Institutionen för statsvetenskap Vem bär ansvar för Somalias internflyktingar?
Kandidatuppsats i statsvetenskap
VT 2014
Katarina Larsson
Handledare: Emil Uddhammar
Abstract The aim of this thesis is to examine the rights of internally displaced persons as well as
finding out whose responsibility it is to maintain these rights. The questions being answered
are: what policies, laws and conventions are addressing internally displaced persons in
Somalia (mainly from within Somalia, UN and AU)? And; which principal similarities and
differences in these documents are to find regarding what type of protection internally
displaced persons can get? Whose responsibility is it to intervene if these rights and rules are
not maintained? To answer these questions I have used a liberal-universal theoretical
framework. The analysis is a describing case study of comparative nature between the
Provisional Somalia Constitution, UN Guiding Principles on Internal Displacement and the
Kampala Convention. The result shows that there are many different rights of internally
displaced persons in Somalia. Instead the problem seems to be based on the rights not being
maintained in combination with the complex question of whose responsibility it is.
Keywords: Internally displaced persons, Somalia, UN Guiding Principles on Internal
Displacement, Kampala Convention, Somalia´s constitution of 2012, Rights, Responsibility
2 Förkortningslista ............................................................................................................................. 4 Definition av internflykting ......................................................................................................... 4 1. Introduktion ................................................................................................................................. 5 1.1 Problemformulering ......................................................................................................................... 6 1.2 Syfte och frågeställningar ................................................................................................................ 6 2. Bakgrund ....................................................................................................................................... 8 2.1 Somalia som land ................................................................................................................................ 8 2.1.1 Utsatta grupper .............................................................................................................................................. 8 2.1.2 Statssituation och lagar ............................................................................................................................... 9 2.1.3 Amnesty i Mogadishu ................................................................................................................................ 10 2.1.4 Läkare utan gränser i Somalia .............................................................................................................. 11 2.1.5 Somalia som fall .......................................................................................................................................... 12 2.2 Normen kring R2P ........................................................................................................................... 12 3. Teori ............................................................................................................................................. 14 4. Metod och material ................................................................................................................. 17 4.1 Metod ................................................................................................................................................... 17 4.2 Material ............................................................................................................................................... 18 5. Resultatredovisning ................................................................................................................ 19 5.1 Nationell lag i Somalia .................................................................................................................... 19 5.1.1 Deklarationen av den federala republiken Somalia .................................................................... 19 5.1.2 Fundamentala rättigheter och skyldigheter för medborgaren ............................................... 20 5.1.3 Land, egendom och miljö ........................................................................................................................ 22 5.1.4 Sammanfattning .......................................................................................................................................... 22 5.2 FNs Guiding Principles on Internal Displacement ............................................................... 22 5.2.1 Generella principer .................................................................................................................................... 23 5.2.2 Principer som relaterar till skydd mot tvångsförflyttning ....................................................... 24 5.2.3 Principer som relaterar till skydd under tvångsförflyttning ................................................... 25 5.2.4 Principer som relaterar till humanitär assistans .......................................................................... 27 5.2.5 Principer som relaterar till återvändande, omplacering och återintegration ............................. 27 5.2.6 Sammanfattning .......................................................................................................................................... 27 5.3 The African Union Convention for the Protection and Assistance of Internally Displaced Persons – Kampala Convention ..................................................................................... 28 5.3.1 Sammanfattning .......................................................................................................................................... 33 6. Slutsatser .................................................................................................................................... 34 6.1 Styrdokument ................................................................................................................................... 34 6.2 Jämförande analys ........................................................................................................................... 34 6.3 Vem bär ansvar för Somalias internflyktingar? .................................................................... 35 6.4 Avslutande reflektion .................................................................................................................... 36 Källförteckning ............................................................................................................................. 37 3 Förkortningslista •
IDP – Internally displaced person
•
UNCHR – The United Nations Refugee Agency
•
R2P – Responsibility to Protect
•
FN – Förenta Nationerna
•
IDMC – Internal Displacement Monitoring Centre
•
AU - African Union
•
UN – United Nations
Definition av internflykting Uttrycket Internally Displaced Person (IDP) kommer översättas till internflyktingar, som i
denna studie kommer ha exakt samma definition som IDP. Internationellt syftar IDP till
personer som tvingats på ett eller på annat sätt ofrivilligt lämnat sina hem men inte korsat en
internationell gräns. Definitionen är hämtad från FN:s Guiding Principles on Internal
Displacement och citeras här i sin helhet:
Internally displaced persons are "persons or groups of persons who have been forced or
obliged to flee or to leave their homes or places of habitual residence, in particular as a
result of or in order to avoid the effects of armed conflict, situations of generalized violence,
violations of human rights or natural or human-made disasters, and who have not crossed an
internationally recognized State border." (Förenta Nationerna, 2004, ss. introduktion,
paragraf 2)
Beskrivningen appliceras i första hand på internflyktingar som är medborgare i sitt hemland
men gäller också internationella migranter som har tvingats fly inom sitt värdland (Koser,
2011).
4 1. Introduktion Internally displaced persons, IDPs, och vad som härefter på svenska kommer att benämnas
som internflyktingar, är individer som ofrivilligt tvingats fly sina hem men som inte har
korsat en internationell gräns. Varför man som internflykting flyr är individuellt, men de
vanligaste anledningarna är krig, oroligheter samt på grund av extrema väderfenomen.
Forskning talar för att antalet klimatflyktingar kommer att öka avsevärt under kommande år
(Norweigan Refugee Council, 2011, s. 3). I slutet av år 2012 uppskattades det totala antal
internflyktingar i världen till 28,8 miljoner människor (UNHCR, UK, 2012).
Rapporter kring internflyktingar vittnar om deras sårbarhet och hur de ofta tvingas bo i
flyktingläger då de har låg eller ingen inkomst alls. Följden blir att mat och grundläggande
sanitetsvaror begränsas. Dessutom förlorar många internflyktingar sina identitetshandlingar
vilket kan leda till avsaknad av politiska rättigheter, däribland rättsligt skydd och andra
medborgerliga rättigheter. Det är inte heller ovanligt att denna grupp av individer utsätts för
våld eller separeras från sina familjemedlemmar (Koser, 2011).
Det skydd man som internflykting har rätt till kan vara problematiskt då de i första hand
skyddas av sina nationella lagar. Alltså skyddas de inte av flyktingkonventionen utan istället
utgår man från de mänskliga rättigheter och internationella humanitära lagar som är
garanterade medborgarna för det specifika landet. Detta behöver dock inte alltid vara negativt,
beroende på hur landets lagar är uppbyggda samt hur stark statens kapacitet att skydda
medborgarna är. Har landet fördelaktigt uppbyggda lagar och en väl fungerande stat som
riktar sig till alla medborgares bästa är behovet inte lika starkt (Koser, 2011).
För att begränsa omfattningen kommer studien att utgå från internflyktingar i Somalia. I över
20 år har landet präglats av oroligheter i form av våld, konflikter och naturkatastrofer som
resulterat i stora flyktingvågor både inom och utanför landet. IDMC uppskattade att det år
2013 fanns omkring 1,1 miljoner internflyktingar i landet. Många av dessa rapporteras leva
under mycket svåra förhållanden och med lite hopp om bättre förutsättningar (IDMC, 2013).
Förutom för internflyktingarna själva så påverkar deras situation även omvärlden.
Statsvetaren Roberta Cohen förespråkar internationellt ansvar gentemot internflyktingar och
har därigenom presenterat några faktorer som omvärlden bör ta hänsyn till gällande alla
internflyktingars situation. Bland annat belyser hon att ett stort antal internflyktingar inte bara
5 påverkar det aktuella landets stabilitet, utan även kan påverka regional- och internationell
säkerhet negativt (Koser, 2011).
Trots att problemen kring internflyktingar i grunden är ett nationellt problem är många andra
aktörer i världen engagerade, anledningen till det går möjligtvis att spåra till det som
presenterats av Cohen ovanför. Cohen poängterar även att vi håller på att bevittna en
förändring i vår syn på självständighet gällande stater och att tydliga bevis på detta går att
hitta i det normativa ansvar som FN utvecklat genom R2P. Om man tar denna växande norm i
relation till det växande antalet internflyktingar finns det tydliga grunder till att undersöka
vilka rättigheter man som internflykting har för att få internationellt stöd och hjälp (Koser,
2011).
1.1 Problemformulering De flesta stater verkar vara eniga om att internflyktingar är en statssuverän angelägenhet,
vilket är det huvudsakliga motivet till att det inte finns en bindande internationell lag som
specifikt behandlar internflyktingar. Däremot verkar det finnas tendenser för en växande norm
i världen gällande mänskliga rättigheter och hur dessa fått så stor betydelse av omvärlden att
de kan upplevas väga tyngre än statssuveräniteten.
Problemet med de två olika ståndpunkterna är att de skapar motsättningar som inte är
förenliga. Utifrån båda ståndpunkterna, som kan ses som ett växande dilemma, är det
intressant att på djupet försöka uttyda vems skyldighet det är att ta ansvar för internflyktingar
i Somalia. För att göra det bör man med fördel studera vad som är praxis utifrån gällande
lagar och konventioner.
Vad händer när internflyktingar i Somalia far illa och staten inte har kapaciteten att ta hand
om dem? När ska omvärlden gå in och hjälpa dessa individer och vad krävs för att
utomstående stater/organisationer ska hjälpa till? Detta vill jag ta reda på genom att noggrant
utläsa och jämföra de lagar och konventioner som är aktuella för internflyktingar i Somalia.
1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med studien är att undersöka vilka rättigheter Somalias internflyktingar har samt vems
skyldighet det är att dessa rättigheter upprätthålls. Det kommer även göras en jämförelse av
aktuella dokument för att se om dessa motsätter sig varandra.
6 När analysen ska genomföras kommer målet vara att svara på följande preciserade frågor:
-
Vilka riktlinjer, lagar och konventioner finns i Somalia och internationellt som
adresserar internflyktingar(främst inom Somalia, FN och AU)?
-
Vilka principiella likheter och skillnader finns i dessa utifrån de rättigheter man som
internflykting har?
-
Vems ansvar är det att ingripa om det är så att de riktlinjer och regler som finns
gällande internflyktingarna i Somalia inte upprätthålls?
7 2. Bakgrund 2.1 Somalia som land Ett stort antal internflyktingar i Somalia riskerar dagligen sitt liv då det är hög risk att utsättas
för grova kränkningar av sina mänskliga rättigheter. Kränkningarna tar sig bland annat uttryck
i sexuellt våld och bristen på mat och skydd. Med brist på skydd är det bra att ha i åtanke att
landet under lång tid kännetecknats av ett klansystem där socialt skydd beror på tillhörighet i
någon av dessa klaner. Det är klanerna som i stor mån formar ens sociala, politiska och
ekonomiska situation, vilket resulterar i att man förlorar en stor del av sin trygghet om man
tvingas bort från den klan som tidigare tagit en under sitt beskydd. Problemet tar sig främst
uttryck bland minoritetsgrupper eftersom de inte har delar av sin klan att vända sig till i andra
områden än sitt ursprungliga (IDMC, 2013).
