Svensk Förening för Transfusionsmedicin Version 1.3. KAP 14

Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
KAP 14.
TRANSFUSIONSÖVERFÖRD SMITTA
Revision av kap 14, version 1.2. utgiven 2001-02-21
Version Datum
Avsnitt
1.3.
2002-02-01 Hela kapitlet
12, syfilis
13, malaria
18.2, vCJD
21.4 och 26
Referenser
Ändringar
Ansvarig
Indelning i numrerade avsnitt
BE
Ny text efter ”Inkubationstid:”
BE
Två nya internetadresser (Smittskyddsinstitutet och WHO) BE
Svensk plasmafraktionerare (Biovitrum AB) inför 2002-04- BE
01 exklusion av givare som vistats >6 mån. i Storbritannien
Under åren 1980-1996
Svensk plasmafraktionerare (Biovitrum AB) införde test av BE
HIV-RNA 2001-01-01
Internetadress till WHO:s skrift “International Travel and
BE
Health”
Förslag till ändringar för nästa revision senast:
2003-01-10 till [email protected]
kap14-v1r3-2002.doc
1(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
sid
1. ÖVERFÖRING AV SMITTÄMNEN. Allmän introduktion
4
2. MÖJLIGHETER ATT UNDVIKA SMITTÖVERFÖRING med blodkomponenter
4
2.1.
2.2.
2.3.
2.4.
Information
Hälsodeklaration
Intervju
Avstängning vid ökad risk för blodsmitta eller efter utlandsvistelse,
permanent eller tidsbegränsad
2.5. Sållningstester på förekomst av smittämnen samt åtgärder om
sållningstest utfaller reaktivt och om bekräftande test blir positivt
2.6. Utredning av misstänkt transfusionsöverförd sjukdom
5
5
5
5
5
6
3. Hepatit A
7
4. Hepatit B
8
5. Hepatit C
9
6. Hepatit D, Hepatit E, Övriga hepatiter
10
7. HIV- infektion (HIV-1, HIV-2)
11
8. HTLV-infektion
12
9. CMV-infektion
13
10. EBV-infektion, Andra herpesvirus
14
11. Parvovirus B19
14
12. Syfilis
15
13. Malaria
16
14. Chagas sjukdom
18
15. Toxoplasmos
19
16. Visceral leishmaniasis (kala-azar)
20
17. Babesios
20
kap14-v1r3-2002.doc
2(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
18. Exempel på ANDRA SJUKDOMAR som i sällsynta fall kan eller eventuellt kan överföras
vid transfusion
18.1. Creutzfeldt-Jacobs sjukdom (CJD)
18.2. Variant Creutzfeldt-Jacobs sjukdom (vCJD)
18.3. Brucellos
18.4. Yersinia enterocolitica
18.5 Borrelios
21
22
23
23
24
19. MIKROBIELL KONTAMINATION AV BLODKOMPONENTER
25
20. MINIMIKRAV och allmänna synpunkter på sållningstest för blodsmitta
26
21. METODER
21.1.
21.2.
21.3.
21.4.
ELISA
RIBA
Western blotting
Påvisande av nukleinsyra
28
28
28
29
22. FÖRSLAG TILL FLÖDESSCHEMA för test av HBsAg, anti-HIV och anti-HCV
30
23. FÖRSLAG TILL FLÖDESSCHEMA för test av anti-HTLV I+II
31
24. FÖRSLAG TILL UTREDNINGSGÅNG vid HCV/HIV-RNA reaktiv
blod/plasmagivning
32
25. FÖRSLAG TILL UTREDNING av misstänkt transfusionsöverförd infektion
33
26. INFÖRANDE AV OLIKA SÅLLNINGSTEST samt TEST AV NUKLEINSYRA
i samband med nyanmälan och vid varje tappningstillfälle
35
REFERENSER
36
kap14-v1r3-2002.doc
3(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
1.
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
ÖVERFÖRING AV SMITTÄMNEN.
1.1. Allmän introduktion.
1.1.1. En till synes frisk blodgivare kan vara bärare av smittämne som efter transfusion och viss
inkubationstid kan ge sjukdom hos mottagaren. Smitta kan i princip överföras vid alla
infektioner där smittämnet förekommer i blod. Om mottagaren blir infekterad eller inte beror
på mottagligheten, tillförd dos och smittämnets förmåga att överleva i lagrade
blodkomponenter.
1.1.2. Eftersom det epidemiologiska läget varierar i olika delar av världen, innebär detta att risken
för överföring av viss smitta med transfusionsblod är högst olika i olika länder. Globalt sett är
det framför allt följande infektioner som överförs med transfusionsblod: hepatit, malaria,
HIV-infektion och Chagas sjukdom.
1.1.3. Risken för transfusionsöverförd smitta är jämförelsevis mycket liten i Sverige på grund av vår
för närvarande gynnsamma epidemiologiska situation. Men det är viktigt att tänka på att vissa
smittämnen som vi är ovana vid på våra breddgrader kan överföras med blod som tappats från
personer som bott länge i utomeuropeiska länder eller varit på besök där. Efter fem år kan
dock personer från vissa riskområden accepteras som blodgivare efter ansvarig läkares
bedömning. Vid urvalet beaktar man varifrån de kommer, hur lång tid som gått sedan de
lämnat området ifråga samt om de utsatt sig för ökad risk för blodburen smitta, t. ex. genom
återbesök i sådant område eller genom sexuellt umgänge med person från område där risk för
sådan smitta är hög.
1.1.4. En noggrann och saklig information måste ges till personer som ej accepteras som blodgivare.
Detta är en fråga som måste handläggas med takt och finkänslighet, gärna efter utvidgad
anamnes. Blodcentralen får inte ge uppfattningen att man diskriminerar etniska grupper i det
svenska samhället. Personer som inte accepteras för blodgivning ska erhålla information om
varför. Exempel på aktuellt informationsmaterial kan erhållas från Svensk Förening för
Transfusionsmedicin (SFTM), t. ex. via föreningens hemsida:
www.svls.se/sektioner/tr/kontakt.htm
2.
MÖJLIGHETER ATT UNDVIKA SMITTÖVERFÖRING VIA
BLODKOMPONENTER
De möjligheter som står blodcentralerna till buds för att undvika överföring av smitta är:
- Information om blodsmitta och riskbeteende - skriftlig och gärna även muntlig, se pkt 2.1.
- Ett väl utformat frågeformulär (”hälsodeklaration”) för att inhämta relevanta
upplysningar från givaren om hälsotillstånd och eventuella smittrisktillfällen, se pkt 2.2.
- Personlig intervju, se pkt 2.3.
- Permanent eller tillfällig avstängning av person, som utsätter sig eller blivit utsatt
för risk för blodsmitta, se pkt 2.4.
- Sållningstest (screening) för att påvisa eventuell förekomst av smittämnen, se pkt 2.5.
- Utredning av vissa smittsamma sjukdomar hos mottagare av blodkomponenter för att
spåra och avstänga smittkällan, se pkt 2.6.
- Övriga åtgärder, exempelvis strikta indikationer för transfusion, egenblodgivning,
noggrann aseptik vid blodtappning och hantering av blodkomponenter, bakteriell
odling på blodkomponenter (framförallt trombocytpreparationer), virusinaktivering
(t.ex. av plasma med S/D-metod eller med metylenblått-ljusbehandling).
kap14-v1r3-2002.doc
4(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
2.1. Information
Lättillgänglig, skriftlig information angående blodsmitta ska finnas på alla blodcentraler. Betydelsen
av riskbeteende och den fara det utgör för mottagaren om givaren inte ger en sanningsenlig
hälsodeklaration måste klart framgå av blodcentralens information. Det ska framgå att personer med
riskbeteende självmant ska avstå från blodgivning och att detta kan ske utan att man specifikt
behöver motivera sig. Exempel på aktuellt informationsmaterial (om riskbeteende m.m.) kan erhållas
från SFTM.
Det förekommer att personer som utsatt sig för risk för blodsmitta anmäler sig som blodgivare för att
få HIV-test utförd på ett smidigt och diskret sätt. Man måste på allt sätt uppmana dessa att istället
vända sig till andra mottagningar. Av informationsmaterialet bör framgå vart man i sådana fall ska
vända sig för att få en HIV-test gjord, exempelvis till sin vårdcentral eller infektions/STD-mottagning
för gratis och, om så önskas, anonym testning.
