Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand

Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand
uv b ergsl agen, rapport 2008:17
På Vätterns västra sida strax söder om Askersund, vid Kerstintorp,
Stensäng och Åviken, låg tre mesolitiska boplatser. Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Bergslagen undersökte dem hösten 2007.
De har alla legat nära Fornvätterns strand trots att det idag är
flera hundra meter till stranden. De människor som levde här har
lämnat efter sig slagen kvarts och flinta, som kan berätta mer än
man först tror om de här platserna. Slitspårsanalys visar på olika
hantverk. Själva råmaterialet och hur det bearbetats berättar om
vidsträckta kontaktnät och förändring över tid. Också mycket små
fragment av bränt ben kan tillföra kunskap, bland annat om vårvinterjakt på bäver.
arkeologi sk u n dersökn i ng
I SSN 1404-1685
Tre mesolitiska boplatser
vid Fornvätterns strand
Riksväg 49, delen Stubbetorp–Gustavstorp
Närke, Askersunds socken, Åviken 1:1, Torstorp 1:2, RAÄ 205, RAÄ 211 och RAÄ 212
Jenny Holm och Christina Lindgren
uv b ergsl agen, r ap port 2008:17
ar keologi sk a u n der sökn i ngar
Tre mesolitiska boplatser
vid Fornvätterns strand
Riksväg 49, delen Stubbetorp–Gustavstorp
Närke, Askersunds socken, Åviken 1:1, Torstorp 1:2,
RAÄ 205, RAÄ 211 och RAÄ 212
Dnr 423-3585-2007
Jenny Holm och Christina Lindgren
Riksantikvarieämbetet
Avdelningen för arkeologiska undersökningar
UV Bergslagen
Box 1406
701 14 ÖREBRO
Tel. 010-480 81 10
Fax 010-480 81 27
www.arkeologiuv.se
[email protected]
© 2008 Riksantikvarieämbetet
UV Bergslagen, rapport 2008:17
ISSN 1404-1685
Kartor ur allmänt kartmaterial, © Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L 1999/3.
Fig. 1 och 3a+b är godkända från sekretessynpunkt för spridning, Lantmäteriverket 2008-10-30 (dnr 601-2008/2779).
Layout  Åsa Östlund
Omslagsbild  Vättern sedd från Hammarbron. Foto: Jenny Holm.
Tryck  EO Grafiska, Stockholm 2008
Innehåll
Inledning och bakgrund 4
Inledning 4
Bakgrund 5
Syfte 6
Utvärdering av undersökningarna 23
Referenser 24
Muntliga uppgifter 25
Metod 6
Administrativa uppgifter 26
Beskrivning av platserna 7
Figur- och tabellförteckning 50
Kerstintorp, RAÄ 205 7
Åviken, RAÄ 211 7
Bilagor 27
Stensäng, RAÄ 212 7
1. Fyndtabeller 27
Landhöjningen och Vätterns tippning 11
2. Ruttabeller 31
Resultat 13
3. Gropbeskrivning, Åviken, RAÄ 211 34
Stenmaterialet 13
Kvartsteknologi 14
Flintteknologi 17
Bestämning av flinttyper 17
Slitspårsanalys) 17
Osteologi 17
C-analys 19
14
Fosfatkartering 19
Slutledning 21
4. Flinta från tre mesolitiska boplatser – avslag och
mikrospån av kambrisk flinta, av Lena Grandin och
Daniel Andersson, UV GAL 35
5. Slipspårsanalys av kvarts och flinta,
av Kjel och Helena Knutsson, Stoneslab 38
6. Osteologisk analys, av Leif Jonsson,
Göteborgs naturhistoriska Museum 45
7. Kalibrerade 14C-värden 47
8. Fosfattabeller 47
9. Schaktplaner i skala 1:100 48
Inledning och bakgrund
Inledning
Under hösten 2007 undersökte UV Bergslagen tre
mellanmesolitiska boplatser på Vätterns västra sida.
De är alla delar av ett större mönster. Den allt mer
komplexa bild som växer fram av det mesolitiska
samhället varifrån allt fler sätt som stenåldersmänniskorna lämnat spår efter sig identifieras av oss, och
där drag från flera olika landsdelar smälter samman
och visar att ingen del av mänskligheten varit isolerad ens under äldre stenålder. För att rätt kunna
förstå helheten måste alla delar beaktas, alla typer av
boplatser undersökas: stora som små, fyndrika som
fyndlösa.
Boplatserna längs riksväg 49 (RV 49) är små men
inte fyndlösa. De uppvisar olika slag av organiserade,
lämningar som gör att de måste ses som, visserligen
kortvariga men inte tillfälliga vistelser i landskapet.
RAÄ 211
RAÄ 212
RAÄ 205
Fig. 1. Lägena för de tre boplatserna markerade på utsnitt ur Lantmäteriets Översiktskarta blad 15 Norrköping.
Skala 1:250 000.
4 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand
Två av boplatserna, Kerstintorp och Stensäng, är
samtida medan den tredje, Åviken, är tusen år yngre. Fyndmaterialet på de tre platserna är likartat, en
kombination av slagen kvarts och kambrisk flinta som
arbetats ned till mycket små dimensioner. Variation i
bearbetningen av kvartsen visar i samstämmighet med
14
C-dateringarna att Åviken är yngre än Stensäng och
Kerstintorp. Alla tre platserna har legat nära Fornvätterns strand. Förutom jakt på tillgängligt vilt, där bäver har konstaterats vid Stensäng, visar slitspårsanalysen att man även sysslat med annat; till exempel skurit
gräs, täljt i trä och eventuellt bearbetat snäckskal. En
mångfacetterad tillvaro glimtar fram.
Åviken
Bakgrund
Alla tre boplatserna hittades vid den arkeologiska utredning som gjordes under år 2004 och 2005 inför
den planerade nydragningen av riksväg 49 (Pettersson 2006). Boplatserna var delvis motsträviga och
ovilliga att ge sig tillkänna och endast genom ren
envishet lyckades vi avlocka dem tillräckligt många
små avslag för att med säkerhet kunna fastställa deras existens. Förundersökningarna under den tidiga
hösten 2007 bekräftade däremot på ett betryggande
sätt deras existens och vetenskapliga potential (Holm
& Lindgren 2007a, 2007b, 2007c).
Stensäng
Kerstintorp
Fig. 2. Boplatserna som de tedde sig vid utredningen hösten 2005. Foto: Jenny Holm (överst) och Olof Pettersson.
Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 5
Syfte och metod
Syfte
Metod
Undersökningen syftade till att utvinna ny kunskap i
ett område där inga undersökningar av liknande objekt gjorts tidigare. Tyngdpunkten ligger på jämförelser mellan de tre platserna och med kunskapsläget för
samtida lämningar vid östkusten och västkusten samt
den stora nyligen undersökta Motalaboplatsen.
Vad vi eftersträvar i första hand är svar på frågor
kring boplatsernas funktion. Hur förhåller sig deras
likheter och skillnader i fyndmaterial till eventuell
samtidighet/oliktidighet och de varierande topografiska förutsättningarna? Finns det någon samverkan
mellan funktion och topografi?
