2010‐01‐14 Slutrapport av Naturvårdsverkets regeringsuppdrag – Förslag till nationella åtgärder enligt Baltic Sea Action Plan (BSAP) (Naturvårdsverkets rapport 5984 och 5985) CCB tackar för möjligheten att svara på remissen och lämnar följande svar. CCB har tidigare
kommenterat utkast på förslag till nationella åtgärder enligt BSAP och kan nu konstatera att
flera förslag har utvecklats och har kompletterats samtidigt är allt för många av åtgärderna är
fortsatt utredande och mindre av konkreta aktioner.
Generellt är finansieringen av åtgärderna oklar. Även om det ibland är svårt att följa
beräkningarna av kostnaderna kan det konstateras att de sex mest kostsamma insatserna är
endast finansierade till en sjättedel och merparten saknar säker finansiering över huvudtaget.
Nedan följer våra kommentarer till ett antal av de presenterade förslagen inom övergödning
och biologisk mångfald.
Övergödning Det beting för minskning av utsläppen av N och P till Östersjön, som Sverige åtagit sig inom
HELCOM, innebär att Sverige måste anstränga sig till det yttersta för att kunna uppfylla dessa
hårda krav. Då jordbruket står för ca 50 % av Sveriges närsaltavrinning till havet, måste
jordbrukssektorn ta ansvar för att på allvar utreda åtgärder inom jordbruket som kan minska
dess närsaltavrinning med minst 50 %.
Vi konstaterar att bara en av de föreslagna åtgärderna för minskat närsaltläckage från
jordbruket (Greppa Näringen) avser ett mer effektivt utnyttjande av kväve och fosfor, som
kan leda till ett minskat behov av tillförda gödningsämnen. Övriga åtgärder är i huvudsak
kopplade till att försöka minska den övergödsling som redan skett.
Enligt de förslag till fosforreduktion till egentliga Östersjön som Sverige redovisat, kan fosfor
reduceras med 170 ton. Jämfört med det beting Sverige åtagit sig, 280 ton fosfor, kommer
Sverige att bara uppfylla 60 %. Detta mål är alltså klart otillräckligt. Ytterligare åtgärder
måste till, främst inom jordbrukssektorn, som står för 45 % av Sveriges fosforutsläpp till
egentliga Östersjön.
Om Sverige, som varit det land i Östersjöområdet som hårdast drivit frågan om kraftfulla
minskningar av närsalter, inte kommer att ta de överenskomna utsläppsminskningarna på
allvar kommer flera andra Östersjöländer att finna starka skäl för att inte behöva uppfylla sina
beting. Sveriges politiska trovärdighet och internationella engagemang inom HELCOM för att
genomföra BSAP står på spel, om Sverige inte anstränger sig till det yttersta för att uppnå de
utsläppsminskningar av närsalter som Sverige har åtagit sig.
1 E 3 b. Förbättra reningen från enskilda avlopp
Enligt HELCOM rekommendation 28E/6 ang ”On-site wastewater treatment of single family
homes” ska inom 10 år, fr o m november 2017, alla enskilda avlopp i Sverige uppnå en
reningsgrad motsvarande 80 % för BOD5, 70 % för Tot-P och 30 % för Tot-N.
Det synes därför underligt att det inte planeras några svenska åtgärder för P- och N-rening för
enskilda avlopp i Öresundsområdet, och ingen rening av P i Kattegatts avrinningsområde, i
enlighet med HELCOMs rekommendation.
E 4. Förbjud fosfater i tvättmedel
Det svenska förbudet mot fosfater i tvättmedel och maskindiskmedel är en bra och
kostnadseffektiv åtgärd. Sverige bör överväga att gå vidare med förbud av fosfater också i
handdiskmedel.
E 5. Åtgärda närsaltutsläpp från jordbruket
Den viktigaste åtgärden saknas bland förslagen, nämligen:
Utveckling av ett närsaltbalanserat jordbruk och en kretsloppsanpassad samhällsstruktur
som recirkulerar näringsämnen – den enda långsiktigt hållbara lösningen för att minska
slöseriet med närsalter och som väsentligt minskar närsaltavrinningen från jordbruket
2 Livscykeln för närsalter i dagens samhälle kan illustreras med teckningen ovan.En intensiv
jordbruksproduktion importerar stora mängder fosfor, kväve och kalium (NPK).
Importen tas från länder utanför Sverige. Fosfor kommer från mineralbrytning av en ändlig
resurs som beräknas vara slut inom 100 år. Kväve framställs med processer från luftens
kväve, vilket kräver stora mängder energi.
Då dessa närsalter fortfarande är relativt billiga kan jordbrukarna slösa med gödningsämnen
vilket gör att stora mängder närsalter läcker ut via diken, vattendrag och ut till havet, och ner
till grundvattnet. Jordbrukarna har inga riktiga incitament för att hushålla med närsalterna.
