Stockholm den 13 maj 2013
R-2013/0259
Till Justitiedepartementet
Ju2013/356/L5
Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 13 februari 2013 beretts tillfälle att avge
yttrande över promemorian Processrättsliga konsekvenser av Påföljdsutredningens förslag
(Ds 2012:54).
Sammanfattning
Advokatsamfundet anser att förutsättningarna för häktning när påföljden antas bestämmas
till villkorligt fängelse bör ändras. Vidare bör reglerna om huvudförhandling i den
tilltalades utevaro samordnas med de begränsningar som gäller för avgörande utan
huvudförhandling.
I övriga delar lämnar Advokatsamfundet förslaget utan erinran. Vad gäller den utvidgade
möjligheten till strafföreläggande lämnas dock vissa kommentarer.
Frihetsberövande åtgärder
I promemorian görs bedömningen att förutsättningarna för att gripa, anhålla eller häkta
misstänkta personer inte bör förändras i någon mer avgörande omfattning i förhållande till
vad som gäller i dag. Utredningens bedömning är att häktning fortsättningsvis ska kunna
komma i fråga även om det kan antas att det vid en fällande dom kommer att dömas ut ett
villkorligt fängelsestraff.
Enligt Advokatsamfundet är det inte tillfredsställande att den enda formella begränsningen
när det gäller förväntad påföljd, är att häktning inte får ske om det kan antas att den
2
misstänkte endast kommer att dömas till böter. Med hänsyn till proportionalitetsprincipen
måste det mera sällan vara möjligt att låta en person sitta häktad under någon längre tid på
grund av risk för fortsatt brottslighet i väntan på en påföljd som innebär att han eller hon
släpps fri. Av proportionalitets- och humanitetsskäl bör det därför i stället föreligga en
presumtion för att den misstänkte inte ska häktas om påföljden kan antas leda till
villkorligt fängelse. En avvägning mot det intrång eller men som åtgärden innebär, måste
alltid göras. Risken för att den misstänkte hålls frihetsberövad längre tid än vad som kan
avräknas mot en förväntad kommande påföljd, måste vidare beaktas.1 Vidare måste, som
utredningen föreslår, de skäl som talar för häktning vägas mot det förväntade villkorliga
fängelsestraffets längd och ingripandegraden i den tilläggssanktion som kan antas bli
aktuell.
Advokatsamfundet anser att användandet av tvångsmedel även måste spegla allmänhetens
reaktion på brottsligheten i fråga, vilket framförallt kommer till uttryck genom
påföljdsvalet. När varken straffmätningsvärdet eller andra omständigheter medför att
påföljden ska bestämmas till ovillkorligt fängelse, innebär det samtidigt att domstolarnas
möjligheter att beakta frihetsberövandet begränsas. Möjligheterna att bedriva en effektiv
förundersökning ska inte endast vara avhängig den misstänktes rörelsefrihet. Häktningsgrunderna bör därför i större utsträckning sammanfalla med bedömningen av det
eventuella påföljdsvalet.
Som Advokatsamfundet tidigare påpekat, saknas dessutom rättvisa principer för avräkning
av frihetsberövanden som föregått en icke frihetsberövande påföljd. 2 Denna ordning slog
Högsta domstolen fast så sent som i december 2012.3 I det fallet menade domstolen att det
inte bör komma i fråga att avräkna den tid som den dömde varit frihetsberövad mot antalet
samhällstjänsttimmar. Som brottsbalken är utformad i dag, saknas möjligheter att avräkna
andra påföljder än böter och fängelse.
Om reglerna om frihetsberövande står oförändrade kan en konsekvens av detta dessutom
bli att misstänkta i större utsträckning väljer att felaktigt erkänna i syfte att undvika ett
frihetsberövande. Detta aktualiseras än mer för lagöverträdare i ålderskategorin 18 - 20 år,
som typiskt sett påverkas mer negativt av ett frihetsberövande.
Strafföreläggande
Enligt förslaget ska det bli möjligt att förelägga villkorligt fängelse i förening med
samhällstjänst genom strafföreläggande. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv kan ifrågasättas
om ett fastställande av ett fängelsestraffs längd i dagar och månader bör anförtros annan
än domstol. Som förutsättning för att förelägga villkorligt fängelse i förening med
samhällstjänst krävs dock enligt föreslagen reglering att det är uppenbart att rätten skulle
döma till sådan påföljd. Genom detta och möjligheten för den enskilde att inte godkänna
sådant föreläggande, måste kravet på rättssäkerhet anses tillgodosett i tillräcklig
1
Se bl.a. NJA 1984 s. 559 och NJA 1979 s.261.
Se Advokatsamfundets yttrande den 29 november 2012, R-2012/1156.
3
Högsta domstolens dom av den 20 december 2012 i mål nr B 2224-11.
2
3
utsträckning. Antalet fall där valet av samhällstjänst som tilläggssanktion är uppenbart,
torde enligt Advokatsamfundets mening vara förhållandevis lågt. Detta förutsätter dock att
den enskildes rättstrygghet garanteras bl.a. genom att rättsverkan av ett godkännande av
strafföreläggande tydligt klargörs för den enskilde. Advokatsamfundet noterar i
sammanhanget utredningens förslag till ändring av 21 kap. 3 a § andra stycket 2
rättegångsbalken, som innebär att tillämpningsområdet i fråga om förordnande av
offentlig försvarare utvidgas. Det torde i ett inte obetydligt antal fall råda tveksamheter
kring vilken påföljd som ska väljas i det enskilda fallet samt om det utmätta fängelsestraffets längd, om straffet ska vara villkorligt eller ovillkorligt och vilken tilläggssanktion
som är mest lämplig för den tilltalade.
Huvudförhandling i den tilltalades utevaro
Enligt förslaget ska en tilltalad kunna dömas i sin utevaro till högst tre månaders fängelse
alternativt till ett villkorligt fängelsestraff motsvarande ett år. Samtidigt föreslår
utredningen att avgörande utan huvudförhandling ska kunna ske till böter eller villkorligt
fängelse i högst sex månader. Advokatsamfundet anser att dessa gränser bör samordnas
och att huvudförhandling i den tilltalades utevaro bör begränsas till villkorligt fängelse i
sex månader även med beaktande av att också ett villkorligt fängelsestraff kan få stora
konsekvenser för den enskilde.
SVERIGES ADVOKATSAMFUND
Anne Ramberg