Det mer praktiska syftet med fältarbetet är att få
ett representativt fyndmaterial som möjliggör teknologiska, kronologiska och funktionella jämförelser
mellan de här aktuella boplatserna och med andra
boplatser.
På ett interregionalt plan är alla tre lokalerna intressanta genom att de genom sitt läge, mitt i Sverige, förmodligen haft kontakter både västerut och
österut. I det här fallet är fynden av eventuell kambrisk flinta intressanta eftersom användandet av den
i Västsverige har tolkats som senmesolitiskt, tillhörande Lihultkulturen (jämför Kindgren 1991). I östra
Mellansverige är istället den kambriska flintan främst
förknippad med småspån under mellanmesolitikum
medan denna flinttyp helt försvinner under senmesolitisk tid. Flintmaterial från de tre boplatserna skulle,
tillsammans med 14C-dateringar, kunna belysa Närkes roll i dessa mesolitiska förändringsprocesser.
Inledningsvis banades de berörda ytorna av med maskin. För Kerstintorp RAÄ 205 var detta de oskadade
delarna av boplatsen, för Åviken RAÄ 211 den del
som ligger inom vägarbetsområdet och för Stensäng
RAÄ 212 hela boplatsen. Det kom att röra sig om
ytor på 200 m2 vid Kerstintorp, 40 m2 vid Åviken och
150 m2 vid Stensäng. Syftet med maskinavbaningen
var att möjliggöra insamling av fynd och provtagning,
att upptäcka eventuella anläggningar samt att skapa
en överblick över hela den berörda fornlämningen.
Fynd samlades in i ett första skede i samband med
maskinavbaningen och sedan genom rutgrävning i
0,5×0,5 meter stora grävenheter i kombination med
att materialet sållades i torrsåll med fyra millimeters
maskstorlek. Insamlingen av fynd i det första skedet
syftade till att skapa en översiktlig spridningsbild
över fyndmaterialet, som kom att ligga till grund för
placeringen av grävenheterna. Sållning av det uppgrävda materialet var nödvändig för att samla in de
ofta mycket små föremålen. Grävenheterna, rutorna,
fördelades utifrån förutsättningarna på respektive
boplats. Då ett av undersökningens mål var att samla
in ett representativt material som lämpade sig för
jämförelser kom i första hand fyndrika ytor att undersökas, och som ett komplement men i mindre omfattning även fyndfattiga ytor. Detta då fyndrika och
fyndfattiga delar kan representera olika funktioner
inom boplatsen.
Dokumentation kom att ske med handritade planer som digitaliserades i efterhand, då ingen totalstation gick att uppbringa vid tiden för undersökningen,
samt med skriftliga beskrivningar av grävenheterna.
Fotodokumentation gjordes med digitalkamera.
Samtliga data har behandlats i programmen Intrasis
och ArcGIS.
6 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand
Beskrivning av platserna
Boplatserna ligger på västra sidan av Vättern i dess
nordligaste skärgårdsrika del. Terrängen ät kraftigt
kuperad med mycket berg i dagen. Nivån över havet
varierar inom området mellan 88 meter nere vid Vätterns strand och upp till drygt 160 meter nordväst om
undersökningsplatserna, vilket gör en nivåskillnad på
drygt 70 meter på ett avstånd av ungefär en kilometer. Den nya sträckningen av riksväg 49 går i det här
avsnittet huvudsakligen i skogsmark med avbrott för
mindre åkerytor.
Kerstintorp, RAÄ 205
Boplatsen vid Kerstintorp ligger vid mynningen av
en liten dalgång, en smal åkeryta som sträcker sig i
nordnordöst–sydsydvästlig riktning, och som öppnar
sig i söder mot en större dal. Slänten ner mot den
större dalen är markerad. Åkern omges i väster, norr
och öster av höjder med blockig morän. Åkerytan har
en jordmån som består av lerig mjäla, medan själva
boplatsytan består av sandig, grusig morän. En liten
bäck, nu mest som dike, löper ner från nordost mot
dalen i sydväst längs den mindre åkerytans östra sida,
öster om boplatsen. Boplatsen vid Kerstintorp ligger
idag på 100 meter över havet och cirka 750 meter
från Vättern fågelvägen.
Marken på boplatsen har inte odlats men andra
aktiviteter har stört och skadat lämningarna. Ett par
mindre grustäkter har fjärmat delar av ytan, stenblock
har tagits bort och efterlämnat jordfyllda gropar och
en stor stolpe har varit djupt nedgrävd på boplats­
ytan. Intrycket av boplatsen med sitt framskjutna
läge ut mot den större dalen förtas av att ladugården
till Kerstintorp ligger precis nedanför slänten framför
boplatsen, och skymmer den nedifrån liksom utsikten
ut ifrån den. Söder om ladugården har en tunnackig
bergartsyxa hittats i åkern.
Inom undersökningsytan, det avbanade schaktet,
löper den grusiga moränen som ett brett band, med
lerig mjäla på ömse sidor. Topografin är högst i östra
och norra delen av ytan, och lägst i sydväst. Stora
stenblock ligger i slänten mellan högre mark i öster
och lägre i väster, och liksom håller upp den högre delen. De flesta fynden från Kerstintorpsboplatsen låg
här i den östra högre delen med grusig morän. Det är
också här som husbehovsgrustäkt fjärmat delar av
boplatsen.
Åviken, RAÄ 211
Boplatsen vid Åviken ligger på en smal klipphylla som
avgränsas av branta klipphällar både uppåt och nedåt. Klipphyllan, som sträcker sig i nordöst–sydvästlig
riktning, och i sydväst övergår i en smal gip mellan
berghällar, vetter ut mot en djupare dalgång i öster.
Boplatsen vid Åviken ligger idag på 105 meter över
havet och cirka 800 meter från Vättern fågelvägen.
Markunderlaget på boplatsen består av moig till
sandig morän och den fyndförande nivån täcks av
ett upp emot 0,2 meter tjockt lager med skogsmylla/
brunjord. Endast en liten del av boplatsen, ett utstickande parti av klipphyllan, berörs av vägbygget och
det är endast denna lilla del som undersökts.
I sydväst avgränsas undersökningsytan, det avbanade schaktet, av en tvär berghäll. En annan berghäll avgränsar ytan åt öster. Denna häll är början på
klipphyllan som får en högre och brantare östsida
längre åt norr. I hörnet mellan de båda hällarna finns
som en tröskel, eller ingång, till boplatsen, där det
också gick att lirka upp en grävmaskin.
En större grop har funnits på boplatsen. Endast en
mindre del av denna sticker in i schaktet, medan en
större del förmodas ligga kvar utanför vägområdet
och den undersökta ytan. Gropen tycks uppbyggd
av flera nedgrävningar, vilket framgår av koncentrationer av sotigare sand på olika nivåer och av skiktningar i fyllnadsmaterialet. Fynden låg till största
delen ut mot schaktkanten i nordväst, det vill säga
de sammanföll till stor del med läget för den stora
gropen. Det fanns även en del skärvsten i gropen. (Se
även bilaga 3.)
