Västafrikanska ciklider
De fantastiska palettcikliderna
En fortsättning på Kjell Nilssons artikel i Ciklidbladet 2/2004
Text: Ola Svensson, Stockholms Ciklidklubb, www.stockholmsciklidklubb.com
I
förra numrets artikelserie om ciklideterneller av Kjell Nilsson så behandlades äntligen
Pelvicachromis. När jag läste den trevliga
artikeln, med de fantastiska bilderna, så tänkte
jag på mina egna erfarenheter av dessa fantastiska fiskar samt vad jag läst om dem. Därför
skriver jag nu en liten fortsättning på Kjells
artikel.
Könsbestämning hos Pelvicachromis har alltid fascinerat mig. När
jag flyttade till Uppsala från Västervik så var mina palettciklidhonor hårdvaluta. Som jag minns det så fick folk i Uppsala bara
hanar och jag hade främst honor. I Uppsala är nämligen pHt ”för
högt” och i Västervik ”för lågt”. Men jag måste minnas fel.
Hane som passar in på beskrivningen av den gula morfen av Pelvicachromis
pulcher. Foto: Helene Wrede
pH, temperatur och social status
Lågt pH ska ge ett överskott på hanar, det slogs fast vetenskapligt
redan 1965. Hos vissa fiskar har hårdheten betydelse för vilket
kön det blir och i Västervik är hårdheten ”noll” medan vattnet är
stenhårt i Uppsala. Om det har någon inverkan hos palettcikliden
vet jag inte. Hur det är med temperaturen, vilket påverkar en del
organismer, vet jag inte heller. När jag senare odlade Pelvicachromis subocellatus i Stockholm så fick jag först 20 honor och en
hane. Senare fick paret yngel samtidigt som den då vuxna avkomman gick kvar. Jag hade avlägsnat ett litet par så det fanns 20
honor inklusive mamman samt en hane förstås. Endast ett yngel
överlevde och det blev en hane!
Kan det vara så att social status inverkar och att de mest dominanta i kullen blir hanar? Så är det till exempel hos Amphilophus
citrinellus och även hos åtminstone en population av Metriaclima
zebra. Pelvicachromis humilis har jag också viss erfarenhet av och
det är en elak rackare. Min hane vägrade umgås med honan i ett år
men det blev mycket bättre när ett par Crenicichla compressiceps
placerades i akvariet och började med lekförberedelser. Tyvärr
hade de med sig någon bukvattensotliknande infektion och efter
drygt en vecka så visade en Crenecichla vissa symptom mellan
lekförberedelsena och två dagar senare var all fisk död (utan
konkurrens det lägsta lågvattenmärket i min akvariekarriär). En
bekant till mig, Janne Wester, lyckades bättre, men fick hanen att
acceptera honan först när han sänkt pH till fem. Tyvärr så dödade
hanen honan och alla ynglen växte upp till hanar.
Hane som passar in på beskrivningen av den röda morfen av Pelvicachromis
pulcher. Foto: Ad Konings
Den gula och den röda färgvarianten
Det jag kommer att skriva nu är i princip en sammanfattning av
resultaten från en artikel av Elisabeth Martin och Michael Taborsky. Kjell nämnde i förbigående att det inom samma population
finns en gul färgvariant och en röd färgvariant av palettciklidhanar, men skillnaden i beteende är mycket intressantare än skillnaden i färg. Bland annat så är den röda färgformen mycket mer
aggressiv än den gula. I princip är det färgen på kinderna som
Ciklidbladet 3/2004 - Årgång 37
Pelvicachromis taeniatus hane. Foto Bjarne Saetrang
13
Pelvicachromis taeniatus hona. Foto Bjarne Saetrang
Te c k n i n g a v H e m i c h r o m i s f a s c i a t u s . Te c k n i n g R o b b i e N . C a d a ,
www.fishbase.se
skiljer och den röda har förstås röda kinder och den gula gula.
I artikeln beskrivs det att röd form har röd buk, läppar och gällock, medan gul form har röd buk, men gula läppar och gällock.
