Stockholm den 22 november 2012
R-2012/1808
Till Finansdepartementet
Fi2012/3858
Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 15 oktober 2012 beretts tillfälle att avge
yttrande över promemorian Investeraravdrag.
Advokatsamfundet har i huvudsak ingen erinran mot promemorians förslag, men har i
vissa delar på sätt som framgår i det följande invändningar. Advokatsamfundet anser
också att den föreslagna lagtexten är komplicerad och i vissa delar svår att tillgodogöra
sig, huvudsakligen därför att förslaget innehåller ett stort antal regler som syftar till att
motverka skattearbitrage. Dessa regler gör lagstiftningen svåröverskådlig och bestämmelsernas komplexitet kan motverka syftet med bestämmelserna, vilket är att öka
tillgången på kapital för de mindre företagen.
Förslaget
Förslaget innehåller en definition av vad som avses med företag. Enligt 43 kap. 2 § första
stycket 3 avses med företag ett utländskt bolag som ”motsvarar ett svenskt aktiebolag”.
Advokatsamfundet ifrågasätter det lämpliga i att kvalificera termen utländskt bolag. Som
Finansdepartementet konstaterat, är ett utländskt bolag en definierad term i inkomstskattelagen. Att kvalificera begreppet utländskt bolag med att det utländska bolaget ska
motsvara ett svenskt aktiebolag (eller en svensk ekonomisk förening), framstår som
olämpligt. Enligt Advokatsamfundet är det tillräckligt att det görs en referens till termen
utländskt bolag och att den ytterligare kvalifikationen sålunda tas bort, eftersom den
skapar rättsosäkerhet.
2
Av bestämmelsen framgår vidare att ett utländskt bolag måste ha ett fast driftställe för att
det ska vara möjligt för en investerare att erhålla investeraravdrag pga. investering i
bolaget. Advokatsamfundet ifrågasätter behovet och lämpligheten av detta krav på fast
driftställe. Advokatsamfundet noterar att det saknas bestämmelser om återföring av
investeraravdraget när det utländska bolagets fasta driftställe upphör. Advokatsamfundet
ställer sig frågande till om den föreslagna lagstiftningen är konsekvent i detta avseende.
Med tanke på att ett fast driftställe kan föreligga utan att det förekommer någon
registrering i något offentligt register – som fallet är med t.ex. filialer – skulle ett utländskt
bolag exempelvis därmed kunna redovisa inkomst av ett fast driftställe under ett år när
man vill ge investerare rätt till investeraravdrag, för att redan året därpå avveckla den
verksamhet som konstituerar det fasta driftstället. Det är för övrigt många gånger förenat
med stora svårigheter att bedöma om en viss verksamhet konstituerar ett fast driftställe
eller inte. En investerare som vill göra en investering i ett utländskt bolag och som vill
villkora sin investering av att denne verkligen åtnjuter ett investeraravdrag, kommer inte
med säkerhet att veta om det utländska företagets verksamhet i Sverige kommer att anses
utgöra ett fast driftställe, med mindre det utländska bolaget sedan tidigare har bedrivit
verksamhet som beskattats här på grund av att det föreligger ett fast driftställe för
verksamheten. Med tanke på detta och med hänsyn till att ett fast driftställe kan föreligga
redan vid en synnerligen begränsad aktivitet, kan ifrågasättas om det är lämpligt att kräva
att det ska föreligga ett fast driftställe.
I förslagets 43 kap. 5 § definieras begreppet årsarbetskraft. Därmed avses anställda och
delägare samt personer som ”enligt svenska regler jämställs med anställda”. Advokatsamfundet anser att denna definition inte är lämplig, eftersom det får anses högst oklart
om det verkligen finns några enhetliga svenska regler, som definierar vad som avses med
en anställd. Olika lagar refererar till anställd, arbetstagare, uppdragstagare m.m. och
någon allmänt accepterad definition av begreppet anställd torde inte finnas. Förslaget
skulle ur rättssäkerhetssynpunkt bli bättre om det i förslaget preciserades vilka svenska
regler som ska tillämpas vid bedömningen av om en person är anställd eller inte med
avseende på rätten till investeraravdrag.
