Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand uv b ergsl agen, rapport 2008:17 På Vätterns västra sida strax söder om Askersund, vid Kerstintorp, Stensäng och Åviken, låg tre mesolitiska boplatser. Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar, UV Bergslagen undersökte dem hösten 2007. De har alla legat nära Fornvätterns strand trots att det idag är flera hundra meter till stranden. De människor som levde här har lämnat efter sig slagen kvarts och flinta, som kan berätta mer än man först tror om de här platserna. Slitspårsanalys visar på olika hantverk. Själva råmaterialet och hur det bearbetats berättar om vidsträckta kontaktnät och förändring över tid. Också mycket små fragment av bränt ben kan tillföra kunskap, bland annat om vårvinterjakt på bäver. arkeologi sk u n dersökn i ng I SSN 1404-1685 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand Riksväg 49, delen Stubbetorp–Gustavstorp Närke, Askersunds socken, Åviken 1:1, Torstorp 1:2, RAÄ 205, RAÄ 211 och RAÄ 212 Jenny Holm och Christina Lindgren uv b ergsl agen, r ap port 2008:17 ar keologi sk a u n der sökn i ngar Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand Riksväg 49, delen Stubbetorp–Gustavstorp Närke, Askersunds socken, Åviken 1:1, Torstorp 1:2, RAÄ 205, RAÄ 211 och RAÄ 212 Dnr 423-3585-2007 Jenny Holm och Christina Lindgren Riksantikvarieämbetet Avdelningen för arkeologiska undersökningar UV Bergslagen Box 1406 701 14 ÖREBRO Tel. 010-480 81 10 Fax 010-480 81 27 www.arkeologiuv.se [email protected] © 2008 Riksantikvarieämbetet UV Bergslagen, rapport 2008:17 ISSN 1404-1685 Kartor ur allmänt kartmaterial, © Lantmäteriverket, 801 82 Gävle. Dnr L 1999/3. Fig. 1 och 3a+b är godkända från sekretessynpunkt för spridning, Lantmäteriverket 2008-10-30 (dnr 601-2008/2779). Layout Åsa Östlund Omslagsbild Vättern sedd från Hammarbron. Foto: Jenny Holm. Tryck EO Grafiska, Stockholm 2008 Innehåll Inledning och bakgrund 4 Inledning 4 Bakgrund 5 Syfte 6 Utvärdering av undersökningarna 23 Referenser 24 Muntliga uppgifter 25 Metod 6 Administrativa uppgifter 26 Beskrivning av platserna 7 Figur- och tabellförteckning 50 Kerstintorp, RAÄ 205 7 Åviken, RAÄ 211 7 Bilagor 27 Stensäng, RAÄ 212 7 1. Fyndtabeller 27 Landhöjningen och Vätterns tippning 11 2. Ruttabeller 31 Resultat 13 3. Gropbeskrivning, Åviken, RAÄ 211 34 Stenmaterialet 13 Kvartsteknologi 14 Flintteknologi 17 Bestämning av flinttyper 17 Slitspårsanalys) 17 Osteologi 17 C-analys 19 14 Fosfatkartering 19 Slutledning 21 4. Flinta från tre mesolitiska boplatser – avslag och mikrospån av kambrisk flinta, av Lena Grandin och Daniel Andersson, UV GAL 35 5. Slipspårsanalys av kvarts och flinta, av Kjel och Helena Knutsson, Stoneslab 38 6. Osteologisk analys, av Leif Jonsson, Göteborgs naturhistoriska Museum 45 7. Kalibrerade 14C-värden 47 8. Fosfattabeller 47 9. Schaktplaner i skala 1:100 48 Inledning och bakgrund Inledning Under hösten 2007 undersökte UV Bergslagen tre mellanmesolitiska boplatser på Vätterns västra sida. De är alla delar av ett större mönster. Den allt mer komplexa bild som växer fram av det mesolitiska samhället varifrån allt fler sätt som stenåldersmänniskorna lämnat spår efter sig identifieras av oss, och där drag från flera olika landsdelar smälter samman och visar att ingen del av mänskligheten varit isolerad ens under äldre stenålder. För att rätt kunna förstå helheten måste alla delar beaktas, alla typer av boplatser undersökas: stora som små, fyndrika som fyndlösa. Boplatserna längs riksväg 49 (RV 49) är små men inte fyndlösa. De uppvisar olika slag av organiserade, lämningar som gör att de måste ses som, visserligen kortvariga men inte tillfälliga vistelser i landskapet. RAÄ 211 RAÄ 212 RAÄ 205 Fig. 1. Lägena för de tre boplatserna markerade på utsnitt ur Lantmäteriets Översiktskarta blad 15 Norrköping. Skala 1:250 000. 4 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand Två av boplatserna, Kerstintorp och Stensäng, är samtida medan den tredje, Åviken, är tusen år yngre. Fyndmaterialet på de tre platserna är likartat, en kombination av slagen kvarts och kambrisk flinta som arbetats ned till mycket små dimensioner. Variation i bearbetningen av kvartsen visar i samstämmighet med 14 C-dateringarna att Åviken är yngre än Stensäng och Kerstintorp. Alla tre platserna har legat nära Fornvätterns strand. Förutom jakt på tillgängligt vilt, där bäver har konstaterats vid Stensäng, visar slitspårsanalysen att man även sysslat med annat; till exempel skurit gräs, täljt i trä och eventuellt bearbetat snäckskal. En mångfacetterad tillvaro glimtar fram. Åviken Bakgrund Alla tre boplatserna hittades vid den arkeologiska utredning som gjordes under år 2004 och 2005 inför den planerade nydragningen av riksväg 49 (Pettersson 2006). Boplatserna var delvis motsträviga och ovilliga att ge sig tillkänna och endast genom ren envishet lyckades vi avlocka dem tillräckligt många små avslag för att med säkerhet kunna fastställa deras existens. Förundersökningarna under den tidiga hösten 2007 bekräftade däremot på ett betryggande sätt deras existens och vetenskapliga potential (Holm & Lindgren 2007a, 2007b, 2007c). Stensäng Kerstintorp Fig. 2. Boplatserna som de tedde sig vid utredningen hösten 2005. Foto: Jenny Holm (överst) och Olof Pettersson. Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 5 Syfte och metod Syfte Metod Undersökningen syftade till att utvinna ny kunskap i ett område där inga undersökningar av liknande objekt gjorts tidigare. Tyngdpunkten ligger på jämförelser mellan de tre platserna och med kunskapsläget för samtida lämningar vid östkusten och västkusten samt den stora nyligen undersökta Motalaboplatsen. Vad vi eftersträvar i första hand är svar på frågor kring boplatsernas funktion. Hur förhåller sig deras likheter och skillnader i fyndmaterial till eventuell samtidighet/oliktidighet och de varierande topografiska förutsättningarna? Finns det någon samverkan mellan funktion och topografi? Det mer praktiska syftet med fältarbetet är att få ett representativt fyndmaterial som möjliggör teknologiska, kronologiska och funktionella jämförelser mellan de här aktuella boplatserna och med andra boplatser. På ett interregionalt plan är alla tre lokalerna intressanta