Närsalterna transporteras som mat till människorna i städer och samhällen där det inte finns
några bra system, t ex avloppsvattensystem, avfallsuppsamlingssystem etc, som kan samla
upp närsalterna från den förbrukade maten, i en ren form, bl a utan inblandning av toxiska
föroreningar, och som kan levereras tillbaka till jordbruket som gödningsämnen.
Resultatet blir att återföringen av närsalter från städer och samhällen till lantbruket blir
försumbar, och kan därmed inte täcka behovet av närsalter som behövs i
jordbruksproduktionen. Vi får ett samhälle som slösar bort närsaltresurserna, och som p g a
detta istället skapar allvarliga ekologiska problem som övergödning, då värdefulla närsalter
tillåts läcka ut från åkermark pga övergödsling, och väsentliga mängder närsalter också tillåts
gå ut med avloppsvatten till vattendragen.
3 Denna situation har uppstått genom att människans produktion av kväveföreningar har skapat
ett växande överskott av kväveföreningar som lagrats upp i miljön och förändrat det globala
kvävekretsloppet, vilket leder till att överskottet till slut hamnar i havet, som blir slutstation
för alla vattenföroreningar.
Vad är lösningen för att undvika övergödsling och övergödning?
För att långsiktigt kunna lösa övergödningsproblemet måste samhället styras mot
kretsloppsanpassade lösningar för närsalterna. En verklig återrecirkulation av fosfor och
kväve måste till. Jordbruket har här en nyckelroll.
En viktig åtgärd är att utbilda jordbrukarna hur de på ett mer effektivt sätt kan hushålla med
gödningsämnen, för att spara resurser och pengar. Därför är projektet ”Greppa näringen” som bedrivits i LRF regi under flera år, en viktig bas för ett nytt tänkande. Tyvärr har resultatet av
detta arbete inte lett till några stora reduktioner av närsaltavrinningen från lantbruket.
Belastningen av närsalter till Östersjön kommer fortfarande till ca 50 % från lantbruket.
Detta visar att rådgivning, och frivilliga åtgärder, inte är tillräckligt för att väsentligt minska
närsaltläckaget från jordbruket. Andra åtgärder måste till för att mer effektivt komma åt
problemet.
Förslag till åtgärder saknas helt inom helt avgörande områden, nödvändiga för att minska
närsaltavrinningen från jordbruket, bl a
- Ekonomiska styrmedel som långsiktigt gynnar ett växtnäringsbalanserat jordbruk
HELCOMs nya Annex III, Part 2, Prevention on Pollution from Agriculture, som är lagligt
bindande för alla HELCOM-stater, anger:
“The application of nutrients in agricultural land shall be limited, based on a balance between
the foreseeable nutrient requirements of the crops and the nutrient supply to the crops from
the soil and the nutrients with a view to minimise eutrophication.
National guidelines should be developed with fertilising recommendations”
Detta innebär att HELCOMs medlemsländer ska utveckla tydliga och effektiva regler att få
till stånd närsaltbalanserat jordbruk. Jordbrukssystem med stor import av närsalter skapar
vanligen ett växtnäringsöverskott, som långsiktigt kommer att läcka ut ur systemet, främst till
vatten. Avgifter på inköpt P och N gynnar sparsamhet med gödningsämnen och ett
undvikande av ett överskott. Ett sådant system kommer att missgynna t ex djurgårdar utan
egen foderproduktion, och som därmed importerar mycket foder, men gynna gårdar som har
en mer balanserad produktion mellan växande grödor och djurproduktion, vilket ger bättre
möjligheter att skapa ett närsaltbalanserat jordbruk utan stort närsaltläckage.
Naturvårdsverket och Jordbruksverket bör ges i uppdrag att utreda:
4
ett avgiftssystem för mängden P och N som köps in till jordbrukföretag. Systemet ska
effektivt styra mot mer närsaltbalanserade jordbruk i Sverige. Förslag till och
konsekvenser av lämpliga system och avgiftsnivåer bör utredas och beskrivas med
beaktan av andra tidigare och pågående utredningar, bl a utsläppshandel för
växtnäringsläckage.
-Införande av ekonomiska styrmedel som begränsar användningen av handelsgödsel
Återinförande av handelsgödselavgiften
Människans produktion av kväveföreningar har skapat ett enormt överskott av
kväveföreningar som lagras upp i miljön, där det skapar olika miljöproblem.
Kväveöverskottet utgör grunden till övergödningen av haven. Därför måste användningen av
konstgödsel begränsas kraftigt.
