utnyttjande är låg, vilket slår
särskilt hårt mot utsatta grupper i samhället.
Parlamentet har en ombudsmannafunktion med fyra ombudsmän
(justitieombudsman, jämställdhetsombudsman, barnombudsman samt
ombudsman för personer med funktionshinder) dit enskilda personer kan
vända sig och anmäla brott mot de mänskliga rättigheterna. Ombudsmannen
kan också själv ta initiativ till att undersöka brott mot de mänskliga
rättigheterna och rikta kritik mot myndigheter. Bland de fall som överlämnats
till justitieombudsmannen märks en svängning från att tidigare främst ha gällt
minoritetspersoners rättigheter och egendomsfrågor, till fall som rör
rättsväsendets bristande funktioner i allmänhet.
7. Straffrihet
Problem finns i Kroatien med straffrihet vad gäller krigsförbrytelser som
begicks i landet under kriget på 1990-talet. Det återstår flera hundra fall som
ännu inte är utredda eller där åtal inte har väckts. Kroatiska domstolar har
under det gångna året fortsatt att åtala såväl etniska serber som etniska kroater
för krigsförbrytelser. Ett ökat antal kroater har åtalats för krigsförbrytelser
under senare år men merparten av de åtalade är alltjämt serber. Även om
rättsväsendet rapporteras att i allt högre utsträckning behandla svaranden på ett
rättvist sätt, uttrycker internationella experter fortfarande oro över att ojämlik
behandling förekommer. Fortsatt förefaller utfallet i krigsförbrytarrättegångar i
vissa fall påverkas av de inblandades etniska tillhörighet.
Rättegångar i den åtalades frånvaro (in absentia) i mål rörande krigsförbrytelser
förekommer fortfarande. Merparten av de åtalade i dessa rättegångar är
personer med serbisk etnicitet som flytt landet i samband med kriget.
Återvändande serbiska flyktingar som dömts i sin frånvaro kan begära en ny
prövning. Numera kan även personer dömda i sin frånvaro begära att få
omprövning utan att återvända till Kroatien. Hittills har endast fyra sådana
begäranden inkommit, varav tre har avslagits.
På grund av kritik från internationella samfundet har regering och myndigheter
genomfört ett antal åtgärder för att minska straffriheten. Den politiska viljan
för att komma till rätta med straffriheten har ökat under senare år. År 2008
antog riksåklagaren (State Attorney’s Office) en handlingsplan i syfte att revidera
5
olika typer av fall som rör krigsförbrytelser. Revisionen, som rör både fall där
oegentligheter i behandlingen har förekommit och fall där ingen ännu har
åtalats, pågår fortfarande men har kritiserats för att gå för långsamt samt för att
inte innefatta alla fall.
Myndigheternas kapacitet för att undersöka misstankar om och åtala för
krigsbrott har förbättras, liksom systemet för vittnesskydd. Lokala och
internationella observatörer har dock genom sin övervakning riktat
uppmärksamhet mot vissa brister som fortfarande förekommer i de nationella
krigsförbrytarrättegångarna. Det gäller bland annat brister i kompetensen hos
domare och offentliga försvarare samt vissa domstolars bristande resurser.
Kompetens och resurser varierar mycket från domstol till domstol. Av de
domstolar som har jurisdiktion i mål rörande krigsförbrytelser finns fyra
domstolar med specialkompetens på området vilka dock fortfarande används i
relativt begränsad utsträckning. Dessutom har observatörer påpekat att den
kroatiska strafflagstiftningen har brister beträffande krigsförbrytelser och
tillämpningen av internationell rätt.
Under 2010 har slutgiltiga domar kommit i två uppmärksammade fall. Det ena
rör Ademi och Norac, vilka stod åtalade för krigsförbrytelser i samband med
militäroperationen Medak Pocket 1993. I samband med att ICTY
(Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien) började
överföra mål till nationella domstolar som ett led i tribunalens
avvecklingsstrategi, fattade domstolen år 2005 beslut om att överföra målet
mot de före detta kroatiska generalerna Rahim Ademi och Mirko Norac till
Kroatien. Rättegången mot de båda inleddes i juni 2007 och högsta instansen
avkunnade dom i mars 2010. Ademi-Norac-rättegången är den enda rättegång
som ICTY har överfört till Kroatien. Rättegången hänvisades till en av de fyra
kroatiska domstolarna med särskilt ansvar för mål överförda från ICTY.
