Kort grammatisk översikt tänkt att fungera som studiehandledning till
Stroh-Wollin, Koncentrerad nusvensk formlära och syntax, 1998
1-5. Formlära och syntax, lexikon, homonymer, morfem, ord och ordklass.
Uppdelningen i ordklasser bygger på vad ord samt deras formella och funktionella
egenskaper. Utgår man från formella och funktionella egenskaper, får man två
grupper
(a) verb och nomen (substantiv och adjektiv), som kännetecknas av att de tar
prefix och/eller suffix som tillfogar en viss betydelse,
(b) partiklar, dvs. adverb, bindeord (prepositioner & konjunktioner) och
interjektioner. Pronomen intar en mellanställning.
6-8. Syntagm (sammanlänkning): fras, sats
Formlära
12-18 Substantiv består av (a) egennamn, (b) artnamn – varelser och
föremål – (eng. countables), (c) massord – kollektiver, ämnesnamn,
abstrakta massord – (eng. uncountables). De kännetecknas av:
Genus som i första hand är grammatiskt; för människor gäller naturligt genus.
Numerus som är två (eller tre): singularis, (dualis), pluralis.
Kasus som anger böjningsform utifrån funktion i satsen (subjekt i nominativ, direkt
objekt i ackusativ, indirekt objekt i dativ) eller relation till annat ord (ofta ägande)
och då i genitiv.
– Artikelbruk: bestämd och obestämd artikel.
19-22 Adjektiv beskriver, klassificerar, och utmärks av kongruens, dvs. det följer
sitt huvudord till genus och numerus. Adjektivet har olika funktioner:
Attributiv funktion: adjektivet bestämmer sitt huvudord: en snäll hund.
Predikativ funktion: adjektivet säger något om sitt huvudord: hunden är snäll.
Adjektivet har tre grader: positiv, komparativ o. superlativ: fin, finare, finast.
23-31 Pronomen. Namnet antyder att det står i stället för nomen och får sin innebörd
genom att peka ut (deiktisk syftning) eller anknyta till något tidigare nämnt (anaforisk syftning).
Många pronomen används för båda syftningarna. I talsituationen finns en 1:a och 2:a person (jag,
du) plus en – inte närvarande - 3:e person (han/hon)
Till sin funktion används pronomen substantiviskt, dvs. självständigt, eller adjektiviskt,
dvs. förenat med ett huvudord.
1
Personliga pronomen (jag, du, han/hon etc.) har subjekts- och
objektsformer; särskild reflexiv form (sig) finns i svenskan. Possessiva
pronomen (min, din, sin etc.) uttrycker ägande.
32. Demonstrativa (kraftigt utpekande): den där.
33. Relativa syftar på ett korrelat (eng. antecedent): som
34. Indefinita (obestämda) pronomen: man, någon
Interrogativa (frågande): vem
36. Räkneord: grundtal (eng. cardinals) och ordningstal (eng. ordinals)
37-53 Verb uttrycker i allmänhet handling (vad någon gör, vad som
sker), men nog så ofta tillstånd (hur något förhåller sig).
41-45 Tempus är verbets tidsform. I huvuddrag finns preteritum (dåtid),
presens (nutid), futurum (framtid), plus dåtidens dåtid
(pluskvamperfektum), dåtidens framtid (futurum preteriti).
Svenskan har liksom många språk två dåtidsformer: preteritum (t.ex. ”föll”)
och perfektum (”har fallit”). Preteritum berättar själva händelseförloppet (”jag föll
och slog mig”), medan perfekt sammanfattar det skedda in i nutiden (”jag har fallit
och slagit mig”).
Med konjugation menas mönster för verbböjning. I många språk talar
man om verbklass.
47-48 Diates (huvudform, eng. voice) aktiv/passiv form är nedlagd i
verbböjningen i flera språk.
Svenskan bildar passiv med –s eller bli.
49. Modus (utsägesätt) anger talarens attityd: något kan framställas som
faktiskt till skillnad från förmodat eller önskat, eller ger talaren en
befallning.
I många vissa språk är modus nedlagt i verbböjningen, såsom konjunktiv i
”leve konungen”. I andra framgår talarens attityd av sammanhanget, kanske
förstärkt med någon partikel; åter andra använder modala hjälpverb.
*Aktionsart och aspekt tar fasta på ett verbs inneboende natur (t.ex. fortgående ”studera” eller
övergående ”falla”) och hur handlingen presenteras: som ett avslutat helt eller betraktad i dess
förlopp.