Anledningen till att det finns så många internflyktingar i landet är den utdragna krigsföring
som bedrivits av inhemska klaner, militärmiliser eller utländska militära angrepp. Utöver krig
är Somalia regelbundet utsatt för extrema väderfenomen. År 2011-2012 drabbades landet av
en torka som resulterade i att nästan 200 000 somalier svalt ihjäl. Somalierna stod ensamma
vid denna tidpunkt då där inte fanns någon styrande regering samt en omvärld som på grund
av stora säkerhetsbrister i landet valde att inte bistå med hjälp på plats. Anledningen var att
platserna kring de värst drabbade områdena var så pass osäkra att det inte gick att assistera
med mat utifrån utan att riskera frivilligarbetarnas liv. Situationen mynnade ut i att den mat
som faktiskt fanns att tillgå blev väldigt dyr, alltså ännu ett hårt slag mot befolkningen. Detta
var speciellt svårt för internflyktingarna i landet eftersom de i högre grad saknade ekonomiska
medel. Utöver bristen på mat slog torkan också hårt mot de få arbetstillfällen som fanns att
tillgå i landet. Den främsta sysselsättningen i Somalia är jordbruk och djurhållning, vilket
gjorde att jobbtillfällena sinade i samma takt som jordbruken slogs ut av torkan (IDMC,
2013).
2.1.1 Utsatta grupper Det är fastställt att konflikter och osäkerhet har direkta effekter på barns utveckling – både
fysiskt och psykiskt. I Somalia beräknas upp till 60 procent av internflyktingarna vara barn.
Som internflykting och barn i landet är det inte heller ovanligt att man värvas som soldat till
olika inhemska grupper. I samband med detta separeras barnen genom brutala handlingar från
sina familjer och efter värvningen har de ingen möjlighet att komma hem igen. Det är barn
8 ända ner i 9 års ålder som värvas som soldater och i samband med detta beväpnas med
skjutvapen (IDMC, 2013).
Även kvinnor är utsatta. Som kvinna och internflykting hotas man ofta av könsbaserat och
sexuellt våld, ofta i anslutning till dagliga rutiner så som att hämta vatten, samla in ved eller
använder latriner (som oftast delas med män). Det är inte heller ovanligt med våld inom
familjen och fler kvinnor gifter sig unga genom att bli påtvingade äktenskap för att överleva.
Kvinnor tvingas använda sex som en överlevnadsstrategi för att få tillgång till mat och andra
livsnödvändigheter (IDMC, 2013).
Andra siffror på hur svårt livet kan vara i Somalia är det faktum att 73 procent av
befolkningen är under 30 år gamla. Av de i åldern 14-19 är arbetslösheten oerhört utbredd. 67
procent av den nämna gruppen är arbetslösa vilket är en av de högsta arbetslöshetssiffrorna i
världen. Som internflykting minskar chansen ytterligare för att få ett jobb eftersom de
kunskaper internflyktingen har ofta inte är efterfrågade där de tvingats bosätta sig. Det är
också vanligt att man som internflykting blir utnyttjad genom att man nekas betalning för det
arbete man utfört (IDMC, 2013).
Det är inte bara medborgarna i landet som är utsatta, situationen för hjälparbetarna är också
svår visar rapporter från Sida. Som hjälparbetare i landet riskerar man riskfyllda situationer i
form av vägspärrar, trakasserier och bakhåll. Det finns även fall där man som hjälparbetare till
följd av detta har kidnappats och dödats. På grund av detta har flera humanitära
organisationer, som tidigare nämnts, dragit sig ut landet. Senast en svensk hjälporganisation
drog sig ur Somalia var år 2013 då Läkare Utan Gränser valde att avbryta sitt arbete (Sida,
2013).
2.1.2 Statssituation och lagar Somalia fick en ny regering år 2012. Det var i augusti som det första, formella, partiet på över
20 år tog plats i landet. Partiet sägs lägga stora resurser på att få fred och bygga demokratiska
institutioner. En av de största utmaningarna partiet står inför är dock att garantera säkerheten i
landet. Den islamistiska militärmilisen Al-Shabaab pekas ut som den huvudsakliga
anledningen till att oroligheterna består. Deras attacker riktas främst mot huvudstaden
Mogadishu där milisen fortsätter slåss för att få kontroll över landet (IDMC, 2013).
9 Utöver situationen med regeringen kan det vara svårt att vara införstådd med landets lagar då
de har tre olika lagsystem som samverkar. Dessa är Secular law, Sharia lag och Customary
law (Xeer). Xeer och Sharia är överrepresenterade på landsbygden då tillgången till det
formella systemet är väldigt begränsat i rurala områden. De olika lagsystemen kan bidra med
ytterligare problematik för internflyktingarna då de saknar kunskap om dem och inte har råd
med kostnader för rättviserelaterade utgifter (IDMC, 2013).
Xeer används i de somaliska klanerna och är ett system med konstitutionella funktioner men
som inte baserat på nedskrivna dokument. Lagarna sprids muntligt från generation till
generation (UNDP/UNPOS, 2012, s. 6). Att lagsystemet inte finns nedskrivet är den främsta
anledningen till att studien inte kommer att behandla Xeer ingående utan endast omnämna
dess existens så man som läsare har det i åtanke.
2.1.3 Amnesty i Mogadishu I september år 2013 presenterade Amnesty International en rapport om internflyktingars
situation i Somalias huvudstad Mogadishu. Landets nyligen tillsatta regering påbörjade i
januari år 2013 en handlingsplan för omplacering av hundratusentals internflyktingar som
skulle flyttas från flyktinglägret som kallas Hodan-distriktet i Mogadishu till ett läger utanför
staden. Detta som ett första steg innan de förväntas kunna återvända till sina hembyar.
Anledningen till förflyttningen sades vara att internflyktingarnas säkerhet inte kunde
garanteras i Hodan-distriktet och att man skulle påbörja arbetet med att utveckla och
återuppbygga Mogadishu. Sättet som regeringen agerat på har däremot inte varit i enlighet
med internationell lag eller utifrån de instrument som finns att tillgå. Istället har det mynnat ut
i grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna och tvångsvräkning av internflyktingar
(Amnesty International, 2013, s. 6).
Vittnessagor berättar hur de har tvingats bort från lägret med ytterst kort förvarning, i många
fall i samband med hot eller våld och utan konsultation kring alternativ. I Hodan-distriktet
rapporterades militären anlända med maskiner som jämnat internflyktingarnas hem och
ägodelar med marken. En tragisk påvisning om hur oinformerade internflyktingarna var
exemplifieras av att bulldozern körde över ett barn som låg och sov i hemmet och därmed
klämdes ihjäl. Det vittnas också om militärer som använt skjutvapen mot unga barn som
dödades när de försvarade sina familjers hem (Amnesty International, 2013, ss. 8-9).
10 Internflyktingarnas situation i lägren kring Mogadishu rapporteras nu vara så dålig att
internflyktingar överväger att återvända hem, trots att de i dessa områden inte kan garanteras
sin trygghet. Uppenbarligen anser Amnesty att situationen är oacceptabel och måste förändras
(Amnesty International, 2013, ss. 11, 13-14).
2.1.4 Läkare utan gränser i Somalia Läkare utan gränser har varit verksamma i Somalia sedan 1991 men valde som tidigare nämnt
att dra sig ur landet år 2013. I samband med att de drog sig ur rapporterar de om situationen i
landet där ”väpnade grupper och civila makthavare i allt högre grad stödjer, tolererar eller
överser med mord, attacker och kidnappning av humanitära hjälparbetare” (Läkare utan
gränser, 2013b). Sedan 1991 har 16 av organisationens anställda blivit dödade i landet och de
vittnar om dussintals attacker mot medarbetare, ambulanser och vårdinrättningar (Läkare utan
gränser, 2013b). Även om dessa händelser i sig inte är riktade till internflyktingarna är det de
som i hög grad drabbas eftersom de inte längre får samma möjligheter till vård som tidigare.
Det vittnar också om att situationen i Somalia är långt ifrån ideal och att det behövs krafttag
för att förbättra situationen.
Läkare utan gränser släppte innan tillbakadragandet samma år en rapport, ”Hear my voice”,
som belyser hur somalier tvingas på flykt och under lång tid tvingats leva i en humanitär kris.
Bristen på hållbar levnadsstandard är tydlig och framställs här i en sammanställning av
somaliers egna berättelser. En av kvinnorna berättar om sin situation i det flyktingläger hon
tvingats bo i över 18 år:
”I’m in an IDP camp since 18 years. This is not a life. Food and health is too little, and it is
dangerous for women to live here. Men come in to the houses at night and even take the
virginity of small girls. - Woman, 30, from Lower Juba, living in Mudug”. (Läkare utan
gränser, 2013a, s. 4).
En annan kvinna belyser det höga barnadödlighetstalet i landet och hur det har påverkat
henne:
”I had 9 children in 2011. Now I only have 3. They died due to malnutrition and diarrhea.
There is no hospital in our area, we only use traditional medications. All this suffering is
because there is there is no assistance to us people living in remote areas. - Woman, 36, from
Middle Juba”. (Läkare utan gränser, 2013a, s. 7)
11 2.1.5 Somalia som fall Problemen kring internflyktingarna är många. Anledningen till att jag valt Somalia som fall är
att det finns tillförlitlig och lättillgänglig information om hur situationen ser ut i landet och
även en hel del likheter med andra länder som har många internflyktingar. Antalet
internflyktingar beror bland annat på våld och konflikter men även på grund av
klimatförändringar och naturkatastrofer som befaras förvärra situationen för internflyktingar
världen över. En annan anledning till att studera Somalia är att det känns väldigt aktuellt att
studera ett land i Afrika eftersom AU har lagt ner mycket eftertanke på att finna lösningar på
problemet genom bland annat införande av bindande lagar.
2.2 Normen kring R2P R2P, på svenska känt som skyldigheten att skydda, är ett begrepp som myntats inom FN och
innebär att principen om icke-inblandning i statssuveräna angelägenheter får ge vika på
principen om det internationella samfundets skyldighet att skydda. Detta tillämpas när en
befolkning blir utsatt för svårt lidande och den aktuella staten inte kan eller vill stoppa detta.
Vad som sker är att FN-styrkor då går in i landet för att upprätthålla invånarnas säkerhet.
Beslut om att ingripa tas av FN:s säkerhetsråd (Höghammar & Andrews, 2008).