Det andra fallet rör tidigare parlamentsledamoten och ordföranden i Osijeks
stadsförsamling, Branimir Glavaš. Rättegången mot Glavaš inleddes 2007 och
rörde misstanke om krigsförbrytelser mot civila serber i tre olika fall. Han
fråntogs sin parlamentariska immunitet hösten 2006 och var därmed den första
kroatiska parlamentariker som förlorade sin immunitet på grund av misstankar
om krigsförbrytelser. Fallet fick mycket uppmärksamhet, bland annat då
Glavaš skyddades av vissa kroatiska politiker. Glavaš, som har dubbla
medborgarskap, lämnade landet 2009. I juli 2010 dömdes Glavaš till åtta års
fängelse av högsta domstolen i Zagreb. I december 2010 fick Glavaš, som
befinner sig i Bosnien och Hercegovina, den kroatiska domen på åtta år
fastställd i bosnisk domstol.
Samtliga inhemska krigsförbrytarrättegångar bevakas av OSSE-kontoret
(Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) i Kroatien. Det finns
även ett antal kroatiska NGO:er som bevakar krigsförbrytarrättegångarna.
8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.
6
Den kroatiska konstitutionen garanterar yttrande- och tryckfrihet. Det finns
flera medier som är oberoende av statsmakterna.
Den kroatiska televisionen har fyra kanaler med nationell täckning, varav två
statliga. Den statliga televisionen övervakas av ett politiskt sammansatt
programråd, kring vilket ständig debatt förs. Kritiska röster menar att
utnämningarna till rådet är politiserade. Försök till politiskt inflytande över
programinnehållet i den statliga televisionen har också kunnat märkas vid några
tillfällen. En ny lag om den statliga televisionen och radion antogs i december
2010, vars syfte var att komma till rätta med problemen som nämns ovan. Det
återstår att se vad konsekvenserna av den nya lagstiftningen blir.
Frågetecken kan resas runt vissa lokala mediers självständighet, då
ägarstrukturerna runt dessa ofta sammanfaller med lokala politiska
maktstrukturer.
Journalister har vittnat om hot och skrämselpropaganda liksom yttre försök att
påverka innehållet i deras arbete. Dessa uppgifter har rört bland annat
journalister som skriver om korruption, organiserad brottslighet och
krigsförbrytelser.
Den kroatiska konstitutionen garanterar mötes-, församlings- och
föreningsfrihet liksom religionsfrihet. Alla religiösa samfund kan verka utan
inskränkningar. Någon officiell statsreligion finns inte, men den katolska
kyrkan har en särställning och visst politiskt inflytande samt får statligt
ekonomiskt stöd.
9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Kroatien är en parlamentarisk demokrati där alla medborgare över 18 år har
rätt att rösta i fria och hemliga val. Presidenten väljs vart femte år i direkta val.
Parlamentets mandatperiod är fyra år. Det senaste parlamentsvalet ägde rum
den 25 november 2007. Presidentval hölls senast i januari 2010. Lokalval ägde
senast rum våren 2009.
Kroatien har sedan januari 2008 en koalitionsregering. Det största partiet i
regeringskoalitionen är center-högerpartiet HDZ. I regeringen ingår också
Bondepartiet HSS och för första gången sedan kriget på 1990-talet ett serbiskt
parti – det Serbiska oberoende demokratiska partiet SDSS. Regeringen stöds i
parlamentet också av representanterna för nationella minoriteter i parlamentet
(italienare, romer, bosniaker, ungrare och ett antal mindre nationaliteter).
Av parlamentets 153 medlemmar var under den föregående mandatperioden
32 kvinnor. Nuvarande mandatperiod är fördelningen 38 kvinnor och 115
män. Av regeringens 18 medlemmar är två kvinnor, inklusive premiärminister
7
Jadranka Kosor. Åtta av mandatplatserna i parlamentet är reserverade för
minoritetsrepresentanter, varav tre representerar den serbiska minoriteten.
Kroatien antog i december 2002 en konstitutionell lag om nationella
minoriteters rättigheter vilken sedan dess har reviderats vid ett flertal tillfällen.