2.2. Hälsodeklaration
Med hjälp av ett frågeformulär utformat så att det täcker alla väsentliga sjukdomar och risker ska
varje givare avge en hälsodeklaration. Man bör förvissa sig om att givaren förstått innebörden av
hälsodeklarationen. Vid minsta tvivel bör man utvidga anamnesen under samtal med givaren. De
flesta infektionssjukdomar föranleder avstängning intill dess hälsotillståndet normaliserats.
Avstängningstiden är i de flesta fall = sjukskrivningstiden + eventuellt någon - några veckor, se
kapitel 2.
På frågeformuläret ska blodgivaren intyga att hälsodeklarationen är sann och att han eller hon har
tagit del av blodcentralens information om blodsmitta, veterligen inte utsatts för risk för smitta och
inte har eller har haft riskbeteende.
2.3. Intervju
Avsikten med en intervju kan vara att bringa klarhet i uppgifter som givits i hälsodeklarationen.
Minst lika viktigt är att förvissa sig om att den tilltänkte givaren förstått frågorna, t ex vad
’riskbeteende’ innebär. Alla intervjuer angående hälsotillstånd/riskbeteende ska ske på ett
konfidentiellt sätt.
2.4. Avstängning vid ökad risk för blodsmitta
Av blodcentralens information ska klart framgå när risk för blodsmitta föreligger och när avstängning
gäller.
Permanent eller tidsbegränsad avstängning: Se kapitel 2 och Socialstyrelsens författning.
Regler för avstängning efter utlandsvistelse: Se kapitel 2 och Socialstyrelsens författning.
2.5. Sållningstester på förekomst av smittämnen
Sållningstester på förekomst av olika smittämnen har införts successivt (se avsnitt 26). Resultat av
blodgivartestning i Sverige redovisas årligen i ”Kartläggning av Sveriges blodförsörjning”, som utges
av Socialstyrelsen i samarbete med SFTM.
Enligt Socialstyrelsens föreskrifter ska samtliga givare och givningar undersökas på förekomst av
HBsAg, anti-HIV-1+2 samt anti-HCV. Sållningstest på förekomst av antikroppar mot syfilisrelaterat
antigen samt anti-HBc och anti-HTLV I+II ska utföras vid nyanmälan. Det är möjligt att fler
undersökningar blir obligatoriska om epidemiologiska förhållanden visar att behov finns.
kap14-v1r3-2002.doc
5(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
2.5.1. Åtgärder om sållningstest är reaktivt
Resultatet av de obligatoriska sållningstesterna ska avvaktas och vara utan anmärkning innan
blodkomponenterna får användas. Undantag får göras i akuta fall, om starka medicinska skäl
finns för användning av färskberedda komponenter. Blodgivaren ska i så fall ha testats och
befunnits vara utan anmärkning i sållningstest under de senaste 4 veckorna. Blodcentralens
läkare ska då informera behandlande läkare om detta förhållande. Om sållningstest på aktuell
blodtappning utfaller med upprepad reaktivitet ska blodcentralens läkare vidtaga lämpliga
åtgärder.
Om sållningstest utfaller med upprepad reaktivitet ska blodkomponenterna från aktuell
blodtappning kasseras och blodprovet undersökas med bekräftande test. Förslag till
flödesschema för utredningsgången, se avsnitt 22 och 23.
Vid misstänkt falskt reaktivt utslag i sållningstest kan kontroll ske i samband med nästa
blodtappning.
Om separat kontroll bedöms nödvändig ska givaren meddelas detta på ett skonsamt sätt. I vissa
fall kan detta ske per brev eller telefon, i andra fall vid personligt samtal med givaren.
Misstanke på t.ex. hepatit kan delges per telefon medan misstanke på HIV-smitta bör meddelas
av läkare som har erfarenhet av HIV-smittade patienter (se även SOSFS 1986:11). Varje
blodcentral bör ha fastlagda rutiner för sådana situationer.
2.5.2. Åtgärder vid positivt utfall i bekräftande test
Vid positivt utfall i bekräftande test (för HBsAg, anti-HIV, -HCV, -HTLV, syfilis) ansvarar
läkare vid blodcentralen för att anmälan enligt smittskyddslagen (1988:1472) lämnas och att
fortsatt uppföljning och omhändertagande av blodgivaren görs.
Om en blodgivare visas vara smittsam och det kan antas att givaren varit smittsam vid tidigare
blodtappningstillfälle(n), ska läkaren ansvara för att blodkomponenterna spåras samt att
a) blodkomponenter i lager återkallas och förstörs (ev. först efter kompletterande testning av
blodkomponenten)
b) mottagare spåras och uppgifter om mottagare och transfusionstillfälle lämnas till
smittskyddsläkaren
c) om blodkomponenter har levererats som råvara för läkemedelstillverkning informera
läkemedelsföretaget och Läkemedelsverket om levererade blodkomponenter och testresultat (jfr
Läkemedelsverkets allmänna råd om god tillverkningssed för blod- och plasmaferescentralers
framställning av blodkomponenter som används som råvara för läkemedelstillverkning (LVFS
1997:7)).
2.6. Utredning av misstänkt transfusionsöverförd sjukdom
Vid misstanke om smitta via blodkomponenter ska blodcentralen meddelas. De inblandade
givarna ska om möjligt spåras och kontrolleras för att klarlägga smittvägen. Se även avsnitt 25:
”Förslag till Utredning av misstänkt transfusionsöverförd infektion”
kap14-v1r3-2002.doc
6(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
3.
HEPATIT A
3.1.
Smittämne
Hepatit A virus, HAV, är ett RNA-virus tillhörande familjen Picornavirus dit även enterovirus
hör. Fekal-oral smittväg dominerar. Överföring via inokulation eller blodtransfusion kan ske
men är ovanlig. HAV saknar lipidhölje och förstörs därför inte av alla
virusinaktiveringsprocedurer för plasma.
Viabilitet under lagring: Smittämnet överlever lagring i samtliga blodkomponenter. Smitta har
även överförts med vissa batcher av faktor VIII-koncentrat.
Bärarskap: Viremitiden är mycket kort, 7 - 10 dagar. En smittad person utsöndrar virus med
feces under längre period. Kroniskt bärarskap av HAV finns inte beskrivet.
Inkubationstid: 2-6 veckor.
3.2.
Risk för PTH-A (Post Transfusions Hepatit A)
Extremt liten. Ett fåtal fall finns beskrivna. Risken är liten eftersom viremitiden är
kort.
3.3.
Mottagarens försvar
Frekvensen personer med anti-HAV ökar med stigande ålder. HAV är dock inte längre så spritt
i vårt land tack vare den förbättrade hygieniska standarden.
3.4. Regler för blodtappning
Personer som haft Hepatit A accepteras för givning tidigast 6 månader efter utläkning av
sjukdomen.
kap14-v1r3-2002.doc
7(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
4.
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
HEPATIT B
4.1. Smittämne
Hepatit B virus, HBV, är ett DNA-virus. HBV finns i blod och i vissa andra kroppsvätskor.
Smittöverföringen sker vanligen vid sexuell kontakt eller via kontaminerade injektionssprutor
vid användning av narkotika, anabola steroider eller annat preparat utanför ramen för legal
förskrivning. Smittöverföring har även beskrivits vid nasal användning av narkotika, där
särskilt instrument använts.
Viabilitet: Överlever lagring i samtliga blodkomponenter. Vid behandling med fraktionerade
plasmaprodukter finns i stort sett ingen risk för HBV-infektion.
Bärarskap: Efter akut HBV-infektion blir 5-10% kroniska bärare av smittämnet. Infektion tidigt
i livet är ofta asymptomatisk och medför större risk för kroniskt bärarskap. I samband med
nyanmälan till blodtappning upptäcks sådant kroniskt bärarskap i en frekvens av 0.03 - 0.07% i
Sverige.
Inkubationstid: 2-6 månader, kan vara kortare vid transfusionsöverförd smitta.
