Nr. 1. Januari/Februari 2014. Årgång 37.

Nr. 1. Januari/Februari 2014. Årgång 37.
SVERIGES ENDA ROMERSK-KATOLSKA TIDSKRIFT
M
LEDAREN: B IBELN BEVISAR MAGISTERIET
ina vänner, och bröder och systrar i tron jag
kommer om ett ögonblick ge er detta nummers
första artikel, men innan jag gör det har jag ett tips till
er, för någon tid sedan blev redaktionen hänvisad till
denna sida av en av våra prenumeranter,
www.traditionalcatholicpublishing.com, det är en bra
resurs för oss med en hel del böcker och annat nyttigt,
jag vill inte nämna några namn men du vet vem du är
och ditt tips är uppskattat.
Jag ville börja denna ledare med en mycket kort
förklaring av vad jag med de nästkommande Ledarna
kommer argumentera för. Jag kommer förklara vad
Kyrkans Magisterium är och varför det behövs. Men
innan jag går in på detta i detalj vill jag lägga fram de
Bibliska beläggen vi har för Magisteriet. Bibeln är
Kristendomens kärna och det skulle inte kännas rätt att
hoppa över den när man talar om någonting så viktigt
som Kyrkans läroämbete.
Jag vill dock som sagt ge en kort förklaring på vad det
är så att alla förstår vad det egentligen är jag
argumenterar för, sedan går jag in på detaljerna i en
senare ledare. Med ordet Magisterium menar vi
Kyrkans läroämbete som består av Påven och
Biskoparna i enhet med Påven som Kristus lovade att
Han skulle skydda och vara med till tidens ände. Det är
detta vi kommer behandla idag. Eftersom det är Gud
som vägleder Kyrkans Magisterium kan den inte fela
och det är detta vi kommer behandla i nästa Ledare.
Många som idag falskeligen kallar sig kristna, framför
allt protestanter, förnekar all form av kyrklig auktoritet,
de säger att det är de själva som tolkar Skriften och att
de har förmågan att göra det. Ett fel som vi borde
behandla i tidningen framöver, men just nu låter vi det
bero. Tanken med denna ledare är att jag vill föra i
bevis att förnekelsen av Kyrkans auktoritet är fel. De
kan inte förneka den kyrkliga auktoriteten eftersom den
är Apostolisk, det var Jesus Själv som instiftade den
och Apostlarna var dess första byggstenar. Det var
Apostlarna och sedermera deras efterföljare,
Biskoparna, som styrde den Kristna Kyrkan och har
gjort sedan dess. Att förneka denna auktoritet är att
förneka Kristendomen, att förneka Biskoparna och
deras auktoritet är att förneka allt de under tidens gång
har blivit inspirerade att fastställa, till exempel
Bibelkanon. Förnekar man Katolska kyrkan och den
auktoritet som hon gör anspråk på kan man inte ens
veta vilka böcker som skall finnas med i Bibeln
eftersom hon mycket väl kan ha haft fel när hon
fastslog vilka av de över 250 då florerande böckerna
som var inspirerade och vilka som inte var det. Detta är
uppenbarligen ohållbart och det är denna ledares
uppgift att visa vad den Heliga Skrift egentligen säger i
ämnet, alla Bibelcitat kommer från Fr. Benelius
översättning tryckt 1894, länken till PDF-versionen
står att finna på Adoremus In Aeternums officiella
hemsida adoremus.info under svenska resurser.
Jag vill börja med Matt. 16:18 – 19, som säger: " Och
Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall
Jag bygga Min kyrka, och helvetets portar skola icke
öfverväldiga henne. Och åt dig skall Jag gifva
himmelrikets nycklar. Och allt, hvad du binder på
jorden, det skall ock vara bundet i himmelen; och allt,
hvad du löser på jorden, det skall ock vara löst i
himmelen." Fr Benelius kommentar lyder: ”Emedan
Simon framför de öfrige Apostlarne gladt bekännde sin
tro, lofvar honom Frälsaren i gengåfva (»och Jag
säger dig», som du har bekänt Mig) att göra honom
senare (Joh. 21: 15) till styresman öfver Sin kyrka och
till förvaltare af hennes skatter; ty nycklarna äro
herraväldets och eganderättens sinnebild; en stad
hyllar en härskare genom att öfverräcka honom
nycklarna till stadsportarna; den som har nycklarna
till ett hus, råder öfver det, som finnes i huset. Vidare
lofvar Kristus att göra Simon till grundvalen för Sin
Kyrka. Väl är Herren själf kyrkans osynliga grundval,
men här talar Han om Sig närmast såsom kyrkans
byggmästare (»Jag skall bygga Min kyrka»), och
dessutom behöfver kyrkan, ett synligt samhälle,
bestående af människor, en människa såsom synlig
grundval eller synligt öfverhufvud, lika väl som
staterna behöfva ett mänskligt öfverhufvud, ehuru
Guds osynliga försyn styr dem.”
Vi går vidare till Matt. 18:16-18 " Men om han icke hör
dig, så tag ännu en eller två med dig, på det att hvar
sak må afgöras efter två eller tre vittnens utsago. Hör
han icke desse, så säg det till kyrkan; men hör han icke
kyrkan, så vare han för dig såsom en hedning och
tullnär. Sannerligen säger jag eder: Allt, hvad I
binden på jorden, skall ock vara bundet i himmelen,
och allt, hvad I lösen på jorden, skall ock vara löst i
himmelen." I detta citat ser vi bevis för två doktriner
där protestanterna felar, dels är det väldigt tydligt från
detta citat att det är Kyrkan som är auktoriteten inom
den Kristna religionen, allt som Kyrkan binder på
jorden skall vara bundet i himlen, vad det betyder är att
Gud accepterar det Kyrkan binder som en del av Hans
religion, men Gud kan inte binda det som är falskt,
Han kan inte acceptera någonting som är fel, detta
betyder att Kyrkan inte kan ha fel i de frågor hon
binder, därmed måste hon vara ofelbar. Detta citat
bevisar både Kyrkans auktoritet och ofelbarheten som
blir den logiska följden därav, två Dogmer som
protestanterna förnekar.
Matt. 28:18-20 - " Och Jesus gick fram, talade till dem
att det är hennes hierarki, i form av Påven, som
kommer vara och under alla tider förbli ofelbar. Hur
kommer det sig att protestanterna inte beaktar alla
dessa passager? Det finns inga passager i Bibeln som
de kan peka på som förnekar Kyrkans hierarki eller den
Fr. Benelius' kommentar säger det bättre än vad jag Apostoliska successionen för den delen, som stöder
kan: ”Ty, anmärker Hieronymus, genom att säga: intill deras privata tolkningar och schismatiska idéer. Vi är
världens ände, antydde Han både att de städse skulle dock inte klara, det finns fler passager som talar om att
lefva (i sina efterföljare), och att Han aldrig skulle Kyrkan lär genom den Helige Ande: " Och om detta
och sade: All makt är Mig gifven i himmelen och på
jorden. Gån därför, lären alla folk och döpen dem i
Faderns och Sonens och den Helige Andes namn; och
lären dem att hålla allt, hvad Jag har befallt eder; och
se, Jag är med eder alla dagar intill världens ände.”
draga sig tillbaka från de troende. Då Herren lofvar
Apostlarne Sitt b i s t å n d för att kunna »predika E v
a n g e l i e t för hela skapelsen» (Mark. 16: 15) och
»lära alla folk att h å l la a l l t , hvad Han har
befallt dem», alltså för att kunna predika hela Hans
tros­ och sedelära o f ö r m i n s k a d och o f ö r ä n d
r a d, så innefatta dessa ord ett löfte om det k y r k l i g
a l ä r o ä m b e t e t s o f e l b a r h e t.”
Lukas 22:31-32 - " Och Herren sade: Simon, Simon, se,
satan har begärt att få sålla eder såsom hvete; men
Jag har bedt för dig, att din tro icke skall varda om
intet; och du, när du en gång har blifvit omvänd, styrk
dina bröder." Denna bön berörde alla Petri efterträdare,
" alla ärevördige fäder och helige rättroende lärare har
till fullo visat, att Petri stol alltid skall blifva bevarad
fri från all villfarelse, i överensstämmelse med det
gudomliga löfte, som vår Herre och Frälsare gav
apostlafursten: Jag har bedt för dig." [Vatikankonciliet
Session 5 Kapitel 5]
Johannes 14:16 - 17 - " Och
Jag skall bedja Fadern,
och Han skall gifva eder en annan Hugsvalare, som
skall förblifva hos eder i evighet, sanningens Ande,
hvilken världen icke kan få; ty hon ser Honom icke och
känner Honom icke; men I skolen känna Honom; ty
Han skall förblifva hos eder och v a r a i eder."
Johannes 14:26 - " Men Hugsvalaren, den Helige Ande,
hvilken Fadern skall sända i Mitt namn, Han skall lära
eder allt och påminna eder om allt, hvad Jag har sagt
eder."
Johannes 16:12 - 15 - " Jag har ännu mycket att säga
eder, men nu kunnen I icke bära det. Men när denne
sanningens Ande kommer, skall Han lära eder all
sanning; ty Han skall icke tala af Sig själf, utan hvad
Han skall höra, det skall Han tala; och de ting, som
skola komma, skall Han förkunna för eder. Han skall
förhärliga Mig; ty Han skall taga af Mitt och förkunna
för eder. Allt hvad Fadern har, är Mitt; därför sade
Jag: Han skall taga af Mitt och förkunna för eder."
Johannes 16:13 - " Men när denne sanningens Ande
kommer, skall han lära eder all sanning; ty han skall
icke tala af sig själf, utan livad Han skall höra, det
skall Han tala; och de ting, som skola komma, skall
Han förkunna för eder." I de ovanstående citaten talar
vår Herre allenst till Sina Apostlar, det är dem som
Parakleten, Hugsvalaren, Saningens Ande skall vägleda. Det är dem Han ber för. Varför? Varför ber Han
inte för lekfolket utan bara för Kyrkans hierarki? För
tala vi ock, icke med lärda ord af mänsklig vishet, utan
i Andens lära, så att vi förbinda andligt med andligt.” 1
Kor. 2:13 säger här att de som undervisar inte gör det
genom människans påhitt utan det Gud inspirerar dem
till att lära och återigen, Gud kan inte lära ut det som är
fel, alltså måste det vara ofelbart. Apostlagärningarna
15:27-28 visar inte bara på att den Helige Anden
vägleder Kyrkan utan även Kyrkans muntliga tradition,
i motsats till protestant-ismens heresi Sola Scriptura:
”Vi hafva därför sändt Judas och Silas, hvilka ock
muntligen skola meddela eder detsamma. Ty den
Helige Ande och vi hafva funnit för godt att icke
pålägga eder någon vidare börda än dessa nödvändiga
stycken:” Fr. Benelius kommentar: ”Under den Helige
Andes ledning hafva vi kommit till det ofelbart riktiga
utslaget, att I icke ären förpliktade att låta omskära
eder och hålla den mosaiska ceremoniallagen; utan vi
befalla eder blott att afhålla eder från . . .;”
”Åt mig, den ringaste bland alla heliga, har den nåd
blifvit gifven att bland hednafolken förkunna Kristi
outforskliga rikedom och upplysa alla om föranstal­
tandet af den hemlighet, som från evighet har varit
fördold i Gud, som skapat allt på det att Guds
mångfaldiga vishet genom kyrkan skulle varda känd för
furstligheterna och väldigheterna i himmelen...” [Efes.