Avskaffandet av handelsgödselavgiften
Sveriges avskaffande av handelsgödselavgiften kommer att leda till ett ökat
växtnäringsläckage från jordbruksmark till havet. Det måste därför ses som ytterst märkligt att
Sverige, som är internationellt drivande för att minska övergödningen av Östersjön, tar bort
ett ekonomiskt styrmedel som effektivt kan begränsa kväveläckaget från jordbrukssektorn.
Man tar alltså bort ett styrmedel för jordbrukssektorn, som är den enskilt största källan till
kväveutsläppen till havet.
Ekonomiska intressen från jordbrukssektorn tillåts köra över den miljövårdspolitik och de
miljövårdsmål som Sverige antagit. Genom sådana beslut kan Sveriges politik för Östersjöns
miljö inte längre anses trovärdig.
Avgiften har varit ett mycket viktigt styrmedel för att begränsa kväveläckaget från
jordbruksmark. Avgiftens betydelse visar sig tydligt, när jordbruksverket strax efter
avskaffandet, höjer sin rekommendation för gödselgivor med ytterligare 10 kg N/ha.
Jordbruksverket tillåts att göra rekommendationer som kommer att öka kväveläckaget.
Istället för ett avskaffande av avgiften borde man istället höja avgiften. Sverige bör också
internationellt inom HELCOM driva att det införs en handelsgödselavgift i hela Östersjöns
avrinningsområde. Detta skulle kunna ha mycket positiva effekter för minskat kväveläckage
till Östersjön.
Tills ett effektivt system som långsiktigt gynnar ett växtnäringsbalanserat jordbruk är på plats
bör man:
återinföra avgiften på kväve och fosfor i handelsgödsel och höja den, samt återföra
avgiften till jordbruket som stöd för miljöåtgärder;
stimulera bra växtnäringsbalanser på gårdsnivå t ex genom ökat stöd till ekologisk
odling.
5 -Ytterligare åtgärder för ekonomisk stimulans av ekologisk produktion i Östersjöns
avrinningsområde
Förslagen saknar helt åtgärder för att stimulera till utökad ekologisk produktion, som har
mindre läckage av kväve per hektar än konventionell produktion. Detta har visats i flera
studier att ekologisk produktion ger mindre risk för övergödning, då överskottet av kväve (dvs
skillnaden mellan det som tillförs jordbruksmarken, jämfört med det kväve som bortförs via
produktionen) är betydligt lägre än vid konventionellt lantbruk. Ekologisk produktion
hushåller bättre med kväve, då man inte får ersätta detta med handelsgödsel.
För att långsiktigt minska läckaget från jordbruket måste man stimulera all produktion som
minskar användningen av gödningsämnen per hektar. Idag är det ekologisk produktion som
representerar detta produktionssätt på bästa sätt.
-Regler/lagstiftning som begränsar områden med hög djurtäthet i förhållande till
spridningsareal för stallgödsel, respektive områden med ensidiga, ettåriga växtföljder
Djurgårdar producerar ofta ett överskott av gödsel som många gånger inte kan tas om hand på
ett växtnäringsbalanserat sätt. Gödsel sprids på jordar i Sverige som redan har ett högt
näringsinnehåll, och på områden med en låg retention för N och P till havet. Kartor över
Sverige finns framtagna som visar retentionen i mark, vattendrag och sjöar till havet (Se SNV
rapport 5830, Sveriges åtaganden i Baltic Sea Action Plan, maj 2008, Bilaga 4 – Kväve- och
fosforretention kartor)
En strukturförändring av jordbruksproduktionen är också nödvändig på sikt. Åtgärder bör
genomföras som begränsar antalet djur i förhållande till spridningsarealen i de mest
läckagekänsliga områdena. De kartor avseende kväve- och fosfor retention i mark, vattendrag
och sjöar till havet som framtagits, bör användas. I t ex områden där retentionen är lägre än 20
% avseende kväve och fosfor bör djurtätheten begränsas avsevärt inom en 8-10-års period.
Sådana regler skulle komma att leda till positiva strukturförändringar för att minska
övergödningen till havet.
-Regler/lagstiftning som förbjuder all spridning av stallgödsel på hösten samt regler om en
obligatorisk lagringskapacitet på 12 månader för all stallgödsel i alla svenska områden med
intensiv jordbruksproduktion (Skåne, Blekinge, Halland, Väster- och Östergötland och
Mälarlandskapen)
Minskad spridning av stallgödsel på hösten, t ex inför sådd av spannmål, reducerar
kväveläckaget. Det borde vara en självklarhet att tillämpa sådana rutiner, för att inte slösa bort
en växtnäringsresurs. Åtgärden innebär att lagringskapaciteten för stallgödsel måste byggas ut
i dessa områden.
