Min berättelse”. Berättande som resurs för

advertisement
”Min berättelse”.
Berättande som resurs för
metodutveckling i
äldreomsorgen.
Rapport från ett delprojekt, genomfört vid
Färingsöhemmet, Ekerö kommun inom ramen för
Seniorkultur, Kulturförvaltningen, Stockholms läns
landsting. Rapporten innehåller en redovisning av
projektets uppläggning och genomförande samt några
av de teman som särskilt fokuserades. Efter varje
tematisk redovisning av projektet följer en kort
kommentar till fortsatt metodutveckling med
avseende på det behandlade temat.
Georg Drakos, docent i etnologi, Stockholms
universitet. Inst. för etnologi, religionshistoria och
genusvetenskap.
2012-11-08
Innehåll
”Min berättelse”. Berättande som resurs för metodutveckling i äldreomsorgen
s. 3
Urval av deltagare
s. 3
Genomförande
s. 4
Etiskt samtycke
s. 5
Vad kännetecknar berättelser och berättande?
s. 5
Metodutveckling: Berättelse och berättande.
s. 6
Muntlig berättande erbjuder många effektiva stilmedel.
s. 7
Metodutveckling: Muntligt berättande.
I berättelsen omvandlas erfarenheterna.
Metodutveckling: Berättande och erfarenheter.
Att berätta är meningsfullt!
Metodutveckling: Berättande och meningsskapande
Vad gör den som berättar?
Metodutveckling: Berättande som social handling
Kan alla skapa en självbiografisk berättelse?
Metodutveckling: Berättande och identitet
s. 7
s. 8
s. 9
s. 10
s. 11
s. 12
s. 13
s. 13
s. 14
Fortbildning om berättande och etnografisk metod
s. 14
Kontaktuppgift
s. 15
Referenser
s. 15
Bilaga 1: Samtycke från avbildad person
s. 16
Bilaga 2: Diskussionsfrågor (berättelse, berättande) möte 2
s. 17
Bilaga 3: Diskussionsfrågor (berättande och erfarenheter) möte 3
s. 19
Bilaga 4: Diskussionsfrågor (berättande meningsskapande) möte 5
s. 21
Bilaga 5: Diskussionsfrågor (redskap och metodfrågor) möte 8
s. 24
2(32)
”Min berättelse”. Berättande som resurs för metodutveckling i
äldreomsorgen.
”Min berättelse”, som är ett delprojekt inom ramen för ”Seniorkultur”, bygger vidare på ett
pilotprojekt som genomfördes i samverkan mellan Temabo och Film Stockholm (Drakos
2012a). Pilotprojektet syftade till att producera tio kortfilmer, baserade på äldre kvinnors
och mäns egna berättelser i ett äldreboende. En gemensam nämnare för båda projekten är
inriktningen på berättelser och berättande i äldreboende. Men det här projektet till skillnad
från det förra har fungerat som en form av fortbildning. Därför är personalen en central
målgrupp vid sidan av de boende.
Projektets syfte är att tillvarata olika aktörers berättande som en resurs i det sociala
umgänge som äger rum på Färingsöhemmet, Ekerö kommun. Projektet har prövat en
arbetsmodell som kan användas av personalen i det fortsatta arbetet. Personalen ska i
fortsättningen själv arrangera sina berättarstunder med enskilda eller i grupp och göra
berättande till ett mer medvetet inslag i verksamheten. I en förlängning syftar projektet till
att integrera berättande i arbetet metodutveckling av äldreomsorgen. Detta ställer krav på
fortlöpande metodarbete och fortbildning av hela personalen. Effekterna av projektet kan
därför inte utvärderas förrän långt senare.
Rapporten innehåller en redovisning av projektets uppläggning och genomförande samt
några av de teman som särskilt fokuserades. Efter varje tematisk redovisning av projektet
följer en kort kommentar till fortsatt metodutveckling med avseende på det behandlade
temat. En avsikt med rapporten är att den ska kunna användas som ett underlag för fortsatt
metodarbete med inriktning på berättande.
Urval av deltagare
Personalen har ansvarat för urvalet av deltagare. Sex medarbetare deltog och fem boende.
En princip för urvalet av de boende var att var och en som deltog gärna skulle ha en nära
relation till någon i personalgruppen. Det visade sig att alla medverkande boende var
kvinnor. En av deltagarna var synskadad, men hade med stöd av sin kontaktman inga
märkbara svårigheter att aktivt medverka i berättarsammankomsterna. Med facit i hand kan
vi konstatera att betydelsen av funktionsnedsättningar för berättande inte fokuserades i
projektet som en följd av att de som deltog inte hade funktionsnedsättningar som hindrade
deras förmåga att berätta. Personalen avstod från att bjuda in någon anhörig, vilket
tillsammans med det faktum att alla deltagare, såväl boende som personal, var kvinnor,
avgränsade urvalet av deltagare. Denna avgränsning behöver inte betraktas som ett
problem, men en utmaning att överskrida vid det fortsatta arbetet efter projektets slut.
3(32)
Genomförande
Projektet genomfördes under åtta veckor (31 augusti – 19 oktober 2012) och baserades på
två timmar långa sammankomster med nedanstående uppläggning. Samtliga möten
spelades in med video. Till fyra av mötena med enbart personal användes förberedda
frågelistor och videoklipp som diskussionsunderlag. Schemat för de åtta projektmötena var
inte fastlagda i sin helhet från början, utan fick växa fram i samråd med personalen.
Möte 1 (med personalgruppen). Hela mötet ägnades åt självpresentationer och
kommunikation i form av berättande och samtal.
Möte 2 (med personalgruppen). Mötet ägnades åt frågor kring vad som kännetecknar
berättelser och berättande. Klipp ur videoinspelningarna från första mötet användes som
underlag.
Möte 3 (med personalgruppen). Mötet ägnades åt att problematisera förhållandet mellan
berättande och erfarenheter. Ytterligare videoklipp från första mötet användes som
diskussionsunderlag. Dessutom planerades första berättarsammankomsten med de boende
som tillfrågats om att delta.
Möte 4 (med personalguppen och de boende). Mötet inleddes med en kort presentation av
projektet och visning av ett par kortfilmer från det nämnda pilotprojektet (Przybylski 2012).
Därefter genomfördes en presentationsrunda. Både deltagarnas självpresentationer och de
visade kortfilmerna gav upphov till berättande.
Möte 5 (med personalgruppen). Mötet inleddes med en utvärdering av föregående veckas
berättarsammankomst tillsammans med de boende. Med videoklipp från denna
sammankomst som underlag inriktades diskussionen på frågor om berättande och
meningsskapande. Nästkommande möte med de boende planerades.