Åtminstone hos P. sp. affin. pulcher är färgen (och beteendet)
genetiskt, och färgformerna finns alltså inom samma population,
så kallad polymorfism.
på exakt samma ställe i Nigeria. Det är en trevlig lista för den som
vill sätta upp ett biotopakvarium: Hemichromis fasciatus, Chromidotilapia guentheri, Brycinus sp. Pelvicachromis taeniatus,
små oidentifierade Aphyosemion och några malarter. Brycinus är
yngelätare, P. taeniatus konkurrerar om boplatser och H. fasciatus
kan äta upp de vuxna paletterna. I den här miljön studerade de
sedan fortplantningsbeteendet hos palettcikliderna.
En vetenskaplig studie
Elisabet och Michael genomförde ett rätt extremt försök där de
använde 6000-liters akvarier (400 x 250 x 60 cm). Dessa var
inredda med sandbotten med lite grenar och svagt rinnande vatten
samt ett stenområde med Anubias sp. och Vallisneria sp. där vattnet rann snabbare, allt för att efterlikna ett litet vattendrag med ett
vattenfall i slutet. I dessa placerades fiskar som alla var fångade
Resultatet av den vetenskapliga studien
Vad var då resultatet? Jo, de röda hanarna håller harem eller bildar
par, medan de gula hanarna bildar par men håller aldrig harem.
Men en del av de gula hanarna gjorde något intressant! De slog sig
ihop med en haremshållande röd hane och hjälpte till att försvara
hans revir och harem vilket den röda hanen gick med på. En stor
Chromidotilapia guentheri-hona med
yngel. Foto Kjell Nilsson
14
Ciklidbladet 3/2004 - Årgång 37
del av Ciklidbladets läsarna tänker
nu på prinsessan,
Ne ola mprolog u s
p ulche r, och ja ,
det är ingen tillfällighet att Michael
Taborsky var den
första som beskrev
hjälpbeteendet hos
pr insessan 1984.
Vad får då den gula
ha ne n ut av det
här? Vissa tog över
delar av haremet
Chromaphyosemion bitaeniatum ”Lagos”. En Aphyo(en
hona) inklusive
semion från exakt det område som fiskarna samlades
delar
av territoriet
in i. Foto Alf Persson
och kan sägas stå
i kö pre cis som
prinsesshanar och prinsesshonor gör, och de passar även på att
befrukta lite ägg när den röda hanen leker, vilket prinsesshanar
förstås gör också. Små gula hanar som hjälpte till i boförsvar
den första säsongen hade dessutom växt och försökte försvara
ett territorie och få en hona nästa säsong. När man inte kan få en
eget territorie så kan man ju lika val stå i kö och hoppas på att
lyckas ta över delar av det territoriet samt befrukta lite ägg. Det
den röda hanen får ut av det hela är förstås boförsvar och det är
möjligt att man inte hade kunnat upptäcka det här beteendet om
akvariet inte även innehållit Brycinus sp., P, taeniatus och H.
fasciatus som alla var hot på olika sätt. Sedan befruktade den gula
hanen en rätt liten del av kullen, aldrig mer än en tredjedel. Hur
kan det här vara stabilt över så kallad evolutionär tid? I artikeln
föreslås det att säsongen kan ha betydelse och att de röda hanarna
troligen lyckas bäst vid högvatten medan de gula hanarna lyckas
bäst vi lågvatten.
Källor
Barlow, GW (2000). The Cichlid Fishes – Nature’s grand experiment in evolution. Perseus publishing, Cambridge (se recension
i Ciklidbladet 3/2002).
Martin E & Taborsky T (1997). Alternative male mating tactics in
a cichlid, Pelvichachromis pulcher: a comparison of reproductive
effort and success. Behav Ecol Sociobiol. 41: 311-319.
Svensson O. (2001) Rapport från den 27e Internationella etologiska konferensen. Ciklidbladet 4/2001.
Svensson O. (2002) Rapport från ISBE 2002, The International
Society for Behaviorial Ecology’s bienna konferens. Ciklidbladet
3/2002.
Ciklidbladet 3/2004 - Årgång 37
15
