Stockholm den 30 maj 2013
R-2013/0594
Till Justitiedepartementet
Ju2013/915/L2
Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 9 april 2013 beretts tillfälle att yttra sig
över departementspromemorian Lagvalsregler på obligationsrättens område – Rom I- och
Rom II-förordningarna (Ds 2013:21).
Sammanfattning
Advokatsamfundet har i flera hänseenden ingen erinran mot förslagen i departementspromemorian. Vissa delar av förslagen anser sig dock Advokatsamfundet inte kunna ställa
sig bakom. Det finns dessutom ett antal förhållanden och påpekanden som
Advokatsamfundet vill lyfta fram. Redovisning av samfundets synpunkter i dessa delar görs i
det följande.
Först behandlas de föreslagna ändringarna i den svenska lagstiftningen till följd av Rom Iförordningen och därefter de föreslagna ändringarna till följd av Rom II-förordningen.
Ändringar till följd av Rom I-förordningen
Lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser
I och med ikraftträdandet av Rom I-förordningen ersattes den tidigare gällande Romkonventionen för avtal ingångna efter den 17 december 2009. Därmed är också lagen om
tillämplig lag för avtalsförpliktelser obsolet med avseende på sådana avtal. Lagen är dock
fortfarande tillämplig på avtal ingångna före den 17 december 2009.
2
Advokatsamfundet instämmer i det principiellt lämpliga i att upphäva den svenska lagen
enligt promemorians förslag. Mot bakgrund av att lagen fortfarande kommer vara
tillämplig i många fall, bör dock övervägas om det finns praktiska skäl att dröja med
upphävandet, dvs. behålla konventionen som lagtext ytterligare en tid.
Haagkonventionen samt lagen om tillämplig lag beträffande internationella köp av
lösa saker
Haagkonventionen är införlivad i svensk rätt genom lagen om tillämplig lag beträffande
internationella köp av lösa saker (IKL). Haagkonventionen – och därmed IKL – har
företräde framför Rom I-förordningen enligt förordningens art. 25.1. I dag har Sverige
således lagvalsregler avseende kontraktuella förpliktelser i såväl IKL som i Rom Iförordningen. Enligt promemorian är det oklart om Rom I-förordningens regler ska
tillämpas i frågor där IKL saknar bestämmelser. Bestämmelser om parternas rättshandlingsförmåga och köpeavtalets formella giltighet är exempelvis uttryckligen
undantagna IKL. Det saknas även regler om internationellt tvingande regler, materiell
giltighet, överlåtelse av fordran, kvittning m.m.
Advokatsamfundet är av uppfattningen att Rom I-förordningen torde vara tillämplig i alla
situationer som inte regleras i IKL. Endast det som regleras i IKL har företräde framför
Rom I-förordningen, i övrigt är Rom I-förordningen direkt tillämplig som lag i Sverige.
IKL och Rom I-förordningen torde alltså komplettera varandra såvitt avser internationella
köp av lösa saker.
Advokatsamfundet instämmer i att en uppsägning av Haagkonventionen och ett
upphävande av IKL framstår som naturligt och lämpligt, så att Rom I-förordningen fullt ut
tillämpas även vid internationella köp av lösa saker.
Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen ska äldre bestämmelser gälla för avtal
ingångna före upphävandet träder i kraft. Något datum för föreslaget ikraftträdande är inte
satt. IKL kommer därmed vara tillämplig på många lagvalssituationer även framöver. Det
innebär att frågan om förhållandet mellan IKL och Rom I-förordningen kommer fortsätta
ha aktualitet.
Sjölagen
Så som förslaget till ändring är utformat, tycks en situation kunna uppstå då svensk rätt är
tillämplig enligt Rom I-förordningen, men där de materiella reglerna i sjölagens 13 kap.
ändå inte ska tillämpas.
