RÅ:2006:1

RIKSÅKLAGAREN
ALLMÄN ANVISNING
till åklagarna
RÅ:2006:1
Dnr 34/31/06
Given
23.10.2006
Normbas
AÅL 3 § 2 mom.
I kraft
1.11.2006
tills vidare
Upphäver
RÅ:2002:3
Dnr 27/31/02
Påföljder för straffbart bruk av narkotika
_________________________________________________________________________
1. Bakgrund
I Finland kriminaliserades narkotikabruk för första gången år 1966.
Inställningen till gärningsmannens eget bruk har emellertid varit
föremål för diskussion. I 1972 års narkotikalag kvarstod
kriminaliseringen, efter en omröstning i riksdagen. Kriminaliseringen
ansågs innebära ett principiellt förbud som syftade till att främja
negativa attityder till narkotika.
Då strafflagens 50 kap. (1304/1993) stiftades ansågs det att de
grunder som talade för kriminalisering av narkotikabruk vägde klart
tyngre än de som talade mot en kriminalisering, men man ville
genom en specialbestämmelse särskilt betona möjligheten att avstå
från åtgärder (se RP 180/1992 rd och LaUB 17/1993 rd). Därför
intogs i 50 kap. en 7 § om åtals- och domseftergift. Enligt
bestämmelsen fick eftergift ske i fråga om åtal eller straff, om inte
gärningen med hänsyn till omständigheterna varit ägnad att
försvaga den allmänna laglydnaden. Det visade sig i praktiken vara
svårt att tillämpa denna bestämmelse på ett enhetligt sätt. Enligt
paragrafen kunde eftergift i fråga om åtal eller straff också ske om
gärningsmannen visade att han hade förbundit sig att genomgå vård
som godkänts av social- och hälsovårdsministeriet. Denna
bestämmelse tillämpades ytterst sällan.
2. Syftet med reformen
Bestämmelserna om det nya brottet straffbart bruk av narkotika
(654-657/2001), som trädde i kraft den 1 september 2001, innebär
framförallt att strafforderförfarandet kan tillämpas på fall där
gärningsmannen innehar narkotika för eget bruk.
2
Avsikten med möjligheten att utnyttja strafforderförfarandet är (1) att
spara resurser, (2) att snabbt kunna ingripa med straffrättsliga
medel i narkotikabruk samt (3) att förenhetliga åtalseftergiftspraxis.
Åklagaren skall inte avstå från att väcka åtal på den grunden att det
anses vara alltför tungrott att bestämma böter i domstolsförfarande.
En enhetlig praxis när det gäller åtalseftergift eftersträvas också
genom tydligare bestämmelser om saken.
Avsikten med reformen är dessutom (4) att andra
myndighetsåtgärder än bestämmande av straff konsekventare och
effektivare skall kunna tillämpas på personer under 18 år och på
personer som är beroende av narkotika. Tröskeln för åtgärdseftergift
har sänkts så att redan den omständigheten att gärningsmannen
söker vård kan vara en tillräcklig grund, medan lagen tidigare
förutsatte att gärningsmannen förband sig att genomgå vård.
Avsikten med reformen är inte (1) att ändra stränghetsgraden när
det gäller straffen för bruk eller innehav av narkotika för eget bruk,
även om antalet straff beräknas öka. Lagutskottet understryker (2)
att det att bötesstraffen hädanefter skall bestämmas genom
strafforderförfarande inte får leda till att bestämmelserna om
åtgärdseftergift inte tillämpas. Riksåklagaren förutsätts dra försorg
om att bestämmelserna tillämpas på samma sätt såväl när det gäller
strafforderförfarandet som när det gäller normal åtalsprövning.
Lagutskottet konstaterade å andra sidan att (3) åtgärdseftergift i
enskilda fall inte får fördunkla gärningens straffbarhet, utan det
gäller att ingripa i gärningsmannens aktiviteter med eftertryck.