4.2. Risk för PTH-B (Post Transfusions Hepatit B)
Mycket liten sedan blodgivartestning infördes i Sverige i början av 70-talet. Fortfarande
rapporteras dock enstaka misstänkta fall varje år. I vissa fall kan dessa hänföras till "low level
carriers" bland blodgivarna. Vanligare är troligen annan nosokomial smitta.
4.3. Mottagarens försvar
C:a 5% i en svensk normalbefolkning har anti-HBs.
4.4. Regler för blodtappning
Se kapitel 2.
Allt blod som tappas ska testas på förekomst av HBsAg och vara utan anmärkning.
Undersökning på förekomst av anti-HBc ska utföras vid nyanmälan. Testet kan påvisa smitta
hos en person i tidig konvalescens och även hos en person med muterat hepatit B antigen,
vilket inte alltid reagerar i HBsAg testet. De flesta länder i Europa testar inte på anti-HBc.
Person som genomgått HBV-infektion eller som är positiv för HBsAg får inte accepteras för
blodtappning. En person som har anti-HBc men saknar påvisbart HBsAg kan accepteras för
tappning avseende plasma för fraktionering, under förutsättning att även anti-HBs påvisas i titer
>100 IE/L och om inga indikationer på riskbeteende föreligger. En person som haft eller kan
misstänkas ha haft nära kontakt med HBV accepteras som blodgivare först 6 månader efter sista
tänkbara smittotillfället. Detta gäller t ex personer som fått blodtransfusion, haft sexuell kontakt
eller hushållskontakt med HBV-smittade, blivit tatuerade eller akupunkterade under tveksamma
hygieniska förhållanden eller sjukvårdspersonal som skadat sig på material med känd eller
misstänkt HBV-smitta.
kap14-v1r3-2002.doc
8(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
5.
5.1.
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
HEPATIT C
Smittämne
Hepatit C virus, HCV, är ett RNA-virus och tillhör gruppen Toga-virus. Smittöverföringen sker
vanligen med kontaminerade injektionssprutor (narkotikamissbrukare). Sexuell smitta har
beskrivits men är ovanlig.
Viabilitet: HCV överlever vid lagring i samtliga blodkomponenter. Det finns i stort sett ingen
risk för HCV-infektion vid behandling med fraktionerade plasmaprodukter.
Bärarskap: HCV-infekterade personer kan vara bärare av virus mycket länge. S-ALAT-nivån
genomgår ofta svängningar. Vid tidig HCV smitta fluktuerar också titern av anti-HCV, vid
kronisk infektion bibehålls anti-HCV under lång tid. Smittämnet förekommer oftast samtidigt
med anti-HCV i blodet, och kan påvisas med exempelvis PCR-teknik.
0,2 – 0,3% av nyanmälda blodgivare i Sverige är positiva i bekräftande test för
anti-HCV.
Inkubationstid: 6-8 veckor innan förhöjda leverenzymvärden kan påvisas. Fönsterperioden, dvs
tiden från smittotillfälle till dess att antikroppar kan påvisas, är med 3:e generationens antiHCV test 26-117 dygn (i genomsnitt 64 dygn). Tillfällig avstängning efter misstänkt
smittotillfälle ska vara 6 månader.
5.2. Risk för PTH-C (Post Transfusionshepatit C)
Med nuvarande testning är risken för HCV-infektion mycket liten. Sedan 1992 har endast
enstaka fall av smittspridning dokumenterats från givare i inkubationsskede av Hepatit C, innan
antikroppstest blivit positiv. Troligen är annan nosokomial smitta mera vanligt förekommande.
5.3. Mottagarens försvar
Mottagligheten är stor.
5.4. Regler för blodtappning
Se kapitel 2.
Allt blod som tappas ska testas på förekomst av anti-HCV och vara utan anmärkning.
Person som genomgått HCV-infektion får inte accepteras som blodgivare. En person som haft
eller kan misstänkas ha haft nära kontakt med HCV accepteras som blodgivare först 6 månader
efter sista tänkbara smittotillfället. Detta gäller t ex personer som fått blodtransfusion, haft
sexuellt umgänge med misstänkt smittad person, blivit tatuerade eller behandlats med
akupunktur under tveksamma hygieniska förhållanden eller sjukvårdspersonal som skadat sig på
material med känd eller misstänkt HCV-smitta.
kap14-v1r3-2002.doc
9(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
6.1. HEPATIT D
Hepatit D virus, HDV (delta-virus), är ett RNA-virus. HDV är ett defekt virus och kan endast
infektera personer som samtidigt är infekterade med HBV, vilket fungerar som hjälpvirus.
Hepatit D är ovanlig i Sverige (1999 totalt 9 rapporterade fall). Testning för HBsAg minskar
men eliminerar ej fullständigt risken.
6.2.
HEPATIT E
Hepatit E virus, HEV, är ett RNA-virus. Smittöverföring sker fekalt/oralt som för HAV. HEV är
ovanligt i Sverige (1999 totalt 3 rapporterade fall).
6.2.1. Regler för blodtappning
Personer som haft Hepatit E accepteras för givning tidigast 6 månader efter utläkning
av sjukdomen.
6.3. ÖVRIGA HEPATITER (non A - non E)
Diagnosen nonA - nonE-hepatit ställs numera sällan och endast då andra kända infektiösa
orsaker till hepatit uteslutits (HAV, HBV, HCV, HEV, CMV, EBV).
HGV är ett flavi-virus som rätteligen bör benämnas GBV-C (efter patienten hos vilken det
påvisades) eftersom det ännu är osäkert huruvida det är ett hepatitvirus. Virus kan påvisas hos
1.5 - 2% av friska blodgivare, men signifikansen är ännu oklar. Blodgivartestning är för
närvarande ej aktuell.
TTV är ett DNA virus, som förekommer i hög frekvens bland blodgivare i Japan, där det också
först isolerades 1997. Prevalensen är 1-4% bland blodgivare i USA, England och Sverige.
Liksom för GBV-C är betydelsen oklar.
kap14-v1r3-2002.doc
10(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
7.
7.1.
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
HIV-INFEKTION
Smittämnen
Humant immunbristvirus, HIV, är retrovirus. Två varianter, HIV-1 och HIV-2, är för
närvarande kända. Smittöverföring sker vid samlag och vid injektion eller transfusion av
infekterat blod samt från mor till nyfött barn. HIV-2 förekommer speciellt i Västafrika.
Viabilitet: Okänsligt för lagring, samtliga blodkomponenter smittsamma. Smittämnet är dock
känsligt för alkohol- och värmebehandling. Fraktionerade plasmaprodukter är numera ej
smittsamma.
Bärarskap: Asymptomatiskt bärarskap kan vara mycket långt (10-20 år?)
Inkubationstid: Efter 1-2 veckor får 10-30% av de smittade symptomatisk primärinfektion med
feber, halsont, svullna lymfkörtlar, exantem. Symptomen kvarstår 1 - 2 veckor. Symptom på aids
(opportunistiska infektioner på grund av dåligt fungerande immunförsvar, neurologiska
symptom, malignitet) kan komma efter 1-20 år. Fönsterperioden, dvs tiden från det man börjar
bli smittsam med sitt blod till serokonversion (anti-HIV kan påvisas med Elisa) är i regel 6-36
dygn (i genomsnitt 22 dygn). I undantagsfall dröjer serokonversion upp till 6 månader efter
smittotillfället. HIV-1 och HIV-2 ger samma symptom.
7.2. Risk
Sedan anti-HIV-1 testning infördes 1985 föreligger praktiskt taget ingen risk, dock med det
undantaget att en smittad person kan lämna blod i seronegativ fas. Denna risk bedöms som
mycket liten i Sverige. Hittills finns inget känt fall av transfusionsöverförd smitta sedan testning
infördes.
7.3. Mottagarens försvar
Samtliga patienter som fått blodkomponenter från HIV-positiva blodgivare smittas.
7.4. Regler för blodtappning
Personer med riskbeteende (se kapitel 2) får inte accepteras för blodtappning.
Allt blod som tappas ska testas på förekomst av anti-HIV och vara utan anmärkning.
kap14-v1r3-2002.doc
11(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
8.