En sådan situation vore om två parter, i enlighet med art. 5.1 Rom I-förordningen, avtalar
om att svensk rätt ska tillämpas, men att ingen av de situationer som räknas upp i den
föreslagna 13 kap. 2 § är tillämpliga. Det förefaller oklart vilka materiella regler som då
skulle gälla. Detta är självfallet olyckligt och Advokatsamfundet anser att det måste
klargöras vilka regler som ska tillämpas i denna situation.
3
Advokatsamfundet har i övrigt inga synpunkter på de föreslagna ändringarna i sjölagen.
Tillämplig lag på försäkringsavtal
Advokatsamfundet har inga synpunkter på de föreslagna ändringarna i lagen om tillämplig
lag på försäkringsavtal.
Ändringar till följd av Rom II-förordningen
Trafikskadelagen
Angående föreslagen ändring av 8 §
Promemorian föreslår en ändring i 8 § trafikskadelagen, som innebär att kopplingen
mellan medborgarskap och rätt till ersättning vid skada till följd av trafik utomlands med
svenskregistrerat fordon, ska tas bort. Som skäl anges att kravet på medborgarskap för
åtnjutande av förmånen utgör olovlig diskriminering enligt art. 18 i fördraget om
Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). Advokatsamfundet vill här inledningsvis
påpeka att den föreslagna ändringen inte synes ha någon koppling till Rom II-förordningen eller lagval överhuvudtaget. Då föremålet för promemorian är att se över vilka
lagändringar som kan behövas mot bakgrund av lagvalsreglerna Rom I- och Rom IIförordningarna, anser Advokatsamfundet att det kan ifrågasättas om förslaget till ändring
av 8 § trafikskadelagen överhuvudtaget är möjlig att göra i denna promemoria. Rätteligen
bör i så fall klargöras att förslaget i denna del ligger vid sidan av de övriga förslag som
lämnas till följd av Rom-förordningarna.
I sak har Advokatsamfundet följande synpunkter på förslaget. I promemorian föreslås att
ordet ”medborgare” ska tas bort och att endast hemvistkravet ska behållas för rätt till
ersättning vid skada till följd av trafik utomlands med svenskregistrerat fordon. Mot
bakgrund av de skäl som redovisas, anser Advokatsamfundet att det kan ifrågasättas om
inte också hemvistkravet borde tas bort så att varje person (som omfattas av 10 och 11 §§
trafikskadelagen) som lider skada i följd av trafik utomlands med i Sverige registrerat
fordon, ska kunna erhålla trafikskadeersättning.
I promemorian medges att kravet på hemvist kan innebära en indirekt diskriminering, men
slutsatsen är att denna indirekta diskriminering skulle vara tillåten med hänvisning till
möjligheten enligt EU-rätten att acceptera indirekt diskriminering då det finns saklig
grund.
Den sakliga grunden skulle i detta fall vara att det svenska socialförsäkringssystemet i hög
grad är bosättningsbaserat och finansierat via skattesystemet, och även om trafikskadeersättning inte utgår från allmänna medel, så ska trafikskadeersättningsförmånen anses
inkluderad i det svenska socialförsäkringssystemet, eftersom den finansieras av en
obligatorisk avgift som det åvilar samtliga ägare till fordon att betala.
4
Advokatsamfundet anser det vara tveksamt om det förhållande som redovisats ovan, dvs.
att trafikskadeersättningen finansieras genom en obligatorisk avgift för alla fordonsägare,
utgör saklig grund för att indirekt gynna svenska medborgare (genom hemvistkravet).
Ersättningssystemet är inte direkt kopplat till hemvist, utan till registreringen av fordonet.
Det är ägaren av fordonet som betalar den obligatoriska trafikförsäkringsavgiften.
Förmånen är således knuten till fordonet och siktar till att försäkra mot skador som
uppstått vid trafik med fordonet, oavsett om trafikerandet skett i Sverige eller utomlands.
Vid skada till följd av trafik i Sverige finns inget krav på hemvist för rätt till ersättning. I
de fallen har man uppenbarligen inte sett något skäl till att inskränka rätten på grund av att
trafikskadeersättningen skulle vara del av ett hemvistbaserat system.