Roberta Cohen, som tidigare nämnts, har publicerat ett kapitel om hur hon anser att R2P
fungerar som skydd för internflyktingarna. Genom att citera FNs dåvarande High
Commissioner for Refugees uttalande kring inbördeskriget i Biafra på 1960-talet får hon fram
en tydlig bild av hur man på den tiden såg på internflyktingar:
”My office is not in position to deal with situations affecting nationals who find themselves
within a territory of their country” (Davies & Glanville, 2010, s. 36)
Citatet vittnar om den förändring som skett gällande synen på inbördeskrig världen över.
Cohen jämför detta citat med FNs generalsekreterare Javier Perez de Cuellars uttalande 1991
där han fastslår:
”a irresistible shift in public attitudes toward the belief that defense of the oppressed in the
name of morality should prevail over frontiers and legal documents” (Davies & Glanville,
2010, s. 36)
Mot denna bakgrund introducerade FN år 1998 the Guiding Principles on Internal
Displacement, alltså riktlinjer för vilka rättigheter som internflyktingar bör ha och vilket
12 ansvar som stater och internationella organisationer har gentemot dessa. Cohen anser att R2P
har misslyckats att skydda internflyktingar, främst i det avseendet att säkerhetsrådet flera
gånger valt att gå emot R2P-inventioner – bland annat i just Somalia (Davies & Glanville,
2010, ss. 40 -41,43).
Glaneville påstår att det är klarlagt att det internationella samfundet(FN) år 2005 kom fram till
att de har ett ansvar för att skydda alla människor i världen. Dock har det inte hindrat stater
för att helt motsäga sig detta ansvar och hävda att beslutet inte ens är möjligt att ta eftersom
det inte finns någon rätt att lägga sig i statssuveräna affärer. De menar även att det är
anledningen till att ansvaret därför inte kan ses som en skyldighet – oavsett om staten
uppenbart misslyckas att skydda sina medborgare (Davies & Glanville, 2010, s. 192). Vad
som menas med detta är att det inte finns något mandat för FN att uttrycka detta ansvar
eftersom det skulle kränka statssuveräniteten för det berörda landet. Glaneville nämner också
en intressant förklaring på hur internationell lag uppkommit och menar att det delvis är ett
resultat av moralisk tro och politiska kalkyleringar, vilket skulle förklara varför den kan ses
som väldigt svårtolkad och oklar. Han menar att en kombination av moralisk tro och politiska
kalkyleringar kan jämföras med de sociopolitiska makter som analyseras när ansvariga
överväger vad ett ingripande kan betyda och hur det kommer spegla deras popularitet i
hemlandet (Davies & Glanville, 2010, ss. 196, 200). Med andra ord blir det alltså ett högt
politiskt spel för utomstående stater att lägga sig i andra länders problem.
R2P är inte aktuellt i Somalia idag eftersom denna princip utgår från att vara en ”skyldighet
att använda lämpliga diplomatiska, humanitära och andra fredliga medel (---) för att skydda
befolkningen från folkmord, krigsförbrytelse, etnisk rensning och brott mot mänskligheten”
(Svenska FN förbundet, 2008, s. 3). Detta är trots allt en mall som tydligt visar på de
normativa inslag gällande hur världen idag ser en större skyldighet att vara behjälpliga och
fungera som stöd där de mänskliga rättigheterna inte upprätthålls. Det kan med rätta tolkas
som en tydlig trend där statssuveräniteten fått vika sig till fördel för mänskliga rättigheter.
13 3. Teori Anledningen till att jag valt följande teori är sammanflätat med de mänskliga rättigheterna
och FN:s arbete som i allt större utsträckning utmanar statssuveräniteten till förmån för just de
mänskliga rättigheterna, vilket bland annat gjort sig uttryck genom R2P och dess ingripanden.
Mot denna bakgrund har jag valt liberal universalismen som tillämpande teori. Istället för att
utgå från ren liberal universalismen har jag format mitt ramverk från Christina Boswells bok
The Ethics of Refugee Policy. Här väljer Boswell att kritiskt granska det liberal universella
perspektivet med avsikten att få teorin fungera i samverkan med flyktingpolitiken.
Inom liberal universalismen utgår man från olika teorier kring vilka universella skyldigheter
och rättigheter det finns. Med utgångspunkt i somaliska internflyktingar kan dessa rättigheter
appliceras som skyldigheter genom den aktuella konstitution och de konventioner som
kommer att studeras. Då FN är en organisation vars arbete kan sammankopplas med
liberalismen kan jag i studien troligtvis hitta en stor mängd tankar utifrån perspektivet som
speglar åsikter kring vad omvärlden kan göra för utsatta internflyktingar. Det är också av vikt
att studien hittar indikatorer på vem det är som ska ta ansvaret.
Själva kärnan i liberal universalismen bygger på att varje individ har en likvärdig moralisk
rätt till det goda eller tillgång till de redskap som behövs för att kunna uppnå det goda
(Boswell, 2005, s. 36). Teorin är därmed grundad i antagandet om moralisk jämlikhet mellan
människor och kommer i uppsatsen kunna användas som en ram för den norm som FN och
andra globala aktörer ofta förespråkar gällande mänskliga rättigheter.
Vad Boswell är skeptisk till är universell liberalismens etiska framställning gällande moralisk
skyldighet gentemot alla individer och hur teorin faktiskt är praktiskt genomförbar. Boswell
tar upp debatten kring flyktingskydd som hon menar har polariserats i två oförenliga
perspektiv. Perspektiven är de mänskliga rättigheterna och det flyktingskydd som finns
definierat i internationell lag gentemot staters tendens att prata om nationellt intresse som
anledning att berättiga restriktioner för detta skydd (Boswell, 2005, ss. 1,6). Boswell utgår
från flyktingar och inte internflyktingar men min åsikt är att studien kan utgå från samma
grund, åtminstone efter att det klarläggs att den aktuella statens regering inte själva kan
hantera situationen för internflyktingarna. Utifrån frågeställningen är liberal universalismen
en lämplig teoretisk ram, med utgångspunkt i en jämlik moralisk vikt för välfärd, för alla
individer oavsett nationalitet.
14 De liberala teorierna är erkända för den vikt de lägger på frihet. De två vanligaste teorierna
här är ”Social Contract Theory” och ”Consequentalist theories”(även känd som utilitarismen).
Den förstnämnda fokuserar på rättigheter och teorier gällande rättvisa genom konsensus
medan utilitaristerna fokuserar på människors största möjliga lycka och formar därmed synen
på rätt och fel utifrån vilken effekt de beslut man tar har på alla människors välfärd (Boswell,
2005, s. 36). Inom Social Contract Theory finns både Hobbes teorier kring naturtillståndet och
Rawls teori om okunnighetens slöja. Båda två är välkända filosofer som utgår från att alla
individer inom en grupp på ett eller annat vis drivs av egenintresse samt moraliska
skyldigheter till varandra. Skillnaden är att Rawls använder ett hypotetiskt skydd mot all form
av orättvisa medan Hobbes anser att ens motivation är en effekt av egenintresse och viljan att
överleva (Boswell, 2005, ss. 77, 80-81)
Både Social Contract Theory och utilitarismen har sina nackdelar, speciellt inom utilitarism
anser Boswell. Anledningen är att utilitarisms syn på rätt och fel oftast inte kan ses som
rättvis. Å andra sidan finns där stort utrymme för frihet vilket är en betydande del av teorin
(Boswell, 2005, ss. 39-40). Problemet med Social Contract Theory är istället att det är svårare
att finna motivation att försvara frihet och rättvisa gällande alla individer globalt än i mindre
samhällen, som teorin från början grundats i (Boswell, 2005, s. 94).
Boswell belyser tre kriterier som bör uppfyllas inom flyktingteorier, dessa är normativ
önskvärdhet, internt sammanhang samt att det är praktiskt genomförbart. För att dessa ska
kunna uppfyllas menar Boswell att det behövs en realistisk grund för att människor ska vilja
hänge sig åt skydd för flyktingar (Boswell, 2005, ss. 10-11). Hon kommer fram till att den
normativa önskvärdheten och det praktiska genomförandet kan vara svårare att anpassa inom
olika flyktingteorier och konstaterar bland annat att den normativa önskvärdheten kan
legitimeras om det är så att människor börjar värdesätta ett försvar mot individuella och/eller
grupprättigheter. När något, såsom grupprättigheter, väl har blivit norm är det svårt att
utesluta dessa åsikter och antaganden (Boswell, 2005, ss. 146-147).
Den praktiska delen handlar istället om moraliska skyldigheter utifrån liberal universalismen.
Här avses skyldigheter enligt moral och motivation. Teorin delas upp i en rationell och en
icke-rationell utgångspunkt för att kunna förklaras. Den rationella utgångspunkten säger att
moral är en rationell känsla som vi alla föds med. En icke-rationell utgångspunkt ser moral
som ett verktyg att motivera respekt till liberala normer i kombination med personliga känslor
och en delad tro. Här skulle man kunna kombinera egenintresse med moraliska handlingar
15 (Boswell, 2005, s. 148). Problemet blir att renodlad liberal universalismen inte anser att man
kan klyva motivationen däremellan. Antingen så agerar man helt med de moraliska normerna
eller så accepteras att beteendet är oetiskt och enbart i egenintresse (Boswell, 2005, s. 158).
Boswell förklarar också hur en stark känsla av gemenskap kan leda till en sorts bekräftelse
som är viktig i beslut kring huruvida man ska bistå med hjälp i linje med liberala värderingar
och skydd av de mänskliga rättigheterna (Boswell, 2005, s. 149).
Mot denna bakgrund kommer jag att använda den teoretiska ram som presenteras nedan.
•
Rättigheter: Liberala universella rättigheter ser förbi nationens intresse och fokuserar
istället på alla individers rättigheter. Typiskt liberal universella rättigheter är de
mänskliga rättigheterna som blivit internationell norm och gäller för alla individer
oavsett vart i världen man befinner sig och vilket samhällsskick man tillhör (Boswell,
2005, s. 7).
•
Skyldigheter: Här utgår man från de moraliska skyldigheter som finns utifrån moral
eller motivation. ”Social Contract Theory” ses som en god kandidat när man ska lösa
problem kring motivation och kräver att man genom konsensus accepterar de normer
som finns i samhället. Har man sedan ingått ett kontrakt finner man därmed
motivation att stå upp för detta samhällskontrakt och ta ansvar för de normer och
värderingar man värnar om (Boswell, 2005, ss. 75-77). Det går även att finna
skyldigheter genom den oron människor kan uppleva av att andra lider och därmed
försöker influera nationella policyers för att kunna göra något åt detta lidande. Detta
finner man ofta där det finns en stark känsla av gemenskap och delade liberala
värderingar (Boswell, 2005, s. 149).
•
Moralisk jämlikhet: Man nekar den moraliska relevansen kring vad som inte är
universellt, exempelvis nationalitet. Istället utgår man från att varje individ har en
likvärdig moralisk rätt till det goda eller tillgång till de redskap som behövs för att
kunna uppnå det goda (Boswell, 2005, s. 4).
