16 NYA ÅLAND
FREDAGEN DEN 25 JULI 2014
Nu är vi mitt inne i högsommaren och på ängar och längs vägkanter är det en fantastisk blomsterprakt i
många olika färger.
Jag tänkte dock i dag rikta in mig på två gulblommande växter, som tydligen vållar problem vid namngivningen hos den åländska allmänheten. Väldigt många påstår nämligen att en av dem blommar på
våren och är lila.
Ralf
Carlsson
NATURLIGTVIS
[email protected]
Gula ärtväxter och inhemsk ananas
Den växt jag tänker på är förstås käringtanden (Lotus corniculatus), som
nu blommar för fullt. Varför så många
förväxlar den med den lilablommande
nunneörten (Corydalis solida), som är
en jordröksväxt, är för mig en fullständig gåta, eller egentligen inte.
Svaret är väl så enkelt att man använder olika språk i olika trakter och
att växter och djur har olika namn på
olika dialekter och det var därför Carl
von Linné införde den vetenskapliga
(”latinska” namn) namngivningen,
som biologer fortfarande följer, under
1700-talet. Om detta räknar jag med att
återkomma någon gång under hösten.
Käringtanden är alltså en gulblommande ärtväxt, ibland också med en
aning rött. Som hos alla ärtväxter hittar vi även hos käringtanden fem kron-
blad – ett segel, två vingar och en köl
som består av två kronblad. Den är inte
särskilt högvuxen, utan når en höjd av
ungefär 40 centimeter.
En annan ärtväxt som är lätt att förväxla med käringtanden är gulvialen
(Lathyrus pratensis). Den senare är
dock alltid helt gul och har också bara
ett par småblad och ett klänge, som
käringtanden saknar, istället för uddblad, samt blommor samlade i en klase
i motsats till hos käringtand där blommorna sitter i en samlad flock.
Att nunneörten inte har något med
käringtand att göra visar också dess
norska och danska namn hagelerkespore respektive Langstilket Lærkespore.
Gulvialen blir dock betydligt högre
än käringtanden och kan nå en höjd
på en meter. De flesta vialer är blålila-rödaktiga medan gulvialen avviker
helt och hållet i fråga om färg. Ett annat namn för gulvialen är ängsvial. På
norska och danska heter käringtanden tiriltunge respektive kællingetand
medan gulvialen heter gulskolm respektive Gul Fladbælg.
Just nu kan man för övrigt hitta små,
märkliga ananasliknade gallbildningar
på granar, oftast på de yttersta skotten. Vad det handlar om är att granarna
är infekterade av en liten barrbladlus
(Adelges abietes) som bildar en ananasgall. Granbarrlössen (det finns flera
arter) har som regel en komplicerad
biologi med flera olika generationer
(könlösa som växlar med könliga) i en
generationscykel som tar ungefär två
år med två värdväxter inblandade.
Det är moderlössen och de nykläckta
larverna som genom sitt sugande på de
ANANASGALLER Dessa märkliga knölar
på granar orsakas av en barrbladlus.
unga skotten orsakar dessa gallbildningar.
Den vanligaste arten hos oss tillbringar
dock hela sitt liv på en enda värdväxt,
nämligen gran (Picea abies) och dessutom är förökningen i helhet könlös.
Av vuxna individer finns det två typer, dels vinglösa stammödrar och bevingade honor. Bevingade honor lämnar gallerna på sensommaren, vanligen
i augusti-september. De lägger sedan
ägg som utvecklas till nymfer som
övervintrar i närheten av knopparna.
På våren mognar nymferna och blir
stammödrar. De lägger sedan ca 50 blekgula ägg i en klunga, som delvis täcks
över med vaxtrådar. De nymfer som utvecklas ur dessa ägg är de gallinducerande formerna. De äter av basen av barren
och förorsakar den lokala uppsvällningen
som är karakteristisk för gallerna.
Arten har begränsad spridningsförmåga, så angreppen brukar begränsas
lokalt.
Text och foto:
Ralf Carlsson
[email protected]
INGEN KÄRINGTAND Den lilablommande vårväxten heter nunneört och
inget annat.
LÅGVUXEN Käringtanden växer längs vägkanter, havsstränder och på ängar.
HÖGVUXEN Gulvialen är en relativt
högvuxen ärtväxt som växer på ängar.