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
HTLV-INFEKTION
8.1. Smittämne
HTLV, Humant T-lymfotropt virus, är retrovirus. HTLV-I finns framförallt i södra Japan och
Mellanamerika (speciellt Karibiska övärlden). I Europa är prevalensen bland blodgivare 1 - 30
per 100 000. Även HTLV-II har påvisats i Sverige hos personer som injicerat narkotika. Virus
överförs med cellinnehållande blodkomponenter, med bröstmjölk, vid samlag och via
infekterade injektionssprutor.
HTLV-I har vistas kunna ge upphov till adult T-cellsleukemi/lymfom (speciellt i Japan) samt
progressiv myelopati/tropisk spastisk parapares (speciellt i Karibiska övärlden). Endast 1 - 5%
av HTLV-I-infekterade personer utvecklar någonsin sjukdom. Insjuknande i leukemi kan dröja
20 - 40 år. Transfusionsöverförd HTLV-I-smitta har hittills ej givit upphov till leukemi. Ett
fåtal fall av myelopati redan några månader efter transfusion har dock beskrivits.
HTLV-II har i enstaka fall påvisats hos patienter med hårcellsleukemi och i sällsynta fall vid
progressiv myelopati. Serokonversion efter transfusion med HTLV-II-infekterat blod har
beskrivits, men hittills ej fall med sjukdomssymptom.
Viabilitet: Virus överförs med största sannolikhet endast med leukocytinnehållande
blodkomponenter. Risken för smitta är störst med blod som är mindre än 2 veckor gammalt.
Inget fall finns hittills beskrivet där smittöverföring skett med fraktionerade plasmaprodukter.
Bärarskap: Sannolikt livslångt.
Serokonversion: I en svensk undersökning spårade man upp och testade mottagare av
transfusionsblod från givare som sedermera visat sig infekterade med HTLV-I. Mindre än 10%
(3 av 35) mottagare hade smittats. Serokonversion sker i regel inom 20 - 90 dagar. Vid sexuellt
överförd smitta kan det ta betydligt längre tid.
8.2. Regler för blodtappning
En person med känd/misstänkt HTLV-infektion får ej accepteras för blodtappning. Sållningstest
ska göras vid nyanmälan. Se flödesschema avsnitt 23.
kap14-v1r3-2002.doc
12(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
9.
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
CMV-INFEKTION
9.1. Smittämne
Cytomegalovirus, CMV, är ett herpesvirus. Liksom andra herpesvirus kan CMV ligga latent
med samtidig förekomst av antikroppar. Aktivering kan ske vid maligna sjukdomar och vid
immunosuppressiv behandling. CMV är vida spritt. Infektion sker ofta tidigt i livet. Virus har
isolerats från saliv, urin, bröstmjölk, cervixsekret, semen och leukocyter.
Viabilitet: Vid blodtransfusion överförs CMV främst med leukocyterna i
blodkomponenter.
Bärarskap:Vid symptomgivande infektion påvisas viremi under några dagar upp till 3 veckor. I
Sverige har ca 70% av blodgivarna anti-CMV och virus finns efter den primära infektionen
latent i blodet, sannolikt framförallt i monocyter och T-lymfocyter.
Inkubationstid: 2 - 10 veckor, vanligen dock 4 - 8 veckor. Smittämnet ger inga till måttliga
förkylningssymtom dominerade av feber hos personer med normalt immunförsvar. Ibland ses
dock en mononukleosliknande sjukdom eller hepatit.
9.2. Risk
Virus överförs i latent form, varefter aktivering kan ske. De kliniska symptomen är oftast
beskedliga utom då det gäller patienter med nedsatt immunförsvar. Dessa patienter kan få
mycket allvarliga, till och med livshotande symptom med pneumonit, hepatit, retinit eller
gastroenterit. CMV-infektion under graviditet hos CMV-negativ kvinna kan medföra allvarlig
fosterskada.
9.3. Mottagarens försvar
Ca 70% av mottagarna har antikroppar mot CMV. Frekvensen är lägre hos ungdomar och ökar
med stigande ålder. En person som har anti-CMV kan i vissa fall reinfekteras av en annan CMVstam.
9.4. Prevention
Till patienter med risk för svår CMV-sjukdom (kandidater för allogen stamcells-transplantation,
i neonatalperioden m.fl.) anses det indicerat med blodkomponenter innehållande <106
leukocyter/enhet.
kap14-v1r3-2002.doc
13(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
10.
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
EBV-INFEKTION
10.1. Smittämne
Epstein-Barr virus, EBV, är ett herpesvirus. Infektion sker ofta tidigt i livet och ger då inga
symptom. Viruset kan dock ge feber, förstorade lymfkörtlar och membranös tonsillit
(körtelfeber, mononukleos, "kissing disease") och även splenomegali och leverpåverkan.
Smittöverföring sker via EBV i saliv och har även visats kunna ske med blodtransfusion.
Inkubationstid: 4 - 7 veckor.
10.2. Risk
Mycket liten.
10.3. Mottagarens försvar
Immuniteten hög, >90% av den vuxna befolkningen i Sverige har antikroppar.
10.4. Regler för blodtappning
Givare som haft mononukleos accepteras först 6 månader efter utläkning.
10.5. ANDRA HERPESVIRUS
Transfusionsöverförd herpes simplex- eller varicella zoster-infektion har aldrig
beskrivits.
HHV-6 och HHV-8 har diskuterats som överförbara med transfusion.
11. PARVOVIRUS B19
Parvovirus B19 kan ge aplastisk kris hos patienter med hemolytisk anemi på grund av sin
specifika toxiska effekt på erytroblaster. Virus kan överföras med blod och med koncentrat av
koagulationsfaktor VIII. Parvovirus saknar liksom HAV lipidhölje och förstörs därför inte av
alla fraktioneringsprocedurer.
kap14-v1r3-2002.doc
14(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
12.
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
SYFILIS
12.1. Smittämne
Treponema pallidum är en spiroket.
Viabilitet: Överlever inte i transfusionsblod mer än 4-5 dygn vid 4oC. Kan överföras med
plasma men ej med fraktionerade plasmaprodukter.
Bärarskap: Smitta kan överföras från givare i seronegativ fas (antikroppar saknas), i primärt och
sekundärt stadium av sjukdomen.
Inkubationstid: Vid sexuell smitta utvecklas lokaliserad lymkörtelsvullnad och primärlesion
(schanker) efter 9-90 (medel 21) dagar. Progress från primärt till sekundärt sjukdomsstadium
sker efter 30-70 (medel 46) dagar. Sekundär syfilis kännetecknas av vävnads/systemengagemang samt symptom från hud och slemhinnor.
Serologisk sållningstest för syfilissmitta blir reaktiv 3-5 veckor efter smittotillfället.
12.2. Risk
Risken är liten eftersom incidensen av syfilis numera är mycket låg i Sverige och användningen
av färskblod liten. Därför har vissa länder, t ex Danmark, avskaffat testning av blodgivare.
Syfilis ökar dock i flera länder i Europa, även i vårt närområde.
12.3. Mottagarens försvar
Transfusionsöverförd syfilis-smitta kan behandlas med antibiotika.
12.4. Regler för blodtappning
Personer som haft syfilis kan accepteras tidigast 2 år efter avslutad adekvat behandling och
utläkning. Testning på förekomst av antikroppar mot syfilis är obligatoriskt endast vid
nyanmälan.
kap14-v1r3-2002.doc
15(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
13.
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
MALARIA
13.1. Smittämne
Malaria orsakas av en protozo av släktet Plasmodium. Flera olika arter finns. Smittöverföring
sker via infekterade erytrocyter och kan således ske med samtliga blodkomponenter som
innehåller erytrocyter. Elektronmikroskopiska studier har visat att även trombocyter kan
innehålla plasmodier. Smittöverföring förekommer ej med fraktionerade plasmaprodukter.
Viabilitet vid lagring: Plasmodierna håller sig viabla i transfusionsblod vid 4oC i 10-14 dygn,
upp till 21 dygn har beskrivits. Vid frysning av erytrocyter håller sig plasmodierna i åratal och
har kunnat överföra sjukdomen. Plasmodierna överlever inte alkoholfraktionering och värmebehandling.
