Nedre matsmältningen (exklusive lever och galla) När maten bearbetats i magsäcken släpps den ut i små portioner i tunntarmens via nedre magmunnen . Den första delen av tunntarmen benämns som tolvfingertarmen av den anledningen att den är ungefär lika lång som tolv fingrars bredd. Från gallblåsan (som sitter på undersidan av levern) och från bukspottskörteln kommer nu vätska (galla respektive bukspott) som blandas med maginnehållet. Gallan kommer via en egen kanal och buspottet via en egen kanal, men stax innan de är framme vid tolvfingertarmen så går dessa två kanaler ihop och bildar en bit gemensam kanal. När vätskan blandas med maginnehållet så börjar tarmarna jobba mekaniskt så att det hela ”vispas” ihop. Resultatet blir ungefär av samma konsistens som välling. Denna ”välling” pressas rytmiskt vidare genom tunntarmen. Insidan av tunntarmen är täckt av ett ludd med små utskott (Villi) som i sin tur förgrenas i ännu mindre utskott (microvilli). I tunntarmen spjälkas maten ytterligare till enkla molekyler och det huvudsakliga upptaget görs här. Microvilli (utskotten/”tarmludd”) suger upp molekyler som via lymf- och blodkärl går vidare mot levern via en ven (portvenen). När levern gjort sitt i egenskap av reningsverk skickas molekylerna vidare med blodet till kroppens olika organ. Där tunntarmen mynnar i tjocktarmen formar tjocktarmen en liten säck som kallas blindtarmen. Det är inte helt klar vad den har för funktion. Alla däggdjur har den inte, men gemensamt är att de däggdjur som lever på vegetabilier har den. Gräsätare har en ganska stor dessutom. Från blindtarmen finns ett litet bihang och det är detta bihang som ibland blir inflammerat och även infekterat (en ansamling av bakterier och var). När man talar om att operea bort blindtarmen så är det inte själva blindtarmen som tas bort, utan bihanget. Det som blir kvar efter att tunntarmen gjort sitt kommer till tjocktarmen och slutligen till tjocktarmens sista del (ändtarmen). I tjocktarmen tas det mesta vattnet upp samt salter, vissa mineraler och några få vitaminer ex Kvitamin (det andra har redan tagits upp i tunntarmen). Små körtlar i tjocktarmen producerar ett slem som blandas med innehållet och smörjer tarmarna. Tarmbakterierna I tarmen finns flera kilo tarmbakterier. 50% av den färdiga avföringen består av dessa bakterier. Därför fortsätter man att bajsa även då man fastar, men då består avföringen bara av bakterier, slem och ev gamla rester som torkat fast i tarmarna. Bakterierna bryter ned en del av fibrerna i tarminnehållet, vilket resulterar i näring som används både av bakterierna själva och av cellerna i tarmens innervägg. De håller candidasvampar i skick och de skyddar mot farliga bakterier som bildas i föruttnelseprocessen. Bakterierna omvandlar en rad näringsämnen så att de lättare tas upp av kroppen, de bryter ner vissa gifter och tillverkar dessutom vitaminer (ex biotin, riboflavin, folsyra), viktiga aminosyror (aminosyra= del av proteinkedjor) och andra ämnen som kroppen behöver. Den färdiga avföringen När tarminnehållet närmar sig slutet på resan är det färdig avföring som består av Slem, bakterier och osmälta fibrer. Den sista sträckan är således en transportsträcka. När avföringen når ändtarmen utlöses en reflex som gör att vi vill gå på toaletten. Den reflexen kan också utlösas av att man äter eller precis har ätit och är som tydligast hos barn. Hur lång tid det tar från att vi äter maten tills dess att resterna av den maten kommer ut varierar kraftigt. Hur lång tid det bör ta är också något som olika förstå-sig-påare har olika uppfattning om. Den vanligaste tiden är 17-24 h, det är alltså bra om vi går på toaletten minst en gång per dag. Men det finns de som menar att man bör gå 3 gånger per dag och inom skolmedicinen anser man ofta att det är helt okej om det tar 50 timmar. Min erfarenhet (och många med mig) av personer med långsam matsmältning är att de, om de på ett och annat vis kan få den att gå snabbare, så blir de friska eller friskare från symtom både från magen själv och andra bitar (ex eksem, huvudvärk mm) och av det drar jag slutsatsen att det inte bör ta längre tid än ett dygn, iaf inte vanligtvis.