spåren efter mesolitikum

Arkeologi 100p
SPÅREN EFTER MESOLITIKUM
- en studie av tio mesolitiska platser i sydöstra Sverige
Rebecca Hjorth
Magisteruppsats 20p
Högskolan i Kalmar
Vårterminen 2007
Handledare: Mats Larsson
Humanvetenskapliga institutionen
Examinator: Ulf Näsman
1
Tack Mamma & Pappa
för många års stöd,
många uppmuntrande ord
& för att ni tror på mig!
♥
1
ABSTRACT
Hjorth, R. 2007. Spåren efter mesolitikum - en studie av tio mesolitiska platser i sydöstra
Sverige. Traces of Mesolithicum – a study of ten mesolithic locations in southeast Sweden.
Magisteruppsats i arkeologi. Högskolan i Kalmar vt 2007.
The paper focus on the first people in south-east Sweden. I investigate why they moved to the
north, how they adapted to a new environment, and how they used new materials. I study ten
locations in my investigation, which starts with Årup in north-east Scania, and ends with
Mörby in Östergöland. The survey deals with the research history concerning the Mesolithic
Stone Age in southern Scandinavia, and why ethnicity, adaptability, imagination and the will
of survive is so important to us human beings.
Keywords: Mesolitikum, kolonisationsprocess, råmaterial, landskap, sydöstra Sverige
1
FIGURLISTA
Framsida Skiss av Björn Nilsson av Vindskyddet i Årup (Karsten & Nilsson 2006:91).
1. Sverige idag & 7500 BC (Andersson et al 2004:73 & Burenhult 1999).
2. Kvarts & flintkarta (Carlsson 2004:55).
3. Paleografisk rekonstruktion för Norden, under fyra olika perioder.
Kartorna är framställda av Nils-Olof Svensson (Burenhult 1999:164ff).
4. Bilden visar var inlandsisen stod under olika årtusenden (Nordqvist 1999:174).
5. Lancett, snedpil och tvärpilar (Burenhult 1999:184).
6. Liten geologisk ordlista (Emanuelsson et al 2002:327ff & Lundqvist 2002:15).
7. Kartan visar Årup runt 8000 f.Kr (Carlie 2003:25).
8. Åruplämningarnas placering (Carlie 2003:130).
9. Hydda SÖ. Bild av Björn Nilsson (Karsten & Nilsson 2006:107).
10. Vindskyddet. Bild av Björn Nilsson (Karsten & Nilsson 2006:91).
11. Hydda N1 och N2. Bild av Björn Nilsson (Karsten & Nilsson 2006:138).
12. 14C-dateringar från Årupundersökningarna. (Hanlon 2003:35).
13. Mikrolitteknik – de skilda tillverkningsstadierna för mikroliter,
samt indelning av spån för tvärpilar (Wyszomirska et al 1999:26).
14. Blekingekarta med några mesolitiska platser utritade (Hedgren 1983:7).
15. Diagram över det funna materialet vid Påboda (Petersson 2001:15).
16. Kalmarkusten med Tingby och Söderåkra utmärkta (Nilsson et al 2002:7).
17. Strandnivå på 12,5 meter (Nilsson et al 2002:11).
18. Flinttyper och det stenmaterial man fann vid Tingbyundersökningarna
(Nilsson m.fl. 2002:68).
19. Hyddlämningar (Nilsson et al 2002:38).
20. 14C-dateringar från Tingbyundersökningarna 1988-1989 (Nilsson et al 2002:42).
21. Karta över boplatsområdet i Lofta, idag till vänster och till höger en havsnivå på
30 meter över havet. Jag har märkt ut Södralund på båda kartorna för lättare
orientering. (Gustafsson & Petersson 2002:4,20)
22. Diagram över råmaterialets fördelning i vikt (Gustafsson & Petersson 2002:17).
23. Fornlämningar runt Järnsjön. Den heldragna linjen är den rekonstruerade
strandlinjen, medan Oppsjöns och Järnsjöns nuvarande utbredning är gråtonad
(Ritning av Per Sarnäs. Rosberg 1994:3).
24. Cirkeldiagram över materialfördelningen på boplatserna AI och AII, samt
cirkeldiagram över antalet fynd av lokalt tillgängligt råmaterial jämfört med
det importerade (Rosberg 1994:8,17).
25. 14C-dateringar från två härdgropar i Storlyckan (Larsson & Molin 1999:24).
26. Artefakter från undersökningen i Storlyckan
(Larsson & Molin 1999:17; 2000:11; Larsson 2003:31).
27. Karta som visar de mesolitiska boplatserna i Östergötland (Larsson 1996:2).
28. Dateringar ifrån undersökningarna i Högby (Larsson 1996:23).
29. Tabeller över fynden från de två olika boplatslämningarna. Man kan se att
boplatsen i norr innehöll betydligt fler fynd (Larsson 1996:14 &18).
30. Det bearbetade stenmaterialet från undersökningen i Mörby (Kaliff et al 1997:27).
31. Här redovisas det bearbetade stenmaterialets sammansättning utifrån antalet
registrerade fyndposter (Kaliff m.fl. 1997:36).
32. Kvarts & flintkarta (Carlsson 2004:55).
1
s.2
s.5
s.9
s.10
s.12
s.13
s.14
s.14
s.15
s.16
s.16
s.17
s.18
s.19
s.21
s.22
s.23
s.24
s.24
s.25
s.26
s.27
s.28
s.28
s.30
s.31
s.32
s.32
s.33
s.35
s.36
s.36
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
ABSTRACT
FIGURLISTA
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING
s.1
2. MÅLSÄTTNING, METOD & TEORI
s.2
3. FORSKNINGSHISTORIK
s.7
4. SPÅREN EFTER MESOLITIKUM
s.9
5. CASE STUDIES
s.14
5.1. Årup
5.2. Lönebostället vid Mörrumsån
5.3. Påboda
5.4. Söderåkra
5.5. Tingby
5.6. Stenåldersboplatsen i Lofta
5.7. Järnsjön
5.8. Storlyckan i Östergötland
5.9. Högby i Östergötland
5.10. Mörbyboplatsen
s.14
s.18
s.20
s.22
s.23
s.26
s.28
s.30
s.32
s.34
6. DISKUSSION
s.37
7. SAMMANFATTNING
s.40
REFERENSER
s.41
BILAGA
s.45
1
1
1. INLEDNING
Anledningen till att jag valde att jobba med mesolitikum var att jag våren 2006 praktiserade
på Kalmar läns museum. Där skrev jag om mesolitikum i Kalmar län, och kartlade boplatser,
fyndplatser och lösfynd. Arbetet skulle komma att ingå i Kalmar läns museums arkeologiska
forskningsprogram. Med den breda grunden jag skapade mig den våren, bestämde jag mig för
att fortsätta att studera mesolitikum, men att utöka mitt område utanför Kalmar läns gränser.
Min ambition med detta arbete var att skriva om mesolitikum i hela sydöstra Sverige, det vill
säga nordöstra Skåne, Blekinges län, Kronobergs län, Jönköpings län, Kalmar län och
Östergötlands län. Men bristen på relevant litteratur och svårigheten att få tag på arkeologiska
rapporter gjorde att underlagsmaterialet blev ojämnt. En undersökning på det material jag fått
fram skulle då ge en felaktig bild av mesolitikum i sydöstra Sverige, och min analys skulle
därför bli missvisande. Jag valde därför att se över det material jag fått fram, och se vad för
slags undersökning som kunde baseras på det. Det jag kunde se var att jag hade mycket
information om mesolitiska kustbosättningar. Jag valde då att vinkla min undersökning mot
just dessa mesolitiska kustbosättningar, utifrån mina tidigare frågeställningar. Men jag fann
det intressant att ta med några inlandsboplatser, för att se om jag kunde jämföra de olika
bosättningarna. Min undersökning börjar vid Årup i nordöstra Skåne, och fortsätter sedan till
Blekinge, där jag analyserat de mesolitiska boplatserna vid Mörrum. Jag går sedan vidare in i
Kalmar län där jag tar upp de mesolitiska platserna i Söderåkra, Påboda, Tingby, Lofta och
Järnsjön. Undersökningen slutar i Östergötland vid boplatserna i Storlyckan, Högby och
Mörby.
I uppsatsen använder jag mig av olika dateringar, på grund av att mitt källmaterial ej
presenterade dateringar i samma kalibrerade form. Det jag har märkt är att man använder
olika dateringar i de olika länen. Men trots detta har jag försökt att vara så konsekvent som
möjligt genom hela mitt arbete.
1
2. MÅLSÄTTNING, METOD & TEORI
Målsättningen med min magisteruppsats är att studera kolonisationsprocessen under
mesolitikum i sydöstra Sverige. De frågeställningar jag arbetat efter är;
•
•
•
Varför flyttade människan norrut?
Var bosatte de sig och varför?
Hur anpassade människan sig till de nya landskapen och råmaterialen?
Jag är medveten om att det är stora frågeställningar, samt att jag ej kommer att kunna besvara
dem helt. Men jag strävar efter att lägga en bra grund för kommande forskning inom området.
Jag har i mitt artbete haft fokus på människans anpassande till en ny miljö. Hennes identitet
och materiella kultur. Jag har tagit del av arkeologiska rapporter, relevant litteratur, samt fått
hjälp från Blekinge museum och Kalmar läns museum.
Eftersom det finns många fyndplatser med dateringar till mesolitikum i sydöstra Sverige valde
jag att undersöka några av de platser som blivit mest undersökta längs sydöstra Sveriges kust.
Jag valde att först ta fram de platser jag ville arbeta med, och med tanke på det stora området
och uppsatsens begränsning, valde jag tio platser. Nästa steg var att gå igenom allt material
från dessa platser och utifrån detta försöka besvara mina frågeställningar. Jag har arbetat mig
från Årup i söder till Mörby i norr, då jag fann detta naturligast.
Bild 1
Burenhult 1999
2
Jag börjar med att ta upp några källkritiska aspekter och forskningsproblem:
-
Inga källor är kompletta, och det finns ingen samlad kunskapsdatabas. Ibland står det
olika dateringar i olika källor, vilket gör det väldigt svårt att veta vilket som är korrekt.
Allt detta har gjort att det har tagit längre tid att samla in och sammanställa all
information.
-
De olika kunskapsluckorna i Sverige beror även på om det har varit lågt eller högt
exploateringstryck. Där det byggs, grävs det, och det är där arkeologerna har möjlighet att
påträffa fynd, som i sin tur möjliggör forskning som kan leda till nya rön. Sen är det inte
alls säkert att man under en exploateringsutgrävning träffar på några mesolitiska
lämningar.
-
En del mesolitiskt material kan ha gått förlorat i och med att undersökningsmetodiken inte
inledningsvis är anpassad för dokumentationen av en viss typ av lämning.
-
Kostnadsmässigt omöjligt att med en så tidsmässigt arbetskrävande metod som till
exempel vattensållning undersöka hela undersökningsområden. Vissa områden kan därför
uppvisa en högre andel fynd än andra beroende på arbetsintensiteten och kapital.
-
Slättland som övergår i fullåkersbygd, det vill säga äng- och hagmark som omvandlas till
åker. Plöjning och andra odlingsmetoder har förstört en stor del av det arkeologiska
materialet som finns i våra marker sen 1600-talet.
Att forska kring mesolitikum, och andra förhistoriska perioder, fordrar omfattande
litteraturstudier. Ett problem med detta är bristen på fältarbete, vilket egentligen behövs för att
man ska få en bra grund till sin forskning. Detta är en brist i mitt arbete, då jag använt mig av
litteratur, rapporter och redan befintliga teorier för att skapa denna uppsats. Men i min strävan
efter nya tolkningar, känner jag att andras forskning är högst relevant, och nödvändig för att
ens försöka förstå spåren efter mesolitikum.
För att studera kolonisationsprocessen i sydöstra Sverige, och hur människan skapar sig en
identitet, har jag använt mig av Sian Jones (1997) och Knut Andreas Bergsviks (2003) teorier
om arkeologi och etnicitet. Vidare har jag använt mig av Tim Ingolds (2000) teorier om
människans förhållande till landskapet, samt Tom Carlssons, Göran Grubers, Fredrik Molins
och Roger Wiksells teorier om människan och den materiella världen (Carlsson et al 2003).
Men jag börjar med Joel Boaz som skriver:
”The colonisation of new areas with which we are dealing here gradually created new
constellations in which elements from the old area survived while certain other elements were
reshaped to suit the new situation better. By partly changing their material culture, the
newcomers created their own identity but also forged associations with what they had left
behind. In other words, there is a link between the new area and the old one (Boaz
1999:139).”
”The first settlers in an area were confronted with a new problem: the landscape had no
history or identity. New frames and reference were suddenly needed (Boaz 1999:139). ”
Boaz börjar sin diskussion om människan och hennes anpassning till nya miljöer väldigt bra.
Precis som Boaz skriver så har människan i alla tider, vid en tillfällig resa, eller vid permanent
3
flyttande, tagit med sig delar av det de lämnar, men även lämnat mycket kvar. Det behöver
inte alltid handla om materiella ting, utan det kan röra sig om traditioner, känslor och minnen.
Identiteten hos en människa förändras hela livet, tack vare nya upplevelser, bekantskaper och
händelser. Bergsvik diskuterar i sin artikel ”Mesolithic Ethnicity – Too Hard to Handle?”
(2003) att etnicitet först och främst bör ses som ett gränsfenomen, och som ett resultat av
ömsesidig påverkan mellan grupper som uppfattar varandra olika. Bergsvik menar att regional
variation har fått ökat intresse bland de arkeologer som studerar europeisk arkeologi idag.
Ofta delar man vid mesolitisk forskning in artefakter och deras stil, teknologi och råmaterial i
olika grupper och kallar dessa för ”social territories” och ”ethnic groups” (Bergsvik
2003:290). Bergsvik anser att forskare alltför ofta missar den viktiga debatten om etnicitet,
och istället faller tillbaka på det traditionella synsättet att en viss stil, eller ett visst material,
tillhör en viss kultur.
Etnicitet och människans identitet var självklart viktig även under mesolitikum, även om den
då var mer platsbenägen, lokal och kopplad till möte med andra människor. Bergsvik
diskuterar i sin artikel variationen av etniska relationer hos jägare och samlare, där materiell
kultur har varit av stor betydelse. Det är sambanden mellan grupperna som är viktiga, inte
deras etniska skillnad. Likväl som människan har delat tankar om artefakter, stilar och
råmaterial med den närmsta familjen, likaså har man säkert diskuterat det med andra grupper
inom och utanför den närmsta omgivningen. Influenser, tankar och inspirerande idéer som
leder till nya identiteter, och ett mer utvecklat socialt liv. Bergsvik skriver att han tycker att
det är viktigt att man vid studerandet av mesolitikum och etnicitet tar hänsyn till den
socialantropologiska forskningen, att man bör studera etniciteten inom det mesolitiska
samhället som ett socialt strukturfenomen, där människans identitet och gruppens identitet,
samt hur man ser på varandra, står i fokus. Bergsvik kallar det för en social konstruktion av
”vi” och ”dom”, analyserat utifrån kulturella termer. Det är viktigt att vid studerandet av
etnicitet inte bara se till dagens forskning, utan även se bakåt på forskningshistoriken kring
etnicitet som begrepp. Bergsvik menar att det är en djupare forskning som leder fram till att
man kan diskutera etnicitet hos den mesolitiska människan, inte bara studiet av några
artefakter och dess råmaterial.
Sian Jones diskuterar precis som Bergsvik etniciteten under vår förhistoria. Men Jones menar
att det finns en spänning mellan det förflutna och idag. En önskan att veta vad som hände
under mesolitikum, samt en önskan att kunna förstå förhistoriska samhällen. Jones menar att
etniciteten är basen, de väsentliga egenskaperna, hos en grupp människor. Men hon anser
även att den etniska identiteten hos individen eller gruppen är baserad på en föränderlig,
subjektiv och platsidentifierande utveckling, där människorna tar med sig erfarenheter från
sina förfäder, men även från sitt dagliga liv (Jones 1997). Jones och Bergsvik frågar båda
efter etnicitetens innebörd. Hur ska man tolka etnicitet? Inom humanvetenskapen säger man
att etnicitetet har olika definitioner, eftersom man hela tiden tagit till sig nya influenser och
faktorer som integrerar med varandra. Jones talar om fyra olika omständigheter som påverkar
människan och hennes identitet och etnicitet;
”
- The impact of different theoretical and disciplinary traditions (such as neo-Marxism or
phenomenology, psychology or anthropology).
