Bestämma själv – eller tvingas?

Bestämma själv
– eller tvingas?
en etisk konferens om tvång i vården
Länssjukhuset Sundsvall- Härnösand
23 september 2009
Innehåll
Inledning
3
Patientnämnd Etisk Nämnd
4
Tvång inom psykiatrin
5
Bestämma själv eller tvingas - Vad gäller i vården?
8
Tvång i vård och omsorg av personer
med demenssjukdomar
12
Diskussioner 15
Dokumentationstexter: Kerstin Sundholm, Patientnämnden Etiska nämnden i Landstinget Västernorrland
2
Inledning
Patientnämnden-Etiska nämnden i Landstinget Västernorrland och Etiska rådet
tillsammans med Länssjukhuset Sundsvall-Härnösand stod som gemensamma
arrangörer till en seminariedag omkring självbestämmande kontra tvång i vården. Ett sjuttiotal deltagare från landstingets olika verksamheter, kommunerna
och landstingspolitiken mötte upp.
Sjukhusdirektör Margareta Rödén välkomnade deltagarna till Länssjukhuset och
betonade vikten av ett etiskt perspektiv i tider av ansträngd ekonomi och den
svåra avvägningen mellan vad man kan och vad man måste göra.
Att få bestämma själv är centralt i vår kultur och i vår människosyn. I den medicinska etiken har autonomi- och självbestämmandeprincipen fått en mycket
stark ställning. Motpolen är de situationer där man går emot patientens vilja
och tar till tvångsåtgärder för att patienten inte har förmåga att ta vara på sig
själv. Här finns många gråzoner och etiska dilemman.
Under seminariedagen belystes problematiken från olika perspektiv. När man
diskuterar etik är kanske själva diskussionen den stora behållningen. Förhoppningsvis bidrar den till att hålla frågorna levande i vardagen.
Moderator för dagen var Etiska rådets ordförande, Lennart Johansson.
Medverkande vid seminariet, från vänster: Per Nilsson. Lennart Johansson, Stig
Karlsson, Elisabeth Alphonce, Kjell Broström, Elisabeth Rynning, Maria Meidell.
Foto: Mona Andersson
3
Patientnämnd och Etisk nämnd
i Landstinget Västernorrland
Lena Näslund ordförande i Patientnämnden
Etiska nämnden
Patientnämnden Etiska nämnden i Landstinget Västernorrland består av politiker och
har till uppgift att hjälpa patienter att få den information de behöver för att kunna
tillvarata sina intressen i hälso- och sjukvården. Nämnden ska också främja kontakten
mellan patienter och vårdpersonal, hjälpa patienter att vända sig till rätt myndighet
när behovet finns samt rapportera iakttagelser och avvikelser av betydelse för patienterna, till vårdgivare och vårdenheter.
Ytterligare en uppgift för nämnden är att driva etiska frågor i landstinget. Årligen
arrangeras temadagar, seminarier och etikdagar. Det är också nämnden som utser
medlemmar i landstingets etiska råd.
Medarbetarna i vården ställs i sitt dagliga arbete inför etiska dilemman. Ett verktyg
som kan vara till hjälp är att tillämpa den etiska policy som tagits fram och fastställts
av landstingsfullmäktige.
Ambitionen hos personalen är alltid att skydda och göra gott, men ibland kanske
man kunde tillämpa tvångsvårdslagstiftningen ännu mer varsamt än vad som sker
idag. Det etiska perspektivet måste alltid hållas levande.
4
Tvång inom psykiatrin
Kjell Broström intressepolitisk sekreterare Nationell
Samverkan för Psykisk Hälsa.
Elisabeth Alphonce brukare/ utredningssekreterare
Akademiska sjukhuset Uppsala
Under 70-talet började tvånget inom den psykiatriska vården att ifrågasättas. När
en patient väl togs in för psykiatrisk vård blev han eller hon oftast kvar där. Om man
blivit tvångsintagen eller kommit frivilligt var det ingen som ansvarade för att följa
upp. Sverige hade tio gånger mera tvång inom den psykiatriska vården jämfört med
Danmark och dubbelt så mycket som Norge. I Sverige fanns också en utpräglad humanism, man skulle ta hand om dem som var sjuka, även mot deras vilja.
