SVENSKANS STRUKTUR

Marke&a Sundman
SVENSKANS STRUKTUR
Inledning
Denna text är avsedd som en översikt över svenskans grammatiska struktur, i första
hand svenskans syntax, dvs. dess sats- och fraslära. Här beskrivs hur svenska satser
och meningar är konstruerade och vilka slag av konstituenter (led) de består av.
Konstituenterna indelas i tre olika typer, nämligen fraser, bisatser och infinitivfraser.
Dessa fungerar som olika satsdelar (satsled) och bestämningar i satser och fraser.
Nedan ges en beskrivning av de olika konstituenttypernas struktur och deras syntaktiska funktioner i satser och fraser. Till sist ges också en kort översikt över ordets
struktur. Här behandlas olika typer av morfem som kan ingå i ett ord.
Den ledande tanken i denna text är att satser, fraser och ord har en hierarkisk
struktur. Det betyder t.ex. att satsens konstituenter har en egen intern struktur och kan
innehålla egna konstituenter. Ett substantiv kan t.ex. få en bisats som bestämning, varvid bisatsen har sin egen interna satsstruktur. Också andra bestämningar till substantiv,
som t.ex. adjektivattribut, genitivattribut och infinitivattribut, har en intern struktur,
som är hierarkiskt uppbyggd.
De olika konstituenterna av en sats eller fras är syntaktiskt relaterade till varandra.
Det finns två huvudtyper av syntaktiska relationer som förekommer mellan konstituenterna i en sats eller fras, nämligen underordning och samordning. Underordning
betyder att den underordnade konstituenten är en bestämning till den andra konstituenten. T.ex. i uttrycket en vacker dag är en och vacker bestämningar till dag och således underordnade detta ord. De tre orden är alltså syntaktiskt relaterade till varandra.
Tillsammans bildar de en konstituent (en s.k. substantivfras), som t.ex. kan fungera
som adverbial i en sats (t.ex. En vacker dag skall du gifta dig).
Samordning betyder att konstituenterna är likställda; ingen av dem är bestämning
till den andra. I uttrycket en flicka och en pojke är fraserna en flicka och en pojke
likvärdiga konstituenter och samordnade med varandra. Tillsammans bildar de en
(komplex) substantivfras, som t.ex. kan fungera som objekt i en sats (De har en flicka
och en pojke). Också satser samordnas ofta, som t.ex. I dag skiner solen och det är 20
grader varmt. Denna mening består av två självständiga satser, nämligen I dag skiner
solen och Det är 20 grader varmt. (Konstituenten i dag är underförstådd också i den
senare satsen.)
De flesta språkexempel i denna text är autentiska meningar som hämtats från olika
tidningsartiklar; några härstammar från Svenska Akademiens grammatik (SAG).
Också innehållsligt bygger texten i huvudsak på SAG.
1 Sats och mening
En sats är en syntaktisk konstruktion som består av satsdelar (satsled). Satsens viktigaste beståndsdelar är subjekt och predikat; i de flesta svenska satser är dessa två
satsdelar obligatoriska (t.ex. Solen skiner). Oftast består en sats dock av 3-5 satsdelar,
som kan vara korta eller långa, beroende på deras egen interna struktur (se exemplen
nedan). Förutom subjekt och predikat innehåller satser ofta olika slag av adverbial
eller t.ex. objekt eller predikativ. De olika satsdelarna behandlas närmare nedan.
Predikatet består antingen av ett enkelt verb, som t.ex. skiner i exemplet ovan,
eller av en verbkedja, som kan innehålla flera än två olika verb (t.ex. kan komma, kan
ha kommit). Predikatets första verb är alltid ett s.k. finit verb, dvs. ett verb som står i
presens eller preteritum (imperfekt). (I perfekt och pluskvamperfekt är det hjälpverbet
ha som står i presens eller preteritum, alltså i formen har eller hade.)
Satser är av två olika typer: huvudsatser och bisatser. Huvudsatser är alltid
självständiga satser som inte ingår som konstituenter (satsdelar eller bestämningar) i
någon annan sats. De uttrycker oftast ett påstående eller en fråga (t.ex. Jag är 19 år
gammal resp. Hur gammal är du?). En bisats utgör däremot alltid en konstituent i en
annan sats, som kallas överordnad sats. Denna kan vara antingen en huvudsats eller
en annan bisats. Bisatsen kan alltså inte ensam utgöra ett yttrande. Bisatser och deras
funktioner behandlas närmare i nästa avsnitt.
Följande sats är ett exempel på en huvudsats:
Risto Vahanen och Seppo Fränti återvände sent i går kväll till Finland efter mer
än fyra månaders fångenskap på den sydfilippinska ön Jolo.
Exemplet ovan är en påståendesats. Också frågesatser och uppmaningssatser är huvudsatser. Exempel:
Vet man om Libyen betalat lösen för gisslan och hur mycket i så fall?
Stoppa detta en gång för alla!
Vad är då en mening och hur skiljer sig meningar från satser? De två begreppen, sats
och mening, överlappar delvis och är i praktiken oftast samma sak. En mening definieras som en självständig syntaktisk helhet som utgör ett självständigt yttrande och
uttrycker en ”språkhandling”. Medan huvudsatser kan fungera som meningar, kan alltså bisatser inte göra det eftersom de inte utgör självständiga yttranden. En huvudsats
kan ensam utgöra en mening (se exemplen ovan). Om flera huvudsatser samordnas,
utgör de däremot inte en sats utan en (komplex) mening (t.ex. I dag skiner solen och
det är 20 grader varmt). Den vanligaste typen av mening är en huvudsats, som också
kan innehålla en eller flera bisatser.
En mening behöver dock inte ha samma struktur som en sats. Den behöver t.ex.
inte innehålla både subjekt och predikat. Ett självständigt språkligt yttrande kan
nämligen bestå av ett enda ord eller en fras. En sådan mening kan t.ex. fungera som en
hälsning eller ett utrop (t.ex. Hej!, Ärade åhörare!, Usch!, Glad påsk!). En mening kan
också se ut som en ofullständig sats som saknar predikatsverb. Sådana meningar
2
förekommer t.ex. på skyltar och i rubriker (t.ex. Rökning förbjudet, Häkkinen
världsmästare). Dessa betraktas som meningar därför att de inte utgör konstituenter i
någon annan sats; de är alltså självständiga yttranden. Också i sådana meningar är
orden syntaktiskt relaterade till varandra. Det finns alltså både satsformade meningar,
som har satsens struktur, och icke satsformade meningar, som inte innehåller alla de
konstituenter som en sats skall ha.
2 Olika slag av satser
En sats är som ovan sades en syntaktisk konstruktion som alltid innehåller ett finit
verb och nästan alltid också ett subjekt. Förutom dessa satsdelar (satsled) kan en sats
dessutom innehålla andra satsdelar, som t.ex. objekt och adverbial. Det finita verbet är
satsens kärna. Nästan alla satsdelar är syntaktiskt relaterade till verbet. Relationen
mellan subjekt och predikat är av en speciell typ och brukar kallas nexusrelation,
vilket betyder att båda satsdelarna är lika viktiga men ändå inte likadana led; det är
alltså inte fråga om samordning. Objekt, predikativ och de flesta adverbial är däremot
underordnade bestämningar till verbet. S.k. satsadverbial (t.ex. satsnegationen inte)
betraktas däremot som bestämningar till satsen som helhet.
I följande sats är nominalfrasen Risto Vahanen och Seppo Fränti subjekt och
träffade finit verb. Dessutom ingår i satsen ett adverbial (först) och ett objekt (sina två
olycksbröder från Frankrike och Tyskland).
Först träffade Risto Vahanen och Seppo Fränti sina två olycksbröder från
Frankrike och Tyskland.