3:9] Vi kan visa på hur många citat som helst som visar
att Kyrkan och dess hierarki är den som skall styra
Kyrkan, som skall vägleda oss och ge oss den sanning
vi behöver för att bli frälsta. Det är Kyrkan som
vägleds och hon vägleds av Gud själv. Det är på dessa
och så många andra passager som vi bygger vår tro om
Kyrkan runt. Det är dessa citat som gör att jag följer
Kyrkan och inte min egen teologi och mina egna lustar.
Vad har protestanterna att sätta emot? Ingenting. De
tror att Skriften allena är rättesnöret och livets
vägvisare, men de kan inte visa på ett enda Bibelcitat
som säger detta, istället struntar de i alla de citat som
pekar på Kyrkan och hennes auktoritet.
M. G.
Y
MÅNADSKRÖNIKAN: IN MEMORIAM AETERNAM.
ielding honor to the Apostolic See and to Your
Holiness, and honoring your Holiness, as one
ought to honor a father, we have hastened to subject
all the priests of the whole Eastern district, and to
unite them to the See of your Holiness, for we do not
allow of any point, however manifest and
indisputable it be, which relates to the state of the
Churches, not being brought to the cognizance of
your Holiness, since you are the Head of all the holy
Churches. (Justinian Epist. ad. Pap. Joan. ii. Cod.
Justin. lib. I. tit. 1).
Vi vet alla att Vatikankonciliet (det enda) försvarade
i Paster Aeternus påvens sanna universella
jurisdiktion samt ofelbarhet under givna
förhållanden i tros och moralfrågor. Färre av våra
läsare är säkerligen bekanta med vad som hade
föranlett konciliet att försvara denna av Kristus
överlämnade apostoliska sanning. Sedan en sådan
formulering kräver stor ödmjukhet av den som
önskar underkasta sig Jesus i allting, har sekulära
makthavare från och till genom historien förblindade
av sin temporära höghet inte nöjt sig med mindre än
att utmana påvens absoluta världsliga primat över
såväl andliga som sekulära spörsmål. Dessa
utmaningar har tagit sig olika uttryck i olika tider
och även om de troende sett till antalet ivriga utövare
kunde under lång tid lägga band på dessa sekulära
makthavares anspråk, har med tiden den växande
andelen otroende gett, så att säga, ny luft under de
sekulära makthavarnas vingar. Då påven är garanten
för bibehållandet av kristendomens sanna enhet som
är obrytbar per definition, har alla som valt att lämna
henne alltid undvikit att bibehålla den nicenokonstatinopolitanska trosbekännelsens grundläggande artikel om en sann Kyrka, nämligen den
Katolska - genom att ogiltigförklara Kristi löfte till
Kyrkan eller på annat sätt sökt att omdefiniera denna
grundläggande dogm. Detta gällde heretikerna i öst
som oftast felaktigt kallas för schismatiker när de i
själva verket är heretiker samt alla så kallade
"reformatoriska" uppstickare. Alla de har sökt makt,
legitimitet och auktoritet. Då ingen sådan
tillerkändes dem från sanningens väktare påvarna har
man sökt på allehanda medel att angripa principen
för Kyrkans enhet - dess jordiska överhuvud. Av de
som sökte ge sig själva auktoritet kom vissa av dessa
att angripa påvedömet i sig och menade då att ingen
legitimitet däri bör sökas som aldrig har existerat,
medan åter andra på ett mer försiktigt sätt istället
sökte begränsa primatets sanna karaktär genom att
på ett föraktfullt sätt ge sig själva större betydelse än
tillbörligt. De olika statsapparater som i kölvattnet av
"reformatorernas" uppblåsthet och "upplysningens"
teoretiska "frigjordhet" från Gud sökte så
småningom i "revolutionernas" tid att implementera
en praktisk "frigjordhet" från Gud genom att förneka
Hans jordiska styre i form av Kyrkan. Kristus
Konungen var utmanad - men länge leve Kung
Kristus! De på ateistisk basis drivna sekulära
statsappaterna kom till en början att bilda en ohelig
allians med de okulta religiösa inslagen i form av
falska former av "kristendom". Den oheliga
alliansen hade ett gemensamt utbyte i form av att
man ömsesidigt legitimerade varandras verksamhet
och då i opposition mot världens äldsta institution
Katolska kyrkan. Satan vet dock att herden bör slås
för att fåren skall skingras och därför har attackerna
varit riktade mot Guds rätts försvarare - påven. Det
handlade inte längre om investiturrätt, skilsmässor,
incestiösa förhållanden á la Henrik VIII - det
handlade om en helt ny ordning där människan för
första gången skulle som princip befästas ovanpå
Gud och Guds sanning. Våra fiender skrattar åt vårt
sanna konstaterande, nämligen att djävulen är den
som ligger bakom detta andliga och temporära
angrepp. Men likväl är det sant och under
Vatikankonciliet kom Kyrkan att försvara
sanningshalten i Inkarnationens mysterium.
Människan kan inte längre lotsas om som att alla
frågor är öppna för diskussion, att det inte finns
några säkra svar att söka annorstädes än i
demokratins omröstning, att människan vara lika
ambivalent i relation till sin Skapare som under tiden
före Dennes Människoblivande. Kyrkan bekräftade å
det starkaste att Påven alltjämt är det han alltid har
varit, enhetens princip, med universell jurisdiktion
och ofelbarhetens karisma. Det kan ingen heretiker
ta ifrån oss, oavsett hur stora proportionerna är till de
ondas fördel.
Den bysantinske kejsaren i citatet ovan bekräftar det
alla heretiker förnekar, nämligen att påven även efter
barbarinvationernas framfart åtnjöt jurisdiktion över
alla kyrkorna i kejsar Justinianus östromerska rike.
Påve Johannes II beskrivs som alla Kyrkors
överhuvud som ensam blir varsebliven om
förhållanden i alla Kyrkor som litar tills hans
vägledning till frälsningen. Heretikerna är inte
medvetna om dessa och liknande citat och de som är
det döljer villigt undan eller ignorerar dem. Men
sanningen kommer alltid fram. Länge leve Kristus
Konungen och må Han om Han finner det behagligt
återigen besätta Petri-stol med en sann Påve.
In Christo
Soli Deo Gloria
A.A.S.
D
KYRKANS HISTORIA: DEL I.
protestantiska befolkning, och icke heller den
katolska Kyrkans anhängare förblevo oberörda. Ty
även bland de uppburna klassiska författarna voro
Otron i England, Frankrike och Tyskland.
flera, vilka (i synnerhet Goethe, även Schiller)
”Reformatorerna” hade förkastat all auktoritet i tillhörde sin tids falska riktning och befordrade den
trossaker men likväll uppställt sina symboliska genom sina skrifter.
böcker som trosnorm. Under två århundraden
förföljdes de hårt, vilka ej obetingat ville underkasta Den franska revolutionens och dess inverkan på de
sig dessa skrifters auktoritet. Detta var en kyrkliga förhållandena. Påven Pius VI.
motsägelse, som ej kunde bestå i längden.
1. Det protestantiska, av allehanda sekter, 1. Efter den kyrkliga omvälvningens dagar på 1500sönderslitna England beträdde först den obundna talet finns det ingen historisk händelse mer
tankefrihetens väg (deister såsom Cherbury, d. 1648, ödesdiger än den franska revolutionen. Vid den förra
och Hobbes, d. 1679, m. fl.) och kom så till den sker omstörtningen och förtrycket under Evangelii
yttersta gränsen, otron (fritänkare, såsom Collins, d. täckmantel, vid den senare under humanitetens och
1729, och Bolingsbrocke, d. 1751). - En dristig, mot frihetens. Under 1500-talets omvälvningar gå många
all positiv kristendom upprorisk ande fortplantade furstar och adelsmän till storms mot Kyrkan, under
sig vid 1700-talets början därifrån till Frankrike. I 1700-talet går stormen lös lika våldsamt mot furstar
synnerhet var det Voltaire (1694-1778), sin tids mest och adelsmän som mot altaret.
glänsande talang, som i sig upptog denna tidsande. Av de orsaker, som framkallade den franska
Men ej med den engelska karaktärens kalla allvar revolutionen må här de mest ingripande nämnas. 1)
utan med kvickhet och hån sökte han krossa den Tredje ståndet eller borgarståndet klagade över
uppenbarade religionen (hans beryktade valspråk: olikhet vid skattebördornas fördelning. Tyngsta
écraser l'infâme). Ett halft århundrade arbetade han bördan hade de ofrälse att bära, medan däremot adel
på lösningen av denna uppgift. Till honom slöto sig och prästerskap helt eller delvis voro fria från många
en del s.k. filosofer: d'Alembert, Diderot, J.J. utskylder (oförätter - redaktionens kommentar).
Rousseau m. fl., vilka, om också på skilda vägar, Omvänt förhåller det sig vid besättande av de högsta
strävade mot samma mål. Detta partis förnämsta ämbeten i staten och kyrkan: nästan alla voro adeln
verk var den stora ”Encyklopedien”, som utkom förbehållna. 2) Genom sitt envåldsregemente hade
1750 under d'Alemberts och Diderots ledning, och konungadömet sedan Ludvig XIV gjort sig
med utomordentlig hastighet spredos de falska förhatligt, och genom den grova sedeslöshet, som
rådde vid hovet under Ludvig XV (1715-74),
åsikterna. Med trons förfall följde sedernas förfall.
2. De irreligiösa engelska och franska böckerna förlorade det all aktning hos folket. 3) Genom
fingo spridning också i Tyskland, och även där buro encyklopdisternas litteratur, som undergrävde tron
de onda frukter. Från de offentliga lärostolarne och all gudomlig och mänsklig auktoritet, blev
angreps kristendomen så länge, att den till sist hos folket, som kritiklöst tillägnade sig de nya lärorna,
många var förintad. Några bestredo de symboliska mer och mer främmande för Kyrka och religion. 4)
böckernas nytta, andra satte i fråga den enda av Ett oklart frihetsbegär och en häftig åstundan efter
protestanterna antagna kunskapskällan, den heliga ett nytt, på demokratisk grundval vilande statsskick
Skrift. Den kristna tron skakades betydligt genom en (väckt genom Rosseaus arbete Contrat social)
skrift av professor Reimarus i Hamburg; Lessing genomträngde stora lager av befolkningen och erhöll
offentliggjorde en del därav 1774 under titeln särskild näring genom amerikanska frihetskriget
”Wolfenbütteler Fragmente”. I samma förstörande (1776-83), i vilket även fransmän deltagit. - Sålunda
anda verkade den nya filosofiska riktning, som till var allt i Frankrike förberett för omstörtning. Den
upphovsman hade Immanuel Kant (1724-1804). Den närmaste anledningen därtill gav dem finansiella
väckte skepticism, som slutligen övergick i otro. Den nöd, i vilken hovets vanvettiga slöseri hade störtat
otrogna rationalismen hade sitt huvudorgan i det av landet.
bokhandlaren Nikolai i Berlin utgivna ”allgemeine 2. Under dessa svåra förhållanden sammankallade
deutsche Bibliothek”. Otron fann stöd vid Fredrik konungen rikets ständer (adel, präster och borgare)
II:s av Preussen hov, ty dels tillät sig konungen att till Versailles den 24 januari 1789. De hade icke varit
håna kristendomen, dels medgav han oinskränkt samlade sedan 1614. Den 4 maj öppnade konungen i
tryckfrihet i religiösa frågor. I följd därav utkommo egen person riksförsamlingen. Men snart
okristliga skrifter i mängd, och de hade som tendens uppfordrade tredje ståndet de båda andra att förena
att förinta den sista återstoden av kristlig tro på sig med detta, och då förslaget förkastades,
förklarade tredje ståndet (17 juni), att all makt vilade
protestantisk mark.
