Kväkarna
”Det finns något av Gud i varje människa”
Dörren inåt
Dörren till Kväkargården öppnar sig inåt.
Det behövs bara en lätt tryckning över
det slitna rundade handtaget för att den
ska öppna sig och visa den ålderstigna
stentrappan och ingången till biblioteket.
Det är en vindpinad septemberkväll. Jag
ser till att komma just i tid för andakten
och sjunker ner på en av stolarna i cirkeln
utan att hälsa på någon. Ljuset är tänt.
Alla som sitter där är intensivt närvarande
och samtidigt på väg. Efter några minuter
uppfattar jag intuitivt att jag hör samman med dessa människor som jag inte
ens har sett. Mina ögon är slutna när jag
sakta rör mig in i mig själv. Jag tycker om
att strosa omkring i mig själv. Men detta
är något annat. Här är en ny tystnad;
luftig, tillåtande och samtidigt mättad.
Den håller andan. Den skapar en tystnad
som är lika påtaglig som när pendylen
på en salsklocka slutat att ticka. Jag vill
vara i denna andlösa tystnad och jag vill
vara det tillsammans med de här männi­
skorna. Jag vill vänta i tystnaden och låta
ske det som sker. Efter andakten dras jag
till biblioteket. Från golv till tak i mörka
hyllor trängs böcker om kväkarrörelsens
vittnesbörd, om olika mystika riktningar
och om liv i samklang med skapelsen. Här
står två låga inbjudande fåtöljer. Jag följer
den omedelbara impulsen att slå mig ner.
”Vad har fört dig hit?” frågar Astrid som
är bibliotekarie. Det kan jag inte riktigt
svara på. Men jag kan berätta att jag just
E lsa nr 3 2012
varit på ett Folke Bernadotte-seminarium
om delaktighet. Astrid frågar om jag känner till att Elsa Cedergren var syster till
Folke. Nej, det visste jag inte. Hon stiger
raskt upp på en liten pall och plockar ner
litteratur om Elsa. Om jag känner till att
hon var en av de första kväkarna i Sverige?
Jo, det visste jag.
Orden och tystnaden
Jag låter ögonen löpa längs hyllorna. Alla
dessa ord! Alla dessa försök att fånga in
den yttersta verkligheten med hjälp av
orden trots att vi vet att det som själen
djupast erfar ligger bortom orden. Mystiker, som lever i medvetenheten om Guds
obeskrivbarhet, har i alla tider envist försökt beskriva. Inte för att ringa in, förklara
eller definiera utan för att få dela med sig
när gudserfarenheten sprängt de inre
vallarna. Jag har stor respekt för ord och
känner mig förbunden med alla som med
stor omsorg väljer sina ord om Gud. Skall
något sägas måste det vara förankrat i den
egna erfarenheten. Och om inte livet talar
är det klokast att vara tyst.
Den som talar ur inre sanning behöver
inte så stort antal ord och behöver inte
förstärka dem. Jag litar på tystnaden som
talar. Jag tror på samförståndet och ömsesidigheten bortom orden. Hur långt kan
jag ana att det som ryms inom mig själv
av vetskap om vad det innebär att vara
människa också delas av den andre? Att
mitt eget djup har en motsvarighet i den
andre? Att det – där orden upphör – ändå
finns gemensamma världar? Jag tror på
något av Gud i alla. Jag är med Gud i mitt
innersta, men också i varje möte med en
annan människa. Jag upplever Gud som
närvarande i allt levande, som både inneboende i allt skapat och bortom allt skapat, både immanent och transcendent. I
varje möte med en annan människa, med
allt levande, bär jag medvetenheten om
gudsnärvaron. Trötthet och förströddhet
kan skymma, men den finns ändå där. Det
är själva livet som är heligt. Därmed blir
det inte meningsfullt att tala om enstaka
människor, platser eller handlingar som
heliga i sig. Ett av de mera kända citaten
från Emilia Fogelklou sammanfattar den
erfarenheten i orden ”Tänk på arbetsdagen så att du helgar den”.
Vittnesbördet
Astrid ställer tillbaka böckerna om Elsa.
Vi talar en stund om kväkarnas vittnesbörd. Grunden känner jag redan till; den
är en del av mitt liv. Jag vet att den enda
vägen att komma bort från mig själv, från
det krävande egot, är att tränga djupare
in. Att när jag nått så långt in i mig själv
att jag blir förlorad i Gud då finns det bara
en enda väg. Den leder ständigt utåt. Den
leder ut i världen och gör det som den är
satt att göra. Därför finns kväkare med i
rörelser för ickevåld, för jämlikhet och
rättvis fördelning, för fred.
K y r ka o c h sa m h ä l l e u r k v i n n o r s p erspe ktiv
Foto: Privat
Görel Råsmark.
Att vara hemmastadd
Men hur kom jag till Kväkargården? Kanske för att jag någon månad innan råkat
stöta på en man som i förbifarten nämnde
att han var kväkare. Kanske för att jag i
tidigare läsning av religionshistoria känt
nyfikenhet – kanske till och med en stilla
dragningskraft – till fredskyrkorna. Kanske för att jag börjat läsa kväkarlitteratur
och upplevt ett stilla ja inför varje igen-
kännande. Eller för att jag redan som barn
uppfattade att det finns ett stänk av helighet i allt levande; att livet är sakramentalt
och att vi bör vistas i det med varsamhet.
Det ligger något hisnande i att finna något som man inte anat och därför inte
heller sökt. Jag har funnit kväkarrörelsen
som just rörelse och därtill upptäckt att
jag fanns i den utan att veta om det! Det
har fyllt mig med den sortens glädje som
mest är en stilla häpnad. Jag stänger dörren till Kväkargården bakom mig. Det
knastrar torrt i grusgången över malmgården. Lampan i biblioteket fladdrar svagt.
Jag är hemmastadd i mig själv. Och har
därtill fått en ny hemvist.
Görel Råsmark
Faktaruta
Vännernas samfund (kväkarna) är ett religiöst världssamfund, grundat 1652 i
England. Det finns c:a 400 000 medlemmar i världen, Det svenska kväkarsamfundet grundades 1937 och har cirka 100 medlemmar. Samfundet har ingen
hierarki eller särskilt prästerskap. Samfundet vilar i den kristna traditionen men
har historiskt sett haft en liberal hållning till traditionens doktriner. Gudstjänsten är en timme i tystnad, som kan berikas av deltagares spontana budskap ur
stillheten. Grunden för kväkarnas tro, praxis och livsåskådning är att det finns
något av Gud i varje människa. Detta har i alla tider kommit till uttryck genom
kväkarnas arbete för fred, rättvisa, enkelhet, sanning och gemenskap. De brittiska och amerikanska kväkarnas biståndsorgan fick Nobels Fredspris 1947 för
sitt fredsarbete under världskrigen. Mer information kan hämtas från hemsidan
www.kvakare.se
E l sa n r 3 2012