I början av nittiotalet började den psykiatriska vården att reformeras. Tvånget skulle
endast användas för att motivera patienten till frivillig vård. Nya lagar kom. Debatten
i medierna var intensiv. Brukarorganisationerna såg det som en positiv utveckling.
Men under 2000-talet började de så kallade vansinnesdåden inträffa och en vändning skedde. Lagstiftningen började tillämpas hårdare, nya lagar kom, bland annat
med öppenvårdstvång.
Epoken börjar nu plana ut angående rädslan för de psykiskt sjuka. Men Sverige ligger
fortfarande ganska högt beträffande tvång inom den psykiatriska vården. Hur mycket
tvång behövs egentligen? Vilket tvång behövs? När behövs det?
Olika former av tvång
Formellt finns Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och Lagen om rättspsykiatrisk
vård (LRV).
Tvångsintagning, hämtning av polis kan upplevas som mycket skrämmande och
kränkande för en patient. Ett alternativ kan vara mobila team, som använder vanliga
kläder och en omärkt bil. Om man dessutom ger tid och bemöter omsorgsfullt, kan
patienten ibland följa med utan motstånd.
Tvångsåtgärder kan väcka olika känslor: en låst dörr kan väcka känslan av att vara
inlåst, oavsett om man är tvångsvårdad eller finns där frivilligt.
Hos andra kan en låst dörr ge en känsla av trygghet, vem som helst kan inte komma
in om man känner sig förföljd eller hotad. Onödiga regler kan också kännas inskränkande. Att exempelvis inte få äta efter en viss tid på kvällen, eller att man erbjuds
en kopp Theralen (läkemedel mot oro och sömnstörningar) istället för mjölk och
smörgås om man är hungrig på natten.
5
Fel medicin i alltför stor dos eller med biverkningar som är svåra att stå ut med och
en auktoritär attityd hos behandlande läkare kan kännas påtvingat, även om man
vårdas inom hälso- och sjukvårdslagen. Ett samarbete mellan patient och läkare, där
två experter ska lösa ett gemensamt problem med rätt medicin förskriven i rätt dos,
kan underlätta återhämtningen för patienten. Medicin är visserligen farmakologi,
men också en relation mellan behandlaren och patienten.
Isolering upplevs av många patienter som väldigt skrämmande, till och med värre än
bältesläggning eftersom isolering förvärrar röster och hallucinationer. Patienten önskar att personal finns med, att man inte behöver vara ensam. Bolltäcken kan ibland
vara ett alternativ, eller lugna rum med lugnande ljud, exempelvis svag rogivande
musik, fågelkvitter eller porlande vatten.
Bältesläggning ger oftast en kränkande och skrämmande känsla. Några få upplever
det som trygghet, vid alltför aggressiva känslor. Bolltäcke är ofta ett bättre alternativ
om patienten kan samarbeta. Rätt bemötande kan ibland minska behovet av bältesläggning.
Tvångsmedicinering upplevs nästan alltid kränkande och mycket skrämmande. Kan
ge stark ångest, speciellt om patienten är paranoid och upplever medicinen som ett
gift. Erbjud medicin upprepade gånger, låt gärna samma personal/person erbjuda,
kanske flera gånger i timmen. Ibland finns det en slags automatik i att en tvångsintagen också skall medicineras med tvång. Många patienter skulle uppleva det tryggare
att få välja vem som ska ge dem sprutan, en som de litar på.
Tvång i öppenvård
Lagen om rättspsykiatrisk tvångsvård i öppenvården fungerar ganska bra. Lagen om
psykiatrisk tvångsvård i öppenvården är mer problematisk. Man kan fråga sig om det
är för hårda föreskrifter vid tvång i öppenvården – är personen verkligen utskrivningsklar? Patienten får till exempel inte gå mer än 25 meter från boendet och
måste vara ständigt nåbar på telefon.
Risken finns att öppenvårdstvång ibland blir ett sätt att spara pengar, när patienten
kanske skulle behöva vara intagen.
