Gäller from
Medicinsk service
Revision
04
2016‐06‐17
Godkänd av: Ulf Ekström
Metodbeskrivning
Sida
1(2)
P-/U-Osmolalitet (SKA08912/SKA05197)
Gäller för
SKÅNE
Klinisk kemi
P-/U-Osmolalitet (SKA08912/SKA05197)
Bakgrund, indikation och tolkning
Med osmolalitet avses antalet partiklar per kilogram lösningsmedel vilket skapar lösningens
osmotiska tryck. Osmolaliteten i plasma regleras inom snäva gränser genom osmoreceptorer i
hypotalamus som styr vattenintaget via törsten och reglerar insöndringen av antidiuretiskt
hormon (ADH). ADH ökar upptaget av vatten i njurarnas samlingsrör, från primärurinen till
extracellulärvätskan, d v s minskar njurarnas vattenutsöndring vilket leder till en mer hyperton
urin. Avsaknad av ADH medför en minskad reabsorption, d v s en ökad förlust av vatten
(hypoton urin). Indikationer för P-Osmolalitet är tillstånd med patologiska natriumnivåer,
misstanke om förgiftning med lågmolekylära substanser (t ex etylenglykol, etanol och
metanol), misstanke om pseudohypernatremi, diabetes insipidus, vattenintoxikation eller
otillräckligt intag av vatten samt för att beräkna osmolärt gap. Indikationer för U-Osmolalitet
är polyuri, misstanke om tubulära skador eller renal diabetes insipidus (t ex som följd av
litiumbehandling). Analysen bör utföras på prov som tagits under standardiserade
förhållanden, ofta i form av törstprov eller desmopressintest. För att rätt värdera urinosmolaliteten krävs information om vätsketillförsel, aktuella urinvolymer och förekomst av
ödem.
Sänkt P-Osmolalitet (hypoosmolalitet) innebär alltid hyponatremi. Det är vanligt vid tillstånd
med tendens till minskad effektiv cirkulerande blodvolym, som hjärtinsufficiens, levercirros
och nefrotiskt syndrom. Hypoosmolalitet kan också uppstå när man ersätter förluster av
natrium och vatten med saltfria lösningar, men också vid kaliumbrist. Hypoosmolalitet ses
också vid onormalt hög ADH-produktion (SIADH). Förhöjd P-Osmolalitet är oftast en följd
av hypernatremi, men kan också bero på en förhöjd koncentration av urea eller etanol, samt på
hyperglykemi och hypernatremi vid okontrollerad diabetes. Tillståndet är livshotande vid
P-Osmolalitet > 350 mosmol/kg.
Sänkt U-Osmolalitet, d v s nedsatt förmåga att koncentrera urinen, är vid normal ADHaktivitet ett känsligt och tidigt men ospecifikt tecken på försämrad tubulusfunktion.
Koncentrationsförmågan är nedsatt vid diabetes insipidus och vid akut och kronisk
pyelonefrit, men också vid alkalos, hypokalemi, hyperkalcemi, renal ischemi och vid uremi
[1].
Analysprincip
Både osmolalitet och en lösnings fryspunkt beror av antalet lösta partiklar per kilogram
lösningsmedel. Provets osmolalitet kan beräknas som en skillnad i dess fryspunkt jämfört med
en ren vattenlösning. Fryspunkten mäts genom att provet underkyls och sedan fryses med
mekanisk induktion. När provet tinar kommer det att under den tid som åtgår för att hela
provet ska smälta att hålla en konstant temperatur vid provets fryspunkt vilken kan mätas med
hög noggrannhet [2].
Utarbetad av
Sten-Erik Bäck
Dokumentförvaltare
Sten-Erik Bäck 102513
Dokument id
C-9309
Original lagras elektroniskt! Användaren ansvarar för att gällande revision används.
Gäller from
Medicinsk service
Revision
04
2016‐06‐17
Godkänd av: Ulf Ekström
Metodbeskrivning
Sida
2(2)
P-/U-Osmolalitet (SKA08912/SKA05197)
Gäller för
SKÅNE
Klinisk kemi
Referensintervall
P-Osmolalitet
275 – 300 mOsm/kg [3].
U-Osmolalitet
>750 mOsm/kg [1].
Referensintervallet förutsätter vätskekarens (minst 8 timmar) samt normalt U-Glukos och
U-Protein.
Desmopressintest
Barn 1 år >600 mOsm/kg [1]
Barn 2 år >700 mOsm/kg [1]
Barn 3 år >800 mOsm/kg [1]
Vuxna 20 år >850 mOsm/kg [1]
Vuxna 40 år >800 mOsm/kg [1]
Vuxna 60 år >700 mOsm/kg [1]
Metodkarakteristika
Interferenser och felkällor
Inga kända.
Mätområde
0-2000 mOsm/kg [2].
Mätosäkerhet
CV < 0,5 % vid 287 mOsm/kg.
Spårbarhet
Kalibratorerna är spårbara till en referenspreparation av NaCl (SRM919).
Övrig information
Metoden är ackrediterad.
Referenser
1. Nilsson-Ehle P, red. Laurells Klinisk kemi i praktisk medicin. Lund: Studentlitteratur
2012, 9:e upplagan, sid 58-9, 68-9, 75, 524-5.
2. Fiske modell 210 Micro-Osmometer. Bruksanvisning. Fiske Associates 2002.
3. Burtis CA, Ashwood ER, Bruns DE, red. Tietz Textbook of clinical chemistry and
molecular diagnostics. St. Louis, Missouri: Elseviers Saunders 2006, 4:e upplagan, sid
992.
4. Instrumenthandledning Fiske modell 210 Micro-Osmometer.
Utarbetad av
Sten-Erik Bäck
Dokumentförvaltare
Sten-Erik Bäck 102513
Dokument id
C-9309
Original lagras elektroniskt! Användaren ansvarar för att gällande revision används.