-
The particular aspects of ethnicity being researched (ranging from the socio-structural
dimensions of ethnicity in a plural society, to the cultural construction of ethnic
4
difference, to the effects of ethnic identity on individual performance in education, and so
on).
-
The region of the world where research is being conducted (e.g. American inner cities and
the former Soviet Union).
-
The particular group that is subject of research. (Jones 1997:56)“
Jones diskuterar arkeologi, etnicitet och historia, med nedslag i andra världskriget och vilka
konsekvenser Tredje rikets arkeologi har fått på dagens forskning.
Etniciteten återspeglas i människans föremål, och sättet
den mesolitiska människan väljer råmaterial på är ett bra
exempel på den dualism mellan valet av tillgängligt
råmaterial och sociala strategier. I artikeln ”Between
Quartz and Flint. Material culture and social interaction
2003” som Tom Carlsson, Göran Gruber, Fredrik Molin
och Roger Wiksell skrivit, diskuterar man materiell
kultur och ömsesidig social påverkan. I södra och delar
av västra Sverige dominerar flinta på de mesolitiska
boplatserna, medan boplatserna i öst domineras av
kvarts. Genom att studera mikroliter gjorda av olika
material, samt artefakter, kan man diskutera olika
aspekter av en kultur. Artefakter var inte bara
sammanlänkade med deras användningsområde, utan
spelade även stor roll inom det sociala samhället. Den
materiella kulturen representerar individens och den
kollektiva gruppens speciella kännetecken. Väldigt Bild 2
(Carlsson 2004:55)
tydligt går dock den traditionella flinttekniken att följa,
för där flintan upphör som råmaterial, där upphör även den tydliga europiska flinttraditionen.
Alltför länge associerades mesolitiska platser med enbart flinta. Kvartsen missades och viktig
information kan ha gått förlorad. Men den senaste tiden har attityden förändrats och kvartsen
accepteras nu som ett källmaterial. I brytningszonen finner man blandat material av både
flinta och kvarts. Förändringarna av den materiella kulturen påverkar såklart gruppens sociala
struktur. Men Carlsson och hans kollegor poängterar att ett föremåls värde och mening inte
ligger i vilket råmaterial det är gjort av. Föremål som påträffas långt ifrån deras
ursprungsplats visar de långväga kontakter och den sociala påverkan som funnits mellan de
mesolitiska människorna, inte så mycket deras behov av ett visst råmaterial.
Människan har rest genom olika landskap, sett olika saker och upplevt händelser som
påverkar hela hennes syn på landskapet. Den mesolitiska människan har levt i symbios med
naturen, och lärt sig vad som är bra jaktmarker och var det marina djurlivet är rikt. I Ingolds
bok ”The Perception of The Environment. Essays in livelihood, dwelling and skill” (2000) tar
han upp hur människan upplever sin omgivning. Han fokuserar på hur människan står i
samband med naturen och olika delar av sin omgivning samt förhållandet mellan landskapet
och det vardagliga, samt förhållandet mellan landskapet och det kulturella. Ingold studerar
och diskuterar människan som lever som jägare och samlare. Intressant är att han menar att
forskare ofta delar upp frågor om hur människor påverkar varandra, praktiskt och tekniskt,
med frågor som rör människans inre uppfattning om sitt liv, sin föreställningsförmåga och
fantasi, inom myter, religion och ceremonier. Ingold menar på att man inte ska separera det
5
naturliga och det föreställda, utan väva samman dessa aspekter i sin forskning. Människans
miljö och omgivning är kulturellt grundad, med traditioner, arv och anpassning. Livet börjar
inte på något speciellt ställe, och landskapet blir aldrig komplett, utan är ständigt under
konstruktion. Ingold skriver:
”Human beings do not construct the world in a certain way by virtue of what they are, but by
virtue of their own conceptions of the possibilities of being. And these possibilities are limited
only by the power of the imagination.(Ingold 2000:177)”
Hur man ser på landskapet och hur man tar till sig landskapet har alltid varierat mellan olika
människor och grupper. Det jag anser ger mig min identitet kan ingen annan ta ifrån mig, men
jag kan inte heller kräva att alla andra ska se mig som jag vill. Uppfattningar av, och
anpassande till, nya landskap, beror helt enkelt på vem du är, vilken situation du befinner dig
i, och omgivningen runt dig. Under mesolitikum levde man med naturen, tog endast det man
behövde och trotsade inte naturens nycker. Skulle vi fråga en mesolitisk människa vilken
kulturell grupp hon tillhörde, vilken etnicitet hon relaterar till och vad hon anser om
landskapet, skulle hon antagligen tycka att vi vore dumma. Jag ska, liksom många före mig,
försöka förstå spåren efter mesolitikum.
6
3. FORSKNINGSHISTORIK
Det material som finns om tidigmesolitikum är varierande beroende på län. På grund av
exploateringsarkeologin så väljer arkeologerna inte själva vart och i vilken omfattning man
skall undersöka ett område, vilket bidrar till de olika kunskaperna om mesolitikum. De flesta
undersökningarna på tidigmesolitiska lokaler är gjorda i Skåne, och då främst genom
forskningsundersökningar. Det material jag har använt mig mest av i min magisteruppsats är
de arkeologiska rapporter som skrivits efter de arkeologiska undersökningarna. I dessa har jag
fått bra information om hyddkonstruktioner, fyndposter och stenmaterial.
I Skåne finns de flest kända mesolitiska boplatserna, vilket inte är så konstigt, med tanke på
att Skåne varit isfritt längre än övriga Sverige. Den Skånska arkeologin går tillbaka ända till
1749, då Linnaeus, en professor i naturvetenskap på universitetet i Lund, hade en ”Scanian
Journey” (Andersson et al 2004:10). I Skåne ligger även Europas äldsta arkeologimuseum,
Lunds Universitets Historiska Museum som öppnades 1805 och hade en stenåldersprofil
(a.a:10). Det var samlingarna i Lund och samlingarna på Nationalmuseum i Köpenhamn som
blev grundstenarna inom arkeologin, och dess roll som en vetenskap. Magnus Bruzelius och
Sven Nilsson var två män vid universitetet i Lund som kom att syssla med arkeologi, och
Nilsson gav, 1838-1843, ut arbetet The Primitive Inhabitants of Scandinavia: An Essay on
Comparative Ethnography (a.a:11). Otto Rydbeck och John-Elof Forssander följde deras fotspår. Under 1940-talet grundades det i Lund ”The Mesolithic Laboratory”, där Carl Axel
Althin var en av ledarna (a.a:12f). Många kända arkeologer studerade vid laboratoriet i Lund,
bland annat Mats P. Malmer (Lilla Loshult), Holger Arbman och Bengt Salomonsson. Märta
Strömberg, Axel Bagge och Berta Stjernquist är tre andra arkeologer som bör nämnas
(a.a:13). På 1970-talet började Lars Larsson (Ageröd, Segebro, Skateholm) och Stig Welinder
studera arkeologi. Senare arbeten om stenåldern har skrivits av Christopher Tilley och Göran
Burenhult (Arkeologi i Norden 1 1999). Mesolitiska lokaler i Skåne är bland annat Tågerup
(Karsten & Knarrström 2003) och Årup (Hanlon 2003). De mesolitiska lämningarna återfinns
framförallt i områdena kring de stora sjöarna Oppmannasjön, Ivösjön, Hammarsjön och
Råbelövsjön samt utmed Skräbeåns lopp. De stenåldersboplatser som är kända i Årups
närområde har främst framkommit i samband med den ekonomiska kartans revidering och
den därmed sammanhängande fornminnesinventeringen. Nordöstskånes mest kända
mesolitiska fynd är graven från Barum vid Bäckaskog i Kiaby socken vid Oppmannasjöns
östra strand. Graven har daterats till den yngre delen av tidigmesolitikum (Hanlon 2003:4f).
Det arkeologiska intresset för stenåldern i Blekinge och södra Småland har sitt ursprung i
andra hälften av 1800-talet. Ett tidigt arkeologiskt verk över stenåldern i Blekinge var J A A
Worsaaes Blekingske Mindesmærker fra Hedenold, betragtade i deras Forhold til de övrige
skandinaviske og europeiske Oldtisminder, som kom 1846 (Nilsson 2003:125f). I Blekinge
utfördes tidigt mer eller mindre systematiska stenåldersundersökningar. Kända utgrävningar
av stenåldersboplatser är de som gjordes av Axel Bagge och Knut Kjellmark vid Siretorp, på
1910-1930-talet. Dessa undersökningar resulterade bland annat i boken Stenåldersboplatserna
vid Siretorp i Blekinge, som kom ut 1940 (Bagge & Kjellmark 1940). Under efterkrigstiden
svalnade intresset för stenålder i Blekinge och fick först sitt uppsving igen på 1970-talet, då
Karl-Axel Björkquist och Thomas Persson tog tag i undersökningarna. De undersökte och
karterade ett stort antal stenålderslämningar i mellersta Blekinge. Däremot har det inte gjorts
någon modern sammanfattning av Blekinges stenåldersmaterial (Nilsson 2003:128).
7
Intresset för Kalmar läns förhistoria väcktes redan i början av förra seklet, varifrån det finns
en rad sammanställningar (t ex Bærendtz 1907, Gustawsson 1925, Stale 1939). Gemensamt
för dem är att stenåldern redovisas översiktligt. Betydligt mer ingående är Nils Åberg i
Kalmar läns stenålder och senare Kalmar läns förhistoria, i vilka han noggrant redogör för
det dåvarande källäget (Åberg 1913, 1923). Vid denna tidpunkt fanns endast en känd boplats,
men däremot ett rikt lösfyndsmaterial. Efter Åbergs arbeten är det först i slutet av 1970-talet
som materialet från Kalmar läns mesolitikum återigen lyfts fram i ljuset. Då utkommer
Kalmar stads historia i vilken Ulf-Erik Hagberg studerar de stora trindyxboplatserna i
framförallt norra Möre (Hagberg 1979). Det hade dock inte tillkommit något nytt källmaterial.
Det var först i och med den lösfyndsinventering som genomfördes i Kalmar kommun under
åren 1980-86 som ett nytt stort källmaterial tillkom. Projektet genomfördes av Kalmar läns
museum och hembygdsföreningarna i Kalmar kommun. Denna målmedvetna
specialinventering efter stenåldersboplatser gjorde att kunskapen om de mesolitiska
tidsperioderna ökade radikalt. Inventeringen var riktad mot såväl enstaka lösfynd som boplatsmaterial och utmynnade i ca 260 nyregistrerade boplatser, varav ett fyrtiotal av
bedömdes vara mesolitiska (Westergren 1988). Ytterligare ett stort källmaterial har tillkommit
i samband med de senaste decenniernas ökade arkeologiska undersökningsverksamhet vid
Kalmar läns museum. Totalt har ett 50-tal undersökningar resulterat i 14C-dateringar och/eller
fynd från mesolitikum. Genom åren har ett relativt stort antal mesolitiska boplatser
framkommit i samband med arkeologiska undersökningar och än fler har identifierats genom
ytinventeringar. Trots detta finns endast ett fåtal sammanställningar över det mesolitiska
materialet i området (jämför till exempel Westergren 1988, 1995). I samband med undersökningarna inför omläggningen av väg E22 har ytterligare mesolitiska lämningar blivit
undersökta; såsom Binga-Hossmo, Kölbygärde, Ljungby, Söderåkra, Bruatorp och Påboda
(Magnusson (red) et al 2001).
I Östergötland är tidigmesolitikum inte så välkänt. Det beror dels på bristande
forskningsinsatser och dels på att slättlandet mellan Ödeshög och Motala inte berörts av så
mycket exploateringsundersökningar. Fram till mitten av 1970-talet var det material som
fanns om mesolitikum i Östergötland rätt litet. Vid Hånger i Källstads socken på sjön Tåkerns
norra strand hade en enkelsidig, stortandad harpun hittats år 1895 vid dikesgrävning i dyig
lera (Browall 1999:289). Och från Åby Fyrbondegård i Ödeshögs socken fanns bland annat
skivyxor och flitspån som påträffats vid odlingsarbeten (a.a:289). En rejäl ökning av det
mesolitiska källmaterialet gjordes i samband med systematiska fältinventeringar mellan åren
1978 och 1982. Runt sjön Tåkern påträffades 33 stenåldersboplatser. Strandboplatserna
närmast Tåkern innehöll föremål från både äldre och yngre stenålder. I samband med
omläggningar av Riksväg 32 och E4 har Riksantikvarieämbetet undersökt och avrapporterat
tre mesolitiska boplatser under 1990-talet. Plasterna är Högby (Larsson 1996) , Mörby (Kaliff
et al 1997) och Storlyckan (Larsson & Molin 1999). Även andra mesolitiska lokaler har
påträffats, till exempel Lilla Åby (Appelgren 1995) och boplatsen vid Motala ström (Carlsson
2004).
Med hjälp av denna bakgrund har jag försökt svara på mina frågeställningar genom att först
och främst gå igenom de arkeologiska rapporterna ifrån varje relevant utgrävning. Sedan har
jag naturligtvis använt mig av annan litteratur för att komplettera undersökningsresultaten.
Samtliga återfinnes i referenslistan.
8
4. SPÅREN EFTER MESOLITIKUM
I vår del av världen hade vi för omkring 40 miljoner år sedan ett
Malacka-klimat med mammutträd, palmer och gummiträd. För 10
miljoner år sedan sprang tretåiga hästar, sabeltandade tigrar och
gaseller runt på Europas savanner (Hjorth 1992:33). Istiden för
100000-13000 år sedan innebar givetvis en stor förändring av
Skandinaviens, och framförallt Sveriges, klimat. Norden liknade
Antarktis, för att sedan få en femtusenårig värmebölja då ädla
lövskogar spreds till Sverige (a.a:33).
Östersjön har genomgått olika faser med flera transgressioner och
regressioner sedan inlandsisen började smälta undan. Vid vissa
tider gick vattnet betydligt högre än idag. Vid andra tider låg
kusten ute i det som idag är Kalmarsund. 12500 år f.Kr. hade den
stora Skandinaviska inlandsisen smält undan så mycket att delar av
södra Kalmar län började bli synliga. Livet startade på nytt i dessa
regioner och markerna täcktes av dvärgbjörk, kråkris, havtorn,
örter och gräs (Hjorth 1992:41; Hansson 1999:15). Förloppet för
sydöstra Sveriges uppstigande ur havet har huvudsakligen berott på
tre faktorer; förändring av oceanernas nivå, landhöjning och
dämning av Östersjön. Under senglacial tid sjönk Östersjöns
havsnivå från Högsta Kustlinjen (HK), 75-80 meter över havet, ner
till ca 38 meter över havet under det Baltiska Issjöskedet, vilket
sedan avslutades med en snabb sänkning, Baltiska Issjöns
tappning, ner till ca. 13 meter över havet (Svensson 2001:73ff).
Den snabba landhöjningen under Yoldiaskedet gjorde att havet
drog sig tillbaka ner till nivåer nära dagens havsyta. Snart dämdes
Östersjön upp över havsnivå och en snabb transgression inledde
(a.a:73f). Denna transgression av Ancylussjön kulminerade ca
8300 år f.Kr. då den nådde ca 15 meter över havet. I samband med
transgressionen begravdes på många ställen den tidigare markytan
med vegetation och återfinnes, begravd under fin sand eller lera,
som ett svart torvlager, svarta randen. Ancylussjön sänktes snart
och vi fick en ny period med låga havsnivåer i Möre, under denna
tid började saltvatten tränga in i Östersjön (a.a:73ff).
Övergången mellan det senglaciala tundralandskapet och den
postglaciala skogstiden kallas Preboreal tid och omfattar tiden
9500-8500 f.Kr.. Under den här perioden inträffade en
klimatförbättring, med björk och tallskog som etablerade sig
(Svensson 2001:73ff; Hjorth 1992:41). Viss flora och fauna kom,
andra försvann. Efter den Preboreala tiden kom den Boreala tiden,
som varade mellan 8500-6800 f.Kr., och medförde ökad
temperatur med tall och hasselskog. Lövskogen kom efter hand
och konkurrerade ut tallen och hasseln. Närheten till havet har
under alla tider varit en faktor av mycket stor betydelse för den
mesolitiska människan och under långa perioder har aktiviteter och
bosättningar varit knutna till strandnära områden. För att förstå det
9
Paleografisk
rekonstruktion för
Norden, under fyra
olika perioder. Kartorna
är framställda av NilsOlof Svensson.