genom att de genom sitt läge, mitt i Sverige, förmodligen haft kontakter både västerut och österut. I det här fallet är fynden av eventuell kambrisk flinta intressanta eftersom användandet av den i Västsverige har tolkats som senmesolitiskt, tillhörande Lihultkulturen (jämför Kindgren 1991). I östra Mellansverige är istället den kambriska flintan främst förknippad med småspån under mellanmesolitikum medan denna flinttyp helt försvinner under senmesolitisk tid. Flintmaterial från de tre boplatserna skulle, tillsammans med 14C-dateringar, kunna belysa Närkes roll i dessa mesolitiska förändringsprocesser. Inledningsvis banades de berörda ytorna av med maskin. För Kerstintorp RAÄ 205 var detta de oskadade delarna av boplatsen, för Åviken RAÄ 211 den del som ligger inom vägarbetsområdet och för Stensäng RAÄ 212 hela boplatsen. Det kom att röra sig om ytor på 200 m2 vid Kerstintorp, 40 m2 vid Åviken och 150 m2 vid Stensäng. Syftet med maskinavbaningen var att möjliggöra insamling av fynd och provtagning, att upptäcka eventuella anläggningar samt att skapa en överblick över hela den berörda fornlämningen. Fynd samlades in i ett första skede i samband med maskinavbaningen och sedan genom rutgrävning i 0,5×0,5 meter stora grävenheter i kombination med att materialet sållades i torrsåll med fyra millimeters maskstorlek. Insamlingen av fynd i det första skedet syftade till att skapa en översiktlig spridningsbild över fyndmaterialet, som kom att ligga till grund för placeringen av grävenheterna. Sållning av det uppgrävda materialet var nödvändig för att samla in de ofta mycket små föremålen. Grävenheterna, rutorna, fördelades utifrån förutsättningarna på respektive boplats. Då ett av undersökningens mål var att samla in ett representativt material som lämpade sig för jämförelser kom i första hand fyndrika ytor att undersökas, och som ett komplement men i mindre omfattning även fyndfattiga ytor. Detta då fyndrika och fyndfattiga delar kan representera olika funktioner inom boplatsen. Dokumentation kom att ske med handritade planer som digitaliserades i efterhand, då ingen totalstation gick att uppbringa vid tiden för undersökningen, samt med skriftliga beskrivningar av grävenheterna. Fotodokumentation gjordes med digitalkamera. Samtliga data har behandlats i programmen Intrasis och ArcGIS. 6 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand Beskrivning av platserna Boplatserna ligger på västra sidan av Vättern i dess nordligaste skärgårdsrika del. Terrängen ät kraftigt kuperad med mycket berg i dagen. Nivån över havet varierar inom området mellan 88 meter nere vid Vätterns strand och upp till drygt 160 meter nordväst om undersökningsplatserna, vilket gör en nivåskillnad på drygt 70 meter på ett avstånd av ungefär en kilometer. Den nya sträckningen av riksväg 49 går i det här avsnittet huvudsakligen i skogsmark med avbrott för mindre åkerytor. Kerstintorp, RAÄ 205 Boplatsen vid Kerstintorp ligger vid mynningen av en liten dalgång, en smal åkeryta som sträcker sig i nordnordöst–sydsydvästlig riktning, och som öppnar sig i söder mot en större dal. Slänten ner mot den större dalen är markerad. Åkern omges i väster, norr och öster av höjder med blockig morän. Åkerytan har en jordmån som består av lerig mjäla, medan själva boplatsytan består av sandig, grusig morän. En liten bäck, nu mest som dike, löper ner från nordost mot dalen i sydväst längs den mindre åkerytans östra sida, öster om boplatsen. Boplatsen vid Kerstintorp ligger idag på 100 meter över havet och cirka 750 meter från Vättern fågelvägen. Marken på boplatsen har inte odlats men andra aktiviteter har stört och skadat lämningarna. Ett par mindre grustäkter har fjärmat delar av ytan, stenblock har tagits bort och efterlämnat jordfyllda gropar och en stor stolpe har varit djupt nedgrävd på boplats­ ytan. Intrycket av boplatsen med sitt framskjutna läge ut mot den större dalen förtas av att ladugården till Kerstintorp ligger precis nedanför slänten framför boplatsen, och skymmer den nedifrån liksom utsikten ut ifrån den. Söder om ladugården har en tunnackig bergartsyxa hittats i åkern. Inom undersökningsytan, det avbanade schaktet, löper den grusiga moränen som ett brett band, med lerig mjäla på ömse sidor. Topografin är högst i östra och norra delen av ytan, och lägst i sydväst. Stora stenblock ligger i slänten mellan högre mark i öster och lägre i väster, och liksom håller upp den högre delen. De flesta fynden från Kerstintorpsboplatsen låg här i den östra högre delen med grusig morän. Det är också här som husbehovsgrustäkt fjärmat delar av boplatsen. Åviken, RAÄ 211 Boplatsen vid Åviken ligger på en smal klipphylla som avgränsas av branta klipphällar både uppåt och nedåt. Klipphyllan, som sträcker sig i nordöst–sydvästlig riktning, och i sydväst övergår i en smal gip mellan berghällar, vetter ut mot en djupare dalgång i öster. Boplatsen vid Åviken ligger idag på 105 meter över havet och cirka 800 meter från Vättern fågelvägen. Markunderlaget på boplatsen består av moig till sandig morän och den fyndförande nivån täcks av ett upp emot 0,2 meter tjockt lager med skogsmylla/ brunjord. Endast en liten del av boplatsen, ett utstickande parti av klipphyllan, berörs av vägbygget och det är endast denna lilla del som undersökts. I sydväst avgränsas undersökningsytan, det avbanade schaktet, av en tvär berghäll. En annan berghäll avgränsar ytan åt öster. Denna häll är början på klipphyllan som får en högre och brantare östsida längre åt norr. I hörnet mellan de båda hällarna finns som en tröskel, eller ingång, till boplatsen, där det också gick att lirka upp en grävmaskin. En större grop har funnits på boplatsen. Endast en mindre del av denna sticker in i schaktet, medan en större del förmodas ligga kvar utanför vägområdet och den undersökta ytan. Gropen tycks uppbyggd av flera nedgrävningar, vilket framgår av koncentrationer av sotigare sand på olika nivåer och av skiktningar i fyllnadsmaterialet. Fynden låg till största delen ut mot schaktkanten i nordväst, det vill säga de sammanföll till stor del med läget för den stora gropen. Det fanns även en del skärvsten i gropen. (Se även bilaga 3.) Stensäng, RAÄ 212 Boplatsen vid Stensäng ligger mitt i skogen, i bergig och blockrik terräng. Söder om boplatsen finns en vattensjuk sänka, omgiven av berg och bara öppen åt sydväst. Boplatsen ligger högt upp i en, i det närmaste stenfri, gip som sluttar ner mot sänkan i söder. Markunderlaget är moig morän. Endast 25 meter nordväst Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 7 Fig. 4 Fig. 5 Fig. 6 Fig. 4. Boplatsen vid Kerstintorp sedd från sydväst. Foto: Christina Lindgren (U4582_1). Fig. 5. Stenyxa som hittats i åkern söder om boplatsen. Foto: Thomas Andersson. Fig. 6. Den avbande ytan vid Kerstintorp sedd från nordväst. Foto: Jenny Holm (U4582_2). RAÄ 205 Fig. 3a. Boplatsen RAÄ 205 markerad på utsnitt ur Lantmäteriets Fastighetskarta 9E 4i Bäckaskog. Skala 1:10 000. 