Möte 6 (med personalgruppen och de boende). Personalen hade valt ”lek” som ett tema för
berättande. Ett par ur personalgruppen hade tagit med sig egna leksaker från barndomen för
att stimulera berättandet. Efter mötet samlades personalgruppen och projektledaren för
Seniorkultur (Susan Karlkvist), som närvarat och bland annat informerat om önskemålet att
låta en fotograf ta bilder vid nästkommande veckas sammankomst. Personalen föreslog att
de boende skulle få se på videoklipp där de själva figurerade.
Möte 7 (med personalgruppen och de boende). Mötet ägnades åt att se på en
sammanställning av videoklipp från möte 4 och 6. Ur de boendes synpunkt fungerade mötet
som en avslutning på projektet och samtal om fortsatta berättarsammankomster. Ett
gemensamt önskemål framfördes om att en sammanställning av videoklipp som visats skulle
överföras på dvd-skiva som ett minnesdokument från projektet.
4(32)
Möte 8 (med personalgruppen). Detta avslutande möte ägnades åt en diskussion om hur en
inriktning på berättande i äldreomsorgen kan komplettera andra metoder som tar
utgångspunkt i en gemensam värdegrund och målen för verksamheten. Under mötet gjordes
tillbakablickar på de genomförda projektmötena med fokus på hur berättande kan göras till
en resurs för metodutveckling. Mötet avslutades med en gemensam utvärdering av
projektet.
Personalen framhöll att projektet hade gett nya insikter och perspektiv på det berättande
som de i det dagliga arbetet ständigt är involverade i. En kritisk synpunkt som fördes fram
var att berättarsammankomster med de boende gärna kunde ha startat tidigare i
uppläggningen av projektet. Med utgångspunkt i den arbetsmodell som vi nu följde, kunde
första sammankomsten med boendegruppen med fördel ha ägt rum vid tredje mötet istället
för vid det fjärde. Personalen konstaterade att de känt en viss tveksamhet vid första
projektmötet inför att själva hamna i rollen som berättare och dessutom bli videofilmade.
Denna tveksamhet föll emellertid bort vid de fortsatta projektmötena då projektets ändamål
framträdde tydligare. En rad andra synpunkter har i samråd påverkat projektets
uppläggning.
Etiskt samtycke
Som nämnts gjordes videoinspelningar av samtliga sammankomster under arbetet med
projektet för att skapa diskussionsunderlag för den medverkande personalen i
fortbildningssyfte. Videinspelningarna har därigenom också utnyttjats under planeringen av
varje projektmöte och nu vid sammanställningen av rapporten som ett underlag. Samtliga
medverkande godkände skriftligt att själva närvara och medverka i projektet då inspelningar
med video görs under förutsättning att det inspelade materialet endast visas för berörd
personal, medverkande boende eller anhöriga (se formulär för samtycke från avbildad
person, bil. 1).
Vad kännetecknar berättelser och berättande?
Berättande är förvisso en form för kommunikation och kunskapsförmedling som personal i
äldreomsorg utnyttjar i sitt dagliga arbete med äldre kvinnor och män, en del av dem med
funktionsnedsättningar som hindrar deras förmåga att berätta. Personalen utvecklar ofta en
känslig förmåga att lyssna till de boendes berättelser såväl som att avläsa deras kroppar som
berättelser. Det är en form av praktisk kunskap som arbetet kräver. En första utmaning i en
fortbildning kring berättande kan därför vara att synliggöra betydelsen av olika typer av
kunskap. En typ av kunskap är praktisk, den som vi alla har när det gäller berättande, även
om vissa utmärker sig mer än andra med sin ordakonst.
5(32)
En annan typ av kunskap som mötena med personalen fokuserade på (bortsett från det allra
första mötet) var av mer begreppsmässig och metodisk art. Detta gäller andra projektmötet
då vi samlades kring frågor om vad som kännetecknar en berättelse och berättande. Mötet
syftade till att synliggöra berättelsen som en speciell form av kommunikation, och att en
berättelse kännetecknas av att den binder samman olika händelser i ett förlopp. För att
synliggöra den narrativa formen (narrativ från det engelska ordet) diskuterades bland annat
frågor berättelsens (temporala och kausala) organisation; vad som får berättelser att hänga
samman (koherens); berättelsens förhållande till tid och rum; dess perspektiv med avseende
på ur vems synvinkel de berättade händelserna gestaltas. Dessutom behandlades den
grundläggande frågan om en berättelsens form med avseende på genre, struktur, stil mm.
En annan fråga berörde det faktum att alla berättelser framförs i något medium som också
har betydelse för hur berättelser framställs.
Genom att se på några videoklipp från första projektmötet kunde vi identifiera flera drag
som de framförda berättelserna fått. En allmän iakttagelse var att mötets inledande
presentationsrunda utlöste berättelser, men i något fall med en svagare narrativ form. Vi fick
tillfälle att synliggöra innebörden av en berättelse i svag mening, dvs. berätta i betydelsen
”tala om”, och en berättelse i ordets starka mening, dvs. ett gestaltat förlopp med en
”narrativ” form som kan beskrivas med hjälp av de begrepp (kännetecken) som diskuterats.
Narrativ markerar här en berättelse i dess starka mening, medan berättelse på svenska både
kan ha en stark och svag innebörd.
Vid samma projektmöte diskuterades också själva produktionen av berättelser, dvs.
berättande. Vi använde videoinspelningarna som illustrationer och underlag för diskussioner
om hur berättandet finns mellan oss deltagare och utgör en speciell form av kommunikation.
Vi kunde konstatera att interaktionen efter den första presentationsrundan vid första mötet
åtföljdes av ett utbyte av berättelser som formades i interaktionen mellan alla oss som
deltog. Vi fick också tillfälle att diskutera det muntliga berättandet som vårt medium och i
någon mån frågor om berättandet som social och kroppslig handling. Vi hann inte gå på
djupet alla frågor. I projektets fortsatta genomförande gjorde vi därför medvetna
återkopplingar till de frågor som behandlades vid de inledande personalmötena.
Metodutveckling: Berättelse och berättande
Att använda berättande som en metodinriktning kräver sina egna redskap. Jag har pekat på
betydelsen av att personalen tillägnar sig konkreta redskap för att på ett mer medvetet sätt
göra berättande till en resurs för metodarbete. Enkelt uttryckt innebär detta att sätta ord
och begrepp på vad som kännetecknar berättelser och berättande. Der är nödvändigt att
avsätta tid för gemensam reflektion kring vad som kännetecknat berättelser och berättande
vid arrangerade berättarsammankomster eller andra spontant uppkomna
6(32)
berättarsituationer. För detta ändamål kan de frågor som här refererats till (möte 2, bilaga 2)
återanvändas som ett diskussionsunderlag. I detta ingår också ett lästips (Drakos 2005).
