Författarintervju med Tim Warnes Anna Braw
”En väldigt viktig aspekt för mig är hur bra det fungerar att läsa en berättelse
högt”
– Jag har definitivt också varit för snabb med att döma andra ibland, säger Tim Warnes.
Idén till bilderboken Superfarlig!, som han har tecknat och målat och
skrivit, kom från minst två olika håll.
– Jag undrade: Vad skulle hända om Mullvad träffade på något ovanligt,
något som han inte kunde sätta ett namn på utan bara beskriva? berättar han.
En krokodil och en mullvad – varifrån kom idén till den här boken?
Jag vet aldrig riktigt säkert varifrån mina idéer kommer – eftersom jag är kristen skulle jag
kunna säga att de kommer från Gud! En första tanke dyker upp i mitt huvud, och sedan
småkokar den och sjuder, ofta i flera år, och utvecklas sakta till något som är mer
presentabelt. Jag kommer ihåg när jag arbetade med skisserna till Herr Kanin får besök,
och hur jag tänkte: Skulle det inte vara underbart om ägget, när det kläcks, visar sig vara
ett krokodilägg och inte ett ankägg? Förläggaren höll inte med, och ägget fortsatte att vara
ett ankägg. Men tanken på att rita en krokodil fanns kvar … Vid ett annat tillfälle, lite
senare, skissade jag på en mullvad som satte etiketter på olika saker. Superfarlig!
utvecklades ur de båda bilderna tillsammans. Jag undrade: Vad skulle hända om Mullvad
träffade på något ovanligt, något som han inte kunde sätta ett namn på utan bara beskriva?
Min redaktör hjälpte mig att göra verklighet av idén genom att föreslå att vi börjar
berättelsen med att Mullvad sätter namn på saker, och att det är först när han upptäcker
den knallgröna, knöliga saken som han börjar använda adjektiv. Det är väl rätt ovanligt att
para ihop en mullvad med en krokodil!
Du har illustrerat mycket – vad var det som var annorlunda nu när du skrev berättelsen
också?
Jag tycker att det är mycket mer tillfredsställande att skriva och illustrera än att bara
illustrera. Det är så mycket som kan sägas bara genom bilderna. Jag börjar faktiskt ofta
med att bara teckna de viktigaste delarna av berättelsen.
Dessutom tar det mycket mer tid!
Hur kom du på alla orden?
Det var knepigt när jag skulle beskriva den knallgröna, knöliga saken. Jag fick be mina
söner att hjälpa till – det var de som hittade på mossig och tallkottig. Efter att boken kom
ut har en massa andra ord dykt upp i mitt huvud, och barn i skolklasser hittar ofta på bra
ord, de också. Jag önskar att jag kunde backa och lägga till dem!
Kombinationen roligt, smågalet och med ett alldeles allvarligt budskap verkar fungera bra
för dig. Var hittar du din inspiration?
Jag blir inspirerad av massor av olika författare och illustratörer, av mina favoritplatser och
av saker som folk säger. Mina skissböcker innehåller många nerkrafsade tankar och
teckningar och idéer – så jag tittar ofta på dem. Dessutom: en väldigt viktig aspekt för mig
är hur bra det fungerar att läsa en berättelse högt. Finns det delar som man kan läsa sakta,
eller tyst? Andra där det passar att läsa starkare eller snabbare? Det påverkar definitivt
mitt sätt att skriva.
Sida 1 (2)
En svensk barnlitteraturforskare talar om ”ikonotext” – man kan säga att det är ett
begrepp för hur den skrivna berättelsen och bilderna tillsammans berättar mer än
summan av de två. Känner du igen något i den teorin?
Absolut – och det är därför som bilderböcker är så viktiga! En av de saker som vi
förklarar för barnen när vi gör skolbesök är ”visuell läskunnighet” (visual literacy, red:s
anm) – att kunna ”läsa” en bild. Ibland kan en bild säga emot texten, och det gör att ett
barn som inte kan läsa växer. Ibland säger bilden massor och kompletterar texten på ett
sätt som, om man hade försökt säga samma sak med ord, skulle ha varit för komplext
eller tröttsamt för ett litet barn att sätta sig in i.
Vad har boken fått för respons hittills?
Det har varit fantastiskt! Lärare älskar berättelsens sätt att lära ut substantiv och adjektiv –
det var verkligen inte något som jag tänkte ut när jag skrev den – och det är klart att den
ger massor av möjligheter att tala om känslor och om hur vi kan skada andra utan att vilja
det. Det är också roligt att den har blivit nominerad till fem priser och att ett av dem är
The Kate Greenaway Medal.
I vilka situationer föreställer du dig att boken blir läst, och vad skulle du önska händer
efteråt?
Den fungerar fint i små grupper eller vid läggdags, och jag har haft jätteroligt när jag har
läst eller framfört den för större grupper! Lärare, som sagt, använder den i klassrummet
för att lära ut substantiv och adjektiv. Och sedan? Jag hoppas att alla mina böcker får
läsaren och lyssnaren att känna sig glad och nöjd och att han eller hon känner ett band till
berättelsen på något vis. Jag hoppas att den också ska kunna påminna, på ett vänligt sätt,
om att våra ord kan hjälpa andra och skada andra. Och att den ska göra så att vi blir mer
öppna för människor som inte är precis som vi.
Det finns bara två gestalter i den här berättelsen – identifierar du dig mer med någon av
dem?
Definitivt Mullvad – det är inte så att jag är besatt av att sätta etiketter på allting, men jag är
nyfiken av mig och tycker om att känna att jag har koll på mina omgivningar. Och jag har
definitivt också varit för snabb med att döma andra ibland. Den knallgröna, knöliga saken
är för anarkistisk för att kunna vara jag, men jag är lika känslig som den.
Vad har du för förhoppningar nu när boken reser till ännu ett annat land?
Jag hoppas att barn och föräldrar kommer närmare varandra när de delar läsupplevelser
som den här med varandra, och så hoppas jag att Mullvad och hans vän blir viktiga
personer i någons barndom!
Sida 2 (2)