8 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand RAÄ 211 RAÄ 212 Fig. 3b. Boplatserna RAÄ 211 och RAÄ 212 markerade på utsnitt ur Lantmäteriets Fastighetskarta 9E 4j Åviken. Skala 1:10 000. Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 9 Fig. 7. Boplatsen vid Åviken sedd från sydsydost. Foto: Jenny Holm. Fig. 8. Den avbanade ytan vid Åviken sedd från nordost. Foto: Martin Edlund (U4588_9). Fig. 9. I schaktväggen på ruta 7 framträder en del av den grop som fanns på boplatsen vid Åviken. Foto från söder: Jenny Holm (U4588_?). Fig. 10. Boplatsen vid Stensäng sedd från västsydväst. Foto: Jenny Holm (U4582_9). Fig. 11. Boplatsen vid Stensäng sedd från nordöst. Foto: Jenny Holm (U4582_10). 10 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand Fig. 12. Den avbanade ytan vid Stensäng sedd från nordost. Foto: Martin Edlund (U4588_21). om boplatsen finns en liknande gip som inte berörs av vägbygget. I nordöst avgränsas platsen av ett tvärt stup ner mot lägre mark. Ett större stenblock, cirka fem meter stort, ligger och balanserar på klippkanten i norr. Boplatsen vid Stensäng ligger idag på drygt 110 meter över havet och cirka 500 meter från Vättern fågelvägen. Undersökningsytan, det avbanade schaktet, ligger dels inom den stenfria delen av gipen, dels mellan blocken mot berghällarna i nordväst. Terrängen sluttar svagt ner mot sydväst, med en liten, endast cirka 5×3 meter stor, planare yta inom den stenfria delen av schaktet. En större mängd fynd, både slagen sten och brända ben, finns i norr där det förefaller som att avfall flyttats samman till ett område med mer stenblock från vad som kanske var själva platsen för bostaden. Ett utbildat blekskikt sammanfaller till stor del med de delar av undersökningsytan som innehåller fynd. Markunderlaget i det här partiet är något sandigare än den omgivande marken som drar från moig mot mjälig morän. Blekskiktet var endast några få centimeter tjockt, förutom inom en mindre yta i sydväst där det var upp emot en decimeter tjockt. Frågan är om sambandet mellan fynd och blekskikt är helt slumpmässigt – det är i de sandiga delarna ett blekskikt kunnat utbildas och man har valt att bo där det var sandigast – eller om bosättningen på något sätt påverkat de markkemiska processerna. Det finns ett fåtal spridda skärvstenar på boplatsen och en mindre koncentration av sådana just där blekskiktet är som tjockast. Landhöjningen och Vätterns tippning Högsta kustlinjen i området ligger på cirka 125 meter över nuvarande havsyta. Bilden kompliceras av att Vättern i sitt tidigaste skede var uppdämd mot inlandsisen och en period var en del av Baltiska issjön. Detta rör i första hand delar av Vättern söder om vårat undersökningsområde. Efter att isen smält undan blir Vättern först en vik av Yoldiahavet och får senare, då den snörs av från havet, sitt utlopp i norr. Vätterns norra avlopp har gått över sjöarna Skiren och Tibon, där en pasströskel av fast berg hindrar att marken ero­deras och att vattenytan därmed sänks. Pasströskeln ligger idag på 102 meter över havet och vattennivån måste ha legat ganska konstant på denna nivå i sjöns nordligaste ände så länge avloppet låg här. Först efter att ett nytt avlopp bildats vid Motala ström omkring 6 000 f.Kr. kommer den tippning, som beror på att landet i norr höjer sig fortare än i söder, att ha någon effekt i norra delen av Vättern. Stranden i det för oss intressanta området börjar då förskjutas ner mot nuvarande nivå, medan den vid Motala legat stilla på dagens nivå sedan Motala ström bildades (Munthe 1940; Norrman 1964; Nilsson 1968). Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 11 Men hur tedde sig förloppet norr om Motala, där våra boplatser ligger? De ligger på ungefär 3/5 av avståndet mellan Motala och pasströskeln mellan Skiren och Tibon. Utifrån ovan givna förutsättningar får man tänka sig att vattennivån just här låg på omkring 96 meter över havet vid avsnörningen och att den under Fornvätterns tid steg till cirka 98 meter över havet, och att den vid genombrottet vid Motala föll 2 meter ner till 96 meter över havet igen och därefter sjönk jämt ner till dagens nivå. Kerstintorp och Åviken, med sina branta sluttningar nedanför boplatserna, skulle alltså ha varit direkt strandnära om de dateras till tidpunkten strax före det att avloppet vid Motala bildas. Eftersom nivån knappast kan ha nått under 95 meter över havet under det tidsavsnitt som är aktuellt för boplatserna har både Kerstintorp och Åviken legat vid vars en vik, om inte helt med fötterna i vattenbrynet så ändå med direkt utsikt över vikarna. Stensäng har däremot haft ett litet mer tillbakadraget läge i förhållande till strandkanten. Den har legat på den inre delen av en udde som sköt ut mot söder från fastlandet i norr. Stranden på respektive sida av udden har legat på ett avstånd av 200 till 300 meter från boplatsen. En svårighet ligger i att få dateringar av kurvorna att på att rättvisande sätt överensstämma med dateringen våra boplatser. Fig. 13. Strandförskjutningskurvor för Vättern, efter Norrman 1964:32. ! ! ! ! ! ! ! Vättern Fornvätterns högsta nivå Dagens tätorter Boplatserna längs RV 49 0 5 Km Fig. 14. Norra Vättern med en strandlinje på cirka 100 meter över dagens vattenyta. Skala 1:300 000. 