Levande själar och döda
ANDERS BROGREN
Anders Brogren, tidigare kyrkoherde i Istorp och medlem i SPT:s redaktion, granskar här
biskop Antje Jackeléns herdabrev (tidigare anmält i SPT nr 9/2012) ur en ny synpunkt, nämligen det som där skrivs om människans odödliga själ, eller snarare att en sådan inte finns.
Denna uppfattning är inte den som varit Skriftens och kyrkans, visar förf.
MAN VÄNTAR SIG inte att den som tagit sig
genom de politiska partiernas granskning
och lyckats bli biskop skall ha något intressant att säga. Biskopars herdabrev blir sällan
några kioskvältare. Deras innehåll torde vara
förutsägbart.
Vad som däremot skulle kunna väcka intresse vore ett herdabrev som talar om väckelse,
omvändelse, salighetens grund, medel och
ordning. Eller ett herdabrev som med allvar
grep sig an problemet med Svenska kyrkans
professionalisering där man inte på allvar räknar med sina medlemmar. Eller om en biskop
tog upp frågan vad det innebär när antalet deltagare i söndagens gudstjänst understiger antalet anställda i samfälligheten. Hur tänker man
när statsmakten efter att ha slimmat begravningsavgifterna i hela Sverige sedan fortsätter
med att kommunalisera begravningsväsendet
för att till sist göra Skatteverket till viljes och
slopa uppbörden av kyrkoavgiften? Vad gör vi
när antalet som vill betala kyrkoskatt närmar
sig nivåerna i östra Tyskland (f.n. 16 procent av
befolkningen)? Hur länge kan man hålla ihop
en kyrka där många av medlemmarna inte ens
tror på Gud? Vad kan vi lära av de växande
kyrkorna i Asien och Afrika?
Herdabrevets uppgift är emellertid att
uppmuntra, att leverera variationer på temat
att allt står väl till. »Vi» når många. Dessa
472
förnöjsamma kyrkomedlemmar bekräftar sin
tillfredsställelse med tingens tillstånd genom
att snällt betala sin kyrkoavgift. Visserligen är
det varje år någon procent som lämnar kyrkan, men det kan man möta genom bättre
kundanpassning. Att viktiga frågor inklusive
lärofrågor avgörs inom de politiska partiernas
kanslier är inget som bekymrar. Man biter
inte den hand som föder en.
Följaktligen ignorerade jag även Antje
Jackeléns herdabrev till Lunds stift när det
kom ut 2011. Inte ens recensionerna av Ulf
Jonsson i Signum 3/2012 eller Karl-Erik Tysk
i SPT 9/2012 förmådde väcka intresset. Det
var först Sten Hidals reflektioner i Signum
3/2013 som fick mig att spärra upp ögonen
och verkligen läsa det.
Den gordiska knuten
Som väntat visar sig Jackeléns herdabrev
bjuda på en hel del intressant läsning, resonerande, sympatiskt i tonen. Men det var först
Hidals förödande kritik av Jackeléns sätt att
bedriva exeges i frågan om vigsel av homosexuella som gjorde mig nyfiken på henne
som teologisk tänkare.
Nu vet vi visserligen att äktenskapsfrågan
inte är en exegetisk utan en politisk fråga. Resultatet är givet, vad än exegesen skulle ge vid
handen. Men just därför kan det vara intresSPT nr 15/16 • 2013
sant att se hur Jackelén behandlar utsagorna
av Paulus, »Bibelns främste teolog» enligt
hennes uppfattning (s. 67), i Rom. 1:24–28,
1 Kor. 6:9–11 och 1 Tim. 1:9–10, samtliga utsagor entydigt negativa gentemot homosexuella handlingar.
Så här går det till! Jackelén löser problemet
genom att helt enkelt hugga av den gordiska
knuten. Hon väljer att inte »gå in i detalj på
hur argumentationen fördes. – Skriftställena
som handlar om homosexualitet är ytterst få
och svårtolkade i sitt sammanhang» (s. 112–
113). Efter att sålunda ha konstaterat att man
inte behöver bry sig om vad Paulus har att
säga, relateras frågan i stället till sex »nyckelord»: skydd, sakrament, skapelseteologi, skrifttolkning, samtidskunskap och synergi.
Och har man sett på maken! Som av en
ren händelse råkar den av kyrkomötet knäsatta nya äktenskapsdefinitionen perfekt passa hennes uppställda kravspecifikation, som
hand i handske. Illusionstricket är elegant genomfört, samtidigt som den bortkollrade läsaren lurats att titta åt annat håll och glömma
själva problemet, nämligen vad Bibeln säger.