Stensäng, RAÄ 212
Boplatsen vid Stensäng ligger mitt i skogen, i bergig
och blockrik terräng. Söder om boplatsen finns en
vattensjuk sänka, omgiven av berg och bara öppen åt
sydväst. Boplatsen ligger högt upp i en, i det närmaste
stenfri, gip som sluttar ner mot sänkan i söder. Markunderlaget är moig morän. Endast 25 meter nordväst
Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 7
Fig. 4
Fig. 5
Fig. 6
Fig. 4. Boplatsen vid Kerstintorp sedd från sydväst.
Foto: Christina Lindgren (U4582_1).
Fig. 5. Stenyxa som hittats i åkern söder om
boplatsen. Foto: Thomas Andersson.
Fig. 6. Den avbande ytan vid Kerstintorp sedd från
nordväst. Foto: Jenny Holm (U4582_2).
RAÄ 205
Fig. 3a. Boplatsen RAÄ 205 markerad på utsnitt ur Lantmäteriets Fastighetskarta 9E 4i Bäckaskog. Skala 1:10 000.
8 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand
RAÄ 211
RAÄ 212
Fig. 3b. Boplatserna RAÄ 211 och RAÄ 212 markerade på utsnitt ur Lantmäteriets Fastighetskarta 9E 4j Åviken. Skala 1:10 000.
Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 9
Fig. 7. Boplatsen vid Åviken sedd från sydsydost.
Foto: Jenny Holm.
Fig. 8. Den avbanade ytan vid Åviken sedd från nordost.
Foto: Martin Edlund (U4588_9).
Fig. 9. I schaktväggen på ruta 7 framträder en del av den
grop som fanns på boplatsen vid Åviken. Foto från söder:
Jenny Holm (U4588_?).
Fig. 10. Boplatsen vid Stensäng sedd från västsydväst.
Foto: Jenny Holm (U4582_9).
Fig. 11. Boplatsen vid Stensäng sedd från nordöst. Foto: Jenny Holm (U4582_10).
10 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand
Fig. 12. Den avbanade ytan vid Stensäng sedd från nordost. Foto: Martin Edlund (U4588_21).
om boplatsen finns en liknande gip som inte berörs
av vägbygget. I nordöst avgränsas platsen av ett tvärt
stup ner mot lägre mark. Ett större stenblock, cirka
fem meter stort, ligger och balanserar på klippkanten
i norr. Boplatsen vid Stensäng ligger idag på drygt
110 meter över havet och cirka 500 meter från Vättern fågelvägen.
Undersökningsytan, det avbanade schaktet, ligger dels inom den stenfria delen av gipen, dels mellan
blocken mot berghällarna i nordväst. Terrängen sluttar svagt ner mot sydväst, med en liten, endast cirka
5×3 meter stor, planare yta inom den stenfria delen
av schaktet. En större mängd fynd, både slagen sten
och brända ben, finns i norr där det förefaller som
att avfall flyttats samman till ett område med mer
stenblock från vad som kanske var själva platsen för
bostaden.
Ett utbildat blekskikt sammanfaller till stor del med
de delar av undersökningsytan som innehåller fynd.
Markunderlaget i det här partiet är något sandigare än
den omgivande marken som drar från moig mot mjälig morän. Blekskiktet var endast några få centimeter
tjockt, förutom inom en mindre yta i sydväst där det
var upp emot en decimeter tjockt. Frågan är om sambandet mellan fynd och blekskikt är helt slumpmässigt – det är i de sandiga delarna ett blekskikt kunnat
utbildas och man har valt att bo där det var sandigast – eller om bosättningen på något sätt påverkat de
markkemiska processerna. Det finns ett fåtal spridda
skärvstenar på boplatsen och en mindre koncentration
av sådana just där blekskiktet är som tjockast.
Landhöjningen och Vätterns tippning
Högsta kustlinjen i området ligger på cirka 125 meter över nuvarande havsyta. Bilden kompliceras av
att Vättern i sitt tidigaste skede var uppdämd mot
inlandsisen och en period var en del av Baltiska issjön. Detta rör i första hand delar av Vättern söder
om vårat undersökningsområde. Efter att isen smält
undan blir Vättern först en vik av Yoldiahavet och får
senare, då den snörs av från havet, sitt utlopp i norr.
Vätterns norra avlopp har gått över sjöarna Skiren
och Tibon, där en pasströskel av fast berg hindrar att
marken ero­deras och att vattenytan därmed sänks.
Pasströskeln ligger idag på 102 meter över havet och
vattennivån måste ha legat ganska konstant på denna
nivå i sjöns nordligaste ände så länge avloppet låg
här. Först efter att ett nytt avlopp bildats vid Motala
ström omkring 6 000 f.Kr. kommer den tippning, som
beror på att landet i norr höjer sig fortare än i söder,
att ha någon effekt i norra delen av Vättern. Stranden
i det för oss intressanta området börjar då förskjutas
ner mot nuvarande nivå, medan den vid Motala legat stilla på dagens nivå sedan Motala ström bildades
(Munthe 1940; Norrman 1964; Nilsson 1968).
Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 11
Men hur tedde sig förloppet norr om Motala, där
våra boplatser ligger? De ligger på ungefär 3/5 av avståndet mellan Motala och pasströskeln mellan Skiren och Tibon. Utifrån ovan givna förutsättningar får
man tänka sig att vattennivån just här låg på omkring
96 meter över havet vid avsnörningen och att den
under Fornvätterns tid steg till cirka 98 meter över
havet, och att den vid genombrottet vid Motala föll
2 meter ner till 96 meter över havet igen och därefter
sjönk jämt ner till dagens nivå.
Kerstintorp och Åviken, med sina branta sluttningar nedanför boplatserna, skulle alltså ha varit
direkt strandnära om de dateras till tidpunkten strax
före det att avloppet vid Motala bildas. Eftersom nivån knappast kan ha nått under 95 meter över havet
under det tidsavsnitt som är aktuellt för boplatserna
har både Kerstintorp och Åviken legat vid vars en
vik, om inte helt med fötterna i vattenbrynet så ändå
med direkt utsikt över vikarna. Stensäng har däremot
haft ett litet mer tillbakadraget läge i förhållande till
strandkanten. Den har legat på den inre delen av en
udde som sköt ut mot söder från fastlandet i norr.
Stranden på respektive sida av udden har legat på ett
avstånd av 200 till 300 meter från boplatsen.
En svårighet ligger i att få dateringar av kurvorna
att på att rättvisande sätt överensstämma med dateringen våra boplatser.
Fig. 13. Strandförskjutningskurvor för Vättern,
efter Norrman 1964:32.
!
!
!
!
!
!
!
Vättern
Fornvätterns högsta nivå
Dagens tätorter
Boplatserna längs RV 49
0
5 Km
Fig. 14. Norra Vättern med en strandlinje på cirka 100
meter över dagens vattenyta. Skala 1:300 000.
12 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand
0
2 km
Fig. 15. Närområdet kring boplatserna längs riksväg 49,
med en vattennivå på 95 meter över havet.