12 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 0 2 km Fig. 15. Närområdet kring boplatserna längs riksväg 49, med en vattennivå på 95 meter över havet. Resultat Stenmaterialet Fyndmaterialet på boplatserna var litet både vad gäller antalet påträffade artefakter och de enskilda föremålens storlek. Medelvikten är låg trots att andelen splitter endast utgör en liten del av det klassificerade materialet. Istället är små avslag vanliga. Detta gäller kvarts och flinta. Större avslag av porfyr fanns på boplatsen vid Stensäng. På alla tre boplatserna dominerar kvartsen över flintan. Andelen flinta är något större på boplatsen vid Åviken och minst vid Kerstintorp. Kompositionen hos de slagna materialen visar på vissa variationer mellan boplatserna. Andelen hela kvartsavslag är större på boplatsen vid Åviken än på de båda andra lokalerna. På ingen av boplatserna har någon egentlig slagplats kunnat konstateras (se nedan). Splitter förekommer ändå i liten mängd, vilket visar att en viss tillslagning trots allt gjorts. Andelen kvartssplitter är högst på boplatsen vid Stensäng. För flintans del är fördelningen mellan de olika fyndkategorierna mer ensartad, och med tanke på att Kerstintorp Stensäng Åviken Avslag Avslagsfragment Kärna Mikrospån Övrig slagen kvarts Splitter Skrapa Fig. 17. Diagram med proportionerna för de olika sakord enligt vilka kvartsmaterialet registrerats. Kerstintorp Stensäng Åviken Kvarts Flinta Porfyr Fig. 16. Diagram med fördelningen av de slagna materialen på respektive boplats. Kerstintorp Stensäng Åviken Avslag Kärna Mikrospån Övrig slagen flinta Splitter Fig. 18. Diagram med proportionerna för de olika sakord enligt vilka flintmaterialet registrerats. Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 13 Fig. 19. Exempel på porfyravslag från Stensängsboplatsen (fram- och baksida). Foto: Jenny Holm.. verktyg skett i den ena delen medan andra delar av boplatsen använts för andra aktiviteter. Tabell 1. Antalet tillvaratagna artefakter per råmaterial på respektive lokal. Material Kvarts Flinta Porfyr Sandsten Kerstintorp 80 17 – – Åviken 16 6 – – Stensäng 67 22 8 1 antalet flintfynd är ännu mindre än för kvartsen bör man kanske inte försöka dra några slutsatser angående skillnader mellan boplatserna. Avslag av porfyr fanns bara på Stensängsboplatsen. Kalle Thorsberg anser att avslagen kommer från produktion av någon form av kärnredskap. Vi har inte hittat något sådant och vet inte om själva föremålet tillverkats på platsen, eller om det alls funnits där någon gång. Möjligheten finns att porfyravslagen, även om de primärt ses som en avfallsprodukt, tagits till boplatsen och använts där. De låg jämt utspridda över ytan och inte samlade på en slagplats. Fyndspridningen ser likartad ut för de olika materialen på boplatserna vid Åviken och Stensäng. Vid Kerstintorp märks däremot en skillnad mellan fördelningen av kvarts och flinta. Flinta förekom nästan uteslutande i den sydöstligaste delen, medan kvartsen var spridd över stora delar av schaktet, även om en viss dragning åt den sydöstra delen fanns också för den. Den enda flintartefakten som påträffades i schaktets norra del är också den enda biten sydskandinavisk flinta. På boplatsen vid Stensäng finns en svag tendens till tudelning av ytan vad gäller kvartsen. Den östra delen förefaller innehålla mer splitter och avfall medan det är inom den västra delen som små spån, avslag och avslagsfragmentet med slitspår återfinns. Detta kan vara ett resultat av att tillverkning/reparering av 14 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand Kvartsteknologi Den sammantagna mängden kvarts från alla tre lokalerna omfattar 161 bitar om tillsammans 488 gram. Registreringen av fyndmaterialet och den arkeologiska analysen av teknologiska och kronologiska aspekter på fyndmaterialet har, för kvartsens del, gjorts av Christina Lindgren. Det har inte funnits några slagplatser där man bearbetat kvartsen på de här boplatserna. Det vill säga ingen mer omfattande redskapstillverkning har förekommit. Man har inte varit lika ekonomisk när det gäller råmaterialet kvarts som med flintan (se nedan). Kvartsen på de tre boplatserna domineras av fina, platta, bipolärt tillslagna avslag. De är inte slagna på platsen, och det finns nästan inga kärnor. Det finns enstaka små spån och en mikrospånkärna av kvarts. På boplatsen vid Kerstintorp är en stor del av kvarts­ en av sämre kvalité och ganska mycket är att betrakta som skräp. Det är annars den av lokalerna som har en teknologisk variation där både plattformsmetod och bipolär metod har använts. Kvartsen från Åvikenboplatsen är slagen med bipolär metod. Troligen har ingen omfattande tillverkning skett inom den undersökta ytan eftersom andelen splitter är så liten. Kvartsen från boplatsen vid Stensäng är slagen med både plattformsmetod och bipolär metod. Förutom de vanliga typerna som avfall, splitter, avslag och avslagsfragment förekommer här även ett mikrospån och en skrapa i kvarts. Det finns en svag tendens till tudelning av ytan. Den östra delen förefaller innehålla mer splitter och avfall medan det är inom den västra delen mikrospån, avslag och avslagsfragmentet med slitspår återfinns. Detta kan vara ett resultat ! ! ! ! ! ! ! ! ! ! ! ! 1 st. 2–5 st. 6–10 st. Tom ruta Inmätt kvarts ! ! ! ! ! ! ! ! ! ! ! ! Kerstintorp 0 0 5m 5m ! Åviken ! ! Fig. 20. Spridningsplaner för kvarts. Skala 1:200. ! ! 0 5m Stensäng Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 15 ! ! ! 1 st. 2–4 st. 5–6 st. Tom ruta Inmätt flinta ! Kerstintorp 0 5m ! 0 5m Åviken ! Fig. 21. Spridningsplaner för flinta. Skala 1:200. 