Förslaget att införa obligatorisk lagringskapacitet på 12 mån för all stallgödsel, bör också
utvärderas, med avseende på minskad närsaltbelastning till Östersjön. Om man vill sprida
näring/gödsel vid den tidpunkt när grödorna tar upp gödsel, måste man ha en lagringstid om
6 12 mån. Annars kommer gödsel att spridas på öppna marker där det inte finns någon gröda
som kan ta upp gödningsämnena.
-Åtgärder som behöver utvecklas
Ett grundproblem angående jordbrukssektorn, och de flesta myndigheter och institutioner som
är knutna till lantbruket, är inställningen att man anser att jordbruket har en rättighet att få
öka miljöbelastingen på våra vattendrag och hav.
Med den inställningen kan jordbruket aldrig fås att bli långsiktigt hållbart. För andra
samhällssektorer, t ex industriutsläpp, gäller ”Pollutors Pay Principle” (PPP), vilket innebär
att den som förorenar ska stå för kostnaden att motverka föroreningen. Förslag bör därför
utvecklas som innebär att man börjar tillämpa PPP också på jordbrukssektorn.
Det måste utvecklas styrsystem som gör det lönsamt för lantbrukaren att hushålla med fosfor
och kväve. Detta är det enda sättet att långsiktigt kunna minska växtnäringsläckaget från
jordbruket till havet. Man måste angripa källan till läckaget, mängden gödningsämnen som
används per hektar, istället för att med olika metoder försöka täppa det läckage som orsakats
av för hög växtnäringstillförsel. Ett seriöst arbete måste starta med denna inriktning, om vi
ska kunna lösa problemet med högt näringsläckage från jordbruket.
Biologisk mångfald B3. Komplettera nätverket med BSPA med Natura 2000 områden och peka ut
ytterligare BSPA, speciellt i utsjöområden
Den vilda Östersjölaxen, skyddad enligt EU Habitat-direktiv, måste säkerställas en
”favourable conservation status”, bl a genom skydd som Natura 2000-områden.
Sverige bör därför gå igenom alla vilda lax-älvar, och på kartor markera alla lek-, uppväxtområden i älvarna och i kust – och mynningsområden där lekande lax och smolt uppehåller
sig. En plan för att göra alla viktiga områden under laxens hela livscykel, till Natura 2000
områden bör utarbetas.
B5. Förbättrad klassificering av habitat och arter till 2011
Det är oklart om detta inkluderar arter som vandrar upp i sötvattenområden, och om de habitat
som finns uppströms ska inkluderas. Det talas i planen om att utveckla ett EUNISklassificeringssystem anpassat för marina miljöer. I EUNIS finns marine, coastal och inland
waters se B7b.
B7a. Ta fram och utveckla Marina landskapskartor på befintlig underlagsinformation
En del av detta viktiga arbete är att digitalisera befintligt material, vilket i planen har flyttats
till punkten A3d. Sjöfartsverket har beräknat att det ska kosta 70 miljoner över 5 år, vilket
7 förefaller mycket dyrt. Som jämförelse kan nämnas att Vattenfall Sverige nyligen har
processat och scannat 780 000 kartor från storlekarna A4-A0 till digital form. Detta arbete
kostade 13 miljoner.
B7b. Identifiera och kartlägga potentiella och aktuella habitat t.ex. tång, ålgräs och
blåmusslor samt uppväxtområden för kustfisk genom att utveckla modeller och andra
verktyg och utveckla ett gemensamt angreppssätt för att minska negativ påverkan till
2013
I detta arbete är det viktigt att inte bortse från habitat viktiga för de arter vars livscykel
inkluderar både söt – och saltvattenområden. Detta arbete berör även B3 och B5 i hög grad
då kompletteringen av BSPA och en förbättrad klassificering av habitat och arter hänger ihop
med marina landskapskartor och en ekosystemansats.
Den Habitat-klassade Östersjölaxen lever i tre av EUNIS habitat-typer: marine, coastal och
inland waters. Detta berör även andra arter som havsöring och nejonöga m.fl. Arbete med
B20.b, klassificering och kartläggning av älvar bör rimligen samordas med B7.
B10, B12, B17 2:f Utveckla ett rapporteringssystem, databas av tumlarförekomst samt
utveckling och genomförande av effektiv uppföljning och rapportering av bifångster av
fåglar och däggdjur
Ett starkt stöd till SAMBAH projektet är av största vikt då detta projekt har möjligheten att
för första gången kunna ge en bild av förekomsten och spridning av tumlare i Östersjön. En
ansträngning bör göras för att sprida information om projektet och inte minst när de 300
detektorerna ska utplaceras att fiskare, sportfiskare, färjetrafik och fritidsbåtägare är medvetna
om vad de är och att de skyddas från skadegörelse etc.
Övervakning i fråga om bifångster av fåglar och däggdjur har i planen listats som
komplicerade och dyra, men denna typ av övervakning har uppenbara kopplingar till andra
syften som att kontrollera fisket vad gäller utkast samt kontroll av ”high-grading” förbud.
