SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 2-2003
Några aspekter på idrotten i
antikens Grekland
När en översikt över svensk idrottshistoria görs, kan det måhända vara av intresse att också
fundera över en ännu äldre historia; vi skulle t.o.m. kunna tala om en del av idrottens ursprung.
Denna artikel kommer att behandla några aspekter på idrotten i det antika Grekland, under en tid
när det atletiska idealet, kampen och den organiserade tävlingen var kulturyttringar som var helt
integrerade i det övriga samhällslivet. Framställningar i konsten visar på tävlingsliknande lekar
även i de tidigare, främreorientaliska och egyptiska kulturerna, men det är i Grekland vi för första
gången har ett utförligt och mångskiftande källmaterial som belyser idrottens samhällsroll.
Den grekiska idrottens ursprung
Claes Petersson
Historiska
institutionen
Stockholms
universitet
4
Kanske kan vi se en föregångare till
den klassiska grekiska tävlingsidrotten
avbildad på en keramikskärva,
målad av Sofilos på 580-talet f.Kr.
(fig 1) Några människor sitter på en
läktare och jublar med utsträckta
händer mot ett fyrspann, som
närmar sig från vänster. En målad
text talar om att det rör sig om
PATROKLVS ATLA, dvs spelen
till Patroklos ära. Denne grekiske
hjälte är en av huvudpersonerna i
Homeros stora epos, Iliaden. Efter
Patroklos död anordnade hans vän
Akilles storslagna spel i anslutning
till begravningsceremonierna.
Hästkapplöpningen på bilden är
resultatet av en senare tids vasmålares
sätt att illustrera händelserna. Det var
naturligt att kampen och tävlingen
stod i förgrunden under grekernas
fälttåg mot Troja. Händelserna i
Iliaden antogs ha ägt rum under senare
delen av det vi kallar bronsåldern,
dvs 1200-talet f.Kr. Tävlingsidrotten
och stridslusten var i själva verket två
sidor av samma mynt, och kanske har
de i Grekland en gemensam historia
som sträcker sig så långt tillbaka i
tiden. Envigen, kampen man mot
man, kan ju också egentligen ses som
en tävling; en tävling som man inte
får förlora. Det var då naturligt att
det utvecklades grenar med tydligt
ursprung i soldatlivet. Spjutkastningen
är väl det mest uppenbara exemplet.
Vi kan säga att idrotten i dessa fall var
krigsförberedande, och kopplingen
mellan träning/tävling och de
verkliga strider på liv och död som
var soldaternas egentliga uppgift var
uppenbar.
Det atletiska idealet
Filosofen Platon har på 300-talet
f.Kr. hävdat att det vore den yttersta
skammen för en man att aldrig få
uppleva den kraft och styrka som
hans kropp hade förutsättningar
för. Denna inställning kan man
säga har genomsyrat grekernas
definition av begreppet människa.
Inom parentes kan vi ju här bara
konstatera att ”människa” i princip
var lika med ”man”; de grekiska
stadsstatssamhällena hör till de mest
ojämlika i historien, inte minst Athen,
om vilket vi har den kanske bredaste
kunskapen.
Efter krigen mot perserna vid början
av 400-talet f.Kr. kom grekerna att
uppleva den kulturella höjdpunkt som
vi känner som den klassiska epoken.
Människan ställdes i centrum på nya
sätt. Begrepp som ”människan är
alltings mått” och ”känn dig själv”
härstammar från denna tid. Det
konsthistoriska materialet visar oss
vad det var fråga om. Vi kan faktiskt
tala om ett atletiskt ideal, en absolut
harmoni mellan en tränad kropp och en
upplyst själ.
Tydligast har den perfekta män-
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 2-2003
Fig 1. Fragment av ett keramikkärl, tillverkat i
Athen ca 580 f.Kr. och signerat av Sofilos. Texten
på skärvan, målad med spegelvända bokstäver
som skall läsas från höger till vänster, visar
att den aktuella hästkapplöpningen är en del i
spelen till den döde Patroklos ära.
Foto: Inst. f. antikens kultur och samhällsliv,
Stockholms universitet.