Muntlig berättande erbjuder många effektiva stilmedel.
Berättelser framförs alltid i något medium, som t ex i skrift, bilder, musik, dans och tal. Vad
som formar muntligt berättande och vilka muntliga stilmedel vi använder, var ett av ämnena
vid projektets avslutande personalmöte. Diskussionen om muntliga stilmedel
uppmärksammade effekterna av betoning av ord, muntlig pausering, användning av
röstvolym och vad som händer då en berättare citerar sig själv och andra. En annan form
som hade kunnat iakttas vid de arrangerade berättarsammankomsterna, var berättarnas
mer eller mindre medvetna användning av tonlägen och attityder, t ex humor, ironi,
allvarsamhet eller sorgsenhet. Andra betydelsefulla effekter ger gester och kroppshållningar
upphov till.
Interaktionens betydelse för det muntliga berättandet kommenterades vid flera tillfällen.
Berättarsituationen blev lite stelare vid den andra sammankomsten med de boende (möte 6)
då personalen hade valt ett tema (leksaker) för berättandet. Det faktum att två närvarande
personer inte deltog i berättandet (undertecknad som dokumenterade sammankomsen med
video från en plats vid sidan om; och projektledaren för Seniorkultur som också satt vid sidan
om och gjorde anteckningar) kan ha medverkat till att samspelet mellan deltagarna den här
gången blev lite mindre otvunget.
En annan faktor som kan påverka interaktionen vid berättande är en tredje icke närvarande
röst, som berättare och/eller åhörare förhåller sig till. Den effekten kan t ex.
videodokumentationen av berättarsammankomster få som en följd av föreställningar om
vilka som i efterhand kommer att få se och lyssna till inspelningarna. Ett annat villkor för
interaktionen som berördes och som alla kunde känna igen sig i, var att
dominansförhållanden kunde skapa villkor för det muntliga berättandet, som orsakas av att
enskilda personer tar plats i ett samtal på ett sätt som får andra att underordna sig deras
dominans. För diskussionen om muntligt berättande kan diskussionsunderlaget till möte 8
fungera som ett underlag.
Metodutveckling: Muntligt berättande
Ett motiv till att fästa uppmärksamhet vid muntliga stilmedel är att de är verkningsfulla
medel med vars hjälp vi skapar mening i berättande. Ytterligare ett motiv till att
uppmärksamma betydelsen av muntliga stilmedel är behovet att kompensera förlusten av
7(32)
dem hos berättare som p g a en funktionsnedsättning måste kommunicera med hjälp av
andra medel.
Det faktum att muntligt berättande formas i interaktion mellan människor reser frågor om
vad som i sin tur formar interaktionen i olika situationer. En fråga som kan bli synlig i
berättarsammankomster är att enskilda personer kan dominera medan andra kan tystas. En
annan omständighet som formar interaktionen är de ev. funktionsnedsättningar som kan
hindra en person att kommunicera och framföra berättelser muntligt. En fortsatt
metodutveckling kan inriktas på att synliggöra de olika strategier medarbetare i
äldreboendet kan använda för att ge stöd åt personer som är förhindrade att framföra
berättelser p g a funktionsnedsättningar (Lästips: Hydén 2008).
I berättelsen omvandlas erfarenheterna.
Den övergripande fråga som utgjorde en röd tråd under det tredje projektmötet var
förhållandet mellan berättelser, berättande och erfarenheter. Frågan berör många skilda
verksamheter, vars yrkesutövare i likhet med personal i äldreomsorgen har som ambition att
få inblickar i människors erfarenheter genom att lyssna till deras berättelser. Det som gör
frågan komplex är att berättelser inte kopierar erfarenheter utan att vi snarare omvandlar
de erfarenheter vi berättar om och att berättelserna i sin tur ger upphov till nya
erfarenheter.
Ytterligare en övergripande fråga som diskuterades som en följd av den första var
innebörden av orden erfarenhet och upplevelse, som kan vara besläktade med varandra.
Syftet var att reflektera över vad som formar våra erfarenheter såväl på ett individuellt plan
som med avseende på samhälle, kultur, språk och sådant som vi betraktar som gemensam
kunskap om hur verkligheten är beskaffad.
Tolkningen av berättelser kan göras med utgångspunkt i skilda kunskapstraditioner. Ställer vi
oss frågan om vad en berättelse egentligen säger om berättarens upplevelser, kanske vi
tänker oss att upplevelser och emotioner finns i det förflutna eller i det omedvetna. I
projektet har vi uppmärksammat konsekvenserna av detta och ett annat förhållningssätt,
som baseras på att berättarens eget val att omvandla sina erfarenheter i berättelser är i
centrum för vårt intresse. I det senare fallet ger vi berättaren själv ett tolkningsföreträde
medan den tidigare frågan om vad en berättelse egentligen säger om berättarens
erfarenheter eller upplevelser ger mig själv som lyssnare tolkningsföreträdet.
Men den mer specifika diskussionen inriktades på hur erfarenheter gestaltas i berättelser.
Här hade vi också användning av videoinspelningar från första mötet med personalgruppen
där deltagarna kunde gå tillbaka till sig själva och de erfarenheter de berättat om. Vi
frågades oss varför vi i regel väljer att berätta om just en erfarenhet av alla erfarenheter vi
8(32)
skulle kunna berätta om. En annan diskussion fokuserade på att våra berättelser om
personliga erfarenheter också innebär att ge dem betydelser av olika slag.
En särskild diskussionspunkt handlade om kroppsligheter och kroppens roll för människors
berättande om erfarenheter. Intresset för det kroppsliga har flera motiv i sammanhanget. En
människas erfarenheter är kroppsligt förankrade och påverkar hennes berättande.
Berättandet är därför i dubbel mening en kroppslig handling. Den egna kroppen är både
utgångspunkten och ett medel för berättande. Vi diskuterade också om hur vi läser av
varandras kroppsliga uttryck när vi framför och lyssnar till varandras berättelser. Inte sällan
ger de kroppsliga uttrycken starkare intryck än den verbala framställningen. Vi tittade också
på videoklipp som illustrerade hur vi använder gester i vid mening, vilket gör den egna
kroppen till en ”berättande kropp”.
Att uppmärksamma kroppens roll för människors berättande har därför både en generell
betydelse och en särskild relevans då människors kroppsliga funktionsnedsättningar kan
hindra deras förmåga att berätta. Äldreomsorgen är ett sammanhang som motiverar att
kroppens roll för berättandet särskilt uppmärksammas. Som en följd av att deltagarna i
projektet inte hade märkbara funktionshinder vad beträffar deras förmåga att framföra egna
berättelser, blev frågan om funktionshinder inte utförligt diskuterad. Detta talar för att mer
utmanande former av berättande görs till föremål för fortsatt metodutveckling.