Satser är som ovan sades av två olika typer: huvudsatser och bisatser. Dessa två skiljer
sig från varandra både i fråga om funktion och i fråga om form. Huvudsatsen kan
utgöra en självständig mening, medan bisatsen är ett led i en överordnad sats. Bisatsen
kan ha två olika typer av funktioner i den överordnade satsen: den är antingen en
(primär) satsdel eller en bestämning som ingår i en satsdel. Bisatser kan t.ex. fungera
som objekt eller adverbial i en överordnad sats (t.ex. som objekt i Jag tror att hon
heter Mia, som adverbial i Om det regnar, stannar jag hemma,). S.k. relativsatser är
alltid bestämningar till ett substantiv eller ett pronomen (t.ex. den man som var här i
går, alla som känner henne).
En bisats inleds oftast med en s.k. bisatsinledare, nämligen ett ord som visar vilket
slag av bisats det är fråga om (t.ex. att, som). Bisatser har vidare en annan ordföljd än
huvudsatser. I en typisk huvudsats står vissa adverbial, t.ex. satsnegationen inte, efter
det finita verb (”f + a”) (t.ex. Det regnar inte). I en typisk bisats står dessa adverbial
däremot före det finita verbet (”a + f”) (t.ex. att det inte regnar). Satser av den första
typen kallas därför också fa-satser och satser av den senare typen af-satser.
I följande exempel är bisatserna understrukna. Inom parentes ges bisatsens satsdelsfunktion. Vilken satsdel det är fråga om framgår av bisatsens betydelse. Detta
framgår också av bisatsinledaren, dvs. det första ordet i bisatsen.
3
Finländarna Seppo Fränti och Risto Vahanen strålade då de i går ställde upp för
medierna strax efter ankomsten till Zamboanga i Filippinerna. (adverbial; bisatsen
uttrycker tidpunkt)
Tuomioja, som i går blev den första ministern att besöka Libyen sedan 1983,
talade varmt för de parter som varit inblandade i de intensiva förhandlingarna
under krisen. (attribut; bisatserna är bestämningar till det föregående ordet,
Tuomioja resp. parter)
Efter de senaste turerna i dramat höll släktingarna andan tills det efterlängtade
telefonsamtalet äntligen kom. (adverbial; bisatsen uttrycker tidpunkt)
En bisats kan också innehålla andra bisatser som fungerar som satsdelar eller bestämningar i den. I följande exempel är den överordnade bisatsen och den bisats som ingår
i den understrukna.
In i det sista var frigivningen osäker, eftersom medlarna överfölls på väg till
platsen där gisslan skulle överlåtas. (eftersom inleder ett adverbial i huvudsatsen
och där en bestämning till ordet platsen)
I exemplen ovan ingår alltså den senare bisatsen som en satsdel resp. en bestämning i
den överordnade bisatsen, som i sin tur är ett led i huvudsatsen.
Det finns en konstruktion som till funktionen och formen påminner om vissa typer
av bisatser men som inte är en sats. Typiskt för den är nämligen att den saknar subjekt
och att dess predikat står i infinitiv. Sådana konstruktioner kallas infinitivfraser eller
infinita satser. De inleds alltid med ordet att. I exemplet nedan är infinitivfrasen
understruken.
Efter välkomstceremonin var det dags för Vahanen och Fränti att gå ombord på
planet som skulle föra dem hem till Finland.
Infinitivfrasen i detta exempel innehåller en relativsats, som inleds med ordet som och
som är en bestämning till ordet planet.
Satser, såväl huvudsatser som bisatser, kan samordnas med varandra t.ex. med
hjälp av konjunktionen och. Den eller de satsdelar som är gemensamma för båda
satserna stryks vanligen i den ena satsen. Den sats där strykningen sker blir därmed
ofullständig, den saknar en eller flera satsdelar. I nedanstående exempel är de satser
understrukna som saknar ett led; det strukna ledet är i båda fallen satsens subjekt.
De frigavs på lördagen och flögs från Filippinerna till Libyens huvudstad Tripoli.
Presidenten var inte närvarande vid festligheterna men mötte de frigivna på
flygfältet i Tripoli.
4
3 Satsens och meningens konsCtuenter Satser består, som ovan har framgått, inte av enskilda ord utan av s.k. ”led” som
fungerar i satsen som satsdelar (eller satsled). Ett led kan visserligen bestå av ett enda
ord, men det kan lika väl bestå av en kortare eller längre sekvens av ord, som är
syntaktiskt relaterade till varandra. Satsens led kallas alltså här dels konstituenter, dels
satsdelar. Med denna terminologi syftas på två olika egenskaper hos leden: dels består
olika led av olika typer av syntaktiska strukturer som här kallas ”konstituenttyper”,
dels uppbär leden olika syntaktiska funktioner inom satsen, som här kallas ”satsdelsfunktioner”.
T.ex. substantivfraser, infinitivfraser och bisatser är olika typer av konstituenter.
De kan alla uppbära flera olika satsdelsfunktioner, t.ex. fungera som subjekt, objekt
eller attribut. Å andra sidan kan de alla också uppbära samma satsdelsfunktion: substantivfraser, infinitivfraser och vissa typer av bisatser kan t.ex. fungera som subjekt i
satsen. Sådana konstituenter som kan fungera som subjekt kallas nominala led.
Nominala led har även vissa andra gemensamma funktioner: de kan också fungera
t.ex. som objekt och som rektion i en prepositionsfras (se nedan).
I följande exempel består varje konstituent (och varje satsdel) av ett enda ord:
Kalle / reparerade / cykeln / själv.
Det vanliga är dock att minst någon eller några av konstituenterna har en mer
invecklad struktur och innehåller bestämningar av olika slag. I följande exempel
innehåller alla konstituenter två ord:
Min bror / brukar reparera / sin cykel / alldeles själv.
Det finns ingen övre gräns för hur lång en konstituent i en sats kan vara. Också
bisatser kan fungera som bestämningar och självständiga satsdelar, och de kan ju vara
hur långa som helst. Exempel:
Min bror, som för flera år sedan utbildade sig till bilmekaniker, / brukar reparera /
sin cykel / själv.
I detta exempel fungerar bisatsen (relativsatsen) som bestämning i den nominalfras
som utgör satsens subjekt.
Man kan också samordna två eller flera konstituenter till en komplex konstituent,
som då kan bli hur lång som helst. I följande exempel består subjektet av en sådan
komplex nominalfras:
Min bror, hans hustru och deras fyra barn samt våra föräldrar och far- och
morföräldrar var på besök hos oss i går.
Som ovan har framgått finns det tre huvudtyper av konstituenter som kan fungera som
satsdelar i en sats: fraser, bisatser och infinitivfraser. I följande exempel ingår alla
tre typer av konstituenter:
5
När presidentvalet äntligen är över, kan Finlands folk övergå till att i stället ägna
sig åt Formel-1-tävlingarna.
Ordet när inleder här en bisats och ordet att en infinitivfras. Dessutom innehåller
huvudsatsen en nominalfras (Finlands folk), en verbfras (kan övergå) och en prepositionsfras (till + infinitivfras).
Fraser kan alltså antingen bestå av ett enda ord (t.ex. Kalle och reparerade i
exemplet ovan) eller så kan de ha en mer komplex struktur, då de förutom huvudordet
även innehåller en eller flera bestämningar. Också bestämningarna består av konstituenter, som kan vara fraser, bisatser och infinitivfraser. Satser har således en hierarkisk
konstituentstruktur. En substantivfras kan t.ex. innehålla en substantivfras på andra
nivån, och denna kan innehålla en substantivfras på tredje nivån, o.s.v. I följande
exempel ingår substantivfraser på tre nivåer:
möjlighet till en veckas semester
Den första nivån består av hela frasen; där är möjlighet huvudord. Frasen innehåller en
bestämning, som består av en prepositionsfras (till en veckas semester). Denna innehåller i sin tur en substantivfras (en veckas semester); substantivfrasens huvudord är
semester. Detta ord har en bestämning som också är en substantivfras, nämligen
genitivuttrycket en veckas.