Polisens, åklagarens och domstolens åtgärder måste graderas rätt
för att bruk, innehav och förmedling av narkotika effektivt skall
kunna brytas.
Reformens målsättningar och utgångspunkter framgår av
regeringens proposition RP 213/2000 rd, av lagutskottets
betänkande LaUB 13/2001 rd och av uttalandena i riksdagens svar
RSv 87/2001 rd.
3. Rekvisiten för brottet straffbart bruk av narkotika
SL 50:2 a lyder:
Den som olagligen brukar narkotika eller för eget bruk innehar eller försöker
anskaffa en liten mängd narkotika, skall för straffbart bruk av narkotika dömas
till böter eller fängelse i högst sex månader.
Det är här skäl att göra skillnad mellan (a) narkotikabruk och (b)
narkotikainnehav eller försök att anskaffa narkotika för eget bruk. De
övriga brott som i 50 kap. strafflagen nämns i anslutning till eget
bruk, dvs. införsel av narkotika till landet, tillverkning och odling av
narkotika, kan inte hänföras till rekvisiten i 2 a §. Den typen av
gärningar är narkotikabrott.
3
a) Olagligt bruk av narkotika
I samband med reformen ströks bruk av narkotika i rekvisiten för
straffbestämmelsen om narkotikabrott i SL 50:1. Eget bruk av
narkotika kan sålunda bestraffas endast med stöd av SL 50:2 a .
Det i rekvisiten för straffbart bruk av narkotika använda uttrycket "en
liten mängd narkotika" gäller inte bruk av narkotika utan endast
innehav och försök att anskaffa narkotika. Även om gärningsmannen under en längre tid har använt en stor mängd narkotika utgör
gärningen, oberoende av vilken typ av narkotika det är fråga om,
endast sådant straffbart bruk som avses i 2 a §, om gärningsmannen för sitt eget bruk har innehaft endast en liten mängd narkotika åt
gången.
b) Olagligt innehav av narkotika eller försök till anskaffning för eget bruk
Innehav eller försök till anskaffning av narkotika kan vara straffbart
antingen som ett narkotikabrott enligt SL 50 kap 1 § eller som straffbart bruk av narkotika enligt 2 a §. Gärningen hänförs till rekvisiten
för straffbart bruk om den har begåtts för eget bruk och om den
samtidigt avsett endast en liten mängd narkotika.
4. Bestämmelserna om åtgärdseftergift
4.1. SL 50 kap. 7 §
SL 50:7 (654/2001) lyder:
För bruk av narkotika och andra brott enligt detta kapitel som har samband
med bruk av narkotika får, utöver vad som föreskrivs i lagen om rättegång i
brottmål (689/1997) eller i denna lag, eftergift ske i fråga om åtal eller straff, om
brottet med hänsyn till mängden och typen av narkotika, brukssituationen och
omständigheterna även i övrigt bedömt som en helhet måste anses ringa.
Eftergift kan också ske i fråga om åtal eller straff, om gärningsmannen har sökt
vård som har godkänts av social- och hälsovårdsministeriet.
Bestämmelsen gäller dels bruk, innehav och försök till anskaffning
av narkotika för eget bruk, dels andra sådana i SL 50 kap. angivna
brott i samband med narkotikabruk som införsel till landet,
tillverkning och odling för eget bruk. Ett brott för vilket med stöd av
bestämmelsen skall beviljas åtalseftergift kan således rubriceras
som narkotikabrott, men det skall då ha samband med eget bruk.
Bestämmelsens tillämpningsområde indelas (a) i situationer där
brottet bedöms vara ringa och (b) i situationer där gärningsmannen
har sökt vård.
a) Brottet bedöms som ringa
Tillämpningen av SL 50:7 utgår från en helhetsbedömning, varvid
skall beaktas
4
1. mängden och typen av narkotika
2. brukssituationen och
3. övriga omständigheter.
Gärningen skall bedömd som en helhet utgående från dessa kriterier vara obetydlig jämfört med ett normalfall inom brottstypen.
