Predikan på
Tolfte söndagen efter trefaldighet
Kista kyrka, den 3 september 2006
Texter: Andra Moseboken 4:10-17, Andra Korinthierbrevet 3:4-8, Markusevangeliet 7:31-37
Av Michael Öjermo
___________________________________________________________________________
I veckan invigdes den nya moskén i Husby. Den ligger precis vid Husbykyrkan, i lokaler som
tidigare var Svenska Bostäders kontor. Veckan innan ringde man till mig från moskén och
frågade om vi kunde låna ut stolar från kyrkan.
- Va, sa jag, sitter inte muslimer på golvet?
Och så lånade vi ut åttio stolar från Akalla kyrka. Ordföranden i moskén skrattade glatt åt min
fråga, och svarade att vi ber på golvet, men vi sitter gärna i stolar annars.
När jag tillsammans med några från kyrkorådet och några medarbetare kom till den nya
moskén i måndags hade man verkligen förberett allt på bästa sätt. Hela det officiella Kista var
där. Stadsdelsdirektören och hennes ledningsgrupp var där. Folk som jobbar inom
familjecentralen, skolan och landstingets öppenvårdsmottagning var där. Polisen var där.
Kistas trevlige närpolischef Ulf gjorde entré i uniform. Och så var alltså jag inbjuden. ”Vår
kyrkoherde”, som ordföranden i moskén brukar säga. Ja, jag var inte bara inbjuden. Jag
förväntades hålla tal.
Först fick vi gå runt i lokalerna. Själva den sal där männen ber är stor och ganska kal, det
finns inga utsmyckningar. På golvet ligger en tjock heltäckningsmatta. Utmed ena väggen
finns en nisch, en så kallad ”mihrab”, som visar böneriktningen, ”qibla”. Bönen utförs alltid i
riktning mot Kaba som ligger i Mekka. Kaba är den där stora svarta stenen som man ser
pilgrimerna gå runt när det är på TV från Mekka. Innanför männens bönsal finns kvinnornas
motsvarighet. Dörren från kvinnornas avdelning kan bara öppnas inifrån. Männen har inte
tillträde dit. I moskén finns andra rum för studier och samtal, det finns kontor och böcker. Det
ser ungefär ut som här i Kista kyrka, fast mycket enklare.
När rundvandringen var slut blev vi bjudna på lunch. Våra värdar hade dukat upp en underbar
orientalisk buffé. Kocken var från Bredäng. Och det var nu vi satt på stolarna från Akalla
kyrka. Män och kvinnor blandade på stolar inne i det stora bönerummet avnjöt denna vänliga
gästfrihet.
Sen var det alltså tal. Vad försökte jag då säga? Jo, ungefär så här.
Det sägs att invandrare brukar få tre frågor från svenskar. 1. Var kommer du ifrån? 2. När
kom du till Sverige? 3. När ska du åka tillbaka?
Men vi måste börja vänja oss av vid tanken att invandrare är människor som snart ska åka
tillbaka. Av en massa olika orsaker kommer människor från andra länder, med andra kulturer
och annan religion till Sverige. Det är förstås politiska beslut som ligger bakom detta. Men det
2
pågår en globalisering som ingen, faktiskt ingen, kan hejda. Denna globalisering kommer för
alltid att påverka vårt land, vår kultur och den religiösa kartan i Sverige. Man brukar se
globaliseringen som något nytt. Men så nytt är det faktiskt inte att människor och idéer flyttar
på sig. Impulser utifrån har alltid betytt mycket för Sverige. Men det gick långsammare förr
på något sätt, det märktes inte lika tydligt som det gör nu. Titta bara i den bok som är det mest
svenska vi har, Den svenska psalmboken, och som ligger framför Er i bänkarna. Den är full av
musik och texter från andra länder och kulturer. Kyrkan har alltid varit en global rörelse och
impulserna utifrån har alltid varit starka i Svenska kyrkan.
Det är alltså inte så att muslimerna i Sverige är en grupp invandrare som snart kommer att ge
sig av härifrån. Vi måste vänja oss vid att det finns en svensk islam och svenska muslimer.
Och det måste vi förhålla oss till.
Hur gör man det? Hur förhåller vi oss till människor som bor ibland oss, och som är
muslimer? Jag skall försöka ge lite vägledning kring det.