Förutom substantivfraser och prepositionsfraser finns det även andra typer av
fraser som kan ingå i en sats och som kan fungera antingen som primära satsdelar eller
som bestämningar. De olika typerna av fraser behandlas i nästa avsnitt.
4 Olika slag av fraser
En av de tre konstituenttyperna kallas som ovan har framgått för fras (fi. ”lauseke”).
En fras kan bestå antingen av ett enda ord eller av en sekvens av ord. I det senare fallet
består frasen av ett huvudord och en eller flera bestämningar. Bestämningarna består i
sin tur av fraser, bisatser eller infinitivfraser. Följande meningar innehåller två fraser
vars huvudord är ett substantiv; de kallas substantivfraser. Bestämningar till ett substantiv kallas för attribut. Substantivfraserna är understrukna och det substantiv som
fungerar som frasens huvudord är skrivet med fet stil. Frasernas satsdelstillhörighet
anges inom parentes.
I går höll de båda presidentkandidaterna (subjekt) sin första gemensamma
presskonferens (objekt).
Mitt starka stöd i södra Finland (subjekt) var en överraskning (predikativ) för
mig.
Som framgår av exemplen ovan kan en fras innehålla bestämningar av två slag: sådana
som placeras före och sådana som placeras efter huvudordet. Dessa kallas framför-
6
ställda resp. efterställda attribut. Hur vet man vilka ord eller fraser som hör ihop och
bildar en gemensam fras? Varför är t.ex. i södra Finland en bestämning till stöd i det
senare exemplet? Orden i en fras bildar oftast en sammanhängande sekvens, dvs. det
står inga andra ord mellan orden i en fras. Normalt kan frasens olika delar alltså inte
separeras från varandra (utan att betydelsen ändras).
Svenskan har en ordföljdsprincip som säger att en huvudsats bara kan innehålla en
satsdel som står före det finita verbet. I det senare exemplet ovan måste alltså mitt
starka stöd i södra Finland vara en satsdel, eftersom det finita verbet var följer först
efter denna ordsekvens. Sekvensen utgör också en konstituent. Prepositionsfrasen för
mig kan vara antingen en självständig satsdel (ett adverbial) eller en bestämning till
substantivet överraskning. I följande version av exemplet utgör en överraskning för
mig en enda satsdel (predikativ) och en enda substantivfras:
En överraskning för mig var mitt starka stöd i Södra Finland.
I följande version är för mig en egen primär satsdel, ett adverbial:
För mig var mitt starka stöd i södra Finland en överraskning.
Fraser som innehåller bestämningar kallas här komplexa fraser. En annan typ av komplexa fraser består av två eller flera samordnade fraser. En fras kan alltså bestå av flera
ord utan att innehålla bestämningar. Också två eller flera komplexa fraser kan naturligtvis samordnas. Exempel:
Du och jag är som skapade för varandra.
Din bror och min syster är som skapade för varandra.
Varje fras har ett huvudord. Om frasen bara består av ett ord, så är detta dess huvudord. Då det gäller att avgöra vilket ord som är huvudord i en komplex fras, kan man
använda följande kriterier. För det första är huvudordet både semantiskt och syntaktiskt viktigare än bestämningarna. Oftast är det grammatiskt möjligt att stryka bestämningarna men inte huvudordet (i svenskan är dock en artikel eller annat motsvarande
attribut ofta obligatoriskt i substantivfraser). Jämför:
Stödet var en överraskning.
*Mitt starka i södra Finland var en för mig.1
Om huvudordet stryks, måste i regel också bestämningarna strykas.
För det andra är huvudordet det ord i frasen som bestämmer om dess syntaktiska egenskaper. Huvudordet bestämmer hur resten av frasen kan se ut, dvs. vilka slag av bestämningar som kan ingå i den och var dessa skall stå. T.ex. substantivfraser har en
helt annan struktur än prepositionsfraser och verbfraser. Det är också huvudordet som
1
! Ogrammatikaliska, d.v.s. felaktiga exempel markeras med en stjärna framför satsen; tveksamma
fall markeras med ett frågetecken.
7
bestämmer vilka satsdelssfunktioner frasen kan uppbära. T.ex. substantivfraser, prepositionsfraser och verbfraser har helt olika syntaktiska funktioner i satsen.
I enlighet med huvudordets ordklasstillhörighet indelas fraserna i olika typer. Man
talar sålunda om substantivfraser, pronomenfraser, adjektivfraser, participfraser, adverbfraser, prepositionsfraser och verbfraser.
I stället för substantivfraser talar man ofta om nominalfraser. I begreppet ingår förutom fraser med substantiv som huvudord även sådana fraser som har antingen ett
egennamn eller ett substantiviskt pronomen som huvudord. Alla dessa typer av fraser
kan uppbära identiska satsdelsfunktioner. Frasernas interna struktur är också mycket
likadan. Substantiv och egennamn kan ta identiska, både framförställda och efterställda bestämningar. Substantiviska pronomen kan däremot inte få framförställda
bestämningar. Jämför:
den oslagbare stavhopparen från Ukraina
den oslagbare Sergei Bupka från Ukraina
han från Ukraina (*den oslagbare han från Ukraina)
Adjektivfraser har ett adjektiv som huvudord. Också de kan få både framförställda och
efterställda bestämningar. I frasen ganska nöjd med resultatet är nöjd huvudord och
ganska en framförställd bestämning (ett gradadverbial) och med resultatet en efterställd bestämning (ett adverbial). Participfraser har ett presens particip eller ett perfekt
particip som huvudord (ex.: några oliktänkande, väldigt överraskad av beslutet).
Adverbfraser har ett adveb som huvudord (mycket ofta, oftare än förr).
Prepositionsfraser har en något annorlunda struktur än de ovannämnda frastyperna. De består normalt av två led: en preposition, som är frasens huvudord, och en
s.k. rektion. Rektionen är nästan alltid ett nominalt led (en nominalfras, en bisats eller
en infinitivfras) (ex.: bredvid kungen, (tänka) på att det snart är sommar, i stället för
att komma med). Rektionen kan förefalla semantiskt viktigare än prepositionen. Det
finns dock flera argument för att det inte är rektionen som är frasens huvudord utan
prepositionen. Rektionen kan ofta strykas, medan prepositionen inte kan strykas utan
att hela frasen måste strykas. Jämför:
Han ville sitta bredvid kungen. Han ville sitta bredvid. *Han ville sitta kungen.
Det är vidare prepositionen som ger frasen dess syntaktiska egenskaper. Utan preposition kan t.ex. frasen bredvid kungen inte fungera som adverbial (se exemplet ovan).
Ensamstående prepositioner är rätt vanliga i svenskan. De fungerar då som
adverbial eller som verbpartiklar. Exempel:
Han känner att han ofta är utanför. (jfr utanför sällskapet)
Vill du komma med? (jfr med oss)
8
Verbfrasen har ett verb som huvudord. I en verbkedja är det det första verbet som är
huvudord. Verbet kan stå antingen i finit eller infinit form; det finns alltså både finita
verbfraser (läser, har läst) och infinita verbfraser (läsa, ha läst).
