Kort grammatisk översikt
Mats Eskhult
Ett språk byggs av beståndsdelar på olika nivåer: fonem = minsta betydelseskiljande enhet,
morfem = minsta betydelsebärande enhet, ord = grafiskt begrepp, syntagm (fras) = enskilt ord
eller ordgrupp, satsdel = frasens funktion i en sats, sats = ett fullständigt yttrande (subjekt och
predikat), mening = självständigt yttrande, antingen: (a) bestående av åtminstone en huvudsats,
eller (b) utan satsform. Till sitt innehåll kan en mening vara ett påstående, en fråga, en uppmaning,
önskan, eller ett utrop.
1. Uppdelningen i ordklasser bygger på ords formella och funktionella egenskaper. I huvudsak
finns två grupper:
(a) verb och substantiv plus adjektiv (eller verb och nomen). De är ord med lexikalisk
betydelse och är i princip obegränsade i antal, dvs. öppna klasser.
(b) partiklar dvs. formord eller funktionsord. Hit hör prepositioner, konjunktioner och
interjektioner. Pronomen intar en mellanställning. Adverb är svåra att klassificera.
Räkneord står för sig.
Prepositioner binds till ett substantiv (eller motsvarande) och bildar ett prepositionsuttryck, t.ex. i tunnan.
Efterställd preposition är: året runt, kluven är: för - skull.
Samordnande konjunktioner binder samman satser av samma slag, vare sig de är likställande: och,
särskiljande: eller, motställande: men, och förklarande: för. Underordnande konjunktioner – eller
subjunktioner – inleder bisats och uttrycker olika slags tankeförhållanden mellan huvudsats och bisats: tid,
orsak, avsikt osv.
Interjektioner (utropsord) är fristående och kan vara en hälsning: hej, ett uttryck för känsla: usch, eller
ljudhärmande: svisch.
Pronomen
Benämningen pronomen antyder att ordet står i stället för nomen (dvs. substantiv). Det pekar ut
något i en talsituation (deiktisk syftning) eller anknyter till något tidigare (anaforisk syftning).
Många pronomen används i båda fallen. I talsituationen finns 1:a (jag, vi) och 2:a person (du, ni)
plus – inte närvarande – 3:e person (han/hon, de).
Till sin funktion används pronomen substantiviskt, dvs. självständigt (jfr eng. mine), eller
adjektiviskt, dvs. förenat med ett huvudord (jfr eng. my).
Bestämda pronomen:
Personliga pronomen (jag, du, han/hon etc.) har subjekts- och objektsformer och i svenskan särskild
reflexiv form (sig). Possessiva pronomen (min, din, sin etc.) uttrycker ägande.
Demonstrativa pronomen är utpekande: den där.
Relativa pronomen syftar på ett korrelat (eng. antecedent): som
Interrogativa pronomen är frågande: vem
Obestämda pronomen är ord som: man, någon, somliga osv.
Adverb är ord som frågar om tid, rum, sätt och orsak (när, var, hur och varför) och uttryck som
ger svar på dessa frågor, såsom igår, här, fort och av glädje. Adverb kan också modifiera en hel
sats (inte, kanske, förstås), eller vara textbindande, konjunktionella: (alltså, därför, emellertid).
Adverb får inte kongruensböjas: husen är vackra gentemot husen ligger vackert.
Räkneord: grundtal (eng. cardinals) och ordningstal (eng. ordinals)
1
2. Substantiv kan indelas i (a) egennamn, (b) artnamn (appellativer), för varelser och föremål
(eng. countables), (c) abstrakter, t.ex. ”godhet”, och massord, för kollektiver, t.ex. ”mygg”, och
ämnesnamn, t.ex. ”järn” (eng. uncountables). Substantivets genus är i första hand grammatiskt.
Dess numerus är: singular, dual och plural. Dess kasus anger böjningsform utifrån funktion i
satsen (subjekt i nominativ, direkt objekt i ackusativ, indirekt objekt i dativ) eller relation till annat
ord (oftast ägande) och då i genitiv. Species (artikelbruk) avser bestämd och i vissa språk
obestämd artikel.
3. Adjektiv
Adjektiv beskriver, klassificerar, och utmärks av kongruens (eng. agreement), dvs. det följer sitt
huvudord till genus och numerus. Det heter alltså: en snäll ko, och två snälla kor. Adjektivet har
olika funktioner: i attributiv funktion bestämmer adjektivet sitt huvudord i en fras: en arg hund; i
predikativ funktion säger adjektivet något om subjektet i en sats: hunden är arg. Se punkt 5 nedan!
Adjektivet kan kompareras i tre grader: positiv, komparativ o. superlativ: fin, finare, finast. Ibland
suppleras en helt annan stam: god, bättre, bäst.