6
I dag kan det vara svårt för en patient med psykiska problem att få vård, man kanske
söker flera gånger frivilligt, men tas inte in på grund av platsbrist. Psykosen blir då så
djup att det blir större konsekvenser jämfört med om man fått hjälp tidigare.
Alternativ till tvång
Gott och omsorgsfullt bemötande kan ibland göra tvånget onödigt. Om nätverket
runt patienten involveras genom ett så kallat nätverkskontrakt, eller om familjen
erbjuds krisstöd kan tvångsvård många gånger undvikas och öppenvård erbjudas i
större utsträckning.
Familj och närstående behöver utbildning i hur de ska möta en anhörig under en
kris. Det kan också upprättas ett psykiatriskt vårdtestamente, där patientens egna
önskemål dokumenteras inför en situation där det egna samarbetet med vården
fungerar dåligt.
Frivilligt samarbete är bäst
Vid tvångsvård ska allt annat ha prövats först och när man väl tvångsvårdas ska man
få det bästa.
Det vore önskvärt att det förelåg ett tvingade krav på kommun och landsting att
tillgodose psykiatripatienternas behov av medicinsk vård, psykologisk behandling,
boende och stöd i boendet, dessutom tillgång arbete, sysselsättning och meningsfull
fritid.
7
Bestämma själv eller tvingas
– Vad gäller i vården?
Elisabeth Rynning professor i medicins rätt
Uppsala universitet
Rätten att bestämma över sin egen kropp och över sitt eget liv är en grundläggande
mänsklig rättighet som regleras bland annat i Europakonventionen, Biomedicinkonventionen, den svenska grundlagen med mera. Men skydd för liv och hälsa är också en
mänsklig rättighet och ibland kan det uppstå en konflikt mellan olika rättigheter. Det
finns en viss frihet för staten att avväga skyddet, genom lagstiftning.
Grundprinciperna i svensk hälso- och sjukvård är en god vård på lika villkor, respekt för
människors lika värde och den enskilda människans värdighet. Företräde ska ges till
den som har störst behov av vård och patienter med nedsatt autonomi är en högprioriterad grupp. Vården ska vara sakkunnig och omsorgsfull, förenlig med vetenskap och
beprövad erfarenhet och ges med information, samråd och respekt för patientens
integritet och självbestämmande.
Tvång och maktutövning
Maktutövning kan definieras som att bestämma över någon annan, antingen genom
auktoritetsbefattning, kunskapsövertag eller med hjälp av våld. Den andre befinner sig
i en beroendesituation. Inom hälso- och sjukvården kan maktutövning innefatta tvång
eller frihetsberövande. Ibland kan det också handla om att bli nekad viss förmån.
Grundlagens skydd
Den offentliga makten utövas under lagarna (1 kap. 1 § RF). Bestämmelser finns
om grundläggande fri- o rättigheter (2 kap. RF). Där regleras skydd mot påtvingade
kroppsliga ingrepp och skydd mot frihetsberövande.
Det föreligger krav på särskilt lagstöd för tvång och frihetsinskränkningar. De får
endast förekomma i den utsträckning det är nödvändigt för att tillgodose ett ändamål
som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, så kallad proportionalitet. Det föreligger också krav på domstolsprövning av frihetsberövanden.
De viktigaste lagarna i vården är Hälso- och sjukvårdslagen (HSL 1982:763) där
sjukvårdshuvudmännens åligganden och god vård definieras, samt Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens områden (LYHS 1998:531) där personalens
grundläggande åligganden, behörighetsregler, disciplinansvar, delegitimering, HSANs
verksamhet och Socialstyrelsens tillsyn regleras. Vidare finns många speciallagar, men
ingen lag om patientens ställning finns ännu.
8
Patientens ställning i vården
Alla patienter har rätt till information, till samråd och till respekt. Principiellt finns ett
krav på samtycke, eftersom vården är en frivillig förmån. Patienter har rätt att tacka
nej till en undersökning, sjukhusinläggning eller till föreslagen vård och behandling.
Man har också rätt att avböja att delta i forskningsstudie, eller i undervisningssyfte.