Vid åtalseftergift som baseras på mängden måste det beaktas att
den övre gränsen för narkotikainnehav när det är fråga om brott som
avses i SL 50:2 a är "en liten mängd".
I kvalitativt hänseende skall narkotikans farlighet beaktas. Ju farligare narkotika det är frågan om, desto starkare skäl krävs för att
åtgärdseftergift skall komma i fråga. De viktigaste farlighetskriterierna framgår av SL 50:5.2. Som synnerligen farlig narkotika betraktas i lagens förarbeten (RP 180:1992 rd) och i rättspraxis bl.a.
heroin, kokain, LSD och amfetamin. Ecstasy (metylendioximetamfetamin) kan hänföras till samma kategori.
Också narkotikaklassade läkemedel är, beroende på sina
verksamma beståndsdelar, i olika hög grad farliga. Riksåklagarämbetet har inhämtat Folkhälsoinstitutets utlåtande som medföljer
denna anvisning som BILAGA 1. I utlåtandets motiveringar bedöms
de nämnda läkemedelspreparatens art och farlighet.
Brukssituationen har betydelse t.ex. när det gäller att bedöma om
gärningen i något avseende har kunnat förleda andra att bruka
narkotika. Den omständigheten att gärningsmannen har brukat
narkotika hemma eller på en motsvarande enskild plats talar för
åtalseftergift, medan bruk på allmän eller offentlig plats, dvs. i en
restaurang, i festivalsammanhang eller annars i närvaro av narkotikafria personer talar emot åtalseftergift. Som en försvårande
omständighet när gärningen sker på en enskild plats kan å andra
sidan beaktas att bruket sker i en grupp i närvaro av minderåriga.
Omständigheterna i övrigt bedöms t.ex. utifrån hur gärningsmannen
har fått narkotikan i sin besittning, dvs. om han eller hon aktivt har
skaffat narkotikan eller om bruket eller innehavet beror på att tillfälle
överraskande erbjudits.
Vid tillämpningen av bestämmelsen kan beaktas också de allmänna
principerna för tillämpning av bestämmelserna om åtalseftergift.
Gärningsmannens ungdom är en omständighet som talar för
åtalseftergift medan återfall är omständighet som talar emot.
När det är fråga om långvarigt bruk måste åtalseftergiften i allmänhet baseras på att gärningsmannen söker vård. Också narkotikabruk i fängelse behandlas närmare nedan.
5
b) Situationer där gärningsmannen söker vård
Också i situationer där gärningsmannen söker vård kan SL 50:7
tillämpas endast på bruk av narkotika och på övriga bruksrelaterade
brott som avses i SL 50 kap., inte t.ex. på förmedling av narkotika.
Vården skall vara godkänd av social- och hälsovårdsministeriet. Vad
som avses med godkänd vård framgår av social- och hälsovårdsministeriets med stöd av fullmaktsbestämmelsen i 28 § 2 mom.
(280/2002) lagen om missbrukarvård 15.4.2002 givna förordning,
som trädde i kraft 1.5.2002 (290/2002). I den föreskrivs
2 § Mål för vården
Målet för vården är att få en person som misstänks för bruk av
narkotika eller för annat narkotikabrott i samband därmed, nedan
den misstänkte, att upphöra med bruket av narkotika eller att
genom de metoder social- och hälsovården kan erbjuda förebygga
och behandla sådana men för hälsan samt förebygga och avhjälpa
sådana sociala olägenheter som den misstänkte kan ådra sig
genom narkotikabruket.
4 § Godkänd vård
Vården kan ges vid en A-klinik, en ungdomsklinik, en rehabiliteringsanstalt, ett socialsjukhus eller en motsvarande specialvårdsenhet
inom missbrukarvården samt vid en sådan verksamhetsenhet som
avses i folkhälsolagen (66/1972), lagen om specialiserad sjukvård
(1062/1989) och socialvårdslagen (710/1982).
Enligt SL 50:7 förutsätts inte längre att gärningsmannen förbinder
sig att genomgå vård - det räcker att han eller hon söker vård.