Sett i ett mer komplett sammanhang, med både AIS system för säkerhet, kontroll och
spårbarhet samt ett utvecklats VMS system, är dessa insatser nödvändiga och passar flera
syften med förbättrad och förenklad kontroll av fisket. Kostnader för införande av systemen
sprids därmed på flera poster. Se åtgärder 17:3 a)
I detta sammanhang lyfter rapporten också fram att fritidsfisket också har problem med
bifångster ”väl i nivå med bifångsterna i yrkesfisket” (s.190) och åtgärder här är viktiga. De
svenska reglerna för användning av mängdfångande rörliga redskap (nät, långrev etc.) inom
fritidsfisket i kustvattnen är fullständigt otidsenliga och måste förändras och harmoniseras
över landet (Detta gäller även behoven av åtgärder inom B22 och som kan vara åtgärder i
arbete med skydd av fisk och förvaltning av fisket inom skyddade områden B13 samt B17:2f).
Några förslag är:
8 ‐
förändra reglerna för mängd nät som får sättas, idag får varje svensk lägga 180 meter
nät i allmänt vatten året om som huvudregel i Östersjön. Minskad mängd nät kommer
också att minska mängden borttappade nät, s.k. spökgarn
‐
Inför fredningstider vid lektider på våren då all användning av icke selektiva och
mängdfångande redskap är förbjudet. Fredning bör varieras över landet då lek och
vandring inträffar vid olika tider.
‐
Se även över reglerna för fisket med enskild rätt där det finns få begränsningar alls
idag. Speciellt eftersom detta kan bedrivas närmare land och i direkt anslutning till
lekområden för t.ex. gädda.
B11. Stöd forskning för utveckling av metoder för bedömning och rapportering av
fiskets påverkan på biologisk mångfald
Att satsa så mycket som 77 miljoner kronor på experiment med skarpsillfiske verkar vara fel
prioritering av resurser för att utveckla ett ekosystemanpassat fiske. Åtgärder för bättre
förvaltning av hotade arter såsom lax bör prioriteras och få mer resurser istället för dessa stora
planerade satsningar på skarpsill-projektet. Även finansiering av fiskekontroll och införande
av nya tekniska lösningar behöver prioriteras.
B15 b, c Områdesbaserad fiskeförvaltning med lokalt deltagande
Lokalt anpassad förvaltning är bra förutsatt att övergripande mål, strategier, utvärdering och
åtgärder att vidta om målen inte nås finns på plats, allt baserat på ekosystemansatsen.
Detaljreglering och förvaltning kan då skötas regionalt eller lokalt baserat på samma
ekosystemansats.
För att lyckas med ambitioner att inkludera alla parter och aktörer krävs att det frigörs resurser
för de grupper som inte är starkt organiserade eller har ekonomiska medel. Det är bra att
planen medger detta och att finansieringen avser att inkludera sådant stöd.
Problemet med den fokus som presenteras under B15 är att det främst handlar om fiske och
fiskeförvaltning. En ekosystembaserad ansats kan inte fokusera på en sak utan se till havet
och all användning av den marina miljön, inte bara fiske och fisk.
B16. Vidta åtgärder så att alla exploaterade fiskarter utnyttjas uthålligt till 2021
En viktig fråga är att se till att MSY (Max Sustainable Yield) utarbetas för förvaltningen av
alla viktiga fiskearter i Östersjön. Helt avgörande är att försiktighets - och gränsvärden för
SSB (Spawning Stock Biomass) införs i alla förvaltningsplaner för viktiga fiskearter i
Östersjön. Det är viktigt att SSB definieras så att det inkluderar mått på och mål för storlek,
ålder och könsammansättning.
Forskning har nyligen slagit fast att avsaknad av rovfiskar i kustområden ökar effekterna av
övergödning, t ex algblomning, vid likartade närsaltförhållanden. Detta stärker vikten av att
9 ha ett tillräckligt stora och stabila bestånd av rovfiskar, vilket tydligt kan uppnås om det finns
ett mål för lekbiomassa.
B 17 : 1 a Revidering av den internationella aktionsplanen för Östersjölaxen
Östersjölaxen är en art som enligt EU:s Habitat direktiv ska uppfylla krav om “favourable
conservation status”. Enligt den utvärdering som EU har gjort, ”Overall species assessment”,
är statusen för lax ”UNFAVOURABLE/BAD” inom Sverige. Lax i Sverige är alltså klassad
som UNFAVOURABLE/BAD status, men likväl exploateras den genom ett tillåtet fiske.