Verbfrasens bestämningar skiljer sig från bestämningarna i andra frastyper i det
avseendet att många av dem samtidigt fungerar som s.k. primära satsdelar. T.ex. objekt
och en del av adverbialen betraktas i grammatiken som verbbestämningar. De är dock
inte hårt knutna till verbet, utan de kan separeras från verbet och t.ex. placeras i början
av satsen. I följande exempel inleds satsen med en verbbestämning:
Ett så starkt stöd i södra Finland hade han inte väntat sig. (objekt)
En överraskning för mig var mitt starka stöd i södra Finland. (predikativ)
I södra Finland hade han ett oväntat starkt väljarstöd. (adverbial)
Det finns också bestämningar som är så starkt knutna till verbet att de inte kan fungera
som självständiga, primära satsdelar. Sådana är reflexiva pronomen i s.k. reflexiva
verb (t.ex. sprida sig, befatta sig) och partikeladverbial i partikelverb (t.ex. lägga ner,
skjuta upp). I följande exempel är verbfraserna inkl. de bestämningar som räknas till
verbfrasen i denna bemärkelse understrukna:
Elden spred sig snabbt till grannhusen.
Han vill inte befatta sig med ärendet.
Företaget har beslutat att lägga ner sin fabrik i Tyskland.
Tyvärr måste de skjuta upp festen.
5 Olika slag av bisatser
En bisats är som ovan har framgått en sats som fungerar som satsdel i en annan,
överordnad sats. Bisatsen kan antingen utgöra ett primärt satsled eller så kan den ingå
som en bestämning i en fras i den överordnade satsen. Bisatsen kan t.ex. vara den
överordnade satsens subjekt, objekt eller adverbial. Den kan också fungera som rektion i en prepositionsfras eller som attribut i en nominalfras. Den överordnade satsen
är oftast en huvudsats, men den kan också vara en bisats. Den del av den överordnade
satsen som blir kvar när bisatserna stryks kallas för matrissats. Den överordnade satsen
fungerar alltså som ett slags ”matris” för de bisatser som fogas in i den som satsdelar.
Bisatser indelas i olika kategorier i enlighet med vilken satsdelsfunktion de har i
den överordnade satsen, nämligen i nominala, adverbiella och attributiva bisatser.
De tre olika bisatstyperna skiljer sig från varandra i fråga om bisatsinledare och betydelse. Bisatsinledaren anger hur bisatsen förhåller sig till den överordnade satsen, t.ex.
vilken satsdelssfunktion den har (jfr t.ex. att, när och som). För övrigt har de olika
bisatstyperna samma syntaktiska struktur, nämligen en struktur som karakteriseras av
9
af-ordföljd i mittfältet (se ovan). Exempel på meningar med olika slag av bisatser
(understrukna):
Sfp:s centralstyrelse beslöt enhälligt att man inte ställer sig bakom någon
kandidat. (nominal bisats som fungerar som objekt)
De flesta av partiets riksdagsmän ville inte yppa vem de kommer att rösta på.
(nominal bisats som fungerar som objekt)
När presidentvalet äntligen är över, kan folket i Finland börja följa med Formel-1tävlingarna. (adverbiell bisats som fungerar som tidsadverbial)
I går höll de båda presidentkandidaterna som gick vidare till andra omgången sin
första gemensamma presskonferens. (attributiv bisats som fungerar som
bestämning till ordet presidentkandidaterna)
Nominala bisatser uppbär olika nominala satsdelsfunktioner. När det gäller primära
satsdelar fungerar de främst som subjekt, objekt och predikativ. Dessutom fungerar de
som rektion i en prepositionsfras och ibland som attribut till ett substantiv. Nominala
bisatser är av två typer, nämligen att-satser och indirekta frågesatser (se de två första
exemplen ovan). De senare är av två slag: rogativa bisatser inleds av en subjunktion
(främst om, t.ex. Vet du om hon kommer); kvesitiva bisatser inleds av ett interrogativt
satsled (t.ex. vem, var, varför t.ex. Vet du var hon bor). En bisats som fungerar som
subjekt postponeras ofta, vilket betyder att den placeras i den överordnade satsens slut.
Denna sats innehåller då också ett s.k. expletivt (”formellt”) subjekt.
Exempel på meningar med att-satser i olika syntaktiska funktioner:
Att det finns en biologiskt betingad skillnad mellan pojkars och flickors livskraft
världen över har varit känt sedan länge. (subjekt)
Att en kenyan skulle vinna hinderloppet var självklart. (subjekt)
Det ligger i allas intresse att bränderna upphör. (postponerat subjekt)
Vi hoppas att tillväxten skall minska fattigdomen i landet. (objekt)
Vi vill inte förneka att det finns problem i vården. (objekt)
Polisen är övertygad om att gärningsmannen bakom mordbränderna är
densamma i samtliga nitton fall. (rektion till om)
Att saker och ting kan gå sönder måste man räkna med. (rektion till med)
Brandmännen körde in på tullområdet i hög hastighet med följden att bilen välte.
(attribut till följden)
Bisatsobjekt fungerar som satsdelar precis på samma sätt som substantivfraser. Jämför
det första exemplet ovan med följande:
Den biologiskt betingade skillnaden mellan pojkars och flickors livskraft har varit
känd sedan länge.
10
Exempel på interrogativa bisatser i olika syntaktiska funktioner:
Han sade inte när de formella diplomatiska kontakterna knyts. (objekt)
Personligen är han förvånad över hur lite intresse det finns att understöda
fortbildning. (rektion till över)
För centern var den stora frågan om partiet skulle gynnas av sin
oppositionsställning. (predikativ)
Vilka konsekvenserna är för regeringspolitiken ville han inte uttala sig om.
(rektion till om)
Adverbiella bisatser fungerar t.ex. som tidsadverbial (temporala bisatser), orsaksadverbial (kausala bisatser) eller villkorsadverbial (konditionala bisatser). Exempel på
meningar med olika slag av adverbiella bisatser:
Mannen detonerade en sprängladdning när polisen började springa efter honom.
(tidsadverbial)
I Simplon-tunneln mellan Italien och Schweiz avbröts järnvägstrafiken eftersom
risken för ras bedömdes vara stor. (orsaksadverbial)
Om vi har ett problem löser vi det själva. (villkorsadverbial)
Den tredje typen av bisatser, dvs. attributiva bisatser, utgör bestämningar i nominalfraser, som oftast är substantivfraser. Deras satsdelsfunktion är således attribut. De
inleds oftast med subjunktionen som men de kan också inledas med någon form av det
relativa pronomenet vilken. Exempel:
Enligt den gröna riksdagsmannen Osmo Soininvaara, som är statistiker till
utbildningen, tydde andelen av förhandsrösterna på att de gröna skulle gå klart
framåt.
Den separatistiska tamilgerillan har tidigare genomfört flera självmordsattacker, i
vilka flera politiker och civila dött.
Bisatser kan som ovan sades också ingå som satsdelar i andra bisatser. I följande
mening innehåller den kausala bisatsen en nominal bisats som objekt:
Jag kan med gott samvete blicka bakåt, eftersom jag vet att jag inte kunde gjort
någonting på ett bättre sätt.
Den kausala bisatsen inleds med ordet eftersom, och nominala bisatsen (den kausala
bisatsens objekt) inleds med ordet att.
I likhet med andra konstituenter kan bisatser också samordnas med varandra. I
följande mening är det två interrogativa bisatser som fungerar som objekt som
samordnats med varandra med hjälp av konjunktionen men:
Händelserna visade hur lätt information sprids via Internet men också vilket
opålitligt medium det är.