Varken i lagen eller i dess förarbeten beskrivs den närmare innebörden av uttrycket "har sökt vård". Det kan anses räcka att gärningsmannen har uppsökt ett vårdställe eller på något annat sätt
reserverat plats eller mottagningstid på ett sådant.
Enligt lagens förarbeten skall gärningsmannen visa upp ett vårdställes skriftliga intyg på att han eller hon har sökt vård. Däremot
förutsätts inte längre någon vårdplan.
4.2. De allmänna bestämmelserna om åtalseftergift
Utöver specialbestämmelsen i SL 50:7 kan de allmänna bestämmelserna om åtalseftergift i lagen om rättegång i brottmål (RBL) tillämpas. Eftersom specialbestämmelsen gäller endast bruk av narkotika
och därtill anslutna brott, kommer tillämpningsområdet för den
allmänna bestämmelsen närmast att omfatta andra typer av narkotikabrott, såsom nedan anförs.
5. Gradering av åtgärder
Med tanke på påföljdssystemets förutsebarhet och jämlikhet är det
viktigt att de åtgärder, som polisen och åklagarna vidtar med
anledning av fall av straffbart bruk av narkotika, är möjligast
6
enhetliga. Att åtgärder vidtas på ett enhetligt sätt möjliggör en
följdriktig och graderad tillämpning av alla de alternativa
tillvägagångssätt som systemet upptar. Beroende på hur pass ringa
gärningen är skall den vidtagna åtgärden, såsom beskrivs nedan,
antingen vara åtgärdseftergift som polisen meddelar samt meddelande av anmärkning, begränsning av förundersökning, påföljdsartad åtalseftergift, utfärdande av strafforder och väckande av åtal.
Åklagarna skall förhandla och överenskomma med polisen på sitt
verksamhetsområde om tillämpningen av den här allmänna anvisningen. Det gäller i synnerhet för att man skall kunna förverkliga den
gradering av åtgärder som eftersträvas och rent allmänt för att
åklagarnas och polisernas förfaringssätt skall bli så följdriktiga som
möjligt. Det är skäl att man bekantar sig med den forskning som
finns att tillgå när det gäller tillämpningen av bestämmelserna om
straffbart bruk av narkotika och olägenheter som konstaterats i
anknytning härtill (Seuraamuskäytäntö huumausaineen käyttärikoksissa. Oikeuspoliittisen tutkimuslaitoksen julkaisuja 219. Helsinki
2006).
6. Åtgärdseftergift som polisen meddelar
Polisen eller annan förundersökningsmyndighet kan inte meddela
åtgärdseftergift med stöd av SL 50:7. I de allra lindrigaste fallen av
straffbart bruk av narkotika kan förundersökningsmyndigheten
meddela åtgärdseftergift och ge en anmärkning med stöd av FöUL
4,1 och 43 §.
7. Begränsning av förundersökningen
Begränsning av förundersökning med stöd av FöUL 4,3 § kan ske
även när saken gäller straffbart bruk av narkotika. Ju lindrigare fall
av straffbart bruk av narkotika det är frågan om (BRL
1:7,1-punkten), desto mer motiverat är det att att begränsa förundersökningen. I bedömningen av hur pass lindrigt fallet är kan man
fästa vikt vid t.ex. huruvida gärningen begåtts på allmän eller enskild
plats.
Begränsning av förundersökningen kan komma i fråga även på
konkurrensgrunden (BRL 1:8,2-punkten), då gärningsmannen i varje
fall kommer att utsättas för klander och straffas för övriga brott. En
annan orsak att begränsa förundersökningen kan även vara den att
man inte vill äventyra gärningsmannens vård, som fått en gynnsam
början. Här avses misstankar om narkotikabrott som väckts under
vårdtiden och som hänför sig till tiden före vården. Härvidlag är det
frågan om att fortsättande av förundersökningen och straffprocessen kan bedömas oändamålsenligt (BRL 1:8,1-punkten).
