S
Efterkrigstidens kalla krig 1945-1991
Källa: SO-rummet
Koloniernas frigörelse
När kriget var över och vunnet levde fortfarande en majoritet av världens folk kvar under ett
imperialistiskt styre. De koloniserade länderna i tredje världen började därför kräva att rättigheterna till
självständighet skulle efterföljas. Allt fler människor i västvärlden ansåg det omoraliskt och
motsägelsefullt att hävda vissa folks rättigheter till självständighet gentemot nazistiskt och fascistiskt
förtryck när de egna länderna hade kvar sina kolonier.
Men avkolonialiseringen var samtidigt förknippad med stora ekonomiska förluster och förlorad prestige
hos kolonialmakterna. Deras inställning till koloniernas självständighet var därför komplicerad.
Efterkrigstidens avkolonialisering blev i många fall en blodig historia, särskilt på lång sikt eftersom
befrielsekampen ibland följdes av andra krig, ofta i form av inbördeskrig.
Indien blir självständigt 1947
Storbritanniens kronkoloni Indien var bland de första att göra sig självständiga. Ledaren för den
indiska självständighetskampen var Mohandas ”Mahatma” Karamchand Gandhi, som med sin ickevålds-kamp, bestående av torgmöten, massdemonstationer, strejker och bojkotter av brittiska varor,
gjorde det besvärligt för britterna att hantera situationen. Det hela resulterade i
att Storbritannien lämnade landet 1947 varefter Indien blev självständigt.
Konflikten mellan Indien och Pakistan
Det koloniala Indien var ett virrvarr av etniska folkgrupper och religiös splittring, där hinduerna
dominerade i själva Indien, medan muslimer behärskade de östra och västra delarna av landet. I
samband med Indiens självständighetsförklaring krävde muslimerna också att bli självständiga. Nu
började religiösa och etniska motsättningar mellan hinduer och muslimer att komma upp till ytan.
Det dröjde därefter inte länge förrän regelrätta stridigheter
blossade upp. Det beslutades nu att Pakistan också skulle få bli ett eget land.
Uppdelningen skapade ännu mer kaos och fiendskap mellan de båda grupperna eftersom många
hamnade på fel sidor om gränsdragningarna.
Miljontals människor förlorade livet i det efterföljande kaoset som innefattade flera krig mellan Indien
och Pakistan, främst med anledning av konflikten över området Kashmir.
1971 utbröt ytterligare ett krig mellan Indien och Pakistan som resulterade i att Bangladesh bröt sig ur
Pakistan och blev självständigt.
Israel bildas 1948 - Mellanösternkonflikten inleds
Staten Israel bildades 1948 som följd av ett beslut i FN som till stor del grundade sig på de omfattande
sympatier som det judiska folket och den sionistiska tanken fick strax efter andra världskriget.
Den sionistiska tanken, d.v.s. idén om en judisk stat, hade funnits sedan slutet av 1800-talet och hade
aktualiserats på nytt efter kriget då omfattningen av Förintelsen kom till allmän kännedom.
I samband med bildandet att den nya staten Israel uppstod ett dilemma. FN hade inte låtit
befolkningen som bodde i Palestina komma till tals, och helt plötsligt skulle nu områdets yta delas upp
i en judisk och en arabisk del. FN-beslutet ledde därför till våldsamma reaktioner från palestinierna och
arabländerna i regionen.
Samma dag som staten Israel utropades, förklarade grannländerna Egypten, Syrien, Jordanien, Irak
och Libanon krig och gick till anfall. Efter hårda strider lyckades dock den unga nationen slå tillbaks
angriparna och därtill utöka sitt territorium.
Följden av detta kortvariga krig, som fått namnet självständighetskriget, blev att cirka 700 000
palestinier tvingades lämna sina hem och fördrevs från Israel. Flertalet av flyktingarna hamnade
därefter i flyktingläger i grannländerna, där flyktingars efterlevande fortfarande befinner sig.
Någon palestinsk stat utropades aldrig i FN och frågan är ännu olöst.
Suezkrisen 1956
Det arabiska nederlaget mot Israel 1948 ledde till att flera av de gamla arabiska regimerna föll.