Kretsen av personer som kan komma i fråga för ersättning vid olycka utomlands är
föraren, passagerare samt tredje man som inte färdas i något fordon (10 och 11 §§). Ett
krav på hemvist för att erhålla ersättning innebär att passagerare som inte själv betalar
trafikavgift, men som har hemvist i Sverige, erhåller ersättning, medan en passagerare
som inte har hemvist i Sverige nekas ersättning. Detsamma gäller för tredje man som
skadas; skulle detta råka vara en person med hemvist i Sverige utgår ersättning, oavsett
om denne har bidragit till ersättningssystemet eller ej, medan en tredje man som inte har
hemvist i Sverige inte erhåller någon ersättning. Rätten till ersättning vid olycka
utomlands utsträcks alltså till personer som inte har bidragit till finansieringen av
systemet, vilka erhåller ersättning enbart på grund av att de har hemvist i Sverige.
Advokat-samfundet anser därför inte att det föreligger saklig grund för den indirekta
diskrimi-nering, som förslaget skulle utgöra för utländska medborgare.
Advokatsamfundet inser givetvis att detta innebär en utvidgning av kretsen av ersättningsberättigade. Advokatsamfundet gör dock bedömningen att det enbart rör sig om ett
förhållandevis begränsat antal tillkommande skadefall per år och att den ekonomiska
belastningen på ersättningssystemet sannolikt därmed blir begränsad.
Advokatsamfundet föreslår därför att även kravet på hemvist i 8 § tas bort.
Angående lagval – är 8 § en internationellt tvingande regel?
Regeln i 8 § ger enligt förslaget i promemorian rätt till ersättning även då skada inträffar
utomlands och utländsk rätt är tillämplig på tvisten mellan skadelidande och skadevållare.
Det konstateras också att regeln inte är någon lagvalsregel utan en s.k. avgränsningsregel,
dvs. en regel som tillämpas oavsett om utländsk rätt tillämpas i övrigt. Av 17 § trafikskadelagen följer vidare att rätten till ersättning enligt 8 § i princip inte kan inskränkas
genom avtal. Enligt promemorian skulle detta innebära att rätten till ersättning inte heller
kan inskränkas genom en lagvalsregel. Regeln skulle därmed utgöra en internationellt
tvingande avgränsningsregel enligt art. 16 i Rom II-förordningen, dvs. en regel som ska
tillämpas oavsett vilket lands lag som i övrigt reglerar tvisten.
Advokatsamfundet är inte övertygat om att 8 § uppfyller kriterierna för en internationellt
tvingande regel enligt Rom II-förordningen.
5
I promemorian görs ingen analys av vad som krävs för att en regel ska vara
”internationellt tvingande” enligt art. 16 i Rom I-förordningen. Art. 16 har i princip
samma ordalydelse som art. 7.2 i Romkonventionen. Det finns dock skäl att anta att
”internationellt tvingande regler” enligt art. 16 ska tolkas snävare än motsvarande regel i
Romkonventionen.
I kommissionens förslag till Rom II-förordningen hänvisar kommissionen – i anslutning
till art. 16 (art. 12 i förslaget) – till EG-domstolens definition av internationellt tvingande
regler i Arblade-målet, vilken lyder: ”national provisions compliance with which has been
deemed to be so crucial for the protection of the political, social or economic order in the
Member States concerned so as to require compliance therewith by all persons present on
the national territory of that Member State and all legal relationships within that State”.1
Definitionen i Arblade-målet inspirerade även utformandet av art. 9.1 i Rom Iförordningen,2 vilken lyder: ”Internationellt tvingande regler är regler som ett land anser
vara så avgörande för att skydda allmänintressen, t.ex. sin politiska, sociala eller
ekonomiska struktur, att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom dess
tillämpningsområde, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet enligt denna
förordning.”
Mot denna bakgrund och då det överlag finns en önskan om enhetlig tolkning
förordningarna emellan, menar Advokatsamfundet att art. 16 i Rom II-förordningen bör
tolkas som att den innehåller krav på att den inhemska regeln är avgörande för att skydda
den svenska politiska, sociala eller ekonomiska strukturen, för att kunna ges status av
internationellt tvingande regel.