4. Verb uttrycker i allmänhet handling (vad någon gör, vad som sker). Finita former anger –
beroende på språk – för respektive aktiv eller passiv verbhandling (eng. voice): person (1:a, 2:a,
och 3:e i sing. o. plur.), tempus och modus. Infinita former är: infinitiv (att jaga) och particip
(jagad, jagande).
Tempus är verbets tidsform. Absoluta tempus är ”dåtid” (imperfektum /preteritum): barnet åt,
”nutid” (presens): barnet äter, ”framtid” (futurum): barnet ska äta. Relativa tempus är ”dåtidens
dåtid” (pluskvamperfektum): barnet hade ätit, ”framtidens dåtid”: I morgon ska barnet ha ätit
(futurum exactum) och ”dåtidens framtid”: barnet skulle äta när vi kom (futurum preteriti).
När en ”skulle-sats” utgör huvudsats till en villkorsbisats: Om barnet var hungrigt skulle det
äta /ha ätit kallas formen konditionalis.
Med konjugation menas mönster för verbböjning. Man skiljer mellan svaga och starka verb.
Svagt är: jaga, jagade, jagat. Här är -de preteritum- och –at perfektmorfem, som så att säga
”limmas vid” stammen jaga-. Starka verb har i temat en stamväxling som med tanke på
stamvokalen kallas avljud: springa, sprang, sprungit. I många språk använder man begreppet
verbklass i stället för konjugation.
Modus (utsägesätt) anger talarens attityd: antingen är den neutral (indikativisk) eller uttrycker
den något förmodat eller önskat (modal). Modus som särskild böjningsform kan vara nedlagd i
verbet: imperativ: lev väl! och konjunktiv: leve konungen, men anges oftast med hjälpverb (vill,
kan, bör, får, måtte).
Hjälpverb kallas ett verb som står tillsammans med ett huvudverb. Det kan vara modalt: du
bör läsa, temporalt: du har läst, eller passivbildande: boken blev läst . Vissa verb kan uppträda
både som huvudverb och hjälpverb: hon har (äger) en bok att jämföra med: hon har läst boken.
Vissa verb har en partikel som betydelsebärande del: huset brann – huset brann ner.
2
5. Sats och satsdelar
Ords och ordgruppers syntaktiska funktion fäster uppmärksamhet på begrepp som ”aktör”,
”handling” och ”föremål”. Satsen är ett fullständigt yttrande, bestående av de grundläggande
satsdelarna: subjekt och predikat – och oftast objekt – och inbegriper begreppen aktör, handling
och föremål. Subjektet säger vem som handlar eller har egenskapen i fråga; predikatet utsäger
handlingen eller egenskapen och objektet är den/det eller som påverkas (eller tillverkas) genom
handlingen.
Predikatet är oftast ett fullvärdigt verb: hästen travar. Predikatsverbet kan dock vara ett
”bindeverb” (= kopula), vara eller bliva, följt av en predikatsfyllnad (eng. complement): hästen är
brun. Flera språk behöver inte använda ”är” i presens och analyserar ”brun” i satsen: hästen [är]
brun som predikat, inte som predikatsfyllnad.
Termen predikativ står för flera saker.
(a) subjektiv predikatsfyllnad efter kopula eller verb som kräver utfyllnad: Hon blir ledsen. Han verkar/anses sjuk
(b) objektiv predikatsfyllnad är en nödvändigt utfyllnad till objektet: Han gjorde mig glad.
(c) en icke nödvändig bestämning som säger vad subjektet är – inte i allmänhet utan när handlingen sker kallas i
svensk satslösning predikativt attribut, t.ex. Han gick sorgsen bort.
6. Objekt. Objektet är den/det eller som påverkas (eller tillverkas) genom en handling. Verb som
tar objekt kallas transitiva. De som inte gör så kallas intransitiva. Föremålet för ett verbs handling
kallas direkt objekt, boken ger kunskap, medan den för vilken handlingen sker kallas indirekt
objekt: boken ger oss kunskap. Om objektet förs in med preposition: han tänkte på boken, talar
man om ett prepositionsobjekt. Gränsen mellan prepositionsobjekt och prepositionsadverbial (se
nedan) är ibland oklar.
7. Adverbial bestämmer ett verb: hunden äter snabbt, ett adjektiv: hunden är ganska fin eller ett
adverb: Hunden skäller mycket högt Till sin betydelse anger adverbialet rum, tid, sätt, grad, mått
och omständighet (såsom orsak, följd avsikt). T.ex. I går (tid) gick han av sorg (orsak) mycket
(grad) sakta (sätt) hem (rum). Till sin form är adverbialet, utöver just adverb, ofta ett
prepositionsuttryck: Kon betar på ängen.