Metodutveckling: Berättande och erfarenheter
Det ligger i arbetets natur att personal i äldreomsorg behöver redskap och metoder för att få
insikt om andra människors erfarenheter. I det avseendet är berättande en av personalens
främsta tillångar. Grundläggande är dock att människors berättelser inte kan betraktas som
kopior av de erfarenheter som berättelserna gestaltar. En central fråga att återkomma till är
därför hur erfarenheter gestaltas och omvandlas i berättelser samt konsekvenserna av att ge
berättaren själv tolkningsföreträde. I det sammanhanget kan frågorna från möte 2-3
återanvändas som ett diskussionsunderlag (bilaga 2-3).
En fråga av särskilt intresse är den roll en berättares kropp och eventuella
funktionsnedsättningar kan få. En konsekvens av att funktionsnedsättningar kan hindra en
människas förmåga att berätta är att alltför normativa attityder för vad vi uppfattar som en
berättelse kan marginalisera dem som saknar förmåga att framställa fullständiga och
sammanhängande berättelser. En metodisk konsekvens är att istället för att ha produkten,
den färdiga berättelsen som utgångspunkt, fokusera på produktionen av berättelser för att
också kunna ta tillvara mer utmanande former av berättande, vilket det tidigare nämnda
pilotprojektet gav flera illustrationer till (Drakos 2012a, 2012b; Lästips Hydén 2005, 2008).
9(32)
Att berätta är meningsfullt!
Frågan om meningskapande och sammanhang ställdes i fokus vid det personalmöte (möte 5,
bilaga 4) som följde efter den första berättarsammankomsten med de boende. Vi tittade på
delar av videoinspelningen från sammankomsten och diskuterade bland annat
berättarsituationens betydelse. Vi konstaterade att berättarsituationen var arrangerad vilket
skapar andra villkor för berättande än de spontana berättarsituationer som uppstår i andra
informella möten mellan människor. Men trots att det rört sig om en arrangerad
berättarsituation fanns en strävan att skapa en informell stämning som liknar den som kan
förknippas med det ”fria” berättandet.
Vi kunde lägga märke till att berättandet tog fart efter visningen av ett par kortfilmer och
efter en presentationsrunda då personalen fördelat ordet och gett stöd åt allas medverkan i
samtal och berättande. Visningen av kortfilmen ”Ålen” (Przybylski 2012) gav upphov till flera
samtal om ålfiske, försäljning av fisk och ål, rensning och tillagning av ål. Filmens tema
anknöt nämligen till att en av deltagarna var uppvuxen i en miljö där ålen var av centralt
intresse för hennes fars fiske och för sitt eget arbete i fiskaffär. Vi kunde också notera att
berättelser om uppväxt, skolgång, yrke och vuxenliv var teman som stimulerade allas
deltagande med egna berättelser.
Diskussionerna och granskningen av hur meningskapandet gått till gjordes med hjälp av
återblickar på diskussionsfrågorna från tidigare personalmöten (bilaga 2-3). Ett frågeområde
handlade om vilka egenskaper hos en berättelse som ger den mening. Vi tittade på
inspelningen av en boendes berättelser om sitt yrkesliv som skolsköterska och diskuterade
bland annat effekterna av berättelsens tidsliga organisation och hur berättelsen som helhet
bildade en sammanhängande helhet. Vi uppehöll oss också vid hur berättelsen förflyttade sig
mellan olika rum och tider i hennes liv. Det gick inte att ta miste på att hon med sin
berättelse skapade ett (av flera möjliga) sammanhang kring sitt tidigare liv som nu då hon
framförde berättelsen bildade ett slags resonansbotten till hennes boende på
Färingsöhemmet.
Ett annat videoklipp fick fungera som underlag för en närmre granskning av hur en berättare
kan gå tillväga för att ge sin berättelse mening. Berättaren var en 98-årig kvinna, som då
ordet gick från den ena deltagaren till den andra, uppgav att hon inte hade något att berätta
och dessutom saknade självförtroendet att framföra en berättelse. Hennes ställningstagande
gav upphov till ett samtal i det efterföljande mötet med personalgruppen om
berättarsituationens och interaktionens betydelse för hennes hållning. Det visade sig att hon
efter bara några uppmuntrande ord, själv tog till orda och berättade på ett fängslande sätt
om sitt liv, om ett långt strävsamt arbetsliv och sina ganska svåra uppväxtförhållanden. Hon
gav också längre tidsutrymme (ca 7 min) åt sin sammanhängande berättelse än de flesta
andra. I sin berättelse pekade hon ut de meningssammanhang som fick oss åhörare att leva
10(32)
oss in i vad uppväxten kunde ha betytt för henne. Vi konstaterade också hennes lite
osentimentala framställning bidrog till att få oss alla berörda.
En annan diskussion kring samma exempel fokuserade på hur den äldre damen hanterade
sina livserfarenheter genom att ge dem mening. Det var med henne som med oss andra, att
hon i sitt val att framföra en bestämd berättelse, avstod från att framföra alternativa
berättelser och andra sätt att berätta än den berättarstil hon använde sig av. I de avseendet
illustrerade hennes berättande hur hon själv tolkade eller ville att vi skulle förstå vad några
centrala erfarenheter i hennes liv hade betytt för henne. Samtidigt hanterade hon dessa
erfarenheter genom att organisera dem i sin berättelse på det sätt hon gjorde, vilket i sin tur
gjorde den egna berättelsen till ett sorts ställningstagande om hur hennes verklighet är
beskaffad. I sin berättelse gestaltade hon därigenom ett sammanhang kring sitt eget liv från
den utsiktspunkt hon nu befann sig i.
Vi återkom också till den roll berättarens kroppsliga erfarenheter spelar för hur en person
berättar och i sitt berättande skapar mening. Som tidigare nämnts blev frågan om
funktionsnedsättningar inte ett ämne som fick stort utrymme vid projektmötena. Men
däremot talade vi om kroppen i en vidare mening, om den egna kroppen som en
ofrånkomlig och osynlig utgångspunkt för hur vi orienterar oss i världen. Ytterligare lästips
som anges diskussionsunderlaget till femte mötet (bilaga 4) är Drakos (2012b), Drakos &
Hydén (2011) & Hydén (2005).
Metodutveckling: Berättande och meningsskapande
Ett av de teman som återkommer i uppdragsutbildningar vid högskolor om den nationella
värdegrunden för arbetet med äldre rör ”kommunikationens betydelse för att
uppmärksamma enskildas behov ”. Att uppmärksamma berättande som en form av
kommunikation och ett medel för de boende att skapa mening ger en rad möjligheter till att
få kunskap om hur de äldre själva vill bli förstådda (jfr Alsterdal mfl 2011).