Enligt Advokatsamfundet är det tveksamt om 8 § andra meningen trafikskadelagen
uppfyller dessa krav. Bestämmelsen utgör ett skydd för skadelidande (med svensk
hemvist) i form av att trafikskadeersättning ska kunna erhållas även då skada uppkommer
vid trafik med svenskregistrerat fordon i ett annat land. Regeln synes vara motiverad av
att det skydd som trafikförsäkringen erbjuder kopplas till fordonet – för vilket en
obligatorisk avgift har betalats in – och att skyddet därmed ska följa fordonet oavsett var
än detta befinner sig. Det är tveksamt om det är politiskt, ekonomiskt eller socialt
avgörande för Sverige att sådant skydd finns för personer med hemvist i Sverige vid
trafikolyckor utomlands där utländsk rätt ska tillämpas.
Det kan också noteras att det i anslutning till 15 kap. 29 § sjölagen anges att det är
tveksamt om denna bestämmelse (till skydd mot villkor som inskränker passagerares
rättigheter) uppfyller kriterierna i art. 9 i Rom I, och det föreslås därför att den regeln
skrivs om så att den är tillämplig endast när svensk rätt är tillämplig (s. 53).
Sammanfattningsvis saknas en analys av huruvida 8 § uppfyller kriterierna för
internationellt tvingande regler enligt Rom II. Advokatsamfundet anser att det är långt
1
2
COM (2003) 427 final, s. 24, samt Arblade – Joined Cases C-369 and 376/96, [1999] ECR I-8453.
COM (2005) 650 final, s. 7.
6
ifrån självklart att den gör det, men det är likaså oklart i vilken praktisk situation 8 §
skulle behöva – och kunna – åberopas såsom internationellt tvingande regel.
Enligt art. 16 i Rom II-förordningen är det endast internationellt tvingande bestämmelser i
domstolslandets lag som accepteras. Om domstolslandet är en annan medlemsstat, kan
den skadelidande alltså inte åberopa 8 §, oavsett om bestämmelsen skulle anses utgöra en
internationellt tvingande bestämmelse.
I promemorian anges, som exempel på när bestämmelsens karaktär av internationellt
tvingande regel kan aktualiseras, den situationen där en person med utländsk hemvist
tillfogar en person med svenskt medborgarskap eller svensk hemvist skada utomlands,
med ett svenskregistrerat fordon. Enligt promemorian skulle skadeortens lag då bli
tillämplig, samtidigt som den skadelidande har rätt till trafikskadeersättning enligt
trafikskadelagen (i dess egenskap av internationellt tvingande regel). Advokatsamfundet
ifrågasätter dock att Sverige verkligen skulle bli domstolsland i en dylik situation. Av
Bryssel I-förordningen följer att det antingen blir svarandens hemvist eller platsen för
skadan, som blir domstolsland. Eftersom inte Sverige blir domstolsland i den situationen,
kan inte heller 8 § tillämpas som en internationellt tvingande regel.
Advokatsamfundet har vidare svårt att se i vilken situation 8 § skulle kunna åberopas som
en internationellt tvingande regel, såsom bestämmelsen är utformad i dag. Frågan om
bestämmelsen uppfyller kriterierna för en internationellt tvingande bestämmelse blir i så
fall snarast en akademisk fråga, utan närmare praktisk betydelse.
Skulle däremot kravet på hemvist för rätt till ersättning tas bort, kan man lätt tänka sig en
situation där frågan om internationellt tvingande regel uppstår. Om en person med svensk
hemvist tillfogar en person med utländsk hemvist skada utomlands, skulle domstolslandet
kunna bli Sverige (svarandens hemvist) och utländsk rätt skulle kunna bli tillämplig
(skadeortens lag). I det fallet skulle 8 § behöva åberopas som internationellt tvingande
bestämmelse för att kunna tillämpas.
SVERIGES ADVOKATSAMFUND
Anne Ramberg