Då lax är listad i bilaga 5 i Habitat-direktivet är exploatering av arten enbart tillåtlig om en
exploatering är förenlig med målen och att detta bibehåller en god ekologisk status. Om det
inte går att visa att ett fiske efter lax kan vara förenligt med att nå målen som den vilda laxen
har i Sverige, bör fiske med icke selektiva medel efter vild lax starkt ifrågasättas. Alla former
av undantag från reglerna i Artskyddsförordningen (2007:845) och Förordningen om fisket,
vattenbruket och fiskerinäringen (1994:1716) måste ses över.
Lax-aktionsplanen måste innehålla redskap för att hantera laxfisket utifrån de krav som ställs i
andra direktiv och de exploateringsinriktade principer som styrt förvaltningen måste
förändras.
B17:2 a) All bifångst som inte kan släppas tillbaka i havet ska landas och rapporteras
senast 2012
Här har VMS system en viktig roll för kontrollen av fisket och utkasten. Samma system som
kan nyttjas för att kontrollera bifångster och öka spårbarheten i den fångade fisken.
Att avskaffa minsta landningsstorlek (MLS) och att införa fångstkvoter och inte
landningskvoter kan vara att föredra i Östersjöns relativt rena fiske, dvs. där bifångster är ett
mindre problem. Detta får dock inte innebära ett ökat tryck på att höja kvoterna. ICES har
tidigare räknat in en viss mängd utkast i sin rådgivning även om den aldrig landats och om
dessa utkast upphör finns det en risk att fiskeintressenter använder det som argument för att
höja kvoterna. Sverige måste verka för att detta inte accepteras då utkastförbud (vilket danskt
försök med VMS visat) innebär att fler mindre fiskar tas upp. Dessa fiskar har inte hunnit
reproducera sig och ökat uttag kan omkullkasta fiskens förmåga att reproducera sig och
försämra ålder, kön och storleksstruktur. Områdesvisa stängningar och förbättrad selektivitet
är absolut nödvändiga åtgärder om inte ett avskaffande av MLS ska slå fel.
B17:2 b) och c) Kontinuerligt utforma stängningar, tidsbestämda eller permanenta av
tillräcklig storlek för att förhindra fångst av lekande fisk och ung fisk samt utpeka
ytterligare permanenta stängningar senast 2012 för att förhindra bifångst av icke
målarter
CCB stödjer införande av stängda områden, både temporära och permanenta. Stängda
områden utgör förutom i planen nämnda skäl en bra åtgärd utifrån enkelheten det innebär för
10 tillsyn och kontroll då allt fiske rimligen ska förbjudas i området under viss tid för att undvika
bifångstproblem med mängdfångande redskap.
B 17:2 d) Vidareutveckla och införa ändamålsenlig uppfödning och utsättning av lax och
havsöring för att säkerställa den genetiska variabiliteten av vildstammar till 2012
Första steget att arbeta med denna fråga är att sammanställa alla information om utsättning av
lax och havsöring i Sverige. En sådan bör innehålla data angående antal lax- och
havsöringsmolt som sätts ut eller ägg som inkuberats i vattendrag, dess genetiska ursprung,
och platserna för utsättningar markerade på en karta.
En sådan sammanställning bör färdigställas till mitten av 2010.
CCB instämmer helt med FiV angående de förslag till delåtgärder som anses nödvändiga(se
sid 211):
1. En utredning om både de ekologiska och genetiska av interaktioner mellan vild och odlad
fisk.
Många forskare ha pekat på att man, genom utsättningar av lax med en genetisk variabilitet
som skiljer sig avsevärt från den vilda naturliga genuppsättningen hos lax i ett område,
mycket snabbt kan utarma den naturliga vilda laxbestånden och dess genetiska variabilitet. De
vilda laxbestånden är starkt hotade idag, och om 30-50 år kan de flesta vara utslagna om den
nuvarande utsättningen av 5-6 milj. laxsmolt per år i Östersjön, fortgår.
Nuvarande utsättningar bör därför begränsas kraftigt. Denna åtgärd bör ges hög prioritet, då
det handlar om den långsiktiga överlevnaden av vilda laxbestånd i Sverige. Regeringen bör
säkerställa att en finansiering av minst 4 Mkr finns för detta ändamål under 2010-2012.
2. Förbättring av tillämpningen av befintligt regelverk. För att kunna få en striktare
tillämpning av befintligt regelverk för utsättningar är det viktigt att effekterna av redan
genomförda utsättningar utvärderas. Detta kan ske genom användning av befintligt material
från långa märkningsserier och genetiska studier.
Vi noterar att det av skrivningen framgår att ”befintligt regelverk för utsättningar av lax” inte
följs, vilket är anmärkningsvärt. Vi ställer oss frågan på vilket sätt befintligt regelverk inte har
följts, och vad som behöver göras för att regelverket verkligen ska följas.