Uppmärksamheten av berättande ger också en möjlighet att få inblickar i hur mening
uppstår som en följd av berättandet i sig. Detta sker med många medel, men kan
sammanfattas i några grundläggande omständigheter.
En grundläggande förhållnande handlar om att varje berättelse förhåller sig till
meningssammanhang och samtidigt formas av meningssammanhang. Meningssammanhang
(inre kontext) är sådana sammanhang som berättare och åhörare associerar till vid
framförandet av en berättelse och som gör att vi tolkar berättelsen på ett speciellt sätt. Att
tolka en berättelse kan därför innebära att fästa uppmärksamheten på hur berättaren i sitt
berättande pekar ut eller antyder meningssammanhang. Samtidigt framförs alltid i
berättelser i ett kommunikativt sammanhang (yttre kontext) som i sin tur påverkar
berättandet. Den framförda berättelsen (texten) formas därför av den yttre kontexten
11(32)
samtidigt som den inre kontexten skapas i berättelsen (texten). Uppmärksamheten av det
ömsesidiga förhållandet mellan text och kontext är därigenom en av metoderna för att
synliggöra hur mening formas och skapas i berättande.
En annan grundläggande fråga rör förhållandet mellan en berättelses form och mening.
Ibland talar vi om ”form och innehåll” som två oberoende aspekter hos berättelser.
Grundläggande för att förstå förhållandet mellan berättande och meningsskapande är
emellertid att betrakta form, stil och mening som en sammanvävd enhet. Anledning är att
den form berättandet och berättelsen ges (t ex genre och berättelsens tematiska struktur)
har effekter för meningskapandet. Även användningen av olika stilmedel formar hur vi
uppfattar betydelsen hos en berättelse.
Vid sidan av att fästa uppmärksamheten på förhållandet mellan text och kontext och
berättelsens form, stil och mening som en enhet, finns åter anledning att försöka synliggöra
den roll kroppen kan ha för berättande och meningsskapande. Detta gäller inte minst i de fall
då en person hindras att berätta som en följd av funktionsnedsättningar och har förlorat
förmåga att framföra sammanhängande berättelser i ord. Som tidigare nämnts är
berättande i sig en kroppslig handling som innebär att en berättare använder den egna
kroppen som ett kommunikativt instrument. Dessutom kan kroppen i sig betraktas som en
berättelse, vilket omsorgspersonal i dagligt arbete får stor träning i att avläsa.
Vad gör den som berättar?
En annan fråga som vi berörde i projektet är det faktum att berättande inte bara är ord och
text utan en social handling i likhet med andra handlingar. Som tidigare påpekats är
berättande en form av kommunikation och som sådan formad av personliga
ställningstaganden som ibland kan leda till ett slags förhandling om hur något bör gestaltas i
berättelser. I den meningen kan man säga att en framförd berättelse har en funktion, den
leder till ett utbyte eller resultat av något slag. Den tidigare refererade 98-åriga damens
berättelse om sin uppväxt och sitt yrkesliv, för att ta ett exempel, resulterade inte bara i att
vi blev emotionellt berörda. Hon valde att framföra sin berättelse på ett sätt som gav henne
själv ett tolkningsföreträde. Det hade också varit möjligt för oss att gripa in i hennes
berättelse genom att ifrågasätta det sagda och därigenom göra hennes berättande till en
förhandling om hur verkligheten var beskaffad. Detta skedde inte nu, men kan säkert
karaktärisera andra berättarsituationer i äldreomsorgen.
Att berättande är en social handling kunde vi iaktta på flera nivåer. Dels kräver själva
igångsättandet av en berättelse en handling som både markerar att en berättelse är på väg
att framföras och att en informell överkommelse görs med åhörarna om att berättelsen kan
framföras. Berättaren tar ansvar för sina åhörare, läser av deras godkännande och börjar
berätta samt får under berättandets förlopp indikationer om att berättelsen kan fortlöpa.
12(32)
Alternativet är att åhörarna visar sitt ointresse eller kanske tar över rollen som berättare. Vid
berättarsammankomster med de boende tog personalen ett tydligt ansvar för att
berättandet skulle fortlöpa och att var och en av de boende som deltog, fick ordet.
Berättandet som social handling blir inte minst uppenbar alla de gånger personalen måste
stödja boende för att de ska klara av att framföra sammanhängande berättelser. I sådana fall
blir berättande en mer påtaglig samhandling. Den kvinna i den deltagande gruppen som var
synskadad sufflerades vid några tillfällen av sin kontaktman då hon inte kunde följa med helt
i interaktionen p g a av att hon inte alltid kunde avläsa den. Men hon lyckades väl med att
väcka intresset hos hela gruppen att lyssna till sina berättelser, vilket illustrerade hur vi som
åhörare drogs in i hennes berättelse. Hon ”klev” också själv in i de berättelser hon
framförde, interagerade med den omvärld där berättelsen utspelade sig och med de
personer som hon lät dyka upp där. I likhet med henne kunde vi iaktta hur flera deltagare
framträdde i nya sammanhang på andra platser och tidpunkter i sina liv än i det samkväm
som ägde rum i stunden kring kaffebordet (Samtalen om berättelsens funktion genomfördes
bland annat med diskussionsunderlaget från möte 8, bilaga 5).
Metodutveckling: Berättandet som en social handling
Att berätta kan ha många funktioner. I äldreomsorgen finns det anledning att ta vara på
berättande som ett sätt att kommunicera kunskap. En central område där berättande kan
tas tillvara som en resurs i metodutveckling är att få kunskap om de boendes behov, av
sådant som inte låter sig förstås enbart med hjälp av enkla meddelanden. Berättande
erbjuder brukare att gestalta den egna tillvaron i berättelser som ger inblickar i
meningsskapande och berättarens sätt att hantera egna erfarenheter.
Berättandets kapacitet som ett kommunikativt medel kan också utnyttjas för att främja ett
gott bemötande i vård och äldreomsorg. Ett motiv är att berättande inte bara är en
enkelriktad kommunikation utan tvärtom tar både berättare och lyssnare i anspråk. En
egenskap hos berättande är att det också kan resultera i ett självreflexivt förhållningssätt i
den meningen att lyssnandet till inte bara väcker associationer och frågor om den
berättande personen utan också kan få lyssnaren att reflektera över sig själv.
Kan alla skapa en självbiografisk berättelse?
Att vara ett medel för att reflektera över sig själv är en av berättandets mest framträdande
funktioner. Detta innebär att vi både upptäcker och skapar vår identitet genom att berätta.
