Att predika om “flyktingkrisen”:
En studie av några predikningar i Svenska kyrkan
Inledning
Under 2015 och 2016 har den så kallade flyktingkrisen präglat stora delar av medias rapportering.
Kyrkor runt om i Europa har på olika sätt engagerat sig för människor på flykt. Men har detta på något
sätt påverkat förkunnelsen i kyrkorna? Våren 2016 togs första steget i ett europeiskt forskningsprojekt
som handlar om hur präster i olika kyrkor i Europa predikar om ”flyktingkrisen i Europa”.
Initiativtagare är Alexander Deeg, professor i praktisk teologi i Leipzig och det internationella
nätverket Societas Homiletica (SH), med medlemmar från främst protestantiska kyrkor, men även
Grekiskortodoxa kyrkan. Initialt var tanken att fokusera på predikningar från september 2015, januari
2016 samt påsken 2016, en period då mycket hände i Europa i relation till flyktingar. I skrivande stund
deltar representanter från Tyskland, Norge, Danmark, Nederländerna, Ungern, Grekland och vi två
deltar från Sverige i projektet. Denna artikel är nedslag i ett arbete som förhoppningsvis skall kunna
utvecklas och fördjupas under flera år framöver i en eller annan form.
Vad vi har gjort
Vi fick in 40 predikningar från 17 predikanter. Vi valde att fördjupa oss i 15 predikningar från fem av
predikanterna, där alla skickat tre predikningar från den önskade perioden. Prästerna tjänstgör alla i
församlingar som tillhör nätverket ”Framtiden bor hos oss” (FBHO). Vi valde detta nätverk som
primär fokusgrupp eftersom dessa församlingar har flera års erfarenhet av direkt arbete bland
människor med ursprung i olika länder, många med erfarenhet av att vara flyktingar. Av dessa 15
predikningar är det 10 som på något sätt berör flyktingsituationen. De övriga fem har ett mer
allmänmänskligt fokus och ger en bild av varje predikants unika ”predikoröst” och teologi, därför
använder vi också dem i vår analys.
De frågor som ingår i projektet är: Hur relaterar predikningarna till ”den europeiska flyktingkrisen”?
Vilka beskrivande ord används? Sker någon förändring i synsätt under perioden? Vilket syfte har
predikan? Vilken position och vilken roll har predikanten? Hur använder sig predikanten av Bibeln?
Vi har utöver detta tittat på teologin i predikan. Detta är många frågor att fördjupa sig i på kort tid,
vilket gör att resultaten här endast blir preliminära och begynnande.
Bildspråk
En första iakttagelse är att alla predikningar har en öppen inställning till att flyktingar kommer till
Sverige och att de välkomnas in i Sverige och Europa. Predikningarna lyfter svårigheterna i det som
sker globalt, lokalt och individuellt ur lite olika perspektiv, men öppenheten består. Den uttrycks
dessutom som teologisk motiverad, och vi återkommer till det. Vi ser ingen större skillnad i perspektiv
från september till påsk. Vi skulle snarare säga att det är en konsekvent syn.
Alla predikanter vi studerat använder sig av berättelser och bilder på ett tydligt medvetet sätt. Ordet
flyktingkris används dock inte, men situationen beskrivs med ord som t ex tragedi, kaos, mörker,
ökenvandring. Två predikningar gör jämförelsen med situationen under och efter Andra världskriget
och den ström av flyktingar som var i rörelse då. De sätter därmed in situationen i ett historiskt
sammanhang, relaterar den till en större dramatisk berättelse, som haft stor inverkan på vår värld. En
av dessa predikningar hänvisar också till historien utifrån tanken att det inte finns något exempel, då
något land eller område i efterhand har ångrat att …. vi tog emot och gav skydd åt de här
flyktingarna. Däremot är historien fylld av exempel på länder och sammanhang som i efterhand har
ångrat sig och bett om ursäkt för att man stängde till omkring sig och inte gjorde mer för att ge skydd
åt de människor som befann sig i nöd. Här blir ställningstaganden i förfluten tid argument för öppenhet
nu. Enskilda personers berättelser är viktiga i alla predikningar och några anknyter till historien genom
att lyfta fram enskilda personers berättelser, t ex berättelsen om en anhörig som flydde under andra
världskriget eller någon bekant som flytt från Balkankriget.