CCB stödjer helt förslag på att ”utvärdera de genetiska effekterna av redan genomförda
utsättningar”. Här gäller det att regeringen säkerställer att finansiering finns för att en sådan
studie kan starta redan under 2010.
3. Utredning om möjligheten att minska omfattningen av kompensationsutsättningar och
anpassa dem bättre till det aktuella fisketrycket.
Denna åtgärd bör ges hög prioritet. Regeringen bör säkerställa att resurser finns för att
genomföra en sådan utredning. Regeringen bör under 2010 ge FiV och SNV i uppdrag att ta
11 initiativ till åtgärder för att kraftigt begränsa utsättningar av främst lax, men också av
havsöring, i Sverige, för att säkerställa en långsiktig överlevnad av naturligt producerande
bestånd.
4. Ekologisk och genetisk långtidsuppföljning i representativa indexvattendrag bör designas
och insamling av material och drift i uppföljning av indexvattendrag startas. Uppföljningen
förutsätter teknisk installation och avläsning.
En ordentlig uppföljning/monitoring av minst 4 lax-indexvattendrag måste ses som ett absolut
minimum ambitionsnivå som aldrig får underskridas.
Vad som egentligen behövs, för att kunna följa laxbeståndens tillstånd i vattendragen och
bestämma vilka fiske som kan tillåtas, är att varje enskilt lax-vattendrag har monitoring av
– antalet uppvandrande lekande lax
– elfiske med bestämning av ”parr-density” på alla viktiga lek-och uppväxtområden
– utvandrande smolt till Östersjön
CCB anser att ambitionen för att få fram information om Sveriges laxpopulationer bör ställas
högre än det som presenterats av FiV och SNV. Varje lax-vattendrag måste få en monitoring
som gör det möjligt att bedöma populations storlek. Utan sådan information går det aldrig att
utveckla hållbara planer för förvaltning av Sveriges laxbestånd.
Beräknad kostnad för drift i uppföljning av minst 4 indexvattendrag, som för närvarande inte
är finansierad, beräknas kosta 1,5 Mkr per år eller 6 Mkr för perioden 2010-2013.
Finansieringen bör under perioden vara minst 12 Mkr, en dubblering av den föreslagna nivån,
för att öka ambitionsnivån.
B17:2f Utvärdera effektiviteten av existerande tekniska åtgärder 2008 för att minimera
bifångst av tumlare och inför nya tekniker och åtgärder
Då inga tillförlitliga data eller bättre rapportering av bifångst av tumlare presenterats ännu är
åtgärder svåra. Det finns dock möjliga åtgärder inom vissa områden att göra redan nu, se
föregående avsnitt B10, B12 om användning av mängdfångade redskap inom fritidsfisket.
Sverige bör också aktivt försvara drivgarnsförbudet i Östersjön i alla internationella fora.
B17:3 b) Genomförande av en nationell förvaltningsplan för ål
CCB ställer sig frågande till hur verksam den svenska ålplanen verkligen är. Åtgärder vid
svenska kraftverk går för långsamt och effekterna av utsatt ål som fångats och flyttats till
Sverige är i hög grad oklar. Sverige bör nu gå vidare med totalt fiskeförbud på ål omgående
för att sedan kontinuerligt utvärdera effekterna av detta fiskestopp.
Sverige bör vidare inkludera som åtgärd att införa krav på kraftverksägare att åstadkomma
förbättringar vid kraftverk och villkora de subventioner som vattenkraften åtnjuter i form av
elcertifikat till sådant arbete.
12 B17:3 a) Omedelbart se till så att tjuvfiske, icke-reglerat fiske och icke rapporterat fiske
upphör samt utveckla landningskontroll mm. Enligt BSRAC konferensen i mars 2007
Stora brister i Sverige avseende rapportering och registrering av fångad lax
En stor del av fisket efter lax i älvar, mynningsområden och kustområden registreras och
rapporteras aldrig i Sverige. Detta okontrollerade lax-fiske är många gånger kopplat till gamla
historiska fiskerätter för markägare. Sådant fiske ligger utanför det system som finns för
fiskekontroll och inspektion. I Mörrumsån mynningsområde finns t ex 28 nät som kan fiska
året om, utan någon som helst kontroll.
Lax-fisket i vattendrag, främst fritidsfiske, rapporteras och registreras inte alls. Trenden är
också att lax-fångsterna minskar i öppna havet och ökar i kustområden och älvar. Idag fångas
i Östersjön 75 % av all lax i kustområden och älvar, vilket belyser behovet av att detta laxfiske verkligen kontrolleras.
Sverige måste snarast vidta åtgärder så att man får kontroll, rapportering och registrering, av
allt fiske efter lax i Sverige.
Sverige måste också säkerställa en kontroll som skiljer på lax och havsöring, vid fiske där
båda arterna kan fiskas tillsammans, t ex vid det kommersiella kust- och älvmynningsfisket.