8. Påföljderna och förfarandena
En förutsättning för att den nya lagstiftningens målsättningar och
utgångspunkter i praktiken skall kunna förverkligas på ett enhetligt
7
sätt är att påföljderna och förfarandena kategoriseras så tydligt som
möjligt.
Lagstiftaren har eftertryckligen framhållit att två grupper av narkotikaanvändare måste särbehandlas: (a) ungdomar som inte fyllt 18
och (b) problemmissbrukare. När det gäller dessa grupper måste
åklagaren särskilt noggrant överväga alternativ till straff. Den tredje
specialgruppen är (c) vuxna som inte vill söka vård.
a) Ungdomar under 18 år
Oberoende av vilken typ av narkotika det är frågan om är det bl.a.
utgående från lagutskottets uttalanden i regel skäl att muntlig tillrättavisa ungdomar under 18 år som första gången har gjort sig
skyldiga till straffbart bruk av narkotika. Om en ung person utöver en
gärning som kan rubriceras som narkotikabrott eller straffbart bruk
också har gjort sig skyldig andra brott, är det i allmänhet
ändamålsenligt att ordna ett tillrättavisande samtal endast i det fall
att åklagaren anser det vara möjligt att besluta om åtgärdseftergift
och anmärkning för samtliga brott. Ungdomsgrunden enligt RBL 1:7
ger omfattande möjligheter till detta.
Det tillrättavisande samtalet skall ordnas under så övertygande
former som möjligt och gärningsmannen skall grundligt upplysas om
gärningens straffbara karaktär och klandervärdhet: Dessutom skall
den unga personens livssituation överhuvudtaget diskuteras och
lämpliga åtgärder föreslås. Samtalet skall ske i samtidig närvaro av
åklagaren, polisen, en representant för socialmyndigheterna och
den ungas vårdnadshavare. Under dessa former är det möjligt att
dels uttryckligen klandra den unga personen, dels ordna med
socialvårdsåtgärder och närkontroll.
Det tillrättavisande samtalet syftar till åtgärdseftergift av påföljdsnatur och till en muntlig varning. Om den unga personen uteblir från
mötet eller om det annars framgår att åtgärdseftergift inte är en
ändamålsenlig lösning, kan också ett straffanspråk eller åtal komma
i fråga.
Om den unga personen efter det tillrättavisande samtalet på nytt gör
sig skyldig till bruk av narkotika, är det i allmänhet inte ändamålsenligt att ordna ytterligare ett tillrättavisande samtal. Det är överhuvudtaget skäl att fortfarande noga överväga påföljderna, åtgärderna och
tillvägagångssätten. I de situationer som nämns nedan i punkterna
b) och c) kan unga personer beviljas åtgärdseftergift enligt lindrigare
kriterier. En person under 18 år skall sålunda inte ges ett straffanspråk eller en strafforder förrän åklagaren, polisen och socialmyndigheterna i samråd har utrett vilka åtgärder som är lämpligast.
b) Problemmissbrukare
Också problemmissbrukare är en specialgrupp som enligt lagreformens förarbeten och enligt riksdagens kläm förutsätter att
8
myndigheterna gemensamt vidtar åtgärder för att hänvisa till vård
och ordna vård.
Att bli fri från narkotikaberoende kan vara synnerligen svårt och
kräva flera behandlingsperioder och -former under en längre tid. En
missbrukare måste eventuellt flera än en gång söka vård för att få
åtgärdseftergift.
En narkotikaberoende person skall inte ges ett straffanspråk eller en
strafforder förrän en vårdhänvisning har givits och viljan att öka vård
utretts.