När vi berättar binder vi ihop centrala händelser, människor och situationer på ett sätt som
kan skapa en känsla kontinuitet, vilket orsakas av att berättelser hänger samman över tid.
13(32)
Man kan därför fråga sig vad som händer då en människa som en följd av t ex
demenssjukdom tappar tråden i sitt eget självbiografiska berättande? Den frågan berördes i
korthet och personalen underströk betydelsen av att fånga stunden då berättande var
möjligt och att ge stöd åt personen med minnessvårigheter.
Det finns också en utbredd föreställning om att människors själv i hög grad ”sitter i
huvudet”, vilket i sin tur går tillbaka på en föreställning om att människan är uppdelad i en
kroppslig och en kognitiv del och att personlighet och självförståelse är uteslutande kognitiva
fenomen. En annan ståndpunkt är att människans själv är kroppsligt förankrat, att kropp och
tänkande inte är separerade från varandra. Etnografiska iakttagelser har tvärtom visat att en
individ kan uppvisa en sammanhängande (koherent) personlighet trots att samma person
har förlorat förmågan att framställa sammanhängande berättelser (Lästips Kontos 2004).
Metodutveckling: Berättande och identitet
Berättande är en av våra främsta metoder att skapa sammanhang och känsla av kontinuitet i
det egna livet. Berättande är också ett medel för att upptäcka, reflektera över sig själv och
sin identitet. I det avseendet kan berättande utnyttjas som en resurs för det arbete i
äldreomsorgen som syftar till ett gott bemötande som gör att de människor som är föremål
för omsorgen kan känna sig sedda och förstådda.
Av särskild vikt för fortsatt metodutveckling som vill ta vara på berättande är att
problematisera förgivettaganden om att berättande alltid handlar framställningen av
sammanhängande fullständiga berättelser som vi har återkommit till under projektets
genomförande. En utmaning för fortsatt metodutveckling är därför att kombinera en
inriktning på berättande med de iakttagelser som görs i det dagliga omsorgsarbetet. Det kan
handla om att avläsa väl förankrat kroppsspråk och interaktion, dvs. sådant som personalen i
regel är väl införstådd med och redan har metoder och tekniker för att hantera (Lästips
Drakos & Hydén 2011).
Fortbildning om berättande och etnografisk metod
Projektet ”Min berättelse” har en fortbildande ambition. Avsikten är att personalen vid
Färingsöhemmet ska fortsatta ett metodarbete med inriktning på berättande utan extern
handledare. Metodarbetet ställer krav på fortbildning av hela personalen. Det genomförda
projektet kan också, som påpekats i uppdragsbeskrivningen, bli en startpunkt för att utveckla
en uppdragsutbildning kring berättandet i äldreomsorgen som personal kan fortbilda sig i, en
kurs som kan samla deltagare från flera institutioner. Undertecknad erbjuder sig att vid
behov och möjlighet medverka som extern handledare och att utveckla nämnda kurs, gärna
med ett vidgat perspektiv kring ”berättande och etnografisk metod”. Den etnografiska
metoden innebär, enkelt uttryckt, att se berättandet i sitt sociala och kulturella sammanhang
14(32)
med brukarnas och personalens premisser som utgångspunkt och är ett sätt att få syn på det
välkända och invanda med delvis nya ögon.
Kontaktuppgift:
Georg Drakos
E-post: [email protected]
Tfn: 070 222 60 89
Referenser
Alsterdal, Lotte m.fl. 2011. Omtankar: Praktisk kunskap i äldreomsorg. Huddinge: Södertörn
studies in practical knowledge 5.
Drakos, Georg 2005: Berättelsen I sjukdomens värld: Att leva med hiv/aids som anhörig i
Sverige och Grekland. Stockholm/Stehag: Symposion.
Drakos, Georg 2012a. Film och bildberättelser i ett relationsorienterat äldreboende. Rapport
från följeforskning av genomfört pilotprojekt i samverkan mellan Temabo AB och Film
Stockholm. (Rapport).
Drakos, Georg 2012b. Berättande och äldreomsorg. Kroppen som hinder och resurs för
berättande. I: Owe Ronström, Georg Drakos & Jonas Engman (red.) Folkloristikens aktuella
utmaningar. Visby: Gotland University Press.
Drakos, Georg & Lars-Christer Hydén red. 2011. Diagnos & identitet. Stockholm: Gothia
Förlag.
Hydén, Lars-Christer 2005. Kroppens berättelser. I: Eva Jeppson Grassman & Lars-Christer
Hydén red. Kropp, livslopp och åldrande: Några samhällsvetenskapliga perspektiv. Lund:
Studentlitteratur.
Hydén, Lars-Christer 2008. Broken and Vicarious Voices in Narratives. In: Lars-Christer Hydén
& Jens Brockmeier eds. Health, Illness and Culture: Broken Narratives. New York: Routledge.
Kontos, Pia C. 2004. Ethnographic Reflections on Selfhood, Embodiment and Alzheimer’s
Disease. Ageing & Society, 24. 829-849.
Przybylski, Stanislaw 2012. Bildberättelser från Bergsund. (tio kortfilmer)
http://www.temabo.se/bildberattelser-pa-bergsund/
15(32)
Bilaga 1
Narrativ Etnografi
Georg Drakos
Samtycke från avbildad person
Samtycket avser videoinspelning gjorda inom ramen för projektet ”Min berättelse” vid
Färingsöhemmet, Ekerö, som genomförs under perioden 31 augusti – 19 oktober 2012.
Videoinspelningar görs för att skapa ett diskussionsunderlag för deltagande personal
fortbildningssyfte. Ett annat syfte är att dokumentera projektet i sin helhet för att kunna ta tillvara
generella erfarenheter från genomförandet av projektet för fortsatt planering av kommande projekt.
Undertecknad, samtycker till att själv närvara och medverka i projektet då inspelningar görs med
video under förutsättning att det inspelade materialet endast visas för berörd personal,
medverkande boende eller anhöriga. Vid ev. önskemål om utökad användning av det inspelade
materialet skall de personer som avbildats i inspelningen ifråga tillfrågas och ges möjlighet att
godkänna eller avvisa önskemålet.
Den avbildades namn:………………………………………………………………………..
Adress:……………………………………………………………………………………………….
Datum:……………………………………………..
Namnteckning………………………………………………………….
16(32)
Bilaga 2
Georg Drakos
[email protected]
”Min berättelse”: Diskussionsfrågor
Färingsöhemmet. Möte 2, 7 september 2012.
Vi frågar HUR? Inte bara ”VAD?”