B19. Gemensam skrivelse från Helcom-länderna i EU om uthålligt fiske i samklang med
BSAP
HELCOM har skickat en skrivelse i frågan till EC. Vi kan bara konstatera att den skrivelse
som gjorts blev väldigt urvattnad och svag vad gäller att driva på en verklig ekosystembaserad
framtida fiskeförvaltning inom EU. Skrivelsen innehöll inte ens alla de viktiga komponenter
för fiskeförvaltning som finns beskrivna i BSAP.
B20 b) Klassificering och kartläggning av älvar med historisk och nutida förekomst av
migrerande fiskarter, senast 2012
Det föreslås bl. a. att FiV avser att göra en inventering av lämpliga vattendrag för lax,
havsöring och ål. Inventeringen bör för de vattendrag man väljer ut bör också innefatta andra
migrerande fiskar, såsom sik och harr, för att få en mer fullständig bild av vandrande fiskarter
i dessa vattendrag.
Det framgår att åtgärden, beräknad till 6 Mkr, för närvarande inte är finansierad. Då denna
åtgärd är av största vikt för den biologiska mångfalden hos svenska fiskarter, bör medel
säkerställas för dess genomförande och instruktioner ges från regeringen för att prioritera
denna åtgärd.
13 B 20c Planer för restaurering av lekområden och vandringsvägar för migrerande
fiskarter senast 2010
Då denna åtgärd tillhör området ”biologisk mångfald” i BSAP, bör också de svenska
förslagen till åtgärder fokuseras på artbevarande av alla svenska vilda lax-populationer.
Förslaget är dock att främst arbeta med vattendrag ”som har goda förutsättningar att
producera vild lax och där det finns potential att utveckla ett fritidsfiske”. Åtgärden verkar
huvudsakligen produktionsinriktad, och inte främst för artbevarande. Detta innebär att man
inte fokuserar på målet för biologisk mångfald. Fokus bör istället vara på de svagaste
laxbestånden i t ex Rickleån, Öreälven, Emån, Råneåälven, Lögdeälven, Sävarån.
Regeringen bör ge FiV instruktioner att göra prioriteringar för de svagaste laxbestånden. Det
innebär att andra laxvattendrag än de som utpekats bör prioriteras.
B20d Aktivt bevarandearbete i minst tio hotade vildlaxälvar i Östersjön samt
återintroduktion av ursprunglig Östersjölax i minst fyra potentiella laxälvar senaste
2009
Åtgärden skulle ha genomförts under 2009. Tidplanen för svenska åtgärder bör vara att ta
fram planer för aktivt skydd senast till slutet av år 2010. För att dessa älvar ska kunna få ett
”aktivt skydd” bör en Laxåtgärdsplan för varje vattendrag upprättas. En sådan plan bör
innehålla:
1. Tydliga mål sätts upp för laxbeståndet, dvs. mål för antalet återvändande lekmogna laxar
för varje enskilt vattendrag.
2. Kartering och beskrivning av alla lek- och uppväxtbottnar för lax på kartor. Beräkning av
potentiella lekområden för att nå maximal produktionskapacitet.
3. En plan för skydd av lek-och uppväxtbottnar i varje vattendrag och mynningsområde, att
föreslås som Natura 2000 områden.
4. En plan för restaurering av habitat-bottnar för lax i vattendraget, inkluderande budget.
5. Framtagande av fiskeregler för fiske i älven, mynningsområdet och närliggande kustområde
till laxälven, som garanterar att målet för antalet återvändande laxar uppfylls.
6. Utveckla och genomföra en årlig monitoring, via automatiska fiskräknare av återvändande
laxar, monitoring av utvandrande smolt, med t ex smoltfällor.
Enligt FiV ska ”en översyn av förvaltningen av de mycket svaga bestånden göras vid
omprövning av vattendammar”. Vi hoppas att vi missuppfattat detta. En översyn av
förvaltningen av de svaga bestånden måste starta snarast och blir klar under 2010.
Kostnaderna för att utföra bevarandeåtgärder uppskattas till ca 10,7 miljoner 2010-2015 vilket
är alltför lågt räknat, det kommer troligen krävas minst det dubbla. Åtgärden är för närvarande
inte finansierad. Regeringen bör försäkra sig om att dessa åtgärder ges prioritet.
14 B21 Återinförande av stör
Prioriteringen av olika åtgärder relaterat till fiske och biologisk mångfald, måste utgå från att
först genomföra och finansiera åtgärder för hotade vilda fiskarter som lax. När alla planerade
åtgärder för bevarande av lax har finansierats, kan man börja överväga finansiering av
åtgärder för återinförande av stör.
Uppsala den 14 Januari 2010
Gunnar Norén
Generalsekreterare CCB
15