Resultat
Stenmaterialet
Fyndmaterialet på boplatserna var litet både vad gäller antalet påträffade artefakter och de enskilda föremålens storlek. Medelvikten är låg trots att andelen
splitter endast utgör en liten del av det klassificerade
materialet. Istället är små avslag vanliga. Detta gäller kvarts och flinta. Större avslag av porfyr fanns
på boplatsen vid Stensäng. På alla tre boplatserna
dominerar kvartsen över flintan. Andelen flinta är
något större på boplatsen vid Åviken och minst vid
Kerstintorp.
Kompositionen hos de slagna materialen visar på
vissa variationer mellan boplatserna. Andelen hela
kvartsavslag är större på boplatsen vid Åviken än på
de båda andra lokalerna. På ingen av boplatserna har
någon egentlig slagplats kunnat konstateras (se nedan). Splitter förekommer ändå i liten mängd, vilket
visar att en viss tillslagning trots allt gjorts. Andelen
kvartssplitter är högst på boplatsen vid Stensäng.
För flintans del är fördelningen mellan de olika
fyndkategorierna mer ensartad, och med tanke på att
Kerstintorp
Stensäng
Åviken
Avslag
Avslagsfragment
Kärna
Mikrospån
Övrig slagen kvarts
Splitter
Skrapa
Fig. 17. Diagram med
proportionerna för
de olika sakord enligt
vilka kvartsmaterialet
registrerats.
Kerstintorp
Stensäng
Åviken
Kvarts
Flinta
Porfyr
Fig. 16. Diagram med
fördelningen av de
slagna materialen på
respektive boplats.
Kerstintorp
Stensäng
Åviken
Avslag
Kärna
Mikrospån
Övrig slagen flinta
Splitter
Fig. 18. Diagram med
proportionerna för
de olika sakord enligt
vilka flintmaterialet
registrerats.
Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 13
Fig. 19. Exempel på porfyravslag från Stensängsboplatsen (fram- och baksida). Foto: Jenny Holm..
verktyg skett i den ena delen medan andra delar av
boplatsen använts för andra aktiviteter.
Tabell 1. Antalet tillvaratagna artefakter
per råmaterial på respektive lokal.
Material
Kvarts
Flinta
Porfyr
Sandsten
Kerstintorp
80
17
–
–
Åviken
16
6
–
–
Stensäng
67
22
8
1
antalet flintfynd är ännu mindre än för kvartsen bör
man kanske inte försöka dra några slutsatser angående skillnader mellan boplatserna.
Avslag av porfyr fanns bara på Stensängsboplatsen. Kalle Thorsberg anser att avslagen kommer från
produktion av någon form av kärnredskap. Vi har
inte hittat något sådant och vet inte om själva föremålet tillverkats på platsen, eller om det alls funnits
där någon gång. Möjligheten finns att porfyravslagen,
även om de primärt ses som en avfallsprodukt, tagits
till boplatsen och använts där. De låg jämt utspridda
över ytan och inte samlade på en slagplats.
Fyndspridningen ser likartad ut för de olika materialen på boplatserna vid Åviken och Stensäng. Vid
Kerstintorp märks däremot en skillnad mellan fördelningen av kvarts och flinta. Flinta förekom nästan
uteslutande i den sydöstligaste delen, medan kvartsen var spridd över stora delar av schaktet, även om
en viss dragning åt den sydöstra delen fanns också
för den. Den enda flintartefakten som påträffades i
schaktets norra del är också den enda biten sydskandinavisk flinta.
På boplatsen vid Stensäng finns en svag tendens
till tudelning av ytan vad gäller kvartsen. Den östra
delen förefaller innehålla mer splitter och avfall medan det är inom den västra delen som små spån, avslag
och avslagsfragmentet med slitspår återfinns. Detta
kan vara ett resultat av att tillverkning/reparering av
14 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand
Kvartsteknologi
Den sammantagna mängden kvarts från alla tre lokalerna omfattar 161 bitar om tillsammans 488 gram.
Registreringen av fyndmaterialet och den arkeologiska analysen av teknologiska och kronologiska aspekter på fyndmaterialet har, för kvartsens del, gjorts av
Christina Lindgren.
Det har inte funnits några slagplatser där man bearbetat kvartsen på de här boplatserna. Det vill säga
ingen mer omfattande redskapstillverkning har förekommit. Man har inte varit lika ekonomisk när det
gäller råmaterialet kvarts som med flintan (se nedan).
Kvartsen på de tre boplatserna domineras av fina,
platta, bipolärt tillslagna avslag. De är inte slagna på
platsen, och det finns nästan inga kärnor. Det finns
enstaka små spån och en mikrospånkärna av kvarts.
På boplatsen vid Kerstintorp är en stor del av kvarts­
en av sämre kvalité och ganska mycket är att betrakta
som skräp. Det är annars den av lokalerna som har
en teknologisk variation där både plattformsmetod
och bipolär metod har använts. Kvartsen från Åvikenboplatsen är slagen med bipolär metod. Troligen
har ingen omfattande tillverkning skett inom den undersökta ytan eftersom andelen splitter är så liten.
Kvartsen från boplatsen vid Stensäng är slagen med
både plattformsmetod och bipolär metod. Förutom
de vanliga typerna som avfall, splitter, avslag och
avslagsfragment förekommer här även ett mikrospån
och en skrapa i kvarts. Det finns en svag tendens till
tudelning av ytan. Den östra delen förefaller innehålla mer splitter och avfall medan det är inom den
västra delen mikrospån, avslag och avslagsfragmentet med slitspår återfinns. Detta kan vara ett resultat
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
!
1 st.
2–5 st.
6–10 st.
Tom ruta
Inmätt kvarts
!
! !
!
!
!
!
!
!
!
!
!
Kerstintorp
0
0
5m
5m
!
Åviken
!
!
Fig. 20. Spridningsplaner för kvarts.
Skala 1:200.
!
!
0
5m
Stensäng
Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 15
!
!
!
1 st.
2–4 st.
5–6 st.
Tom ruta
Inmätt flinta
!
Kerstintorp
0
5m
!
0
5m
Åviken
!
Fig. 21. Spridningsplaner för flinta.
Skala 1:200.
0
5m
Stensäng
16 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand
av att tillverkning/reparering av verktyg skett i den ena delen medan andra
delar av boplatsen använts för andra
aktiviteter. Vid Stensäng är de små
spånen och de fina bipolära avslagen
av en annan, ”bättre”, sorts kvarts än
övriga avslagsmaterialet på boplatsen.
Detta skulle kunna betyda att platsen
varit besökt vid två olika tillfällen då
man har haft med sig olika omgångar
av kvartsredskap. Kvartsteknologin,
med mycket bipolär teknik på samtliga
boplatser, talar för en datering till mellanmesolitikum, eller möjligen till tidigt
senmesolitikum.
