Sjön och havet
• Sverige är ett mycket sjörikt land med minst
100 000 sjöar. Förutsättningarna för att sjöar
ska bildas är att landskapet föryngras genom
en inlandsis. En mäktig is skrapar bort allt
gammalt löst material ovanpå berggrunden och
rensar sänkor, som sedan kan fyllas med
vatten. Dalgångar däms upp av morän och
sjöar kan på så sätt bildas
Sjön är inte evig
• Material från åar och bäckar tillförs sjön ständigt.
Döda växter och djur faller till bottnen och sjön ändrar
så småningom karaktär och växer igen. På sikt kan
t.ex. kärr eller en mosse utvecklas. Hur snabbt
igenväxning sker beror på näringsrikedomen i
omgivningen.
Sjöns ”delar”
• Om du har simmat ut i en sjö
någon gång kanske du har
lagt märke till att de där
vattenväxterna, som killar
rätt obehagligt på magen,
försvinner när du har kommit
ut en bit. Då har du förflyttat
dig från litoralen till
pelagialen. Här ute finns inga
irritationsmoment, mest
oförargliga plankton som
varken syns eller känns. Om
du sedan dyker en bit ner, där
det är så mörkt att inte
växtplankton kan leva, har du
nått profundalen.
Litoralen
• Växterna i litoralen bildar ett bälte av
övervattenväxter, t.ex. av säv, bladvass
och dyfräken. Utanför vass-, sävbältet
finns flytbladsväxter, t.ex. gäddnate och
näckrosarter. På djupare vatten dit ljus
fortfarande når finns undervattensväxter i
form av kortskottsväxter och
långskottsväxter. Exempel på dessa är
axslinga respektive braxengräs.
Pelagialen
• I det fria vattnet finns växt- och
djurplankton t.ex. grönalger, kiselalger,
blågrönalger, hinnkräftor, hoppkräftor och
fiskar såsom gädda, abborre och mört. På
grundare bottnar lever t.ex. sötvattensgråsuggor och sländlarver.
Profundalen
• Djupbottnarnas organismer måste ha
anpassningar till syrefattigare vatten.
Exempelvis finns fjädermygglarver i
rörformade bildningar.
• Närmast vattenytan finns tillräckligt med ljus
och god tillgång på koldioxid och syre. Här
kan fotosyntes ske.
• Djurplanktom lever här av växtplankton.
• När plankton dör och faller till botten tas de
omhand av nedbrytare. Bottenslam bildas
(både organiskt material och nedbrutet sådant).
• Vissa organismer lever av detta bottenslam.
Hav- och sjöekosystemets
begränsningar.
• I hav/sjö precis som på land, finns komplicerade
•
•
•
näringsvävar med producenter och konsumenter.
Producenternas växtplats begränsas av tillgången på
solljus. Fotosyntetiserande organismer kan bara leva där
de nås av så mycket ljus att sockerproduktionen är
högre än förbrukningen. Denna nivå kallas
kompensationsnivån.
I profundalen lever inga fotosyntetiserande organismer.
De djur som förekommer här lever av andra djur, eller
bottenslam.
I profundalen blir det lätt syrebrist då nedbrytarna
förbrukar syret och inget nytt bildas då ingen fotosyntes
sker. Då ökar andelen icke nedbrutet organiskt material i
bottenslammet.
Syresättning
• Vinterstagnation
•
•
•
- Is
Våromblandning
- Samma temp
omblandning
Sommarstagnation
– Språngskikt
Höstomblandning
- Kallt ytvatten
sjunker
omblandning
Till- och frånrinning
• En sjös vatten härstammar främst från
nederbördsvatten som passerat de
närliggande landekosystemen.
• Lika mycket vatten som sjön tar emot,
förlorar den genom de vattendrag som
avvattnar sjön och som slutligen når
havet.
• Miljön i sjön påverkas alltså av miljön i
tillrinningsområdet och påverkar sedan
miljön i havet.
Sjötypen beroende på
tillrinningsområdet.
• Sjöars karaktär bestäms av bla
berggrunden.
• Sjön klassas som antingen näringsrik,
eutrof eller näringsfattig, oligotrof.
Den oligotrofa sjön.
Brunvatten- eller klarvattensjöar.
• Granit och gnejs (svårvittrade) i berggrunden ger
•
•
•
•
näringsfattiga sjöar.
Är podsolprofilen vanlig i tillrinningsområdet sker
förmultning långsamt. Botten täcks av dy och
humusämnen.
Vattnet blir brunfärgat brunvattensjö.
Sådana sjöar är sura och växt- och djurlivet är mycket
sparsamt. Ett fåtal djurarter såsom gädda, abborre och
mört förekommer. Storlommen kan också trivas i de
mera ödsligt belägna skogssjöarna.
Indikatorväxter är notblomster och näckrosor.
• En annan typ av näringsfattig sjö är den s.k.
•
•
klarvattensjön med klart och kallt vatten. Sådana
sjöar finns t.ex. i Norrlands fjällvärld ex
Hornavan. Även Vättern kan delvis räknas som
en klarvattensjö.
Dåligt med näring ger dåligt med plankton och
siktdjupet i dessa sjöar kan nå minst 10 meter.
Vissa fiskar såsom harr och röding trivs där.
Den eutrofa sjön
• Ligger ofta på kalk och lersätter med i huvudsak
•
•
•
odlingsmark i tillrinningsområdet.
Vattnet är grumligt pga. att höga halter på närsalter ger
många plankton. Siktdjupet är dåligt.
Ibland kan övergödning, t.ex. från jordbruket, medföra
algblommning, vilket innebär att växtplankton förökat sig
kraftigt. Tecken på detta är kraftigt grön- eller blågrönt
färgat vatten.
Indikatorväxter är kaveldun, svärdslilja (gul) och andmat
Havet
• Den största skillnaden mellan sjö och hav
är salthalten.
• På land löser vattnet en del av markens
salter och tar med dem till havet. Då salter
inte kan dunsta, blir de kvar i havet.
• Likt sjön ör det ljuset som begränsar
algers utbredning i havet.
Osmos
• Organismer som hamnar i en salthalt de inte är ”vana” vid
•
•
•
•
•
kan få problem
Blåmusslan finns både på väst- och östkusten, alltså i två
olika salthalter. (Östersjöns vatten är bräckt)
När salthalten (eller egentligen halten lösa ämnen generellt)
inuti organismen är högre än den utanför, kommer vattnet
utanför vilja jämna ut koncentrationsskillnaden. Detta
innebär ett nettoflöde av vatten in i cellen.
Detta kan få cellen att spricka.
Organismer som blåmusslan i Östersjön måste därför aktivt
pumpa ut vatten ur cellerna. Detta kostar mycket energi.
Energi som musslan på västkusten istället kan lägga på
tillväxt.
Blåmusslor i östersjön är därför avsevärt mindre än de på
västkusten