1952 störtades det egyptiska kungadömet i en militärkupp av Gamal Abdel Nasser. Nasser
genomförde omfattande reformer och nationaliserade delar av industrin. 1956 förklarade Nasser att
även Suezkanalen - som kontrollerades av Frankrike och Storbritannien - skulle nationaliseras.
Anledningen till detta var att Nasser var i behov av pengar då han hade planer på att bygga
Assuandammen på Nilen - en damm som syftade till att förhindra översvämningar och som samtidigt
skulle producera el.
Förstatligandet av Suezkanalen väckte stark oro hos
Storbritannien och Frankrike eftersom det gav Egypten kontrollen över en stor del av all sjötrafik till
och från Europa. Storbritannien och Frankrike beslutade därför att ingripa mot Egypten.
I ett hemligt avtal med Israel kom man överens om att Israel skulle anfalla Egypten med svepskälet att
förhindra en egyptisk invasion. Samtidigt skulle de gamla kolonialmakterna ockupera kanalen med
svepskälet att separera de stridande från varandra och samtidigt hålla transportleden öppen för trafik.
Efter att Israel gått till anfall mot Egypten samtidigt som Storbritannien och Frankrike bombat egyptiska
baser och påbörjat invasionen av Suezkanalen, fick konflikten plötsligt en oväntad vändning efter att
Storbritanniens och Frankrikes dubbelspel och samarbete med Israel hade avslöjats under ett FNmöte. Därmed var Storbritannien, Frankrike och Israel tvungna att följa de nya stormakternas vilja och
backa.
Händelsen visade tydligt att de gamla europeiska kolonialmakterna hade förlorat sin maktposition och
att det nu var USA och Sovjetunionen som bestämde spelreglerna i världspolitiken.
För Nasser och Egypten innebar utfallet av Suezkrisen en prestigevinst. Nasser blev därefter den
självklare ledaren för det arabiska maktblocket i Mellanöstern som nu dessutom stöddes av
Sovjetunionen. USA ökade å sin sida sitt stöd till Israel som därmed i allt högre grad kom att fungera
som västvärldens utpost i Mellanöstern.
Förenta Nationerna bildades för att garantera världsfreden och de mänskliga
rättigheterna
Förenta Nationerna (FN) bildades 1945 utifrån de ramar som segrarna i andra världskriget utarbetade.
Organisationen var från början en sammanslutning av 51
länder som utformade organisationens uppbyggnad och stadgar. Syftet med FN var att arbeta för och
att säkra världsfreden. Organisationen skulle stå som garant för alla människors lika värde och rätt till
självbestämmande. Man skulle också arbeta för att främja de mänskliga rättigheterna i världen.
Under efterkrigstiden präglades FN och dess arbete i hög grad av kalla kriget och de motsättningar
som existerade mellan USA och Sovjetunionen. De båda supermakterna utnyttjade tidvis sitt
medlemskap i FN:s säkerhetsråd till att kontrollera och styra världspolitiken i egna syften.
Efter kalla krigets slut 1991 började FN at fungerat bättre, men organisationens roll i världspolitiken är
fortfarande än idag inte helt bestämd.
Avkolonialiseringen - allmänt
Under 1960 blev 17 kolonier självständiga. Gemensamt för flertalet av kolonierna var att de var dåligt
förberedda för friheten. Den inhemska befolkningen saknade i regel både utbildning och demokratiska
traditioner. Dessutom existerade ofta starka motsättningar mellan olika folkgrupper i koloniländerna.
Gränserna var vanligtvis konstgjorda. De hade ibland tillkommit efter att kolonialmakterna ritat dem
med hjälp av linjal på en karta i syfte att dela upp landområden sinsemellan. Någon hänsyn till folkens
historia, kultur och etniciet hade sällan tagits.
Bild:
US National Archives and Records Administration
USA:s krig i Vietnam visades på TV-nyheterna och gjorde en hel ungdomsgeneration medveten om de övergrepp som
skedde mot länder i tredje världen. Under slutet av 1960-talet växte hemmaopinionen och världsopinionen mot
Vietnamkriget som tog slut 1975.
Viktiga begrepp
Tredje världen: Ett begrepp som främst används i samma betydelse som "u-länder"
(utvecklingsländer). Begreppet myntades under kalla kriget då västvärlden var "första" och
kommunistländerna "andra världen".