I samband med slitspårsanalysen
nedan har en del av de fynd som i fyndlistan står som kvarts istället klassifice1 st.
rat som olika sorters kvartsit. Det finns
2 st.
en uppenbar variation i kvalitén hos de
Tom ruta
0
5m
Stensäng
vita stenarna och det är fullt möjligt
att en del av materialet inte är kvarts
utan omvandlingar som huvudsakligen
Fig. 22. Spridningsplan för porfyr, Stensäng. Skala 1:200.
består av kvarts. Bland annat fanns det
på boplatsen Strandvägen, RAÄ 290 i
Motala, ett avslagsmaterial benämnt
ultramylonit, vilket inte är helt enkelt
Bestämning av flinttyper
att skilja från kvartsen (Carlsson 2007:164). Vi har
valt att behandla materialet som en enhet, det vill
En bergartsanalys omfattande de olika typer av flinta
säga som kvarts. En stor del av de vita stenarna är
som förekommit på boplatserna har gjorts av Lena
helt klart kvarts, en del förefaller ligga i en gränsGrandin och Daniel Andersson på UV GAL. För att
zon där klassificeringen antagligen är beroende av de
förenkla klassificeringen kom endast tre kategorier
personer som gör den. Om de olika kvarts/kvartsitatt användas: sydskandinavisk kritflinta, kambrisk
varianterna behandlades var för sig skulle materialet
flinta och övrig flinta (till exempel lokalt förekomdessutom bli alltför litet för att man alls ska kunna
mande hälle­flintor).
säga något om det.
Analysen visar att flintan till en helt övervägande
del utgörs av en och samma flinttyp, högst sannolikt
kinnekulleflinta, ofta också kallad kambrisk flinta.
Flintteknologi
En, eventuellt två, fyndposter är av sydskandinavisk
Den sammantagna mängden flinta från alla tre loflinta, och en är en vulkanit (se bilaga 4).
kalerna omfattar 44 små bitar om tillsammans 26,5
gram. Registreringen av fyndmaterialet och den arkeologiska analysen av teknologiska och kronologiska
aspekter på fyndmaterialet har för flintan gjorts av
Kalle Thorsberg.
Han kom fram till att alla tre lokalerna uppvisar
likartad sönderdelning. Råvaruekonomi är påtaglig,
flintan är använd in till minsta bit. Det finns små
rundkärnor, bipolära dito och en spånteknik från
koniska småspånskärnor. Däremot finns inte typiska
mikrospån eller prepareringsflisor från handtagskärnor. Den troligaste dateringen för alla tre materialen
är mellanmesolitikum, det vill säga före handtagskärnans införande.
Slitspårsanalys
Slitspåranalys av kvarts har gjorts av Kjel och Helena
Knutsson, Stoneslab, Uppsala. Analysen syftar till att
spåra funktionella skillnader, eller likheter, mellan de
tre lokalerna. Inledningsvis riktar slitspårsanalysen in
sig på redskap och avslag som har för ögat synligt slitage, eller bruksretusch, och små föremål som skulle
kunna vara delar av sammansatta verktyg. Som ett
komplement till slitspårsanalysen av kvarts har även
några av flintartefakterna analyserats.
Av de 38 analyserade artefakterna uppvisar cirka
25 % någon form av slitspår. Analysen visar på varieTre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 17
1 st.
2–9 st.
10–45 st.
75–150 st.
Tom ruta
Kerstintorp
0
0
5m
5m
Åviken
Fig. 23. Fördelningen av brända ben på
boplatserna. Skala 1:200.
0
5m
Stensäng
18 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand
Tabell 2. Mängden brända ben på de tre boplatserna.
Lokal
Kerstintorp, RAÄ 205
Åviken, RAÄ 211
Stensäng, RAÄ 212
Antal fragment Vikt i gram
3
0,5
4
0,8
ca 500
90
rade användningsområden där man inte bara satt och
väntade på att lämpligt byte skulle dyka upp invid en
specialiserad jaktlokal. Slitspår som tolkats som bearbetning av ben, av att man skurit kött och eventuell
kontakt med råhud kan ju anses höra hemma på en
mindre, och tillsynes ganska kortvarig, boplats vars
lokalisering i huvudsak är anpassad för jakt. Men
mellan jakt- och slaktpassen har man ägnat sig åt
andra sysslor. Man har snidat i trä, bearbetat snäckskal och skurit gräs med ett redskap av sammansatta
småspån.
För en mer detaljerade redogörelse för slitspårsanalysen se bilaga 5.
Osteologi
Det fanns endast få brända ben på boplatserna Kers­
tintorp och Åviken, medan Stensäng tillhandahöll ett
lite mer omfattande material. Vid Kerstintorp kommer de tre små benfragmenten från samma yta som de
flesta fynden, mellan grustäkterna i sydost. Vid Åviken
framkom fyra fragment bränt ben i den stora gropen,
i anslutning till dess djupaste parti men relativt högt
upp i stratigrafin. Vid Stensäng låg en stor del av benen samlade i ett nord–sydligt till nordost–sydvästligt
stråk i norra delen av den stenfria ytan. Koncentrationen med brända ben omfattade cirka 4 m2.
En osteologisk analys av de brända benfragmenten har gjorts av Leif Jonsson, Osteology, Göteborg.
Han konstaterar att för Kerstintorp och Åviken kan
man se att det rör sig om ben från medelstort eller
mindre däggdjur. Om benen från Stensäng finns mer
att säga. Benmaterialet består uteslutande av däggdjur av medelstorlek. I de fall arten har kunnat bestämmas rör det sig om bäver. Jonsson konstaterar
att det finns minst två individer i det genomgångna
materialet, men att benen sannolikt representerar ett
mycket större antal djur. Det rör sig om vuxna djur,
inga ben från ungar har identifierats. Genom ålders-
fördelningen kan man anta att det rör sig om jakt
under vårvintern, något som varit vanligt under historisk tid. Ben från bäverns fötter är kraftigt underrepresenterade varför vi får tänka oss att de fortfarande
satt kvar i det avflådda skinnet. Också underkäkarna
förefaller underrepresenterade så även dessa kan ha
tagits tillvara för att användas som redskap. Se även
bilaga 6.
C-analys
14
Från samtliga tre lokaler finns brända ben som lämnats för 14C-datering. Det rör sig om små fragment
som för Kerstintorps och Åvikens del bestämt som
mindre till medelstort däggdjur. Från Stensäng har
identifierat ben från bäver valts ut. Tyvärr var mängden brända ben från Kerstintorp i minsta laget, ett
försök att utvinna tillräckligt med daterbart material gjordes trots det och man har lyckats få en fullt
trovärdig datering. Från Åviken har även träkol från
gropen daterats. Anledningen till att två 14C-analyser
gjorts på materialet från Åviken var att säkerställa relationen mellan nedgrävningen och fynden. Föremålen ger en datering till mellanmesolitikum men gropen kan ju vara av betydligt yngre datum. De brända
benen har ju samma kontext som kvarts och flinta.
Om de brända benen ger en datering som är samstämmig med fynddateringen kvarstår osäkerheten
om gropen är samtida med fynden eller inte, medan
en datering av träkol från gropens botten mer direkt
knyter an till själva gropgrävandet.
Fosfatkartering
Fosfatanalysen av de tre boplatserna syftade till att
ytterligare belysa skillnader och likheter mellan lokalerna. Fosfatvärdet kan visa på andra aktiviteter än
den redskapshantering som avspeglas i förekomsten
av slagen sten. Från Kerstintorp har sju prov analyserats, från Åviken tre och från Stensäng 20 prov,
jämt fördelade över de undersökta ytorna. Proven
har analyserats med citronsyrametoden vid Fosfatlaboratoriet i Visby.