(Burenhult 1999:164ff)
Bild 3
arkeologiska fyndmaterialet är därför kännedom om de stora förändringar som skett i
havsmiljön nödvändig. De viktigaste av dessa är variationer i Östersjöns salthalt och de stora,
ofta snabba, förändringar i havsnivån som skett i kombination med den landhöjning som varit
en kvardröjande effekt av senaste inlandsisen (Burenhult 1999:179).
I den smältande isens spår följde renen, ett av de första
djur som tog Sverige i besittning. I renens spår följde
människan. Under slutet av istiden, i senpaleolitisk tid,
uppträder på flera håll i Nordeuropa spår efter olika
grupper av renjägare. Denna renjägarkultur existerade
mellan cirka 15000–10400 f.Kr. och utifrån
fyndmaterialet på undersökta boplatser vet vi att dessa
människor livnärde sig på att jaga ren, men även vildhäst,
hare, räv och fågel Dessa renjägare följde renarnas
vandringar, vilket innebar att man flyttade mellan olika
vinter- och sommarboplatser. Renen och människan
följde även den bortsmältande isen norrut. Sannolikt
utsträckte dessa renjägare även sina jaktturer till
Sydskandinavien. I Skåne har flera boplatser efter
renjägare påträffats, bl.a. vid Segebro i Malmö och vid
Finjasjön strax utanför Hässleholm. Människor levde vid Bilden visar var inlandsisen
den här tiden i små grupper på kanske 4–8 personer, vilka stod under olika årtusenden.
(Nordqvist 1999:174)
följde renens vandringar. Därför uppstod säsongsvisa,
Bild 4
kortvariga bosättningar i det tundraliknande landskapet.
Förutom jakt spelade säkerligen fiske och insamling av
ätliga växter en mycket viktig roll för människornas försörjning. Eftersom bosättningarna av
allt att döma var kortvariga blir spåren efter dessa små och svåra att hitta. Runt 10000 f.Kr.
steg temperaturen, vilket ledde till att isen smälte och havsytan steg. Landbryggan mellan
Danmark och Skåne översvämmades för en tid. Bland dessa renjägare har vi troligen de första
människorna som besökte det som sedan kom att kallas Småland (Hansson 1999:15).
I mitten av mesolitikum, cirka 6000 f.Kr., var inlandsisen helt borta från Skandinavien och
landskapet täcktes av en tät blandskog med ek, hassel, alm, björk och andra lövträd. I denna
ekblandskog levde flera djur anpassade till ett liv i skogen, såsom älg, uroxe, björn, bäver,
kronhjort och rådjur. Temperaturen ökade, från en sommartemperatur på runt 10 grader i
början av mesolitikum, till 18– 20 grader i slutet av perioden. Klimatet var då ett par grader
varmare än idag, då medeltemperaturen för juli är 16 grader. Ett exempel på det varma
klimatet är att vindruvor växte vilt i den med tiden allt tätare skogen. Bitvis måste denna skog
ha varit svårframkomlig på grund av den täta vegetationen och djur och människor tvingades
till mer lättillgängliga platser längs sjöar och vattendrag (a.a:15).
Kalmarsundsområdet har varit ett nyckelområde i förståelsen av Östersjöns utveckling sedan
sista istiden. I slutet av förra århundradet samt under de första decennierna under vårt sekel
gjordes flera banbrytande studier runt Kalmarsund. Genom dessa arbeten kunde Östersjöns
komplicerade utveckling, med dämda insjöskeden omväxlande med marina skeden och
kraftiga förändringar i Östersjöns nivå, dokumenteras och förstås (Svensson 2001:76).
Preboreala och Boreala tiden kallas i Norden äldre Mesolitikum (Tidigmesolitisk tid, 95006800 f.Kr.), och man hade då en helt annan kartbild än idag. Det finns de som kallar den här
tiden för fastlandstiden och nästan samtliga dåtida kuststräckningar ligger idag under vatten.
Man kan dock studera områdena under vattnet för att få bättre kunskap om de vattenfyllda
10
områdena. Fiskare på Nordsjön kan till exempel få upp harpuner och andra redskap från
mesolitisk tid i sina fiske- och räktrålar Det sker nu en förändring inom redskapsvärlden till
följd av den förändrade miljön. Yxan, vegetabilisk födoinsamling, småflintteknik, mikroliten
till bland annat pilar, spjut och ljuster. Förändrad funktion och behov av nya redskapstyper
avspeglas tydligt i förekomsten av olika mikroliter och mikrolitformer. Äldst är lancetterna
9500 f.Kr. Likbenta och skeva trianglar och trapetser kom omkring 8700-6800 f.Kr.. Under
Atlantisk tid upphör mikroliten och pilspetsar, hullingar, snedpilar och senare tvärpilar kom
att tillverkas i en storspåns- eller makroteknik. Denna period kallas även Maglemoseperioden,
9500-6800 f.Kr., och har fått sitt namn efter fyndorten Mullerup i Maglemosen på Själland,
Danmark, och kännetecknas av så kallade mosseboplatser, där bosättningarna legat invid
igenväxande sjöar. Det finns ingen period av vår förhistoria som kan uppvisa så goda
bevaringsmöjligheter för organiskt material som de mesolitiska mosseboplatserna (Burenhult
1999:179ff). De mesolitiska bosättningarna i Skandinavien karaktäriserades av fångst- och
samlarkulturer, där jakt, fiske och insamling av ätliga växter, bär och nötter var det
huvudsakliga näringsfånget. De äldsta bosättningarna påträffas på de högst belägna
strandvallarna, varefter man successivt flyttat ner mot strandlinjen efter hand som
landhöjningen fortskred. Litorinahavets nya kuster kom att medföra uppkomsten av helt nya
resursområden för människorna, biotoper där den marina fångsten fick en allt större betydelse
i näringsfånget (a.a:193ff).
Utifrån olika stenteknologiska komplex har mesolitikum i Sydskandinavien indelats i tre olika
kulturer. Gemensamt för dem alla är den fina tekniken att bearbeta flinta. Den äldsta, som
även nämns ovan, kallas maglemosekultur och avlöste de senpaleolitiska renjägarkulturerna
(Hansson 1999:15f). Allteftersom klimatet och landskapsbilden förändrades, tvingades
människan ändra sitt sätt att leva. Tundran ersattes med en allt tätare skog, och renen
försvann. Kongemosekulturen fanns omkring 6000–5200 f.Kr., och har fått namnet efter
fyndorten Kongemose på Själland i Danmark. Tiden präglas av ett varmt fuktig klimat, som
var 2-3 grader högre än idag, och dominerades av lövskog. Det är nu den mesolitiska
symbolvärlden uppträder, med inristade ornament och symboler. Geometriska figurer som
pryder horn och benredskap. Schematiska romber, tringlar, sicksacklinjer, kryss-skraftering,
streckade/prickiga fält (Burenhult 1999:193ff). Flinttekniken utvecklades också, och
redskapen blev större och fick en ny utformning. Karaktäristiska föremål från
kongemosekultur är rombiska snedpilar samt handtagskärnor. Den sista mesolitiska kulturen
kallas för erteböllekultur, och fanns under senmesolitikum, ca 5200–4200 f.Kr. Det var en
kustbunden kultur vilken framför allt påträffats i Danmark, Skåne och Blekinge. I västra
Sverige fanns under den här tiden andra mesolitiska kulturer, bl.a. hensbacka- och
sandarnakulturerna, som naturligtvis också påverkat människorna i östra Sverige (Hansson
1999:16f). Vattenvägarna har varit väldigt viktiga för den mesolitiska befolkningen.
Boplatser, hus & hyddor
Man har lagt stor vikt vid regionala förhållanden under mesolitikum. Detta gäller såväl
kronologi, råmaterialutnyttjande som bosättningsmönster. Tidigare undersökningar har ofta
försökt att se till likheter med andra regioner och inte till de egna regionala uttrycken – något
som gjort att många intressanta tendenser har blivit undertryckta (Alexandersson 2001:112).
Ett problem med studiet av stenåldern är bland annat boplatsbegreppet, eftersom få rester från
den materiella kulturen finns bevarade. Boplatsbegreppet är en benämning för en plats där
människor uppehållit sig och lämnat kvarvarande spår i olika utsträckning. Ett begrepp som
används inom arkeologi är benämningen aktivitetsyta, som lämnar mer utrymme till tolkning.
11
Lämningarna från mesolitikum är få, vilket gör det svårt att dra några slutsatser om
bebyggelsemönstret. Från tidigmesolitikum finns i Skandinavien ett mindre antal kända
boplatser med spår efter hyddkonstruktioner. Karaktäristiskt för dessa är att de ligger vid
igenväxta sjöar eller mossar. Exempel på sådana boplatser är Ageröd och Bare mosse i Skåne.
Det rör sig om enkla hyddkonstruktioner med rätt likartade utseenden (Kaliff et al 1997:22).
Formen på hyddorna är rundovala till rektangulära, vilket man kan se utifrån bevarande
golvrester. På de bäst bevarade boplatserna finns barkgolv och organiskt material kvar inne i
hyddkonstruktionen. Troligtvis har även hyddornas tak varit tillverkade av bark eller vass.
Hyddornas former kan även studeras utifrån de fynd som påträffas i anslutning till hyddans
tänkta väggar. Vägglämningar markeras ofta av rester efter stolpar/stolphål och pinnar. Vissa
hyddor har även spår efter väggrännor. I flera fall har man hittat eldstäder i hyddorna. Det är
oftast spår efter bränd flinta eller härdanläggningar som tyder på detta. Det finns även hyddor
där man haft härden strax utanför hyddöppning, och hyddor som inte haft några härdar alls
(a.a:23). Härdarnas centrala roll på en boplats är flera. Förutom matlagning har det på ett
flertal platser konstaterats att till exempel sten-, skinn- och horn/ben bearbetning utförts runt
eldstäderna (a.a:50). Att hyddorna under mesolitikum är så lika till konstruktionerna kan tyda
på en sammanhållen kulturtillhörighet. Hyddornas placering kan även den ha styrts av såväl
praktiska behov och kulturella värderingar (a.a:25). Att bygga likartade hyddor och organisera
sitt liv kring dessa på ett likartat sätt var sannolikt viktigt för identitetsskapandet för både
individen och gruppen.
Näringsfång & redskap
I frågeställningar om vilka näringsfång och ekonomier som tillämpades vid boplatserna
brukar aspekter som boplatsens placering i det dåtida landskapet kompletteras med fyndens
funktionalitet. På strandnära boplatser betonas det marina inslaget för livsuppehället och vid
förekomsten av pilspetsar lyfts jakten på vilt fram som ett viktigt inslag i ekonomin. På flera
platser har man kombinerat dessa två. Ekonomin under mellan- och senmesolitikum var starkt
präglad av säljakt och fiske. Dateringar av stenåldersfynd bygger främst på typologiska
särdrag, och iakttagelser av ledartefakter i det insamlade fyndmaterialet. Exempel på en
mesolitisk boplats är när det framkommit fynd som består av mikrospån och
mikrospånkärnor. Trindyxor indikerar också på mesolitikum, men förekommer även under
neolitikum. Det kan också vara så att boplatsen inte har givit några säkra daterade föremål,
men att platsen innehåller en stor mängd kvarts och lokalt bergsmaterial. Det får anses som
säkerställt att kvarts var den vanligast förekommande bergarten för bearbetning av olika
redskap inom nordöstra Småland och östra Mellansverige under mesolitikum. Om boplatsen
bara innehåller en stor procenthalt kvarts kan endast beteckningen mesolitisk karaktär
tillämpas, och platsen bör även ha ett strandnära läge i förhållande till hav, sjö, å eller större
bäck (Gustafsson & Petersson
2002:5ff; Dahlin 2005:4).
De råmaterial som utnyttjats
under mesolitikum är olika för
de olika boplatserna. Val av
råmaterial är en fråga om
tillgång,
men
även
om
individens
och
gruppens
kulturella
identitet.
Uppträdandet och användandet
av olika råvaror visar på
befintliga kontaktvägar och
Bild 5
Burenhult 1999:184
12
kontakter med andra regioner – en kontakt som inte behöver vara direkt utan kan gå över flera
led. Förändringar i utnyttjandet av olika råmaterial över tid kan visa på brott eller förändringar
i dessa kontaktnät. Ett problem med att studera råmaterialanvändande och se hur intensiteten i
användandet av de olika råmaterialen har förändrats över tid, är att lokalerna ofta är blandade
vilket gör att det kan vara svårt att se tendenser i materialen (Alexandersson 2001:121f). Detta
problem är vanligt, oberoende om lokalerna är ytinventerade eller om de blivit föremål för en
arkeologisk undersökning. Trots detta finns det tydliga tendenser. Genom att se till ett
gemensamt uppträdande av de olika materialen finns det möjlighet att vinna ny kunskap ur
dessa massmaterial. Detta förutsätter naturligtvis att man har tillgång till rikligt
boplatsmaterial (a.a:121f).
Typologi, kronologi och kulturell identitet är tre begrepp som tidigt fick en stor
genomslagskraft inom stenåldersarkeologin. För att förstå den regionala utvecklingen är det
viktigt att man upprättar en lokal kronologi som sedan relateras till omvärlden. Det är också
viktigt att man inte ser mesolitikum som ett antal separata kulturer vars olika
redskapsuppsättningar avlöser varandra. Man bör se till de olika ledartefakters individuella
datering. Ett förfarande som gör att övergångar och gränszoner delvis försvinner (a.a:121f).
Bild 6
Liten Geologisk ordlista
Basalt – mörk, finkornig bergart som är bildad nära ytan, t.ex. av lavaströmmar för 205-140 milj. år sedan.
Bergarter – Indelas i tre delar:
1) Eruptiva (magmatiska) bergarter som bildats ur smält berggrund.
2) Sedimentära bergarter som bildats av förstenade sand- eller lerlager.
3) Metamorfa bergarter som bildats genom tryck- eller temperaturförändringar.
Diabas – mörk, relativt finkornig bergart som avkylts tämligen fort. 355-250 milj. år sedan.
Granit – en oftast mellangrovkornig bergart som stelnat långsamt och djupt inne i jordskorpan.
Grönsten – en sammanfattande benämning på mörka, basiska eruptiva bergarter som basalt.
Kvarts – ett glasliknande mineral av kiseldioxid.
Kvartsit – omvandlad sandsten i det att hålrummen mellan kornen fyllts igen av utlöst kvarts. Kvarts är
därför hårdare och tätare än vanlig sandsten.
Morän – jordart som bildats av material som transporterats av inlandsisen och deponerats osorterat.
Porfyr – en bergart.
(Emanuelsson et al 2002:327ff)
(Lundqvist 2002:15)
13
5. CASE STUDIES
Mina case studies avhandlar jag i diskussionen, där jag även knyter samman dem med de
teorier jag arbetat efter. Nedan följer en genomgång av de tio mesolitiska platserna som är
med i min undersökning.
5.1. Årup
Väg E22 skär igenom ett flackt, låglänt
landskap som idag till stor del är
präglat av det moderna jordbruket.
Kristianstadsslättens östra del är
inringad av sjöar och hav. I söder och
öster återfinns Hanöbuktens och
Möllefjordens kustlinje, i väster
Hammarsjön och i norr Råbelöv-,
Oppmanna-, Levra-, och Ivösjön
(Hanlon 2003:5).
Landskapet är till största delen täckt av
sand med inslag av lera. Moränen går i Bild 7
dagen strax öster om Hammarsjön. Kartan visar Årup runt 8000 f.Kr. (Carlie 2003:25)
Sanden och leran avsattes i Baltiska
issjön i samband med isavsmältningen för drygt 12000 år sedan. Utöver morän och
issjösediment finns även två större isälvsavlagringar vilka avsatts av forsande smältvatten vid
inlandsisens front (a.a:5).
I Årups absoluta närmiljö väster om Skräbeån utgörs jordarten av svallsand och grovmo. En
utsvallad bred flack isälvsavlagring uppbyggd av framförallt grus och sand, kallad
Gualövsåsen, sträcker sig i sydvästlig riktning från Gualövs samhälle ner mot Trolle-Ljungby.
Strandförskjutningen har i nordöstra Skåne haft ungefär samma komplicerade förlopp som i
Blekinge. Högsta kustlinjen låg
strax
efter
isavsmältningen
omkring 55 meter över dagens
havsnivå, och under de olika
Östersjöstadierna
Yoldiahavet
och Ancylussjön har dessa nivåer
varierat.
Stora
delar
av
Kristianstadslätten låg alltså vid
denna tid mer kustnära än idag,
ett
förhållande
som
ger
möjligheter att finna mesolitiska
kustbosättningar och överlagrade
boplatser i området (a.a:5).