Fig 2. (undre bild) Spjutbäraren av Polykleitos,
ca 440 f.Kr. Det otympliga stödet vid atletens
högra ben syftar till att stärka skulpturens
hållfasthet, och visar att vi här har att göra med
en antik romersk marmorkopia av ett försvunnet grekiskt original i brons. Spjutbäraren finns
i dag på Vatikanmuseerna i Rom.
Foto: Claes Petersson.
niskan formulerats i bild av skulptören Polykleitos, som kring mitten av
400-talet f.Kr. skapade doryphoros,
spjutbäraren (fig 2). Här sammanfattas den tidens syn på en tränad atlet,
som typiskt nog redan genom valet av
idrottsgren även visar en koppling till
krigarlivet. Det finns en spänning i den
skulpterade kroppen, som hänger ihop
med tyngdförskjutningen och förhållandena mellan bärande och vilande
ben, och mellan bärande och vilande
arm. Polykleitos har också velat formulera det perfekta proportionssystemet
hos en man. Skulpturen var omtalad
redan under antiken, och senare, under
renässansen, kom den att beundras av
många, inte minst Michelangelo, vars
David i Florens är en direkt kommentar.
Termer började användas, som
fungerar än i dag. Så betyder t.ex.
anathlon dåd eller ansträngning, och
athletes, atleten, är den som är skicklig
och tränad för att delta i idrottsutövning. Gymnos betyder naken, och
eftersom man normalt idrottade så,
anger gymnasion helt enkelt platsen
där man övade naken. Denna uttalade
kroppskultur var ett viktigt inslag i
pojkarnas uppfostran, särskilt de som
tillhörde de aristokratiska släkterna. En
yngling gick i lära hos en äldre man.
Han skulle lära sig att läsa och skriva,
att recitera Homeros, att strida, men
också att kasta diskus, boxas och löpa.
Han skulle helt enkelt lära sig att bli
en riktig grek! Den äldre mannen var
lärare och tränare i ett. Han hade inte
sällan ett sexuellt förhållande till sin
adept; den grekiska ”gossekärleken” är
ju ett känt begrepp, som vi gärna starkt
förknippar med idrottslivet och dyrkan
av den manliga kroppen.
5
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 2-2003
I Delfi och Olympia
Det fanns i Grekland oftast ett samband
mellan den idrottsliga och den religiösa
sfären, i det att de organiserade idrottstävlingarna nästan alltid genomfördes
i anslutning till de stora helgedomarna. Många av dessa helgedomar är
utgrävda av arkeologer, och de tillhörande sportanläggningarna är på många
platser viktiga inslag (fig 3). De fyra
viktigaste idrottstävlingarna ägde rum
i Olympia, Delfi, Isthmia och Nemea.
De kallades ”kransspelen”, eftersom
segrarna oftast fick kransar som pris.
Det kunde röra sig om en olivkrans
(Olympia), en krans av persilja eller
selleri (Nemea) osv. I vissa fall kunde
segraren få tillåtelse att resa en ärestaty
på platsen eller i hemstaden. Spelen
gavs periodiskt, vart fjärde eller vart
annat år, så att det varje år fanns något
större evenemang. Dessutom fanns
andra lokala spel som vi känner till,
t.ex. de spel som i Athen ägde rum vid
den stora religiösa festivalen till gudinnan Athenas ära, de s.k. panatheneiska
festspelen. Det finaste priset i Athen var
en stor amfora, fylld av olivolja, och
med en bild av Athena, samt, på den
motstående sidan, en framställning av
den aktuella idrottsgrenen (fig 4).
De mest kända spelen är utan
tvekan de olympiska, som genomfördes
vart fjärde år, enligt traditionen fr.o.m.
776 f.Kr., i Olympia på Peloponnesos.