Bärarskap: Smittad person kan vara symptomfri bärare mycket länge: Plasmodium malariae
flera decennier (som längst 46 år!) och övriga sällan mer än 3 år. Plasmodium falciparum
resulterar dock i allmänhet i sjukdom inom 3 månader.
Inkubationstid: varierar för de olika plasmodiearterna och med mängden överförda parasiter:
för Pl. falciparum i regel 8-13 dygn (max 29 dygn), för Pl. malariae (vilken är den vanligaste
vid transfusionsöverförd malaria) upp till 3,5 månader.
13.2. Risk
Endast ett transfusionsöverfört fall beskrivet i Sverige (1980, Pl. falciparum). Risken kan öka i
Sverige med ökande invandring och turism. I icke-endemiska regioner är incidensen av
transfusionsöverförd malaria under 0,2 fall per 1 miljon transfunderade enheter.
13.3. Mottagarens försvar
Dåligt. Patienter med sänkt immunförsvar kan få livshotande infektion.
13.4. Regler för blodtappning
Tappning av plasma för fraktionering kan medges utan nedanstående inskränkningar.
13.4.1. Långvarig vistelse i malariaområde
Personer som vistats i malariaområde under de första åren av sitt liv löper ökad risk att bli
symtomlösa bärare av malariaparasiten. Den som tillbringat mer än 3 sammanhängande år i
malariaendemiskt område accepteras för blodtappning tidigast 5 år efter det att hon/han
lämnat sådant område. Efter tillfälligt återbesök i malariaendemiskt område accepteras sådan
person för blodtappning tidigast 5 år efter att ha lämnat området.
13.4.2. Kortvarig vistelse i malariaområde
Den som varit på tillfälligt besök (kortare tid än 3 år) i malariaendemiskt område accepteras
inte för blodtappning under de närmast följande 6 månaderna efter hemkomsten.
kap14-v1r3-2002.doc
16(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
13.4.3.Den som haft oklar feberepisod under eller inom 6 månader efter vistelse i
malariaområde
Blodtappning tidigast efter 5 år.
13.4.4. Haft malaria
Får ej ge blod för transfusion.
Atlas och aktuell information om i vilka områden malaria förekommer bör finnas på varje
blodcentral. Se WHO:s information : ”International Travel and Health. Vaccination requirements and
health advice” eller VACC-GUIDEN.
Information kan även hämtas på Internet:
http://vaccination.medicallink.se
http://resfeber.passagen.se/resfeber/health/index.html
http://www.cdc.gov/travel
http://www.smittskyddsinstitutet.se
http://www.who.int/ith/english/country.htm
kap14-v1r3-2002.doc
17(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
14.
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
CHAGAS SJUKDOM (amerikansk trypanosomiasis)
14.1. Smittämne
Trypanosoma cruzi är en protozo och överförs till människa genom bett av skinnbaggar
("kissing bugs"). I Syd- och Centralamerika smittas många vid blodtransfusion. Parasiterna kan
även finnas i plasma.
Viabilitet: Trypanosomerna kan överleva i transfusionsblod i upp till 14 -21 dygn, dock anses
blod lagrat i mer än 10 dygn relativt säkert. Inget fall av Chagas sjukdom efter behandling med
fraktionerade plasmaprodukter finns beskrivet.
Bärarskap: Livslångt. I Chagasområdet har 15-20 miljoner människor antikroppar mot
Trypanosoma cruzi. Speciellt gäller detta dem som har vuxit upp på landsbygden eller i
storstädernas slumområden där skinnbaggar förekommer rikligt. Av antikroppspositiva har
60% parasitemi men inga symptom.
Frekvensen blodgivare med antikroppar är 5-7% i Argentina, Brasilien, Chile och Venezuela.
På landsbygden och i storstädernas slumområden kan den uppgå till 60% bland potentiella
blodgivare.
I Chagasområdet utförs blodgivartestning för antikroppar mot Trypanosoma cruzi på många
blodcentraler, på andra tillsätts gentianaviolett till transfusionsblodet för att eliminera
smittrisken. Man undviker att ge blod som är mindre än 10 dygn gammalt.
Inkubationstid: Vanligen 20-40 dagar (8-120 dagar). I vissa fall akut sjukdomsdebut med feber
som kan vara i 6-8 veckor, och som inte påverkas av antibiotika. Dock kommer symptom ofta
först efter många år i form av progredierande hjärtförstoring, hjärtinsufficiens, megaesophagus
och megacolon. Andra symptom är lymfadenopati, splenomegali, hepatomegali och exantem.
14.2. Risk
Oerhört liten i Sverige, anses mycket stor vid transfusion i Syd- och Centralamerika. I USA
finns oro för ökning p g a invandring från Sydamerika.
14.3. Mottagarens försvar
Saknas i vår del av världen. Diagnos skulle sannolikt bli mycket svår att ställa vid transfusionsöverförd Chagas sjukdom.
14.4. Regler för blodtappning
Personer som har påvisad smitta med Trypanosoma cruzi får ej accepteras som
blodgivare.
Personer som vistats sammanlagt mer än 3 år i område där Trypanosoma cruzi förekommer
eller som fått blodtransfusion i dessa områden accepteras inte som blodgivare. Dessa personer
kan dock lämna plasma till industriell fraktionering.
Internetadress med bl.a. karta över riskområden:
http://www.who.int/ctd/chagas/geo.htm
kap14-v1r3-2002.doc
18(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
15.
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
TOXOPLASMOS
15.1. Smittämne
Toxoplasma gondii är en protozo, för vilken katten huvudsakligen är värddjur. Smittämnet finns
i leukocyter och har isolerats från saliv, nässekret och feces och sprids vanligen genom nära
kontakt. Infektionen är i regel asymptomatisk men kan ge lätta mononukleos-liknande symtom
eller oklar lymfkörtelförstoring. Kongenital infektion kan ge skador på hjärna och ögon.
Viabilitet: Överlever 4-7 veckor vid lagring vid 40C .
Bärarskap: Smittan är vitt spridd. Seroprevalensen var 14% i en studie i Stockholm 1994.
Parasitemi förekommer dock i regel endast vid primär-infektionen eller efter aktivering vid
maligna blodsjukdomar eller immunosuppression.
15.2. Risk
Toxoplasmos har i enstaka fall överförts med leukocytkoncentrat från patienter med kronisk
myeloisk leukemi, vilka tidigare användes som givare av leukocytkoncentrat.
15.3. Mottagarens försvar
Ungefär en tredjedel av den vuxna befolkningen i Sverige har antikroppar mot Toxoplasma
gondii. Barn före skolåldern har sällan antikroppar.
Parasiten finns efter primärinfektion i cystor i vävnader såsom hjärta, hjärna och muskulatur
samt i lymfkörtlar. Aktivering kan ske vid maligna blodsjukdomar och vid immunosuppressiv
behandling.
Toxoplasmos är en av de s k opportunistiska infektioner som kan förekomma vid aids.
15.4. Regler för blodtappning
Personer som haft klinisk toxoplasmos accepteras som blodgivare tidigast 6 månader efter att
de har tillfrisknat.
kap14-v1r3-2002.doc
19(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
16.
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
VISCERAL LEISHMANIASIS (kala-azar)
16.1. Smittämne
Leishmania donovani är en protozo som förekommer speciellt i medelhavsländerna, Bangladesh, Indien, Kina, Östafrika, Iran och Irak, speciellt Basraområdet. Sjukdomen överförs av
fjärilsmyggan ("sand fly"). Smittämnet finns i mononukleära celler. Infektionen ger feber i
långsamma vågor, förstoring av lever, mjälte och lymfkörtlar samt anemi av hemolytisk typ.
16.2. Risk
Sjukdomen har i sällsynta fall överförts med blodtransfusion. Detta har skett även i Sverige vid
ett känt tillfälle då en frisk smittbärare överförde sjukdomen till två nyfödda barn (1963).
Blodgivaren var smittad vid turistbesök i Spanien och Italien.
16.3. Regler för blodtappning
Personer som har eller har haft visceral leishmaniasis accepteras inte som blodgivare.
17.
BABESIOS
17.1. Smittämne
En protozo som överförs av fästingar. I blodutstryk liknar smittämnet malaria. Förekommer
hos nötkreatur i sydöstra Sverige.