Främst anknyts till medias samtidsbilder, bilder vi alla sett. Ibland sker detta med några få ord som t
ex taggtrådsstängsel eller Medelhavet, ibland målas bilden större. Detta sker såväl i september, som
under resten av perioden. En predikant säger: Det är märkligt hur långt det måste gå innan vi
reagerar. Vi har läst och hört om detta under så lång tid men på något sätt har det tippat över den här
veckan. Kanske det är bilder av flyktingar som bor i och utanför en centralstation i Budapest. Kanske
det är vetskapen om att vintern kommer snart med kyla och snö. Men mest tror jag det är en bild som
har synts i medier. En bild av ett litet barn som har drunknat. En bild av ett dött barn på en strand.
En av predikningarna uttrycker tvekan inför att visa dessa bilder, men menar att de kanske ändå
behövs för att vi ska förstå vad som ligger bakom statistiken. När det gäller statistik, så sätter alla
predikanter in mottagandet i Sverige och Europa i ett globalt sammanhang, där de som kommer till oss
beskrivs endast vara en liten del av alla de flyktingar som finns i världen t ex i Syriens omgivande
länder. Statistik lyfts fram för att förstärka berättelserna och belysa proportioner. Men siffrorna
används inte enbart som en kontrast, utan även förebildligt. Så får de t ex synliggöra det som ses som
goda exempel på flyktingmottagande, där främst Tyskland beskrivs som ett gott exempel, som sägs ta
emot 800000 flyktingar (september). Samtidigt är det ingen som hävdar att de vet exakt vad som
behöver göras. Eller som en säger: Jag vet inte hur vi ska kunna hjälpa alla dem som nu är på flykt
men jag vet att vi måste göra något.
Bilder och berättelser kan i en predikan fungera som illustrationer, men de kan också utgöra den
bärande stommen i en predikan, den som predikanterna fäster bilder, resonemang och berättelser på.
En tematik som är central i många av predikningarna är frågan om vem som är innanför respektive
utanför, och en diskussion om vi och dom. En metafor som bär upp detta resonemang och förekommer
hos flera är murar, som används både i tal om det yttre och inre livet. I predikningarna omnämns t ex
politiskt konstruerade murar i Europa (taggtrådsstängsel, passkontroller, asyllagar, gränser), sociala
murar mellan människor (förhållningssätt), och inre murar (rädsla, osäkerhet.) Att skapa murar, att
stänga människor ute med hjälp av dem, ses som problematiskt. En annan metafor är rotlöshet, en
problematik som anknyter till relationen mellan inre och yttre, och som diskuteras i bl a en predikan
med hjälp av just metaforiken träd/rötter: Varje gång jag gick förbi stängslet runt omkring
byggarbetsplatsen och såg trädet så tänkte jag på alla de människor som just nu är uppryckta med
sina rötter. Som är på flykt. Hela denna predikan reflekterar sedan över vad det innebär att den stabila
grund som vi trodde vi stod på är bortryckt och hoppet att slå rot och blomstra igen. Andra bärande
teman/metaforer är ljus/mörker, död/liv, där språkbruket är tydligt hämtat ur bibliska texter knutna till
kyrkoåret. Hos ingen är skeendet från mörker till ljus eller från död till liv enbart ett inre eller
individuellt skeende, utan ett skeende som förenar det sociala och det individuella, det samhälleliga
och det kyrkliga.
Inspirerande förebilder lyfts också fram, dels från de bibliska texterna (ex de vise männen, Maria),
dels från historien (Dietrich Bonhoeffer och Dag Hammarskjöld), dels från samtiden (Angela Merkel),
men också lokala förebilder, t ex personer i församlingen som hjälper till ideellt i mötet med
flyktingar.
Predikans syfte och predikantens position
Det finns inom homiletiken olika syn på vad som är predikans syfte; att övertyga, att beröra, att väcka,
att omvända, att dra in lyssnarna i en kristushändelse, att ge moralisk och etisk vägledning, att ge
kunskap, för att nu nämna några. Vi skulle vilja sammanfatta predikans syfte hos dessa predikningar
med det engelska ordet ”empowerment”, eller på svenska, att stärka och uppmuntra den
gudstjänstfirande församlingen. I de predikningar som specifikt relaterar till flyktingsituationen ser vi
att det handlar om att uppmuntra till att bevara ett öppet och empatiskt sinne, att stärka till att orka stå
kvar i det som är den svåra verkligheten och att ha en välkomnande praktik. I predikningarna finns ett
starkt empatiskt förhållningssätt. Detta syfte är teologiskt motiverat och hör samman med predikantens
position.