Enligt lagen ska minoriteter garanteras representation i styrande församlingar
på alla nivåer, (se även avsnitt 16) samt representation inom statlig förvaltning
och rättsväsendet. Som ett resultat av det formaliserade samarbetet mellan
regeringen och det serbiska minoritetspartiet i parlamentet, samt internationella
påtryckningar från OSSE, EU och det internationella samfundet
implementeras lagen bättre än tidigare.
Enligt den konstitutionella lagen om nationella minoriteter ska etniska
minoriteter garanteras representation i lokalt valda församlingar i de fall en
minoritetsgrupp utgör minst fem procent av den lokala befolkningen.
Folkbokföringssiffrorna är dock osäkra och de officiella siffrorna för
minoritetsgrupper överensstämmer inte alltid med det antal som åberopas av
grupperna själva.
Under de senaste åren har ett antal ändringar i de kroatiska vallagarna antagits
för att komma till rätta med anklagelser om korruption och manipulation som
tidigare förekommit i samband med valrörelser på lokal och nationell nivå. Det
kroatiska parlamentet diskuterar för närvarande en lag om politiska partiers
finansiering. Syftet med lagen är att öka öppenheten kring finansieringen och
minska riskerna för korruption. I februari 2007 antogs en ny lag om
röstlängder för att förbättra deras kvalitet. Fortsatt behov att uppdatera
röstlängderna finns. Valmyndigheten (State Election Commission) inledde sin
verksamhet i mars 2007 och övervakade administrationen av det senaste
parlamentsvalet under hösten samma år. OSSE:s valobservatörer konstaterade
att parlamentsvalet i stort hade genomförts i enlighet med en OSSE-stats
åtaganden om fria och rättvisa val. OSSE noterade också att valmyndigheten
hade skött sitt uppdrag professionellt. Vad gällde presidentvalen 2009
bedömde OSSE även i detta fall att valen i stort hade genomförts i enlighet
med OSSE:s och andra kriterier för fria och demokratiska val.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
10. Rätten till arbete och relaterade frågor
Kroatien har ratificerat ILO:s (International Labour Organization) åtta centrala
konventioner om mänskliga rättigheter i arbetslivet. Med anledning av hur
nationella minoriteter behandlas i arbetslivet (se avsnitt 16) finns det dock
brister i tillämpningen av konventionerna nummer 100 och 111 om
diskriminering,
Den lagstadgade arbetstiden och arbetsförhållandena är i allmänhet skäliga och
internationella institutioner, bland andra Internationella valutafonden (IMF),
8
pekar på att Kroatien har en stark arbetsrätt. En stor del av arbetskraften är
dock sysselsatt i den oreglerade ekonomin. Arbetslösheten har sjunkit under
det gångna året, men är fortfarande hög (drygt 18 procent enligt kroatiska
statistikmyndighetens senaste siffror), särskilt i de krigsdrabbade områdena.
Arbetslösheten framhålls ofta som ett av landets stora problem. Problem
förekommer med fördröjningar i utbetalningar av löner.
Arbetslösheten är proportionellt större bland romer och personer av serbisk
etnicitet och det finns tecken på att diskriminering av dessa grupper fortsatt
förekommer på arbetsmarknaden (se vidare avsnitt 16).
Det finns flera fackföreningar och de får verka utan inskränkningar.
11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Sjukvårdspersonalen är i allmänhet välutbildad, men det finns ofta brister i
sjukvårdsinrättningarnas resurser. Läkarvård för barn är kostnadsfri.
Korruption, som är ett problem i hela det kroatiska samhället, förekommer i
vissa fall även inom sjukvårdssektorn.
12. Rätten till utbildning
Utbildning är gratis och obligatorisk till 15 års ålder. Merparten av eleverna
fortsätter skolgången tills de är 18 år. Skolbarn i grundskolan har rätt till gratis
måltider.
Det förekommer att romer diskrimineras i skolan i vissa områden av landet
och det har tidigare varit vanligt att romer har placerats i särskilda klasser.
Myndigheterna har hävdat att klasserna delas upp efter kunskapsnivå och inte
etnisk tillhörighet. På senare tid har myndigheterna dock agerat för att
motverka segregation och i stället infört blandade klasser. Som en konsekvens
av fallet Orsus mot Kroatien i Europeiska domstolen för de mänskliga
rättigheterna planerar den kroatiska regeringen att vidta ett antal åtgärder.