Så utgöt sig en ström av otro över Tysklands hos detsamma och att det utgjorde
en så kallade upplysningen. Otrons härjningar.
nationalförsamlingen. Konungen betecknades såsom
offentlig ämbetsman, som endast hade i uppdrag att
genomföra det suveräna folkets vilja. Därmed var
revolutionen proklamerad. Även då konungen
lyckades förmå flertalet av adeln och prästerskapet
att förbinda sig med tredje ståndet och de sålunda
förenade riksständerna numera betraktades såsom
rättmätig nationalförsamling (den 27 juni 1789), stod
ofärden ej mer att avvända. Grunden var lagd till den
politiska omstörtning, vilken satte hela Frankrike i
lågor och slöt med mordet på konungen (den 21
januari 1793) samt fullständigt avskaffande av den
gamla författningen, som man i början endast velat
förbättra.
Framställningen
härav
tillhör
profanhistorien.
3. Men också de kyrkliga förhållandena omstörtades
fullständigt under denna ödesdigra tid. De
maktägande i staten, vilka icke endast voro utan all
tro utan även uppfyllda av hat mot Kyrkan, ville
komma åt hennes tjänare och ägodelar. Först
avskaffades den urgamla feodalrätten i Frankrike.
Prästerskapet förlorade tionden och en stor del
andlige därigenom medel till utkomst. Med
”demokraterna”
eller
”republikanerna”,
prästerskapets huvudfiender, nöjde sig ej med denna
åtgärd.. Den 2 november 1789 antogs i
nationalförsamlingen ett dekret, varigenom alla
kyrkliga gods ställdes till nationens förfogande,
likväl med förpliktelse att ur deras inkomster
bestrida utgifterna för kulten och dess tjänares
uppehälle. Till denna akt knöt sig 1790 upphävandet
av alla andliga ordnar med undantag av sådana, som
ägnade sig åt undervisning och sjukvård.
Ännu längre gick man samma år den 12 juli genom
”prästerskapet civilkonstitution”,
varigenom
hierarkien och med den Kyrkan skulle förintas. I och
genom denna reducerades Frankrikes biskopsstift
från 134 till 83, motsvarande de departement, i vilka
landet blev indelat. Domkapitel, övriga kanonikat
och abbotstift upphävdes. Sambandet mellan den
franska Kyrkan och Kyrkans medelpunkt, påven,
sönderslet genom bestämmelsen, att påven icke
längre skulle äga att bekräfta biskoparnas
nominering och att biskops- och kyrkoherdeval
skulle ske genom valförsamlingar, i vilka även
kalvinister och judar togo del. Övervägande flertalet
biskopar och präster (omkr. 46,000) förkastade
denna konstitution och vägrade att avlägga ed på
densamma (insermentés, i motsats till de avfälliga =
assermentés). Följden blev, att de avsattes och
nödgades utvandra. Tusentals drabbades av
landsförvisning. Deras befattningar övergingo, så
långt ske kunde, till s.k. konstitutionella präster. 20
avfallna
kyrkoherdar,
medlemmar
av
nationalförsamlingen
erhöllo
biskopsstift.
Talleyrand, den menedge biskopen av Autun,
konsekrerade de första konstitutionella biskoparne
och dessa därpå de övriga. Påven Pius VI förkastade
den 13 april 1791 civilkonstitutionen, förklarade
valen av de nya biskoparna för ogiltiga och
suspenderade de konsekrerade. Samtidigt
uppmuntrade han de lidande prästerna och gav dem
mod. Detta kostade honom hans besittningar i
Frankrike: Avignon och Venaissin.
4. Nu trädde ondskan allt dristigare och avskyvärdare
i dagen. Den ”lagstiftande församlingen”, som
efterträdde den konstituerande (1791-92), tillät sig
att bestraffa edsvägrande präster med deportation,
förbjuda bärandet av prästdräkt och upphäva de
återstående andliga ordnarna (1792). De ohyggliga
septembermorden (2-5 sept. 1792) bragte bl. a.
Ungefär 440 präster om livet. Alla dessa våldsdåd
överträffades under ”konventets” fasansfulla tid
(1792-95). Man blygdes ej för att öppet proklamera
ateism. Allt som erinrade om Gud och kristendom
avskaffades. Den republikanska kalendern infördes,
och i den voro alla kristna högtider strukna. I stället
för den kristna kulten anordnades en skamlös
förnufts-gudstjänst, varvid en illa beryktad kvinna
agerade förnuftsgudinna, vanhelgande själva
katedralen Notre-Dame. När sålunda lidelserna rasat
ut, vände man i någon mån tillbaka till sunt förnuft. En ny dygdernas stad skulle upprättas. Själve
diktatorn Robespierre lät i maj 1794 genom
konventet dekretera, att den mänskliga själen vore
odödlig och att det funnes ett högsta väsen. - Även
under ”direktoriet” (1795-99) hade de plikttrogna
prästerna att utstå förföljelser och lidanden.. Först
”konsularregeringen” (1799-1804) sökte så
småningom bana väg för bättre förhållanden.
5. Icke heller den Heliga stolen förblev oberörd av
den stora revolutionen, som bragt så mycken ofärd
över Frankrike. Påven Pius VI (1775-99) hade
genom sitt ställningstagande till civilkonstitutionen
ådragit sig de franska kyrkofiendernas hat. Då nu
republikens härar segerrikt framträngde i Italien, var
kyrkostaten icke längre säker. Napoleon Bonaparte,
som 1796 övertagit befälet över de franska
trupperna, framryckte mot det påvliga området.
Påven blev 1797 tvungen till freden i Tolentino och
måste till Frankrike avstå utom Avignon och
Venaissin även legationerna Bologna, Ferrara och
Romagna. I Rom proklamerades republik (1798),
och snart upprepades här samma vilda scener som i
Paris med vanhelgande av helgedomar. Franska
regeringen befarade en motrevolution till förmån för
påven och lät därför föra honom över Siena och
Florens till Valence i Frankrike. Här slöt han sitt
sorgfyllda liv år 1799, 81 år gammal. Den avlidne
påven efterträddes av Pius VII (1800-23).
Den katolska religionens återställande i Frankrike.
Napoleon I och Pius VII.
1. Vid denna tid kom Napoleon Bonaparte till
makten i Frankrike (”förste konsul” sedan 1799)
efter att genom stora segrar i Italien hava höljt sitt
namn med ära. Han själv var likgiltig i kyrkligt
avseende eller också för äregirig och härsklysten för
att låta bestämma sig av religiösa betänkligheter.
Men han såg i religionen det nödvändiga medlet att
kväva revolutionen. Han insåg, att ett folk utan
religion var omöjligt att regera. Därför lät han 1801
förmå sig till att avsluta ett konkordat med Pius VII
för den katolska trons återställande. I detsamma
garanterades framför allt fri utövning av den
katolska religionen, under det påven å sin sida gjorde
staten stora eftergifter. Samtidigt med konkordatet
offentliggjorde Napoleon emellertid utan påvens
vetskap de s.k. organiska artiklarna, vilka skulle giva
den världsliga regeringen en otillbörlig makt över
Kyrkan (t. ex. i bestämmelsen, att offentliggörandet
av påvliga utlåtanden vore beroende av statens
tillstånd) och på mångahanda sätt inskränkte
prästerskapets verksamhet. Sålunda lämnade väl det
första steg, som makthavaren tog till den katolska
Kyrkans bästa, mycket övrigt att önska, men
förberedde likväl en lyckligare tingens ordning.
2. År 1804 lät Napoleon förklara sig för
fransmännens kejsare och önskade bliva smord och
krönt av påven. Pius följde inbjudningen ledd av
tanken att därigenom kunna gagna Kyrkan. Han
smorde kejsaren den 2 december samma år, varvid
denne själv satte kronan på sitt och kejsarinnans
huvud. Påven återvände till Rom utan att hava
utverkat något av betydelse för Kyrkan. Det enda
han uppnådde var, att några ordnar, såsom
barmhärtighetssystrarna, skulle tillåtas. Men snart
inträdde en fullständig brytning mellan kejsaren och
påven. Den despotiske härskaren, som jämte sig icke
ville tåla ett oberoende överhuvud för Kyrkan,
utfärdade ediktet av den 17 maj 1809, varigenom
han fullständigt berövade påven hans världsliga makt
och införlivade kyrkostaten med konungariket
Italien, till vars härskare han låtit utropa sig 1805.
Denna våldshandling nödgade påven att
exkommunicera kejsaren (den 10 juni 1809).
Napoleon stod då på höjden av sin akt; nästan hela
kontinenten hyllade honom. Desto bittrare måste det
kännas för honom, att en enda man utan vapen hade
mod att sätta sig emot honom. Han lät tillfångataga
påven i Quirinalen (natten mellan den 5 och 6 juli)
och föra honom till Savona. Men varken denna hårda
lott eller den högst ovärdiga behandling, som påven
hade att utstå, förmådde att böja hans ståndaktighet.
Han tillbakavisade kejsarens förslag att avstå från
kyrkostaten och vägrade även att bekräfta Napoleons
biskopsutnämningar.
3. Nu försökte kejsaren att, med kringgående av
påven, besätta biskopsstolarna genom ett
nationalkoncilium i Paris (1811), där 106 biskopar
från Frankrike, Italien och Tyskland sammanträdde.
Men han uppnådde ej sitt syfte. Visserligen visade de
flesta biskoparne, bländade av det Napoleonska
namnets glans, ingalunda någon fast hållning. Det
frimodiga förslag, som väcktes av den ädle
vigbiskopen av Münster, Kasper Max Droste zu
Vischering, att framför allt bedja kejsaren försätta
påven i frihet, fann ingen anklang, då flertalet
motsatte sig av mänsklig hänsyn. På yrkande av
kejsaren beslöt konciliet t. o m., att om påven ej
inom 6 månader stadfäste de utnämnda biskoparne,
rätten att stadfästa skulle övergå till metropoliten
eller den äldste biskopen i kyrkoprovinsen. Men
detta beslut godkändes av Pius allenast under
tilläggande av orden, att stadfästelsen skulle ske i
påvens namn (”expresso nomine summi Pontificis”).
Detta var ej nog för den stolte kejsaren, och förargad
över sina motgångar, skickade han hem konciliet. För påven var lidandet ännu icke slut. På Napoleons
befallning fördes han från Savona till Fontainebleau
(1812), dit han efter en ansträngande färd anlände
den 20 juni, alldeles utmattad och nära döden. Även
här var hans liv uppfyllt av bedrövelser.
4. Men år 1812 började förändringar inträda på den
politiska skådeplatsen. Då Napoleon återkom från
det olyckliga fälttåget mot Ryssland, uppreste sig det
underkuvade Europa mot honom, och den store
härskaren, vars välde vilade på väpnat våld, dukade
under för de förbundnas vapenmakt. Dessa intågade
i Paris den 31 mars 1814 och gjorde slut på det
mäktiga kejsardömet genom att avsätta Napoleon
och uppsätta bourbonerna på Frankrikes tron. NU
slog befrielsens timme även för påven. Pius VII
kunde hålla sitt högtidliga intåg i Rom den 24 maj
1814, och följande år återfick han kyrkostaten
genom Wien-kongressen. Kejsaren däremot, som på
slottet i Fontainebleau måste underteckna sin
avsättning, fick sig ön Elba anvisad till uppehållsort.
1815 återkom han till makten för en kort tid (”de
hundra dagarna”) men tillfånga togs å nyo och
förvisades till ön St. Helena. Där torde Kyrkans
förtryckare ha fått klart för sig betydelsen av Herrens
löfte: ”Helvetets portar skola icke överväldiga
henne”. (Matt. 16:18). 1
P. J. Ansgar Meyer
ARTIKEL: DEN S JÄTTE ANLEDNINGEN ATT VARA ÖDMJUK.