Predikanternas position i relation till de människor som flyr präglas i flera av predikningarna av att
predikanten identifierar sig med de som kallas flyktingar, samtidigt som predikanten är en del av den
gudstjänstfirande församlingen. En av predikanterna säger: …så länge någon måste gå i exil så lever
vi alla i exil, när någon lider så lider vi med dem. En annan predikant säger: Vi vill hjälpa därför att vi
känner igenom oss själva i bilderna. Det kunde varit jag. Man väljer inte var man föds. Alla hade vi
försökt fly undan krig, terror och död. Till hjälp i identifikationen, för predikant och församling, kan
annan erfarenhet av att tryggheten har försvunnit bidra. En predikant menar t ex att vi kan känna igen
oss i situationen av att grunden vi stod på ryckts undan. Predikanten beskriver hur förtvivlan på grund
av helt andra mer vardagliga, men ändå livsavgörande omständigheter, kan yttra sig i att vi är många
som har legat ihopkrupna och gråtit oss igenom nätterna och undrat vad är det som händer? På detta
sätt illustreras en igenkänning och identifikation med den förtvivlade. Denna identifikation finns i fler
predikningar. En av predikanterna lyfter fram människors förmåga till identifikation, som beskrivits
ovan, som en del i att vara bärare av hopp. Mitt i denna tragedi som vi bevittnar i Europa anas ett
hopp ändå. Människor tar in de hemska bilderna och de river och sliter i våra hjärtan. Barn som
gråter vid gränser, tonårspojkar som klamrar sig fast på lastbilsflak genom Europa. Vi vill hjälpa
därför att vi känner igen oss själva i bilderna.
I en av predikningarna citeras Dietrich Bonhoeffer med att Kyrkan är bara kyrka när den är till för
andra. Här beskrivs implicit flyktingarna som de andra som kyrkan ska vara till för, alltså i en
bemärkelse en motsats till identifikation med flyktingarna, så som beskrivits här ovan. Här menar dock
predikanten att det är en ständig utmaning för kyrkan att inte vara till för sin egen skull och hen ställer
den retoriska frågan om inte detta är en avgörande del av vår grundläggande identitet som kyrka.
Ingen predikan vill välja sida mellan olika politiska partier och en av predikanterna nämner tydligt att
det inte är predikans uppgift att vara partipolitisk. Det är inte många politiker som nämns vid namn
men Angela Merkel nämns som en förebild av två av predikanterna. I den ena sker det som motsats till
politiker i Sverige som talar om hur vi kan begränsa antalet flyktingar. Kan vi rädda bankerna kan vi
rädda människor lyfts fram som ett citat av Angela Merkel.
Skapelseteologi och kristologi
Så hur har predikanterna arbetat hermeneutiskt? Vi uppfattar att det är två teologiska tolkningsnycklar
som tycks forma den grundläggande teologi (predikantens ”working theology”) som vi uppfattar blir
synlig i dessa predikningar. Dessa styr hur predikanterna tolkar och använder bibeltexterna och hur de
relaterar texterna till de frågor de predikar om, i det här fallet flyktingsituationen. Den första nyckeln
är skapelseteologisk. Den utgår ifrån ”skapelseberättelsen”, en underförstådd samlad berättelse, som
ibland blir uttalad genom att predikan hänvisar till något fragment ur 1 Mos 1-3, men ibland sker ingen
hänvisning alls. Predikningarna tolkar genomgående denna berättelse så att vi människor är skapade i
all vår olikhet av en Gud som älskar just mångfald. Olikhet och mångfald är något skapelseteologiskt
gott. Olikheten handlar inte enbart om artrikedom, utan vidgas till att vi beskrivs som unika individer,
med olika hudfärg, tro, religiös övertygelse. Detta ger en teologisk motivering till t ex enhet, men
också till öppenhet och barmhärtighet. En predikant säger t ex: Tillvarons grundberättelse både den
bibliska och den evolutionistiska lär oss att vi alla har samma ursprung. Att allt kommer ur samma
urcell. Att Gud är bakom allt skapat. Och att hela världen hör samman. Att människan Adam och
modern Eva lever mitt i allt det som Gud har skapat. Att den finns en enhet i det. Men det skall inte
förväxlas med likhet. För tillvarons grundberättelse lär oss också att tillvaron är mångfald. Olika
sorter, olika arter. Utan skapelsens mångfald skulle allt liv duka under. Vi skulle inte klara oss.
Djuren skulle inte klara sig.
I denna predikan förenas den skapelseteologiska motiveringen, med den kristologiska, som är den
andra tolkningsnyckeln, genom att följande sägs: Enheten bär alltså mångfald. Enhet stavas inte
likformning. Enhet handlar om det gemensamma trots olikheter. Vi kommer från samma källa. Allt
strömmar ur samma källa. Gäller det också för enheten i Kristus? Kristus är ju inte skild från Gud
själv. Kristus är ju Gud inkarnerad.