Ofta står en hel sats som adverbial till en annan sats, t.ex. Jag grät, när hunden dog. Se nedan!
8. Attribut är en bestämning till ett substantiviskt ord. Med tanke på formen är attributet ofta ett
adjektiv: en fin ko, eller en genitiv: bondens ko (som i sig kan vara partitiv: de vita av korna, eller
ange en egenskap: ärans man, eller vara en bestämning: Stockholms stad osv.). Attributet kan
utgöras av ett rumsadverb: kon där borta, prepositionsuttryck: kon i hagen, eller en infinitiv:
konsten att mjölka. Om ett substantiv – utan att vara en genitiv – bestämmer ett annat substantiv
kallas det apposition (ofta inledd av ett förklarande ”t.ex.”, ”dvs.”): Sten, (dvs.) vaktmästaren,
hjälper oss. En titel eller liknande i samma funktion kallas epitet: docent Ek.
Ofta står en hel sats som attribut: Den efterfrågade boken är slutsåld uttrycks lika gärna: boken,
som efterfrågas, är slutsåld. Attributet utgörs då av en bisats kallad relativsats. Se nedan!
3
9. Fras/syntagm
Ett huvudord med bestämningar kallas syntagm. Ordet fras har en liknande innebörd, men behöver
inte omfatta flera ord: ett verb med eventuella bestämningar kallas verbfras: Jag sov [igår]. Ett
substantiviskt ord med eventuella bestämningar kallas nominalfras och uppträder som subjekt eller
objekt: En [vit] häst (= subjekt) betar på ängen, och: Jag ser en [vit] häst (= objekt).
10. Sammansatta satser
Med tanke på satsernas hierarki skiljer man mellan samordning och underordning. Huvudsatser
kan vara samordnade: Han åt och han sov.
En sats som är underordnad en annan sats kallas bisats. I en bisats står negationen före verbets
finita form: Jag såg inte hästen (huvudsats). Jag visste att hästen inte var vit (bisats). Detta kallas
BIFF-regeln (= bisats: inte före finit form).
(a) En nominal bisats är utbytbar mot ett substantiv. En sådan bisats kan stå som subjekt:
Att det brann (= branden) förvånade mig, eller objekt: Jag såg att det brann (= branden).
Kompletiva att-satser av typen: Jag såg att det brann är ytterst vanliga vid säge-,
förnimmelse- och känsloverb,.
(b) En attributiv bisats (= relativsats) är ett attribut i satsform: boken, som säljer bäst, är
underbar (”som” ersätter subjektet); boken, som du gav mig, verkar intressant (”som”
ersätter objektet och är inte obligatoriskt i svenskan).
(c) Adverbiell bisatser utgör den största gruppen av bisatser. De tjänstgör som adverbial i
satsform. De flesta inleds av en subjunktion som anger tid (när); villkor (om); avsikt (för
att); följd (så att); orsak (eftersom); jämförelse: (som, än); medgivande (fastän) osv.
Ersättning av bisats: Jag hörde henne sjunga – objekt med infinitiv – motsvaras av en
kompletiv att-sats Jag hörde att hon sjöng. I meningen: Kärran väger, lastad, tre ton motsvaras
”lastad” av en bisats: ”när den är lastad”. Participet ”lastad” har lyfts in i huvudsatsen som
bestämning till subjektet ”kärran” och konstruktionen kallas attributiv satsförkortning.
11. Variation i satsstrukturen
Man kan betona en satsdel genom att ställa den först: Guldet tog Carolina Klüft. ”Guldet” blir
genom spetställning utgångspunkt för tanken (topikalisering), dvs. den topic som satsen handlar
om – trots att det formellt sett är objekt: ”Carolina Klüft tog guldet”. Ett sätt att ytterligare
framhäva utgångspunkten för tanken är s.k. utbrytning (eller emfatisk omskrivning): Det var guldet
som Carolina Klüft tog. Den vanliga satstypen med ett formellt subjekt ”det” vid sidan av det
egentliga subjektet, finns i presenteringskonstruktionen, t.ex. Det ligger en bok på bordet.
12. Direkt och indirekt anföring
I direkt tal återger sägesatsen vad någon sagt eller tänkt: Han tänkte: ”Jag kan lika gärna läsa den
här boken i morgon.” Indirekt anföring är ett referat av det sagda eller tänkta. Det innebär att
pronomen, rums, och tidsuttryck bör bytas, likaså verbets tempus: Han tänkte att han lika gärna
kunde läsa den där boken följande dag.”. En mellanform, s.k. inlevande framställning, är vanlig:
”Den här boken kunde han lika gärna läsa imorgon”.
4