16 4. Metod och material 4.1 Metod Utifrån det forskningsproblemet som presenteras är det aktuellt att fokusera på att beskriva
och jämföra det material som redan finns kring mitt fall, alltså en beskrivande studie
(Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, & Wägnerud, 2012, s. 35). Studien kommer att byggas upp
som en fallstudie av jämförande karaktär. För att jämföra krävs minst två analysenheter och
det kommer vi se även här(Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, & Wägnerud, 2012, s. 109). För
varje tillfälle som ett värde sätts på någon av de variabler som ingår så registreras en ny
analysenhet - vilket betyder att de policydokument jag använder mig av kommer bli mina tre
analysenheter. Dessa blir uppsatsens huvudsakliga fokus som ska jämföras och appliceras på
internflyktingarnas situation i Somalia.
I George & Bennetts bok ”Case Studies and Theory Development in the Social Science”
påpekas, med referens till Arend Lijphart, att en statistisk studie alltid kommer väga tyngre än
en fallstudie (George & Bennett, 2005, s. 17). Detta behöver inte vara fallet i denna uppsats
eftersom det är policydokument som ska studeras och tolkas, vilket inte varit lika givande att
göra genom en kvantitativ metod.
Det som är positivt med metoden är att den är stark där statistiska och formella metoder är
svaga. Detta gäller främst möjligheten att identifiera och mäta de indikatorer som bäst
representerar det teoretiska koncept som jag vill möta (George & Bennett, 2005, s. 19). Alltså
kommer jag ha goda möjligheter att tolka hur man använder olika begrepp och analysera i
vilket sammanhang dessa existerar.
Vad man däremot ska vara extra vaksam mot i skrivandet av en fallstudie är så kallad
”selection bias”, urvalsskevhet, vilket kan förebyggas genom ett slumpmässigt urval (George
& Bennett, 2005, s. 23). Dock finns det inte så många konventioner och lagar som behandlar
internflyktingar att detta kan bli ett problem för studien utan detta är snarare ett vanligt
problem inom kvantitativa studier. Jag kommer att täcka de relevanta internationella lagar
som finns att applicera på Somalia. Ytterligare skeptiker inför metoden menar att det inte är
relevant att endast utgå från ett fall då det kan ge en snedvriden bild av hur situationen för, i
mitt fall internflyktingar, ser ut i övriga världen. Dock ser jag inte det heller som ett stort
problem eftersom jag endast ska beskriva och inte utveckla/testa teorier samt att jag inte är
17 intresserad av att generalisera resultatet utan riktar mig enbart till Somalia (George & Bennett,
2005, ss. 32-33).
4.2 Material Studiens material är i stor utsträckning hämtat från internet. Anledningen är att där finns
nyligen uppdaterad information kring mitt ämne, vilket det verkar saknas i tryckt material.
Eftersom jag använder text från internet är det särskilt viktigt att vara källkritisk och noggrann
i urvalet av material. Den information jag har samlat in kring Somalia är mestadels skrivet av
representanter valda av FN och UNHCR. Jag har även använt mig av rapporter som skrivits
av frivilligorganisationer som varit på plats och har bra medvetenhet om hur Somalias historia
har sett ut och hur landet har fungerat fram tills idag. Detta anses som pålitliga källor då de
har/har haft många utsända på plats i landet och för att organisationerna länge har följt
situationen i landet.
Jag kommer även att använda mig av information tagen ifrån Internal Displacement
Monitoring Centre (IDMC) då det är på FNs förfrågan som deras statistik samlas in och
publiceras. IMDC grundades av Norwegian Refugee Council och är ledande inom forskning
kring internflyktingar.
Det material jag kommer att analysera är FNs Guiding Principles of Internal Displacement,
AUs Kampalakonvention och Somalias provisoriska konstitution från 2012. Dessa blir mina
analysobjekt för att de är de mest relevanta i relation till min frågeställning. De är också de
enda som exklusivt behandlar internflyktingar bortsett från Somalias konstitution.
Konstitutionen hoppas istället ge en bättre inblick i nationens syn på ansvar och mänskliga
rättigheter. Genom att välja dessa dokumentet får jag ta del av både FN, AU och Somalias
tankar/lagar kring rättigheter och skyldigheter till internflyktingar vilket är eftersträvansvärt.
18 5. Resultatredovisning
5.1 Nationell lag i Somalia År 2012 presenterade Somalias nuvarande regering en författning som fungerar som
provisorisk konstitution i landet fram till den röstas igenom av folket (UNDP/UNPOS, 2012,
s. 32). Själva konstitutionen är baserad på Sharialagar och utgår därmed från koranen
(UNDP/UNPOS, 2012, s. 8). Även om konventionen är provisorisk bör den ses som ett stort
framsteg eftersom en författning tagits fram i ett land som saknat fungerande regering sedan
1991. Folkomröstningen är planerad att genomföras senast år 2016 (Säll, 2012).
Då staten är den instans där det huvudsakliga ansvaret för invånare i Somalia finns kommer
analysen att börja med att undersöka deras konstitution. Här är förhoppningarna att finna
artiklar som speglar vilken syn landet har på medborgarnas rättigheter, vilket också hoppas
leda till bättre förståelse för hur landet styrs och vilka prioriteringar som finns. De kapitel som
berörs är kapitel 1; deklarationen av den federala republiken Somalia, kapitel 2; fundamentala
rättigheter och skyldigheter för medborgaren samt lite kort kapitel 3; land, egendom och
miljö.
5.1.1 Deklarationen av den federala republiken Somalia I första kapitlet listas grundläggande fakta kring nationen som exempelvis statsskick, religion
och officiellt språk. I artikel 3 finns grundläggande principer och i det fjärde stycket beskrivs
speciellt statens ansvar gentemot nationen på ett bra sätt:
(4) The Constitution of the Federal Republic of Somalia promotes human rights, the rule of law, general
standards of international law, justice, participatory consultative and inclusive government, the separation
of powers between the legislature, executive and an independent judiciary, in order to ensure
accountability, efficiency and responsiveness to the interests of the people. (Somalias Konstitution , 2012,
s. 3)
Artikeln fortsätter sedan i Artikel 3 (5) med att markera att alla kvinnor på ett effektivt sätt
måste inkluderas i nationella institutioner (Somalias Konstitution , 2012, ss. 2-3). Vad som
kan utläsas är att landet verkar sträva efter en demokratiskt fungerande stat där alla individers
intresse ska bejakas. Tydliga liberala åsikter kring mänskliga rättigheter och hur man ska
respektera grundläggande internationell lag, samtidigt som de lämnar stort utrymme till de
nationella lagarna. Även en aning universalistiskt eftersom man väljer att belysa de
internationellt lagliga vägarna att gå. Man betonar också statens skyldighet att vara pålitliga,
19 effektiva och handla i medborgarnas intresse, det kan tolkas som en moralisk skyldighet som
även skapar en stark känsla av gemenskap (jämför Boswell, 2005, s.4).
5.1.2 Fundamentala rättigheter och skyldigheter för medborgaren Artikel 10 belyser att mänsklig värdighet är givet av gud till varje människa och är
grundläggande för alla mänskliga rättigheter. Därför får statsmakten inte utövas på ett sätt
som kränker den mänskliga värdigheten (Somalias Konstitution , 2012, s. 5). Detta kan tolkas
som en sorts moralisk jämlikhet, även om den är riktad till medborgarna i landet så betonas
inte detta utan kan läsas som att man bortser från nationalitet och istället ser till varje individ.
I Artikel 11 (1) förklaras att alla medborgare, oavsett kön, religion, social och ekonomisk
status, politisk åsikt, klan, handikapp, yrke, födelseort eller dialekt ska ha lika rättigheter och
skyldigheter inför lagen (Somalias Konstitution , 2012, s. 5). Här väljer man en mindre
liberaluniversal formulering och riktar sig enbart till medborgarna, dock alla medborgare
oavsett bakgrund. Artikel 11 (3) fortsätter i samma riktning när man klargör att regeringen
inte heller får diskriminera någon människa på grund av ålder, ras, färg, stam, etnicitet, kultur,
yrke eller välfärd (Somalias Konstitution , 2012, s. 5). Det är ungefär samma meddelande som
presenteras förutom att man återigen väljer att säga ingen människa får diskrimineras istället
för ingen medborgare. Artikel 12 applicerar de fundamentala rättigheterna bland annat genom
att konstatera:
(1)The fundamental rights and freedoms recognized in this Chapter shall always be respected in the
making and application of the law. Likewise, they must be respected by all individuals and private
organizations, as well as by every state institution and state official as they carry out their official
functions.
(2 It is the responsibility of the state not only to ensure it does not violate rights through its actions, but
also to take reasonable steps to protect the rights of the people from abuse by others. (Somalias
Konstitution , 2012, s. 5)
Alltså konstateras det i artikel 12 (2) att det är statens skyldighet att försäkra att presenterade
rättigheter upprätthålls men även att de hjälper dem som till trots utsätts för kränkande
behandling. Denna moraliska skyldighet uppkommer enligt universal liberalismen genom den
motivation som ska finnas för att upprätthålla samhällskontraktet samt att den starka känslan
av gemensam nationalitet bör få andra individer i samhället att vilja underlätta för, i vårt fall,
internflyktingar som far illa.
20 Artikel 13 konstaterar att alla har rätt till liv uppföljt av artikel 15 som bland annat tar upp
varje människas rätt till personlig frihet och säkerhet (Somalias Konstitution , 2012, s. 6).
Dessa kan ses som de typiska individuella rättigheter som liberal universalismen är erkända
att fokusera på.
Fortsätter man sedan att läsa artikel 26 är denna, utifrån bakgrundsfakta, högst aktuell för
internflyktingar. Artikeln förklarar att staten endast har rätt att beslagta ägodelar om det görs i
allmänhetens intresse. Om en persons ägodelar har tagits ifrån de i allmänhetens intresse så
har denne rätt till kompensation från staten. Hur kompensationen ska se ut regleras av
regeringen eller genom ett domstolsbeslut. Alltså kan man betrakta artikel 26 som en högst
utilitaristiskt inspirerad bestämmelse där man ser till största möjliga nytta för största möjliga
antal. Vad man inte ska glömma i uppoffringen enligt konstitutionen är alltså att även
tillfredsställa den drabbades behov och inte lämna denne utan kompensation (Somalias
Konstitution , 2012, s. 8).
Artikel 27 ger varje människa rätt till drickbart vatten, sjukvård, full social säkerhet och varje
kvinna, äldre, handikappad eller minoritet som under längre tid upplevt diskriminering
nödvändig support för att få tillgång till socio-ekonomiska rättigheter (Somalias Konstitution ,
2012, s. 9). Även här finns inslag av liberala tankar trots att de inte bör räknas som universella
i den nationella konstitutionen, samt karakteristiska influenser om rätten till samma redskap
för att uppnå det goda.