Då de grekiska staterna oftast låg i fejd
med varandra, utverkades fri lejd för
dem som skulle bege sig till Olympia för
att delta. Man lade också ned vapnen
under spelens gång. På så sätt kan vi se
idrottstävlingarna och de omgivande
religiösa ceremonierna som ett av de
kitt som höll samman den grekiska kulturen. Alla greker, oavsett om man var
athenare eller korinthier, eller bodde i
någon grekisk stad i Mindre Asien eller
på Sicilien, kunde delta. Själva evenemangen ägde rum i fem dagar, där den
första och sista ägnades åt invigningar,
offer till Zeus, vid vars helgedom man
ju befann sig, samt banketter. Till de
egentliga tävlingarna återstod inte
mer än tre dagar. I Olympia genomfördes också en av de tävlingar som
hade kvinnliga deltagare, som tävlade
klädda, och då i samband med kulten
till Hera, huvudguden Zeus gemål.
Banketterna, som var offermåltider,
hade speciella funktioner i det grekiska
samhället. De viktigaste offren till
gudarna bestod av djuroffer, och deltagarna åt därefter tillsammans av offerdjurens grillade kött, givetvis sedan en
del av gåvan till guden förtärts av eld på
altaret. Grekerna åt ganska sällan kött,
6
dessa utgjorde undantag. Dock vann
den stor ära i sin hemstad, som segrade i någon av de individuella grenar
som utvecklats under lång tid.
Tävlingsgrenarna
Löparna hörde till de idrottsmän
som hade professionella föregångare
i de budbärare som utnyttjades inom
armén. I en tid innan en walkie-talkie
kunde användas för ordergivning och
meddelanden, var löparen central
i krigsorganisationen. Vi har alla
hört berättelsen om Feidippides,
som i september 490 f.Kr. sprang 42
km från Marathon till Athen med
segerbudet efter det första slaget
mot perserna. En variant av myten
gör visserligen gällande att han i
själva verket på två dagar sprang
från Marathon till Sparta för att
söka hjälp, och återvände tomhänt.
Fig 3. Startlinjen på stadion i Delfi, utlagd med
Det är ca tolv mil enkel resa….
marmorblock, är ett exempel på det arkeoloTävlingslöpare sprang en stadion
giska källmaterial som belyser den grekiska
eller flera. En stadion var 600 fot,
tävlingsidrotten. Foto: Claes Petersson.
dvs 180-210 m, beroende på vilka fot
som användes. Vi vet att man ibland
också tävlade iförd full rustning, med
och de religiösa banketterna erbjöd
hjälm, benskenor, harnesk och vapen;
därför tillfällen då man ”passade på”.
det militära inslaget kunde inte vara
Seden utgjorde ytterligare en möjlighet
tydligare. De lopp som genomfördes
för grekerna att känna samhörighet,
med hästar, helst fyrspann, ägde rum
dels med varandra, dels med sina gudar. på särskilda banor, hippodromer.¨
Med tanke på att Grekland under
Boxare avbildas ofta med kraftiga
antiken aldrig utgjorde en nationalstat
”handskar”, som egentligen bestod
enligt modern modell, utan var uppav tjocka läderremmar som gav mer
byggt av hundratals självständiga stads- eftertryck åt slagen (fig 5). Ett avsnitt
stater, är det märkligt att lagidrotter
Iliaden, 22:a sången, antyder vad det
var så sällsynta. Vi har enstaka exempel handlade om:
på bollspel, fackelstafetter m.m., men
Fig 4. En prisamfora från de stora spelen i Athen, de s.k. panatheneiska spelen. Denna amfora har
uppenbarligen utgjort priset i en löpningsgren. Ca 300-talet f.Kr.
Foto: Inst. f. antikens kultur och samhällsliv, Stockholms universitet.
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 2-2003
…öga mot öga och lyftande
högt sina väldiga nävar, föllo de
ut på en gång, och tunga drabbade slagen. Rysligt av käkarna
krasandet ljöd och från lemmarna
svetten strömmade ner överallt.
Boxarna ståtar ofta med överdrivet
framställd muskulatur, som vittnar
om att det säkert var frågan om hårt
tränade atleter i verklig tungviktsklass. Detta gäller även brottare, som
gärna tävlade insmorda med olja.
Från stående utgångsläge gällde det
att kasta motståndaren i marken;
efter tre kast var kampen över.