11
6 InfiniCvfraser
En infinitivfras har ovan beskrivits som en infinit ”sats” vars verbfras står i infinitiv
och som saknar subjekt. Med undantag av subjekt kan infinitivfrasen innehålla vilka
satsdelar som helst, också satsadverbial (bl.a. negation). Infinitivfraser inleds med subjunktionen att. De har nominal funktion, dvs. de har samma satsdelsfunktioner som
substantivfraser och nominala bisatser. Exempel på meningar där infinitivfraser står i
olika syntaktiska funktioner:
Att skriva om Israel är problematiskt av flera skäl. (subjekt)
Att bara ta fram de negativa aspekterna innebär att deras relativa betydelse
förstoras.(subjekt)
Det är få förunnat att bli riktigt folkkära. (postponerat subjekt)
Ingenting går upp mot att lyckas i en stor tävling. (rektion till mot)
Analysen skall användas för att utveckla vårt hälsosystem. (rektion till för)
Vi ser goda möjligheter att fortsätta att öka på marknadsandelen. (attribut till
möjligheter)
7 Satsdelar, roller och aktanter
De olika konstituenterna i satsen fungerar som satsdelar, som också kallas ”satsled”. I
sin enklaste form kan en sats bestå av en enkel nominalfras som fungerar som subjekt
och ett finit verb som fungerar som predikat, t.ex. Babyn sover. Dessutom kan satsen
innehålla ett optionellt satsadverbial (eller flera), som bestämmer hela satsen, t.ex.
Babyn sover inte, Lyckligtvis sover babyn. Oftast innehåller satsen dock en eller ett par
satsdelar utöver subjekt och predikat.
I den svenska grammatiken räknar man vanligen med följande primära satsdelar:
subjekt, predikat, objekt, indirekt objekt, egentligt subjekt, predikativ, adverbial. Till
predikatet räknas de ord som ingår i verbfrasen i snäv bemärkelse, dvs. förutom det
finita verbet och eventuella infinita former som ingår i den s.k. verbkedjan också
partikeladverbial (verbpartiklar) och reflexiva pronomen (i s.k. reflexiva verb). Satsdelarna är syntaktiska funktioner, ett slags roller som konstituenterna innehar i själva
satsen. Nominalfrasens syntaktiska funktion har en avgörande betydelse för hur den
tolkas. Kalle hjälpte Lisa med städningen betyder alltså något annat än Lisa hjälpte
Kalle med städningen; i den första satsen är Kalle subjekt, i den andra är Kalle objekt;
med Lisa förhåller det sig tvärtom.
En sats beskriver vanligen en händelse, en process, ett tillstånd el.likn. I varje
sådan aktion figurerar vanligen en eller flera personer, föremål eller abstrakta
omständigheter. som förhåller sig på olika sätt till själva aktionen och till varandra. I
exemplet ovan hänför sig nominalfraserna Kalle och Lisa till två olika personer, som
deltar på olika sätt i den aktion som verbet hjälpa betecknar. De aktuella personerna är
12
referenter för fraserna Kalle resp. Lisa. Referenterna sägs uppbära olika roller i
aktionen. De kallas också för aktanter. Också nominalfraserna och satsdelarna sägs
uppbära motsvarande semantiska roller.
Det är typiskt att subjektet i en aktiv sats (i andra satser än passiva satser, dvs. i
typen Hon har publicerat flera diktsamlingar) betecknar en referent som uppbär en
aktiv roll i aktionen (”hon”) och utför den handling som verbet betecknar. Vidare är
det typiskt att objektet (här ”flera diktsamlingar”) betecknar en referent som är ett
passivt föremål för aktionen, antingen en passiv mottagare av en handling eller en
passiv deltagare i ett tillstånd. Subjekt och objekt skiljer sig således från varandra i
fråga om semantisk roll. I en passiv sats (t.ex. Hennes första diktsamling publicerades
2005) förändras relationen mellan subjekt och semantisk roll så, att subjektet (här ”den
första diktsamlingen”) nu betecknar en passiv roll. Jämför också Kalle tvättar mattan
varje sommar och Mattan tvättas varje sommar; i den första satsen är Kalle subjekt
och i den andra satsen mattan.
I SAG skiljer man mellan tre s.k. deltagarroller. Förutom en aktiv deltagare, s.k.
Agens, och en passiv deltagere, s.k. Föremål, räknar man i grammatiken med s.k.
Mottagare. I följande exempel finns alla tre rollerna representerade: Kalle (Agens)
köpte Lisa (Mottagare) en dammsugare (Föremål). Det är dessa tre roller som normalt
uttrycks med subjekt och objekt. Agens kan dock aldrig uttryckas med objekt. Jämför
subjektet i följande satser:
Kalle gav Lisa en dammsugare. (Agens)
Lisa fick en dammsugare av Kalle. (Mottagare)
Dammsugaren låg i en jättestor förpackning. (Föremål)
Föremålet behöver inte, som framgår av exemplet, vara ett föremål för en aktiv
handling, utan det kan också annars delta i situationen på ett passivt sätt.
Vilka primära satsdelar (förutom adverbial) som kan ingå i satsen och vilka
semantiska roller dessa betecknar är i hög grad beroende av verbet (huvudverbet i en
verbfras). Subjekt, objekt och indirekt objekt brukar också kallas för verbets aktanter
eller argument. Beroende på hur många argument ett verb kan konstrueras med skiljer
man mellan 1-ställiga, 2-ställiga och 3-ställiga verb. Verb som inte kan konstrueras
med objekt eller indirekt objekt men i stället konstrueras med subjekt är 1-ställiga,
t.ex. Babyn sover. De kallas också intransitiva. Verb som kan konstrueras med subjekt
och objekt är 2-ställiga, t.ex. Babyn dricker mjölk. De kallas också transitiva. Slutligen
finns det verb som kan konstrueras med subjekt, objekt och indirekt objekt och som
således är 3-ställiga, t.ex. Mamma gav babyn mjölk. Sådana verb kallas ibland
bitransitiva. Det finns också 0-ställiga verb, som inte kan konstrueras med någon
deltagarroll eller aktant överhuvudtaget. Sådana satser får dock vanligtvis ett formellt
subjekt, t.ex. Det regnade hela dagen.
I fråga om adverbial är satsdelstillhörigheten i allmänhet inte avgörande för
tolkningen. Om konstituenten består av en adverbfras, prepositionsfras eller en adverbiell bisats, framgår det av själva adverbialets betydelse på vilket sätt frasens referent
13
deltar i aktionen. Adverbial brukar uttrycka s.k. omständighetsroller. Olika adverbial
uttrycker t.ex. aktionens tidpunkt, plats, orsak, följd eller sättet som aktionen utförs på.
De ”referenter” som adverbial syftar på är således vanligtvis av abstrakt natur; de
utgörs inte av levande varelser eller av konkreta föremål utan av abstrakta omständigheter av olika slag. Omständighetsrollen Plats kan hänföra sig till ett konkret föremål.
Denna roll kan också ibland uttryckas med subjekt. Jämför:
Tidningarna ligger i korgen.
Korgen innehåller tidningar.
Adverbial är inte i lika hög grad beroende av verbet som t.ex. objekt. Vilka verb som
helst kan t.ex. konstrueras med tidsadverbial eller orsaksadverbial. Men det finns
också adverbial som utgör mer eller mindre obligatoriska bestämningar till verbet och
vars form och betydelse är beroende av verbet. Den typ av adverbial som är beroende
av verbet kallas för bundna adverbial. Exempel på sådana adverbial är prepositionsfraserna i följande uttryck: diskutera med en person, berätta om en händelse, lyssna på
musik, gå i pension, bo i en stad, flytta till landet.
8 Ordningsföljden mellan satsdelarna: ordföljd
Med ”ordföljd” avses egentligen inte ordningsföljden mellan orden utan ordningsföljden mellan satsdelarna, dvs. var de olika satsdelarna skall stå i satsen i förhållande
till varandra. Visserligen skall konstituenterna i en satsdel också stå i en viss ordningsföljd; konstituenterna har alltså också sin interna ”ordföljd”. I detta avsnitt behandlas
bara ordningsföljden mellan de primära satsdelarna, dvs. det som normalt avses med
begreppet ”ordföljd”. I stället för ”ordföljd” används också termen ”ledföljd”.