Bild 8
Carlie 2003:130
14
De arkeologiska lämningarna vid
Årup består av ett tidigmesolitiskt kustboplatskomplex,
med hyddkonstruktioner, flintslagningsplatser och fyndförande kulturlager. Årup ligger på
fastigheten Årup 1:1 i Ivetofta socken, i Bromölla kommun, Skåne. Boplatsen ligger i
närheten av Skräbeån, och dess undersökning kom väsentligt att förändra och fördjupa bilden
av de tidigmesolitiska lämningarna på platsen (a.a:4).
Vattendrag har alltid haft stor dragningskraft på människor, då de varit betydelsefulla för
kommunikationer, kontakter, kulturella utbyten och näringsfång. Årupsboplatsen är i alla
dessa avseenden mycket strategiskt belägen. Ur kommunikations- och näringssynpunkt är
läget optimalt. Man har haft tillgång till jakt och fiske vid både sjö och hav. Årups läge, som
under perioder närmast kan betecknas som ett näs mellan havet och Ivösjön, har fungerat som
en naturlig genomfartsled där kontakter och idébyten uppstått (Hanlon 2003:6).
Vid undersökning av boplatsen vid Årup fann man fyndmaterial med en kronologisk
spännvidd från tidigmesolitisk tid till yngre bronsålder/äldre järnålder. Det mesolitiska
materialet utgjordes av mikrospån, mikroliter, handtagskärnor, spån, spånfragment,
spånkärnor, spånskrapor, skivskrapor och skivyxor (a.a:10).
Vid avlägsnandet av torvlagret framkom två hyddkonstruktioner med tidigmesolitiska
redskapsinventarier, som kom att kallas Vindskyddet och Hydda SÖ (a.a:11). I områdets
sydöstra del påträffades en bit ner i sanden ett välbevarat flintmaterial som på typologiska
grunder kunde dateras till senpaleolitisk tid (a.a:12). Man fick sedan fram två tidigmesolitiska
hyddkonstruktioner till på undersökningsområdets högsta del, ca 7 meter över havet. Dessa
två kallas N1 och N2. Förutom dessa fyra hyddlämningar undersökte man även två
flintslagningsplatser och en specialiserad tillverkningsplats för mikroliter (a.a:12). De
dateringar som givit äldst resultat, kom från ett av de nedersta torvlagrena, och gav en ålder
av ca 9500 BP (a.a:15). Det omfattande flintmaterialet uppvisar distinkta tidigmesolitiska
teknologiska och typologiska drag. I materialet kan urskiljas åtminstone en äldre och en yngre
tidigmesolitisk fas. Fynd som indikerar den äldre fasen utgörs bland annat av oregelbundna
spån, oregelbundna koniska mikrospånkärnor, små skivyxor, en trindyxa samt
lansettmikroliter. Den lokalt förekommande svartgrå och spräckliga kristianstadsflintan
dominerar i materialet från denna fas. Från den yngre fasen föreligger ett stort antal
handtagskärnor, regelbundna mikrospån, kärnyxor, lansettmikroliter och regelbundna
makrospån. Inom denna fas är det den importerade sydvästskånska senonflintan som
dominerar i materialet (a.a:16).
Det litiska fyndmaterialet från Årup kan direkt knytas till de olika hyddlämningarna. Inom
undersökningsområdet framkom dock även ett antal mindre, från hyddkontexterna åtskilda,
produktionsplatser
där
specialiserade
verksamheter kunde identifieras. En av dessa
utgjordes av en liten produktionsplats för
lansettmikroliter,
vilken
påträffades
i
undersökningsområdets
västra
del.
Tillsammans med mikrosticklar, färdiga
lansettmikroliter samt avslag och splitter av
samma flinta som spånen, ger platsen en
ögonblicksbild av hur lansettmikroliter
tillverkades under tidigmesolitisk tid (a.a:16f).
Bild 9. Hydda SÖ. Bild av Björn Nilsson
(Karsten & Nilsson 2006:107)
Hydda SÖ
Hydda SÖ låg i undersökningsområdets
15
sydöstra del. I sanden under ett torvlager framträdde gradvis resterna av en ca 4,5 meter lång
och 2,5 meter bred rundoval hyddkonstruktion som var orienterad i västnordväst-östsydöstlig
riktning. Hyddans konstruktion bestod av fyra stolphål, två rännor, ett antal stenar samt några
lerlinser. Hyddans öppning har troligtvis legat på den södra långsidan, då inga
konstruktionselement återfanns där. Även härden lokaliserades till den södra delen av hyddan,
något förskjuten utanför öppningen. Huvuddelen av den slagna flintan koncentrerade sig kring
härden, där bland annat en spånkärna med eventuella eldslagningsspår framkom.
Sammantaget antyder materialet att flintsmidet utfördes både innanför och utanför hyddan.
Slagna flintor återfanns även i härden, rännorna och stolphålen. Hyddan var placerad invid ett
fossilt strandhak som sträckte sig i nordsydlig riktning några meter öst om hyddan. Torvlagret
vid Hydda SÖ har daterats med hjälp av 14C till 9500 BP, och med fyndmaterialet ger detta
hyddan en tidigmesolitisk datering (Hanlon 2003:17f; Karsten & Nilsson 2006:106ff).
Vindskyddet
I undersökningsområdets nordöstra del framkom rikligt med slagen flinta. Flintan
koncentrerade sig huvudsakligen intill och mellan två stenblock och indikerade att det rörde
sig om en slagplats. Fynden dominerades av avslag, spån och splitter. Även ett antal redskap
påträffades, bland annat en liten symmetriskt kanthuggen skivyxa och en zinkenliknande
spånborr. Efter ytrensning kunde man urskilja ett ovalt långsträckt brungrått lager som var ca
5,9x1,6 meter stort och orienterade sig i sydvästlig-nordöstlig riktning intill stenblockens
norra sida. I och omkring den stora mörkfärgningen framkom fyra stolpfärgningar samt en
sotig konstruktion, som tolkas som en härd. I och i
anslutning till härden påträffades rikligt med
värmepåverkad och bränd flinta. Mörkfärgningen
tolkas som en hydda med en öppen konstruktion
mot slagplatsen. Som ett vindskydd. Tre kolprover
från golvlagret har tagits och samtliga har bestämts
till tall. Fyndmaterialet i golvlagret dominerades av
avslag, spån, splitter och bränd flinta, men man
fann även lansettmikroliter, mikrosticklar, skrapor,
knivar, borrar, kärnor och en knacksten.
Kristianstadsflinta
dominerar
i
materialet.
Fyndspridningen talar för att vindskyddet och
Bild 10. Vindskyddet. Bild av Björn
slagplatsen har varit en integrerad enhet, samt att Nilsson (Karsten & Nilsson 2006:91)
det pekar på en tidigmesolitisk datering (Hanlon
2003:18f).
Bild 11. Hydda N1 & N2. Bild av Björn Nilsson
(Karsten & Nilsson 2006:138)
Hyddornas konstruktion och storlek i
kombination med det relativt sparsamma och
välavgränsade flintmaterialet, ger en bild av
kortvariga bosättningar. En trolig tolkning är att
hyddorna representerar jaktstationer, eftersom
de ligger så nära vattnet. Hyddorna kan mycket
väl vara samtida, eftersom de finns stora
likheter i konstruktion, storlek, fyndmaterial och
orientering. Både Vindskyddet och Hydda SÖ
ligger dessutom på samma nivå över havet, 4-5
meter över havet, i anslutning till ett fossilt
strandhak (Hanlon 2003:19, Karsten & Nilsson
2006:89ff).
16
Hydda N1 och N2
Dessa två boplatser påträffades på krönet av östsluttningen ned mot Skräbeån, på en nivå av
ca 6,5-6,8 meter över havet. Hydda NI avtecknade sig som en 5x3 meter stor mörkfärgning,
där man kunde urskilja 14 stolphål, en grop samt en ränna med stolphål. Hyddan kan tolkas
som en cirkelrund konstruktion, ca 3,70 meter i diameter, med en central placerad härd. Såväl
innanför som utanför golvlagret och i många av anläggningarna, framkom ett stort
fyndmaterial bestående av redskap och avslag av kristianstadsflinta. Fyndmaterialet är
tidigmesolitiskt och uppvisar likheter med fynden från Vindskyddet och Hydda SÖ som ligger
längre ner på sluttningen. Omedelbart sydöst om hydda NI påträffades hydda N2, som nästan
var identisk med hydda N1. Huruvida hydda NI och N2 är samtida eller rent av utgör en
rumslig förflyttning av en och samma konstruktion vet man inte, men fyndmaterialet är även
här tidigmesolitiskt, men inslaget av senonflinta är rikligare i hydda N2. Hyddorna på krönet
skiljer sig på ett flertal punkter vid en jämförelse med de två övriga längre ner på sluttningen.
Iögonfallande är speciellt deras runda form. Vidare skiljer sig konstruktionerna åt genom att
stolparnas placering i hydda N1 och N2 i stort sett sammanfaller med vägglinjen. En sannolik
tolkning är att de utgjorts av någon form av kåtaliknande konstruktioner (Hanlon 2003:20f,
Karsten & Nilsson 2006:137ff).
Ett tiotal meter söder om Hydda N1 och N2, på 6,7 meters höjd över havet, lokaliserades
ytterligare en trolig hyddlämning. Denna har varit lik konstruktionen hos hydda N1 och N2.
En vikig lärdom av undersökningarna vid Årup har varit att djupschaktning är ett bra sätt att
arbeta i kustnära områden. Djupschaktningen kan lokalisera överlagrade boplatslämningar
som man annars kanske missar (Hanlon 2003:24).
Bild 12.
14
C-dateringar från Årupundersökningarna. (Hanlon 2003:35)
17
5.2. Lönebostället vid Mörrumsån
Dagens Blekinge län ligger i ett mycket gammalt urbergsområde som domineras av graniter
och gnejser. I de sydvästra delarna förekommer en kritberggrund, dock finns ingen egentlig
naturlig flintförande berggrund. Troligtvis är all flinta som påträffats i Blekinge och i
Småland där genom människornas försorg. De lösa jordarna i Blekinge består i allmänhet av
morän och på en del ställen finns stora moränblock. Närmast kusten finner man kraftigt
utsvallade moränjordar och sand och grussediment från isavsmältningen och den Baltiska
issjön. En viktig gräns i Blekinges landskap är den så kallade sedimentationsgränsen.
Sedimentationsgränsen sammanfaller med den högsta kustlinjen, på ca 55-60 meter över
havet, i en öst-västlig riktning. Nedanför denna gräns präglas de lösa jordlagren av
vattenavsatta och därmed finare och leriga sediment, medan det ovanför gränsen är ett
landskap som är brutet, blockigt och rikt på mindre sjöar och våtmarker (Nilsson 2003:123f).
Vattendragen i Blekinge löper i allmänhet i nord-sydlig riktning, och den största ån är
Mörrumsån.
De förhistoriska lämningarna domineras av spår från stenåldern och dessa är starkt
koncentrerade till åloppet, brinkar och lateralterasser. Mörrumsåns nedre flöde är vid sidan
om Listerhalvön sannolikt ett av de boplatstätaste i Blekinge (Nilsson 1997:2). En förhistorisk
plats invid Mörrumsåns första forsar är Lönebostället. Under den arkeologiska
undersökningen år 1996-97 påträffades en rad boplatslämningar från äldre stenålder fram till
yngre järnålder. Boplatsspåren består främst av härdar och kokgropar, stolphål, kulturlager
och två grophus (a.a:1). Undersökningsområdet ligger 10-16 meter över havet på en sandig
platå invid Mörrumsåns strand. Terrassen består av marin finsand med partier av grövre
material, och är troligtvis bildad under en regressionsfas av Baltiska issjön (a.a:2).
På
undersökningsytan
påträffades
flintavfall och artefakter som sätts i
samband med aktivitet från mesolitikum.
Man kan se spår efter mikrolittekniken
som stärker dateringen till mesolitikum.
14 mikroliter påträffades, där 10 av dem
var lancetter. Man fann även tvärpilar,
och alla dessa fynd tyder på att området
har utnyttjats under mesolitikums allra
tidigaste delar. Vartefter kulturlagret
grävdes
tydliggjordes
en
mängd
anläggningar. Bland annat en diffus,
bågformig mörkfärgning, som påträffades
Bild 13. Mikrolitteknik – de skilda
i
det
sydvästra
hörnet
av
tillverkningsstadierna för mikroliter, samt indelning av
undersökningsytan.
En
keramik- spån för tvärpilar. (Wyszomirska et al 1999:26)
koncentration fanns på ytan, och strax
innan den sterila sanden påträffades en
kärnyxa. Något söder om kärnyxan fann man en koncentration av brända ben. De
osteologiska undersökningarna visade några skärmärken, samt att några av benen kom från ett
partåigt djur. Bland benen återfanns även keramik, men denna var väldigt fragmenterad på
grund av sin grova magring (Nilsson 1997:8).
18
Studerar man en av de lancettformade mikroliterna kan man se att de finns ett inhak
retuscherat, vilket gör att mikroliten får formen av en hullingspets. Hullingspetsar har sitt
kärnområde på västkusten och brukar återfinnas på boplatser av sandarnatyp. Man har även
hittat mikroliter i form av hullingspetsar inom Mörrumsåns norra flöde, vid boplatsen i
Hönshyltefjorden (Nilsson 1997:8). Den mesolitiska aktiviteten inom undersökningsområdet
har varit sporadiskt, platsen har använts för återkommande besök under en längre tidsperiod.
Den period som framträder tydligast på boplatsen i Mörrum är stenålder. Fynden spänner över
en period på ungefär 5000-6000 år, och de vanligaste fynden på en stenåldersboplats är
flintavfall och flintredskap. Avsaknaden av flinta i Blekinge gör att råmaterialet ofta är
återanvänt flera gånger och väldigt hårt utnyttjat. Det är inte ovanligt att majoriteten av
avslagen bär spår av någon form av användning. Bland redskapen dominerar skrapeggar och
skärande eggar, men på senmesolitiska och neolitiska boplatser är även yxan en vanligt
förekommande föremålsform. Tyvärr så fann man inte så många av dessa föremålsformer på
undersökningsytorna i Mörrum.
En intressant studie som nämns i rapporten om Mörrum är att man gjorde en serie mindre
fältinventeringar längs med Mörrumsån och ned mot mynningen vid Elleholm. Flintmaterialet
man påträffade visade ett tydligt mönster. Ju längre ned mot åmynningen och havet boplatsen
låg, desto större, och mer koncentrerad verkade boplatsytan vara. Man såg även att andelen
stora avslag och cortexavslag var betydligt högre vid de boplatslokaler som varit kustbundna.
Strax norr om Elleholm, på ca 5-6 meter över havet, påträffades en boplats som daterades till
senmesolitikum på grund av sitt yxmaterial. Man fann även där en lancettmikrolit av
kristianstadsflinta som liknar de man fann vid Lönebostället (Nilsson 1997:11f).
Annars är det i Blekinge län främst i Sölvesborgs och Karlhamns kommuner som de
tydligaste spåren efter mesolitikum har påträffats. Fyndplatserna ligger främst längs kusten
och i de nord-syd löpande ådalarna. Siretorpskomplexet ute på Listerlandet har vissa inslag av
ertebøllekeramik. Ertebøllekeramik har även påträffats kring den utdikade sjön Vesan. Vid
Valje finns en boplats vars äldsta delar har 14C-daterats till 7800 BP, men de äldsta daterade
flintfynden i Blekinge kommer från en boplats vid Mörrum. Det var mikrospån, lancetter med
mera som framkom, och dateringen gjordes till ca 9000 BP. Det äldsta daterade, organiska
föremålet är en harpun av kronhjortshorn, som påträffades på 1990-talet vid trålning utanför
Utklippan. Den daterades till ca 8300 BP. (Mikael Henriksson, e-mail, se bilaga)
Bild 14. Blekingekarta med några mesolitiska platser utritade. (Hedgren 1983:7)
19
5.3. Påboda
Möre utgör Kalmar läns södra fastlandskust och var tidigare ett av de land som kom att ingå i
landskapet Småland. Namnet Möre kommer av de mörar, våtmarker, som karaktäriserade
området innan man dikade ut det. När inlandsisen började smälta låg området söder om
Kalmar under vatten, vilket bidrog till att landskapet senare blev en mjukt kuperad slättbygd
med grunda sänkor som bildade spridda våtmarker. I väster avgränsas Möre av ett
skogslandskap. Undersökningsområdet ligger ca två kilometer söder om Söderåkra samhälle,
och omgivningen består av en lätt kuperad fullåkersbygd med inslag av trädbevuxna
impediment och kullar. Från undersökningslokalen är det två kilometer till Kalmarsund, som i
detta området karaktäriseras av en moränskärgård med flikig kustremsa med små skär och
holmar. Områdets topografi sluttar plant åt sydost, ca 7-9 meter över havet, och en sänka
bildas i undersökningslokalens södra del. Under matjordstäcket utgörs jordarterna i de högre
partierna av moig, grusig morän och de lägre av mo och sand. I sanden har ett omfattande
stråk av myrmalm bildats (Petersson 2001:9). I söder låg svallgruslagret blandat med rena
sandytor. Tydligt i svallgruslagret var en yta med små koncentrationer av myrmalm. I mitten
av området framkom det kulturlager som påträffades vid förundersökningen, där en
anhopning av anläggningar fanns.