Diskus- och spjutkastning är
moderna kastgrenar som är direkt
kopierade av de grekiska. På de
antika spjuten var anbringade en
ögla, angole, som kastaren trädde
ett par fingrar i för att kunna snärta
iväg spjutet. Den antika diskusen var
ofta betydligt större än våra dagars.
Arkeologiska fynd vittnar om redskap på upp till 7 kg! Numera är det
förbjudet att använda ”redskap” vid
längdhoppning, men under antiken
hoppade grekerna med en slags
hantlar, halteres, som, om de sträcktes framåt vid själva hoppet, ökade
rörelseenergin. Sannolikt var det vid
längdhopp utan sats de kunde fungera. Halteres av sten eller metall har
påträffats vid arkeologiska utgrävningar, och de kunde väga upp till 2,5
kg styck.
Pentathlon, femkamp, inkluderade brottning, löpning, spjutkast,
diskus och längdhopp. Vi vet tyvärr
ingenting om hur poängberäkningen
skedde. Vi vet däremot mer om hur
den mest populära av alla idrottsgrenar, pankration, allkampen,
avgjordes. Enkelt beskrivet förlorade
den som var oförmögen att fortsätta
kampen, antingen genom att ge upp
(vilket givetvis inte var ärofullt)
eller genom att han svimmade eller
t.o.m. avled. I princip allt var tillåtet,
enligt vissa källor utom att bitas och
”gräva” i kroppshålor. Men i Sparta
var också det tillåtet. I en del av de
här traditionella grenarna kan vi ana
en brutalitet, som säkert låg bakom
något av den kritik mot idrotten som
framfördes redan under antiken.
Professionalismen och kritiken
Småningom, i hellenistisk och
romersk tid, hade i Grekland utvecklats en professionalism som hade sin
grund i de privilegier som omgav
idrottsmännen. Direkt lön började
utbetalas, och segerpremierna blev
Fig 5. Panatheneisk prisamfora signerad av Nikosthenes, och daterad till 520-talet f.Kr. Två boxare är
avbildade under en match. Den ene har fått ta emot en träff på näsan, som blöder svårt.
Foto: Inst. f. antikens kultur och samhällsliv, Stockholms universitet.
allt mer betydande. Fusket bredde ut
sig, vilket alltid har varit fallet när inte
bara ära, utan också pengar och annan
materiell vinst står på spel. De professionella idrottsmännen kom att stå ”vid
sidan” av samhället, och var undantagna från en del av de plikter som
upprätthöll de grekiska stadsstaterna.
De kunde t.ex. vara befriade från skatt
och ironiskt nog, krigstjänst. Hit hör
följaktligen den antika kritiska bilden
av idrottsmannen, och därmed också
idrotten som samhällsföreteelse. Tragöden Euripides hävdade på 400-talet
f.Kr. att man borde ”hylla de lärde,
filosoferna, som bättre gynnar sin stad
än den som slår av någons käke”. Den
grekiske läkaren Galenos påpekade
att ”förlorade ögon, och armar och
ben som vridits ur led” inte är något
att skryta med. Bilder från tiden kring
100-talet och första århundradet
f.Kr. visar ibland också sönderslagna
atleter, som dumt stirrar ut i tomma
intet. Och de är inte personer som
man skulle sätta på piedestaler som
de främsta företrädarna för samhället och kulturen (fig 6). Några valda
rader ur Lukianos dialog Anarchasis
visar hur oförstående en del betraktare
kunde vara, men också hur grekerna,
i detta fall Solon, försvarade idrotten,
och förstod dess positiva inverkan på
samhället:
Anarchasis: …Men varför gör era
unga män allt detta?…De knuffas
med sänkta pannor som getabockar,
så att det bara brakar om det…Han
kväver ju den kraken…Och där
borta, hur de hoppar upp och ner
som grodor som fastnat i lim.
7
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 2-2003
Solon: …Vad idrottsövningarna
beträffar, så ägnar sig de där i
lergropen åt brottning. De som
sparkar och slåss är pankratiaster…
Anarchasis: Och priserna, vad
består de av?
Solon: …en krans av vild oliv… en
av persilja… några av de äpplen
som helgats åt Apollon …
Anarchasis: Äpplen och persilja för
blåmärken och spräckta läppar!