Svenskan har i jämförelse med t.ex. finskan en tämligen ”fast” ordföljd. Detta
innebär att de olika satsdelarna placeras i bestämda positioner i förhållande till det
finita och det infinita verbet och till varandra. (När det gäller satsens ordföljd är det
faktiskt praktiskt att behandla det finita verbet resp. de infinita verben som olika
”satsdelar” eftersom de står i olika positioner i satsen.) Möjligheterna att välja mellan
flera olika positioner för en och samma satsdel är tämligen begränsade i svenskan. De
tre centrala satsdelarna subjekt, objekt och indirekt objekt definieras faktiskt gärna
utgående från deras position i satsen.
För att beskriva svenskans ordföljdssystem har man konstruerat ett s.k. satsschema, där det finns positioner för olika satsdelar. Av satsschemat finns två huvudvarianter: ett fa-schema för huvudsatser och ett af-schema för bisatser. Här ges bara en
översikt över de viktigaste principerna för svenskans ordföljd.
14
Huvudsatsschemat ser ut på följande sätt:
Fundament
X
Tidigare
Mittfält
Finit verb
brukade
Subjekt
Kalle
Slutfält
Adverbial
inte
Infinit verb
träffa
Objekt etc.
sin syster
Adverbial
lika ofta
Bisatsschemat ser ut på följande sätt:
Bisatsinledare
Mittfält
Subjekt
eftersom
Kalle
Adverbial
Slutfält
Finit verb
tidigare inte brukade
Infinit verb
träffa
Objekt etc.
sin syster
Adverbial
lika ofta
Karakteristiskt för huvudsatsschemat är att det finita verbet står som andra konstituent
i satsen. Före det finns det en plats för en enda konstituent, alltså en satsdel. Denna
position, huvudsatsens första konstituent, brukar kallas fundament. Fundamentpositionen är inte reserverad för någon viss satsdel, utan vilken satsdel som helst kan
placeras där. Det vanligaste är dock att den första satsdelen är subjekt; också adverbial
är vanliga i fundament. Ex.: Kalle åkte till Stockholm i går. I går åkte Kalle till
Stockholm. Till Stockholm åkte Kalle i går.
Resten av huvudsatsen indelas i två s.k. ”fält”, som kallas mittfält och slutfält. I
mittfältet finns platser för ett finit verb, subjektet och ett eller flera mittfältsadverbial
(mest typiskt satsadverbial). Om subjektet inte står i fundament, står det alltså efter det
finita verbet i mittfältet. Denna ordföljdstyp kallas ofta ”omvänd ordföljd” (se
exemplen ovan). I slutfältet placeras de infinita verbformerna, objekt, predikativ och
egentligt subjekt samt adverbial. Ex.: (Kalle brukar) åka bil till jobbet varje dag.
Ordningsföljden mellan satsdelarna i mittfältet är olika i huvudsatser och bisatser.
Däremot är slutfältet identiskt i båda satstyperna.
Bisatser skiljer sig från huvudsatser i att de saknar fundament och därmed möjligheten att variera satsens första satsdel. Bisatsen inleds oftast med en bisatsinledare.
Den första satsdelen är alltid subjekt. Medan huvudsatser ofta har omvänd ordföljd
(subjektet efter finita verbet) (t.ex. I går åkte Kalle till Stockholm), har bisatser alltså
alltid rak ordföljd (subjektet före det finita verbet) (t.ex. eftersom Kalle åkte till
Stockholm i går). Ordningsföljden mellan finit verb och mittfältsadverbial är också
olika i huvudsats och bisats, jfr Kalle åkte inte till Stockholm i går och eftersom Kalle
inte åkte till Stockholm i går.
Objekt placeras i svenskan i slutfältet, efter eventuella infinita verb, dock gärna
före adverbial, t.ex. Kalle brukar läsa tidningen vid morgonkaffet. Alternativt kan
objektet stå i fundament: Tidningen brukar Kalle läsa vid morgonkaffet. Egentligt
subjekt och predikativ placeras i samma position som objekt, t.ex. Det brukar ligga
15
flera tidningar på golvet varje morgon, Åbo Underrättelser är den äldsta tidningen i
Finland. Med ”egentligt subjekt” avses ett subjekt som står i slutfältet (flera tidningar
i exemplet ovan). I stället för det vanliga subjektet står ett s.k. formellt subjekt, som i
svenskan alltid är ordet det, på subjektets plats i fundamentet eller i mittfältet. Med
predikativ avses en nominal eller adjektivisk satsdel som ger ett slags beskrivning av
subjektets (ibland objektets) referent.
För adverbial finns tre olika placeringsmöjligheter i en huvudsats: först, i mitten
eller i slutet av satsen. Olika adverbial föredrar något olika positioner. Jämför: På
grund av strejken går det sannolikt inte några bussar i dag. Det finita verbet har sin
fasta position som andra konstituent i en huvudsats och som tredje konstituent (efter
subjekt och eventuellt mittfältsadverbial) i bisats. Det infinita verbet står som första
konstituent i slutfältet, före objekt och adverbial.
9 Ord av olika slag: ordklasser
När vi bildar satser, kombinerar vi olika konstituenter med varandra enligt olika
syntaktiska och andra principer. När vi bildar konstituenter eller satsdelar kombinerar
vi olika ord med varandra. Ett av orden i en fras är dess huvudord som bestämmer
frasens typ och därmed också dess grammatiska egenskaper. Olika slag av ord
fungerar alltså på olika sätt i språket. De betecknar också olika typer av saker eller
omständigheter.
I den svenska grammatiken indelas orden i ordklasser. Indelningen är inte helt
självklar utan den bygger på flera olika kriterier, som brukar sammanfalla rätt väl med
varandra. De här kriterierna är morfologiska, syntaktiska och semantiska kriterier.
Morfologiska kriterier handlar om hur ordet böjs eller om det alls kan böjas. De
syntaktiska kriterierna tar fasta på t.ex. vilka typer av bestämningar ordet kan få. De
semantiska kriterierna har att göra med ordets betydelse. Böjningen fungerar i
praktiken som det starkaste kriteriet: ord som böjs i samma böjningskategorier tillhör
samma ordklass. I fråga om oböjliga ord och i några andra problematiska fall används
i stället syntaktisk egenskaper som kriterium. Ord som tillhör samma ordklass brukar
också ha stora semantiska likheter; betydelsen är dock det minst pålitliga av de tre
kriterierna.
Ordklasserna är i svenskan av två huvudtyper: böjliga ord och oböjliga ord.
Svenskan har tre centrala och stora ordklasser som har helt olika typ av böjning,
nämligen substantiv, adjektiv och verb. Substantiven böjs i numerus, species och kasus
(genitiv), t.ex. flick-or-na-s. Också adjektiv kan böjas i numerus och species, men
ändelserna är andra: den glad-a flickan, glad-a flickor. Adjektiv böjs dessutom i genus
(stor-t), och de flesta adjektiv kan också kompareras (bred-are, bred-ast). Verb böjs i
tempus (läs-er, läs-te), i infinita former (läs-a, läs-t), i modus (främst imperativ: läs)
och i diates (s-form) (läse-s, läste-s). Vissa pronomen samt perfekt particip kan också
böjas i genus och numerus som adjektiv (sådan-t, sådan-a; måla-d, måla-t, måla-de).
16
Vissa adverb kan kompareras som adjektiv (ofta-re). Man kan alltså konstatera att
böjningen rätt väl skiljer de olika böjliga ordklasserna från varandra.
Den syntaktiska funktionen är ett rätt starkt kriterium för ordklasser, och för
oböjliga ord är det ofta det enda säkra kriteriet. Med syntaktisk funktion avses främst
två olika syntaktiska egenskaper. För det första fungerar ordet som huvudord i en viss
typ av fras och får därmed vissa typer av bestämningar (verb får t.ex. helt andra slag
av bestämningar än substantiv, och prepositioner får helt andra bestämningar än
adverbial). För det andra uppbär olika slag av ord (eller fraser som har ordet som
huvudord) olika slag av satsdelsfunktioner. Nominalfraser (men inte verbfraser eller
prepositionsfraser) kan t.ex. fungera som subjekt och objekt, medan prepositionsfraser
och adverbfraser (men bara mycket få nominalfraser) kan fungera som adverbial.