Ganska ofta hör man frågan om vi kristna och muslimerna tror på en och densamme Gud,
eller om vi tror på olika gudar. Den frågan är enkel att svara på. Om det är något som kristna
och muslimer bekänner gemensamt så är det tron på den ende Guden. Gud kan förstås bara
vara en; skaparen av himmel och jord, den allsmäktige, allhärskaren. I bibeln har Gud olika
namn som vittnar om en komplicerad utveckling från tron på många gudar till tron på den
ende högste Guden. Gudsnamnen ”el”, ”elóah” och ”elohím” i Gamla testamentet är
besläktade med arabiskans ”Allah”. Kristna som talar arabiska använder namnet ”Allah” om
Jesu Kristi Gud och Fader. ”Allah” är ett namn på Gud, ett av många. Allah är inte en Gud vid
sidan av, eller i konkurrens med, den gud vi kristna bekänner. [Nedan finns ett utdrag ur
uppslagsdelen i Bibel 2000, uppslagsordet ”gudsnamn”, för den som vill veta mer]
Vad det gäller livet som muslim och som kristen finns flera likheter. Vi är fromma människor
som försöker leva ett liv i gudsfruktan, med kärlek och vänskap, i fred och omtanke om vår
nästa. Vi firar gudstjänst och iakttar vissa regler för våra liv. En from muslim fastar under
”ramadan”, fastemånaden. Vi kristna i Svenska kyrkan samlar inte pengar till Lutherhjälpen
och Svenska kyrkans mission under våra fasteperioder före påsk och jul varje år.
Det finns förstås också skillnader mellan kristendom och islam, och mellan kristna och
muslimer. Vi kristna bekänner att Jesus är Herre, och avgörande för människans frälsning. För
islam är Jesus en profet bland många. Koranen är en skrift som kom till under 600-talet. Den
tar upp sådant som både Gamla testamentet berättar om, och händelser i Jesu liv. För en
kristen känns Koranen som en yngre kusin till den bibel som vi äger och orienterar våra liv
efter. Vi äter griskött och det finns inget generellt förbud mot att dricka alkohol i
kristendomen. En rättrogen muslim äter inte griskött och nyttjar inte alkohol.
Men våldet då? Är inte islam en våldsam religion? Både kristna och muslimer har under
historiens gång krigat och utfört illgärningar mot varandra. Vi delar en gemensam historia
som ingen har anledning att känna stolthet över. Kristna och muslimer har ett gemensamt
ansvar att försöka stävja våld och illgärningar, krigshets och väpnade konflikter. När det
storpolitiska spelet mellan USA och den muslimska arabvärlden riskerar världsfreden är det
viktigt att vi lokalt här i Kista odlar vänskap och förståelse mellan kristna och muslimer. Det
är ett fredsprojekt av första rang att låna ut stolar från kyrka till moské.
3
En sak till! Gå till moskén i Husby. Berätta i entrén att Du är kristen och brukar gå i Kista
kyrka på söndagarna och att kyrkoherden uppmanat Dig att gå dit. Innanför entrén tar man av
sig skorna och ställer dem på en hylla. I övrigt uppträder man som artig gäst, märkvärdigare
än så är det inte. Du behöver inte vara klädd på något särskilt sätt, eller uppträda på något
visst vis. Både kvinnor och män är välkomna till moskén.
Nu till Jesus.
I dagens evangelium botar Jesus ”en man som var döv och knappt kunde tala”. Detta hände
vid Galileiska sjön, i Dekapolisområdet. Det var ett område med tio, deka, städer som hörde
ihop uppe i nuvarande Syrien. Jesus befinner sig långt borta från Jerusalem, i periferin till det
heliga landet. Jesus såg upp mot himlen, andades djupt och sade till den döve: ”Effata!” (det
betyder: Öppna dig!). Vi vet inte vem den här mannen var, vilket folk han tillhörde eller
vilken religion han hade. Vi vet bara att han var döv och knappt kunde tala. Men det spelar
ingen roll vem han var, vilket folk han tillhörde eller vilken religion han hade. Jesus såg hans
nöd, hans bekymmer, hans svårighet. Och Jesus ville göra väl, han ville att mannen skulle
kunna höra och tala, därmed kunna försörja sig och vara delaktig i vanliga människors vanliga
liv. Därför stack Jesus fingrarna i hans öron, spottade och rörde vid hans tunga och sade på
sitt eget språk: ”Effata!” Jesus vill inte lämna någon utanför, han rör sig i periferin och vågar
ta i, spotta på och tala till människor oavsett vem de än är. Det är ett exempel för oss kristna
att följa. Vi måste också våga röra oss i utmarkerna, i periferin, i det okända och ibland lite
skrämmande. Men det var där Jesus var, så varför skulle vi inte våga?
När Jesus botar den här mannen i Dekapolisområdet så visar han oss hur Gud egentligen vill
ha det med oss människor. Gud vill att vi skall leva, vara friska och kunna fungera
tillsammans med andra. Gud har skapat oss till liv, inte till död och elände. Mose fick en gång
på Sinai berg se Guds härlighet. Mose ansikte lyste så starkt efter den upplevelsen att man
fick vända bort blicken för att inte skada ögonen. Annars hade folk blivit bländande av
strålglansen från Mose ansikte, se Andra Moseboken 34:34. Den härligheten från Gud lyser
igenom allt vad Jesus gör och säger. Jesus är den som visar oss Guds härlighet utan att vi
behöver vända bort blicken.