Resultatet av fosfatanalysen är något spretigt. Värdena ligger mellan 7 och 186 P°. På alla tre lokalerna
finns värden över 100 P°. De högsta värdena kommer
Tabell 3. Sammanställning av resultatet från 14C-analysen.
Provnr.
Ua-28573
Boplats
RAÄ 205, Kerstintorp
Kontext
R4+R18+R25
Material
Bränt ben, däggdjur
14
C-ålder BP
8520 ±140
Ua-28574
Ua-28575
RAÄ 212, Stensäng
RAÄ 211, Åviken
R19
R8, grop A1
Bränt ben, bäver
Bränt ben, däggdjur
8425 ±55
7265 ±55
Ua-28576
RAÄ 211, Åviken
R8, grop A1
Kottefjäll av tall
7875 ±50
Kalibrerat värde 1 sigma
7740–7440 BC,
7410–7350 BC
7580–7470 BC
6220–6130 BC,
6120–6060 BC
6820–6640 BC
Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 19
!
!
!
!
!
!
!
0
4m
!
Kerstintorp
0
Åviken
Schaktkant
Ruta
Gräns för jordart
Stubbe
Berg i dagen
Stenblock
!
!
!
!
!
10 m
!
!
!
!
!
!
!
o
!
!
!
!
!
!
!
7–50 P
o
51–100 P
o
101–150 P
o
151–200 P
!
!
!
!
!
!
!
0
4m
Stensäng
Fig. 24. Fosfatvärdenas fördelning på de olika lokalerna. Skala 1:300.
från Åviken, där två av tre analyserade prover gav
värden över 150 P°, det tredje provet är inte heller
anmärkningsvärt lågt. På de övriga två boplatserna
är variationen stor inom respektive lokal och något
tydligt mönster framträder inte omedelbart.
Vid Kerstintorp återfinns det ända värdet över
100 P° i den sydöstra delen, alltså i nära anslutning
till den yta där de flesta fynden kom. Närheten till
ladugården skulle kunna vara ett bekymmer för förståelsen av fosfatvärdena på boplatsen, men risken
för sentida påverkan (gödsel) får ändå anses låg då
boplatsen ligger markerat högre i terrängen än ladugården.
20 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand
Vid Stensäng ger resultatet från fosfatanalysen än mer
att fundera över. Tre värden över 100 P° har noterats.
Ett av dessa fanns i anslutning till fyndkoncentrationen i norr, som preliminärt tolkats som avsiktligt
hopsamlat avfall, en plats där det förefaller rimligt
att förvänta sig ett förhöjt fosfatvärde. Ett av värdena
över 100 P° ligger på den planare delen av den stenfria ytan; här finns en del fynd men inga mängder. Det
tredje fosfatvärdet över 100 P° ligger i sin tur i den
västra delen av schaktet där inga/få fynd iakttagits.
Det är möjligt att de förhöjda värdena speglar helt
olika aktiviteter som genomförts inom olika delar av
boplatsen.
Slutledning
Likheterna mellan boplatserna är fler än skillnaderna.
I flintmaterialet kan inga skillnader mellan platserna
spåras. Det representerar ett mellanmesolitiskt material med småspån från koniska spånkärnor. Slitspårsanalysen visar på variation i aktiviteterna och denna
variation är lika stor på alla tre platserna. Kvartsmaterialets sammansättning antyder att Åvikenboplatsen på något sätt avviker från de andra. Den stora
gropen och de något högre fosfatvärdena skiljer också ut Åviken från de båda andra platserna.
Det gemensamma verkar vara att det är små grupper av människor som vistats här, men av skilda orsaker. Det finns dock likheter på en övergripande nivå
som gör att man kanske kan tala om någon typ av
kulturell gemenskap, men att boplatserna ändå skildrar skilda grupper eller aktiviteter.
Både Kalle Thorsberg, vad gäller flintan, och
Christina Lindgren, vad gäller kvartsen, väljer beteckningen mellanmesolitiskt för respektive fyndmaterial.
För kvartsen, och då främst vad gäller Åviken, skulle
även senmesolitikum kunna komma ifråga. 14C-dateringarna visar att Kerstintorp och Stensäng är helt
samtida, medan Åviken är cirka 1 000 år yngre.
Det finns problem med benämningen av den tidsperiod boplatserna faller inom. Olika kronologiska
enheter, som omfattar delvis olika och överlappande
faktiska tidsavsnitt, är i bruk i olika delar av landet.
Även den förhållandevis neutrala benämningen mellanmesolitikum kan stå för olika faktiska tidsavsnitt.
En jämkning mellan dessa uppdelningar gjordes i
”Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige” där man enades
om tidsintervallerna 8 000–6 500 f.Kr. för tidigmesolitikum, 6 500–5 000 f.Kr. för mellanmesolitikum
och 5 000–4 000 för senmesolitikum (Larsson m.fl.
1997). Enligt denna nomenklatur skulle Kerstintorp
och Stensäng anses vara tidigmesolitiska medan Åviken ligger i mellanmesolitikum. Nu har begreppet
mellanmesolitikum presenterats med sådan bestämdhet i samband med klassificeringen av stenmaterialen
att det ändå är denna benämning som används för
alla tre boplatserna.
Boplatserna har legat nära Vätterns strand. Kerstintorp och Åviken låg förmodligen i direkt anslutning till stranden och Stensäng med ett något tillbaka-
draget läge. Likheten i läge mellan Kertintorp och Åviken har inte gett några andra specifika likheter, utöver
de generella likheterna i hela fyndmaterialet. Det är
istället den kronologiska skillnaden som framträder.
Benmaterialet från Stensäng, i kombination med de
topografiska förutsättningarna, tyder på att platsen
är speciellt vald för bäverjakt. Avsaknaden av ett mer
omfattande benmaterial på de båda andra boplatserna
gör att vi inte vet om detta ska ses som avvikande, eller
om bäverjakt var allmänt förekommande.
Kerstintorp och Stensäng är enligt 14C-dateringarna samtida med boplatsen vid Knutstorp i Hidinge
socken, Närke (Holm & Thorsberg 2006). En boplats med en helt annan karaktär än boplatserna längs
riksväg 49. Knutstorp var en boplats som nästan helt
saknade fyndmaterial och där det istället dokumenterats ett tjugotal gropar av varierande karaktär. Möjligen finns en liknande boplats, med få eller inga fynd
men 14C-daterade anläggningar, vid Aspa (Pettersson
1997) och som är samtida med Åvikenboplatsen. De
mesolitiska boplatserna längs riksväg 49 har få fynd
men är mer att betrakta som vanliga boplatser med
en viss mängd slagen sten, kvarts och flinta, och inga
eller enstaka anläggningar.
De tre mesolitiska boplatserna vid Svartkärret,
som framkom i samband med E 18 undersökningarna öster om Örebro, är från samma tidsavsnitt
som boplatserna längs riksväg 49. De har alla legat
på stranden av Littorinahavet vid olika tidpunkter
och idag på lite olika nivå över dagens havsyta. 14Cdateringarna av platserna ligger mellan cirka 7 000
f.Kr. för den äldsta och 6 000 f.Kr. för de yngre. Fyndmaterialet präglas av tydlig handtagskärnetradition
vad gäller kvarts och kvartsit. Det finns också kambrisk flinta som, liksom på boplatserna längs riksväg
49, har fragmenterats hårt innan den kasserades. På
boplatserna vid Svartkärret finns en viss inblandning
från senneolitikum och bronsålder (Falkenström m.fl.