Patienten har dessutom rätt att i viss utsträckning välja mellan olika behandlingsalternativ, om det är medicinskt motiverade åtgärder, bedöms vara till nytta för
patienten och proportionen är rimlig mellan kostnad och nytta. (LYHS 2:2a, 3a§ HSL)
Men man har inte rätt att välja vad som helst. Vården måste vara förenlig med vetenskap och beprövad erfarenhet och speciallagstiftning sätter gränser. Vårdgivarens
resurser är också en begränsning.
Kan patienten bestämma?
För att kunna välja och bestämma måste patienten ha beslutskompetens, kunna
tillgodogöra sig den information som behövs och kunna överblicka konsekvenserna
av sitt beslut. Idag finns inga rättsligt reglerade kriterier och ingen särskild procedur
för beslutet. Det är ansvarig läkare som bedömer och även annan personal. Det kan
få betydande konsekvenser för patienten.
Vuxna förutsätts vara beslutskompetenta, om det inte föreligger särskilda omständigheter som psykisk störning, chock, svår smärtpåverkan eller medvetslöshet. För
barn och ungdomar under 18 år sker en individuell kompetensbedömning, men
reglerna i HSL är otydliga.
Vem ska då bestämma när patienten inte kan? För vuxna patienter gäller att anhöriga ska informeras, men de har ingen bestämmanderätt. Behörigheten är begränsad
beträffande god man och förvaltare. Patientens tidigare önskemål kan vägas in. Här
pågår för närvarande ett lagstiftningsarbete.
Vård utan samtycke
När vård sker utan samtycke, gäller vårdplikt och hypotetiskt samtycke som beslutsunderlag för beslutsinkompetenta patienter Det finns också särskilda tvångslagstiftningar, Lagen om psykiatrisk tvångsvård (för att tillgodose patientens vårdbehov),
Smittskyddslagen (för att förhindra smittspridning), Lagen om vård av missbrukare
och Lagen om vård av unga (för att utreda vårdbehovet).
9
Beträffande nödsituationer finns inga lagregler. Där hänvisas till Brottsbalkens allmänna regler om ansvarsfrihet.
När blir det fråga om tvång?
Här föreligger en glidande skala – avsaknad av samtycke, övertalning, påtryckning,
manipulation, att hållas ovetande eller åtgärder som vidtas mot en maktlös. Men
tvångsanvändning kräver lagstöd. I annat fall handlar det om grundlagsbrott och är
också kriminaliserat i Brottsbalken under rubriken olaga tvång, misshandel, olaga
frihetsberövande.
Lagen om psykiatrisk tvångsvård LPT
Skyddsintresset utgörs av patientens behov av vård för sin allvarliga psykiska
störning. Syftet är att återställa patientens autonomi. LPT reglerar inte somatiska
sjukdomar och är endast indirekt ett skydd för omgivningen.
Allmänna gränser för tvånget
Särskilda bestämmelser finns i LPT. Tvånget ska anta rimliga proportioner i förhållande till syftet. Ingripandet ska vara så litet och så skonsamt som möjligt. Tvång ska
endast förekomma om patienten inte kan förmås att medverka frivilligt genom individuellt anpassad information och inte mer än vad som krävs för att förmå patienten
till medverkan.
Andra rättssäkerhetsgarantier
Det finns formkrav för intagning i psykiatrisk slutenvård och kompetenskrav för
beslut om tvång. Det föreligger tidsfrister, domstolsprövning, särskild journalföring,
anmälningsskyldighet och rätt till stödperson och offentligt biträde.
Om LPT inte är tillämplig
Ibland krävs kroppssjukvård för patient med psykisk störning, utvecklingsstörning
eller demens. Då tillämpas vårdens allmänna bestämmelser, men reglerna är otydligare.
Vad är handlande i nöd?
Nödvärn, (BrB 24:1) definieras som ”att avvärja ett brottsligt angrepp på person eller
egendom”. Nöd, (BrB 24:4) är ”ett ingripande i andra nödsituationer, exempelvis när
någons liv eller hälsa är i fara”. Nödsituationen är ofta oförutsedd, har kort varaktighet och tillåtna åtgärder är inte tillräckliga.