Bland annat har man anlitat språkspecialister som har i uppdrag att följa
barnens språkliga utveckling och ombesörja att erforderlig nivå uppnås så att
eleverna kan flytta över till ordinarie skolklasser. Den låga utbildningsnivån
bland romer har också en förklaring i fattigdom, tidiga äktenskap och
barnafödslar och att romska föräldrar inte alltid väljer att sätta sina barn i skola.
Regeringen antog i mars 2005 en handlingsplan för romernas situation som nu
verkställs gällande skolgång, hälsa, arbete och bostäder. Planen sträcker sig
över en tioårsperiod.
Speciella skolor finns med undervisning på serbiska som följer en särskild
läroplan enligt Erdutavtalet (det avtal som undertecknades i november 1995
och inledde en fredlig återintegrering av de ockuperade nordöstra delarna av
Kroatien).
9
13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Bruttomedelinkomsten per capita i Kroatien är cirka 12 500 euro per år, enligt
kroatiska statistikmyndigheten. Kroatien är därmed det näst rikaste landet av de
forna jugoslaviska republikerna (efter Slovenien). Landet rankas som ett av de
dyraste länderna i Öst- och Centraleuropa. Kroatien hamnar på plats 51 i FN:s
Human Development Index och tillhör länderna med hög utvecklingsnivå.
Sociala indikatorer såsom spädbarnsdödlighet, skrivkunnighet och livslängd är i
paritet med Västeuropa. Det finns dock stora skillnader i levnadsstandard
mellan olika delar av landet.
Vad gäller rätten till bostad påverkas denna av att många bostäder i Kroatien
förstördes under kriget i landet på 1990-talet liksom att många personer som
flydde landet nu önskar återvända. Kroatien har en lag som föreskriver att
personer kan ansöka om återuppbyggnad av egendom som skadats i krig eller
genom så kallade terroristhandlingar (här åsyftas förstörelse utförd av kroatiska
reguljära eller andra förband, under och efter att den väpnade konflikten
avslutats). Rätten till bostad är ett mångfasetterat problem som har negativ
återverkan på antalet flyktingar som återvänder. Egendom, vars ägare (oftast
kroatiska medborgare av serbisk etnicitet) flytt från Kroatien, uppläts i många
fall av den kroatiska regeringen som tillfälliga bostäder åt kroatiska
internflyktingar, samt bosnienkroater som flytt till Kroatien under och efter
kriget. De allra flesta privatägda bostäderna har nu, efter lång försening, kunnat
återfås av sina ursprungliga ägare.
Närmare 30 000 hushåll med serbiskt ursprung, som flydde efter 1992, miste
också sin rätt till statssubventionerade hyreslägenheter, vilka under frånvaron
privatiserades i förmånliga program. Rätten att ansöka om alternativt boende
avgörs av om lägenheten var belägen innanför eller utanför de direkt
krigsdrabbade områdena. Generellt kan sägas att personer som bodde i de
direkt krigsdrabbade områdena har något större möjlighet att beviljas
ersättningsbostad.
Regeringen har antagit ett bostadsprogram för att hantera frågan om
ersättningsbostäder till de flyktingar som önskar återvända till Kroatien och
som förlorat sina tidigare bostadskontrakt. Som del av detta har ett antal
riktmärken för hur många bostäder regeringen årligen ska tillhandahålla satts
upp. Efter påtryckningar från det internationella samfundet har regeringen ökat
ansträngningarna för att förse återvändande och flyktingar med bostäder.
Fortfarande väntar dock flera tusen hushåll på att få sin ansökan om bostad
behandlad. Implementeringen av regeringens riktmärken går långsamt.
Problemet ger återverkningar på regional nivå, där Kroatien tillsammans med
grannländerna Serbien, Montenegro och Bosnien-Hercegovina försöker lösa ut
återstående frågor om återvändande flyktingar. Detta sker bland annat inom
ramen för den så kallade Sarajevoprocessen, vilken initierades 2005. Som
uppföljning till processen hölls en konferens i Belgrad på ministernivå i mars
10
2010. En gemensam deklaration antogs av EU, UNHCR (FN:s
flyktingkommissariat) och OSSE, där de fyra länderna uppmanades att
förbättra situationen för flyktingar, bland annat genom förbättrad
flyktingstatistik, tillhandahållande av bostäder och ekonomisk och social
integration.
OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA
RÄTTIGHETERNA
14. Kvinnors rättigheter
Regeringen har en nationell handlingsplan för jämställdhet och arbetet med
dess genomförande pågår. Kroatien har sedan 2003 en
Jämställdhetsombudsman och parlamentet har en jämställdhetskommitté (se
även avsnitt 9 för kvinnors deltagande i parlament och regering).
Våld mot kvinnor i hemmet är enligt kvinnorättsorganisationer ett utbrett
problem. Under senare år har polisen noterat en ökning av brottskategorin,
vilket kan vara en följd av att fler vågar anmäla brotten. Våld mot kvinnor
faller under allmänt åtal. Medvetandet om dessa brott växer och myndigheter
och enskilda organisationer bedriver utbildningsprojekt för att komma till rätta
med de kunskaps- och attitydproblem som fortfarande finns kvar inom polis
och rättsväsende runt denna brottskategori.
Arbetslagstiftningen förbjuder könsdiskriminering men i praktiken är det oftast
kvinnor som har låglönejobb. Fler kvinnor än män är arbetslösa och kvinnor
har i regel lägre lön än män.
Handel med kvinnor förekommer i Kroatien. Landet är såväl ursprungs- som
genomgångs- och destinationsland för handel med människor för sexuella
syften. Handel med människor är förbjudet enligt lag. Internationella
organisationer på plats vittnar om att polisen blivit bättre på att utreda dessa
brott. Att bekämpa människohandel ingår i utbildningen på polishögskolan.
Myndigheterna har, i samarbete med enskilda organisationer, genomfört
utbildningsinsatser också inom delar av rättsväsendet och för personal vid
gränskontrollerna. Köp av sexuella tjänster är inte olagligt. Att utnyttja offer
för människohandel är dock brottsligt sedan 2005. Flera lokala
frivilligorganisationer noterar att prostitutionen, liksom handeln med
människor för sexuella ändamål, ökat under senare år, som en följd av den
ökande utländska turismen.
15. Barnets rättigheter
Kroatien har en nationell handlingsplan för främjande av barns intressen och
rättigheter som löper mellan åren 2006-2012 och ett nationellt program för
ungdomar från 2009 till 2013. Barnaga är förbjudet sedan 1999.
11
En särskild Barnombudsman finns sedan 2003 och spelar en betydelsefull
opinionsbildande roll. Barnombudsmannen har noterat en ökning i antalet
anmälningar under de senaste åren, främst som ett resultat av dennes ökade
närvaro och visibilitet ute i landet. Dock upplever institutionen brist på
resurser för att tillfredsställande kunna utföra sina uppgifter.
Barnombudsmannen har i sina rapporter riktat uppmärksamhet på våld mot
barn i hemmet och barn som hamnat i kläm mellan föräldrar i konflikt. Enligt
dessa rapporter är rättsväsendets ineffektivitet och längden på rättsprocedurer
problematiskt när det gäller mål om underhållsbidrag. Ombudsmannen har
även uppmärksammat att det råder brist på kunskap hos domare som dömer i
mål om äktenskapsskillnad och underhållsbidrag, vilket har en negativ inverkan
på barnens situation.
Barnombudsmannen har vidare uttryckt oro över vuxnas inställning till barn
och deras rättigheter och framhållit vikten av utbildning med särskild fokus på
de vuxna som arbetar med barn. Rapporter förekommer om våld mot barn
inom utbildningssystemet.
Kroatiens regering har ambitionen att se till att barn som inte kan bo hos sina
biologiska föräldrar får bo i fosterhem. Fortfarande är det dock vanligt att barn
och ungdomar som inte kan bo hemma bor på institution.
Det finns många enskilda organisationer som arbetar för barns rättigheter i
landet.
16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Konstitutionen stadgar att ingen får diskrimineras på grund av ras, kön, språk,
religion, politisk eller annan åsikt, nationalitet, utbildning, social status med
flera grunder. Lagen om nationella minoriteters rättigheter garanterar
minoritetsrepresentation i styrande församlingar på alla nivåer samt anställning
i statlig förvaltning och rättsväsende. En omfattande anti-diskrimineringslag
antogs av parlamentet i juli 2008.