Om en narkotikaberoende person har gjort sig skyldig också till
något annat i SL 50 kap. nämnt brott än det egna narkotikabruket,
kan åtgärdseftergift enligt SL 50:7 inte beviljas. Som grund för
åtgärdseftergift kan däremot, också när det gäller andra narkotikabrott samt egendomsbrott som har samband med bruk av narkotika,
åberopas sådana social- och hälsovårdsåtgärder som nämns i
samband med skälighetsgrunden enligt RBL 1:8. I detta sammanhang är det i allmänhet fråga om åtgärder som avses i lagen om
missbrukarvård.
c) Vuxna som inte vill söka vård
I förarbetena till lagreformen nämns inte längre, som i den gamla
lagens förarbeten, s.k. omvänd presumtion. Omvänd presumtion
innebär att åtgärdseftergift kan beviljas om inte vägande skäl som
talar emot sådan kan anföras. Liksom i alla andra brottmål gäller
numera den straffprocessrättsliga legalitetsprincipen, som innebär
att för åtgärdseftergift måste kunna anföras ett tyngre motskäl än för
straff.
När det gäller unga och narkotikaberoende personer är motskälet
uppenbart. När det gäller vuxna som inte är narkotikaberoende kan i
allmänhet inte anföras något lika vägande motskäl. I s.k. obetydlighetssituationer kan åtgärdseftergift i allmänhet motiveras med
principerna om resurssparande och processekonomi, men till följd
av att det efter reformen är möjligt att använda strafforderförfarandet
har dessa principer inte längre samma betydelse för avvägningen
som tidigare.
Bruk och innehav av narkotika är alltid ett brott. Av förarbetena
framgår inte att lagstiftaren avsett att någon av de till denna brottsgrupp hörande gärningsformerna alltid skulle leda till åtalseftergift.
Inte heller åtalseftergift kan sålunda beviljas schematiskt och enbart
baseras t.ex. på en viss mängd.
I fråga om vuxna personer är utgångspunkten i sådana obetydlighetssituationer som avses i SL 50:7 att den mängd narkotika som
brottet gäller endast motsvarar några få engångsdoser. För att
åtgärdseftergift skall beviljas förutsätts gärningen dessutom i regel
uppvisa något annat särdrag som motiverar åtgärdseftergift. Det kan
t.ex. vara fråga om gärningsmannens ålder eller om att
9
gärningsmannen är förstagångsförbrytare eller om att gärningsmannen i en brukssituation situation inte har kunnat motstå en plötslig
frestelse.
Att gärningsmannen är förstagångsförbrytare innebär att han eller
hon är det i straffprocessuell bemärkelse: gärningsmannen har
veterligen inte tidigare tillräknats narkotikabrott eller straffbart bruk
av narkotika och han eller hon har inte heller veterligen gripits för
sådant brott.
Ifall det är fråga om en återfallsförbrytare kan ytterligare den
omständigheten beaktas att gärningsmannen inte själv har skaffat
narkotikan utan att han eller hon överraskande har ställts inför situationen att någon annan har bjudit.
Tillämpningsområdet för obetydlighetsgrunden enligt RBL 1:7 är i
denna grupp annars detsamma som för obetydlighetsgrunden enligt
SL 50:7, men den först nämnda bestämmelsen kan tillämpas också
på andra narkotikabrott än sådana som har omedelbart samband
med eget bruk. I praktiken kan det endast vara fråga om att någon
tillfälligt och utan vinstsyfte förmedlar eller bjuder på narkotika i ett
sällskap eller annars under sådana förhållanden att gärningen inte
har förmått mottagaren att bruka narkotika.
Skälighetsgrunden enligt RBL 1:8 kan i undantagsfall tillämpas t.ex. i
en situation där gärningsmannen främjar utredningen av sitt brott
och i något avseende hindar eller eliminerar dess verkningar genom
att avslöja var han eller hon har gömt narkotika. Också gärningsmannens narkotikarelaterade livshotande sjukdom eller någon
annan allvarlig sjukdom kan läggas till grund för åtgärdseftergift, om
det vore klart oskäligt att väcka åtal.
Konkurrensgrunden enligt RBL 1:8 ger möjlighet att göra
avgränsningar som är nödvändiga för koncentreringen av huvudförhandlingen eller för resursutnyttjandet.