De fornlämningar som finns i undersökningsområdets omgivning spänner kronologiskt från
mesolitikum fram till yngre järnålder. På undersökningsområdet påträffades en boplats som
antogs kunna belysa frågor kring kronologi och teknologi under mesolitisk tid (a.a:9). Då den
övervägande delen av fyndmaterialet utgjordes av svallad flinta där bland annat en
lancettmikrolit ingick, antogs det att platsen hade varit i bruk som bosättning kring 7000 f Kr.
Anläggningar i form av härdar och eventuella stolphål samt ett kulturlager framkom, och en
av härdarna 14C-daterades till 6105-5640 BC (kal. 2Σ). Sammanlagt framkom 16
anläggningar, samtliga låg i kulturlagret. De visade de sig vara utan någon definierbar
inbördes struktur. Totalt påträffades och undersöktes fyra härdar. Antalet påträffade och
undersökta stolphål uppgick till tio, inklusive två pinnhål. De kunde inte knytas till någon
konstruktion. Karaktäristiskt för fyllningen i stolphålen var att samtliga var sotiga och hade
inslag av kol. Fynden utgjordes främst av bearbetad sten där kristianstadsflinta dominerade.
Tydligt var att platsen vid något eller några tillfällen blivit övertransgredierad då en
påfallande stor del av stenmaterialet var svallat och patinerat. Förundersökningsresultatet
visade att platsen varit utnyttjad vid flera olika tillfällen. Härddateringen i kombination med et
svallade fyndmaterialet talade för en mesolitisk bosättningsfas, under boreal/tidig atlantisk tid
(a.a:14ff).
Ett av lösfynden var en trindyxa av grönsten som hittades på åkern strax öster om
undersökningsplatsen. Yxan utgörs av ett fragmenterat exemplar där nackpartiet saknas. Den
är helslipad och har ett ovalt tvärsnitt. Studier från Västsverige och östra Mellansverige visar
att trindyxan dyker upp mellan 6900-5800 BC. Med en viss utveckling av regionala särformer
används den fram i mellanneolitikum. I norra Möre, ca 50 km norr om Söderåkra, har en stor
mängd trindyxor insamlats (a.a:15).
Fyndmaterialet bestod av brända ben och slaget stenmaterial samt ett keramikfragment.
Fynden framkom både som lösfynd och vid själva rutgrävningen. De brända benen var två
stycken med en sammanlagd vikt av 0,3 gram. De var fragmentariska och eroderade, och
därav omöjliga att artbestämma. Keramiken bestod av ett spjälkat fragment på 0,4 g utan
20
ursprungliga ytor. Det var reducerat bränt och magrat med krossad bergart därmed blir en
datering inte precisare än en förhistorisk (a.a:15).
Stenmaterialet består av sydskandinavisk flinta, kristianstadsflinta, ordovicisk flinta, kvarts,
porfyr och grönsten. Karaktäristiskt för platsen är den stora mängden med svallat material.
Sammanlagt är 53 stenartefakter tydligt svallade. Platsen har blivit övertransgredierad och
havets vågrörelser har därigenom bidragit till att artefakterna slipats i det omgivande gruset
och sanden. Av den totala mängden stenartefakter utgör kristianstadsflintan 75 %,
sydskandinavisk flinta 16%, porfyr 4,3%, kvarts 1,7% och ordovicisk flinta 3%. Totalt 115
stycken. En viktbaserad jämförelse ger en annan bild där kristianstadsflintan endast utgör
38,7%, sydskandinavisk 14,2%, porfyr 33 %, kvarts 0,1 % och ordovicisk flinta 14 %
(Petersson 2001:15f).
Sammanlagt
påträffades
två
spånfragment. Det ena var ett lösfynd
som var ett brännskadat fragment av
ett tvåryggat spån. Det andra var av
kristianstadsflinta, kraftigt svallat och
möjligen retuscherat på ena eggen.
Totalt framkom tre mikrospån varav
ett utgörs av ett fragment. Samtliga
var
rutgrävningsfynd
och
av
kristianstadsflinta. De två hela
mikrospånen var tydligt svallade.
Bild 15. Diagram över det funna materialet vid Påboda.
Mikrospåntekniken började användas
(Petersson 2001:15)
i Maglemosekulturen under preboreal
tid kring 8900 f.Kr. Traditionen avtog
i Sydskandinavien under yngre kongemoseperiod, omkring 5400 f.Kr, då
tvärpilsproduktionen introducerades (a.a:16f). En översvallad boplats i Möre med
mikospånteknik är känd från Vimpeltorpet, som ligger ca 1 mil norr om Kalmar. Fynden
representerades bland annat av ett flertal mikrospån och en mikrospånkärna vilken var av
ordovicisk flinta. Platsen utgjordes av två ytor som varit utsatta för transgressioner, varav en
var helt översandad. Boplatsen blev tolkad kronologiskt som tidigmesolitisk och 14Cdaterades till 6495-6165 BC (kal. 2Σ) (a.a:16).
En lancettmikrolit av kristianstadsflinta finns i materialet från Påboda, och den utgörs av ett
mikrospån som retuscherats längs ena långsidan. Ytan är lätt svallad. Lancettmikroliter av
mikrospån började att uppträda i Sydskandinavien i slutet av den preboreala tiden omkring
8200 f Kr. Lancetten är en ledartefakt som generellt förknippas med jakt då den brukades som
eggdel på pilar. Skrapor utnyttjades till bearbetning av redskap och skinn. Råmaterialen
uppvisar inte bara resursutnyttjande utan också omvärldskontakter och förflyttningsmönster
(a.a:19). Den Sydskandinaviska flintans proveniensområden finns vid Öresundslandskapen i
sydvästra Skåne och Själland. Kristianstadsflintan har transporterats från nordöstra Skåne och
längs Blekingekusten. Från närmare avstånd skaffades den ordoviciska flintan då den
förkommer på Öland, främst vid de östra stränderna. Närvaron av öländsk flinta är vanligt
förekommande på boplatser från preboreal till tidigatlantisk tid i Möre. Lokala råmaterial
representerades av porfyr och kvarts. Slagtekniskt uppvisar fynden att plattformsteknik
tillämpats. En viktig nyckel till kunskapen om tidiga- och mellersta mesolitikum är också den
potential för dateringar som ett svallat flintmaterial har. I kombination med ledartefakter, till
21
exempel en lancettmikrolit, förstärks detta ytterligare. Råmaterialsammansättningen från
Söderåkra gav svar på vilka områden som ingått i det tidigmesolitiska kontaktnätet (a.a:19).
22
5.4. Söderåkra
Söderåkra socken är rik på fornlämningar, och ligger i Möreområdet. Möre är till stora delar
en utpräglad fullåkersbygd med ca 20 kilometer bred kustslätt. Möre präglas av postglaciala
jordarter med ett markskikt bestående av sandig moig morän och områden med lera, finmo
och mjäla (Alexandersson et al 2001:12). Landskapet är mjukt böljande med strandvallar,
skogsbeklädda impediment, rullstensåsar och åar. Söderåkra socken är belägen vid kusten och
är Möres sydligaste socken. Söderåkra karaktäriseras av ett mjukt kuperat landskap med
flacka höjdsträckningar. Bruatorpsån rinner genom landskapet och ca 350 registrerade
fornlämningar finns i Riksantikvarieämbetets fornminnesregister. Fornlämningarna är främst
lokaliserade i den kustnära regionen. Totalt sett finns ett 40-tal inventerade boplatser och de
flesta härrör från sten- och bronsålder. Lösfynd har påträffats på ca 70 platser, och har bestått
av bland annat trindyxor, skafthålsyxor, dolkar, skäror och slaget stenmaterial (a.a:13).
I undersökningsområdets närhet, i en radie av
två
kilometer,
finns
ett
tjugotal
stenåldersboplatser. Boplatserna syns ej ovan
mark, men på platserna har påträffats bearbetad
flinta,
porfyr
och
kvarts
(a.a:13).
Undersökningsområdet i Söderåkra ligger ca tre
kilometer från Östersjöns kust, på 6-15 meter
över havet. Bruatorpsån rinner söder om
undersökningsområdet.
Flera av dateringarna som togs vid
undersökningen har gett ett mesolitiskt resultat,
och vid utgrävningarna kunde de äldsta
lämningarna från mesolitikum knytas till en
sandig platå cirka 10-10,5 meter över havet. Där
framkom bland annat svallade stenartefakter,
fynd av kristianstadsflinta och porfyr. Att fynden
är svallade visar på en aktivitet på platsen före
8300 f.Kr. (a.a:55).
Två mesolitiska aktivitetsytor gick att urskilja,
men bland annat på grund av havets
transgressioner är tolkning av dem väldigt svår.
Anläggningarna har en tendens att lakas ur och
blekas, och i Söderåkra har de mesolitiska
Bild 16. Kalmarkusten med Tingby och
aktivitetsytorna tolkats som kortvariga jakt och
Söderåkra utmärkta. (Nilsson et al 2002:7)
fiskeboplatser (a.a:56). Undersökningarna visar
även att det i Söderåkra har funnits en slagplats,
där man tillverkat olika redskap av stenmaterial (Alexandersson 2001:124).
Undersökningarna vid Söderåkra resulterade i att man fann lämningar efter fyra
huskonstruktioner. Den äldsta konstruktionen daterades till senneolitikum (Gustafsson
2001:591). Ingen mesolitisk hyddkonstruktion har påträffats i samband med
undersökningarna, men det betyder inte att det inte har funnits någon där. Som nämns ovan
har anläggningar en tendens att urlakas och blekas.
23
24
5.5. Tingby
Genom en specialinventering av stenåldersboplatser i Kalmar kommun upptäcktes vid mitten
av 1980-talet runt 250 boplatser. Få av dem var dock undersökta, så målsättningarna vid
undersökningarna vid Tingby var att utöka kunskapen om Kalmarbygdens stenålder (Nilsson
et al 2002:6). I Kalmarregionen hade år 2002 fyra mesolitiska boplatser undersökts. De hade
transgressionslager och svallat fyndmaterial, och samtliga har legat runt 4-10 meter över
havet. Dessa fyra är Ebbestorp 5:1 i Dörby socken, Kroka 3:5 i Söderåkra socken, Elverslösa
och Krafslösa i Kläckeberga socken (a.a:8).
Mesolitikum är väl företrätt i kustregionerna
i Kalmar län, och man kan även se ett
särdrag bland stenmaterialet. Det verkar
nämligen som om man har brukat de lokala
stenarterna, framförallt porfyr, men även
grönsten, kvarts och kvartsit. Den flinta som
utnyttjats
har
varit
importerad
sydskandinavisk och kristianstadsflinta.
Förhållandena mellan stenmaterialen skiftar
mellan de olika mesolitiska platserna.
Boplatserna under mesolitikum har till
största del varit kustbundna, och legat vid
skyddade lägen invid till exempel
åmynningar, laguner och djupa vikar.
Möreslätten
sträcker
sig
från
Blekingegränsen i söder till ett par mil norr
om Kalmar. Berggrunden består av
kambrisk sandsten, vilket är lösa avlagringar
av morän med inslag av sand-, mo och
lersediment. Flera åar rinner genom
landskapet, och några åsar korsar även
möreslätten. Den nordligaste delen av Möre
består av ett svagt kuperat moränlandskap
med en flikig kust, medan den södra delen är
mera flackt med inslag av mindre
moränkullar och en jämn kustlinje (a.a:11).
Ungefär 10 kilometer väster om Kalmar
ligger Tingby och fornlämning nr 156.
Mellan åren 1987-89 utförde Kalmar läns
museum arkeologiska undersökningar, där
man påträffade en mesolitisk boplats med ett
stort fyndmaterial, som bestod av flinta och
porfyr. Det undersökta området är beläget på
en svag stenbunden moränsluttning, som
sluttar mot öst. Boplatsen har legat vid en
lagun nära kusten, ca 12,5-17 meter över
havet, och daterats till ca 6500-5200 f.Kr.
(a.a:5ff). Man fann även ytterligare en
Bild 17. Strandnivå på 12,5 meter. (Nilsson et al
2002:11)
25
koncentration av mesolitiska fynd. I anslutning till denna fyndkoncentration påträffades en
stenpackning i form av en halvmåne med ett antal stolphål, vilket har tolkats som resterna av
en öppen hydda. Kanske såg den ut som Hydda SÖ i Årup. Stenpackningen vid Tingby va ca
8x4,3 meter i diameter, och fyndmaterialet talar för en datering liknande den första boplatsen
man påträffade, det vill säga sen boreal-tidigatlantisk tid. Över hela den undersökta ytan vid
Tingby framkom förutom de två hyddorna, även stolphål, härdar, rännor, kokgropar och en
brandgrav från yngre järnålder (a.a:5). Totalt tog man tillvara på ca 5100 fynd. Det slagna
materialet bestod ungefär till hälften av porfyr eller annan bergart och till hälften av flinta.
Flintan dominerades av kristianstadsflinta. Artefakter man påträffade var bland annat
mikroliter, skrapor, sticklar, kärnor, spån och mikrospån.
Bild 18. Flinttyper och det stenmaterial man
fann vid Tingbyundersökningarna. (Nilsson et
al 2002:68)
Boplatsen visade sig innehålla lämningar
efter en hydda. Området för hyddan låg på
en liten platå, ca 25 meter från den
dåvarande
Östersjöns
strand.
Vid
undersökningen av hyddan påträffades ca
2000 fynd. Mycket av stenmaterialet var av
flinta och porfyr, och ca 80% av fynden
framkom inne i husets avgränsade yta. Av
fynden
kan
nämnas
ett
tjugotal
lancettmikroliter, knivar, skrapor och
sticklar. Boplatsen innehöll flera hundra
anläggningar, som t.ex. huskonstruktioner,
kokgropar med mera Mikroliterna från
Tingby har daterats till 6500-5200 f.Kr
med hjälp av analogier från Syd- och
Västsverige
(Rajala
&
Westergren
1990:23). Tingby är den enda lokalen i
Möre där man funnit triangelmikroliter.
Dessa är av fyra olika typer: två olikbenta,
en likbent samt en något atypisk likbent
Bild 19. Nilsson et al 2002:38
26
triangel. De två olikbenta trianglarna är tillverkade av bipolära avslag. I motsats till
mikroliterna som är tillverkade från plattformsavslag har slagpunkten/slagbulan inte blivit
bortretuscherad. Fyndsammanhanget och de morfologiska särdragen visar att de är att betrakta
som mikroliter. Denna något avvikande framställningsmetod är intressant då den visar på en
lokal teknik. Triangelmikroliterna är tillverkade i senon-/danienflinta och kristianstadsflinta.
Eftersom de förekommer i kombination med lancettmikroliterna från Tingby ges de en
samtida datering (Rajala & Westergren 1990:23). (Nilsson et al 2002:5ff; Persson 1993:17;
Pajusi 2000:3ff; Westergren 1986)
Den halvmånformade stenpackningen med eventuellt tillhörande stolphål kan tolkas som en
öppen hydda eller vindskydd med en 7,5-8 meter bred öppning mot nordnordost. Det var åt
det hållet som lagunens utlopp låg. Stenpackningen kan ha fungerat som en torr plats i
hyddan, och stolpar och pinnar kan ha burit någon form av skyddande tak/vägg (Nilsson et al
2002:41). En liknande konstruktion har påträffats i Ageröds mosse i mellersta Skåne (a.a:41).
Bild 20. 14C-dateringar från Tingbyundersökningarna 1988-1989. (Nilsson et al 2002:42)
27
5.6. Stenåldersboplatsen i Lofta
Stenåldersboplatsen i Lofta är beläget i Tjust, vilket är det nordligaste häradet i Kalmar län.
Landskapet i Tjust kännetecknas kanske framför allt av den vackra och vidsträckta skärgården
med sina skär, holmar och öar. Några av havsvikarna tränger långt in i landskapet, och en del
av dem har på grund av landhöjningen snörts av, vilket har bildat insjöar. En del vikar har
även blivit helt torrlagda och använts idag för jordbruk (Gustafsson & Petersson 2002:8).
