2
det var gamla muazena som berättade för Sofia
och Maria om eldens hemlighet.
Varje låga har en hemlighet. Om man sitter på
rätt avstånd från lågorna kan man se så djupt in i de
dansande flammorna att man får veta vad som ska
hända i livet, i framtiden, under alla de dagar som
ligger utsträckta och oanvända framför en människa. Muazena pekade med sin gamla rynkiga och
skälvande hand mot en åker där olika plantor stod
på rad.
– Så ser livet ut, sa Muazena. Varje dag är en
planta. Som ni ska vårda och vattna, rensa från
ogräs och en gång skörda. Varje planta är en dag i
era liv som ni ännu inte har levt.
I elden finns också alla minnen.
Även det hade gamla Muazena berättat för Sofia
och Maria när de ännu var mycket små. Genom att
se in i elden kan man locka fram minnen som man
kanske tror att man för alltid har glömt.
Sofia tänkte ofta på Muazena. Men Muazena fanns
inte längre. Lika lite som Maria. När Sofia tänkte
på Muazena tänkte hon tillbaka till den tiden, då
de ännu inte hade tvingats ut på flykt. Det var före
den långa färden, innan de slagit sig ner för att bo
här vid floden. Det hade varit den goda tiden, när
hon knappast vetat vad smärta var. Eller sorg. Eller
hunger. Eller det värsta av allt: ensamhet.
Den gången hade de levt där de alltid hade levt. Det
Sofia mest av allt kunde minnas var byn där alla
hyddor var runda med konstfärdigt flätade tak av
palmblad. Där hade hon en gång blivit född, liksom
Maria och Alfredo. Och hennes far, Hapakatanda,
hade lyft henne högt mot himlen och låtit henne
hälsa på solen. Hon hade suttit fastknuten på sin
mors rygg, Lydia, som den gången var den vackraste och starkaste kvinnan i hela byn. Sofia hade suttit
på hennes rygg när hon framåtböjd hackade i den
torra jorden. Hon hörde alltid musik i sitt inre när
hon tänkte på den tiden. Trummorna och den entoniga melodin från en timbila. I sin kropp bevarade
Sofia fortfarande ekot av den gungande rörelsen när
hennes mor dansade med de andra kvinnorna. Hon
kunde inte minnas att hon någonsin varit hungrig
då. Eller rädd. Det hade varit den lyckliga tiden.
Också om det hade Muazena berättat.
Hon hade talat om paradiset. Och hon hade sagt
att lyckan finns bara där vi förstår att vi har varit,
när vi har förlorat den.
Sen hade det hänt, det som hon efteråt alltid hade
försökt glömma. Men minnet var som ett ärr i huden, som aldrig gick bort.
14
Eldens hemlighet_inl.indd 14
15
07-05-08 16.29.31
Eldens hemlighet_inl.indd 15
Publicerat med tillstånd
Eldens hemlighet
Text Henning Mankell
Rabén & Sjögren 2007
07-05-08 16.29.32