T
ionde Lördagen efter Pingst
Sammanfattning av morgondagens meditation
Vi kommer att meditera i morgon på en sjätte orsak
att vara mycket ödmjuk, nämligen inget annat än
vårt eget högmod, och vi ska se vilken grund för
ödmjukelse det är för oss: 1, att akta oss så högt, 2,
att önska att vi blir högt aktad när vi egentligen inte
förtjänar annat än en helt motsatt uppfattning. Vi
kommer då att ta resolutionen: 1, att ofta rikta denna
aspiration till Gud: Herre, förbarma Dig över mig,
för jag är en högmodig man, 2, att aldrig säga eller
göra något med ett motiv av egenkärlek. Vår andliga
bukett ska vara psalmistens ord: " Det är bra för mig
att Du har ödmjukat mig." [Ps. 118:71].
och utan att säga så till oss sjäva tillskriver vi den
vackraste av dessa gåvor till oss själva. Vi
återberättar om våra öd-mjuka, tålmodiga,
oegennyttiga handlingar för oss själva, vi använder
oss av dem som av så många hjälpmedel för att
möjliggöra för oss att förlita oss på oss själva och för
att ge oss en bra vittnesbörd om vår egen
rättfärdighet. Slutligen, vi har en hög uppfattning om
oss själva på grund av att vi föreställer oss att vi har
erövrat självaktningen. Efter att ha höjt oss över
vulgära känslor, faller vi tillbaka på oss själva, och
vi känner välbehag i att ta emot den rökelse från våra
egna händer som vi vägrar ta ur handen på en annan,
och vi föder oss själva på ett dolt och invändigt
högmod, som är desto mer enastående i att, när vi
placerar alla andra under oss själva, räcker vi för oss
själva och har inget behov av utifrånkommande stöd.
Vilken hög av elände! vilken grund för förlägenhet!
Här är sannerligen den stackars stolta mannen, som
Herren avskyr (Ecclus. 25:3-4).
Meditation för morgondagen
Låt oss dyrka Jesus Kristus så djupt gömd i Altarets
heligaste Sakrament för att lära oss att förakta oss
själva och inte vilja visa upp oss själva, låt oss säga
till Honom med Isaias: " Sannerligen, Du är en dold Andra punkten
Gud." [Is. 45:15]. Låt oss beundra Honom i detta Vi borde vara mycket ödmjuka i att vilja vara så högt
tillstånd, och be Honom om en andel i Hans dolda ärade, när vi förtjänar det så litet.
liv.
Även om vårt samvete säger oss att vi inte förtjänar
aktning och beröm, vill vi vara aktade och
Första punkten
berömmda, och vi strävar efter att vara så på alla
Vi borde vara mycket ödmjuka när vi har så hög möjliga sätt. I våra samtal vill vi bli prisade och
åsikt om oss själva.
godkännda, att säga något som kommer att göra att
Vilket tillstånd av förvirring vi är i när vi ljuger så andra aktar oss, det minsta lovtal, det minsta tecken
djärvt för vårt samvete, när minsta brist på på aktning går oss åt huvudet och väcker i den en
vaksamhet, på kämparglöd och böner kontinuerligt hemlig artighet, medan, å andra sidan, inget mer än
gör att vi har fel! Vi känner inte oss själva, och likt bara skenet av förakt, och den minsta brist på
honom som inbillar sig vara rik eftersom han hänsyn, är tillräckligt för att överväldiga och irritera
försummar att beskåda sina angelägenheters oss. Vi efterlängtar beröm så mycket, att det inte
förbyllade omständigheter, och föreställer sig själv finns någon människa, oavsett hur abstrus han må
vara säker eftersom han blundar för faran, i hälsan vara, vars beröm inte är angenämt för oss och som
eftersom han inte är medveten om sin sjukdom, inte uppväcker en fåfäng tanke i vårt hjärta. Vi vill
inbillar vi oss själva att vi är perfekta eftersom vi vara föredragna framför andra, och vi är främmande
inte uppfattar våra brister. Alla känner till vår svaga för deras överlägsenhet till en sådan grad att vi
punkt, det är endast vi som inte är medvetna om det, knappast kan tåla att höra någon få beröm utan att
oavsett om det är att, genom att se det alltför nära till försöka förringa berömmet genom kritik på ett eller
hands, förbryllar ögat sig med objektet, eller om, annat sätt. Hur ämnade är inte dessa dispositioner att
genom att se långt bortom oss själva, flyr vi från vår sätta oss till skam när de väcks i en själ så neslig
egen räckvidd, oavsett om det är, slutligen, den som vår! Vad! att vara skyldiga att erkänna för vårt
överdrivna kärleken vi har för oss själva som hindrar samvete att vi inte förtjänar något annat än förrakt,
oss från att se oss själva som vi är. Även när, om vi och ändå önskar, oavsett till vilket pris, att hedras,
känner oss själva bättre, vi erkänner att det som är berömmas, och bli aktad! Är det inte ett ovärdigt
gott i oss kommer från Gud, njuter vi ändå av det anspråk, skamligt och mycket kapabel att täcka oss
och vi betraktar oss själva till vår egen fördel, som med förlägenhet?
en fåfäng kvinna som tittar på sig själv i sin spegel,
Fr. André Jean Marie Hamon
vi är behagde att vi istället för någon annan bör vara
Översättning M. G.
den person som himmelska gåvor flödar ner över;
EN TANKVÄRD HISTORIA: DEN VISE MANNEN OCH TIGGAREN.
D
en fromme Thauler, en vis präst i Köln, hade en stor
önskan att bli väldigt helig. Under åtta år bad han
till Gud att han skulle finna någon som kunde lära honom
det bästa sättet att bli perfekt. En morgon, när han bad
mer ihärdigt än han brukade, hörde han en röst som sade:
”Gå till kyrkans dörr: där kommer du finna någon som
kommer lära dig det bästa sättet att bli perfekt på.” Han
visste att rösten kom från Gud, så han reste sig och gick
till kyrkdörren för att hitta den personen han hade sökt så
länge. När kan kom till kyrkdörren fanns där dock ingen
annan än en fattig tiggare som var väldigt smutsig och
fylld med sår. Alla kläder som tiggaren hade på sig var
inte värda mer än några ören.
Han talade vänligt till tiggaren och önskade honom en
god morgon. Tiggaren svarade ”Jag minns inte att jag har
haft en dålig morgon.” ”Må Gud vara god mot dig!”, sade
den vise mannen. ”Gud är alltid god mot mig.” ”Men”,
sade den prästen, ”jag kan inte förstå dig.” ”Jag skall
förklara vad jag menar”, sade tiggaren. ”Du önskade mig
en god morgon och jag svarade att jag aldrig har en dålig
morgon, som du kommer se. Om jag är hungrig och inte
får någonting att äta säger jag: 'Åh min Gud! Låt Din
heliga vilja ske.' Om jag är kall och det inte finns någon
eld, säger jag: 'Åh min Gud! Låt Din vilja ske.' Om det
regnar och snöar, säger jag: 'Åh min Gud! Låt Din vilja
ske.' Om jag är sjuk eller i smärta, säger jag: 'Åh min
Gud! Låt Din vilja ske.' Om någon skadar mig, säger jag
'Åh min Gud! Låt Din vilja ske.' Så jag är alltid nöjd och
har aldrig en dålig dag. Jag sade att Gud alltid är god mot
mig, för oavsett vad Gud sänder mig, oavsett om det är
glädjefullt eller sorgsamt, sött eller bittert, vet jag att det
är för det bästa. Så jag är alltid välmående och glad.” Den
goda prästen förstod läxan. Från den stunden tog han för
vana att ta alla ting, framgångar så som motgångar, som
om de kom från Guds hand, och fick snart en stor
sinnesro och en stor frid i hjärtat för hans vilja var
förenad med Guds heliga vilja i alla ting.
Åh, mina vänner! Vilken visdom finns inte i dessa simpla
ord? Så mycket denna enkla man lärde den vise! Men
tillåt oss icke låta denna outsägliga vishet gå till spillo, låt
oss som den vise mannen ta del av den!
Vår vilja är ingenting om den inte är förenad med Guds
vilja. Vi kommer aldrig bli frälsta som rebeller och
rebeller är vi om vi säger med satan ”Non serviam, jag
skall icke tjäna.” Vi kan inte bara tjäna Gud med vår mun
utan att tjäna Honom i våra hjärtan som både Jesaja,
Mattheus och Markus säger: ”Och Han svarade och sade
till dem: Rätt har Isaias profeterat om eder, I skrymtare,
såsom det är skrifvet: Detta folk hedrar Mig med
läpparna, men deras hjärta är långt ifrån Mig;'” [Markus
7:6] Vi måste även tjäna Honom i vårt hjärta.
Men hur gör vi då det? Vi gör som den helige prästen här
ovan och följer tiggarens råd. Vi accepterar i våra hjärtan
Guds heliga vilja. Sänder Han oss sjukdom? Låt oss
acceptera det i ett botfärdigt sinnelag och vinna meriter
på kuppen! Sänder Han oss fattigdom? Låt oss acceptera
det. Sänder Han oss smärta? Låt oss accep-tera det. Låt
oss säga med våra förfäder som reste ut för att ta tillbaka
det Heliga landet från saracenerna ”Deus Vult, Gud vill
det.” Jag accepterar det på grund av att det är Guds vilja
att jag skall lida. Jag accepterar det på grund av att det är
till Guds välbehag att låta mig botgöra mina synder
genom min nuvarande acceptans. Jag accepterar det på
grund av att jag vet vilka smärtor och hårda straff jag
förtjänar genom mina synder i handling, tanke och ord,
men att Gud ser det behagligt att inte ge mig strängare
straff än detta.
Visst kan det vara svårt att acceptera vissa saker här i
livet, som ett barns död, att man blir lemlästad eller
förlamad för resten av livet. Men vi, mina vänner, har
någonting som de gudlösa inte har, konformiteten till
Guds vilja, den kommer hjälpa oss i många fall där
ateister eller protestanter skulle gå bet. Den ger oss den
tröst och den självinsikt vi behöver för att klara av till och
med de svåraste av prövningar, så länge vi låter Gud
omfamna oss och ta hand om oss.
För att klara oss igenom detta liv och ta oss helskinnade
till nästa behöver vi ta till oss tiggarens ord, vi behöver
anamma hans sinnestillstånd. Han lever varje dag på året
i obehag, i sjukdom och hunger men är fortfarande
mycket gladare och mer välmående än vi är när vi vältrar
oss i vår lyx. Men så fort vi blir sjuka, får lite ont i
huvudet eller magen eller lite verk i ryggen så upphör
plötsligt vår konformitet, ”Jag vill inte vara med längre
Gud”, säger vi. ”non serviam så länge Du inte tillåter mig
att leva i välbehag.” Vart finns vår acceptans för Guds
vilja? Vart finns vår konformitet?
Mina vänner, när vi blev Katoliker sade vi nej till satan
och denna världens förlustelser, vi sade ja till Gud och
evig salighet, låt oss då inte tappa detta mål genom att
inte acceptera allt Gud ser behagligt att sända oss. Vi sade
nej till vår egen vilja, vår självkärlek och vårt ego; vi
sade ja till Guds vilja, till Försynen, så varför har vi då så
svårt att acceptera den nu? Att hålla oss trogna till Gud
när allt är bra med oss ger oss inget, det klarar alla! Det
är i prövningarna vi sätts på prov och även då måste vi
avsäga oss vår egen vilja och endast se till Guds vilja, det
är så vi vinner Hans välbehag och meriter för himlen. Det
var så tiggaren gjorde det, låt oss göra på samma sätt. I
glädje och sorg, i hälsa och sjukdom, i liv och i dö, låt vår
bön för evigt vara: ”Åh min Gud! Låt inte min vilja ske
utan Din!”
