Predikan i S:t Hans kyrka Kristi Himmelsfärds dag den 5 maj 2005 Daniel 7:13-14 * Apostlagärningarna 1:1-11 * Johannes 17:1-8 nglarna undrade, stod det, varför lärjungarna stod såg mot himlen. Enklaste svaret på den frågan är förstås att de tittade efter Jesus som lyfts upp "i höjden" och försvunnit ur deras åsyn. Fast Han lyftes inte så långt, och eftersom änglar till sin natur inte kan vara elaka och ställa spydiga frågor, så frågade de kanske för att på det sättet tala om för de förundrade lärjungarna att Jesus inte farit upp till himlen utan fortfarande fanns mitt ibland dem – denna dag och alla andra dagar intill tidens ände – fast osynlig. Jesus var alls inte försvunnen upp i himlen utan försvunnen bara från vår åsyn. I nästa mening berättade änglarna att Jesus ska komma tillbaka och att det ska gå till så som Han farit upp till himlen. Jesus ska alltså bli synlig igen, materialiseras från den osynliga delen av verkligheten. Kanske var det för att påminna Jesu lärjungar både då och nu om att det tillhör en kristens identitet att vara medveten om Jesu återkomst och också leva därefter? Eller kanske ville änglarna hålla ihop Jesu himmelsfärd med det som hänt med Jesus under hela Hans synliga tid på jorden. Av episteln framgår ju hur Jesus under tiden mellan Påsken och Himmelsfärden gick igenom och liksom repeterade det som hade hänt och knöt ihop det med fortsättningen framöver. Jesu himmelsfärd var inte en avslutning utan ett epokskifte i Guds plan med världen. I den nya epoken skulle den Helige Ande komma och ge kraft, och lärjungaskaran – alltså den kristna kyrkan – vara Guds synliga redskap och hjälpmedel, frälsningens och evighetens nådemedel. För att vi ska kunna vara det behöver vi ha blicken riktad mot himlen, med fötterna samtidigt stadigt ställda på jorden. Vi lever i världen, inte i himlen, men vi lever inte av världen utan av himlen – och kanske var änglarnas fråga varför de stod och såg mot himlen ett sätt att tala om att en kristens uppgift är att göra himlen närvarande och synlig här i världen. Jesus, vars kropp blev osynlig och numera är i himlen, är ett med den kristna kyrkan, som är Hans synliga kropp i världen. Därför står vi på jorden och ser samtidigt mot himlen. Så som änglarna noterade. Hur det gick till när Jesus kom tillbaka hem till Gud Fader berättar den gammaltestamentliga läsningen. Den texten handlar om flera saker, men en är hur det var när Jesus återvände till Gud Fader, den Uråldrige. Jesus har, säger kristen tro, alltid funnits till, innan världen skapade, till och med före all tid. När Han blev människa i jungfru Maria avstod Han för en tid från en del av sina egenskaper och färdigheter, framför allt att vara närvarande överallt, att veta allt och att ha all makt. Han "utblottade sig och avstod från allt", som det står (Fil 2:6-7). Det Han avstod från när Han blev människa, återtog Han fullt ut vid himmelsfärden. Då gavs Honom makten, äran och herraväldet igen, så att alla ska tjäna Honom, så som Daniel fick det uppenbarat för sig. Men Jesu förhärligande började tidigare. Evangeliet idag utgör den första delen av "Jesu översteprästerliga förbön". Den bad Han på Skärtorsdagskvällen omedelbart före sitt lidande. "Stunden har nu kommit" sade Han till Gud Fader, "förhärliga nu Din Son, så att Sonen kan förhärliga Dig". Det står att Han då lyfte blicken mot himlen, Han också. Just när Han skulle fullborda det verk som Gud gett Honom att utföra, då såg Han mot himlen. Det är Ä och en poäng att det var här på jorden, mitt i den farliga och onda verkligheten, som Han förhärligades. Om vi sedan funderar vidare på att vi som kristna och som församling är redskap åt Gud och Jesus i Hans frälsningsgärning med världen, då kanske Jesus idag ber "förhärliga nu Din kyrka, så att kyrkan kan förhärliga Dig, Du har ju gett kyrkan makten att ge evigt liv åt alla som Du vill". Och kanske vi, som hör hemma i S:t Hans och som idag på vår kyrkas årsdag har anledning att reflektera lite extra över varför vi finns här, kanske vi till och med vågar tro att Jesus ber för just oss och säger: "förhärliga nu mitt folk i S:t Hans, så att de kan förhärliga Dig, Gud Fader, de har ju makten att ge evigt liv åt dem Du vill". För tänk om det verkligen är så att våra medmänniskors eviga liv hänger på att vi tar Jesus på allvar och låter Gud förhärliga oss. Det var så i Sodom en gång. Om det hade funnits ett bedjande kyrkfolk där hade Gud skonat hela staden. Det fanns det inte. Om vi inte låter Gud förhärliga oss så att vi kan förhärliga Gud, så kan alltså hela Ekholmen stryka med på domens dag. Den uppfordrande tanken kan vi naturligtvis blunda för, till skillnad från lärjungarna på himmelsfärdsdagen som såg mot himlen och också från Jesus när Han skulle fullborda det verk som Gud gett Honom i uppdrag att utföra. Fast det vore förfärligt om Guds änglar skulle behöva säga till oss: "Varför ser ni inte mot himlen?" Den härlighet som skall finnas i och omkring oss är inte vår egen, utan Guds. Det första viktiga för oss, både som enskilda och som församling, är att hålla oss till Jesus. När vi, som kristna eller som församling, vill göra något är det primära att be Gud att få gå Hans ärenden – så som Jesus själv bad på Skärtorsdagskvällen. Jesus var den gången medveten om att Gud skulle förhärligas genom det lidande och död Han hade framför sig. Förhärligandet går genom lidande. Också det verk Gud skickar oss in i kan vara av samma sort. Att Jesus ber att Gud ska förhärliga oss innebär att Guds Ande ska komma över oss och ge oss kraft. Då måste vi öppna för Honom, driva ut både synden och den egna förträffligheten, både högmodet och de egna lustarna och i stället be. Ty Guds Ande kommer när vi ber. När vi frestas att bli stolta över vår framgång eller när vi plågas över synden som river sönder är det enda framkomliga att komma till Jesus, lita på Honom och inte på vår egen kompetens, men inte heller tilltro vår egen synd och brist att kunna hindra Honom. Om vi ser på Jesus är Han i himlen, i Gud Faders härlighet – och samtidigt på jorden, med oss alla dagar intill tidens ände. Inte vet jag egentligen varför änglarna frågade Jesu lärjungar varför de stod och såg mot himlen. Men det kan ändå få påminna oss om vår kallelse att leva himlen här på jorden, till både vår egen och andras salighet och frälsning. Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, nu och alltid och i evigheters evighet. Amen Niklas Adell, präst