0 5m Stensäng 16 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand av att tillverkning/reparering av verktyg skett i den ena delen medan andra delar av boplatsen använts för andra aktiviteter. Vid Stensäng är de små spånen och de fina bipolära avslagen av en annan, ”bättre”, sorts kvarts än övriga avslagsmaterialet på boplatsen. Detta skulle kunna betyda att platsen varit besökt vid två olika tillfällen då man har haft med sig olika omgångar av kvartsredskap. Kvartsteknologin, med mycket bipolär teknik på samtliga boplatser, talar för en datering till mellanmesolitikum, eller möjligen till tidigt senmesolitikum. I samband med slitspårsanalysen nedan har en del av de fynd som i fyndlistan står som kvarts istället klassifice1 st. rat som olika sorters kvartsit. Det finns 2 st. en uppenbar variation i kvalitén hos de Tom ruta 0 5m Stensäng vita stenarna och det är fullt möjligt att en del av materialet inte är kvarts utan omvandlingar som huvudsakligen Fig. 22. Spridningsplan för porfyr, Stensäng. Skala 1:200. består av kvarts. Bland annat fanns det på boplatsen Strandvägen, RAÄ 290 i Motala, ett avslagsmaterial benämnt ultramylonit, vilket inte är helt enkelt Bestämning av flinttyper att skilja från kvartsen (Carlsson 2007:164). Vi har valt att behandla materialet som en enhet, det vill En bergartsanalys omfattande de olika typer av flinta säga som kvarts. En stor del av de vita stenarna är som förekommit på boplatserna har gjorts av Lena helt klart kvarts, en del förefaller ligga i en gränsGrandin och Daniel Andersson på UV GAL. För att zon där klassificeringen antagligen är beroende av de förenkla klassificeringen kom endast tre kategorier personer som gör den. Om de olika kvarts/kvartsitatt användas: sydskandinavisk kritflinta, kambrisk varianterna behandlades var för sig skulle materialet flinta och övrig flinta (till exempel lokalt förekomdessutom bli alltför litet för att man alls ska kunna mande hälle­flintor). säga något om det. Analysen visar att flintan till en helt övervägande del utgörs av en och samma flinttyp, högst sannolikt kinnekulleflinta, ofta också kallad kambrisk flinta. Flintteknologi En, eventuellt två, fyndposter är av sydskandinavisk Den sammantagna mängden flinta från alla tre loflinta, och en är en vulkanit (se bilaga 4). kalerna omfattar 44 små bitar om tillsammans 26,5 gram. Registreringen av fyndmaterialet och den arkeologiska analysen av teknologiska och kronologiska aspekter på fyndmaterialet har för flintan gjorts av Kalle Thorsberg. Han kom fram till att alla tre lokalerna uppvisar likartad sönderdelning. Råvaruekonomi är påtaglig, flintan är använd in till minsta bit. Det finns små rundkärnor, bipolära dito och en spånteknik från koniska småspånskärnor. Däremot finns inte typiska mikrospån eller prepareringsflisor från handtagskärnor. Den troligaste dateringen för alla tre materialen är mellanmesolitikum, det vill säga före handtagskärnans införande. Slitspårsanalys Slitspåranalys av kvarts har gjorts av Kjel och Helena Knutsson, Stoneslab, Uppsala. Analysen syftar till att spåra funktionella skillnader, eller likheter, mellan de tre lokalerna. Inledningsvis riktar slitspårsanalysen in sig på redskap och avslag som har för ögat synligt slitage, eller bruksretusch, och små föremål som skulle kunna vara delar av sammansatta verktyg. Som ett komplement till slitspårsanalysen av kvarts har även några av flintartefakterna analyserats. Av de 38 analyserade artefakterna uppvisar cirka 25 % någon form av slitspår. Analysen visar på varieTre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 17 1 st. 2–9 st. 10–45 st. 75–150 st. Tom ruta Kerstintorp 0 0 5m 5m Åviken Fig. 23. Fördelningen av brända ben på boplatserna. Skala 1:200. 0 5m Stensäng 18 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand Tabell 2. Mängden brända ben på de tre boplatserna. Lokal Kerstintorp, RAÄ 205 Åviken, RAÄ 211 Stensäng, RAÄ 212 Antal fragment Vikt i gram 3 0,5 4 0,8 ca 500 90 rade användningsområden där man inte bara satt och väntade på att lämpligt byte skulle dyka upp invid en specialiserad jaktlokal. Slitspår som tolkats som bearbetning av ben, av att man skurit kött och eventuell kontakt med råhud kan ju anses höra hemma på en mindre, och tillsynes ganska kortvarig, boplats vars lokalisering i huvudsak är anpassad för jakt. Men mellan jakt- och slaktpassen har man ägnat sig åt andra sysslor. Man har snidat i trä, bearbetat snäckskal och skurit gräs med ett redskap av sammansatta småspån. För en mer detaljerade redogörelse för slitspårsanalysen se bilaga 5. Osteologi Det fanns endast få brända ben på boplatserna Kers­ tintorp och Åviken, medan Stensäng tillhandahöll ett lite mer omfattande material. Vid Kerstintorp kommer de tre små benfragmenten från samma yta som de flesta fynden, mellan grustäkterna i sydost. Vid Åviken framkom fyra fragment bränt ben i den stora gropen, i anslutning till dess djupaste parti men relativt högt upp i stratigrafin. Vid Stensäng låg en stor del av benen samlade i ett nord–sydligt till nordost–sydvästligt stråk i norra delen av den stenfria ytan. Koncentrationen med brända ben omfattade cirka 4 m2. En osteologisk analys av de brända benfragmenten har gjorts av Leif Jonsson, Osteology, Göteborg. Han konstaterar att för Kerstintorp och Åviken kan man se att det rör sig om ben från medelstort eller mindre däggdjur. Om benen från Stensäng finns mer att säga. Benmaterialet består uteslutande av däggdjur av medelstorlek. I de fall arten har kunnat bestämmas rör det sig om bäver. Jonsson konstaterar att det finns minst två individer i det genomgångna materialet, men att benen sannolikt representerar ett mycket större antal djur. Det rör sig om vuxna djur, inga ben från ungar har identifierats. Genom ålders- fördelningen kan man anta att det rör sig om jakt under vårvintern, något som varit vanligt under historisk tid. Ben från bäverns fötter är kraftigt underrepresenterade varför vi får tänka oss att de fortfarande satt kvar i det avflådda skinnet. Också underkäkarna förefaller underrepresenterade så även dessa kan ha tagits tillvara för att användas som redskap. Se även bilaga 6. C-analys 14 Från samtliga tre lokaler finns brända ben som lämnats för 14C-datering. Det rör sig om små fragment som för Kerstintorps och Åvikens del bestämt som mindre till medelstort däggdjur. Från Stensäng har identifierat ben från bäver valts ut. Tyvärr var mängden brända ben från Kerstintorp i minsta laget, ett försök att utvinna tillräckligt med daterbart material gjordes trots det och man har lyckats få en fullt trovärdig datering. Från Åviken har även träkol från gropen daterats. Anledningen till att två 14C-analyser gjorts på materialet från Åviken var att säkerställa relationen mellan nedgrävningen och fynden. Föremålen ger en datering till mellanmesolitikum men gropen kan ju vara av betydligt yngre datum. De brända benen har ju samma kontext som kvarts och flinta. Om de brända benen ger en datering som är samstämmig med fynddateringen kvarstår osäkerheten om gropen är samtida med fynden eller inte, medan en datering av träkol från gropens botten mer direkt