Det är vid sådana tillfällen man önskar att
Ingemar Hedenius skulle återvända från de
döda, han som i sin jakt på trixande teologer
utslungade sitt anatema över deras finurliga
övertalningsdefinitioner.
Döda själar
Men egentligen var det något helt annat i Hidals reflektioner som framför allt väckte mitt
intresse. Jackelén förnekar nämligen att människan har en odödlig själ. Jag ville gärna veta
hur hon kommer fram till denna ståndpunkt.
Hon konstaterar att föreställningen om
själen som någon sorts väsenskärna är djupt
rotad framför allt i de kulturer som anser
att deras civilisations vagga stod i Grekland,
det vill säga hela den västerländska sfären (s.
SPT nr 15/16 • 2013
Kostar en platsannons
inte mer – i SPT!
Ring för prisuppgift!
Annonsavdelningen
Tel. 08-420 591 26
66 ff.). Teologiskt sett är emellertid tanken på
själens odödlighet ganska omstridd, fortsätter
hon. Aposteln Paulus ansåg att när vi dör så
dör vi utan att någon del av oss överlever. I
stället skall vi uppstå tillsammans med Jesus
Kristus. Hoppet om ett nytt liv baseras inte
på en inneboende kvalité i människan utan
på Guds löfte och makt att skapa liv ur död.
Själen är inte kroppens motsats med egen existens, medvetenhet och handlingsförmåga.
Numera har man lämnat det dualistiska sättet att tala om människan och gått över till
mer holistiska och fysiska modeller.
Är detta verkligen sant? Att uppfattningen
om själens odödlighet skulle vara begränsad
till västerländska kulturer stämmer inte. Tanken finns även i det gamla Egypten, i indisk
brahmanism, i Kinas och Japans kult av förfädernas andar, för att ta bara några exempel.
I det gamla Grekland var uppfattningarna
däremot delade. Visserligen var Sokrates och
Platon övertygade om ett liv efter detta, men
Aristoteles tycks inte haft plats för en odödlig
själ i sitt system, för att inte tala om de materialistiskt sinnade epikuréerna. Vad stoikerna
ansåg varierade.
Det är visserligen sant att läran om själens
odödlighet även varit ifrågasatt i kristna sammanhang, men det har då varit i marginella
kretsar. I sin kyrkohistoria (VI:37) meddelar
Eusebius (ca 260–340) att det fanns kristna i
Arabien som hävdade att själen dör samtidigt
med kroppen men skall komma till liv igen
473
på uppståndelsens dag. Eusebius uppger att
självaste Origenes tillkallades och att han argumenterade för den kyrkliga ståndpunkten
med sådant eftertryck att »de som förut voro
fångne i villfarelsen afstod från densamma».
Läran levde dock vidare hos arabiska kristna.
Johannes Damaskenos (676–749) fann anledning att bemöta och fördömde den som
thnetopsychism.
Under reformationstidens turbulens uppträdde förespråkare för heldödsteorin bland
vederdöparna. Därifrån kan man dra en linje
fram till sjundedagsadventisterna och Jehovas vittnen. Dessa senare anser att den döde
är utplånad och intill uppståndelsen bara
finns i Jehovas minne.
Den allmänkyrkliga, katolska, uppfattningen innebär dock utan tvekan att själen är
odödlig. Katolska kyrkans katekes, p. 366, lär
att själen »förgås inte vid sin skilsmässa från
kroppen i döden och skall på nytt förena sig
med kroppen vid den slutliga uppståndelsen». Den östliga kyrkan och alla historiska
kyrkor intar samma ståndpunkt. Enligt 1878
års katekesutveckling åtnjuter de trognas själar efter skilsmässan från kroppen »salighet
hos Gud medan de otrogna äro i ångest under
domens förbidan».
Heldödsteorin lever upp
Emellertid fick läran om själens förintelse
en renässans i början av 1900-talet. Vid den
tiden började man på medicinskt och psykologiskt håll att betona enheten mellan kropp
och själ. En del trendkänsliga teologer tyckte
sig då finna att detta stämde med Bibeln,
särskilt med en del utsagor i Gamla Testamentet, eftersom israeliterna före den babyloniska fångenskapen tycks ha varit tämligen
ointresserade av livet efter detta. Denna uppfattning fick vidare spridning, bl.a. genom
den danske orientalisten Johannes Pedersen,
474
vars digra tvåbandsverk Israel länge utgjorde
kurslitteratur för teologer i Lund. Senare
kom den tysk-franske exegeten Oscar Cullman att hävda att det är omöjligt att få Sokrates och Platons lära om själen att stämma
överens med Nya testamentet. Cullman var i
Basel fakultetskollega med sin tids dominerande teolog Karl Barth som med sin dialektiska teologi var trendsättande vad gällde att
avgränsa Nya testamentet från filosofi och
»naturlig» kunskap om Gud.