Bärarskap: Förekommer speciellt i New England. 4-5% av blodgivare i Massachusetts har
antikroppar.
17.2. Risk
Har i ett fåtal fall överförts från frisk smittbärare. Sjukdomen ger livshotande malarialiknande
symptom hos mjältextirperade och immunsupprimerade patienter.
17.3. Regler för blodtappning
Personer som har eller har haft babesios accepteras inte som blodgivare.
kap14-v1r3-2002.doc
20(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
18. EXEMPEL PÅ ANDRA SMITTSAMMA SJUKDOMAR SOM I SÄLLSYNTA FALL
KAN ELLER EVENTUELLT KAN ÖVERFÖRAS VID TRANSFUSION
18.1. CREUTZFELDT-JACOBS SJUKDOM (CJD)
18.1.1. Smittämne
Sjukdomen förorsakas av ett förändrat protein (prion), som efter en inkubationstid på flera år
ger progredierande neurologisk sjukdom med demensutveckling och dödligt förlopp.
18.1.2. Creutzfeldt-Jacobs sjukdom finns av tre olika former:
- sporadisk
- iatrogen
- familjär (ärftlig)
Sporadisk CJD har rapporterats från olika delar av världen med en incidens av 1 fall på 1 miljon
människor årligen.
Iatrogen CJD har drabbat ett fåtal patienter, som behandlats med tillväxthormon eller
gonadotropin berett från hypofysextrakt, dock ej i Sverige. 1986 upphävdes registreringen i
Sverige av tillväxthormon från hypofysextrakt, som då hade givits till 150 - 250 patienter.
CJD har även överförts vid transplantation av hård hjärnhinna (dura mater) och i ett par fall vid
transplantation av hornhinna.
Familjär CJD utgör endast 5-15% av det totala antalet fall, och har beskrivits i Slovakien, Israel
och Chile.
18.1.3. Risk
Inget fall av transfusionsöverförd CJD hos människa finns beskrivet någonstans i
världen.
18.1.4. Regler för blodtappning
Personer som behandlats med tillväxthormon eller andra hypofyshormoner av
humant ursprung ska inte accepteras som blodgivare. Detta gäller även personer som
fått transplantation av hård hjärnhinna eller hornhinna. Plasmafraktioneringsindustrin
tar inte emot plasma från givare som har eller har haft någon familjemedlem (mor- eller
farföräldrar, föräldrar, syskon och barn) med CJD.
kap14-v1r3-2002.doc
21(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
18.2. VARIANT CREUTZFELDT-JAKOBS SJUKDOM (vCJD)
18.2.1. Smittämne
Smittämnet för vCJD är ett förändrat prionprotein, och sjukdomen har sannolikt samma genes
som BSE (Bovine Spongiform Encephalopathy, ”galna kosjukan”). vCJD anses orsakas av
förtäring av köttprodukter från nötkreatur som har burit på det förändrade prionproteinet.
vCJD drabbar yngre personer och har ett mer utdraget förlopp än CJD. I Storbritannien har 84
personer avlidit i sjukdomen under perioden 1995 – 2000, varav 28 personer avled under år
2000. Fortfarande är således vCJD ovanligare än CJD, även i Storbritannien. I Irland har en
person drabbats av sjukdomen och i Frankrike tre. Det är i nuläget omöjligt att förutspå om
antalet fall i framtiden kommer att öka kraftigt eller stanna på nuvarande nivå. I Sverige har
inget fall av vCJD inträffat, inte heller något fall av BSE.
Om vCJD kan överföras vid blodtransfusion är fortfarande oklart. Vissa djurexperimentella
studier tyder på att så kan vara fallet. Vid försök där man har satt till prioner till blod, har
merparten av prionerna återfunnits i buffy-coat-fraktionen. Detta och andra studier tyder på att
merparten av prionerna, om de förekommer i blodet, är bundet till de vita blodkropparna.
18.2.2. Försiktighetsåtgärder
Som försiktighetsåtgärder har vissa länder och plasmaköpare infört ytterligare åtgärder för att
eventuellt kunna minska den teoretiska risken för transfusionsöverförd vCJD (exempelvis
generell användning av leukocytbefriade blodkomponenter, uteslutning av givare som vistats
sammanlagt >6 månader i Storbritannien under åren 1980-1996). Behovet av sådana åtgärder
i Sverige är f.n. under diskussion. Avstängning av givare som har vistats mer än 6 månader i
Storbritannien under perioden 1980 – 1996 bedöms inte vara någon meningsfull åtgärd från
epidemiologisk synpunkt, eftersom vi i Sverige under aktuell period har exponerats för
betydande mängder av brittiska nötköttsprodukter. Sannolikt är för Sverige allmän
leukocytdepletering av blodkomponenter en lämpligare försiktighetsåtgärd, även om den
sannolikt har en begränsad effekt för att minska den teoretiska risken för överföring av vCJD.
Även svensk plasmafraktionerare (Biovitrum AB) kommer dock från och med 2002-04-01
att utesluta givare med tidigare vistelse i Storbritannien enligt ovan.
kap14-v1r3-2002.doc
22(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
18.3.
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
BRUCELLOS (Febris undulans, Maltafeber)
18.3.1. Smittämne
Brucella melitensis eller B. abortus är bakterier. Överföring till människa sker vanligen med
opastöriserade mjölkprodukter (t ex från get eller får). Inkubationstiden kan vara flera
månader. Ger slängande feber, frossa, muskelsmärtor, förstoring av lever, mjälte och
lymfkörtlar.
18.3.2. Risk
Flera transfusionsöverförda fall finns beskrivna, dock inte i Sverige.
18.3.3. Regler för blodtappning
Personer som haft brucellos accepteras tidigast 2 år efter utläkning.
18.4. YERSINIA ENTEROCOLITICA
Yersinia enterocolitica är en gramnegativ endotoxinproducerande tarmbakterie som ger
enterocolit. Transfusionsöverförd infektion är sällsynt men ger allvarlig sjukdom med hög
mortalitet. Risken är störst med erytrocyter som förvarats mer än 25 dygn. Risken minskar
genom tidig leukocytreducering.
kap14-v1r3-2002.doc
23(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
18.5.
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
BORRELIOS (Lyme disease)
18.5.1. Smittämne
Borrelia burgdorferi är en spiroket som överförs med fästingar.
Viabilitet: Studier visar att spiroketen överlever i erytrocyter i upp till 60 dygn vid 4oC, i
färskfryst plasma (-18oC) i 45 dygn samt i trombocytprodukter (20-24oC) i 6 dygn. Spiroketen
är inte cellbunden utan kan påvisas i plasma.
Bärarskap: Bakteriemitiden är sannolikt kort och sammanfaller med tiden för symptom.
Inkubationstid: I regel 2-4 veckor efter fästingbettet utvecklar sig det s k primärstadiet i form
av erythema migrans (rodnad kring fästingbettet som förstoras medan centrum blir allt
blekare). Förutom erythem är influensaliknande symptom med trötthet, muskelvärk och
ledvärk vanliga i primärstadiet. Symptomen kan kvarstå från någon vecka till en månad.
C:a 15% av patienterna får ett sekundärstadium med neurologiska symptom 5-8 veckor efter
primärstadiet. Övriga symptom är artrit (ledinflammation) och ibland även hjärtpåverkan med
rytmrubbning (A-V-block).
Ett tredje stadium kan uppträda flera år efter fästingbettet och kännetecknas av hudinflammation (blåröd missfärgning). Så småningom kan kronisk ledsjukdom utveckla sig (ofta är
knälederna drabbade). Neuroborrelios förekommer både i akut och i sällsynta fall även i
kronisk form.
18.5.2. Risk
Inget fall av transfusionsöverförd borrelia finns beskrivet med ev undantag för två rapporter,
den ena från 1936 (6 fall i Kina), den andra från 1979 (ett fall i Zambia).
18.5.3. Mottagarens försvar
Det finns några rapporter där givaren möjligen lämnat blod i bakteriemisk fas men mottagarna
inte smittats.
18.5.4. Regler för blodtappning
Person med borrelia får inte lämna blod förrän efter antibiotikabehandling. Personen ska
dessutom vara helt symptomfri. Generell karens efter fästingbett är ej motiverad.
kap14-v1r3-2002.doc
24(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
19.