Berättelse: Fr Michael Müller, C. SS. R. God the Teacher of Mankind - Sid 125 – 126
Kommentar: M. G.
FLORI
Statements of the Fathers are not meant as a direct proof of
doctrine since the patristic writings are not inspired Scripture nor in
Catholic theology are the Fathers considered infallible as
individuals. However, they ARE witnesses to the authentic Christian
faith as it was handed down and developed in the early Church.
On the doctrine of Original Sin ­ if the Catholic belief is true ­ we
should find in the Fathers that Adam's [and Eve's] Sin resulted in
the following consequences:
1. death for all (Gen 3; 1 Cor 15:21f; Rom 5:12,15; 6:23)
2. condemnation for all (Rom 5:16ff)
LEGIA
3. an inherited "contagion" ­­ from birth we are "constituted
sinners" (Rom 5:12,19; cf. 7:13ff; Psalm 51:5; Eph 2:1­3)
4. loss or lack of grace, holiness, divine sonship
5. and transmitted "by propagation not by imitation [of Adam]"
Concerning Baptism, we should find the Sacrament results in:
1. remission of sin and reception of the Holy Spirit (Acts 2:3)
2. spiritual regeneration/the new birth (John 3:3,5; Titus 3:5)
3. restoration of sonship, grace, holiness (Rom 6:3ff; 8:11ff)
4. and that the Sacrament was given to infants early on.
K
ARTIKEL: ERRATA OF THE PROTESTANT “B IBLE”:
THE AUTHOR' S P REFACE - P ART 3/3.
ing James the First thought the Geneva translation The word Image being so shameful a corruption, they
to be the worst of all; and further affirmed, " that in were pleased likewise to correct, and instead thereof to
the marginal notes annexed to the Geneva translation, translate Idol according to the true Greek and Latin. Yet it
some are very partial, untrue, seditious," &. (k) appears that this was not amended out of any good
Agreeable to this are also these words of Mr. Parkes to design, or love of truth; but either merely out of shame,
Doctor Willet: " As for the Geneva Bibles, it is to be or however to have it said that they had done something.
wished, that either they were purged from those manifold Seeing they have not corrected it in all places, especially
errors which are both in the text and in the margin, or in the Old Testament, Exod. xx., where they yet read
Image, " Thou shall not make to thyself any graven
else utterly prohibited."
Now these our Protestant English translations being thus image," the word in Hebrew being Pesel, the very same
confessedly " corrupt, absurd, senseless, contrary, and that Sculptile is in Latin, and signifies in English a graven
preverting the meaning of the Holy Ghost;" had not King or carved thing; and in the Greek it is Eidolon (an Idol):
James the First just cause to affirm, " that he could never so that by this false and wicked practice, they endeavour
see a Bible well translated into English?" (l) " And to discredit the Catholic religion; and, contrary to their
whether such falsely translated Bibles ought to be own consciences, and corrections in the New Testament,
imposed upon the ignorant people, and by them received endeavour to make the people believe that Image and Idol
for the very Word of God, and for their only rule of faith, are the same, and equally forbidden by Scripture, and
I refer to the judgment of the world; and do freely assert God's commandments; and consequently, that Popery is
with Doctor Whitaker, a learned Protestant, that idolatry, for admitting the due use of images.
translations are so far only the Word of God, as they They have also corrected that most absurd and shameful
corruption, grave; and, as they ought to do, have instead
faithfully express the meaning of the authentical text." (a)
The English Protestant translations having been thus of it translated hell, so that now they read, " Thou wilt not
exclaimed against, and cried down not only by Catholics, leave my soul in hell;" whereas Beza has it, " Thou wilt
but even by the most learned Protestants, (b) as you have not leave my carcase in the grave." Yet we see, that this is
seen; it pleased his majesty, King James the First, to not out of any sincere intention, or respect to truth
command a review and reformation of those translations neither, because they have but corrected it in some few
which had passed for God's Word in King Edward the places, not in all, as you will see hereafter; which they
Sixth, and Queen Elizabeth's days, (c) which work was would not do, especially in Genesis, lest they should
undertaken by the prelatic clergy, not so much, it is to be thereby be forced to admit of Limbus Patrum, where
feared, for the zeal of truth, as appears by their having Jacob's soul was to descend, when he said, " I will go
corrected so very few places, as out of a design of down to my son into hell, mourning," &c. And to balance
correcting such faults as favoured the more puritanical the advantage they think they may have given Catholics
part of Protestants (Presbyterians) against the usurped where they have corrected it, they have (against
authority, pretended episcopacy, ceremonies, and purgatory and Limbus Patrum) in other places most
traditions of the prelatic party. For example: the word grossly corrupted the text: for whereas the words of our
"congregation" in their first Bibles, was the usual and Saviour are, " Quickened in spirit or soul. In the which
only English word they made use of for the Greek and spirit coming, he preached to them also that were in
Latin word εκκλησια ecclesia, because then the name of prison," (d) they translate, " Quickened by the spirit, by
church was most odious to them; yea, they could not which also he went and preached unto the spirits in
endure to hear any mention of a church, because of the prison." This was so notorious a corruption, that Dr.
Catholic Church, which they had forsaken, and which Montague, afterwards Bishop of Chichester and Norwich,
withstood and condemned them. But now, being grown reprehended Sir Henry Saville for it, to whose care the
up to something (as themselves fancy) like a church, they translating of St. Peter's epistle was committed; Sir Henry
resolve in good earnest to take upon them the face, figure, Saville told him plainly, that Dr. Abbot, archbishop of
and grandeur of a church; to censure and excommunicate, Canterbury, and Dr. Smith, bishop of Gloucester,
yea, and persecute their dissenting brethern; rejecting corrupted and altered this translation of this place, which
therefore that humble appellation which their primitive himself had sincerely performed. Note here, by the bye,
ancestors were content with, viz. Congregation, they that if Dr. Abbot's conscience could so lightly suffer him
assume the title of church, the Church of England, to to corrupt the scripture, his, or his servant Mason's
countenance which, they bring the word church again into forging the Lambeth Records, could not possibly cause
their translations, and banish that their once darling the least scruple, especially being a thing so highly for
their interest and honour.
congregation.
They have also, instead of ordinances, institutions, &c. These are the chiefest faults they have corrected in this
been pleased in some places to translate traditions; their new translation; and with what sinister designs they
thereby to vindicate several ceremonies of theirs against have amended them, appears visible enough; to wit,
their Puritanical brethren; as in behalf of their character, either to keep their authority, and gain credit for their
new-thought-on episcopal and priestly character and
they rectified, " ordaining elders, by election."
ceremonies against Puritans or Presbyterians; or else, for
very shame, urged thereto by the exclamations of
Catholics, daily inveighing against such intolerable
falsifications But because they resolved not to correct
either all, or the tenth part of the corruptions of the former
translation: therefore, fearing their over seen falsifications
would be observed, both by Puritans and Catholics, in
their Epistle Dedicatory to the king, they desire his
majesty's protection, for that " on the one side, we shall be
traduced," say they, " by Popish persons at home or
abroad, who therefore will malign us, because we are
poor instruments to make God's holy truth to be yet more
known unto the people whom they desire still to keep in
ignorance and darkness: on the other side, we shall be
maligned by self­conceited brethern, who run their own
ways," &c.
We see how they endeavour here to persuade the king and
the world, that Catholics are desirous to conceal the light
of the Gospel: whereas on the contrary, nothing is more
obvious, than the daily and indefatigable endeavours of
Catholic missioners and priests, not only in preaching and
explaining God's holy word in Europe; but also in
forsaking their own countries and inconveniences, and
travelling with great difficulties and dangers by sea and
land, into Asia, Africa. America, and the Antipodes, with
no other design than to publish the doctrine of Christ, and
to discover and manifest the light of the Gospel to
infidels, who are in darkness and ignorance. Nor do any
but Catholics stick to the old letter and sense of Scripture,
without altering the text or rejecting any part thereof, or
devising new interpretations; which certainly cannot
demonstrate a desire in them to keep people in ignorance
and darkness. Indeed, as for their self conceited
Presbyterian and fanatic brethern, who run their own
ways in translating and interpreting Scripture, we do not
excuse them, but only say, that we see no reason why
prelatics should reprehend them for a fault, whereof
themselves are no less guilty. Do not themselves of the
Church of England run their own ways also; as well as
those other sectaries in translating the Bible? Do they
stick to either the Greek, Latin, or Hebrew text? Do they
not leap from one language and copy to another? accept
and reject what they please? Do they not fancy a sense of
their own, every whit as contrary to that of the Catholic
and ancient church, as that of their self-conceited brethren
the Presbyterians, and others, is acknowledged to be? And
yet they are neither more learned nor more skilful in the
tongues, nor more godly than those they so much
contemn and blame.
All heretics who have ever waged war against God's holy
Church, whatever particular weapons they had, have
generally made use of these two, viz., " Misrepresenting
and ridiculing the doctrine of God's church;" and,
" corrupting and misinterpreting his sacred word, the holy
(k) See the Conference before the King's Majesty, p. 46, 47.
Apologies concerning Christ's descent into hell at Ddd.
(l) Conference before his Majesty, p. 46.
(a) Whitaker's Answer to Dr. Reynolds, p. 235.
(b) Dr. Gregory Martin wrote a whole Treatise against them
(c) Rishop Tunstal discovered in Tyndal's New Testameat
only, no less than 2000 corruptions.
scripture;"
we find not any since Simon Magus's days,
that have ever been more dexterous and skilful in
handling these direful arms, than the heretics of our
times.
In the first place, they are so great masters and doctors in
misrepresenting, mocking, and deriding religion, that
they seem even to have solely devoted themselves to no
other profession or place, but " Cathedrae irrisorum,'' the
school or "chair of the scorner," as David terms their seat:
which the holy apostle St. Peter foresaw, when he
foretold, that " there should come in the latter days,
illusores, scoffers, walking after their own lusts." To
whom did this prophecy ever better agree, than to the
heretics of our days, who deride the sacred scriptures?
" The author of the book of Ecclesiastes," says one of
them, " had neither boots nor spurs, but rid on a long
stick, in begging shoes" Who scoff at the book of Judith:
compare the Macabees to Robin Hood, and Bevis of
Southampton: call Baruch, a peevish ape of Jeremy:
count the Epistle to the Hebrews as stubble: and deride
St. James's, as an epistle made of straw: contemn three of
the four Gospels. What ridiculing is this of the word of
God 'Nor were the first pretended reformers only guilty of
this, but the same vein has still continued in the writings,
preachings, and teachings of their successors; a great
part of which are nothing but a mere mockery, ridiculing,
and misrepresenting of the doctrine of Christ, as is too
notorious and visible in many scurrilous and scornful
writings and sermons lately published by several men of
no small figure in our English Protestant Church. By
which scoffing stratagem, when they cannot laugh the
vulgar into a contempt and abhorrence of the Christian
religion, they fly to their other weapons, to wit "imposing
upon the people's weak understanding, by a corrupt,
imperfect, and falsely translated Bible."' (a)
Tertullian complained thus of the heretics of his time, Ista
haeresis non recipit quasdum scripluras, &.C. " These
heretics admit not some books of scriptures; and those
which they do admit, by adding to, and taking from, they
pervert to serve their purpose; and if they receive some
books, yet they receive them not entirely or if they receive
them entirely, after some sort nevertheless they spoil them
by devising divers interpretations. In this case, what will
you do, who think yourselves skilful in scriptures, when
that which you defend, the adversary denies; and that
which you deny, he defends?" Et tu quidum nihil perdcs
nisi vocem de contentione, nihil consequeris nisi bilem de
blasphemalione: " And you indeed shall lose nothing but
words in this contention; nor shall you gain any thing but
anger from his blasphemy." How fitly may these words
be applied to the pretended reformers of our days! who,
when told of their abusing, corrupting, and misinterpreting the holy scriptures, are so far from acknowledging their faults, that on the contrary they blush not to
defend them. When Dr. Martin in his discovery, told them
of their falsifications in the Bible, did they thank him for
letting them see their mistakes, as indeed men endued
with the spirit of sincerity and honesty would have done?