Där finns ytterligare några viktiga och relevanta artiklar kvar i kapitel 2, däribland artikel 29
som garanterar varje barns rättighet att skyddas från missvård, försummelse, våld eller
förnedring samt rätten att skyddas mot beväpnade konflikter eller att använda barn i
beväpnade konflikter (Somalias Konstitution , 2012, ss. 9-10). Artikel 30 fastslår att
utbildning på grundskolenivå är en rättighet och att regeringen ska prioritera utvecklingen av
den statliga utbildningen (Somalias Konstitution , 2012, s. 10). Detta kan ses som väldigt
grundläggande, men det ska inte glömmas bort att Somalia är ett av de få länder som ännu
inte skrivit under barnkonventionen vilket gör att artikel 29-30 har extra väsentlig betydelse.
Avslutningsvis beskriver artikel 39 att lagen ska bistå med upprättelse för brott mot de
mänskliga rättigheterna samt att upprättelsen ska vara lättillgänglig för invånarna. Finns där
individer som inte själva har möjlighet att få upprättelse i domstol har andra personer och
organisationer rätt att ta upp deras fall åt dem (Somalias Konstitution , 2012, s. 14). Detta är
21 ytterligare en artikel som påvisar att de inspirerats av ett jämlikt moraliskt tankesätt inom
nationen där man vill ge alla samma verktyg till upprättelse och tillgång av det goda.
5.1.3 Land, egendom och miljö I kapitel 3, som tar upp regler gällande mark, äganderätt och miljö är där en artikel som bör
belysas. Där står att alla land/äganderätts dispyter ska lösas så snabbt som möjligt och till
allas tillfredställelse (Somalias Konstitution , 2012, s. 16). Här verkar det vara önskvärt att
kunna applicera John Rawls okunnighetsslöja för att garantera att även internflyktingarna fick
det så bra som det bara är möjligt. Övriga artiklar i kapitlet är inte av relevans för uppsatsen.
5.1.4 Sammanfattning Den provisoriska konstitutionen presenterar åtskilliga rättigheter till internflyktingarna som
inte verkar upprätthållas. Samtidigt läggs stor vikt vid de mänskliga samt individuella
rättigheterna, vilket är utmärkande liberaluniversellt. Däremot är det svårt att relatera till det
universella i större utsträckning eftersom det är en nationell konstitution och fokus finns kring
dess medborgare. Detta faller naturligt eftersom vi lever i ett samhälle där statssuveränitet
fortfarande är av betydelse och en accepterad norm. Staten tar tydligt ansvar för vilka
skyldigheter de har gentemot medborgarna. Det verkar finnas inslag av utilitarism men som
noggrant vägs upp av individuella rättigheter.
I konstitutionen går det att hitta tecken på en motivation att upprätthålla landet genom
gemenskap. Motivationen kan finnas i själviska intentioner att få landet att fungera, så att alla,
inklusive internflyktingarna, kan få bättre levnadsstandard.
5.2 FNs Guiding Principles on Internal Displacement Dessa riktlinjer är framtagna av FN för att fungera som ett ramverk i arbetet att stärka
internflyktingars skydd världen över. Riktlinjerna är alltså inte lagligt bindande, däremot har
de blivit erkända av alla stater och i Afrika har man även valt att arbeta in dem i nationell lag
(Kälin & Schrepfer, 2012, s. 17). Hur detta ser ut i Somalia kommer tas upp längre ner i
studien.
Riktlinjerna är indelade i fem avsnitt bestående av; generella principer, principer som relaterar
till skydd från tvångsförflyttning, principer som relaterar till skydd under tvångsförflyttning,
principer som relaterar till humanitär assistans och slutligen principer som relaterar till
återvändande och omplacering.
22 I introduktionen syns det tydligt att internflyktingars rättigheter belyses och hur viktigt det är
att värna om dessa rättigheter innan tvångsförflyttning sker men även efteråt då man som
internflykting ska ha möjlighet att återvända eller integreras i ett nytt område. Guiden riktar
sig till hur FNs generalsekreterare ska förhålla sig till internflyktingar men i större
utsträckning även som hjälp för stater, myndigheter, mellanstatliga- och ickestatliga
organisationer (Förenta Nationerna, 2004, s. 1)
5.2.1 Generella principer I det generella avsnittet är första principen grundläggande och innehåller fundamentala
liberala tankar, samtidigt som de går emot universalismen genom att begränsa rätt och frihet
till inom nationerna. Detta framkommer i följande stycke:
Internally Displaced Persons shall enjoy, in full equality, the same rights and freedoms under
international and domestic law as do other persons in their country. They shall not be discriminated
against in the enjoyment of any rights and freedoms on the ground that they are internally displaced.
(Förenta Nationerna, 2004, s. 2)
Det som borde vara ett tydligt bevis på att alla ska ha rätt till samma verktyg för tillgång till
det goda begränsas här till de förutsättningar som finns inom Somalia. Alltså kan man säga att
internflyktingpolitiken riskerar att motarbetas av det tydliga ställningstagandet för
statssuveräniteten. Ytterligare problematik kan växa fram eftersom levnadsstandarden i
Somalia överlag är väldigt låg, samt att det inte finns ett klart och tydligt lagsystem.
Princip 2 kan sägas ha samma typ av problem då den uppmuntrar alla individer att följa
riktlinjerna utan att göra åtskillnad mellan individer, samtidigt som de inte ska påverka den
legala status som myndigheter, grupper eller personer inblandade ska rätta sig efter (Förenta
Nationerna, 2004, s. 2). Alltså kan internflyktingarnas skydd motverkas när man lämnar
företräde åt statssuveräniteten.
Princip 3 betonar att det är statens primära ansvar att hjälpa internflyktingarna, vilket läsaren
troligtvis redan kunnat tyda mellan raderna. Tredje och fjärde principen fortsätter genom att
framhäva alla individers rätt att söka skydd och humanitär assistans av sina respektive
myndigheter. De väljer även att framhålla ett extra stöd till kvinnor som är havande,
familjeöverhuvudet samt barn och andra personer i samhället vars tillstånd fordrar extra hjälp
(Förenta Nationerna, 2004, ss. 2-3). Ett sådant uttalande kan ses som en självklarhet för
många, men om man ser till ett utilitaristiskt perspektiv finns risken att prioritera bort en del
23 av de svaga i samhället för att lämna mer plats för framgång åt största möjliga antal (jfr
Boswell, 2005, s.36). Å andra sidan kan man vända på argumentet och tänka att samhället
drar nytta av att så många internflyktingar som möjligt blir inkluderade eftersom det minskar
lidande och fattigdom samt risken för oroligheter i landet.
5.2.2 Principer som relaterar till skydd mot tvångsförflyttning Det viktigaste i detta avsnitt verkar vara att staten gör vad de kan för att undvika
tvångsförflyttningar samt att de i den mån de klarar av det ska se till att garantera boende,
säkerhet, mat, drickbart vatten, hälsa och hygien för dessa individer. Staten bör även se till att
familjemedlemmar inte separeras under flykten. Det bör även tilläggas att planerad
tvångsförflyttning inte ska ske på ett sätt som går emot rätten till liv, värdighet, säkerhet och
frihet av de drabbade. I samma stycke förespråkas extra betänkande för att skydda kvinnorna
och involvera dem i planering och utförande av omplacering. Tydliga rättigheter som alltså
ska motverka de stora vågor av internflyktingar som drabbar landet. Det skyddet är därmed
statens skyldighet att uppnå. För staten borde där, enligt liberalismen, finnas ett tydligt motiv
att försöka upprätthålla internflyktingarnas situation eftersom den riskerar att skapa
oroligheter i landet som bör undvikas. Beroende på situationen i landet är det möjligt att
kunna hitta motivation genom ett själviskt säkerhetsmotiv eller genom normativ önskvärdhet
för moraliskt ansvar gentemot sina medborgare (jämför Boswell, 2005 s. 4, 77).
I princip 9 är det intressant hur man betonar statens särskilda ansvar mot tvångsförflyttning av
ursprungsbefolkning, minoriteter, bönder, herdediktare och andra grupper som är speciellt
bundna/beroende av sina ägor/marker. Det är nämnda grupper som drabbats extra hårt i
Somalia. En anledning kan vara att de både förlorar skydd från klanerna när de tvingas fly
samt att deras yrke inte går att transportera då de flesta arbetar inom jordbruk (Förenta
Nationerna, 2004, ss. 3-5). I Somalia kan man också föreställa sig att det är samma individer
som lider extra hård av väderrelaterade händelser, så som torka, eftersom det förstör deras
skördar och gör det svårt att ta hand om boskapen. Extrema väderfenomen sammankopplas i
dagens samhälle ofta till klimatförändringar. Klimatförändringar förklaras ofta som orsakat av
människans utsläpp av luftföroreningar. Vilket i sin tur skulle betyda att omvärlden i dessa
situationer har ett moraliskt ansvar att hjälpa till vid extrema naturkatastrofer som
kompensation. Ämnet är högst aktuellt för vår tid men också en debatt som är svår att ta
ställning i nu, då det finns forskare som motsätter sig klimatförändringarna.
24 5.2.3 Principer som relaterar till skydd under tvångsförflyttning Förutom det idag existerande skyddet mot folkmord, mord, avrättningar och bortrövande, hot
och annat som riskerar en persons rätt till liv är det även en rättighet att bli skyddad mot flera
av de problem som Somalias internflyktingar utsätts för enligt FN rapporterna (Förenta
Nationerna, 2004, ss. 5-6). Princip11 (2a) säger uttryckligen speciellt skydd mot:
Rape, mutilation, torture, cruel, inhumane or degrading treatment or punishment, and other outrages upon
personal dignity, such as acts of gender-specific violence, forced prostitution and any form of indecent
assault. (Förenta Nationerna, 2004, s. 6)
Då Somalias regering inte verkar ha resurserna att exempelvis motverka det stora antal
våldtäkter på kvinnor så borde där utnämnas ytterligare ansvar för vems skyldighet det är att
upprätthålla denna rättighet. Genom att fortsätta analysen kan studien förhoppningsvis
identifiera vems skyldighet det är och om denna skyldighet hittas utifrån moral, motivation
eller skuldkänslor för våra medmänniskor.
Princip 11 (2b) markerar hur försäljning till äktenskap, sexuell exploatering och barnarbete
ska förhindras till det yttersta. Alla hot och motiv att involveras i sådant ska vara förbjudet.
Här bör även princip 13 tas upp där det står att barn inte under några omständigheter ska vara
del/tillåtas vara del av våldsamheterna. Det faktum att Somalias internflyktingar förlorar
många barn som barnsoldater till gerillagrupper visar på att det är ett högst allvarligt problem
som man bör vidta alla åtgärder möjligt för att förhindra. Man ska alltså som internflykting
skyddas mot rekrytering till beväpnade styrkor eller grupper. Alla grymma, omänskliga och
förnedrande metoder som används för att rekrytera är under alla omständigheter förbjudna
(Förenta Nationerna, 2004, s. 7). Återigen kan man inte uttyda vems skyldighet det är att detta
verkligen uppfylls då det inte upphör. Om det är i nationens intresse att förhindra detta då
miliserna redan strider mot regeringen och ockuperar områden i landet kan skyldigheten i
enlighet med liberal universalismen rättfärdigas genom egenintresse på det sätt som Thomas
Hobbes skulle hävda som rimligt motiv att motverka denna typ av brottslighet. Samtidigt
finns där ytterligare motiv att förhindra detta, så som skuldkänslor som kan ge individer
moralisk motivation att påverka sina ledare att motverka dessa handlingar.