Därför har vi som är kristna fått det storartade uppdraget att förmedla denna härlighet från
Gud till nödens jord. Som Paulus skriver: ”Gud har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett
nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.
Redan dödens tjänst, som byggde på bokstäver inhuggna i stentavlor, tillkom under en sådan
härlighet att israeliterna måste vända bort blicken från Moses ansikte; så stark var strålglansen
från hans ansikte, fast den snart försvann. Hur mycket större härlighet skall då inte omge
Andens tjänst!”
Gud vill liv, inte död. Gud vill kärlek, inte hat. Gud vill vänskap, inte avståndstagande. Gud
vill fred, inte krig. Gud är Gud, den ende sanne guden vars härlighet vi kan se i det Jesus gör
och säger. ”Effata!” De blinda skall se, de döva höra och de döda gå levande fram. Låt oss gå
vart än Gud sänder oss för att berätta om detta, ända ut i periferin, till de människor som
behöver det mest.
Amen.
4
Uppslagsordet ”Gudsnamn” i Uppslagsdelen till Bibel 2000.
Hebreiskans ord för "gud" finns i flera varianter, el, elóah och elohím, som troligen
alla är besläktade med varandra och med arabiskans Allah. De används både som
sakord ("en gud, flera gudar") och som egennamn. När Israels Gud åsyftas använder
denna översättning stor begynnelsebokstav som markering av att textens författare
uttrycker sin egen gudstro. Sådana markeringar finns dock inte i handskrifterna, som
saknar vår uppdelning mellan små och stora bokstäver. I NT skrivs i flera fall "gud"
då det finns skäl att tydliggöra att beteckningen avser Jesus eller då det är osäkert
om beteckningen är ett namn eller en beskrivning av Jesu natur. Jfr not till Joh 1:1.
Den vanligaste varianten, elohím, är en flertalsform. Den kan ha flertalsbetydelse och
syfta på främmande gudar, men oftast betecknar den Israels Gud. Tillhörande ord
(adjektiv, verb) står då vanligen i entalsform, vilket visar att det inte är fråga om flera
gudar. Formen uttrycker i stället makt och betydelse (jfr s.k. majestätsplural). Några
ställen där Gud eller Herren talar i vi-form (1 Mos 1:26; 3:22; 11:7; Jes 6:8) har i
forskningen bedömts på olika sätt. Enligt en förklaring överlägger Gud med sig själv.
Enligt en annan vänder han sig till himmelska väsen som omger Guds tron och deltar
i hans verk. När formen el uppträder som gudsnamn följs den i några fall av
tilläggsord, här återgivna med "den Högste" och "den Väldige". Dessa
beteckningar, både huvudordet och tilläggen, är kända från utombiblisk kanaaneisk
religion. Israeliterna har alltså uppfattat sin egen Gud som identisk med åtminstone
en av dem som tidigare tillbetts i landet, El. En annan vanlig gudsbeteckning med
betydelsen "herre", báal, tolkades däremot oftast som namn på en främmande och
falsk gud (Baal). Ett par andra ålderdomliga gudsbeteckningar, "Isaks Fruktan" och
"Jakobs Mäktige" (1 Mos 31:42; 49:24), hör hemma i israeliternas egna traditioner
om förfädernas gudstro. Utöver sådana gudsbeteckningar tillskriver bibeln Israels
Gud ett egennamn. Det förekommer närmare 7 000 gånger, ofta tillsammans med
tilläggsbeteckningar, som t.ex. "Herren" (adonáj), "Israels Gud" och "Sebaot".
Beträffande detta namn, som troligen uttalades Jahvé men som i traditionell bibeltext
ersätts med "Herren", se 2 Mos 3:14 f. med noter; Herren. Främmande gudars
egennamn förekommer i många texter (t.ex. Astarte, Dagon, Kemosh,
Molok). De nämns ibland neutralt, i medvetande om att alla folk har sina gudar (4
Mos 21:29; Dom 11:24; Jer 48:46), men oftast föraktfullt och varnande (t.ex. 3 Mos
18:21; 1 Kung 11:4-8; 2 Kung 17:29-41; Jes 46:1; Jer 46:25). Då varje befattning
med andra gudar hotade troheten mot Israels Gud förbjöds israeliterna t.o.m. att
uttala deras namn (2 Mos 23:13), vilka därför ibland skrevs i förvrängd form eller
ersattes med nedsättande beteckningar (se t.ex. 4 Mos 32:38; Am 5:26 med noter).