Dalgångar som kallas sprickdalar finns också i Tjust landskap, och det är dalar som bildats på
grund av kompressioner i berggrunden. Berggrunden i området består till största delen av
graniter, men även av kvartsit. Kvartsiten bildades troligen för 2,2-2,4 miljarder år sedan, och
tillhör därför den äldsta berggrunden i Sverige. Jordarterna i tjust varierar. Många ställen
täcks av morängrus och i botten av dalgångarna finns lera och mo (a.a:8). Det undersökta
området i Lofta ligger i ett varierat landskap med berg och skog.
Bild 21. Karta över boplatsområdet i Lofta, idag till vänster och till höger en havsnivå på 30 meter över
havet. Jag har märkt ut Södralund på båda kartorna för lättare orientering.
(Gustafsson & Petersson 2002:4,20)
Boplatsen var belägen i skogsmark, på kanterna av en sänka, där tall varit det dominerande
trädslaget. Platsen ligger 34,5-36,5 meter över havet, och en bergsrygg omsluter platsen från
norr, syd och väster. Boplatsen har under mesolitikum legat på en utskjutande udde i Tjusts
dåvarande innerskärgård. Boplatsen bestod huvudsakligen av slaget stenmaterial, främst
kvarts och kvartsit, som sannolikt har brutits i närheten. Strax intill boplatsen fann man
nämligen brott i en berghäll som innehöll både kvarts och kvartsit (a.a:13). Bland
stenmaterialet hittade man kärnor, spån, mikrospån, ett bryne, en knacksten och tre föremål i
skiffer. Sammanlagt påträffades tio anläggningar och 822 artefakter vid slutundersökningen.
Stolphål, en nedgrävning och en härd visar att människorna bott på platsen, och det rika
stenmaterialet visar att man har haft en slagplats i området. I anslutning till det slagna
stenmaterialet fann man även knackstenar av bergart, som användes vid stenbearbetningen
(a.a:15).
Femton kärnor påträffades, varav en var en plattformskärna i Kristianstadsflinta som
användes vid mikrospåntillverkning. Mikrospåntekniken har alltså tillämpats på platsen, och
sammanlagt fann man sex mikrospån av kvarts och tre mikrospånkärnor. Man hittade även
28
kambrisk flinta, den s.k. Kinnekulleflintan, som är gråbrunt opak med små röda korn. Detta
fynd är det första kända i Kalmar län, och talar för att människorna har haft ett kontaktnät som
orienterat sig både söder- och västerut (a.a:17f). Artefakterna man fann representerar olika
perioder från stenåldern. Mikrospåntekniken har en vid kronologisk ram. De
mikrospånkärnorna av kvarts som tillvaratogs vid undersökningen har inga särskilda
kännetecknande drag och är därför svåra att datera. Men utgår man från sydskandinaviska
dateringar utifrån mikrospån hamnar dessa mellan 8000-6000 f.Kr. Det kustnära läget talar för
ett marint baserat näringsfång. I anslutning till boplatsen finns ett antal fyndplatser, där man
bland annat har funnit stenyxor, trindyxor och avslagsmaterial av kvarts och flinta. Området
verkar ha varit använt under mesolitikum, både som boplatsområde och hantverksområde
(a.a:18ff).
Vilka näringsfång och ekonomier som
använts vid boplatsen kan man studera
i samband med boplatsens placering i
landskapet,
samt
fyndens
funktionaliteter. Strandnära boplatser
förknippas med marina växter och djur,
medan pilspetsar indikerar på jakt. De
olika råmaterialen som använts till
redskapstillverkning
vid
Loftaboplatsen utgörs av både lokalt
och icke lokalt förekommande
bergarter som sydvästskandinavisk
flinta, kristianstadsflinta, kambrisk
flinta och kinnekullaflinta. Flintan
visar att människorna haft ett
kontaktnät som orienterat sig i både
söder och väster (a.a:19).
Bild 22
29
5.7. Järnsjön
Järnsjön ligger i Emåns vattensystem, i den östra kanten av småländska höglandet. Området
runt sjön domineras av mjukt rundade grus- och sandåsar, och ett flertal mindre vattendrag
och sjöar. Stenrika moränbackar täckta av barrskog, omväxlande med mindre åkerytor. Runt
Järnsjön i Järeda socken har man hittat spår efter flera boplatser från mesolitikum. Järnsjön
ligger 100 meter över havet och idag ca 80 km från kusten. Runt sjön ligger flera
fornlämningar. Området har antagligen bestått av små tillfälliga boplatser, och deras olika
lägen kan tyda på att de använts vid olika tider på året. Alla boplatser har inte undersökts,
utan daterats utifrån lösfynd. På många av boplatserna fann man mikrospån och fynden talar
för att boplatserna har använts mellan ca 6500-5000 f.Kr. (Rosberg 1993:2ff).
Fornlämning nr 165
består av boplatserna AI
och AII. AI ligger på
toppen av en kulle, på ca
103 meters höjd över
havet. Kullen är tämligen
plan, men har en brant
sluttning ner mot den
forna stranden. Fynden
återfanns på ett 25x30
meter stort område, i
samband med finkornig
sand. När mer grusig
mark tilltog, upphörde
fynden
(Rosberg
1994a:6). Sammanlagt på
hela
boplatsen
tillvaratogs 2575 fynd.
Bild 23. Fornlämningar runt Järnsjön. Den heldragna linjen är den
Av de benfragment som rekonstruerade strandlinjen, medan Oppsjöns och Järnsjöns nuvarande
påträffades kunde några utbredning är gråtonad. (Ritning av Per Sarnäs. Rosberg 1994a:3)
identifieras;
gädda,
kronhjort,
fisk.
Stenmaterialet består av lokala material, 84
%, och ”importerade” material, 16 % (a.a:8).
Bild 24. Cirkeldiagram över materialfördelningen på boplatserna AI och AII, samt cirkeldiagram över antalet
fynd av lokalt tillgängligt råmaterial jämfört med det importerade (Rosberg 1994a:8,17).
30
Boplatsen AII ligger nedanför kullen, ca 40 meter nordväst om boplats AI, på en höjd av ca
101 meter över havet (Rosberg 1994b:2f). Platsen låg invid den forna stranden, vid en liten
långgrund vik. Sammanlagt tillvaratogs på boplats AII 3470 fynd. Stenmaterialet bestod här
av 94 % lokala bergarter och 6% ”importerade” bergarter (a.a:10).
Boplatserna AI och AII har troligtvis använts under slutet av mesolitikum, och då fungerat
som tillfälliga boplatser där människorna utövat jakt, fiske, fångst och samling. Man har
utnyttjat både sjöns och den omgivande skogens resurser. Boplatserna runt Järnsjön har nog
inte varit samtida, men kanske är det samma grupp människor som bytt boplatsläge på grund
av årstiderna.
En annan boplats vid Järnsjön är fornlämning nr 148. Man fann här lämningar av en
stenåldersboplats med en ungefärlig utsträckning på 100x50 m. Boplatsen låg på en svag
östsluttning i ett utskjutande parti av en förhöjd avsats (Rosberg 1994b:3). Sannolikt är att
boplatsen är belägen på en forntida strandvall. Inom området påträffades en plattformskärna,
ett porfyravslag, en skärvsten samt fem avslag i kvarts, slagen Kristianstadsflinta, porfyr,
hälleflinta och kvartsit. Man 14C-daterade även en kokgrop, och fick resultatet 6450-5760
f.Kr. (Kal. 2Σ) (Rosberg 1994b:3f).
Fyndmaterialet på dessa boplatser domineras av de lokala råvarorna. Man har utnyttjat alla
materialen på samma sätt, man har bland annat tillverkat mikrospån av såväl flinta som
hälleflinta och kvarts. Mikrospånen har varit det centrala i sammanhanget, inte råmaterialet
(Rosberg 1994b:27). Hälleflinta och kvarts har dominerat på boplatserna, och finns dessutom,
liksom porfyr, naturligt i området. Flintan man påträffade kom ursprungligen från
Skåne/Danmark, eller Hallandskusten, vilket visar att flintan avsiktligt har fraktats till
Järnsjön. Avslag, splitter, kärnor, skrapor, knivar, delar av pilar; mikroliter och mikrospån är
bl.a. det som återfanns på boplatserna. Mikrospåntekniken användes mellan ca 8000–6000
f.Kr. Det viktigaste viltet för människorna som bodde vid Järnsjön var antagligen kronhjort,
vildsvin, skogshare, igelkott, ekorre med mera. Man har bland annat hittat kronhjortsben på
boplatserna. Jakten skedde med pil och båge, spjut, snaror och kanske fångstfällor. Man
samlade även in ägg, honung och vegetabilier, samt fiskade mycket. Boplatsernas material är
homogent även om det finns vissa skillnader i materialfördelning och redskapstyper (Rosberg
1993:94ff, 1994a:5 & 1994b:2).
31
5.8. Storlyckan i Östergötland
Storlyckans fornlämningar innefattar en ovanligt sammansatt bild av en mindre boplatsyta
med tydliga hyddlämningar och aktivitetsytor. Vid undersökningen av området fann man
rikligt med fyndmaterial. Vid denna boplats är morän den dominerande bergarten. I öst ligger
en bäckravin, vars vatten rinner från Kolsjön i söder och förbinder sig med sjön Tåkern i norr.
Bäckravinens krön ligger ca 134-135 meter över havet, och utgör här en del av den högsta
kustlinjen. Boplatsen låg på en markerad avsats i sluttningen ned mot bäcken i nord-östlig
riktning. Avsatsen har varit ett skyddat läge för de människor som bodde där. Hyddan har
varit ca 4,70x3,75 stor, det vill säga ca 15m2, och öppningen har legat mot söder.
Stenmaterialet från Storlyckan är i sitt sammanhang förhållandevis stort och som helhet
kronologiskt samlat. Flinta och kvarts utgör de största fyndposterna (Larsson & Molin
1999:9ff; Larsson 2003:29).
Fynden och dess spridning ger oss spåren efter hyddans inre struktur och eventuella
aktivitetsytor. 263 fyndposter finns registrerade från undersökningen av detta område.
Stenmaterial som bär spår efter bearbetning är stort, och består av flinta, hälleflinta och
kvarts. Andelen definierbara föremål är dock liten. Det mesta består av restprodukter från
redskapstillverkning. Boplatsens skrapor är små och liknar Maglemosekulturens skrapformer.
Boplatsen
ansluter
sig
till
tidigare
undersökta
östgötska
lokaler
där
materialsammanssättningen är typisk för boplatser i gränsregioner och där olika influenser
sammanfaller (a.a:17ff).
Bild 25. 14C-dateringar från två härdgropar i Storlyckan. (Larsson & Molin
1999:24)
Två anläggningar från Storlyckan har 14C-daterats. Det var kol tagna från härdgropen, men
även från en aktivitetsyta, och båda proverna har med hjälp av vedartanalys bestämts härröra
från tall. De dateringar man gjort placerar boplatsen mellan 7905-7865 BC (a.a:23).
Flinta förekommer inte naturligt i Östergötland, utan måste ha blivit medtagna hit av de
människor som bosatt sig vid bäckravinen. Flintan indikerar att man tagit med sig en syd- och
västsvensk flinttradition. Bland flintmaterialet finns bland annat sydskandinavisk flinta som är
skiftande grå till färgen. Huvuddelen av flintan utgörs av spån och spånfragment. Främst
mikrospån med en längd av högst 5 cm och en bredd som inte överstiger 1 cm. De flesta
flintfynden kom från hyddlämningen, endast ett fåtal påträffades utanför (a.a:17f). Hälleflinta
finns däremot lokalt i Östergötland, främst som mindre noduler. Men den form av hälleflinta
man fann vid hyddlämningen finns inte naturligt inom undersökningsområdet, utan har liksom
flintan blivit tillförd boplatsen. Hälleflintmaterialet är inte så stort och består mest av splitter
och avfall. De fynd som gjorts av hälleflinta påträffades vid hyddan och dess närmaste
omgivning (a.a:19).
32
Kvarts finns naturligt i Storlyckan, och förekommer relativt rikligt som inslag både i den lösa
moränen och i berggrunden. Kvaliteten är dock ojämn och färgen varierar från mjölkaktig till
mer kristallklar. Man har kunnat studera kvartsbearbetningen utifrån kärn- och
avslagsmaterialet, och kunnat se att både bipolär bearbetning och reduktion via
plattformsmetoden fanns representerad vid boplatsen. De kvartsbaserade stenhantverket
ansluter sig till en mellansvensk mesolitisk kulturkrets. Kvartsen påträffades mestadels mot
hyddans bakre delar, med en koncentration runt hyddans härdgrop (Larsson & Molin
1999:20f). Man fann även några få delar av brända ben vid hyddlämningen. Det var i hyddans
härdgrop och i fyllningen av ett stolphål som de påträffades. De var hårt nötta och mjöliga på
ytan, och de osteologiska undersökningarna som gjorts visar att benen kommer från
gris/vildsvin (a.a:21f).
Material
Kategori
Antal
Flinta
Flinta
Flinta
Flinta
Flinta
Flinta
Borr
Skrapor
Spån/fragment
Kärnor/fragment
Avslag/fragment
Splitter
1
8
69
10
13
25
Hälleflinta
Hälleflinta
Hälleflinta
Hälleflinta
Hälleflinta
Skrapor
Spån/fragment
Kärnor/fragment
Avslag
Splitter
2
5
3
1
14
Kvarts
Kvarts
Kvarts
Kvarts
Kvarts
Skrapor
Spån
Kärnor/fragment
Avslag/fragment
Splitter
3
1
12
56
75
Bild 26. Artefakter från undersökningen i Storlyckan.
(Larsson & Molin 1999:17; 2000:11; Larsson 2003:31)
33
5.9. Högby i Östergötland
Genom undersökningar vid Högby framkom spår efter tidiga mesolitiska boplatser som visar
att människorna kom till Östergötland strax efter inlandsisens tillbakadragande. 14Cdateringarna gav resultatet att det legat en bosättning där mellan ca 7000 och 5500 f.Kr.
Undersökningens område ligger längs västsluttningen av en vidsträckt isälvsplatå uppbyggd
kring högsta kustlinjens nivå, 135-140 meter över havet. Öster om området ligger en liten
reliktsjö som är omgiven av kärrmarker. Isälvsplatån har en nord-sydligt löpande rygg med
markanta inslag av flygsand med dyner i norr. Platån gränsar i väst till en odlad slätt
bestående av glacial lera och sand. På vissa ställen sticker även berggrunden upp (Larsson
1996:8).
Den första boplatsen i söder var belägen på en svagt
markerad västlig utlöpare av Huljeåsen. Stolphålen i
söder har en rundoval form och kan tolkas som
resterna av en stolpburen hyddkonstruktion med en
uppskattad diameter på ca tre meter. Hyddans
öppning har legat i väster. I den norra delen kan en
liknande hyddkonstruktion urskiljas. Men här är
öppningen åt nordväst (a.a:11f). Fyndmaterialet från
undersökningen var litet och bestod av sten och
brända hasselnötsskal. Fyndmaterialet ger en datering
till mesolitikum, likaså nio av elva 14C-dateringar
(a.a:14).
Bild 27. Karta som visar de mesolitiska
boplatserna i Östergötland.
(Larsson 1996:2)
Runt femtio meter nord-nord ost om den södra
boplatsen
undersöktes
ytterligare
en
boplatslämning. Den utgjordes av en svagt
markerad förhöjning, som liknade en udde, och
boplatsen sträckte sig västerut från Huljeåsen.
Höjden över havet är här 120-122 meter. Under
undersökningen fann man indikationer till både
senneolitikum och mesolitikum. Det senneolitiska
materialet bestod av keramik, medan de mesolitiska
var i form av bland annat mikrospån (a.a:16).
De mesolitiska dateringarna från Högby kan ses i
tabellen till höger, och den visar att de mesolitiska
dateringarna koncentreras till två olika perioder.