Vidare till princip 18 presenteras de internflyktingarnas minimumrättigheter:
All internally displaced persons have the right to an adequate standard of living.
25 2. At the minimum, regardless of the circumstances, and without discrimination, competent authorities
shall provide internally displaced persons with and ensure safe access to:
(a) Essential food and potable water;
(b) Basic shelter and housing;
(c) Appropriate clothing; and
(d) Essential medical services and sanitation. (Förenta Nationerna, 2004, ss. 9-10)
Att läsa sig till när man ska dra gränsen för när någon annan än staten bör ta vid för att
upprätthålla dessa rättigheter är inte möjligt även om här finns många garantier för vilka
rättigheter man som internflykting har. Skulle de tre principerna inom liberal universalismen
användas går det att finna moraliska förklaringar till varför man ska hjälpa till men teorin
svarar inte på vem det är som ska göra det.
Genom att fortsätta till princip 19 står det att även sjuka har rätt till den vård de behöver och
detta utan mer tidsfördröjning än nödvändigt. Återigen läggs tonvikten på att olika
minoriteter, i detta fall kvinnors hälsobehov, inte får försummas (Förenta Nationerna, 2004, s.
10).
Princip 20 till 23 tar upp praktiska men avgörande problem som kan dyka upp för
internflyktingar. Princip 20 berättigar internflyktingarna att få hjälp med de dokument som
behövs för att kunna utnyttja sina lagliga rättigheter, såsom pass, personbevis, födelsebevis
och äktenskapsbevis. Förutsättningarna för att få tillgång till sina dokument är att ingen
person ska tvingas återvända till den plats den tidigare har flytt ifrån för att hämta dem
(Förenta Nationerna, 2004, ss. 10-11). De liberala influenser som reflekteras i reglerna är
tillgång till dokumentation eftersom det är människornas garanti till fri- och rättigheter.
Princip 21 konstaterar att ingen individ godtyckligt ska bli fråntagna sin mark och sina
ägodelar. Ens ägodelar ska också skyddas mot användande, förstörelse. godtycklig och
olagligt användande eller ockupering (Förenta Nationerna, 2004, s. 11). Vad som hade varit
en bra teori, om än inte praktiskt genomförbar, men som verkar vara en utgångspunkt
gällande internflyktingarnas situation när de förlorat sina hem är återigen att man utgick från
Rawls okunnighetsslöja. Genom att utgå från att även de som har sämst möjligheter får så
goda förutsättningar som det är möjligt hade förmodligen många konflikter kring
äganderätten kunnat få bättre utgång.
26 Vidare har varje människa enligt princip 23 rätt till utbildning och det är myndigheterna som
ska garantera att alla människor, speciellt flyktingbarn, får den obligatoriska utbildning de är
berättigade på grundnivå gratis. Självklart ska detta anpassas till vilka omständigheter som
råder (Förenta Nationerna, 2004, ss. 12-13). Här behöver regeringen inte heller motiveras av
moraliska skyldigheter genom andras orättvisa behandling utan kan välja att se det som en
självisk handling eftersom ökad utbildning framkallar fler arbetstillfällen och därmed en
bättre standard. En högre standard bland både internflyktingarna och övriga populationen
hade troligtvis även resulterat i högre krav på den ansvariga regeringen.
5.2.4 Principer som relaterar till humanitär assistans Det primära ansvaret ligger, som redan konstaterat, på de nationella myndigheterna. Princip
25 säger också att internationella humanitära organisationer och anda lämpliga aktörer har rätt
att erbjuda sin hjälp. Detta ska aldrig uppfattas som en ovänlig handling utan alla myndigheter
bör godta och underlätta för denna assistans vid behov (Förenta Nationerna, 2004, s. 13). Vem
det är som tar ansvaret för att dessa aktioner genomförs vid behov är svårt att utläsa genom
riktlinjerna,
det
beror
troligen
på
de
omständigheter
och
motivationer
olika
länder/organisationer ser i varje enskilt fall.
5.2.5 Principer som relaterar till återvändande, omplacering och återintegration
Här finns en viktig del i det arbete Somalia har framför sig idag. Det är återigen kompetenta
myndigheter som har det yttersta ansvaret och skyldigheten att skapa de verktyg som behövs
för att internflyktingar ska kunna återvända säkert och med hedern i behåll. De ska även bistå
med samma hjälp om internflyktingarna väljer att flytta till en annan del av landet. Man bör
även integrera internflyktingarna i återvändandet genom att låta dem ta del av planeringen och
själva arrangemanget kring återflyttningarna. Detta enligt princip 28. Myndigheterna har
alltså här ett stort ansvar i att hjälpa internflyktingarna att göra det möjligt att återvända hem
och assistera i eventuella problem kring deras ägodelar och mark som de tvingats lämna kvar.
Är dessa ägodelar inte möjliga att återställa ska man erbjudas passande ersättning,
kompensation eller annan lämplig form av hjälp (Förenta Nationerna, 2004, s. 14).
5.2.6 Sammanfattning Det fanns, som förutsett, i dokumentet en väsentlig del rättigheter för internflyktingar. Det är
också möjligt att utläsa att normen idag är att hjälpa till där det behövs, frågan är bara hur vi i
omvärlden ska kunna ansvara för att det upprätthålls. Det finns en tydlig normativ
27 önskvärdhet och försvar av både individuella och grupprättigheter i riktlinjerna. Ett
återkommande tema är att det är statens primära ansvar att hjälpa internflyktingarna samtidigt
som det förespråkas jämlika moraliska rättigheter för alla individer världen över. Vad som
utmärker sig är att man lägger stor vikt på kvinnors rättigheter och hur de ska få hjälp att
lyftas i samhället. Även minoriteter får en röst hörd genom riktlinjerna. Det är mycket
intressant att se att man valt att betona klimatförändringar eftersom det i Somalias fall ligger
bakom mycket av lidandet.
Vad som i Somalias fall kan vara svårt är att praktiskt kunna genomföra skyldigheterna
gentemot internflyktingarna. Vad som står klart inom liberal universalismen är att regeringen
måste ha motiv att kämpa för moralisk jämlikhet och lika möjligheter till det goda för att
kunna genomföra det.
5.3 The African Union Convention for the Protection and Assistance of Internally Displaced Persons – Kampala Convention
Kampalakonventionen är den första lagligt bindande konventionen som adresserar
internflyktingar på både ett omfattande och detaljerat vis. Här poängteras staters ansvar
gentemot internflyktingar men även guidning inom levnadsstandard, boendesituation, land
och äganderätt och hur regeringen bör agera vid behov. Konventionen utgår från de mänskliga
rättigheterna och finns för att bättra på projekts kvalitet, hållbarhet och påverkan (Kälin &
Schrepfer, 2012, s. 10).
Konventionen antogs i Kampala år 2009 och trädde sedan i kraft år 2012. Konventionen ses
som unik då den uttryckligen inkluderar obligationer som inte bara gäller staten utan även
internationella organisationer, civila organisationer och AU – samt en koordination här
mellan. Involverade stater är tvungna att inkludera konventionens obligationer i nationell lag,
samtidigt som de måste införa andra nödvändiga åtgärder som krävs för att realisera
konventionen (Kälin & Schrepfer, 2012, ss. 17-18). Somalia har skrivit under
Kampalakonventionen men har ännu inte ratificerat den. När man ratificerar en konvention
betyder det att man omvandlar den till juridiskt bindande lag. Hur mycket inflytande denna
konvention kan få i Somalia är svårt att förutspå eftersom där sedan tidigare inte finns några
specifika lagar/policys eller strategier som är enbart anpassade för internflyktingar (Kälin &
Schrepfer, 2012, s. 56).
28 Uppbyggnaden av konventionen är ett förord följt av mål/syfte med konventionen och följer
sedan (utan indelning) med artiklar där man presenterar de förpliktelser man har till bland
annat stater, skydd från tvångsförflyttning, vid beväpnade konflikter, till AU, till
internflyktingar under flykt och vid kompensation.
Inledningen innehåller bland annat en förklaring till varför konventionen arbetats fram, det är
afrikanska ledare inom AU som vill uppmärksamma situationen för internflyktingar och
påvisa hur den kan vara en källa till instabilitet för de afrikanska staterna. Konventionen utgår
bland annat från ”2000 Constitutive Act” och ”1945 Charter of the United Nation”. Däremot
är det ”Guiding Principles of United Nation” som varit deras huvudsakliga utgångspunkt. De
har genom konventionen velat forma principer som har respekt för självständig jämlikhet
mellan stater, territorial integritet och politiskt oberoende. De väljer även att markera ett
tydligt ställningstagande för att respektera, skydda och fullfölja internflyktingarnas rättigheter
utan någon form av diskriminering. Ett klart inslag av moralisk jämlikhet där man lyfter fram
alla individers rätt till det goda (Afrikanska Unionen, 2012, ss. 2-3).
Artikel 1 presenterar en identisk definition av internflyktingar som den UN Guiding
Principles lyfter fram. Andra artikeln presenterar mål och syfte som är att stärka och stödja
regionala och nationella handlingar för att skydda, förebygga och eliminera grundanledningar
till att tvångsförflyttningar sker samt presentera hållbara lösningar på problemen (Afrikanska
Unionen, 2012, s. 4). Här riktar man specifikt in sig på de individer som konventionen gäller,
alltså länder i AU. Detta behöver inte vara ett steg ifrån universella rättigheter utan kan tänkas
att utförandet av universella rättigheter blir mer hanterbara på nationell och regional nivå.
Artikel 3 presenterar generella obligationer till de berörda staterna. Här påpekar man bland
annat att det i främsta rummet är statens uppgift att förhindra och förbjuda all form av
medveten tvångsförflyttning av populationer samt att det är deras ansvar att förhindra politisk,
social, kulturell och ekonomisk uteslutning och marginalisering – alla troliga orsaker till
tvångsförflyttning. Här står även att statens uppgift är att respektera och säkra principer för
mänskliga rättigheter genom human behandling, icke-diskriminering, jämlikhet och lika
skydd av lagen. Välkända fraser som bottnar i liberala tankar kring frihet och som de verktyg
alla individer ska ha lika tillgång till för att uppnå det goda. Här finns även intressanta punkter
relaterat till icke-statliga aktörer och de obligationer staten har i att försäkra aktuella aktörers
ansvarsskyldighet samt försäkra sig om att deras trovärdighet är garanterad. Speciellt om
29 aktörerna är involverade i projekt som innehåller utforskning som kan leda till exploatering av
naturresurser och äventyra landets ekonomi.