knyter an till själva gropgrävandet. Fosfatkartering Fosfatanalysen av de tre boplatserna syftade till att ytterligare belysa skillnader och likheter mellan lokalerna. Fosfatvärdet kan visa på andra aktiviteter än den redskapshantering som avspeglas i förekomsten av slagen sten. Från Kerstintorp har sju prov analyserats, från Åviken tre och från Stensäng 20 prov, jämt fördelade över de undersökta ytorna. Proven har analyserats med citronsyrametoden vid Fosfatlaboratoriet i Visby. Resultatet av fosfatanalysen är något spretigt. Värdena ligger mellan 7 och 186 P°. På alla tre lokalerna finns värden över 100 P°. De högsta värdena kommer Tabell 3. Sammanställning av resultatet från 14C-analysen. Provnr. Ua-28573 Boplats RAÄ 205, Kerstintorp Kontext R4+R18+R25 Material Bränt ben, däggdjur 14 C-ålder BP 8520 ±140 Ua-28574 Ua-28575 RAÄ 212, Stensäng RAÄ 211, Åviken R19 R8, grop A1 Bränt ben, bäver Bränt ben, däggdjur 8425 ±55 7265 ±55 Ua-28576 RAÄ 211, Åviken R8, grop A1 Kottefjäll av tall 7875 ±50 Kalibrerat värde 1 sigma 7740–7440 BC, 7410–7350 BC 7580–7470 BC 6220–6130 BC, 6120–6060 BC 6820–6640 BC Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 19 ! ! ! ! ! ! ! 0 4m ! Kerstintorp 0 Åviken Schaktkant Ruta Gräns för jordart Stubbe Berg i dagen Stenblock ! ! ! ! ! 10 m ! ! ! ! ! ! ! o ! ! ! ! ! ! ! 7–50 P o 51–100 P o 101–150 P o 151–200 P ! ! ! ! ! ! ! 0 4m Stensäng Fig. 24. Fosfatvärdenas fördelning på de olika lokalerna. Skala 1:300. från Åviken, där två av tre analyserade prover gav värden över 150 P°, det tredje provet är inte heller anmärkningsvärt lågt. På de övriga två boplatserna är variationen stor inom respektive lokal och något tydligt mönster framträder inte omedelbart. Vid Kerstintorp återfinns det ända värdet över 100 P° i den sydöstra delen, alltså i nära anslutning till den yta där de flesta fynden kom. Närheten till ladugården skulle kunna vara ett bekymmer för förståelsen av fosfatvärdena på boplatsen, men risken för sentida påverkan (gödsel) får ändå anses låg då boplatsen ligger markerat högre i terrängen än ladugården. 20 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand Vid Stensäng ger resultatet från fosfatanalysen än mer att fundera över. Tre värden över 100 P° har noterats. Ett av dessa fanns i anslutning till fyndkoncentrationen i norr, som preliminärt tolkats som avsiktligt hopsamlat avfall, en plats där det förefaller rimligt att förvänta sig ett förhöjt fosfatvärde. Ett av värdena över 100 P° ligger på den planare delen av den stenfria ytan; här finns en del fynd men inga mängder. Det tredje fosfatvärdet över 100 P° ligger i sin tur i den västra delen av schaktet där inga/få fynd iakttagits. Det är möjligt att de förhöjda värdena speglar helt olika aktiviteter som genomförts inom olika delar av boplatsen. Slutledning Likheterna mellan boplatserna är fler än skillnaderna. I flintmaterialet kan inga skillnader mellan platserna spåras. Det representerar ett mellanmesolitiskt material med småspån från koniska spånkärnor. Slitspårsanalysen visar på variation i aktiviteterna och denna variation är lika stor på alla tre platserna. Kvartsmaterialets sammansättning antyder att Åvikenboplatsen på något sätt avviker från de andra. Den stora gropen och de något högre fosfatvärdena skiljer också ut Åviken från de båda andra platserna. Det gemensamma verkar vara att det är små grupper av människor som vistats här, men av skilda orsaker. Det finns dock likheter på en övergripande nivå som gör att man kanske kan tala om någon typ av kulturell gemenskap, men att boplatserna ändå skildrar skilda grupper eller aktiviteter. Både Kalle Thorsberg, vad gäller flintan, och Christina Lindgren, vad gäller kvartsen, väljer beteckningen mellanmesolitiskt för respektive fyndmaterial. För kvartsen, och då främst vad gäller Åviken, skulle även senmesolitikum kunna komma ifråga. 14C-dateringarna visar att Kerstintorp och Stensäng är helt samtida, medan Åviken är cirka 1 000 år yngre. Det finns problem med benämningen av den tidsperiod boplatserna faller inom. Olika kronologiska enheter, som omfattar delvis olika och överlappande faktiska tidsavsnitt, är i bruk i olika delar av landet. Även den förhållandevis neutrala benämningen mellanmesolitikum kan stå för olika faktiska tidsavsnitt. En jämkning mellan dessa uppdelningar gjordes i ”Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige” där man enades om tidsintervallerna 8 000–6 500 f.Kr. för tidigmesolitikum, 6 500–5 000 f.Kr. för mellanmesolitikum och 5 000–4 000 för senmesolitikum (Larsson m.fl. 1997). Enligt denna nomenklatur skulle Kerstintorp och Stensäng anses vara tidigmesolitiska medan Åviken ligger i mellanmesolitikum. Nu har begreppet mellanmesolitikum presenterats med sådan bestämdhet i samband med klassificeringen av stenmaterialen att det ändå är denna benämning som används för alla tre boplatserna. Boplatserna har legat nära Vätterns strand. Kerstintorp och Åviken låg förmodligen i direkt anslutning till stranden och Stensäng med ett något tillbaka- draget läge. Likheten i läge mellan Kertintorp och Åviken har inte gett några andra specifika likheter, utöver de generella likheterna i hela fyndmaterialet. Det är istället den kronologiska skillnaden som framträder. Benmaterialet från Stensäng, i kombination med de topografiska förutsättningarna, tyder på att platsen är speciellt vald för bäverjakt. Avsaknaden av ett mer omfattande benmaterial på de båda andra boplatserna gör att vi inte vet om detta ska ses som avvikande, eller om bäverjakt var allmänt förekommande. Kerstintorp och Stensäng är enligt 14C-dateringarna samtida med boplatsen vid Knutstorp i Hidinge socken, Närke (Holm & Thorsberg 2006). En boplats med en helt annan karaktär än boplatserna längs riksväg 49. Knutstorp var en boplats som nästan helt saknade fyndmaterial och där det istället dokumenterats ett tjugotal gropar av varierande karaktär. Möjligen finns en liknande boplats, med få eller inga fynd men 14C-daterade anläggningar, vid Aspa (Pettersson 1997) och som är samtida med Åvikenboplatsen. De mesolitiska boplatserna längs riksväg 49 har få fynd men är mer att betrakta som vanliga boplatser med en viss mängd slagen sten, kvarts och flinta, och inga eller enstaka anläggningar. De tre mesolitiska boplatserna vid Svartkärret, som framkom i samband med E 18 undersökningarna öster om Örebro, är från samma tidsavsnitt som boplatserna längs riksväg 49. De har alla legat på stranden av Littorinahavet vid olika tidpunkter och idag på lite olika nivå över dagens havsyta. 