10
Handlande i nöd utgör ett brott endast om det anses oförsvarligt och avgörs genom
intresseavvägning. Nödregler finns som stöd för tvång i vården, som skydd för liv o
hälsa i akuta situationer. Men nödreglerna gäller inte med en patient i beslutskompetent skick! Det får aldrig handla om mer tvång än nödvändigt och försvarligt med
beaktande av syftet och kan exempelvis handla om livsnödvändig medicinering eller
tillfälligt frihetsberövande.
Tvång mot dementa o psykiskt funktionshindrade
Idag finns ingen speciallagstiftning. I SOSFS 1992:17 finns föreskrifter och allmänna
råd om skyddsåtgärder för personer med åldersdemens och i SOSFS 1980:87 finns
föreskrifter om förbud mot tvångsmedel inom somatisk långtidssjukvård. Ett arbete
pågår med förslag till ny reglering av skyddsåtgärder för dementa, SOU 2006:110.
Sammanfattningsvis kan man fråga sig: vad gäller egentligen? Skydd för integritet
och självbestämmande är en mänsklig rättighet, men vården är en frivillig förmån.
Hur gör vi då med patienter som inte kan bestämma själva? Bestämmelser saknas i
stor utsträckning liksom system för ställföreträdare i vården. Risken finns att dagliga
grundlagsbrott sker och att rättssäkerheten är otillfredsställande.
11
Tvång i vård och omsorg
av personer med
demenssjukdom
Stig Karlsson docent i omvårdnad Umeå universitet
Med tvång menas här fysiska begränsningsåtgärder inom äldrevården, alltså en mekanisk anordning som begränsar rörelsefriheten. Exempel kan vara sele, positionsbälte, brickbord eller inlåsning. Hur upplevs detta av patienten? Kan man påverka
förekomsten?
I litteraturen diskuteras när begränsningsåtgärder övergår till ett tvång. Men om
tvången försvinner inom äldrevården, innebär det med automatik en god vård? Kan
det kanske innebära att patienten istället blir sängbunden? Avvägningen innebär en
ständig balansgång för personalen. Ska man göra gott eller ska man göra rätt? Det
kan ibland handla om att välja antingen eller.
År 2000 var förekomsten av fysiska begränsningsåtgärder i vården av äldre i Västerbotten 18 procent och år 2007 låg siffran på 19 procent. Procenten handlar inte om
tillfälliga lösningar, eftersom en majoritet av dem som sätts fast har upplevt samma
sak i sex månader eller mer. De flesta lider av en demenssjukdom. Det som är karaktäristiskt för beslutet om begränsningsåtgärder är att vårdenheten har en hög andel
dementa (94 procent), att det föreligger ett stort omvårdnadsbehov, patienterna har
nedsatt gångförmåga och beteendemässiga eller psykiska symtom och oförmåga att
kommunicera.
Varför används fysiska begränsningsåtgärder?
Oftast handlar det om att förebygga och förhindra fallolyckor. Cirka 60 procent av
de äldre som vårdas i särskilt boende faller minst en gång per år. Den demente
åldringen har kanske dålig sittbalans eller vandrar omkring. Det kan också bero på
att anhöriga uttryckt önskemål om åtgärden eller ett aggressivt beteende. Var fjärde
åldring i särskilt boende uppvisar någon form av våld, fysiskt, psykiskt eller sexuellt.
Personalens upplevelse av fysiska
begränsningsåtgärder
Personalen upplever beslutet om fysiska begränsningsåtgärder som konfliktfyllt.
Man vill inte själv bli utsatt för detta och vill inte heller att ens anhöriga blir utsatta.
12
Osäkerheten är stor om och vad man får använda, hur man får använda det, vem
som ska besluta. När blir skyddsåtgärden en tvångsåtgärd? Hur ska man följa upp
det? Hur länge finns behovet?
Studier saknas för närvarande av patienternas upplevelse av fysiska begränsningsåtgärder inom demensvården. Anhörigas upplevelser finns dokumenterade och
påvisar både positiva och negativa upplevelser.
Faktorer som påverkar beslutet
Många olika faktorer samverkar till beslutet om begränsningsåtgärder. Personalens
möjlighet att övervaka, vem som ger ordinationen, åldringens eget bästa, andras
förväntningar är några exempel.