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
MIKROBIELL KONTAMINATION AV BLODKOMPONENTER
Bakterier och teoretiskt även andra mikroorganismer som finns på och i blodgivarens hud, på
tappningspersonalens händer eller på blodpåsarnas utsida kan, framförallt vid venpunktion,
medfölja blodströmmen och kontaminera påsens innehåll. Vid förvaring finns risk att
mikroorganismerna växer ut i sådant antal att de kan ge upphov till sepsis och allvarliga toxiska
effekter hos mottagaren.
19.1. Risk
Risken för livshotande transfusionsassocierad sepsis är störst vid trombocyttransfusion och har
uppskattats till 1 på 50.000 transfusioner. Detta förklaras av att lagringstemperaturen (20-24oC)
medför större risk för bakterietillväxt. Orsakande bakterier är främst grampositiva kocker från
hudfloran. Vid erytrocyttransfusion anges motsvarande risk till 10 ggr lägre eller 1:500.000.
Orsakande bakterier är här s.k. psykrofila eller ”köldälskande” bakterier (ofta gramnegativa
stavar som pseudomonas eller yersinia). På grund av endotoxinproduktion erhålls ofta
dramatiska symptom (septisk chock). I statistik från Frankrike och USA från 1990-talet anges
transfusionsassocierad sepsis som den vanligaste respektive näst vanligaste orsaken till dödligt
förlöpande transfusionskomplikationer.
19.2. Regler för blodtappning samt prevention
Det är nödvändigt att noggranna skriftliga hygienföreskrifter för huddesinfektion före venpunktion, för blodkomponentframställning och för rengöring av lokaler, arbetsytor,
förvaringsutrymmen och utrustning finns och åtföljs. Trombocytpreparationer som ges till en
blodmottagare senare än 5 dygn efter blodtappningen ska ha kontrollerats sakna påvisbar
bakterieväxt.
Det har visats att kontaminerande bakterier oftast medföljer de första millilitrarna in i blodpåsen
efter venpunktion av givaren. Nya blodpåsar har därför börjat dyka upp på marknaden, där
första blodportionen efter venpunktion leds bort till separat liten provtagningspåse, som kan
användas för obligatoriska rutintester.
kap14-v1r3-2002.doc
25(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
20. MINIMIKRAV OCH ALLMÄNNA SYNPUNKTER PÅ SÅLLNINGSTEST FÖR
BLODSMITTA
20.1. Allmänt.
Sållningstest för blodsmitta är laboratorieundersökningar av blodprov, tagna vid nyanmälan och
vid varje blodtappning, som används för att indikera förekomst av blodsmitta. När sållningstest
visar upprepad reaktivitet för ett blodprov, ska laboratorieundersökningar som bekräftar eller
motsäger förekomst av blodsmitta utföras (bekräftande test), se flödesscheman avsnitt 22 och
23.
Metoder med hög känslighet och specificitet ska användas vid sållningstest för markörer på
blodsmitta. Av säkerhetsskäl och för att undvika tekniska problem bör utförandet begränsas till
ett fåtal personer. Undersökningen bör ej ta längre tid än att en blodenhet ska kunna undersökas
och resultat erhållas samma dag som den tappas. Metoden ska kunna automatiseras.
20.2. Sensitivitet och specificitet
Sensitiviteten, d v s känsligheten ska vara hög. Det är svårt att konstruera ett test som förenar
hög sensitivitet och specificitet. Om sensitiviteten är hög, riskerar man ett ökande antal falskt
positiva reaktioner. Man kan öka sensitiviteten på specificitetens bekostnad om det är möjligt
att med andra test bekräfta att en reaktion är sant positiv.
Sensitiviteten avhänger i första hand av testmetoden. De flesta sållningstest för smittämnen
bygger på någon typ av immunologisk reaktion. Numera används huvudsakligen enzymatisk
metodik (ELISA). Flockulationsmetodik och (passiv) (hem)agglutination har viss användning.
För komplettering används t. ex. RIBA (recombinant immunoblot assay), western blotting
och/eller PCR (polymerase chain reaction).
Smittämnet påvisas direkt som antigen eller nukleinsyra eller indirekt som antikroppar mot
smittämnet. Exempel på antigenpåvisning är test för HBsAg, där man använder mono- eller
polyklonala antikroppar, vilka ger en hög sensitivitet och specificitet. Vid test för anti-HIV och
anti-HCV påvisar man antikroppar mot antigen på HIV respektive HCV. Godkända test har
hög sensitivitet. Frekvensen falskt positiva reaktioner varierar, men ligger hos de flesta
kommersiella testkit under 0,1%. Anti-HBc med ELISA är fortfarande behäftad med
besvärande många falskt positiva reaktioner.
Exempel på antikroppspåvisning med flockulationsmetod är syfilistest av typ VDRL (Veneral
Disease Research Laboratory test) eller RPR (Rapid Plasma Reagin) där man använder ett
syntetiskt antigen. Dessa test visar inte samma höga specificitet som t. ex. HBsAg-påvisning.
20.3. Krav på utförande
20.3.1.Reagenser för att påvisa och bekräfta markörer för HBV, HCV, HIV 1+2 och HTLV I+II ska
uppfylla gällande bestämmelser (SOSFS 1999:24). Endast metoder som rekommenderas av
Smittskyddsinstitutet eller annan expertmyndighet inom den Europeiska gemenskapen bör
användas.
20.3.2.Beroende på lokala förhållanden utför en del blodcentraler själva sina sållningstest, men i
flertalet fall utförs testerna på mikrobiologisk eller virologisk avdelning. Om testningen utförs
på blodcentral ska specialist i klinisk virologi finnas tillgänglig som konsult (SOSFS 1988:15)
kap14-v1r3-2002.doc
26(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
20.3.3. Om annat laboratorium än blodcentralens anlitas för sållningstesterna ska ett skriftligt
kontrakt tecknas mellan blodcentralen och laboratoriet. I kontraktet ska parternas rättigheter
och skyldigheter klart fastställas. Blodcentralen ska bedöma laboratoriets kompetens, att det
har ett fungerande kvalitetssystem inklusive extern kvalitetskontroll, att föreskrifter för
analysernas utförande finns samt att svarsrutiner är tillförlitliga (LVFS 1997:7).
20.3.4. Serum eller plasma från varje blodtappning sparas på flera blodcentraler vid –20oC under
minst erytrocyternas förvaringstid. Fördelen med detta är att omtestning kan ske om använt
sållningstest uppdagats vara bristfälligt, samt att omtestning eller kompletterande skärpt
testning (med exempelvis PCR) kan ske om prov vid efterföljande blodtappning visar
serokonversion.
20.3.5.Korrekt använda uppvisar kommersiellt tillgängliga test i de allra flesta fall en mycket hög
grad av sensitivitet, specificitet och reproducerbarhet. Om sållningstest uppvisar reaktivitet för
ett prov, ska provet testas om två gånger med samma metod.
20.3.6.Prov som visar upprepad reaktivitet i sållningstest ska undersökas vidare i bekräftande test,
Se flödesscheman, avsnitt 22 och 23. Dessa test ska utföras på avdelning med tillgång till
specialist i klinisk virologi.
kap14-v1r3-2002.doc
27(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
21.
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
METODER
För sållningstest och bekräftande test använder man oftast immunologiska metoder men av
annan typ än de som vanligen förekommer på blodcentraler. De flesta blodcentraler låter
bakteriologisk eller virologisk avdelning utföra sållningstesterna. Biomedicinska analytiker och
sjuksköterskor som arbetar på blodcentraler bör ha basal kunskap om metoder för sållningstest
och bekräftande test.
21.1. Enzyme Linked Immuno Sorbent Assay, ELISA
ELISA är en s k solid phase (fast fas) metod. För påvisande av antikroppar i serum kopplas ett
känt antigen till en bärare, t ex en brunn i en mikrotiterplatta. Serum som kan innehålla
antikroppar mot det kända antigenet sättes till brunnen. Om serum innehåller antikroppar mot
antigenet i fråga binds dessa till antigenet i brunnen. Antigenet kan även vara bundet till
mikropartiklar i suspension.