14Cdateringarna av platserna ligger mellan cirka 7 000 f.Kr. för den äldsta och 6 000 f.Kr. för de yngre. Fyndmaterialet präglas av tydlig handtagskärnetradition vad gäller kvarts och kvartsit. Det finns också kambrisk flinta som, liksom på boplatserna längs riksväg 49, har fragmenterats hårt innan den kasserades. På boplatserna vid Svartkärret finns en viss inblandning från senneolitikum och bronsålder (Falkenström m.fl. 2005a, b, c; Guinard muntlig upgift). I södra delen av Vättern är det knepigt att hitta samtida boplatser eftersom dessa, om de låg vid sjöns stränder, idag ligger under vattnet. Längre in i Småland finns exempel på samtida boplatser vid Anderstorp i Gislaved socken (Pagold 1992) och vid Forsheda (Persson 1997). Boplatsen vid Forsheda har Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 21 legat vid Fornbolmen, som liksom Fornvättern tippat så att stranden nu ligger längre söderut vid dagens Bolmen. Den stora boplatsen vid Strandvägen i Motala (Carlsson 2004, 2007), är något yngre än alla tre boplatserna längs riksväg 49 och passar inte för direkta jämförelser i det här sammanhanget. Eklundhov (Larsson m.fl. 1997), är däremot en liknande stor och fyndrik boplats som ligger i samma tidsavsnitt som de här boplatserna. Dessa exempel visar tillsammans på ett varierat sätt att utnyttja landskapet under mesolitikum. Både små och stora boplatser, med och utan fynd, placerade i olika lägen i landskapet, var alla delar av samma komplexa stenålderssamhälle och alla delarna bör beaktas. Att kvarts dominerar som råmaterial i östra Mellansverige, till skillnad mot situationen i västra och södra Sverige där flintan i det närmaste är allenarådande, är ett allmänt känt faktum (jfr Åkerlund 1996:36ff; Larsson 2003). Liksom att artefakter av de båda materialen har sipprat långt in i det område som domieras av det andra materialet, till exempel enstaka små spån av flinta vid Eklundshov och Jordbro Industriområde på Södertörn (Gustafsson & Lindgren i manus; Lindgren & Lindholm 1998) och slagen kvarts vid Hjälmsjön i norra Skåne (Knarrström 2000:160). Även på regional nivå framträder övergången från kvartsdominerade boplatser i öster mot flintdominerade i väster. Vid en jämförelse av kända boplatser runt norra Vättern i sydöst respektive runt viken Lillskagern i sjön Skagern i nordväst framgår att båda materialen förekommer på de flesta av boplatserna men att andelen flinta är större i nordväst och kvarts i sydöst (Holm 2008). Användning av kambrisk flinta till handtagskärnor, kölskrapor med mera under främst senmesoliti- 22 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand kum, som Kindgren beskrev 1991, stämmer inte med våra resultat. Det förefaller som om man under mellanmesolitikum har en östlig spridning av kambrisk flinta, som på boplatserna längs riksväg 49 och med flera exempel på Södertörn, och som inte har att göra med handtagskärnetraditionen. Fig. 25. Norra Vätterns skärgård, en miljö inte olik den som fanns här då människorna under mesolitikum besökte boplatserna som nu ligger under nya riksväg 49. Foto: Jenny Holm. Utvärdering av undersökningarna Efter förundersökningarna stod det klart att boplatsen vid Kerstintorp var skadad och inte skulle kunna ge tillräcklig information om till exempel inre organisation, och att endast en liten del av boplatsen vid Åviken berördes av vägbygget. Den insats med en mindre mängd ¼ meterrutor får anses ha gett ett fullt rimligt resultat på de här lokalerna. Möjligen skulle hela den berörda delen av den stora grop som fanns vid Åviken ha undersökts för att få ett bättre grepp om denna anläggning. För boplatsen vid Stensäng, som visade sig vara mycket välbevarad med anhopningar av avfall och mer fyndtomma ytor, kan man diskutera om en mer heltäckande undersökning hade kunnat tillföra mer kunskap. Skulle det ha varit möjligt att identifiera någon form av bostadskonstruktion, till exempel utifrån fyndspridning och en tätare fosfatkartering? Vi kan anta att vi samlat in cirka 25 % av det totala fyndmaterialet på platsen. Skulle en mer yttäckande fyndinsamling, med ett resultat närmare 100 % av de efterlämnade fynden, ha gett en annan bild av lokalen? Skulle till exempel ytterligare tidshorisonter i boplatsens historia ha dykt upp? Eller skulle vi bara få fyra gånger så många saker av samma sort? Flera exempel har framförts som visar osäkerheten i det resultat man får fram om man endast gräver en mindre mängd provrutor (Björk 1997; Biwall m.fl. 2007). Det är bland annat risk för att man missar de få mer exotiska fynd som finns på en boplats. Sådant som kan ge information om långväga kontakter. Det är också möjligt att man helt missförstår spridningsbilden. Niclas Björk (1997) visar exempel på hur en provrutsgrävning som omfattade 4 % av en boplats gav en omvänd fördelning av keramik i förhållande till det slutgiltiga resultatet då hela boplatsen undersökts. Nu är kanske inte risken så stor att vi skulle ha fått en så dålig samstämmighet mellan grävresultatet och de faktiska förhållandena för boplatsen vid Stensäng eftersom vi ändå undersökt cirka 25 % av boplatsytan. De exotiska fynden, som kan ha funnits, har vi inte hittat. Därutöver har undersökningarna gett ett gott resultat som visar på likheter och skillnader mellan boplatserna och där stenmaterialet har drag från i olika geografiska delar av den mellanmesolitiska samtiden. Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 23 Referenser Biwall, A., Larsson, F. & Lindberg, K-F. 2007. Arkeologisk metodik, en översikt. I: Stenbäck, N. (red.) Stenåldern i Uppland. Uppdragsarkeologi och eftertanke. SAU, Riksantikvarieämbetet, Upplandsmuseet. Arkeologi E4 Uppland – studier, volym 1. s. 441–465. Björk, N. 1997. New Perspectives on the Pitted Ware Culture in Northern Swedden. I: Burström, M. & Carlsson, A. (red). Current Swedish Archaeology, Vol. 5. 