2005a, b, c; Guinard muntlig upgift).
I södra delen av Vättern är det knepigt att hitta samtida boplatser eftersom dessa, om de låg vid
sjöns stränder, idag ligger under vattnet. Längre in
i Småland finns exempel på samtida boplatser vid
Anderstorp i Gislaved socken (Pagold 1992) och vid
Forsheda (Persson 1997). Boplatsen vid Forsheda har
Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 21
legat vid Fornbolmen, som liksom Fornvättern tippat
så att stranden nu ligger längre söderut vid dagens
Bolmen.
Den stora boplatsen vid Strandvägen i Motala
(Carlsson 2004, 2007), är något yngre än alla tre boplatserna längs riksväg 49 och passar inte för direkta jämförelser i det här sammanhanget. Eklundhov
(Larsson m.fl. 1997), är däremot en liknande stor och
fyndrik boplats som ligger i samma tidsavsnitt som
de här boplatserna.
Dessa exempel visar tillsammans på ett varierat
sätt att utnyttja landskapet under mesolitikum. Både
små och stora boplatser, med och utan fynd, placerade i olika lägen i landskapet, var alla delar av samma
komplexa stenålderssamhälle och alla delarna bör
beaktas.
Att kvarts dominerar som råmaterial i östra Mellansverige, till skillnad mot situationen i västra och
södra Sverige där flintan i det närmaste är allenarådande, är ett allmänt känt faktum (jfr Åkerlund
1996:36ff; Larsson 2003). Liksom att artefakter av
de båda materialen har sipprat långt in i det område
som domieras av det andra materialet, till exempel
enstaka små spån av flinta vid Eklundshov och Jordbro Industriområde på Södertörn (Gustafsson &
Lindgren i manus; Lindgren & Lindholm 1998) och
slagen kvarts vid Hjälmsjön i norra Skåne (Knarrström 2000:160). Även på regional nivå framträder
övergången från kvartsdominerade boplatser i öster
mot flintdominerade i väster. Vid en jämförelse av
kända boplatser runt norra Vättern i sydöst respektive runt viken Lillskagern i sjön Skagern i nordväst
framgår att båda materialen förekommer på de flesta
av boplatserna men att andelen flinta är större i nordväst och kvarts i sydöst (Holm 2008).
Användning av kambrisk flinta till handtagskärnor, kölskrapor med mera under främst senmesoliti-
22 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand
kum, som Kindgren beskrev 1991, stämmer inte med
våra resultat. Det förefaller som om man under mellanmesolitikum har en östlig spridning av kambrisk
flinta, som på boplatserna längs riksväg 49 och med
flera exempel på Södertörn, och som inte har att göra
med handtagskärnetraditionen.
Fig. 25. Norra Vätterns skärgård, en miljö inte olik den
som fanns här då människorna under mesolitikum besökte boplatserna som nu ligger under nya riksväg 49.
Foto: Jenny Holm.
Utvärdering av undersökningarna
Efter förundersökningarna stod det klart att boplatsen vid Kerstintorp var skadad och inte skulle kunna
ge tillräcklig information om till exempel inre organisation, och att endast en liten del av boplatsen vid
Åviken berördes av vägbygget. Den insats med en
mindre mängd ¼ meterrutor får anses ha gett ett fullt
rimligt resultat på de här lokalerna. Möjligen skulle
hela den berörda delen av den stora grop som fanns
vid Åviken ha undersökts för att få ett bättre grepp
om denna anläggning.
För boplatsen vid Stensäng, som visade sig vara
mycket välbevarad med anhopningar av avfall och
mer fyndtomma ytor, kan man diskutera om en mer
heltäckande undersökning hade kunnat tillföra mer
kunskap. Skulle det ha varit möjligt att identifiera
någon form av bostadskonstruktion, till exempel utifrån fyndspridning och en tätare fosfatkartering? Vi
kan anta att vi samlat in cirka 25 % av det totala
fyndmaterialet på platsen. Skulle en mer yttäckande
fyndinsamling, med ett resultat närmare 100 % av
de efterlämnade fynden, ha gett en annan bild av lokalen? Skulle till exempel ytterligare tidshorisonter i
boplatsens historia ha dykt upp? Eller skulle vi bara
få fyra gånger så många saker av samma sort?
Flera exempel har framförts som visar osäkerheten i
det resultat man får fram om man endast gräver en
mindre mängd provrutor (Björk 1997; Biwall m.fl.
2007). Det är bland annat risk för att man missar de
få mer exotiska fynd som finns på en boplats. Sådant
som kan ge information om långväga kontakter. Det
är också möjligt att man helt missförstår spridningsbilden. Niclas Björk (1997) visar exempel på hur en
provrutsgrävning som omfattade 4 % av en boplats
gav en omvänd fördelning av keramik i förhållande
till det slutgiltiga resultatet då hela boplatsen undersökts. Nu är kanske inte risken så stor att vi skulle
ha fått en så dålig samstämmighet mellan grävresultatet och de faktiska förhållandena för boplatsen vid
Stensäng eftersom vi ändå undersökt cirka 25 % av
boplatsytan. De exotiska fynden, som kan ha funnits,
har vi inte hittat.
Därutöver har undersökningarna gett ett gott
resultat som visar på likheter och skillnader mellan
boplatserna och där stenmaterialet har drag från
i olika geografiska delar av den mellanmesolitiska
samtiden.
Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 23
Referenser
Biwall, A., Larsson, F. & Lindberg, K-F. 2007. Arkeologisk metodik, en översikt. I: Stenbäck, N.
(red.) Stenåldern i Uppland. Uppdragsarkeologi
och eftertanke. SAU, Riksantikvarieämbetet,
Upplandsmuseet. Arkeologi E4 Uppland – studier, volym 1. s. 441–465.
Björk, N. 1997. New Perspectives on the Pitted
Ware Culture in Northern Swedden. I: Burström,
M. & Carlsson, A. (red). Current Swedish Archaeology, Vol. 5. 1997. The Swedish Archaeological Society. s. 19–39.
Carlsson, T. (red.) 2004. Mötesplats Motala – de
första 8 000 åren. Riksantikvarieämbetet.
Carlsson, T. 2007. Mesolitiska möten. Strandvägen,
en mesolitisk boplats vid Motala ström. Acta Archaeologica Lundensia, Serie in 8°, No 54. Lund.
Falkenström, P., Guinard, M. & Stenbäck, N.
2005a. Mesolitisk boplats RAÄ 83:1. Delområde
Västra Via. Arkeologisk förundersökning. Västra
Via 1:4, RAÄ 83:1, Vintrosa socken, Närke, Örebro län. SAU rapport 2005:1. Uppsala.
– 2005b. Mesolitisk boplats RAÄ 83:2. Delområde Västra Via. Arkeologisk förundersökning.