Artikel 3
(h) Ensure the accountability of non-State actors concerned, including multinational companies and
private military or security companies, for acts of arbitrary displacement or complicity in such
acts;
(i) Ensure the accountability of non-State actors involved in the exploration and exploitation of
economic and natural resources leading to displacement. (Afrikanska Unionen, 2012, s. 5)
Utifrån den statssuveränitet som präglar vår omvärld idag är det inte oväntat att staten får
ansvaret för pålitliga icke-statliga organisationer. Eftersom där finns organisationer som kan
ha egenintresse som motivation att hjälpa utsatta internflyktingar kan detta vara ett
nödvändigt ont. Vad man inom liberal universalismen kan behöva ta ställning till är om
hjälporganisationerna ska ha moralisk motivation utifrån det faktum att de vill hjälpa till att
uppfylla universella rättigheter eller om man kan acceptera att vissa hjälporganisationer/stater
går in bistår med hjälp enbart för egen vinning skull. Om detta är fallet och majoriteten
individer förbättrar sin situation borde det inte vara ett problem för utilitarister. Vidare i
artikel 3 står det att staten vid behov bör bistå med en myndighet som är ansvarig för att
koordinera aktiviteter rörande skydd och assistans av internflyktingar samt samarbeta med
relevanta internationella organisationer, byråer och civila organisationer om sådana existerar.
Staten ska också arbeta fram lämpliga strategier och policys på både nationell och lokal nivå.
Här poängteras även att man ska ta hänsyn till värdsamhället och vilka behov det finns på
plats (Afrikanska Unionen, 2012, ss. 5-6).
I artikel 4 förespråkar man ett utvecklande av ”early warning system” i områden där potentiell
tvångsförflyttning är aktuellt, samt att man ska arbeta fram riskminskningsstrategier och
katastrofförberedelser. Stater ska inte heller vara rädda för att söka samarbete med
internationella organisationer, humanitärbyråer eller andra tidigare nämnda aktörer. Här finns
uppenbart liberal universella tankar genom att inte enbart se internflyktingarna som statens
ansvar. Istället vill de upplyfta internflyktingarnas rättigheter och hur dessa kan uppfyllas
genom andra aktörers motivation att bistå med hjälp. I Somalia krävs det troligtvis en
utökning av institutioner och andra demokratiska åtgärder som förespråkas inom liberalismen
för att kunna bistå med praktiskt genomförbara handlingsplaner.
30 I samma artikel framgår det att stater bör ta hänsyn till att skydda samhällen som är beroende
och har starka band till platser på grund av sina kulturella och spirituella värderingar. Vid
övertalande publika intressen kan det däremot föregås (Afrikanska Unionen, 2012, ss. 6-7).
Detta är en väldigt intressant ståndpunkt eftersom man här har värderat ett utilitaristiskt
perspektiv där man väljer man att frånse från en minoritets rätt till ”utövande” av sin tro om
detta skulle kunna gynna ett större antal människor.
Artikel 5 presenterar obligationer som staten har relaterat till skydd och assistans, här betonas
att stater ska samarbeta med varandra om den berörda staten ber om hjälp relaterat till
internflyktingars situation. Staten ska även respektera hjälp från AU och FN samt
internationella organisationer som vill bidra med skydd och assistans till internflyktingar i
enlighet med internationell lag. Alltså ska man tillsammans enas för moralisk jämlikhet och
för att kunna bistå internflyktingar med de rättigheter som de är berättigade. Däremot har
staten rätt att bestämma de tekniska arrangemangen för organisationers vistelse och passage.
Statssuveräniteten går alltså före och kan om staten så önskar göra situationen svår för
hjälporganisationerna. Artikeln fortsätter i samma riktning och avslutas med att inget i
artikeln ska motarbeta principerna för självständighet och territoriell integritet (Afrikanska
Unionen, 2012, ss. 8-9). Det är samma problem som liberal universalismen enligt Boswell
ofta kämpar emot och som det inte alltid går att se vidden av (jämför Boswell, 2005, s. 4).
Artikel 7 relaterar till obligationer vid beväpnade konflikter och agerande för skydd och
assistans av internflyktingar. Här är det viktigaste att medlemmar av beväpnade grupper inte
har någon rätt att neka internflyktingars rätt till att leva under tillfredsställande
omständigheter. Dessa tillfredställande omständigheter inkluderar värdighet, säkerhet, sanitet,
mat, vatten, hälsovård, skydd samt att familjer inte ska behöva separeras från sina
familjemedlemmar. Ytterligare ett stort problem i Somalia som tidigare nämnts är rekrytering
av barnsoldaret. Detta får inte under några omständigheter ske. Beväpnade grupper får heller
inte infiltrera eller våldföra sig på den civila och humanitära karaktären på platser där
internflyktingar skyddas (Afrikanska Unionen, 2012, ss. 9-10). Här återkommer de verktygen
som ses nödvändiga för att internflyktingarna ska kunna uppnå det goda eller i varje fall få en
chans att försöka uppnå det goda.
Artikel 8 relaterar till obligationer som staten har till AU och AUs rätt att involveras i en
medlemsstat som bryter mot tidigare artikel 4 (h) och inkluderar alltså krigsbrott, folkmord
och brott mot mänskligheten. Utöver detta får AU också involvera sig i stater genom att
31 försöka återställa freden i landet genom att hitta hållbara lösningar för internflyktingar. AU är
till för att stärka internflyktingars position samt bistå med hjälp och samla in information
kring deras situation. Därför ska de också vara med och koordinera hjälpinsatser där det
behövs (Afrikanska Unionen, 2012, ss. 10-11). Alltså väljer AU att försvara de moraliska
normerna som de varit med och byggt upp och ingått som en typ av ”Social Contract” som
blir deras motivation att försvara internflyktingarnas situation.
Under artikel 9 förklaras statens obligationer relaterat till skydd och assistans under
internflyktingarnas tvångsförflyttning/flykt. Genom att tillta nödvändiga handlingar ska staten
förhindra denna typ av beteende. Staten ska även i möjligaste mån och så fort som möjligt
(med rätt till humanitär assistans) säkra internflyktingarnas tillgång till mat, vatten, skydd,
mediciner och annan vård, sanitet, utbildning och övriga nödvändiga tjänster. Här väljer man
att markera speciell assistans till de individer som är i behov av extra hjälp på samma sätt som
i UN Guiding principles, förutom att man här inte understryker att kvinnor ska inkluderas i
största möjliga utsträckning (Afrikanska Unionen, 2012, ss. 11-13).
I artikel 10 poängteras hur statliga eller privata aktörer i största möjliga mån ska undvika att
tvångsförflytta individer till förmån för sina projekt. Kommer man trots allt ändå att flytta
internflyktingarna har ansvarig en skyldighet att lämna full information kring projektet och
försöka hitta andra alternativ till de involverade. Det som bestäms i artikel 10 kan också
kopplas till utilitarism då man återigen visar på ett tankesätt där man ibland måste acceptera
att man inte kan främja allas intressen och då måste offra en minoritet för att tillfredsställa
majoriteten. Skillnaden mot ren utilitarism är att man här finner liberala influenser som gör att
man inte lämnar de svagaste att klara sig själv utan försöker hitta en lösning som ännu en
gång i viss mån kan tänkas utgå från Rawls okunnighetsslöja eftersom man letar efter ett
alternativ som tillgodoser alla skikt i samhället.
Artikel 11 i konventionen känns väldigt aktuell för Somalia idag då den relaterar till
återvändande, lokal integration och omplacering. Här påvisar man att stater ska söka hållbara
lösningar till problemet med tvångsförflyttning, detta genom att ordna tillfredställande
tillstånd för återvändande med en stabil grund och omständigheter som stärker
internflyktingars skydd och värdighet. Precis som inom liberalismen får internflyktingarna
göra fria val kring vart de vill bosätta sig, men vad som är viktigt är att alla får samma tillgång
till information kring vilka alternativ där finns, samt konsultation. Detta hänger delvis
samman med den kompensation som presenteras i artikel 12.
32 Artikel 12 förespråkar ersättning med effektiv botgörelse. Återigen är det statens skyldighet
att etablera ett effektivt ramverk för att kunna tillgodose rättvis kompensation eller annan
form av reparation som är lämplig ersättning för den skada som internflyktingarna drabbats av
under sin flykt. Här väljer man att betona en extra förpliktelse och belägenhet att hjälpa
internflyktingar som drabbats av naturkatastrofer (Afrikanska Unionen, 2012, s. 14). Denna
kompenserande skyldighet kan ses som motiverande av staten eftersom man vill ha ett
välfungerande samhälle och en population som är tillfreds med sin situation. Här kan man
också finna själviska intentioner såsom att den nyligen tillsatta regeringen kan vinna
internflyktingarnas förtroende genom att kompensera för de förluster som det är möjligt.
I artikel 13 fastslås att stater ska skapa och upprätthålla listor på alla internflyktingar, gärna
genom samarbete med internationella organisationer och liknande. Alla internflyktingar har
även rätt att få tillgång till förlorade dokument så som pass, födelsebevis utan att man ställer
orimliga krav som exempelvis att individerna måste återvända till den plats de valt att fly från.
Ytterligare ett tillägg kring dokumentationen är att både kvinnor, män och ensamkommande
barn har rätt till dessa dokument.
Artikel 14 får sedan avsluta denna analys med konstaterandet att AU har tillsatt en
”Conference of States Parties” som ska övervaka och utvärdera implementeringen av
konventionen (Afrikanska Unionen, 2012, s. 15). Övriga artiklar (15-23) är inte relevanta för
uppsatsen då de endast relaterar till information kring hur konventionen signeras, ratificeras
och liknande.
5.3.1 Sammanfattning Jag har hittat ett stort antal artiklar som varit inspirerade av liberal universalismen. Självklart
fokuserar konventionen på internflyktingarnas rättigheter men lämnar också stort utrymme för
att visa vilka skyldigheter staten har. Det är i främsta rummet staten man riktar in sig på, även
om man poängterar vikten av att ta hjälp utifrån när det behovet finns. Även här försöker man
bidra med hjälp för att individer ska få de verktyg som de enligt liberal universalismen är
förtjänta för att uppnå det goda. Det finns inslag av utilitarism även om det aldrig blir
renodlad sådan eftersom man är väldigt noggrann med att respektera internflyktingarnas frioch rättigheter. AU går in och tar sitt ansvar gentemot denna utsatta grupp av individer och
främjar därmed den normativa önskvärdhet som de ivrigt försöker förstärka genom, bland
annat, denna konvention.