1997. The Swedish Archaeological Society. s. 19–39. Carlsson, T. (red.) 2004. Mötesplats Motala – de första 8 000 åren. Riksantikvarieämbetet. Carlsson, T. 2007. Mesolitiska möten. Strandvägen, en mesolitisk boplats vid Motala ström. Acta Archaeologica Lundensia, Serie in 8°, No 54. Lund. Falkenström, P., Guinard, M. & Stenbäck, N. 2005a. Mesolitisk boplats RAÄ 83:1. Delområde Västra Via. Arkeologisk förundersökning. Västra Via 1:4, RAÄ 83:1, Vintrosa socken, Närke, Örebro län. SAU rapport 2005:1. Uppsala. – 2005b. Mesolitisk boplats RAÄ 83:2. Delområde Västra Via. Arkeologisk förundersökning. Västra Via 2:4, RAÄ 83:2, Vintrosa socken, Närke, Örebro län. SAU rapport 2005:2. Uppsala. – 2005c. Mesolitisk boplats RAÄ 83:3. Delområde Västra Via. Arkeologisk förundersökning. Västra Via 1:4, RAÄ 83:3, Vintrosa socken, Närke, Örebro län. SAU rapport 2005:3. Uppsala. Gustafsson, P. & Lindgren, C. Manuskript. The Eklundshov site. I: Åkerlund, A. m.fl. (red.) Södertörn. Interdisciplinary Investigations of Stone Age Sites in Eastern Middle Sweden. Riksantikvarieämbetet. UV Mitt. Holm, J. 2008. Tiveden – stenålder i gränstrakt. I: Bergold, H., (red.), Blick för Bergslagen. Årsbok 2008. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. UV Bergslagen. Stockholm. Holm, J. & Lindgren, C. 2007a. Kerstintorp. Mesolitisk boplats. Riksantikvarieämbetet, UV Bergslagen, rapport 2007:14. Stockholm. – 2007b. Stensäng. Mesolitisk boplats. Riksantikvarieämbetet. UV Bergslagen, rapport 2007:15. Stockholm. 24 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand – 2007c. Åviken. Stenåldersboplats med slagen kvarts och flinta. Riksantikvarieämbetet. UV Bergslagen, rapport 2007:16. Stockholm. Kindgren, H. 1991. Kambrisk flinta och etniska grupper i Västergötlands senmesolitikum. I: Browall, H., Persson, P, & Sjögren, K-G. (red.) Västsvenska stenåldersstudier. Gotarc, serie C, arkeologiska skrifter no 8. Göteborgs universitet, institutionen för arkeologi, 1991. s. 33–69. Göteborg. Knarrström, B. 2000. Materialstudier av Skånes äldsta stenålder – om tiden efter Bromme och tidigmesolitisk expansion i norra Skåne. I: Ersgård, L. (red.) Människors platser – tretton arkeologiska studier från UV. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar, Skrifter nr 31. s. 149–166. Stockholm. Larsson, L. 2003. The Mesolithic of Sweden in retropspective and progressive perspectives. I: Larsson, L., Kindgen, H., Knutsson, K., Loeffler, D. & Åkerlund, A. (red.). Mesolithic on the Move. Papers presented at the Sixth International Conference on the Mesolithic in Europé, Stockholm 2000. Larsson, M., Lindgren, C. & Nordqvist, B. 1997. Regionalitet under mesolitikum. Från senglacial tid till senatlantisk tid i Syd- och Mellansverige. I: Larsson, M. & Olsson, E. (red.) Regionalt och interregionalt. Stenåldersundersökningar i Syd- och Mellansverige. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar, Skrifter nr 23. Stockholm. Lindgren, C. 2004. Människor och kvarts. Sociala och teknologiska strategier under mesolitikum i östra Mellansverige. Stockholm Studies in Archeology 29. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar, Skrifter nr 54. Coast to Coast books No 11. Stockholms Universitet. Stockholm. Lindgren, C. & Lindholm P. 1998. En mesolitisk boplats vid Jordbro Industriområde. Haningeleden 4. Riksantikvarieämbetet. UV Stockholm, rapport 1998:73. Stockholm. Munthe, H. 1940. Om Nordens, främst Balticums, senkvartära utveckling och stenåldersbebyggelse. Kungliga svenska vetenskapsakademiens handlingar. Tredje serien, Band 19, N:o 1. Nilsson, E. 1968. Södra Sveriges senkvartära historia, geokronologi, issjöar och landhöjning. Kungliga Svenska Vetenskapsakademiens handlingar, Fjärde serien, Band 12, Nr 1. Norrman, J. 1964. Lake Vättern. Investigations on shore and bottom morphology. Meddelanden från Uppsala universitets geografiska institution, Ser. A, Nr. 194. Pagold, M. 1992. Smålands äldsta(?) boplats funnen långt inne i landet. I: Populär arkeologi, årgång 10, nr 3, 1992. Persson, C. 1997. Mesolitikum i Jönköpings län. I: Det nära förflutna – om arkeologi i Jönköpings län. Småländska kulturbilder 1997. Meddelanden från Jönköpings läns hembygdsförbund och stiftelsen Jönköpings läns museum, LXVII. Pettersson, O. 2006. Riksväg 49, Stubbetorp–Rude. Riksantikvarieämbetet. UV Bergslagen, rapport 2006:9. Stockholm. – 1997. Telekabel, Askersund–Igelbäcken. Riksantikvarieämbetet. UV Stockholm, rapport 1997:1. Stockholm. Åkerlund, A. 1996. Human Responses to Shore Displacement. Living by the Sea in Eastern Middle Sweden during the Stone Age. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar, Skrifter nr 16. Studier från UV Stockholm. Stockholm. Muntliga uppgifter Michel Guinard. Arkeolog. SAU, Uppsala. Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand 25 Administrativa uppgifter Riksantikvarieämbetets dnr: 423-3585-2007. Länsstyrelsens dnr: 431-03478-2007. Projektnummer: 10779 (f.d. 1810150). Undersökningstid: 22 oktober till 2 november 2007. Projektgrupp: Jenny Holm, Gunlög Graner och Martin Edlund, samt Christina Lindgren (registrering av kvarts) och Kalle Thorsberg (registrering av flinta). Underkonsulter: Hallafors schakt AB, Vintrosa. Analyser: Bergartsanalys: Lena Grandin och Daniel Andersson, UV GAL, Uppsala. 14C-analys: Göran Possnert och Maud Söderman, Ångströmslaboratoriet, Uppsala. Fosfatanalys: Ove Cederlund, Fosfatlaboratoriet, Visby. Osteologi: Leif Jonsson, Osteology, Göteborg. Slitspårsanalys: Kjel och Helena Knutsson, Stoneslab, Uppsala. Vedartsbestämning: Ulf Strucke, RAÄ UV Mitt, Stockholm. 26 Tre mesolitiska boplatser vid Fornvätterns strand Exploateringsyta: 7 km väg, ca 300 000 m2. Undersökt yta: 200+40+155 m2. Läge: Ekonomiska kartan, blad 9E 4j. Koordinatsystem: RT90, 2,5 gon V. Koordinater för undersökningsytans sydvästra hörn: Kerstintorp, RAÄ 205: x 6 520 920 y 1 444 200. Åviken, RAÄ 211: x 6 522 530 y 1 446 610. Stensäng, RAÄ 212: x 6 521 910 y 6 445 605. Höjdsystem: –. Dokumentationshandlingar som förvaras i Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), RAÄ, Stockholm: 31 st. digitala foton med Unr 4588_1–31. Fynd: Fynd från Kerstintorp med Fnr 1–77, från Åviken med Fnr 1–16 och från Stensäng med Fnr 1–86 förvaras på UV Bergslagen tillsvidare i väntan på fyndfördelning.