Å andra sidan bygger definitionen av en satsdel i viss mån på frastypen. T.ex. i
satser av typen Kalle köpte en ny dammsugare åt Lisa betraktas åt Lisa inte som
indirekt objekt utan som adverbial, bl.a. därför att åt Lisa är en prepositionsfras och
inte en nominalfras.
Andra typer av syntaktiska funktioner är t.ex. funktionen att samordna satser och
fraser (t.ex. och, men; dessa kallas "konjunktioner") och funktionen att inleda underordnade satser (t.ex. att, som; dessa kallas "subjunktioner").
I SAG skiljer man mellan följande ordklasser: substantiv (t.ex. bil, vatten,
rökning), egennamn (t.ex. Kalle, Stockholm, Sju bröder), adjektiv (t.ex. stor, barnslig,
ordlös), pronomen (t.ex. jag, vilken, sådan), räkneord (t.ex. fyra, fjärde), verb (t.ex.
läsa, förvåna sig, måste), particip (t.ex. glädjande, förvånad), adverb (t.ex. ofta, inte,
in), prepositioner (t.ex. i, trots, innanför), konjunktioner (t.ex. och, eller, men),
subjunktioner (t.ex. att, som), infinitivmärke (att), interjektioner (hej, nej, usch). De
fem sistnämnda ordklasserna är oböjliga, medan de övriga är åtminstone delvis
böjliga.
Om ordklasserna i svenskan skall vara just dessa är något som kan diskuteras. Man
har t.ex. traditionellt inte betraktat egennamn som en särskild ordklass utan räknat dem
till substantiven. Egennamn kan dock normalt inte böjas t.ex. i bestämd form eller i
plural. Räkneord har man ibland behandlat som en typ av pronomen (jfr t.ex. fyra och
många). Particip har ofta räknats till verben, och infinitivmärket (att) räknas ibland
som subjunktion. Interjektionerna har ett säreget syntaktiskt beteende genom att de
bildar egna meningar och inte kan fungera som satsdelar.
De böjliga ordklasserna substantiv, adjektiv och verb är centrala ordklasser på
flera olika sätt. De räknas ofta som de betydelsebärande orden i språket. Flera av de
andra ordklasserna tillhör de s.k. formorden, som anger rätt abstrakta relationer mellan
ord eller konstituenter. Substantiv, adjektiv och verb utgör också s.k. öppna ordklasser.
Det betyder att det kan uppstå nya ord inom dessa ordklasser genom t.ex. ordbildning
eller ordlån. De öppna ordklasserna är också de största vad antalet olika ord beträffar.
De oböjliga ordklasserna är mer eller mindre slutna ordklasser, d.v.s. de består av ett
tämligen begränsat antal ord. Det är inte heller vanligt att det t.ex. uppstår nya
pronomen eller prepositioner.
17
10 Ordens inre struktur
I likhet med satser och fraser kan också ord bestå av flera än ett ”led” och ha en
hierarkisk inre struktur. Ord består av olika typer av morfem. Ett morfem definieras
som den minsta betydelsebärande enheten i ett språk. T.ex. i ordet bilarna ingår tre
morfem, nämligen bil, -ar och –na. Morfemet bil uppbär en lexikalisk betydelse och
betecknar en typ av fortskaffningsmedel. De två andra morfemen uppbär en grammatisk betydelse eller funktion: -ar betecknar numerus (plural) och –na betecknar
bestämd speciesbetydelse. Dessa morfem består alla av flera än en bokstav och flera
än ett ljud, fonem. Ett fonem definieras som den minsta betydelseskiljande enheten i
ett språk. Fonem uppbär alltså inte någon egen betydelse, men om man byter ut ett
fonem mot ett annat, så ändras betydelsen eller så saknar den nya ljudkombinationen
betydelse helt och hållet. Om vi t.ex. byter den första konsonanten i ordet bil, kan
resultatet bli t.ex. ordet pil, fil eller mil. Genom att byta ut vokalen i kan vi t.ex. få
ordet bål eller bal. Om den sista konsonanten byts kan resultatet bli t.ex. bit. Andra
utbyten kan leda till ”ord” som inte existerar i svenskan och därför inte uppbär någon
betydelse, t.ex. *dil, *bul eller *bid.
Morfemen är av två huvudtyper: fria morfem och bundna morfem. Fria morfem
kan ensamma utgöra ett ord (t.ex. bil, stor, jag, som, hej). Bundna morfem förekommer
i språket bara som delar av ord, t.ex. som böjningsmorfem (t.ex. bil-ar, stor-t). En
annan typ av bundna morfem består av avledningsmorfem, som kan vara suffix (t.ex.
vän-lig) eller prefix (t.ex. o-vänlig).
Ett morfem som ensamt kan bilda ett ord kallas också rotmorfem. Ord som bara
består av ett sådant morfem är enledade ord. Men många, kanske de flesta lexikonord
(ord i grundform som t.ex. kan stå som uppslagsord i ett lexikon) är flerledade ord,
nämligen antingen sammansättningar eller avledningar. Sammansättningar innehåller
flera än ett rotmorfem (t.ex. bil-skola), och avledningar innehåller förutom (ett eller
flera) rotmorfem också (ett eller flera) avledningsmorfem (t.ex. bil-ist). I en löpande
text står orden (de s.k. textorden) ofta i böjningsform, de innehåller alltså ett eller flera
böjningsmorfem (t.ex. bilskol-or-na, bilist-er-na).
Lexikonord och textord kan alltså ha en komplex, hierarkiskt ordnad morfologisk
struktur. Detta gäller t.ex. flera av följande ord som är tagna ur en tidningsartikel:
finländarna, nöjdast, standarden, hälsovårdstjänsterna, framgår, dödlighet, våldsam,
undersökningen, världsomfattande, vårdstandardjämförelse, anser. Några av orden
används som exempel i diskussionen nedan.
Förutom rotmorfem kan i ett ord alltså ingå ett eller flera bundna morfem. De är
morfem som inte ensamma kan utgöra ett ord. Både böjningsmorfem och avledningsmorfem är som ovan konstaterades bundna morfem. Den viktigaste skillnaden mellan
dem består i att avledningsmorfem används för att bilda nya ord, s.k. avledningar. Det
avledda ordet har en annan betydelse än grundordet (det motsvarande ordet utan
avledningsmorfem); det tillhör ofta också en annan ordklass (jämför t.ex. ordet död
med död-lig och o-död-lig och oret död-lig med död-lig-het). Avledningsmorfem kan
placeras antingen före roten, varvid de kallas prefix (t.ex. o-dödlig), eller så placeras
18
de efter roten, varvid de kallas suffix (t.ex. död-lig-het). Bara suffix kan ändra ordets
ordklass.
Böjningsmorfemen bildar olika ”former” av samma ord utan att ändra på ordets
lexikaliska betydelse eller ordklass (t.ex. finländar-na, nöjd-ast, standard-en, tjänst-erna, framgå-r). Det är också typiskt för böjningsmorfem att böjningen i allmänhet
gäller för alla ord inom en och samma ordklass. Möjligheterna till avledning med ett
och samma morfem är mycket mer begränsade inom ordklassen. Nästan alla adjektiv
kan t.ex. böjas i genus (t.ex. sjuk-t), men långt ifrån alla adjektiv kan förses med det
negerande prefixet -o (t.ex. *o-sjuk). Böjningsmorfemen är i svenskan alltid ändelser,
dvs. suffix. Den del av ordet som blir kvar när böjningsändelserna avlägsnas kallas
ordets stam. En ordstam utgörs av ett eller flera rotmorfem i kombination med eventuella avledningsmorfem (t.ex. o-död-lig). Den gemensamma termen för alla prefix och
suffix (dvs. alla bundna morfem) är affix.