Det finns både för- och nackdelar med åtgärden. Fördelar kan vara att man förhindrar fall och skador och det går också att förebygga störningar i den medicinska behandlingen. Det kan också bidra till en känsla av trygghet och förhindra att patienten
blir permanent sängliggande.
Nackdelar är bland annat förlust av muskelstyrka, försämrad gångförmåga, försämrad balans, ökad risk för fall, osteoporos, längre vårdtider, förstoppning, inkontinens, trycksår, infektioner, oro, depression, förvirring, och i förlängningen – en ökad
dödlighet.
Intervention
Kan man påverka förekomsten av fysiska begränsningsåtgärder med olika typer av
interventioner? Att införa en ny lagstiftning kan vara ett sätt att minska förekomsten.
Ett annat sätt kan vara att satsa på utbildningsprogram för vårdpersonal, med inriktning mot faktorer som visat sig ha betydelse för förekomsten av tvångsåtgärder.
Exempel redovisades av en studie som omfattade ett utbildningsprogram med inspelade föreläsningar på olika tema, ett tema per månad under sex månader.
1. 2. 3. 4. 5. 6. Demenssjukdomar, diagnos och symtom
Förvirringstillstånd bland äldre
Fall och fallprevention
Rättsäkerhet, tvångs- och skyddsåtgärder
Omvårdnadsmodellen, interaktion mellan vårdare och patient
Demenssjukdomar, komplikationer och behandling
13
Resultatet visade att efter genomgånget utbildningsprogram var förekomsten av begränsningsåtgärder 50 procent lägre och attityderna till åtgärderna förändrade bland
personalen. Det fanns också en positiv effekt på den psykosociala arbetsmiljön och
det förekom ingen signifikant ökning av fallskador eller psykofarmaka.
Policy
I väntan på tydliga riktlinjer bör man se till att det finns en bra policy för fysiska begränsningsåtgärder i vård och omsorg av patienter med demenssjukdomar.
o Ordination
o Observera och utvärdera hur personen upplever den fysiska begränsningsåtgärden
o Samtliga yrkeskategorier är med i diskussionen och besluten
o Dokumentation
o Minimera negativa konsekvenser
o Uppföljning – omprövning
o Informera anhöriga om besluten
14
Diskussioner
Under eftermiddagen delades seminariedeltagarna upp i åtta smågrupper där ett
antal olika fall med tillhörande frågeställningar diskuterades, för att slutligen behandlas i en stordialog tillsammans med de medverkande.
Fallbeskrivning 1
Man, född på 40-talet, tidigare bott med hustru, har två vuxna barn samt en hemmavarande son i tonåren. Diagnostiserad frontallobsdemens 2006. Allt sedan
debuten haft personlighetsstörning och beteendemässiga störningar framför allt
fokuserade på toalettbesök och klädvanor. Bor nu i egen lägenhet eftersom hustrun
inte orkar ha honom hemma. Han klär av sig naken, går ut på byn, sätter sig mitt på
vägen och gör sina behov eller gör dem inomhus var som helst. Har på senare tid
lyckats ta sig från serviceboendet till sitt hem på cykel, sonen vågar nu inte ta hem
kamrater efter skolan eftersom han oroar sig för att fadern kan vara hemma. Vid
bedömning klarar patienten minnestester tämligen väl, han är inte psykotisk eller
våldsam och har ingen insikt i sitt beteende, är helt obekymrad. Hustrun vill att man
ska låsa in honom.
Vilka åtgärder får man vidta? Vilken grad av tvång? Hur ska man värna såväl patientens som de anhörigas integritet?
Fallbeskrivning 2
Kvinna, 74 år gammal, gift, maken svårt sjuk i KOL, vårdas på sjukhem. Patienten har
under hösten 2008 utvecklat depressionssymtom och vid två tillfällen försökt ta sitt
liv, varav en gång allvarligt skurit sig i armarna. Vårdad på psykiatrisk klinik där man
misstänkt demensutveckling. Utredd via geriatriken med Alzheimer-diagnos i maj
2009. Under utredningen haft korttidsplats på samma sjukhem som maken. Hon har
ej fått gå utanför enheten utan sällskap och haft övervakning vilket hon upplevt som
kränkande. Efter diagnosen har hon fått en egen permanent plats på sjukhemmet
med maken, fortfarande med restriktioner i aktiviteter. Patienten har blivit allt mer
nedstämd och samtidigt agiterad och uttalar dagligen att hon inte vill fortsätta leva.