Solon:...jag skulle unna dig åsynen
av manlig fullkomlighet, kroppslig
skönhet, härlig kondition, underbar
skicklighet, oemotståndlig styrka,
djärvhet, kamp, okuvlig beslutsamhet och ohejdbar segeryra. Jag tror
att det skulle ha dröjt länge innan
du hade slutat hurra och applådera
då.
I Solons sista svar ser vi naturligtvis en genomtänkt sammanfattning
av vissa av idrottens mål, antika som
moderna.
Men kritiken kom till slut från
annat håll, och nu var den allvarligare.
I och med kristendomens framträdande
på den religiösa arenan fick många av
de traditionella kulturyttringarna allt
svårare att framhärda. Från 146 f.Kr.
rådde romersk jurisdiktion i Grekland,
som i fortsättningen var en romersk
koloni. Kristendomen växte fram inom
den romerska kulturen, och när vi
kommer fram till 300-talet, har även
vissa av de romerska kejsarna börjat
bekänna sig till den. Mot slutet av
300-talet blir så kristendomen statsreligion. Detta innebar kortfattat att de
äldre, traditionella grekisk-romerska
kulterna numera betraktades som
hedniska. Inga ekonomiska medel togs
längre i anspråk för att underhålla de
gamla helgedomarna, och eftersom de
stora grekiska idrottstävlingarna var
så integrerade i det religiösa livet kom
de att drabbas hårt. År 393 stängdes
slutligen de olympiska spelen av kejsar
Theodosius I. Händelsen markerar en
slutpunkt för den antika idrotten.
Till eftervärlden har ändå bevarats
ett rikhaltigt källmaterial, såväl texter
som arkeologiska och topografiska
fynd, som vittnar om över tusen år
av grekiskt idrottande. Detta material
är av stor vikt, inte enbart för den
historiskt idrottsintresserade, utan för
alla som studerar antikens kulturer, där
8
Fig 6. Den s.k. ”boxaren” i brons är tillverkad ca 50 f.Kr. Tandlös, med knäckt näsben, ärr i ansiktet
och svullna blomkålsöron, utgör han en personifikation av den professionelle atleten som under sin
samtid fick utstå kritik. Foto: Inst. f. antikens kultur och samhällsliv, Stockholms universitet.
ju idrotten var en verkligt integrerad
företeelse. Vi hyllar våra idrottshjältar,
och så gjorde grekerna. Anekdoter och
myter har alltid skapats kring dessa
folkkära, och vi ser dem i alla möjliga
sammanhang. Magdalena Forsberg gör
i dag reklam för frukostflingor. Men
hon vann tyvärr aldrig i olympiaden.
Hon kanske skulle ha gjort som Milon
från Kroton. Han vann sex gånger i
Olympia, och det tar faktiskt 21 år.
Men så drack han också 10 liter vin
om dagen!
Litteratur
En introduktion till den antika
idrotten finns i K.A. Blom & J.
Lindroth, Idrottens historia. Från
antika arenor till modern massrörelse,
Farsta 1995. En trevlig beskrivning
av de antika olympiska spelen, och
som innehåller mycket av allmänt
intresse rörande antik idrott ges av A.
Hirdman, Olympia – lek på liv och
död, Stockholm 1980, från vilken de
antika citaten i artikeln hämtats. Nyare
är J. Swaddling, The Ancient Olympic
Games, London 1999. För dem som är
särskilt intresserad av de våldsamma
kampsporterna rekommenderas M.B.
Poliakoff, Combat Sports in the
Ancient World: Competition, Violence
and Culture, New Haven 1987. Här
blir också den romerska perioden
belyst. Trots sin ålder är fortfarande
E.N. Gardiner, Athletics in the Ancient
World, Oxford 1930, mycket läsvärd.
Den kanske grundligaste vetenskapliga
översikten är, slutligen, J. Jüthner,
Die athletischen Leibesübungen der
Griechen, 1-2, Wien 1965, 1968.
Historiska institutionen
Stockholms universitet
106 91 Stockholm
Tel: 08 – 16 34 17
[email protected]