Den s.k. Lutherrenässansen anknöt till dessa
strömningar. Eftersom Luther själv tycks ha
ansett att själen befann sig i omedvetet sovande tillstånd från dödsstunden till uppståndelsens dag menade man att han omfattade heldödsteorin. Av särskild betydelse blev
Göttingenprofessorn Carl Stanges arbete Das
Ende aller Dinge (1930). Som många andra
tyska teologer ville Stange efter första världskriget avgränsa sig från idealismen. Han menade bl.a. att den lutherska antropologin stod i
principiell motsats till den katolska klyvningen
mellan kropp och själ.
Genom den av Stange grundade Lutherakademin i Sondershausen upprätthölls kontakter med svenska teologer. För en svensk
läsekrets presenterades Stange och andra antiidealistiska tyska teologer i lundadocenten
Folke Holmströms avhandling Det eskatologiska motivet i nutida teologi (1933). I Eskatologisk nyorientering (1937) skrev Folke Holmström att kritiken mot odödlighetstanken inte
ville beröva den kristna tron något positivt
värde utan bara ta bort skeva och riskabla stöttor. Det bibliska evangeliets äkta grundtankar
skulle komma till klart uttryck. Det var överflödigt att bygga på hoppet om själens odödlighet, eftersom den kristna tron förfogar över
sin egen visshetsgrund, det som Gud gjort vid
Jesu Kristi uppståndelse och lovat att i framtiden göra med oss vid de dödas uppståndelse.
SPT nr 15/16 • 2013
»Äkta kristen tro kommer till stånd icke tack
vare, utan trots det naturliga förnuftets rationaliserade frälsningsväg.»
Detta synsätt passade väl samman med den
s.k. lundateologin. Eftersom kristendomen
sysselsätter sig med en annan, högre verklighet och har sin egen inre visshetsgrund, är den
sann inom sitt eget slutna sammanhang. Sådant som ligger utanför – förnuft, forskning,
upplevelse, erfarenhet, vardagslivets villkor –
kan därmed aldrig hota den kristna tron. Själen behövde inte leva vidare. Kristendomen
kunde leva trygg inom de egna definitionernas värld. I händelse av illasinnade angrepp
kunde man försvara sig med att frågan var fel
ställd.
Med facit i hand kan man tycka att Barth,
lundateologerna m.fl. konstruerade motsättningar som egentligen inte existerade. Det
finns inget i Nya Testamentet som tyder på
att Jesus eller Paulus i frågan om själ och uppståndelse skulle haft någon annan uppfattning än sin tids judendom. (Dock avgränsade
de sig mot sadducéerna som varken trodde på
själens odödlighet eller kroppens uppståndelse.) Den judiska bakgrunden till Paulus uppfattning i 1 Kor. 15 har blivit utredd av Hans
Clemens Cavallin (mera känd för SPT:s läsare
som broder Cæsarius i Östanbäcks benediktinkloster) i hans doktorsavhandling Life after
death: Paul’s argument for the resurrection of
the dead in I Cor 15. Part I: An Enquiry into
the Jewish Background (1974).
Cavallin har gjort en inventering av vad
den judiska litteraturen i nytestamentlig tid
har att säga om »kroppens uppståndelse» och
»själens odödlighet». Han finner att det råder
stor pluralism. De båda synsätten kombineras
utan svårigheter på många olika sätt. Genomgående är tanken på en yttersta dag där Guds
rättfärdighet återställs. Detta utesluter emellertid inte en omedelbar frälsning för de döda
SPT nr 15/16 • 2013
Stöd stiftelser som strävar efter
fördjupning och trohet i Kyrkan
med din gåva.
S:t Ansgar – kyrkan i
Studentstaden, Uppsala
Bankgiro 5377-5334
Laurentiistiftelsen i Lund,
Bankgiro 256-6016
Hjelmserydsstiftelsen,
Bankgiro 425-5527
S:t Davidsgården i Rättvik,
Bankgiro 574-3323
strax efter dödsögonblicket. Läran om ett
mellantillstånd i den rabbinska judendomen
är slutresultatet av en utveckling som börjar
i tidig intertestamental litteratur och är fullt
utbildad från ca 100 f.Kr. Denna lära åstadkommer harmoni mellan »uppståndelse» och
»odödlighet». – Tyvärr har Cavallin aldrig utkommit med del II av sin avhandling.