”Om jag inte får komma hem kan jag lika gärna vara död”. Maken har nu också börjat
prata om att få komma hem – detta trots sin svåra sjukdom – han tror att om hon får
komma hem så slutar hon prata om att ta livet av sig. Personalen tolkar detta som
att han blir pressad av sin fru.
Hur hanterar man patientens suicidhot? Hon sviktar kognitivt men är väldigt bestämd i detta hänseende. Får man låsa in henne på ett boende?
Vilken omvårdnadsnivå är den rätta?
15
Fallbeskrivning 3
De flesta gruppboenden för dementa har någon form av kodlås för att komma ut
från enheten. Hur lagligt är detta? Finns det något alternativ?
Fallbeskrivning 4
Man, snart 90 år vårdas på gruppboende på grund av vaskulär demens. Har balanssvårigheter och är tidvis orolig, har haft flera falltillbud och man har därför på
boendet använt så kallat positionsbälte när han sitter i sin stol för att förhindra att
han reser sig. Han drabbas av pneumoni och skickas in till sjukhus, där han vid flera
tillfällen kliver upp och ramlar. Anhöriga undrar om man inte kan använda bälte som
man gjort på boendet men får till svar att det är olagligt. Patienten ramlar ytterligare
ett par gånger och ådrar sig till slut en höftfraktur. Anhöriga är upprörda – varför får
man använda bälte på boendet men inte på sjukhuset? Vem har gjort fel? Vem är
ansvarig för alla fallolyckor?
Fallbeskrivning 5
Ung man funnen på Höga Kusten bron, hotar att ta livet av sig. Han studerar vid
konstfack i Stockholm. Beter sig underligt och polis finns på platsen.
Vad göra?
Fallbeskrivning 6
Medelålders man bor i en primitiv stuga i skogen. Tekniskt intresserad, läser mycket
och verkar tekniskt kunnig. Samlar diverse apparater. Stugan har vedspis, vatten
utomhus i brunn. Äter gröt och i övrigt enahanda mat. Har inga sociala kontakter.
Lever på ett ärvt kapital och vill inte ta emot ekonomiskt
eller annat stöd. Har inga övriga psykiska symtom, somatiskt frisk.
Hur avvikande kan man få vara utan att samhället ska ingripa? Har man rätt att leva
ett liv som i andras ögon är i misär? Hur är det med personlig integritet kontra skyldighet att ställa upp för personer som inte vill ha hjälp.
Fallbeskrivning 7
Gift medelålders kvinna med välbetalt yrke och god ekonomi. Alltid varit livlig, nu
alltmer utåtriktad. Påstridig, gör ofta bort sig i kontakt med andra, familjen skäms.
Hon anser att hon alltid fått försaka i livet, det vill hon ta igen genom att shoppa alltmer. Har pengar, köper alltmer, även på kredit. Vill inte lyssna på anhörigas förmaningar. Tycker att alla omkring henne är trögtänkta och eftertänksamma. Vännerna
drar sig undan och familjens ekonomi är hotad.
Hur långt ska det gå innan någon ska/kan ingripa mot hennes vilja?
16
Fallbeskrivning 8
Två olika kvinnor gör samma handling på två olika avdelningar: kastar ett glas i golvet. På den ena avdelningen får hon en sopkvast och uppmanas städa upp efter sig,
på den andra avdelningen blir hon bälteslagd.
Hur mycket betyder vårdkultur för de åtgärder som vidtas, hur skulle man gjort på
just din avdelning? Kan attityder hos personalen påverka besluten? Kan det bli fråga
om en form av bestraffning?
17
Patientnämnden Etiska nämnden, Landstingets kansli
Storgatan 1, 871 85 Härnösand
www.lvn.se
2009-10. Producerad av Patiennämnden Etiska nämnden i samarbete med Landstingsservice, Konsult.