2
46, 50 Finita former uttrycker, alltefter hur rikt ett språks formlära är, tempus,
person (1:a, 2:a 3:e jämte numerus) och modus. Infinita former är obegränsade i
dessa avseenden (hit hör infinitiver och particip).
39 Kopula (vara, bli). Många språk har inte kopulaverb (”bindeverb”) vid satser av
typen kon är fin, anges kopulan ”är” genom t.ex. pronomen: ”kon (hon) fin”.
54-56 Adverb
a) Adverb är ord som frågar om tid, rum, sätt och orsak (när, var, hur
och varför) och sådana uttryck som ger svar på dessa frågor, såsom
igår, här, fort och av glädje.
b) Adverb är ord som modifierar en sats i dess helhet, s.k. satsadverb
(negation: inte, attitydord: kanske, förstås, och textbindande: alltså,
emellertid).
Anm. Adverb kompareras som adjektiv (ofta, oftare, oftast) men skiljer sig från dessa genom att
inte bestämma substantiv. De får alltså inte kongruensböjas: husen är vackra kontra husen ligger
vackert.
57 Prepositioner binds till ett substantiv (eller motsvarande) och bildar
ett prepositionsuttryck.
Efterställd preposition är: året runt, kluven är: för - skull.
60-64 Konjunktioner
Konjunktioner binder samman satser. De är av två slag:
(a) samordnande konjunktioner (eller bara konjunktioner) binder
samman satser av samma slag.
Till sin innebörd är de likställande: och, särskiljande: eller, motställande: men, och förklarande:
för.
(b) underordnande konjunktioner (eller subjunktioner) inleder bisats och
uttrycker många slags tankeförhållanden mellan huvudsats och bisats (se
97-99).
Anm. det oböjliga ordet som kan ha en rad innebörder: tid, orsak, jämförelse och kan alltså ses
som en allmän relationspartikel/subjunktion
65-66 Interjektioner (utropsord) är fristående och kan vara en hälsning:: hej, ett
uttryck för känsla: usch, eller ljudhärmande: svisch.
3
Syntax
67-69, Hierarkisk och linjär struktur. Form och funktion. Det finns ett ”lodrätt”, hierarkisk,
struktur i språket vid sidan om talföljdens ”vågrätta”, linjära , flöde. Det gör att ordföljden i vissa
fall kan ändras utan att innehållet ändras. Ordklasser kan ses som ordens ”form” likt byggklossar
av olika utseende; ”funktionen” är den uppgift de får när man sätter samman dem och bygger
satser.
70 Bestämningar till ett substantiviskt ord kallas attribut. Om attributet är ett
adjektiv, får vi adjektivattribut: en fin ko. Om attributet är ett ord i genitiv eller
possessivpronomen får vi ett genitivattribut: kons kalv, min kalv. Är det ett
prepositionsuttryck, får vi ett prepositionsattribut: kon i hagen.
Ett substantiviskt ord som bestämmer ett annat substantiviskt ord kallas
apposition: Sten, vaktmästaren här, hjälper oss. Ofta är det ett förklarande tillägg,
inlett av ett adverb som ”t.ex.”, ”dvs.”. Om appositionen är en titel eller liknande,
kallas den epitet och ställs i svenskan framför huvudordet.
Om attributet är en sats kallas det satsattribut; vanligaste satsattributet är
relativsatsen (se 99)
75-82 Satsen och dess huvuddelar
Satsen (eng. clause) har två delar (satsdel = eng. constituent): subjekt och
predikat. Den semantiska definitionen säger att predikatet är ”det som
man talar om”, och subjektet ”det som man talar om”. Predikatet utsäger
alltså en handling eller egenskap, medan subjektet är den som handlar
eller har egenskapen i fråga.
Anm.1. Opersonligt subjekt är ”det” i: Det kommer en man.
Anm. 2. Man kan betona en satsdel genom att ställa den först: Guldet tog Carolina Klüft. Då gör
man ”guldet” till utgångspunkt för tanken (eng. topic). Ett sätt att framhäva denna utgångspunkt
är s.k. emfatisk omskrivning (eller utbrytning): Det var guldet som Carolina Klüft tog. (se 100)
Den delen av en sats som hör till subjektet kallas subjektsdel, den som
hör till predikatet kallas predikatsdel.