Just denna söndag får en av predikanterna problem med Joh 17:9-11, och att Jesus ber, inte för
världen utan för dem som Gud gett honom. Texten har en tendens, säger predikanten, att läsas på ett
sätt som utestänger och avvisar de som inte tillhör Jesus. Predikanten byter därför ”glasögon” och
använder sig av andra bibeltexter för att synliggöra det hen argumenterar för. Dels används Ef 4:1-6,
om att Gud är allas fader, men också Mt 25 om att vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är
mina bröder, det har ni gjort för mig, samt Lk 15 och ”berättelsen om den barmhärtige samariern”
(som var evangelietext söndagen före) där gränserna sägs suddas ut istället för att murar byggs.
Den kristologiska tolkningsnyckeln utgår ifrån Jesus Kristus, dels som Guds självutgivande närvaro,
dels som förebild och exempel. Då och nu förs samman. Jesus vet inifrån skeendet hur det är. Han var
en flykting, han gråter, han känner med, han känner smärta, han är där, han hjälper, han ropade ut på
korset, han ropar ut nu. Han är varje barn, hans mor är varje mor. Berättelserna om Jesu barndom
används både bokstavligt historiskt (i betydelsen, han var t ex faktiskt en flykting) och bildligt (han är
varje flykting idag). Den Helige Ande nämns knappt. Vi har tidigare nämnt att predikans främsta syfte
tycks vara ”empowerment”, och att Jesus som Kristus ses som närvarande mitt i flyktingsituationen,
gör skillnad i predikningarna. Hur det ser ut är dock inte alltid tydligt. Om vi skulle polarisera, skulle
vi kunna ställa frågan så här: Är det mer fokus på kenotisk teologi (Guds totala självutgivelse och
vanmakt i världen) eller på befrielseteologi (Gud som för folket ut ur förtrycket)? Eller är det så att
dessa hålls samman? Detta tål att studera vidare, men vi menar att det med-lidande, empatiska och
självutgivande draget i gudsbilden är starkast betonat. Gud står kvar och står ut - tillsammans med.
Detta gäller inte enbart vid långfredagspredikningarna, utan under hel perioden. Samtidigt uppfattar vi
att detta ger hopp i sig.
Men, att stå ut, stå med, och stå kvar är också predikningarnas utmaning till församlingen och
samhället. Detta knyts till Jesus som förebild. Vi har redan nämnt hans flyktingstatus. Den berättelse
som tycks dyka upp oavsett kyrkoår, den om den barmhärtige samariern, blir starkt tolkande för hela
situationen. Jesus är den gode samariern. Församlingen kan vara den gode samariern. Församlingen
kallas att vara där för flyktingen, och så som vi förstår predikningar, så är detta något som redan sker,
och som det gäller att hålla ut i, i de församlingar som hör predikan. Därför behöver denna
predikosituations ”empowement” ske och höras.
Mötet i Leipzig
Men de andra länderna då, vad kom de fram till? Eftersom detta projekt ännu är i begynnelsen, har vi
inte mandat att redogöra för de andras slutsatser. Något kan dock sägas. I Danmark gör man en studie
där man jämför domkyrkopredikningar; i Norge jämför man citypredikningar med predikningar i en
gränsförsamling dit det kommit många flyktingar; i Nederländerna har man fördjupat sig i en eller två
predikningar; i Tyskland studerar man predikningar vid ”hot spots”, alltså hur predikan sker efter att
något dramatiskt hänt lokalt (t ex avvisningar, bränder på asylboende eller annat våld). En skillnad
som finns är att vi i Sverige mer talar om detta som profetisk predikan, medan man i Tyskland talar
om det som politisk predikan. Denna distinktion har vi inte gått in på här, men det vore intressant att
fördjupa frågan om själavårdande respektive profetisk predikan, något som vi tycker vårt material
skulle fungera för. Det vore också intressant att göra jämförelser över tiden. Hur predikas det idag
jämfört med för ett år sedan? Det vore också intressant att göra geografiska jämförelser, t ex storstadlandsbygd, eller församlingar vana vid flyktingar och församlingar med många nyligen anlända. Och
det vore intressant att fördjupa den teologiska analysen. Vad nästa steg är vet vi dock inte, men vi
hoppas att det visar sig. Vi vill tacka alla predikanter som bidragit.
Carina Sundberg, stiftsteolog, och Pernilla Myrelid, projektanställd för arbete med migration och
teologi, Linköpings stift