No, they were so far from that, that Fulk, as much as in
(d) 1 Peter iii. 18, 19.
him lies, endeavours very obstinattly to defend them: and
Whitaker affirms, that " their translations are well done."
Why then were they afterwards corrected? and that all the
faults Dr. Martin finds in them are but trifles: demanding
what is there in their Bibles that can be found fault with,
as not translated well and truly? (b) Such a pernicious,
obstinate, and contentious spirit, are heretics possessed
with, which indeed is the very thing that renders them
heretics; for with such I do not rank those in the list, who,
though they have even with their first milk, as I may say,
imbibed their errors, and have been educated from their
childhood in erroneous opinions, yet do neither
pertinaciously adhere to the same, nor obstinately resist
the truth, when proposed to them; but on the contrary, are
willing to embrace it.
How many innocent, and well-meaning people, are there
in England, who have scarcely in all their life-time, ever
heard any mention of a Catholic, or Catholic religion,
unless under these monstrous and frightful terms of
idolatry, superstition, antichristianism, &c.? How many
have ever heard a better character of Catholics, than
bloody-minded people, thirsters after blood, worshippers
of wooden gods, prayers to stocks and stones, idolators,
antichrists, the beast in the Revelations, and what not, that
may render them more odious than hell, and more
frightful than the devil himself, and that from the mouths
and pens of their teachers, and ministerial guides? Is it
then to be wondered at, that these so grossly deceived
people should entertain a strange prejudice against
religion, and a detestation of Catholics!
Whereas, if these blindfolded people were once
undeceived, and brought to understand, what all these
monstrous scandals are falsely charged upon Catholics;
that the Catholic doctrine is so far from idolatry, that it
teaches quite the contrary, viz.. That whosoever gives
God's honour to stocks and stones, as Protestants phrase
it, to images, to saints, to angels, or to any creature; yea,
to any thing but to God himself, is an idolater, and will be
damned for the same; that Catholics are so far from
thirsting after the blood of others, that on the contrary,
their doctrine teaches them, not only to love God above
all, and their neighbour as themselves, but even to love
their enemies. In short, so far different is the Roman
Catholic religion from what it is by Protestants
represented, that on the contrary. Faith, Hope, and
Charity, are the three divine virtues it teaches us;
Prudence, Justice, Fortitude, and Temperance, are the four
moral virtues it exhorts us to: which christian virtues,
when it happens that they are, through human fraility, and
the temptations of our three enemies, the world, the flesh,
and the devil, either wounded or lost; then are we taught
to apply ourselves to such divine remedies, as our blessed
Saviour Christ has left us in His church, viz., His holy
sacraments, by which our spiritual infirmities are cured
and repaired. By the sacrament of baptism we are taught,
that original sin is forgiven, and that the party baptized is
regenerated, and born anew unto the mystical body of
Christ, of which by baptism he is made a lively member:
so likewise by the sacrament of penance all our actural
sins are forgiven; the same holy Spirit of God working in
this to the forgiveness of actual sin, that wrought before
in the sacrament of baptism to the forgiveness of original
sin. We are taught likewise, that by partaking of Christ's
very body, and His very blood, in the blessed sacrament
of the Eucharist, we by a perfect union dwell in Him, and
He in us, and that as Himself rose again for our
justification so we, at the day of judgement, shall in Him
receive a glorious resurrection, and reign with Him for all
eternity, as glorious members of the same body, whereof
Himself is the head. It further teaches us, that none but a
priest, truly consecrated by the holy sacrament of order,
can consecrate and administer the holy Sacraments. This
is our religion, this is the centre it tends to, and the sole
end it aims at; which point, we are further taught, can
never be gained but by a true faith, a firm hope, and a
perfect charity.
To conclude: if, I say, thousands of wellmeaning
Protestants understood this, as also that Protestancy itself
is nothing else but a mere imposture begun in Germany
and England, maintained and upheld by the wicked
policy of self interested statesmen; and still continued by
misrepresenting and ridiculing the Catholic religion by
misinterpreting the holy scriptures; yea, by falsifying,
abusing, and, as will appear is this following treatise, by
most abominably corrupting the sacred word of God:
how far would it be from them obstinately and
pertinaciously to adhere to the false and erroneous
principles, in which they have hitherto been educated?
How willingly would they submit their understandings to
the obedience of faith? How earnestly would they
embrace that rule of faith, which our blessed Saviour and
His Apostles left us for our guide to salvation? With what
diligence would they bend all their studies, to learn the
most wholesome and saving doctrine of God's holy
church? In fine, if once enlightened with a true faith, and
encouraged with a firm hope, what zealous endeavours
would they not use to acquire such virtues and christian
perfections, as might inflame them with a perfect charity,
which is the very ultimate and highest step to eternal
felicity? To which, may God of His infinite goodness and
tender mercy, through the merits and bitter death and
passion of our dear Saviour Jesus Christ, bring us all.
Amen.
Right Rev. John Fennely, Vicar Apostolic of
Madras and Bishop of Castoria
KORTA SVAR PÅ DE VANLIGASTE INVÄNDNINGAR
EMOT RELIGIONEN.
Du ser således, att du icke betalar gudomliga ting,
H
varföre låta presterna betala sig för sina
förrättningar? Gudomliga ting får man ej utan blott entledigar dig från en rättvisans skuld och,
sälja.
om jag får tillägga, ifrån en tacksamhetens skuld
emot presten, som helt och hållet uppoffrar sig för
Svar: Ganska riktigt, och du skulle storligen bedraga din skull.
dig, om du trodde, att presterna sälja religionens Om någon gång en prest (hvilket Gud vare lof sällan
hemligheter, Sakramenterna, Messan, m. m., om du Men då denna konfiskation till stor del liknar den, som Gustaf
trodde så för den skull, att du måste betala deras I fullföljde i Sverige vid reformationstiden, må det tillåtas att
embetsförrättningar, när du tager dem i anspråk.
här återgifva några reflextioner, som förekomma uti en
Orsaken till denna – vid första anblicken så stötande artikelserie i den ultrakonservativa tidn. Tiden, år 1848, i
af dåvar. Representations-Comitéens Betänkande.
– plägsed är ingen annan än billigheten, såsom jag anledning
”
Icke presterskapet”, säges här, ”men väl församlingarne och
skall visa dig med ett par ord.
menigheterna, ledo genom Gustaf I:s reformation en större
Presten är icke prest för sig, utan för Gud och sina förlust, ty enligt lagen skulle församlingen göra sammanskott
medbröder. Han är en ”Guds man” och en man för till prestebol m.m.” - Både köp och testamente voro då, såsom
laga fång. Fastigheten kunde ej förminskas eller kyrkan
alla, och har det uppdraget att befordra sina nu,
och socknen fråntagas, eller till andra än kyrkliga
medbröders eviga välfärd derigenom, att han lärer (gudstjenstens, kyrkans, skolans, de fattigas, de sjukas
underhåll) och presterliga ändamål användas utan att våldföra
dem känna Gud, älska och tjena Honom.
och eganderätt. Dock, genom fyra särskilda bref under år
Uppoffrande sig för en så upphöjd kallelse försakar lag
1547 (Handl.) förordnade konungen, att alla kyrko- och
den katholska presten allt, huslig sällhet, prestgods, på hvilka fogdarne förut enligt befallning upprättat
äktenskapets fröjder, familjelifvets behagligheter och register, skulle indragas till kronan, undantagande tvenne
i hvarje pastorat den ena prestården, den andra det
tillika alla medel att sjelf förtjena sitt lifsuppehälle, stommar
ännu s.k. stomhemmanet. Socknarne och kyrkorna, hvilka
såsom t. ex. Handel, handtverk m. m.
genom denna åtgärd beröfvades deras lagliga fastigheter, af
Han egnar sig helt och hållet till sina medbröders hvilkas räntor kyrkorna underhöllos, fingo icke den minsta
väl. Derföre är det billigt och rättvist, att de trogne af ersättning. Deremot erhöllo presterna ett i ordalagen fullt
skadestånd (vederlag) och tionden, ehuru
erkänsla för denna prestens fullkomliga uppoffring motsvarande
visserligen mindre än det skulle låta, och äfven det på olaglig
och af tacksamhet för det andeliga lif, han förskaffar väg.” Gustaf I ville icke göra presterskapet missnöjdt, och i
dem, lemna nödiga bidrag till hans lifsuppehälle. 1 afseende på inkomster blef protest. kyrkan i Sverige bättre
lottad än många dess systrar i andra länder; flera pastorater
Han är prest, men han är ock menniska.
sammanslogos, (Geijer) hvarigenom kyrkoherdarnes
Sedan vår Herres Jesu Christi dagar hafva de trogne i inkomster betydligt ökades, ehuru derigenom äfven
alla tider gifvit sina prester det nödvändiga till föranleddes uppkomsten af de under katholska tiden okände
, åt hvilka sedan äfven församlingarne till
lifsuppehälle; gåfvornas sätt och vis var omväxlande, Comministrarne
större delen sjelfva fingo ånyo inköpa boställen.”
men saken har alltid bestått.
Före reformationen voro kyrkoherdarne fria från civila
I Frankrike är det för närvarande regeringen som kronogöromål och det mångartade skrifveri, hvarom pastors-,
och prostarkiverna till en del vittna, och förmådde då
sedan revolutionstiden gifver presterna lön af de kyrkosköta
embeten
utan biträde, helst pastoraternas folkmängd då
allmänna medlem (såsom ersättning för de indragna äfven var mindre.
Men af Gustaf I fingo kyrkoherdarne sin
kyrkogodsen). 2 Men denna lön är alldeles andel i kameralgöromålen, hvilken befattning satte dem i ett
otillräcklig, (den är mindre än gensd'armens, fiskaliskt förhållande till sina åhörare utan tvifvel menligt för
snart måste äfven Capellaner tillsättas med lön,
underofficerens. Regeringen betalar för öfrigt blott själavården;
och ofta boställen af församlingarne anskaffas, sedan Gustaf I
kyrkoherden, icke de andra hjelppresterna). Derföre slagit under sig de dertill annars fullt tillräckliga godsen.”
har regeringen, i öfverenskommelse med påfven, Härvid göres följande vigtiga anmärkning: ”Allt sedan Gustaf
i Westerås 1527 yttrade, att ”Kronan och Ridderskapet egde
fattat det beslut, att preterna af församlings- Inäppeligen
tillhopa tredjedelen” af presters och kyrkors gods,
medlemmarne, som taga vissa presterliga för- har denna uppgift
gengått i många variationer hos särskilda
ättningar i anspråk, kunna få emottaga en bestämd författare. Dahlin är viss på, ”att de andlige besutto två goda
af alla rikets hemman och fastigheter”. Lagerbring
peningesumma i sportler. För öfrigt bör man icke tro, tredjedelar
ratar ej här ”de nyare”, utan säger ungefär detsamma.
att alla de sålunda emottagna peningarne tillhöra Strinnholm uppgifver, att ”de andelige inom 100 år blefvo
presten allena, utan är en del deraf bestämd till innehafvare af nästan halfva rikets jord”. - NU visar
kyrkornas underhåll, altarens förskönande, musikens emellertid Hr Lignell, ”Om Kyrko­ och Prestegods uti
stift”, att Gustaf I ej, förrän 20 år efter 1527, kunde
bekostande3 m.m. samt förvaltas af kyrkovärdar, Carlstads
känna kyrkogodsen med någon säkerhet.” Någon
fromma lekmän.