I 43 kap. 11 § uppställs som villkor för investeraravdrag att förvärvaren av de aktier som
medför rätt till avdrag, är skattskyldig för kapitalvinst på andelarna och att kapitalvinsten
inte är undantagen från beskattning i Sverige på grund av ett skatteavtal. Frågan om
skattskyldighet eller inte enligt ett skatteavtal kan många gånger vara svår att avgöra, t.ex.
i det fall skattskyldigheten ska avgöras med hänsyn till var en person har centrum för sina
levnadsintressen. Förslaget är även i denna del behäftat med en viss rättsosäkerhet och
denna osäkerhet om gällande rätt i detta avseende skulle kunna leda till att personer som
skulle vara beredda att förvärva aktier pga. av just rätten till investeraravdrag, avstår från
detta mot bakgrund av osäkerheten kring hur deras skattskyldighet för en framtida
kapitalvinst kommer att bedömas. Som bestämmelsen nu är utformad, innebär det också
ett hinder för den som vid det tilltänkta förvärvet inte är skattskyldig för en kapitalvinst,
men som har för avsikt att bli oinskränkt skattskyldig i Sverige, att få tillgång till
investeraravdraget. Enligt Advokatsamfundets bedömning skulle förslaget tjäna på om
3
reglerna dels kunde göras mer förutsägbara för personer bosatta utomlands, dels
möjliggöra för ”hemvändare” att få rätt till investeraravdrag.
Förslagets 17 § innehåller begränsningar i rätten till investeraravdrag i situationer när det
företag i vilket andelar har förvärvats befinner sig i ekonomiskt trångmål på sätt som
närmare angivits i paragrafen. Även i denna del vill Advokatsamfundet framhålla behovet
av ett förtydligande avseende punkten 1 i bestämmelsen. Där anges att kapitaltillskottet
måste undanröja skyldigheten att upprätta kontrollbalansräkning för att investeraravdrag
ska kunna medges. Om två eller flera investerare samtidigt förvärvar aktier i bolaget och
deras gemensamma investering undanröjer kapitaltillskottet skulle det, med ordalydelsen i
den föreslagna bestämmelsen, råda oklarhet om rätten till investeraravdrag. Advokatsamfundet föreslår därför att det tydliggörs att det är tillräckligt att kapitaltillskottet,
tillsammans med annat kapitaltillskott, undanröjer skyldigheten att upprätta kontrollbalansräkning för att rätt till investeraravdrag ska kunna medges.
En omständighet som enligt denna bestämmelse omöjliggör investeraravdrag, är att
företaget i fråga är på obestånd. Till att börja med ifrågasätter Advokatsamfundet om det
inte borde vara möjligt att få investeraravdrag om kapitaltillskottet undanröjer obeståndet.
Ett obestånd är ju typiskt sett en fråga om bristande likviditet, varför ett kapitaltillskott
mycket väl skulle kunna tänkas bota ett obestånd. Advokatsamfundet kan inte se varför
det i detta avseende görs skillnad mellan kapitalbrist och obestånd.
En annan oklarhet gäller förhållandet när ett kapitaltillskott visserligen undanröjer en
skyldighet att upprätta kontrollbalansräkning, men inte läker ett samtidigt existerande
obestånd. Ett förtydligande också i denna del vore välkommet.
Ett av villkoren för investeraravdrag är att tillskottet sker mot kontant betalning. En
kvittningsemission ger sålunda inte rätt till investeraravdrag. Skälet för att ha ett krav på
kontant betalning, är att skattelättnaden avser att stimulera tillväxtföretagens behov av
kapital och att det därför är viktigt att företaget stimuleras till en förstärkning av det egna
kapitalet och att företagssektorn som helhet därmed tillförs nytt kapital. Advokatsamfundet anser att det saknas bärande skäl mot att medge investeraravdrag vid en
kvittningsemission. Om bolaget i fråga har en skuld till investeraren och kvittar den
skulden mot betalning för aktier, eller om investeraren först gör ett kontanttillskott för att
en tid därefter få sin fordran reglerad av företaget, kan enligt Advokatsamfundet knappast
ha avgörande betydelse för om investeraravdrag ska kunna medges eller inte. Det är
vidare inte enbart fråga om att tillgodose företagets behov av likvida medel, utan lika
mycket en fråga om att tillgodose företagens behov av riskvilligt kapital. Från företagens
perspektiv är det självfallet avsevärt bättre att få ett belopp som kapitaltillskott genom en
aktieemission än att få motsvarande belopp som lån. Advokatsamfundet ifrågasätter både
skälet till, och det ändamålsenliga med, den föreslagna regleringen i denna del.
Motsvarande anmärkning kan göras med avseende på promemorians förslag, som innebär
att investeraravdrag inte kan medges om företaget i vilket andelar har förvärvats, gjort
eller inom en viss framtid gör ett s.k. internt förvärv. Även i denna fråga ifrågasätter
4
Advokatsamfundet behovet av en sådan reglering. Det bör vara upp till företagen själva att
bestämma hur det tillskjutna kapitalet ska användas och det bör därför, enligt Advokatsamfundets uppfattning, också vara tillräckligt att det verkligen sker ett kapitaltillskott för
att investeraravdrag ska komma i fråga.
SVERIGES ADVOKATSAMFUND
Anne Ramberg