34
Bild 28. Dateringar ifrån undersökningarna
i Högby. (Larsson 1996:23)
Två grupper verkar således ha bott på boplatsen vid Högby, en äldre grupp runt 6700-8100
f.Kr. samt en yngre runt 5760-6500 f.Kr. (Larsson 1996:22). Den yngre fasen kännetecknas
av mikrospån och handtagskärnor i mjuk teknik (a.a:39). Ser man på fyndmaterialet skiljer det
sig mellan de två boplatslämningarna. Den norra boplatsen innehöll fler fynd än den i söder,
vilket kan ses i tabellen nedan. Skraporna som påträffades var rätt små och runda, och går att
jämföras med Maglemosekulturens runda skrapformer (a.a:22). Fyndmaterialet var annars
relativt omfattande, men innehöll få definierbara redskap. Karaktäristiskt för de mesolitiska
boplatserna vid Högby är sandiga jordar, med en gles skog och undervegetation, med små
aktivitetsytor för stenbearbetning och boende (a.a:39). Boplatserna ligger inte långt ifrån
igenväxande våtmarker, och man har påträffat en relativt hög andel flinta i förhållande till
kvarts. Det zoologiska materialet som påträffades på en av boplatserna bestod av rester från
bäver och kronhjort. Det verkar som om bäver varit det dominerande bytesdjuret. De
mesolitiska boplatserna skall främst ses som säsongsmässiga lokaler med sin tyngdpunkt
Material
Kategori
Antal
Material
Kategori
Antal
Kvarts
Kvarts
Kvarts
Flinta
Flinta
Grönsten
Sandsten
Kärna
Avslag
Skrapa
Spånfragment
Skrapa
Avslag
Slipsten
8
6
1
1
1
1
1
Flinta
Flinta
Flinta
Flinta
Kvarts
Kvarts
Bergart
Bergart
Sandsten
Keramik
Avslag
Spån
Kärnor
Skrapor
Avslag
Kärnor
Avslag
Kärnor
Slipsten
65
12
11
7
576
16
73
6
2
34
Bild 29. Tabeller över fynden från de två
olika boplatslämningarna. Man kan se att
boplatsen i norr innehöll betydligt fler
fynd (Larsson 1996:14 &18)
under hösten (a.a:39).
35
5.10. Mörbyboplatsen
För såväl Östergötland som övriga Skandinavien satte inlandsisen en bakre gräns för den
postglaciala befolkningen (Browall 1999:292). Den svenska västkusten blev isfri före
östkusten och kan därför uppvisa spår efter äldre boplatser (Kaliff et al 1997:13). Under den
första isfria tiden karaktäriserades landskapet av en stäpplik tundra, som var glest bevuxen
med björk och sälg. Många av de mesolitiska lämningarna man påträffat i landskapet är
upptäckta tack vare lösfynd. Detta är ett fenomen som är genomgående på flera platser i
Sverige och Skandinavien.
Boplatsen i Mörby är den äldsta mesolitiska boplatsen som påträffats i Östergötlands län, och
den innefattar bland annat två relativt välbevarade hyddlämningar. Mörby ligger i brytzonen
där den öppna slätten möter den kuperade skogsbygden. Norr om undersökningsområdet finns
ett flackt åkerlandskap, med några få bergsimpediment som är högre än 125-130 meter över
havet. Söderut är landskapet mer höglänt, och det finns höjder som ligger runt 150 meter över
havet. Själva undersökningsområdet ligger runt 128 meter över havet, på en långsträckt yta
som sträcker sig i öst-västlig riktning. Den östra delen är högst belägen, och därifrån sluttar
marken åt väster mot en bäck som delar av området i två delar (a.a:14). Väster om bäcken är
marken till största delen plan, med endast några få markerade sandplatåer. Sluttningen består
av moränblandat grus, samt av lättdränerad, blockfattig sand/silt. På fem ställen över den
undersökta ytan fanns uttorkade och utdikade bäckfåror, som troligtvis under mesolitisk tid
har transporterat vatten till en sjö eller våtmark (Kaliff et al 1997:14f).
Flera av de undersökta anläggningarna vid Mörby är sannolikt från mesolitikum. Det finns en
rad olika tecken som tyder på detta, till exempel en rad 14C-dateringar. En grop daterades till
7950-7700 BC. Ett flertal gropar, härdar och härdgropar påträffades vid undersökningen. De
mesolitiska härdgroparna var väldigt välbevarade och hade ovala/runda former. Ett
genomgående mönster hos de mesolitiska härdanläggningarna var nyttjandet av små stenar.
De verkar ha varit speciellt utvalda till härdarna, då de var av samma storlek, omkring 0,100,15 meter stora (Kaliff et al 1997:17f).
Inom ett av de undersökta områdena påträffades rätt tidigt ett flertal intressanta
konstruktionsanläggningar. På den sandiga platån fann man spår efter två hyddor av olika
karaktär. Mellan hyddytorna var det ett tomt område, kanske en medveten välstrukturerad ren
yta (a.a:19).
Hydda 1
Hyddlämningen bestod av sju kraftiga och oskodda stolphål vilka bildade en hästskoformad
konstruktion med öppning åt sydväst. Ingen härd påträffades i eller i närheten av hyddan. Det
gick inte heller att se någon färgning efter någon golvnivå, och man fann inga intilliggande
kulturlager. Hyddan var belägen på siltrik mark och stolphålen kunde ses tydligt eftersom
underlaget var ljust. Hyddan var 2,70 meter lång och 2,40 meter bred, och omkretsen mätte
totalt ca 8,40 meter, varav den inre ytan ca 5,00 m2. Formerna var runda till ovala, och
stolphålen var till största delen grå och urlakade, med några få kolfragment. Stolparna vid
ingångens sydöstra del bildade ett dubbelstolphål som tolkas som en omstolpning eller som
ett extra stöd vid öppningen. Hyddan är daterad med träkol från två av stolphålen till 73917117 BC och 8326-8115 BC(a.a:19f).
36
Hydda 2
Den här hyddlämningen var rundoval till formen, och hade en rännkonstruktion och två
oskodda stolphål vid öppningen. Ingången till hyddan har troligtvis legat i nordväst, i riktning
ned mot sjön. Uppbyggnaden har troligtvis liknat en tältkonstruktion där sidorna varit
nedgrävda och förmodligen nedtyngda under något tungt, som till exempel stenar. Dock
påträffades inga stenar eller liknande i rännorna (Kaliff et al 1997:20). Hyddan har varit ca
3,30 meter lång och ca 2,20 meter bred. Inte heller i hydda 2 påträffades någon härd eller
färgning efter golv. Hyddan mätte ca 9,00 meter och den inre delen ca 6,00 m2. Hydda 2 är
daterad utifrån en av väggrännorna till 7470-7239 BC (a.a:20).
Förutom hydda 1 och 2 fanns det ytterligare stolphål på ett ställe strax öster om hydda 1.
Dessa stolphål kan tyda på att flera hyddor kan ha varit belägna i området. En av
konstruktionerna är rundoval till formen och har fem oskodda stolphål. En annan konstruktion
bestående av fyra stolphål bildar en halvcirkel, med öppning mot sydväst. Även hydda 1 hade
sin riktning mot sydväst. Ett av stolphålen i den halcirkelformade konstruktionen daterades
till 7863-7608 BC (a.a:21).
Fyndmaterialet från undersökningen
var ganska litet. Totalt finns 628
fyndposter registrerade, och inte
mindre än 440 av dessa är från en och
samma plats, nämligen från ett
kvartsitblock. De övriga fynden består
av
lösfynd,
samt
fynd
från
utgrävningen. På grund av sentida
plöjning på området kan många fynd
ha försvunnit. En mindre del av
fyndmaterialet förefaller vara svallat,
vilket syns tydligast på ett par skrapor
av
hälleflinta,
samt
på
två
mikrospånkärnor i röd mosten.
Samtliga av de svallade fynden man
påträffat låg i, eller i närheten av,
igenfyllda
bäckfåror
(a.a:26f).
Stenmaterialet på undersökningsområdet bestod av 149 stycken
fyndposter om man räknar bort
kvartsitblocket. Andelen definierbara
redskap var liten, endast fem skrapor
och sju knackstenar påträffades. Till
höger sammanfattas det bearbetade
stenmaterialet i tabellform.
Flintan finns spridd över de ytor som
daterats till mesolitikum, och är
klassificerad och registrerad som spån, Bild 30. Det bearbetade stenmaterialet från
avslag och splitter/avfall. Flintan undersökningen i Mörby (Kaliff et al 1997:27).
förekommer ju inte naturligt i
Östergötland utan har transporterats hit med hjälp av människan. Flintan varierar i utseende
och kommer troligtvis från flera olika regioner (a.a:28). Hälleflintfynd man funnit på platsen
37
är få, endast nio fynd, som klassificeras som avslag, kärnor och skrapor. Hälleflinta finns
lokalt i området runt Mörby. Ett annat stenmaterial som påträffades vid undersökningarna är
den metamorfa bergarten röd mosten, som varierar i färg från ljust- till mörkt röd. Man fann
några avslag, kärnor och en skrapa. Kvartsmaterialet är desto vanligare förekommande och
fanns på samtliga boplatsytor vid Mörby. Spån, avslag, kärnor och avfall var fynd som
påträffades. Nästan alla kvartsfynden vara rena utan större föroreningar, och varierade från
mjölkvit till kristallin (Kaliff et al 1997:30). Ett mer egendomligt material för
redskapstillverkning
man
påträffade var granit. Sydsvenska
höglandets urberg utgörs till
största delen av olika graniter,
och i Mörbyområdet finns
finkorniga porfyriska graniter
(a.a:31). Granit är inte helt okänt
vid redskapstillverkning, men
rent
petrografiskt
och
teknologiskt är det svår att se hur
man på ett bra fördelaktigt sätt
har använt materialet. Kanske rör
det sig om en specialiserad
Bild 31. Här redovisas det bearbetade stenmaterialets
redskapstillverkning, med ett
sammansättning utifrån antalet registrerade fyndposter. (Kaliff
specifikt ändamål.
et al 1997:36)
Fyndmaterialet av granit består av
kärnor och avslag (a.a:32).
Bergart och kvartsit fanns också på
platsen, men dock i liten
omfattning. Fynd som påträffades
var även en städsten, en mortel, en
slip/malsten, obrända och brända
ben (a.a:34f).
Fyndmaterialet från Mörby är
förhållandevis litet. Kvarts är det
dominerande stenmaterialet, och det
kvartsbaserade
stenhantverket
ansluter sig till den mellansvenska
mesolitiska kulturkretsen. Flintan
indikerar till en gängse syd- och
västsvensk flinttradition. Mörby är
på så sätt typisk för en boplats i en
gränsregion där olika influenser
sammanfaller och används. Den
införda flintan visar att man har haft
kontakter med tidigmesolitiska
platser i Syd- och Västsverige
(a.a:36).
Bild 32
(Carlsson 2004:55)
38
6. DISKUSSION
Människan har under alla tider haft en identitet, som konstruerats och påverkats av yttre
faktorer, som till exempel landskapet och materiell kultur. De tio platser med mesolitisk
aktivitet som jag undersökt visar alla att människan har haft en stark drivkraft i sitt sökande
efter en bra boplats. Strategi och kunskap har bidragit till vart man bosatt sig, vilka vägar man
vandrat, och varför man rest norrut.
Jag har i mina case studies skrivit om tio platser, från Årup i söder till Mörby i norr. Samtliga
platser har undersökts efter några speciella punkter, som till exempel platsens höjd över havet,
platsens närhet till vatten, platsens datering samt vilket stenmaterial som är dominerande.
Gemensamt för alla platser är att de legat nära vatten, vilket tyder på att människan har
utnyttjat det marina inslaget i sin jakt på föda. Vattnet har även varit en viktig transportväg.
På sin resa norrut har människan tagit med sig delar av den materiella kultur man haft på sin
tidigare boplats. Stenmaterialet har varit av stor vikt, då flintan varit väldigt viktig på de södra
boplatserna. Man kan se att människan tagit med sig flinta norrut och använt det flitigt. Men
ju längre norrut de kommit, desto större behov av ett annat stenmaterial. Flintan räcker inte
hur länge som helst, utan ett anpassande till den nya miljön har varit viktig. Intressant är att
Söderåkraboplatsen verkar vara en brytpunkt, där inget speciellt stenmaterial dominerar.
Söder om Söderåkra dominerar flinta, och norr om Söderåkra dominerar kvarts. Den nya
materiella kulturen utvecklade även människan och hennes sociala grupp. Man kan här tala
om etnicitet eller kulturella grupper. Man arbetade fram nya verktyg med nya metoder, samt
satte sin speciella prägel på de föremål man tillverkade.
Nedan följer en tabell som jämför de tio olika mesolitiska platserna. De sträcker sig från söder
till norr.
BOPLATS
DATERING
METER ÖVER
HAVET
NÄRHETEN TILL
VATTEN
DOMINERANDE
STENMATERIAL
ÅRUP
6 000-9 000 BC
4-7 m.ö.h.
Låg bredvid
Skräbeån
Kristianstadsflinta
LÖNEBOPLATSEN VID
MÖRRUMSÅN
5 000-8 000 f.Kr.
10-16 m.ö.h.
Låg bredvid
Mörrumsån
PÅBODA
5 500-7 000 f.Kr.
7-9 m.ö.h.
Låg vid den
mesolitiska kusten
& Bruatorpsån
SÖDERÅKRA
Ca. 8 300 f.Kr.
6-15 m.ö.h.
Låg vid den
mesolitiska kusten
& Bruatorpsån
88% av artefakterna
var av flinta, men
endast 30% av
stenmaterialet.
TINGBY
5 200-6 500 f.Kr.
12,5-17 m.ö.h.
Låg vid den
Porfyr
39
Kristianstadsflinta
Ombearbetad och
välanvänd.
Kristianstadsflinta
BOPLATS
DATERING
METER ÖVER
HAVET
NÄRHETEN TILL
VATTEN
DOMINERANDE
STENMATERIAL
mesolitiska kusten
STENÅLDERSBOPLATSEN I
LOFTA
6 000-8 000 f.Kr.
(mikrospåntekniken)
34,5-36,5 m.ö.h.
Låg i mesolitiska
Tjusts skärgård på
en udde.
Kvarts & Kvartsit
JÄRNSJÖN
5 000-6 500 f.Kr.
100-103 m.ö.h.
Låg vid Järnsjön
Kvarts & Hälleflinta
STORLYCKAN
I
ÖSTERGÖTLAND
6 500-7 000 BC
134-135 m.ö.h.
Bäckravin i öst
Kolsjön i söder
Tåkern i norr
Kvarts
HÖGBY I
ÖSTERGÖTLAND
5 500-7 000 f.Kr.
135-140 m.ö.h.
Låg vid en reliktsjö
& kärrmark
Kvarts
MÖRBYBOPLATSEN
7 000-8 500 BC
128 m.ö.h.
Låg vid en bäck som
hade sjöförbindelse
Kvarts
Mina frågeställningar kan jag inte helt besvara, vilket jag var medveten om när jag började
min undersökning. Men jag har fått fram en del intressanta delar som kan vara grunden för
framtida forskning. Dessa delar är bland annat människans anpassande till en ny miljö och till
nya råmaterial. Mina frågeställningar var;
Varför flyttade människan norrut?
En av anledningarna till att människan kom att vandra norrut var inlandsisens
tillbakadragande. Klimatet blev varmare och djuren, människans jaktbyten, vandrade norrut
för att komma till svalare landskap. När resurserna för överlevnad försvinner, måste man
antingen anpassa sig till nya metoder, eller följa med djuren på deras vandring norrut. Många
grupper med människor verkar ha följt efter djuren, och på så sätt upplevt nya landskap och
bildat sig nya uppfattningar och identiteter. Men i och med denna förändring krävdes även att
människorna var flexibla, och att man klarade av att anpassa sig till det nya landskapet.
Var bosatte de sig och varför?
Människorna under mesolitikum var väldigt medvetna om miljön omkring dom. Man levde i
symbios med naturen, och anpassade sig till naturens krafter. Man bodde vid platser där skydd
för regn och vind fanns, men även skydd undan farliga djur, samt närhet till viktiga resurser,
såsom råmaterial och föda. Man har ofta bott vid kusten, vattendrag och sjöar, vilka också har
fungerat som vandringsleder. Man har följt vattnet norrut, och säkerligen träffat på andra
människor som man bytt tankar, idéer och material med. Närheten till föda i form av jakt,
marint och samlande, har alltid varit viktig för människan, oavsett om man bor på tillfälliga
40
eller fasta bosättningar. Några av de ställen som människorna valde att besöka, och bland
annat bosätta sig på är mina tio undersökningsplatser, vilka kan följas i tabellen ovan.
Hur anpassade människan sig till de nya landskapen och råmaterialen?