I Kroatien finns flera olika nationella minoriteter, varav serber utgör den
största gruppen. Enligt den senast genomförda officiella folkräkningen från
2001 uppgår andelen serber till 4,5 procent (att jämföra med 12 procent i
folkräkningen 1991). Näst största grupp är bosniaker (0,47 procent), åtföljd av
italienare (0,44 procent), ungrare, albaner, slovener och romer (sammanlagt
0,21 procent). I juni 2010 ändrades konstitutionen så att 22 nationella
minoriteter nu erkänns istället för de tidigare tio. En ny folkräkning kommer
att ske under 2011.
Sedan 2008 ingår Serbiska oberoende demokratiska partiet (SDSS) i landets
koalitionsregering. Det har lett till att minoritetsfrågan under de senaste åren
12
fått en ökad vikt i det dagliga arbetet. Presidenten, premiärministern och
ledande politiker har också de senaste åren manat kroatisk-serbiska flyktingar
att återvända till sitt hemland, och har genomfört ett antal viktiga symboliska
gester, som besök hos serbiska återvändare i de tidigare krigsdrabbade
områdena. Den kroatiska presidenten Ivo Josipovic och hans serbiska
motsvarighet Boris Tadic har sedan Josipovics tillträde i februari 2010 arbetat
för att förbättra grannskapsrelationerna och verka för fred, stabilitet och
försoning i regionen, bland annat genom ett antal möten i respektive land.
Detta har lagt en politisk grund för fortsatt arbete vad gäller utestående frågor
från krigen på 90-talet, däribland minoritetsfrågor.
Situationen för minoriteter i Kroatien förbättras stadigt, även om
diskriminering av framförallt serber och romer fortfarande förekommer.
Inhemska människorättsorganisationer vittnar om att den direkta
diskrimineringen minskat, men att indirekt diskriminering fortfarande
förekommer. Minoriteter är fortfarande underrepresenterade inom förvaltning,
polis och rättsväsende. Den centrala förvaltningsmyndigheten har sedan 2007
använt sig av rekryteringsplaner med målet att öka rekryteringen av personer
som tillhör minoriteter till statlig förvaltning. Ett problem är att personer som
tillhör en minoritet inte alltid vågar åberopa sin minoritetstillhörighet för att få
sina rättigheter tillgodosedda. Vissa problem med minoritetsrepresentation
inom lokala valda församlingar förekommer.
Återvändande serber har ibland svårt att komma in på arbetsmarknaden och
diskrimineras också i tillgången till infrastruktur, till exempel genom att ett
antal byar har brister i tillgång till el och vatten. Den kroatiska regeringen
arbetar med att återanknyta infrastrukturen. Regeringen har de senaste åren
satsat stora resurser för att tillhandahålla bostad för de flyktingar som vill
återvända och som förlorade sina bostadskontrakt (liknande hyreskontrakt) i
samband med att de flydde (se även avsnitt 13).
Antalet incidenter med etniska motiv mot framförallt personer av serbiskt
etnicitet rapporteras minska. Såväl lokala människorättsorganisationer som
internationella organisationer vittnar om att polis och myndigheter nu reagerar
mer professionellt på dessa brott. Brottskategorin ”hatbrott” infördes i kroatisk
lagstiftning i oktober 2006. Under 2010 tillsattes en arbetsgrupp för
övervakning av hatbrott på nationell nivå.
Uppskattningsvis bor mellan 30 000 och 40 000 romer i Kroatien. Vissa av
dessa lever bokstavligen utanför samhället och har problem att få utbildning,
medborgarskap, identitetshandlingar och upplever svårigheter att integreras på
arbetsmarknaden. Regeringen har skapat en kommission som ska bevaka
efterlevnaden av den nationella handlingsplanen för den romska
befolkningsgruppen. Handlingsplanen innehåller lagstiftningsåtgärder samt
konkreta åtgärder för att komma till rätta med de problem som romerna möter.
Se även avsnittet om rätten till utbildning (avsnitt 12).
13
17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Diskriminering på grund av sexuell läggning är förbjudet enligt lag. Det finns
dock fortfarande fördomar mot homo- och bisexuella och transpersoner
(HBT-personer) och i praktiken förekommer ett visst mått av diskriminering.
Hot och attacker mot HBT-personer förekommer. Det finns flera grupper som
aktivt arbetar för homosexuellas rättigheter genom kampanjer för att vidga
förståelsen och toleransen för homosexualitet. En gay pride-parad genomförs
årligen i Zagreb.