Muntlig anmärkning kan i många situationer användas på ett
ändamålsenligt sätt, för att säkerställa att åtgärdseftergiften inte
slätar över det faktum att gärningen är straffbar.
9. Synpunkter på strafforderförfarandet
En förutsättning för att strafforderförfarandet skall kunna användas
är att det inte råder någon oklarhet om skuld- och påföljdsfrågan.
Gärningsmannen skall i regel ha erkänt sitt straffbara bruk samtidigt
som narkotikans typ och mängd skall ha fastställts. Det skall klart
vara fråga om ett sådant brott som avses i SL 50:2 a och även i
övrigt skall brottet vara sådant att det med beaktande av de ovan
relaterade påföljds- och procedurkategorierna är motiverat att
använda strafforderförfarandet.
En förutsättning för att en strafforder skall kunna ges för straffbart
bruk av narkotika är också att åklagaren har en på domstolspraxis
10
baserad ungefärlig uppfattning om straffmätningen i motsvarande
fall. Den i BILAGA 2 till denna anvisning fogade tabellen med
förklaringar är uppgjord i syfte att förenhetliga straffmätningen.
Tabellen har uppdaterats att motsvara nuläget. I samband med att
tabellen utarbetades kunde det konstateras att landets domstolspraxis inte är enhetlig när det gäller antalet dagsböter och vad som
avses med begreppet en liten mängd narkotika.
Tabellen kommer att justeras då domstolspraxis visar att det finns
anledning. Åklagarna skall i detta syfte till Riksåklagarämbetet
rapportera domar som väsentligt avviker från tabellen.
Det är såtillvida problematiskt att behandla straffbart bruk av narkotika i strafforderförfarande då denna brottstyp, för vilken prövningen
av frågan om åtgärdseftergift ansetts vara särskilt viktig, har
sammankopplats med ett förfarande där den knapphändiga
utredningen innebär att vederbörlig prövning inte kan göras eller inte
förefaller meningsfull. Det är emellertid klart att slutresultatet inte får
vara beroende av om ärendet har kommit till åklagaren som ett av
polisen delgivet straffanspråk eller som ett förundersökningsprotokoll som har sänts för åtalsprövning.
Av dessa orsaker har det avtalats mellan den högsta polisledningen
och riksåklagaren att polisen inte på eget initiativ framställer straffanspråk när det är fråga om straffbart bruk som unga personer
under 18 år och vuxna som söker vård har gjort sig skyldiga till, dvs.
i sådana fall där lagstiftaren uttryckligen har förutsatt att möjligheten
att bevilja åtgärdseftergift beaktas. Eftersom dessa ärenden kommer
till åklagaren som åtalsprövningsärenden och inte som
straffanspråk, finns det en reell möjlighet att bevilja åtgärdseftergift.
Dessutom undviks konfliktsituationer mellan åklagarens och
polisens verksamhet.
I ärenden där straffanspråk framställs på polisens initiativ, dvs. i fall
som kan hänföras till gruppen vuxna utan vårdbehov, skall åklagaren förvissa sig om att det i straffanspråket eller i dess bilagor
genom en begränsad förundersökning eller annars tillräckligt
noggrant har utretts att det i fallet inte finns sådana grunder för
åtgärdseftergift som avses ovan.
I ärenden där straffanspråk framställs på åklagarens initiativ skall
polisen i samband med delgivningen anteckna den misstänktes
yttrande samt bestämma antalet dagsböter med hjälp av en bötesräknare eller med stöd av annan utredning.
10. Avtal om handläggningsort och övriga åtgärder
Misstankar om att en person under 18 har gjort sig skyldig till straffbart bruk skall om möjligt behandlas på den misstänktes boningsort,
där socialmyndigheterna har de bästa förutsättningarna att utreda
hans eller hennes förhållanden. I synnerhet anmärkning/tillrättavisande samtal är det ändamålsenligast att ordna på hemorten. Om
den misstänkte är intagen på anstalt är det i allmänhet
11
ändamålsenligast att behandla ärendet på den ort där den
misstänkte är bosatt.