Kolonialism: Staters eller gruppers erövring och behärskande av, för dem, mer eller mindre
främmande territorier. Det kan även involvera exploatering samt införande av den egna kulturen eller
civilisationen. Enligt vissa synsätt krävs en mer omfattande migration till det koloniserade området för
att man skall kunna tala om kolonialism, enligt andra synsätt räcker dominans.
Kolonialmakt: En stat som äger kolonier.
Avkolonisering: Koloniernas frihetskamp mot kolonialmakterna.
Mänskliga rättigheter: Alla människor är lika mycket värda och har rätt till ett liv i frihet och trygghet.
Vietnamkriget
Vietnamkriget 1957-1975 var delvis en fortsättning på det franska kolonialkriget i Franska Indokina
(dagens Vietnam, Laos och Kambodja) 1946-1954.
Efter att fransmännen lämnat Vietnam delades landet i två delar. Nordvietnam blev kommunistiskt och
stöddes av Sovjetunionen och Kina, medan Sydvietnam backades upp av USA.
Men i Sydvietnam fanns också den kommunistiska gerillarörelsen FNL som fick stöd från Nordvietnam
för att bekämpa den sydvietnamesiska regeringen i Saigon. Vid mitten av 1960-talet skickade därför
USA stora mängder trupper till Sydvietnam för att förhindra att FNL skulle segra och göra landet
kommunistiskt.
USA drog sig ur Vietnamkriget efter en stark opinionsbildning i USA och världen mot kriget. När
Kennedy mördades 1963 tog hans vicepresident Lyndon B Johnson över för att kunna föra Kennedys
politik vidare. Johnson hade dock inte Kennedys ungdomliga utstrålning vilket ledde till att motståndet
mot det pågående Vietnamkriget ökade bland ungdomsrörelsen och medborgarrättsrörelsen som
därmed tog allt mer avstånd från den amerikanska regeringens politik. USA drog sig ur Vietnamkriget
1973 och två år senare kontrollerade Nordvietnam hela Sydvietnam.
USA:s engagemang och förlust i Vietnamkriget blev ett öppet sår för den amerikanska nationen och
visade samtidigt för omvärlden att ett litet land kan hävda sitt oberoende genom att besegra en
stormakt.
Franska Nordafrika
Problemen för Frankrike som kolonialmakt var inte över efter att man hade lämnat ifrån sig Franska
Indokina 1954. Även i Nordafrika och i de franska kolonierna Tunisien, Marocko, och Algeriet växte det
efter andra världskriget fram starka befrielseorganisationer som krävde självständighet från Frankrike.
1956 erkände den franska regeringen Tunisien och Marocko som nya stater, men Algeriet vägrade
man att släppa. För Algeriets del kom befrielsekampen att bli lång och blodig.
Algerierna hade varit lojala mot Frankrike under andra världskriget. När landet därefter efterfrågade
sin självständighet, möttes deras önskan istället med våld från fransmännen.
Den algeriska befrielseorganisationen FLN påbörjade därför 1954 en väpnad befrielsekamp mot den
franska kolonialmakten.
FLN hade stöd av den muslimska befolkningen, men cirka en miljon kolonister med fransk bakgrund
motsatte sig deras självständighetskamp och fick stöd av den franska armén. Följden blev ett blodigt
inbördeskrig som varade i sju år fram till 1962 och kostade mer än en miljon algerier livet.
Latinamerika
Latinamerika var länge förskonat från att dras in i kalla krigets motsättningar, men i och med Fidel
Castros maktövertagande på Kuba 1959 så spreds den kubanska revolutionen till andra
latinamerikanska länder. Överallt uppstod vänsterrörelser som med hjälp av gerillakrigföring efter
kubansk modell försökte störta de USA-stödda regimerna.
Efter det kalla krigets slut har Latinamerika gått in i en lugnare och fredligare period samtidigt som
USA:s inflytande har minskat.
Många latinamerikanska länder har på senare år fått vänsterorienterade ledare som genomfört
reformer för att utjämna de sociala orättvisorna. Trots detta existerar det fortfarande stora orättvisor
och diskriminering av ursprungsbefolkningen.