1. Vad: ”Berätta” i ordets svaga mening: ”tala om” (Jag måste tala om en sak för
dig. Jag har HIV)
2. Hur: Berätta/berättelse i ordets starka mening: En speciell form för
kommunikation och kunskap.
Vad kännetecknar en berättelse? Vi diskuterar med utgångspunkt i ett eller flera
inspelade exempel.
1. Vad skiljer en berättelse från en enkel information?
2. En minimal definition: [Lisa var otrogen tre gånger med grannen][Lisas man var
ursinnig hela hösten.]
3. Hur är berättelsen organiserad (tidsligt/kausalt)?
4. Vad får en berättelse att hänga ihop? (koherens)
5. Hur förhåller sig berättelsen till tid och rum?
6. Ur vems synvinkel är berättelsen framställd?
7. Vilken form har berättelsen? (genre – struktur – stil - annat?)
8. Genom vilka medier kan berättelser framställas?
17(32)
Vad kännetecknar berättandet? Vi diskuterar med utgångspunkt i ett eller flera
inspelade exempel.
1. Hur finns berättandet mellan (närvarande och frånvarande) människor i
berättarsituationen?
2. Vad gör berättandet till en speciell form av interaktion?
3. Vilken betydelse kan olika medier få för berättandet? (skrift, muntligt tal,
stillbilder, rörliga bilder eller andra medier)
4. Vad gör berättandet till en social handling?
5. Vad gör berättandet till en kroppslig handling?
Hur går vi tillväga för att få en annan person att vilja berätta?
1. Vad skiljer det ”fria” berättandet från det berättande som arrangeras?
2. Hur skapa goda berättarsituationer i äldreboendet?
3. Diskutera förberedelser inför en berättarstund med boende.
Utvärdering. Rundfråga:
1. Har du fått någon ny insikt?
2. Ser du något nytt redskap som kan vara användbart för att ta vara på
berättandet i äldreboendet?
3. Ev. kritiska synpunkter. Oklarheter. Något att tänka på i fortsättningen?
Lästips
Georg Drakos 2005. Berättelsen i sjukdomens värld. Att leva med hiv/aids som anhörig i
Sverige och Grekland. Stockholm/Stehag: Symposion
18(32)
Bilaga 3
Georg Drakos
[email protected]
”Min berättelse”: Diskussionsfrågor kring temat ”berättande och erfarenheter”
Färingsöhemmet. Möte 3, 14 september 2012.
En övergripande fråga som ställs i många yrken – lärare, poliser, psykologer och inte
minst medarbetare i vård och omsorg: I vad mån kan vi få kunskap om en annan
människas erfarenheter genom att lyssna på hennes berättelse?
Vad är en erfarenhet? Vi diskuterar med utgångspunkt i ett eller flera inspelade
exempel.
1. Smaka på orden ”erfarenheter”, ”upplevelser” – är det samma sak?
2. Hur formas erfarenheter av våra tidigare erfarenheter?
3. Hur formas våra erfarenheter av det samhälle vi lever i?
4. Hur formas våra erfarenheter av språk och kultur?
5. Hur formas våra erfarenheter av sådant som är allmän kunskap (t ex jorden är
rund; förkylning orsakas av virus och bakterier)?
Hur gestaltas erfarenheter i berättelser? Vi diskuterar med utgångspunkt i ett eller
flera inspelade exempel.
1. Kan du berätta om allt du varit med om under en dag – en vecka – en månad?
2. Om inte, vad väljer du att berätta och varför?
3. Kan berättelser avbilda erfarenheter du gjort?
4. Varför berättar du om en bestämd erfarenhet på de sätt du gör?
19(32)
5. Hur visar du vad en erfarenhet du gjort betyder för dig?
6. Kan berättande förändra dina erfarenheter?
Vilken roll spelar kroppen när vi berättar? Vi diskuterar med utgångspunkt i ett eller
flera inspelade exempel. Kan du i ditt arbete avläsa kroppen som en berättelse?
1. Hur använder du din egen kropp när du berättar?
2. Vad betyder dina tidigare kroppsliga erfarenheter för hur du orienterar dig i livet?
3. Hur påverkar dina egna kroppsliga erfarenheter ditt sätt att berätta om de boende?
Hur går vi tillväga för att få en annan person att vilja berätta?
1. Vad skiljer det ”fria” berättandet från det berättande som arrangeras?
2. Hur skapa goda berättarsituationer i äldreboendet?
3. Diskutera förberedelser inför en berättarstund med boende.
Utvärdering. Rundfråga:
1. Har du fått någon ny insikt?
2. Ser du något nytt redskap som kan vara användbart för att ta vara på
berättandet i äldreboendet?
3. Ev. kritiska synpunkter. Oklarheter. Något att tänka på i fortsättningen?
Lästips
Drakos, Georg 2005. Berättelsen i sjukdomens värld. Att leva med hiv/aids som anhörig i
Sverige och Grekland. Stockholm/Stehag: Symposion
Drakos, Georg & Lars-Christer Hydén red. 2011. Diagnos & identitet. Stockholm: Gothia
Förlag.
Hydén, Lars-Christer 2005. Kroppens berättelser. I: Eva Jeppson Grassman & Lars-Christer
Hydén red. 2005. Kropp, livslopp och åldrande: Några samhällsvetenskapliga perspektiv.
Lund: Studentlitteratur.
20(32)
Bilaga 4
Georg Drakos
[email protected]
”Min berättelse”: Diskussionsfrågor kring temat ”berättande och
meningsskapande”
Färingsöhemmet. Möte 5, 28 september 2012.
Först utvärderar vi kort föregående veckas möte med de boende:
4. Hur fungerade berättarsituationen?
5. Vad skiljer det ”fria” berättandet från det berättande som arrangeras?
6. Hur skapa goda berättarsituationer i äldreboendet?
7. Diskutera förberedelser inför nästa veckas berättarstund med boende.
Vilka egenskaper hos en berättelse möjliggör meningskapande?
(Gå tillbaka till diskussionsfrågorna från möte 2, men hämta exempel från fjärde
mötet med de boende):
1. Vad skiljer en berättelse från en enkel information? En minimal definition: [Lisa var
otrogen tre gånger med grannen][Lisas man var ursinnig hela hösten.]
2. Hur är berättelsen organiserad (tidsligt/kausalt)?
3. Vad får en berättelse att hänga ihop? (koherens)
4. Hur förhåller sig berättelsen till tid och rum?
5. Ur vems synvinkel är berättelsen framställd?
6. Vilken form har berättelsen? (genre – struktur – stil - annat?)
7. Genom vilka medier kan berättelser framställas?
21(32)
Hur går du tillväga när du berättar och skapar mening?