är fallet) förgäter sitt stånds helighet, för mycket
fäster sig vid penningarne och arbetar för jorden, i
stället att arbeta för himmelen, så får du icke
glömma, att han är menniska och liksom du böjd till
det onda, men att hans menskliga svagheter icke alls
befläcka det presterliga embete, hvarmed han är
beklädd. Den trolösa presten är mycket straffbar,
men hans prestembete blifver alltid obefläckadt, ty
det är, såsom redan är anmärkt, Jesu Christi
prestembete, som alltid är rent och obefläckadt.
Mgr. de Ségur
Bön på Trettondedagen
Gif mig, Gudomlige Frälsare, dessa tre vise
männs tro! Upplys mitt förstånd med samma
ljus som upplyst dem, men rör tillika mitt
hjerta att jag följer detta ljus och uppsöker Dig
allvarligen och ihärdeligen, Dig allena, som
först hafver uppsökt mig! Gif tillika, att jag må
finna Dig och tillbedja Dig i anda oc sanning
såsom min Gud, och offra Dig allt hvad hos
mig kan motsvara guldet, rökelse och myrrhan,
min förmögenhet, min tillbedning, min
sinnlighets underkufvande, på det, sedan jag
på jorden framburit Dig offret af min tro, jag i
den tillkommande verlden må få tillbedja Dig i
Din herrlighet!
Goffine sidan 89
Till det Gudomlige Spädbarnet
undersökning för hela riket af kyrkogodsens förhållande till
de öfriga har aldrig blifvit företagen. Hr Lignell har nu gjort
en sådan för Carlstads stift och dervid funnit, att alla
kyrkogodsen tillsammans der ej utgjorde en åttondel af öfriga
hemman i stiftet.
3. Vid bättre folks begrafningar t. ex. brukas i Frankrike, att
altaret och kyrkan antingen helt och hållet eller delvis klädes
svart, upplyses med många ljus, att flera prester med stora
vaxljus i handen beledsaga processionen m. m. d. Om sålunda
stora räkningar inlemnas till sterbhuset, angår detta icke
presten eller kyrkoherden. Han får deraf den obetydligaste
delen: högst 4 á 6 R:dr.
Enahanda förhållande eger jemväl rum med det protestantiska
presterskapet i alla länder, blott att det sednare behöfver och
fordrar minst dubbla beloppet emot hvad det katholska
emottager. I Frankrike äro t.ex. den katholska kyrkoherdens
sportler vid brudvigsel, med lysning m. m. 5 á 6 R:dr, vid
begrafningar lika mycket m. m. Hur förhåller det sig vid
begrafningar uti den Svensk-lutherska kyrkan både i staden
och på landet?
Åh, Gudomlige Spädbarn, som efter
underverken av Din födelse i Betlehem, för att
Du önskar sprida Din oändliga barmhertighet
till hela världen kallade Du de Vise Männen
genom himmelsk inspiration till Din krubba,
vilken blev omvandlad till en tron av kunglig
härlighet, och nådeligen mottog dessa helige
män, som var lydiga till det gudomliga kallet
och skyndade till Dina fötter, vidkännandes
Dig och dyrkandes Dig som Fredens Prins,
mänsklighetens Frälsare och Guds sanna Son;
åh, förnya i oss bevisen av Din godhet oc
allmäktiga makt; upplys våra sinnen, stärk
våra viljor, och upptänd våra hjärtan att känna
Dig, att tjäna Dig, och att älska Dig i detta
livet, förtjänandes således att njuta av Dig
evinnerligen i det nästkommande livet.
Amen
Avlat av 500 dagar
MÅNADENS B OKRECENSION: " POPE PIUS VII; 1800­1823 HIS LIFE,
TIMES AND STRUGGLE WITH
P
NAPOLEON IN THE AFTERMATH OF THE
FRENCH REVOLUTION" AV ROBIN ANDERSON.
rofessor Robin Anderson (f.1913) har skrivit böcker
om påvarna St: Pius V, Pius XI och "Kris-påvarna"
om påvar som styrde under extra krisartade perioder. I
denne bok tar han tag i Påven Pius VII; en Påve som
verkligen fick genomlida en för Kyrkan fasansfull
krisperiod. Det är störande läsning på många sätt. År
1789 börjar Napoleon Bonaparte sin Franska Revolution,
och hans 14-åriga styre från 1799 till 1814 får hemska
konsekvenser, inte bara för Frankrikes katoliker, men för
hela Kyrkan.
Det som är bra med denna bok, är hur den bryter ned en
illusion som så många Katoliker och "katoliker" tror på i
dag – nämligen tanken att den Katolska Kyrkan agerade
precis som Hon skulle fram till början av det II
Vatikankonciliet. Att prästerna, biskoparna, kardinalerna
och påvarna fram till denna tidpunkt i historien troget och
kompromisslöst hade följd Kyrkan i Hennes Tro, moral
och lärosatser, helt tills Johannes XXIII, Paulus VI och
kompisarna släppte ner dessa vansinniga modernistiska
idéer som en atombomb i Vatikanen. Så gick det
självklart inte till. Det sekulära Romerska Riket föll inte
på en dag, och det samma kan man säga om Vatikanen.
Att återställa läget till hur det såg ut under 1940- och 50talet skulle inte lösa mycket av dagens problem. Förfallet
i Kyrkan började långt innan – innan den Franska
Revolutionen också. Annars skulle aldrig Kyrkan ha gått
med på så många av Napoleons och hans generations
vansinniga krav. De Franska revolutionärerna tog sig den
rätten att definiera vad som var Evangeliet och Kyrkans
roll i samhället. De påstod sig ha hittat ett "renare, mer
pietistiskt Evangelium", och under detta ”evangelium”
skulle alla vara jämlika. Staten skulle styra över Kyrkan
och äga alla tillgångar. Därför konfiskerades Kyrkans
egendomar och de prelater som inte höll med förflyttades
eller förintades. Argumentet var att genom att avskaffa
Kyrkans sanna hierarki och avgränsa Påvens jurisdiktion
till en enbart andlig jurisdiktion, skulle den nya
folkkyrkan bli mer rättvis, ren och Kristus-lik. I realiteten
var detta bara stora steg emot riktig ateism. Propaganda
och slagord som "Frihet, jämlikhet och frid i Herren Jesus
Kristus" användes för att locka till sig Katolikerna.
Religionen skulle vara en privatsak. Prästerna fick inte
längre ringa med kyrkklockorna, gå i processioner, lyfta
upp kors eller be för de döda utomhus. För att sätta fart på
denna utveckling blev liberala prelater placerade i
ungdoms- och studentarbetet. Ofta kunde man se präster
klädda som lekmän vandra runt på gatorna med grupper
av patriotisk ungdom för att "inspirera dem", medan de
fortfarande med att till synes pietistisk fira Mässor, be
och undervisa i Katolsk Tro. Låter det bekant? Håller inte
Novus Ordo och "svenska kyrkan" på med precis samma
saker?
Konservativare krafter i Kyrkan predikade att begrepp
som "frihet, jämlikhet och brödraskap" måste definieras
AV Evangeliet och inte få definiera OM Evangeliet.
Biskop och sedermera Kardinal Chiaramonti författade år
1797 en provocerande Julpredikan där han poängterade
att sann frihet, jämlikhet och brödraskap i synnerhet
baserar sig på Evangeliet. Den Kristnas plikt gentemot
Gud är att visa tacksamhet, lydnad och ödmjukhet. Den
sanna friheten är en Guds gåva, en nådens kraft till att
göra Guds Vilja, men en möjlighet till att låta bli, med
den konsekvens att man blir fördömd. Missbruken av
denna frihet går mot Guds suveräna lagar. Den civilas
plikt är att lyda styresmakterna precis som den Kristnas
plikt är att lyda Kyrkans hierarki. Men gäller denna
princip under alla styrformer? Under en monarki?
absolut. Men kan en Kristens samvete underkasta sig
demokratin? Är demokrati kompatibelt med den Katolska
Kyrkan? Den republikanska formen för demokratisk
styrsätt är inte kompatibel med Kristi Evangelium, heller
inte med Hans Kyrka. Jämlikhet är inte ett begrepp som
definierar relationerna mellan människor. Jämlikhet är att
alla människor är kallade till att ärva Guds Rike, och att
det inte finns någon personrespekt mellan Gud och
människor. Brödraskap är själva själen i Kristendomen.
Kärleken mellan bröder i Tron, och dessas goda
gärningar. Men det sanna brödraskapet kan enbart uppnås
genom bön och ett inre, andligt levande. Budskapet
provocerade både konservativa Katoliker (för att vara
påverkat av inslag till liberalism) och av revolutionärerna
för att vara konservativt och bakåtsträvande. När
Chiaramonti blev Påve Pius VII försökte alla att helt
enkelt glömma dokumentet.
Prof. Anderson fortsätter att ta läsaren med in i Pius VII's
många utmaningar och tumulten under hans pontifikat.
Han försöker bemöta Napoleons krav på halva vägen.
Han går med på att kröna honom även om Napoleon gör
allt han kan för att visa världen och Påven att det är han –
Napoleon som bestämmer. Han åker på en audiens med
Napoleon och hans illegitima "fru nummer två" och deras
oäkta barn, och han har vid flera tillfällen svårt för att stå
upp för Kyrkan när det stormar som hårdast i hans liv.
Napoleon placerar Påven i exil, och han sitter fången i
över 6 år. Påvens hälsa försämras markant och han
isoleras ifrån sina rådgivare och Kardinaler. Biskoparna
kallar till kyrkomöten för att lagstifta utan att Påven finns
där och läget är kaotisk. Påven verkar ångra många av
sina synder på dödsbädden och man vet inte riktigt vad
man skall tro. Till samma tid försöker författaren att hela
tiden ursäkta och försvara allt Påven säger och gör, och
man kan som Traditionell Katolik helt enkelt inte riktigt
lita på det man läser. Skall man läsa denna bok, får man
med andra ord många källor och citat att kolla upp
efteråt. På samma gång en mycket upplysande och
intressant bok, och likheten mellan tidsandan inför den
Franska Revolutionen och dagens tidsanda är påfallande.
Något annat intressant som boken tar upp är hur den
Franska Revolutionen öppnade upp många dörrar för
hemliga Sällskap till att infiltrera och förstöra för Kyrkan,
och läget var som allra bäst i tiden precis efter Napoleons
fall. Man skördar det man sår. Boken är drygt 200 sidor
lång, på engelska och publicerades av TANbooks 2001.
I.S.S.
C
NYHETER I KATOLIKFORMAT.
entrala Afrika har under lång tid haft stora
problem med muslimer, de har under vissa
perioder varit mer avskyvärda än de har varit under
andra. Detta är en sådan period, i staden Bangui i
Centralafrikanska Republiken har de nu fått nog och
ger igen med muslimernas egen medicin, de går med
Bibeln i ena handen, macheten i den andra och
Rosenkranser runt halsen, Expressen har några fina
bilder på "anti-Balakas" medlemmar:
http://www.expressen.se/nyheter/de-slass-mot-islam--med-sina-machetes/.
och kjol, sedan uppträdde han med gitarr
tillsammans med några av de lokala ungdomarna. Ett
tydligt exempel på hur de efterkonsilliära sekten som
falskeligen kallar sig Katolsk ser sin "pastorala"
mission.