Nära-döden-upplevelser
En viktig fråga är hur teologin skall ställa sig
till den numera omfattande forskningen om
nära-döden-upplevelser (NDU). När sjukvården blev i stånd till att allt oftare kunna
väcka upp patienter som haft hjärtstillestånd,
visade sig många av dem ha haft märkliga
upplevelser medan de varit kliniskt döda.
På 1960-talet väckte forskare som Elisabet
Kübler-Ross och Raymond Moody sensation
med sina böcker. Veckotidningarna fylldes
med NDU-reportage. Det teologiska etablissemanget tycktes dock inte vilja vidröra
företeelsen ens med tång. I medicinska kretsar sökte man, naturligt nog, materiella förklaringar. Fenomenen berodde på syrebrist i
hjärnan etc.
475
Jackélen skriver att den materialistiskt sinnade hjärnforskaren skulle kunna komma
med »samma replik som den materialistiske
astronauten: Jag var därute och hittade ingen
Gud; jag såg in i hjärnan och hittade ingen
själ.» Bortsett från att det var Chrustjev som
lade dessa ord i Gagarins mun (Gagarin var i
själva verket troende ortodox kristen, Pravmir.com, Apr 12th, 2013) så skulle nog inte
en seriös hjärnforskare uttala sig på det viset
idag. Fram till 1997 var det visserligen ont
om data från objektiva vetenskapliga studier,
men numera vet man att vid hjärtstillestånd
upphör hjärnans elektriska aktivitet inom
åtta sekunder. När hjärtat stannat slutar hjärnan att fungera, men sinnet kan trots detta
leva vidare. Pionjärer inom detta forskningsområde är holländaren Pim van Lommel,
Sam Parnia och Peter Fenwick i England och
Stuart Hameroff i USA. Fenwick har tillsammans med hustrun Elisabeth gett ut The
Truth in the Light (1995) med över 300 dokumenterade fall av NDU samt uppföljaren The
Art of Dying (2008).
Nya testamentets undervisning
Det avgörande för en kristen är naturligtvis
den undervisning vi kan hämta i Nya testamentet. Här följer några informativa bibelord:
Matt. 10:38: »Var inte rädda för dem som
dödar kroppen men inte kan döda själen.» Jesus avvisar »heldödsteorin».
Luk. 16:19: Före Jesu försoningsdöd kom
de döda, utan kropp men fullt igenkännbara,
till sheol, som var indelat i en sämre och en
bättre avdelning (pinorummet resp. Abrahams sköte).
Luk. 23:43: I och med Jesu försoningsdöd
öppnades låset till den stängda paradisporten.
Den botfärdige rövarens själ kom strax efter
dödsögonblicket in i paradiset och fick där
476
vara tillsammans med Jesus.
2 Kor. 5:8: »Vi är vid gott mod och skulle
helst vilja flytta bort från kroppen och få vårt
hem hos Herren.» Paulus visste vad som väntade.
2 Kor 12:2–3: »Jag vet en man som lever
i Kristus och som för fjorton år sedan – om
det nu var med kroppen eller utan den vet
jag inte, men Gud vet det – han blev i alla
fall uppryckt till den tredje himlen. Och jag
vet att den mannen – om med kroppen eller utan, det vet bara Gud ...» Paulus var inte
främmande för tanken att medvetandet kunde existera utanför kroppen.
Fil. 1:23: »Jag längtar efter att bryta upp
och vara hos Kristus.» Efter det kroppsliga
uppbrottet väntar en tillvaro hos Herren.
Hebr. 12:22–23: »Nej, ni har kommit till
Sions berg – till andarna hos de rättfärdiga
som nått fullkomningen.» De som gått före
är hos Jesus i himlen.
1 Petr. 3:18–19: De döda i dödsriket var vid
medvetande och kunde lyssna till budskapet:
»Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ner och
predika för andarna i deras fängelse.»
Upp. 6:9: »När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret deras själar som
hade blivit slaktade för Guds ord skull.»
Som präst har jag talat med och till tusentals människor om livets förgänglighet och
döden. Åtskilliga församlingsbor har berättat
om dödsbäddar och upplevelser i dödens närhet. Många har lämnat detta livet i förvissningen om att få återse sina nära och kära.
Det har då varit stort att få förkunna den bibliska helhetssynen och vittna om vad Guds
ord säger. Jesus väntar på andra sidan och där
får vi vara tillsammans med honom i väntan
på uppståndelsens dag.
m m
SPT nr 15/16 • 2013