33 6. Slutsatser 6.1 Styrdokument Efter att ha undersökt de lagar som var väsentliga för Somalia kan jag dra slutsatsen att svaret
på första frågan och de styrdokument som konstateras vara relevanta att analysera var
Somalias konstitution, UN Guiding Principles och Kampalakonventionen. Därefter
genomfördes en analys av dokumenten som lyfter fram de aktuella rättigheterna för
internflyktingar i Somalia. De väsentliga principiella likheter och skillnader som finns i de
olika dokumenten, relaterat till internflyktingarnas rättigheter och skydd, kommer nu att
jämföras.
6.2 Jämförande analys En majoritet av de rättigheter som presenteras är representerade i analysen av alla tre
dokumenten. Det som i Somalias konstitution också finns representerat i övriga två dokument
är bland annat generella individuella rättigheter, statens ansvar för medborgarna, skydd av
barn mot och i deltagande av vapenkonflikter, rätten till kompensation vid förlust av ägodelar
och mark, rätt till fri utbildning på grundnivå, förbud mot diskrimination av alla dess slag och
att staten har huvudsakligt ansvar för internflyktingarna. Vad som också är intressant är att
alla tre utgångspunkter har utilitaristiska inslag när man betonar rätten att vid behov offra
individers bästa till förmån för hela nationens bästa – dock aldrig utan att försäkra att behoven
för individen kompenseras på ett rättvist sätt.
Trots att jag i analysen av de tre dokumenten valt att lägga intresse på de individuella
rättigheterna så kan man notera att de skiljer sig åt i Somalias konstitution gentemot FN
Guiding Principles och Kampalakonventionen eftersom konstitutionen utgår från mänsklig
värdighet given av Gud och inte från de mänskliga rättigheterna. Alltså är religion en
fundamental del av första analysens syn på människor medan de övriga två inte gör avstamp i
religionen. Andra principer som skiljer sig åt är att det i Somalias konstitution inte finns
samma fokusering på kvinnors rättigheter och hur dessa ska främjas. Detta fanns speciellt att
finna i FN Guiding Principles. Däremot nämns det att kvinnor ska ha rätt till ersättning för
upprepad diskriminering, så att de lättare ska kunna ta del av samhället och dess rättigheter.
Alltså syns det att värderingarna är implementerade i konstitutionen men inte får lika tung
betoning. Eftersom det är just en konstitution så är det inte heller konstigt att utförandet och
innehållet skiljer sig åt från riktlinjerna och Kampalakonventionen. Ytterligare en skillnad är
34 att man i konstitutionen inte alls behandlas internflyktingarnas situation utan endast riktas till
alla medborgare – vilket internflyktingarna hör till. Detta betyder även att det i Guiding
Principles finns en mer specificerad lista på vilka grundläggande rättigheter individer ska ha
än vad man valt att ta upp i konstitutionen.
Flest likheter i rättigheter går att finna mellan Guiding Principles och Kampalakonventionen
där båda har ett i grunden liberal universell-inspirerat utgångsläge med fokus på de mänskliga
rättigheterna och internationellt samarbete och stöd. Det frustrerande är att det också är där
som själva problemen hopar sig för internflyktingarnas skydd då statssuveräniteten
fortfarande väger tyngts och internationella rättigheter förlorar mycket auktoritet. Eftersom
internflyktingarnas situation i Somalia idag inte kantas av ”grova” brott mot mänskligheten så
som folkmord finns där inte samma möjligheter eller motivation för omvärlden att agera. Det
är även av intresse att båda styrdokumenten har valt att nämna klimatförändringar som en stor
faktor till internflyktingar och har potential att vara av stor betydelse för de somalier som i
framtiden riskerar bli hemlösa på grund av torka. Skillnaden mellan dessa två är att AU går in
och axlar ett större ansvar på att konventionerna ska upprätthållas än vad man har möjlighet
att göra inom FN eftersom de endast bidrar med riktlinjer. AU har också valt att lämna större
utrymme till att formulera principer som ska förebygga exploatering av länderna när de tar
emot internationell hjälp och fler restriktioner för både statliga och privata projekt som inte
får gå före internflyktingarnas behov och säkerhet.
6.3 Vem bär ansvar för Somalias internflyktingar? Studiens titel och komplexa fråga om vem som bär ansvar för att Somalias internflyktingars
rättigheter upprätthålls har, som förutspått, varit svårare att fastställa. Anledningen verkar
vara en effekt av en internationell norm kring mänskliga rättigheter och som växt sig starkare
i världen. Eftersom skyldigheten att upprätthålla en internflyktings individuella rättigheter i
första hand riktas till staten så är det också tydligt att statssuveräniteten verkar vara vad som
gör ansvarsfrågan så komplex. I fallet Somalia finns det uppgifter som pekar på att staten
själv jobbar emot de lagar som etablerats gällande individers rättigheter. På flera ställen finns
indikatorer på att omvärlden har rätt att bistå med internationell hjälp när staten inte klarar av
att garantera internflyktingarnas säkerhet. Däremot finns det inte explicita svar på när detta
ingripande ska ske, förutom vid risk för folkmord och andra tragedier som riskerar många
människors liv.
35 6.4 Avslutande reflektion De principiella likheter och skillnader för internflyktingars skydd som gick att utläsa visade
på att det finns många rättigheter för internflyktingar. Alltså garanteras deras skydd enligt alla
lagar, riktlinjer och principer som finns att finna. Problemet verkar istället bottna i att dessa
rättigheter inte upprätthålls. Det kan både bero på att de inte är bindande lagar utan just
riktlinjer, men även på grund av att Somalia inte är ett land med etablerade institutioner eller
en väl fungerande regering och därmed vardag. Att gå till botten med ansvarsfrågan har visat
sig vara otroligt svår att genomföra. Vad som jag hoppades att finna var en lagtext eller
liknande som faktiskt fastställde hur dessa frågor ska hanteras.
Gällande ansvarsfrågan och rätten till ingripande vid folkmord och motsvarande finns där
fortfarande en lucka om vad som gäller när det är människors rättigheter som kränks i mindre
skala. Som i fallet Somalia där många känner sig tvingade att flytta tillbaka till områden där
de inte är trygga eftersom staten misslyckas att upprätthålla deras säkerhet. Detta har jag inte
lyckats få svar på och lämnar som en öppen fråga för vidare forskning kring ämnet
internflyktingar i Somalia. Även om man i internationell lag lämnar rätt åt andra stater och
organisationer att agera vid skydd av individers trygghet så krockar denna rättighet
oundvikligt med statens rätt att själv ta ansvar för sitt eget territorium. Det verkar pågå ett
maktskifte mellan internationella rättigheter och statssuveräniteten som inte ännu klarats upp.
Vad däremot kan fastslås är att omvärlden har ett ansvar för att internflyktingars säkerhet och
trygghet ska garanteras, men exakt vem som har ansvaret och när detta ansvar tar vid är inte
möjligt att utläsa.
36 Källförteckning Afrikanska Unionen. (2012). African Union Convention for the Protection and Assistance of
Internally Displaced Persons in Africa (Kampala Convention). Hämtad från
http://www.internal-displacement.org/kampala-convention den 15 10 2013
Amnesty International. (09 2013). Somalia: No Place For the Displaced. London: Amnesty
International Publications.
Boswell, C. (2005). The Ethics of Refugee Policy. Hampshire: Ashgate Publishing Limited.
Conference, T. N. (2011). Oslo.
Davies, S. E., & Glanville, L. (2010). Protecting the displaced:deepening the responsibility to
protect. Boston: Martinus Nijhoff Publishers.
Esaiasson, P., Gilljam, M., Oscarsson, H., & Wägnerud, L. (2012). Metodpraktikan (4:1
uppl.). Stockholm: Norstedts Juridik AB.
Förenta Nationerna. (2004). Guiding Principles on Internal Displacement. Hämtad från
http://www.unhcr.org/43ce1cff2.html den 18 11 2013 George, A. L., & Bennett, A. (2005). Case Studies and Theory Development in the Social
Siences. London: Cambridge, Massachusetts.
Höghammar, T., & Andrews, A. (2008). Skyldigheten att skydda (R2P). FN-fakta (02).
Hämtad från http://www.fn.se/fn-info/vad-gor-fn/fred-sakerhet-och-nedrustning/skyldighetatt-skydda/ den 08 04 2014
Internal Displacement Monitoring Centre. (2013). SOMALIA - Solutions for IDPs revealed as
key for future peace and stability in Somalia. Norweigian Refugee Council.
Koser, K. (2011). Internally Displaced Persons. i A. Betts, Global Migration Governance.
Oxford Scholarship Online.
Kälin, W., & Schrepfer, N. (2012). Intenal Displacement and the Kampala Convention: an
opportunity for development actors. Internal Displacement Monitoring Centre. Hämtad från
http://www.internaldisplacement.org/8025708F004BE3B1/(httpInfoFiles)/9FB27EB6E2D7E0ADC1257AF7003
685A8/$file/WB-analytical-study-nov-2012-web.pdf den 16 10 13
Läkare utan gränser. (2013a). Hear my Voice -­‐ Somalis on Living in a Humanitarian Crisis. Hämtat från http://www.lakareutangranser.se/sites/sweden/files/attachments/rapport_hear_my_v
oice_feb_2013.pdf den 09 05 2014 Läkare utan gränser. (den 14 08 2013b). Avslutar verksamhet i Somalia. Hämtat från Läkare utan gränser: http://www.lakareutangranser.se/nyhet/avslutar-­‐verksamhet-­‐
somalia den 09 05 2014 37 Norweigan Refugee Council. (2011). The Nansen Conference - Climate Change and
Displacement in the 21st Century. Oslo, Norge: Gamlebyen Grafiske.
Sida. (den 23 09 2013). Vårt arbete i Somalia. Hämtat från www.sida.se:
http://www.sida.se/Svenska/Lander--regioner/Afrika/Somalia/Vart-arbete-i-Somalia/
den 08 05 2014
Somalias Konstitution. (2012). Somalia´s Constitution of 2012 Hämtad från
https://www.constituteproject.org/constitution/Somalia_2012.pdf den 20 12 2013
Svenska FN förbundet. (2008). FN.se. Hämtat från FN fakta - skyldighet att skydda:
http://www.fn.se/PageFiles/3133/Fakta%20Skyldigheten%20att%20skydda.pdf den 05 04
2014
Säll, O. (den 03 08 2012). Somalia fick en grundlag. Hämtat från Svenska Dagbladet: Hämtad
från http://www.svd.se/nyheter/utrikes/somalia-fick-en-grundlag_7392278.svd den 10 12
2013
UNDP/UNPOS. (2012). Gudiebook On the Provisional Constitution of Somalia. Hämtat från
http://unpos.unmissions.org/LinkClick.aspx?fileticket=ZGyV8QAQxc%3D&tabid=9705&language=en-US den 20 12 2013
UNHCR, UK. (2012). UNHCR - The UN Refugee Agency. Hämtat från
http://www.unhcr.org.uk/about-us/key-facts-and-figures.html den 23 11 2013
38