Eftersom participen i SAG anses utgöra en egen ordklass, betraktas de morfem
som bildar particip som avledningsmorfem och inte som böjningsmorfem i SAG (t.ex.
glädj-ande, publicera-d). Participen beskrivs alltså i SAG som avledningar av verb,
inte som verbala böjningsformer. Å andra sidan betraktas adjektivets t-ändelse i SAG
som ett böjningsmorfem, varför också de t-former som fungerar som adverbial betraktas som adjektiv, inte som adverb (t.ex. Hon sjunger vacker-t).
Då två ord kombineras med varandra uppstår en sammansättning, t.ex. hälso-vård,
under-söka, fram-gå, vård-standard. I en sammansättning är oftast förledet (det första
ordet) ett slags bestämning till efterledet (det senare ordet). Det är därför efterledet
som uppbär ordets huvudbetydelse och också avgör dess ordklasstillhörighet (jfr t.ex.
soppkött och köttsoppa, vårdstandard och standardvård). I en sammansättning kan det
ingå ett extra fogemorfem i fogen mellan de två orden. Det är oftast ett genitivsuffix,
antingen -s som i modern svenska eller en gammal genitivändelse, t.ex. -o i hälsovård.
Genitivändelsen är nästan en regel, om förledet i en sammansättning självt är en
sammansättning (t.ex. hälsovårdstjänst nedan).
En sammansättning kan kombineras ytterligare med ett annat rotmorfem eller ett
ord, t.ex. hälsovårds-tjänst. På detta sätt kan uppstå mycket långa sammansättningar,
som t.ex. långdistanskärnvapensrobot, som är en sammansättning bildad av två sammansättningar, långdistans och kärnvapensrobot (eller möjligen av långdistanskärnvapen och robot). En sammansättning kan naturligtvis också innehålla avledda ord,
som ordet jämför-else i vårdstandardjämförelse. Å andra sidan kan ett avledningsmorfem fogas till en sammansättning, som -ning i undersök-ning, som bildats av det
sammansatta verbet undersöka. Ett avledningsmorfem kan också fogas till ett redan
avlett ord, som när dödlighet avleds av dödlig, som i sin tur har avletts av död. Både
sammansättningar och avledningar kan naturligtvis böjas i olika böjningsformer.
Böjningssuffix placeras efter avledningssuffix (t.ex. död-lig-het-en).
Ibland uppstår gränsfall mellan sammansättning och avledning, då ett sammansättningsled förlorar (en del av) sin lexikaliska betydelse och får en särskild funktion.
Man kan t.ex. diskutera om morfemet full är ett adjektiv eller ett avledningssuffix i ord
av typen kärleksfull. I det första fallet är det fråga om en sammansättning, i det andra
19
fallet en avledning. Detsamma gäller morfemet lös som förekommer som efterled/
suffix i flera adjektiv av typen arbetslös. Det ursprungliga substantivet jätte har i
svenskan klart utvecklats till ett avledningsprefix. I kombination med adjektiv har det
förlorat sin ursprungliga betydelse (ung. 'stor människoliknande varelse') och förvandlats till ett förstärkande prefix. Det förekommer därför inte bara i adjektiv av typen
jättestor utan också i adjektiv som jättebillig och t.o.m. jätteliten! I adjektivet jättestor
kan ordet anses ha sin ursprungliga betydelse, varför adjektivet kan analyseras som en
sammansättning. De två senare fallen är däremot avledningar.
Svenskan har ett stort antal olika avledningsmorfem, både prefix och suffix, med
hjälp av vilka man kan bilda nya ord. Ett visst avledningsmorfem kan i regel bara
fogas till ord av en viss ordklass. Många av avledningsmorfemen är improduktiva och
används inte längre för att bilda nya ord (t.ex. -else som i jämförelse). Andra är mer
produktiva och bildar fortfarande nya ord, som t.ex. -are i betalare. Möjligheterna att
bilda nya avledningar är dock sällan helt fria. Det går t.ex. inte att kalla en person som
ringt ett telefonsamtal med ordet *ringare (jfr fi. soittaja). Ringare har nämligen fått
en specialiserad betydelse och syftar till en person som yrkesmässigt ringer i kyrkklockor (t.ex. Ringaren i Notre Dame). Inte heller kan man kalla en person som inte är
frisk för *ofrisk; i stället används adjektivet sjuk.
Även om avledningens betydelse alltså i de flesta fall kan härledas från de ingående morfemens betydelse, har många avledningar en specialiserad betydelse, som
t.ex. kaffekokare, som betecknar en viss apparat. Också sammansättningar kan ha en
mer eller mindre specialiserad betydelse, som inte kan förutsägas utifrån sammansättningsledens betydelse. T.ex. riksdagen är inte någon typ av "dag", en jordgubbe är
inte någon typ av "gubbe" och att undersöka är en rätt annorlunda handling än "att
söka". Flermorfemiga ord som har fått en mer eller mindre specialiserad eller förskjuten betydelse kallas ofta ”ogenomskinliga”, medan sådana vars betydelse direkt
framgår av de ingående delarnas betydelse sägs vara ”genomskinliga”. Ogenomskinliga bildningar är lexikaliserade, fasta bildningar som inlärs och används på
samma sätt som vilka ord som helst.
I en skriven text separeras orden från varandra med ett mellanrum. Ibland kan det
vara svårt att veta, om två ord skall skrivas ihop eller i sär, dvs. om det är fråga om ett
ord eller två. I svenskan skrivs sammansättningarna alltid ihop. Det är en klar skillnad
i betydelsen mellan t.ex. uttrycken små barn och småbarn. Det senare ordet utgör ett
begrepp med något specialiserad betydelse och kan också ingå i sammansättningar
(småbarnsfamilj). Det förra utgör en nominalfras med ett adjektivattribut; det är t.ex.
möjligt att foga in andra bestämningar mellan små och barn, t.ex. små, glada barn.
Flera uttryck som består av t.ex. en preposition + ett rotmorfem har börjat betraktas
som sammansatta lexikonord, varför de kan antingen sammanskrivas eller särskrivas,
t.ex. i sär resp. isär, i går resp. igår, över huvud taget resp. överhuvudtaget.
Till skillnad från finskan används inte bindestreck i sammansättningar mellan två
identiska vokaler; man skriver alltså t.ex. sjuksköterskeelev. I fall där tre identiska
konsonanter skulle följa efter varandra (t.ex. till + låta, miss + sämja) skrivs bara två
konsonanter, förutom vid radbyte.
20
Syntaktiska kombinationer av flera lexikonord kan också vara mer eller mindre
lexikaliserade, dvs. utgöra mer eller mindre fasta ordförbindelser, även om de inte är
sammansättningar. Ord som ingår i sådana förbindelser skrivs i sär, men förbindelsen
kan ha fått en mer eller mindre specialiserad betydelse som inte direkt framgår av betydelsen hos de ord som ingår i förbindelsen. Ett exempel på sådana ordkombinationer
är s.k. partikelverb, som består av ett verb + ett adverb eller en preposition. De har ofta
en specialiserad betydelse och de inlärs som färdiga helheter (t.ex. ge upp, skriva
under). Också reflexiva verb består av två ord som hör ihop (t.ex. ångra sig,
koncentrera sig). Att det dock är fråga om separata ord framgår av att orden böjs
separat på normalt sätt (ger upp, ångrar sig) och att också andra ord kan komma
mellan dem i vissa fall (därför ger han inte upp, därför ångrar han sig).
21