Västra Via 2:4, RAÄ 83:2, Vintrosa socken, Närke, Örebro län. SAU rapport 2005:2. Uppsala.
– 2005c. Mesolitisk boplats RAÄ 83:3. Delområde
Västra Via. Arkeologisk förundersökning. Västra
Via 1:4, RAÄ 83:3, Vintrosa socken, Närke, Örebro län. SAU rapport 2005:3. Uppsala.
Gustafsson, P. & Lindgren, C. Manuskript. The
Eklundshov site. I: Åkerlund, A. m.fl. (red.) Södertörn. Interdisciplinary Investigations of Stone
Age Sites in Eastern Middle Sweden. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt.
Holm, J. 2008. Tiveden – stenålder i gränstrakt. I:
Bergold, H., (red.), Blick för Bergslagen. Årsbok
2008. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för
arkeologiska undersökningar. UV Bergslagen.
Stockholm.
Holm, J. & Lindgren, C. 2007a. Kerstintorp. Mesolitisk boplats. Riksantikvarieämbetet, UV Bergslagen, rapport 2007:14. Stockholm.
– 2007b. Stensäng. Mesolitisk boplats. Riksantikvarieämbetet. UV Bergslagen, rapport 2007:15.
Stockholm.
24 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand
– 2007c. Åviken. Stenåldersboplats med slagen
kvarts och flinta. Riksantikvarieämbetet. UV
Bergslagen, rapport 2007:16. Stockholm.
Kindgren, H. 1991. Kambrisk flinta och etniska
grupper i Västergötlands senmesolitikum. I:
Browall, H., Persson, P, & Sjögren, K-G. (red.)
Västsvenska stenåldersstudier. Gotarc, serie C,
arkeologiska skrifter no 8. Göteborgs universitet,
institutionen för arkeologi, 1991. s. 33–69.
Göteborg.
Knarrström, B. 2000. Materialstudier av Skånes
äldsta stenålder – om tiden efter Bromme och
tidigmesolitisk expansion i norra Skåne. I: Ersgård, L. (red.) Människors platser – tretton arkeologiska studier från UV. Riksantikvarieämbetet
Arkeologiska undersökningar, Skrifter nr 31. s.
149–166. Stockholm.
Larsson, L. 2003. The Mesolithic of Sweden in
retropspective and progressive perspectives. I:
Larsson, L., Kindgen, H., Knutsson, K., Loeffler, D. & Åkerlund, A. (red.). Mesolithic on the
Move. Papers presented at the Sixth International
Conference on the Mesolithic in Europé, Stockholm 2000.
Larsson, M., Lindgren, C. & Nordqvist, B. 1997.
Regionalitet under mesolitikum. Från senglacial
tid till senatlantisk tid i Syd- och Mellansverige.
I: Larsson, M. & Olsson, E. (red.) Regionalt
och interregionalt. Stenåldersundersökningar i
Syd- och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet.
Arkeologiska undersökningar, Skrifter nr 23.
Stockholm.
Lindgren, C. 2004. Människor och kvarts. Sociala
och teknologiska strategier under mesolitikum
i östra Mellansverige. Stockholm Studies in
Archeology 29. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar, Skrifter nr 54. Coast
to Coast books No 11. Stockholms Universitet.
Stockholm.
Lindgren, C. & Lindholm P. 1998. En mesolitisk
boplats vid Jordbro Industriområde. Haningeleden 4. Riksantikvarieämbetet. UV Stockholm,
rapport 1998:73. Stockholm.
Munthe, H. 1940. Om Nordens, främst Balticums,
senkvartära utveckling och stenåldersbebyggelse.
Kungliga svenska vetenskapsakademiens handlingar. Tredje serien, Band 19, N:o 1.
Nilsson, E. 1968. Södra Sveriges senkvartära historia, geokronologi, issjöar och landhöjning. Kungliga Svenska Vetenskapsakademiens handlingar,
Fjärde serien, Band 12, Nr 1.
Norrman, J. 1964. Lake Vättern. Investigations on
shore and bottom morphology. Meddelanden
från Uppsala universitets geografiska institution,
Ser. A, Nr. 194.
Pagold, M. 1992. Smålands äldsta(?) boplats funnen
långt inne i landet. I: Populär arkeologi, årgång
10, nr 3, 1992.
Persson, C. 1997. Mesolitikum i Jönköpings län. I:
Det nära förflutna – om arkeologi i Jönköpings
län. Småländska kulturbilder 1997. Meddelanden från Jönköpings läns hembygdsförbund och
stiftelsen Jönköpings läns museum, LXVII.
Pettersson, O. 2006. Riksväg 49, Stubbetorp–Rude.
Riksantikvarieämbetet. UV Bergslagen, rapport
2006:9. Stockholm.
– 1997. Telekabel, Askersund–Igelbäcken. Riksantikvarieämbetet. UV Stockholm, rapport 1997:1.
Stockholm.
Åkerlund, A. 1996. Human Responses to Shore Displacement. Living by the Sea in Eastern Middle
Sweden during the Stone Age. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar, Skrifter nr
16. Studier från UV Stockholm. Stockholm.
Muntliga uppgifter
Michel Guinard. Arkeolog. SAU, Uppsala.
Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 25
Administrativa uppgifter
Riksantikvarieämbetets dnr: 423-3585-2007.
Länsstyrelsens dnr: 431-03478-2007.
Projektnummer: 10779 (f.d. 1810150).
Undersökningstid: 22 oktober till 2 november 2007.
Projektgrupp: Jenny Holm, Gunlög Graner och
Martin Edlund, samt Christina Lindgren (registrering av kvarts) och Kalle Thorsberg (registrering av flinta).
Underkonsulter: Hallafors schakt AB, Vintrosa.
Analyser: Bergartsanalys: Lena Grandin och Daniel
Andersson, UV GAL, Uppsala. 14C-analys: Göran
Possnert och Maud Söderman, Ångströmslaboratoriet, Uppsala. Fosfatanalys: Ove Cederlund,
Fosfatlaboratoriet, Visby. Osteologi: Leif Jonsson, Osteology, Göteborg. Slitspårsanalys: Kjel
och Helena Knutsson, Stoneslab, Uppsala.
Vedartsbestämning: Ulf Strucke, RAÄ UV Mitt,
Stockholm.
26 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand
Exploateringsyta: 7 km väg, ca 300 000 m2.
Undersökt yta: 200+40+155 m2.
Läge: Ekonomiska kartan, blad 9E 4j.
Koordinatsystem: RT90, 2,5 gon V.
Koordinater för undersökningsytans sydvästra hörn:
Kerstintorp, RAÄ 205: x 6 520 920 y 1 444 200.
Åviken, RAÄ 211: x 6 522 530 y 1 446 610.
Stensäng, RAÄ 212: x 6 521 910 y 6 445 605.
Höjdsystem: –.
Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: 31 st. digitala foton med Unr 4588_1–31.
Fynd: Fynd från Kerstintorp med Fnr 1–77,
från Åviken med Fnr 1–16 och från
Stensäng med Fnr 1–86 förvaras på UV Bergslagen tillsvidare i väntan på fyndfördelning.