Parlamentet har antagit en lag om samboförhållanden mellan personer av
samma kön där frågor om underhåll och gemensam egendom regleras.
18. Flyktingars rättigheter
Kroatien antog en ny asyllag i juli 2007. Lagen trädde i kraft den 1 januari 2008
och har sedan dess ändrats vid ett par tillfällen. Enligt UNHCR är lagen en
betydande förbättring jämfört med den tidigare asyllagen från 2004. Lagen har
skapat en nationell asylprocess i enlighet med asylkonventionen från 1951 och i
linje med EU:s acquis (EU-ländernas gemensamma skyldigheter och
rättigheter). Ett nationellt centrum för flyktingmottagning inrättades 2006. År
2008 ansökte 155 personer om asyl i Kroatien. Mellan 2006 och december
2010 har 20 personer beviljats asyl i Kroatien. I vissa fall har personer beviljats
tillfälligt skydd i landet.
Det saknas tillförlitlig statistik över exakt hur många kroatiska serber som
flydde landet under kriget 1991-1995, men enligt UNHCR:s uppskattningar
rörde det sig om cirka 250 000 personer. De flesta av dessa flydde i slutet av
kriget, under operationerna Blixt och Storm 1995. Enligt den kroatiska
regeringen hade drygt 132 000 av dessa återvänt fram till december 2009.
Endast drygt hälften stannar dock i landet permanent på grund av otillräckliga
levnadsförhållanden, svårighet att återfå bostäder eller att få kompensation för
att dessa förstörts, bristande infrastruktur i områden för återvändande samt
hög arbetslöshet i minoritetsgrupperna.
Under kriget flydde cirka 120 000 bosnienkroater till Kroatien. Merparten av
dem som har stannat kvar i landet har fått kroatiskt medborgarskap på grund
av sitt kroatiska ursprung och är idag att betrakta som integrerade i det
kroatiska samhället.
19. Funktionshindrades rättigheter
Konstitutionen tillförsäkrar funktionshindrade skydd och integration i
samhället. De utsätts inte för några öppet diskriminerande åtgärder, men har
samtidigt svårt att finna arbetstillfällen. Tillgången på särskild utbildning är
begränsad, bland annat av ekonomiska skäl. En stor skillnad görs mellan
14
vanliga funktionshindrade och personer som drabbades av
funktionsnedsättning på grund av sina insatser i kriget, så kallade
krigsveteraner, vilka åtnjuter större stöd, inklusive finansiella subventioner, från
staten.
Kroatien undertecknade FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter i
mars 2007 och ratificerade konventionen i augusti samma år. I juni 2007 antog
regeringen en nationell strategi för lika möjligheter för funktionshindrade.
Sedan 2008 har Kroatien en Ombudsman för personer med funktionshinder.
Personer med psykiska funktionshinder är intagna på särskilda inrättningar,
trots regeringens intention att flytta vården från institutionerna. De lokala
socialvårdsalternativen är dock ännu inte tillräckligt utbyggda för att kunna
ersätta institutionerna.
ÖVRIGT
20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det finns en rad oberoende organisationer som arbetar med att främja
mänskliga rättigheter i Kroatien. De bedriver verksamhet utan några
restriktioner. En särskild lag för enskilda organisationer har förbättrat deras
möjligheter att verka i landet. Flera organisationer bjuds regelbundet in av
regeringen att delta i arbetsgrupper för att ta fram lagförslag. Det finns en
särskild myndighet för samarbete med enskilda organisationer. Staten
finansierar deras verksamhet till viss del.
21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Flera internationella organisationer och organ bedriver verksamhet i Kroatien.
Dit hör till exempel UNDP (FN:s utvecklingsprogram), OSSE
(Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) och UNHCR (FN:s
flyktingkommissariat). Ett antal av dessa organisationer har dock fasat ut sin
fältverksamhet, men behållit kontor i Zagreb. EU har en relativt stor
delegation i Zagreb, som även nära följer situationen för de mänskliga
rättigheterna bland annat på grund av kopplingen till Kroatiens EUförhandlingar. Ett antal utländska enskilda organisationer är aktiva i Kroatien.
Det bilaterala utvecklingssamarbetet mellan Sverige och Kroatien är nu helt
utfasat.
15