Predikatet är oftast ett verb: kon äter. Men i de språk som inte har
kopulaverb analyseras som antytts ”fin” i satsen: kon är fin, som
predikat, inte som predikativ.
4
Predikatsverb tar i allmänhet objekt och/eller bestäms av ett
adverbial: kon äter hö, kon äter hö snabbt, kon äter snabbt;
En sats är ett sammanlänkande av ett subjekt och predikat, som alltså bildar en
mening, dvs. ett sammanhållet helt. Men en mening behöver i sig inte ha satsform,
t.ex. God dag! En mening kan till sitt innehåll vara ett påstående, en fråga, en
uppmaning eller ett utrop.
Bestämningar till verb, adjektiv och adverb kallas adverbial. Till sitt innehåll
anger adverbialen rum, tid, sätt, orsak osv. för den handling som uttrycks i satsen.
Ett adverbial kan vara ett adverb: kon äter snabbt. Också prepositionsuttryck kan bilda adverbial:
kon går på ängen. Även agenten (den handlande) i en passiv sats analyseras som adverbial: kon
jagas av hunden.
Mycket vanligt är att en hel sats står som adverbial till en annan sats (se adverbiella bisatser
98).
83-85, 92 Objekt. Föremålet för ett verbs handling kallas (direkt) objekt,
kon ger mjölk, medan den/det som en handling riktar sig till kallas
indirekt objekt: kon ger oss mjölk. Om objektet förs in med preposition:
han tänkte på kon, talar man om ett prepositionsobjekt.
86,87, 93 Termen predikativ står för flera saker.
(1)
predikatet efter ett kopulaverb, även kallat subjektiv predikatsfyllnad (se ovan).
(2)
bestämning till objektet vid verb som ”kalla”, ”anse”, ”göra”: han gjorde mig ledsen,
och då kallad objektiv predikatsfyllnad.
(3)
Bestämning till subjektet men i anslutning till verbet, och då kallad predikativt
attribut,
t.ex. månen lyser klar, till skillnad från: månen lyser klart, där ”klart” är adverbial.
Ett substantiviskt ord, pronomen inräknat – med eller utan eventuella bestämningar – kallas
nominalfras. Ordet ”kon” är alltså en nominalfras i sig, ”en fin ko” är också en nominalfras (se
70). Nominalfrasen kan används både som subjekt och objekt.. Adjektiv och adverb – både med
och utan sina eventuella bestämningar – kallas adjektivfras respektive adverbfras. Ett ensamt
adjektiv kan alltså i syntaxen kallas adjektivfras. Som sades i 19-22 ovan kan adjektivfrasen stå
attributivt eller predikativt (se även 74, 71,72, 88-91).
5
Bisatser
94-96. Man skiljer mellan huvudsats (eng. main clause) och bisats (eng.
subordinate clause). En bisats fungerar som en satsdel i den överordnade
satsen.
97. Till sin funktion kan vissa bisatser vara utbytbara mot ett substantiviskt uttryck
(nominal bisats). De kan då stå som subjekt: Att han kom förvånade mig, eller
objekt: Jag vet att han kom.
99. En relativ bisats står som attribut till sitt huvudord (attributsbisats): Kon, som
står där, är fin.
98. Den största gruppen är bisatser tjänstgör som adverbial till sin huvudsats
(adverbiell bisats). De flesta inleds av en underordnande konjunktion (subjunktion)
som anger tid: när; villkor: om; avsikt: för att; följd: så att; orsak: eftersom;
jämförelse: som, än; medgivande: fastän, osv.
Anm. I meningen: Han är längre än jag behövs inte ”är” i den jämförande bisatsen ”än jag är”,
vilken därmed övergår till en komparativfras (se 109).
104-106. I allmänhet behandlas satsförkortningar som förkortade
bisatser, dvs. bisatser som saknar verb eller har verbet i infinit form.
Den enklaste typen har en infinitiv som uttrycker avsikt: Han lovade att
komma (= Han lovade att han skulle komma). Om infinitiven föregås av
objekt, får vi objekt med infinitiv: Jag hörde honom sjunga (= Jag hörde
att han sjöng).
Anm. Idet senare fallet tar engelskan ofta ing-form
108. I en satsförkortning av typen Som ung kom han till Paris, kan man se ”som
ung” som en förkortning av ”när han var ung”.
Allmän anmärkning: I vissa avseenden har inte läroboken följts full ut. Det gäller diskussionen av uppdelning i
ordklasser, predikat och i någon mån satsförkortningar.
6