(Gå tillbaka till diskussionsfrågorna från möte 2):
6. Hur finns berättandet mellan (närvarande och frånvarande) människor i
berättarsituationen?
7. Vad gör berättandet till en speciell form av interaktion?
8. Vilken betydelse kan olika medier få för berättandet? (skrift, muntligt tal,
stillbilder, rörliga bilder eller andra medier)
9. Vad gör berättandet till en social handling?
10. Vad gör berättandet till en kroppslig handling?
Hur hanterar du erfarenheter genom att berätta och skapa mening?
(Gå tillbaka till diskussionsfrågorna från möte 3):
7. Kan du berätta om allt du varit med om under en dag – en vecka – en månad?
8. Om inte, vad väljer du att berätta och varför?
9. Kan berättelser avbilda erfarenheter du gjort?
10. Varför berättar du om en bestämd erfarenhet på de sätt du gör?
11. Hur visar du vad en erfarenhet du gjort betyder för dig?
12. Kan berättande förändra dina erfarenheter?
Vilken roll spelar dina kroppsliga erfarenheter för hur du berättar och skapar
mening?
4. Hur använder du din egen kropp när du berättar?
5. Vad betyder dina tidigare kroppsliga erfarenheter för hur du orienterar dig i livet?
6. Hur påverkar dina egna kroppsliga erfarenheter ditt sätt att berätta om de boende?
22(32)
Utvärdering. Rundfråga:
4. Har du fått någon ny insikt?
5. Ser du något nytt redskap som kan vara användbart för att ta vara på
berättandet i äldreboendet?
6. Ev. kritiska synpunkter. Oklarheter. Något att tänka på i fortsättningen?
Lästips
Alsterdal, Lotte m.fl. 2011. Omtankar: Praktisk kunskap i äldreomsorg. Huddinge: Södertörn
studies in practical knowledge 5.
Drakos, Georg 2005. Berättelsen i sjukdomens värld. Att leva med hiv/aids som anhörig i
Sverige och Grekland. Stockholm/Stehag: Symposion
Drakos, Georg & Lars-Christer Hydén red. 2011. Diagnos & identitet. Stockholm: Gothia
Förlag.
Hydén, Lars-Christer 2005. Kroppens berättelser. I: Eva Jeppson Grassman & Lars-Christer
Hydén red. Kropp, livslopp och åldrande: Några samhällsvetenskapliga perspektiv. Lund:
Studentlitteratur.
Under utgivning:
Drakos, Georg 2012. Berättande och äldreomsorg: Kroppen som hinder och resurs i
berättande. I: Folkloristikens aktuella utmaningar. Owe Ronström, Georg Drakos & Jonas
Engman red. Visby: Högskolan på Gotland.
23(32)
Bilaga 5
Georg Drakos
[email protected]
”Min berättelse”: Redskap och metodfrågor
Färingsöhemmet. Möte 8, 19 oktober 2012.
1.
Vi börjar med att titta tillbaka på beskrivningen av delprojektet.
En utgångspunkt för delprojektet är att berättande är en viktig tillgång för de boende. I
äldreomsorgen är berättande en centralt för kommunikation och kunskapsförmedling.
Syfte
Med den utgångspunkten syftar delprojektet till att utveckla verktyg för att tillvarata olika
aktörers berättande som en resurs i det sociala umgänge som äger rum på Färingsöhemmet.
Tanken med delprojektet är att det skall hitta en form för att kunna fortsätta utan extern
handledare, att personalen själva kan arrangera sina berättarstunder och göra dem till ett
mer medvetet inslag i verksamheten. I en förlängning syftar delprojektet till att ta tillvara
berättandet som en resurs för metodutvecklingen i äldreomsorgen. Effekterna kan därför
rimligen inte mätas förrän långt efter delprojektets slut. En senare uppföljning av
delprojektets effekter rekommenderas.
2.
Hur kan en fokusering på berättande komplettera andra metoder i
omsorgsarbetet som tar utgångspunkt i en gemensam värdegrund och
målen för verksamheten?
Ett mål: Utveckla kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som grund för ett
professionellt arbete med äldre personer, deras anhöriga och personal baserat på den
nationella värdegrunden.
Några återkommande nyckelord:
24(32)
gott bemötande
värdigt liv
välbefinnande
känsla av sammanhang
kommunikationens betydelse för att uppmärksamma enskildas behov
kommunikation och samtalsteknik
3.
Vilka redskap behövs för att utveckla ett öra och en blick för berättelser?
Vi ser tillbaka på tidigare möten för att utvärdera och försöka sammanfatta resultatet.
Vilka är våra viktigaste redskap för att få kunskap om berättelser? (Jfr möte 2:
berättelse i stark och svag
mening)
Form (t ex
genre, struktur)
Berättelse
Koherens (hur
berättelser
hänger ihop)
Organisation
(temporalkausal)
25(32)
4.
Vad formar muntligt berättande. Hur går det till?
Muntliga
stilmedel
Muntligt
berättande
Vem som
berättar
respektive
lyssnar
Interaktion
26(32)
5.
Hur kan vi få syn på effekten av muntliga stilmedel?
T ex betoning
av ord,
pausering,
röstvolym,
citera röster
Muntliga
stilmedel
Gester,
ansiktsuttryck,
blickar,
kroppshållning
Attityd,
tonläge,
humor,
allvarsam,
sorgsen,
undervisande
osv osv
27(32)
6.
Hur kan vi få syn på interaktionens betydelse?
Berättarsituationen
Interaktion
Dominans
underordning,
turtagning
Frånvarande
röster
28(32)
7.
Hur kan vi få syn på kroppens roll i berättande?
Den kropp vi
erfar och
orienterar oss
med i
omvärlden
Kroppens roll
Funktionshinder
Kroppen som
kommunikationsmedel
29(32)
8.
Hur får berättelsen betydelse?
Text - Kontext
Betydelse
Meningsskapande
Muntligt
berättande och
andra medier
Form - mening
30(32)
9.
Berättelsens funktion – vad gör berättelsen?
Ställningstagande
Verklighetskonstruktion
Berättelsens
funktion
Social handling
Identitet
31(32)
10. Utvärdering
Hur har delprojektet fungerat? (form, innehåll – annat)
Nya verktyg, metoder för att inrikta arbetet på berättande?
Hur kan inriktningen på berättande komplettera andra arbetsmetoder på skilda
områden?
Hur gå vidare?
32(32)
Download
Random flashcards
Ölplugg

1 Cards oauth2_google_ed8be09c-94f0-4e6a-8e55-87a3b14a45db

Svenska

105 Cards Anton Piter

organsik kemi

5 Cards oauth2_google_80bad7b3-612c-4f00-b9d5-910c3f3fc9ce

Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Create flashcards