Som diskuterats på flera ställen i min uppsats, har det varit nödvändigt för människan att
anpassa sig till det landskap man mötte, och dess resurser av flora och fauna. Strategiska val
av boplatser nämner jag ovan, men jag tror även att människan i sin nyfikenhet och sin
instinkt för överlevnad provade nya örter, växter och jagade nytt vilt. Man kan se att flinta har
transporterats med på dessa vandringar norrut. Man har flitigt använt flintmaterialet, men
även varit tvungen att pröva nya råmaterial, då flintan inte räckte förevigt. Kvarts var ett av de
material som kom att användas istället för flintan, speciellt på de nordligaste platserna jag
undersökt.
Jag anser att mina frågeställningar får svar genom hela min uppsats, men det är tolkningar
från min och andras sida, då en total sanning och vetskap om hur det var aldrig kommer att
uppnås. Men ju mer forskning, desto större inblick kan vi få i den mesolitiska människans liv.
41
7. SAMMANFATTNING
Min uppsats handlar om spåren efter mesolitikum, där jag försöker tolka tio olika platser,
utifrån tre olika frågeställningar. Arbetet tar upp boplatsstrategier, var man valt att bo, utifrån
anpassandet till ett landskap. Hur förändringar leder till val av nya råmaterial och bytesdjur.
Min undersökning börjar vid Årup i nordöstra Skåne, och fortsätter sedan till Blekinge, där
jag analyserat de mesolitiska boplatserna vid Mörrum. Jag går sedan vidare in i Kalmar län
där jag tar upp de mesolitiska platserna i Söderåkra, Påboda, Tingby, Lofta och Järnsjön.
Undersökningen slutar i Östergötland vid boplatserna i Storlyckan, Högby och Mörby.
Målsättningen med min D-uppsats var att studera kolonisationsprocessen under mesolitikum i
sydöstra Sverige. De frågeställningar jag arbetat efter är;
-
Varför flyttade människan norrut?
Var bosatte de sig och varför?
Hur anpassade människan sig till de nya landskapen och råmaterialen?
Jag har i mitt artbete haft fokus på människans anpassande till en ny miljö. Eftersom det finns
många fyndplatser med dateringar till mesolitikum i sydöstra Sverige valde jag att undersöka
några av de platser som blivit mest undersökta längs sydöstra Sveriges kust. Det material jag
har använt mig mest av i min undersökning är de arkeologiska rapporter som skrivits efter de
arkeologiska undersökningarna. I dessa har jag fått bra information om hyddkonstruktioner,
fyndposter och stenmaterial.
I min uppsats går det även att läsa om mesolitisk forskningshistorik, teorier kring etnicitet,
anpassandet till landskap och material, samt teorier om kolonisationsprocessen i sydöstra
Sverige, och hur människan skapar sig en identitet. Jag har använt mig av Sian Jones (Jones
1997) och Knut Andreas Bergsviks (Bergsvik 2003) teorier om arkeologi och etnicitet. Vidare
har jag använt mig av Tim Ingolds (Ingold 2000) teorier om människans förhållande till
landskapet, samt Tom Carlssons, Göran Grubers, Fredrik Molins och Roger Wiksells teorier
om människan och den materiella världen (Carlsson et al 2003).
42
REFERENSER
Alexandersson, K. 2001. Möre i Centrum – Mesolitikum i sydöstra Kalmar län. I: Magnusson,
G. (red), Möre – historien om ett Småland. Kalmar läns museum. Kalmar. Sverige.
Alexandersson, K. et al 2001. Söderåkra – ett boplatsområde från sten- och järnålder.
Fornlämning 284, 285 och 315, Söderåkra socken, Småland. E22-projektet. Rapport 2001:8.
Kalmar läns museum. Kalmar.
Andersson, M., Karsten, P., Knarrström, B. & Svensson, M. 2004. Stone Age Scania –
Significant places dug and read by contract archaeology. Riksantikvarieämbetets förlag,
skrifter NO 52, Malmö, Sverige.
Appelgren, K. 1995. Lilla Åby: arkeologisk undersökning Lilla Åby 3:2 m.fl. RAÄ 49 och del
av RAÄ 50, Slaka socken, Östergötland. RAÄ, Rapport 1995:19, UV Öst. Linköping.
Baehrendtz, F. 1907. Kalmar läns forntid. Meddelande från Kalmar läns fornminnesförening.
Kalmar.
Bagge, A. & Kjellmark, K. 1940. Siretorpsboplatserna vid Siretorp i Blekinge. KVHAA.
Stockholm.
Bergsvik, K.A. 2003. Mesolithic Ethnicity – Too Hard to Handle?. I: Larsson, L., Kindgren,
H., Knutsson, K., Loeffer, D., & Åkerlund, A. (red). Mesolithic on the move. Oxbow books
Oxford.
Boaz, J. 1999. Pioneers in the Mesolithic. The Initial Occupation of the Interior of Eastern
Norway. In: Boaz, J. (ed.) The Mesolithic of Central Scandinavia. Universitetets
Oldsaksamlings Skrifter. Ny Rekke 22, 125-153. Oslo.
Browall, H. 1999. Mesolitiska mellanhavanden i västra Götaland. (Mesolithic goings-on in
western Östergötland). I: Gustafsson, A. & Karlsson, H. (red), Glyfer och arkeologiska rum –
en vänbok till Jarl Nordbladh. Stockholm
Burenhult, G. (red). 1999. Arkeologi i Norden. Stockholm. Sverige.
Börjesson, K., Marz, S. & Åberg, G. 1997. Det nära förflutna – om arkeologi i Jönköpings
län. Småländska kulturbilder 1997. Meddelanden från Jönköpings läns hembygdsförbund och
stiftelsen Jönköpings läns museum LXVII. Jönköping. Sverige.
Carlie, A. 2003. Berättelser längs Vætland – En arkeologisk resa längs E22 i Skåne.
Riksantikvarieämbetet. Trelleborg, Sverige.
Carlsson, T., Gruber, G., Molin, F. & Wiksell, R. 2003. Between Quartz and Flint. Material
culture and social interaction. I: Larsson, L., Kindgren, H., Knutsson, K., Loeffer, D., &
Åkerlund, A. (red). Mesolithic on the move. Oxbow books Oxford.
Carlsson, T. 2004. Mötesplats Motala – de första 8 000 åren. Riksantikvarieämbetet.
Avdelningen för arkeologiska undersökningar. UV Öst. Linköping.
43
Dahlin, M. 2005. Mellan åsar och vattendrag – en studie av sten- och bronsålderns
bosättningsmönster med utgångspunkt från specialinventeringen av Kristdala församling i
Oskarshamns kommun. FOK Rapport 2005:1. Seward, P. (red.).
Emanuelsson, U., Bergendorff, C., Billqvist, M., Carlsson, B. & Lewan, N. 2002. Det
Skånska Kulturlandskapet. Naturskyddsföreningen i Skåne. Lund.
Gruber, G. (red.). 2005. Identities in Transition – Mesolithic Strategies in The Swedish
Province of Östergötland. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar, Skrifter 64
1:1. Linköping.
Gustafsson, M. & Petersson, M. 2002. Riksväg 35, en stensättning och en stenåldersboplats
vid Fästad, Lofta sn, Småland. Arkeologisk undersökning, Rapport 2002:4. Kalmar läns
museum. Kalmar.
Gustawsson, K.A. 1925. Stenåldersboplatser i Kalmar län. Meddelanden från Kalmar läns
fornminnesförening. Kalmar.
Hagberg, U.E. 1979. Den förhistoriska Kalmarbygden. I: Kalmar stads historia I. Kalmar.
Hanlon, C. 2003. Årup – boplats och bebyggelselämningar från senpaleolitikum,
tidigmesolitikum och yngre bronsålder. Skåne, Ivetofta socken, Väg E22 Gualöv – Bromölla,
Årup 1:1. UV SYD. Dokumentation av fältarbetsfasen Rapport 2003:6. Arkeologisk
slutundersökning. Regionmuseet Kristianstad/ Landsantikvarien i Skåne Rapport 2003:35.
Hansson, M. 1999. Från renjägare till viking. En arkeologisk historia om södra Småland. I:
Johansson, L. (red.) Landen kring sjöarna. En historia om Kronobergs län i mångtusenårigt
perspektiv. Kronobergsboken 1999-2000.
Hedgren, S. 1983. Värt att se i Sveriges natur – en reseguide. Bonnier fakta Bokförlag AB.
Stockholm.
Hjorth, I. 1992. Naturen på Småländska höglandets hjässa. I: Rydén, J. (red) Et al Småländska
kulturbilder 1986-87. Jönköpings Läns Historia. Meddelanden från Jönköpings läns
hembygdsförbund och stiftelsen Jönköpings läns museum LVIII. Värnamo.
Ingold, T. 2000. The Perception of The Environment. Essays in livelihood, dwelling and skill.
New York. USA.
Jones, S. 1997. The Archaeology of Ethnicity . Constructing identities in the past and present.
New York. USA.
Kaliff, A. Et al 1997. Mörby – Östergötlands äldsta boplats. Arkeologisk slutundersökning.
RAÄ 168, Hogstads socken, Mjölby kommun, Östergötland. Riksantikvarieämbetet.
Avdelningen för arkeologiska undersökningar. Rapport UV Linköping 1997:38. Linköping.
Karsten, P. & Knarrström, B. 2003. The Tågerup Excavations. Skånska Spår. Arkeologi längs
Västkustbanan. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. UV
Syd. Lund.
44
Karsten, P. & Nilsson, B. 2006. In the wake of a women – stone age pioneering of northeastern Scania, Sweden, 10 000-5 000 BC, The Årup settlements. Riksantikvarieämbetet,
Arkeologiska undersökningar, Skrifter NO 63. Lund, Sweden.
Larsson, M. 1996. Arkeologisk slutundersökning. Högby – mesolitiska och senneolitiska
boplatser vid Högby i Östergötland. Bosättningsmönster och materiell kultur. Rapport UV
Linköping 1996:35. Linköping.
Larsson, M. 2003. Storlyckan – investigations of an Early Mesolithic Settlement Site in
Östergötland, Eastern Middle Sweden. I: Larsson, L., Kindgren, H., Knutsson, K., Loeffer,
D., & Åkerlund, A. (red). Mesolithic on the move. Oxbow books Oxford.
Larsson, M. & Molin, F. 1999. Mesolitikum vid storlyckan – hyddlämning och fyndmaterial.
Arkeologisk slutundersökning RAÄ 275, Storlyckan, Väderstads socken, Mjölby kommun,
Östergötland. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska undersökningar. Rapport
UV Linköping 1999:1. Linköping.
Larsson, M. & Molin, F. 1999. BILAGOR. Mesolitikum vid storlyckan – hyddlämning och
fyndmaterial. Arkeologisk slutundersökning RAÄ 275, Storlyckan, Väderstads socken,
Mjölby kommun, Östergötland. Riksantikvarieämbetet. Avdelningen för arkeologiska
undersökningar. Rapport UV Linköping 1999:1. Linköping.
Larsson, M. & Molin, F. 2000. A New World: Cultural Links and Spatial Disposition – The
Early Mesolithic Landscape in Östergötland on the Basis of the Storlyckan Investigations.
Lund Archaeological Review 6. Institute of Archaeology, University of Lund. Ödman, A.
(red). Lund.
Magnusson, G. (red.) et al. 2001. Möre, historien om ett Småland. E22-projektet. Kalmar läns
museum. Kalmar.
Nilsson, B. 1997. Förhistorisk bebyggelse invid Mörrumsån – resultaten av arkeologiska
utgrävningar vid Lönebostället. Rapport över arkeologisk undersökning inom fastigheten
Hästaryd 5:17, Mörrums sn, Blekinge. Blekinge läns museum. Blekinge.
Nilsson, B. 2003. Tingens och tankarnas landskap – försök i naturumgängets arkeologi med
exempel ur Blekinges och Smålands förflutna. Lund.
Nilsson, P. Et al 2002. Tingby 4:1 – En kustboplats från mesolitikum, Dörby socken, Småland.
Arkeologisk undersökning, Rapport 2002:7. Kalmar läns museum. Kalmar.
Nordqvist, B. 1999. Tidiga kustbosättningar i Västsverige. I: Burenhult, G. (red). Arkeologi i
Norden I. Stockholm. Sverige.
Nordqvist, T. 2002. Berggrunden. I:Fredén, C. (red.). Berg och jord. Sveriges National Atlas.
Italien.
Pajusi, A. 2000. Tingby – rekonstruktion av stenåldershus beläget i Tingby, Dörby sn, Kalmar
län. Kalmar läns museum.
45
Persson, H. 1993. Stenåldersboplatsen i Brod, Söderåkra sn. Kalmar län Årsbok för
kulturhistoria och hembygdsgård. Forsberg-Warringer, G. (red).
Petersson, M. 2001. Påboda - En svallad stenåldersboplats Söderåkra socken, Småland. E22Projektet, Rapport 2001: 5. Kalmar läns museum. Kalmar.
Rajala, E. & Westergren, E. 1990. The Mesolithic of Southern Scandinavia.
Rosberg, A. 1993. Jägarstenålder vid järnsjön – en populär redogörelse av de arkeologiska
undersökningarna 1992. Kalmar läns museum. Kalmar.
Rosberg, A. 1994a. Mesolitiska boplatser vid Järnsjön fornlämning nr 165 Järeda sn
Småland. Rapport 1994:12. Arkeologisk undersökning 1992. Kalmar läns museum. Kalmar
Rosberg, A. 1994b. En jägarstenåldersboplats vid Järnsjön – del av fornlämning nr 148
Järeda sn, Hultsfreds kn, Småland. Rapport 1994:5. Arkeologisk förundersökning och
undersökning 1992. Kalmar läns museum. Kalmar.
Stale, H. 1939. Om Kalmar läns forntid. Särtryck ur Kalmar läns fornminnesförenings
meddelande. Kalmar.
Svensson, N-O. 2001. Strandlinjer och strandförskjutning i Möre. I: Magnusson, G. (red),
Möre – historien om ett Småland. Kalmar läns museum. Kalmar. Sverige.
Westergren, E. 1986. Dags att omarbeta stenålderns historia i Kalmar län? Om
inventeringen av förhistoriska lösfynd. Kalmar län Årsbok för kulturhistoria och
hembygdsgård. Forsberg-Warringer, G. (red).
Westergren, E. 1988. Nordens äldsta hus utanför Kalmar, Tingby, Västra Smedby.
Meddelande från Kalmar läns fornminnes- och hembygdsförbund och stiftelsen Kalmar läns
museum. Kalmar.
Westergren, E. 1995. The Mesolithic settlement of the Kalmar area. Oxbow books. Oxford.
Worsaaes, J. A. A. 1846. Blekingske Mindesmærker fra Hedenold, betragtade i deras Forhold
til de övrige skandinaviske og europeiske Oldtisminder. Kjøbenhavn.
Wyszomirska, B. et al 1999. Bildkompendium – Stenåldern. University of Lund. Institute of
Archaeology.
Åberg, N. 1913. Kalmar läns stenålder. Meddelanden från Kalmar läns fornminnesförening.
Kalmar.
Åberg, N. 1923. Södra Kalmar län. 1, Kalmar läns förhistoria. Kalmar.
46
BILAGA
Från: Mikael Henriksson <[email protected]>
Skickat: den 16 mars 2007 12:44:32
Till: "Rebecca Hjorth"
Ämne: SV: Mesolitikum i Blekinge
Hej igen,
För mesolitikum gäller att det snarare handlar om lösfyndsindikationer än undersökta
boplatser. Fyndplatserna förefaller främst ligga längs kusten, i den västra hälften av länet samt
i de N-S löpande ådalarna. Det är främst i Sölvesborgs och Karlshamns kommuner som de
tydligaste spåren påträffats. Bland annat Siretorpskomplexet ute på Listerlandet har vissa
inslag av Ertebölle, och detsamma gäller området kring den utdikade sjön Vesan, vilket har en
stor mesolitisk, vetenskaplig potential. Vid Valje genomfördes grävningar av UV Syd under
1990-talets mitt, och då framkom en boplats vars äldsta delar kunder kol-14-dateras till ca
7800 BP. Själv grävde jag en boplats i närheten av Pukavik förra året. Förutom ett
artefaktbestånd som talar om en överlappning mellan senmesolitikum och neolitikum
daterades träkol till ca 6900 BP. De äldsta, daterade flintfynden i Blekinge kommer från en
grävning av en boplats vid Mörrum 1996-1997. Här rör det sig om mikrospån, lancetter etc,
och verksamheten på platsen kunde således beläggas från ca 9000 BP. Det äldsta daterade,
organiska föremålet i Blekinge är en harpun av kronhjortshorn. Denna påträffades på 1990talet vid trålning utanför Utklippan, och den kol-14-daterades till ca 8300 BP.
Mvh,
Mikael Henriksson
47