Samtidigt som länder som Indien och Uganda
föregår med gott exempel och försöker begränsa
eller i bästa fall förbjuda och förinta HBT-pesten
(a) Dr. St , Dr. S., Dr. T., Mr. W., &c.
som griper världen med sina dödsbringande klor slår
Sverige nytt rekord i HBT-vurmande. Nyligen
sjösattes världen största HBT-kurs för att HBTcertifiera alla över 43.000 anställda i Stockholms
län. Vad går då detta spektakel ut på? En HBTcertifiering för 25 personer kostar ca 100.000 kronor.
Sammanlagt för att 43.000 skulle notan hamna på
172.000.000 kronor, AV VÅRA SKATTEPENGAR!
Och folk undrar varför jag inte vill betala skatt...
En 51-årig man dog under slutet av december efter
att han på morgonen den 19:de gick in på St. Petrus
torg i Rom, hällde en dunk bensin över sig och tände
eld. På platsen fann man senare bara en lapp med
telefonnumret till mannens dotter, men motivet för
handligen är fortfarande okänd. Nog för att jag ofta
öndskar att någon barmhärtig själ skulle sätta
antipåvarna i brand, men att göra det på sig själv
känns en aning contraproduktivt.
Visserligen så har Vatikanen idag tagit starkt avstånd
att tillåta personer som har skillt sig och "gift
"Vår egen kyrka blir allt mindre i Venedig", har från
sig" att motta deras falska version av Nattvarden,
Michael Pruller, talesman för ärkestiftet, sagt om
men
detta kan i framtiden komma att ändras. Antinyligen. "medan andra 'kristna bekännelser' har ökat Kardinalen
Walter Kasper har gått ut i media och
på grund av imigrationen. Många stora kyrkor sagt att reglerna
inom kort kan komma att ändras för
byggdes under 1900-talet för stift innehållandes att tillåta detta, och
inte? Ja, varför skulle de
tiotusentals. Som i andra länder måste vi nu göra oss "stackarna" uteslutasvarför
när
abortförespråkare som
av med kyrkor, som inte kan underhållas av de små Nancy Pelosi och Kennedy får
med och leka?
församlingarna." Vad blir då lösningen? Ge bort Varför skulle de inte få det närvara
de
tror
man
kyrkorna, vissa kyrkor har sedan länge getts bort till som klär ut sig till kvinna har nåden attattenkunna
muslimer och gjorts om till moskéer, under 2015 "konsekrera" "hostian"? Lika sant som att de snart
kommer kyrkan St. Anthonius av Padua att har kvinnliga "präster" så kommer det snart inte
överkämnas till den Romanska 'Ortodoxa'. Att de har finnas någon omoral som inte kommer utesluta
mage att bara ge bort kyrkor till avgudadyrkare! En någon från motagandet av deras "nattvard".
sann Katolik hade hellre sett kyrkorna i ruiner än i
händerna på djävulsdyrkare, men så är de inga Vatikanstaten visar ju ett ypperligt föredöme när de
Katoliker och de tror inte på det Kyrkan lär, så varför skriver kontrakt med entreprenörer utan att hålla koll
blir vi inte förvånade?
på vilken moralisk standard företaget har, ta till
deras affärer med Earnst & Young, det
Delstaten Utah i USA har bannlyst homosexuella exempel
Londonbaserade
företaget är världens mest LGBT"äktenskap", men så kan vi ju inte ha det, en delstat vänliga arbetsgivare,
dem sammarbetar
som förbjuder homosexar att leva som alla normal Vatikanen med, inte undraoch
på att Novus Ordo ser ut
människor. Så tänkte en federal domare och rev som det gör.
förbudet. Det är modern demokrati i ett nötskal, "Ni
får rösta som ni vill och tänka vad ni vill, så länge ni Nu är gentekniken på väga att visa ett nytt fult
röstar på det vi tycker är rätt och tänker snälla tankar ansikte, för något år sedan var det tal om
om homosarna." Pytt!
spindelgetterna som spinner spindelväv istället för
producera mjölk, nu har Japan påbörjat nya
Jag har nu hittat det i särklass mest patetiska och att
experiment,
här gången skall de odla mänskliga
syndfulla sättet att "fira" vår Frus Fläckfria Avlelses organ i grisarden
genom
att manipulera deras gener.
högtidsdag den 8 december. Den så kallade prästen
Victor Manuel Blanco i Curtis, i Galicia i Spanien
M. G.
klädde ut sig till kvinna, med läppstick, falska bröst
MÅNADENS HELGON:
DEN H. RAIMUNDdärpåAVtill PRomEÑAFORT
.
av Påve Gregorius IX för att bli
Född: 1175 i Villafranca de Benadis, nära Barcelona
Död 6 January, 1275 - Barcelona
Festdag 7 januari
Skyddshelgon för Advokater
M
ånadens helgon föddes in i en rik adelsfamilj i
Spanien och han började tidigt med sina
studier, han var en klippsk ung man och redan vid 20
års ålders undervisade han i filosofi. År 1295 blev
han professor i den kanoniska lagen och undervisade
i detta under femton års tid innan han år 1210
lämnade sitt fäderneland för Bologna för att
(a) Whitaker, p. 14.
utnämnd till kaplan och stor penitentiaria, samt till
att bli Påvens biktfader.
En av de uppgifter som vårt helgon fick av Påven
var att använda sina kunskaper om den juridiska
vetenskapen och sammanställa och kodifiera
Kyrkans kanoner. Han skulle revidera och förkorta
förordningar som hade uppkommit under flera
århundraden och som var samlade i runt tolv eller
fjorton olika samlingar som redan existerade. Vi
läser i en Bulla från Påve Gregorius IX till
universiteten i Paris och Bologna att många av
besluten i dessa samlingar endast var upprepningar
av beslut som redan hade givits, många motsade vad
som redan hade sagts i tidigare påbud och många, på
grund av deras längd, orsakade mycket förvirring,
medan andra aldrig hade blivit nedskrivna i några
samlingar och var av osäkert ursprung. Samlingen
fick namnet Decretalis (Förordning) och ansågs vara
den bäst organiserade samlingen av Kyrkolagen tills
Kanoniska Lagen kodifierades 1917. I Bullan ovan
nämnd från 1231 uppmanade Påven att den H.
Raimunds arbete allena skulle betraktas auktoritativt
och inget annat än denna skulle användas i skolorna.
När Raimund hade skrivit klart sitt arbete blev han
utnämnd till Ärkebiskop av Tarragona, men vårt
helgon tackade nej till denna heder. Istället
påbörjade han ett arbete med att redigera sitt tidigare
arbete Decretalis och när det vart klart återvände han
till Spanien. Han blev dock inte långvarig i sin
ensamhet för år 1238 valdes han till General för sin
Ordern, en post från vilken han avgick endast två år
senare. Under tiden han innehöll posten lät han
publicera en reviderad upplaga av den
Dominikanska Författningen och det var på hans
uppmaning som den H. Thomas av Aquino skrev sin
Summa Contra Gentiles.
Under det etthundrade året av sitt liv blev han kallad
av Herren från denna pilgrimsfärd och han
kanoniserades år 1601 av Påve Clemens VIII.
Hans arbete Summa de Poenitentia et Matrimonio
sägs vara det första av sitt slag.
complettera sina studier i samma ämne. Han hade en
professorsstol på detta universitet under tre års tid
och under dessa år skrev han också en bok om
kyrklig lagstiftning, vilken fortfarande finns bevarad
i Vatikanens bibliotek.
Han blev allt mer intresserad av den Dominikanska
Ordern till följd av predikningar han hörde av den
Välsignade Reginald och år 1222, när han var i 40
årsåldern tog han emot ordernsdräkten i det
Dominikanska klostret i Barcelona dit han hade
återvänt efter sin vistelse i Italien. Här grundade han
även, tillsammans med den H. Peter Nolasco, den
Mercedarianska Ordern (Order of Mercedarians) och
institutioner både i Barcelona och Tunis för studiet " En vis man avskyr inte lagen, men hycklaren är som
av orientaliska språk för att kunna konvertera ett skepp i en stormby. Den förståndige litar på
morerna och judarna.
lagen, lagen är för honom lika pålitlig som ett
Raimund skrev, efter att ha blivit uppmanad av sin orakelsvar." [Jesus Syraks Vishet 33:2-3]
överordnade, Summa Casuum, som handlar om det
korrekta och fruktfulla utdelandet av Skriftermålets
M. G.
Sakrament. År 1229 utsågs han till teolog och
penitentiaria till Kardinalen och Ärkebiskopen i
Sabina, Johannes av Abbeville, och kallades året
Syftet med Adoremus in Aeternum är att nå ut till det svenska folket med det Kristna budskapet.
Att nå ut till alla de själar som finns där ute och som behöver oss. Att stärka och stödja våra bröder
och systrar i deras tro och att hjälpa våra blivande bröder och systrar att hitta hem och konvertera
till den Katolska och där med den Levande Gudens enda sanna tro. Vi är svältfödda på Katolicism i
Sverige, liksom i resten av världen, och vi vill med denna tidskrift ge det lilla och ödmjuka bidrag
till denna vår Kristna kultur som vi kan.
Tidningen drivs idag av två studenter i Uppsala som tillsammans med några mycket värdefulla och
uppskattade skribenter sammanställer och ger ut denna tidskrift med 6 nummer per år.
Framtida planer med denna tidskrift är att konstant öka dess kvalité, att ge er bättre artiklar och
bättre innehåll än vi ger er idag. Målet är också att ge er 12 nummer per år istället för bara 6. Vi
hoppas att vi i framtiden kommer kunna trycka även i färg, men med dagens medel är detta tyvärr
alldeles för dyrt.
Vi välkomnar er att kontakta oss med alla spörsmål ni ruvar på. Har ni frågor till oss? Har ni tips
eller idéer på artiklar vill att vi skall skriva om? Har ni själva skrivit en artikel som ni vill ha
publicerade? Har ni synpunkter på tidigare utkomna nummer? Kontakta oss och delge oss era
åsikter eller arbeten. Vi kan göra detta till Sveriges bästa tidskrift om vi jobbar tillsammans.
Framsida:
Kopparstick taget från den 6 januari (Trettondagen) i St. Andrew's Missal.
Prenumerationsuppgifter:
Inbetalningskonto: 1801 34 84580
Bank: Nordea
Vänligen uppge för- och efternamn vid betalning,
samt adress om du är en ny prenumerant.
Prenumerationsavgift:
150:- / 6 nummer
Vid problem kontakta oss.
Kontakt:
[email protected]
Ny hemsida är under konstruktion:
www.adoremus.info
1. Veten J icke, att de som förrätta offren, de äta af offret och
de som sköta altaret, dela med altaret. Så hafver ock Herren
förordnat, att de, som förkunna Evangelium, skola lefva af
Evangelium. (1 Cor. 9:13, 14. Jfr Rom. 15:27. Gal. 6:6.)
2. Dessa årliga utgifter af de allmänna medlen, som nu de
skattdragande måste vidkänna, jemte förlusten af den massa
af pappersmynt med tvingen kurs, kalladt assignater,
intecknade uti de andliga godsen, hvilka fullkomligen
förskingrades och förorsakade statsbankrutten m. m. d., är
hela vinsten som Frankrike drog af kyrkogodsens
konfiskation, som Franska revolutionen åstadkom.