En person under 18 år som misstänks för straffbart bruk av narkotika måste i varje fall rapporteras till hemkommunens
barnskyddsmyndigheter.
I samband med t.ex. festivaler och andra massevenemang är det
skäl att åklagaren, polisen och socialmyndigheterna på förhand
kommer överens om en ändamålsenlig, trygg och förebyggande
behandling av unga missbrukare. Arbetsfördelningen och förfarandena kan variera beroende på vad som avtalas med polisen och
socialmyndigheterna samt de frivilligorganisationer som eventuellt
finns på plats.
11. Vårdhänvisning
Åklagaren skall i samarbete med polisen samt med företrädare för
missbrukarvården och den övriga social- och hälsovården på
respektive ort komma överens om förfaranden för att förmå
personer som hör till riskgrupper att i ett tidigt skede söka vård och
stödtjänster samt för att förebygga återfall i straffbart bruk av
narkotika.
Målet bör vara ett vårdhänvisnings- och interventionssystem som
bygger på ett fast samarbete mellan myndigheterna. Enligt lagen om
missbrukarvård skall kommunen sörja för att missbrukarvård ordnas
samt samarbeta med övriga myndigheter.
12. Narkotikabrott i fängelser
Narkotikabrotten är ett allvarligt problem också i fängelserna, vilket
riksdagens lagutskott konstaterade redan i samband med att SL 50
kap. stiftades (LaUB 17/1993 rd, s. 3).
Vid bedömningen av narkotikabruk i fängelser är det skäl att beakta
det som ovan (s. 4) konstateras om brukssituationen. Narkotikabruk
i ett fängelse kan i allmänhet inte anses vara enskilt bruk.
De övriga omständigheterna måste bedömas utgående från i vilken
mån narkotikabruket kan äventyra den interna ordning och säkerhet
som är nödvändig för att anstalten skall fungera störningsfritt.
I fråga om narkotikaberoende personer kan den omständigheten att
vederbörande inom fångvården söker och får vård, på samma sätt
som i friheten, vara en grund för åtalseftergift.
I stöd av 2 kap. 13 § strafflagen (23.9.2005/780) samt 15 kap.
fängelselagen (767/2005) och 10 kap. häktningslagen, som bägge
trätt ikraft 1.10.2006, är det möjligt att påföra en straffånge eller
rannsakningsfånge ett disciplinärt straff för brott som begås i fängelset och som inte kan förutses medföra strängare straff än böter. Ett
omedelbart påfört disciplinärt straff kan i allmänhet anses vara en
12
tillräcklig påföljd för narkotikabrott som normalt sonas med böter. Av
den här anledningen kan man dylika fall i allmänhet tillämpa
skälighetsgrunden enligt BRL 1:8.1 om det blir fråga om kumulation
av påföljder. I dessa situationer är det också möjligt att begränsa
förundersökningen. I fängelserelaterade ärenden skall åklagaren vid
behov utreda om fången redan har påförts disciplinärt straff.
I andra situationer än de som nämns ovan är det i regel skäl att
väcka åtal för i fängelse begångna narkotikabrott och straffbart bruk
av narkotika
13. Anvisning som upphävs
Med denna allmänna anvisning upphävs riksåklagarens allmänna
anvisning 11.9.2002 om åtalseftergift av påföljdsnatur vid narkotikabrott (RÅ:2002:3; dnr 27/31/02).
BILAGOR
Riksåklagare
Matti Kuusimäki
Statsåklagare
Leena Metsäpelto
1. Folkhälsoinstitutets droglaboratoriums teoretiska utlåtande
11.3.2002
2. Tabell för strafforderförfarande (uppdaterad 11/2006)
13
(käännettävä teksti liitteeseen)
Tabellen har uppdaterats gentemot tidigare och kommer att uppdateras även i framtiden, ifall
domstolspraxis eller annan ny information ger anledning därtill. Det här gäller dels
mängderna av narkotika, dels antalet dagsböter