Efter lämplig inkubationstid sugs serum av och brunnen tvättas. Antihumanglobulin eller
antigen som i förväg märkts med ett enzym, till exempel peroxidas, tillsätts. Detta reagerar med
de bundna antikropparna och efter förnyad inkubation tvättas överskottet bort.
I nästa steg tillsätts ett substrat som utvecklar färg vid sin reaktion med det antikropps- eller
antigenbundna enzymet. Färgintensiteten kan sedan mätas i en fotometer och är direkt
proportionell mot mängden antikropp i patientens serum. Om serum ej innehåller antikroppar
mot antigenet i fråga utvecklas ingen färg. Istället för färgutveckling har på senare tid
utvecklats metoder där man i slutsteget detekterar fluorescens eller chemiluminescens.
Sållningstest för påvisande av anti-HBc är ofta utformad som en s.k. kompetetiv ELISA.
Enzymmärkt anti-HBc i testreagenset ”tävlar” här med ev. förekommande anti-HBc i provet
som ska testas. Följaktligen innebär färgutveckling att det testade provet saknar anti-HBc.
För påvisande av antigen i serum kopplas i stället en antikropp till brunnen. Antigen i serum
som binder till denna påvisas sedan med en märkt specifik antikropp, till exempel anti-HBs.
21.2. Recombinant Immunoblot Assay, RIBA, för anti-HCV och anti-HIV
RIBA utförs ej på blodcentraler. För RIBA används en nitrocellulosaremsa på vilken olika
virusantigen framställda med rekombinant genteknik eller syntetiska antigen lagts ut.
Anti-HCV RIBA (tredje generationen) innehåller antigenbanden c100, c33, c22 och NS5,
dessutom finns SOD (superoxid-dismutas) och två IgG-band som kontroller. För att bedömas
som anti-HCV RIBA positivt krävs att testat serum/plasma ger positiva reaktioner med minst
två antigenband. Om serum endast reagerat med ett band betecknas undersökningen
inkonklusiv (indeterminant, obestämbar). På samma sätt finns för anti-HIV RIBA fastställda
kriterier för att klassa reaktionen som positiv, inkonklusiv respektive negativ. Man kan även
skilja antikroppar mot HIV-1 från antikroppar mot HIV-2.
21.3. Western blotting(WB)
Används vid konfirmation av reaktiva sållningstest för antikroppar mot HIV 1+2 och HTLV
I+II. Liksom vid RIBA finns virusantigenen på en nitrocellulosaremsa. Istället för syntetiska/
rekombinantframställda antigen utgår man från lyserat virus, som med elektroforetisk
separation fördelats över nitrocellulosaremsan. Jämfört med RIBA ger western blotting en högre
andel inkonklusiva testresultat.
kap14-v1r3-2002.doc
28(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
21.4. Påvisande av nukleinsyra
Benämns även NAT (Nucleic Acid Amplification Technique) eller GAT (Genome
Amplification Technique). Olika tekniker finns, den tidigast utvecklade och mest använda är
PCR (Polymerase Chain Reaction). Den bygger på exponentiellt mångfaldigande av
virusspecifik nukleinsyra-sekvens, och är en mycket känslig och kraftfull teknik. PCR kan
påvisa smittämne tidigt i infektionsförloppet innan serologiska tester ger utslag.
Europeiska plasmafraktionerare har fr.o.m. 1999-07-01 ålagts testa all plasma som används för
läkemedelsframställning på förekomst av HCV-RNA. Testningen utförs på pooler av prov.
Många fraktionerare testar även för HIV-RNA, Biovitrum AB införde denna test 2001-01-01.
Vissa länder har infört eller planerar införa samma testning (även för HIV och HBV) vid
vanliga blodtappningar, och invänta resultatet före frisläppning av blodkomponenterna. I
Sverige har man hittills intagit en avvaktande hållning, framförallt på grund av dålig
kostnadseffektivitet i åtgärden.
kap14-v1r3-2002.doc
29(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Version 1.3.
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
22. FÖRSLAG TILL FLÖDESSCHEMA för test av HBsAg, anti-HIV 1+2 och anti-HCV
Blodprov från givaren
ST = sållningstest
BT = bekräftande test
neg
ST
ink = inkonklusivt
Initialt reaktiv
Blodet kan frisläppas
neg/neg
om
STx2
Upprepat reaktiv
Kassera blodet
Utför BT
pos
neg
BT
ink
Informera ej givaren. ST och
ev. BT vid nästa tappning
Kassera blodet
BT pos
Givaren informeras.
Ny provtagning.
Remiss till infektionsklinik eller
motsvarande.
Återkallelse och
look-back.
Prov vid nästa tappning
alla andra utfall
Informera ej givaren. Gör
ST och ev. BT/inkl. ev.
PCR vid nästa tappning
BT pos och/
eller PCR pos
ST/ev.
BT/(PCR)
alla andra utfall
kap14-v1r3-2002.doc
Blodet kan
frisläppas
Normalhantering
i fortsättningen
Prov vid nästa tappning
Kassera blodet
Givaren
avregistreras
neg/(BT behövs ej)
ST/ev.BT
neg/(BT/PCR behövs ej)
Skriftlig information om
tekniska problem.
Uppehåll med givning.
30(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Version 1.3.
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
23. FÖRSLAG TILL FLÖDESSCHEMA för undersökning av anti-HTLV I+II
ST = sållningstest
BT = bekräftande test
Blodprov från
nyanmäld givare
ink =inkonklusivt
neg
ST
Initialt reaktiv
omtest
STx2
Upprepat reaktiv
neg/neg
Givaren
accepteras
Ev. blod kan
frisläppas
Ev. blod
kasseras
BT
pos
neg eller ink
Informera ej givaren
ST/ev.BT vid nästa besök
Ev. blod
kasseras
Uppföljningsprov nr 1
neg/(BT
behövs ej)
ST/ev.BT
BT pos
alla andra
utfall
Givaren kallas in och
informeras.
Ny provtagning rekommenderas och remiss till
infektionsklinik/motsv.
Informera ej givaren
ST och ev. BT/PCR
vid nästa besök
Ev. blod
kasseras
Givaren
avregistreras
BT pos
och/eller
PCR pos
kap14-v1r3-2002.doc
Ev. blod
kasseras
Uppföljningsprov nr 2
ST/ev.
BT/(PCR)
alla andra
utfall
31(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Version 1.3.
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
24. FÖRSLAG TILL UTREDNINGSGÅNG vid HCV/HIV-RNA reaktiv blod-/plasmagivn.
(Vid återrapport från plasmaköpare)
HCV/HIV-RNA
reaktivt
Finns blodkomponenter från
givaren kvar i aktivt lager?
Ja
Nej
Kassera, överväg
kompletterande testning på materialet
Finns serum/plasma från
givaren kvar på blodc./lab?
Ja
Nej
Analysera HCV/HIV-RNA +
anti-HCV/anti-HIV
med olika sållningstest inklusive
bekräftande antikroppstest
Kalla givaren för provtagning
Negativt utfall
Kalla givaren för ytterligare provtagning
och upprepa testningen, inklusive med
plasmaköparens HCV/HIV-RNA metod
Positivt utfall
Positivt utfall
Avregistrera och remittera
givaren till infektionsläkare
Fortsatt handläggning
enligt pkt 2.5.2.:
”Åtgärder vid positivt
utfall i bekräftande test”
kap14-v1r3-2002.doc
Negativt utfall på minst
två olika prov tagna efter
initialt reaktiva provet
Givaren kan återgå till
blod-/plasmagivning
32(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
25. FÖRSLAG TILL UTREDNING av misstänkt transfusionsöverförd infektion
Om blodcentralen konstaterar att en givare är smittad med HIV, HCV, HBV, HTLV eller syfilis, se
pkt 2.5.2.: ”Åtgärder vid positivt utfall i bekräftande test”.
Mottages meddelande om att en patient misstänks ha smittats med HIV, HBV eller HCV via
blodtransfusion ska om möjligt givarna spåras och testas enligt nedan. Före detta ska patientens
smitta vara bekräftad med minst två oavhängiga undersökningar, och andra troliga smittkällor ska
värderas.
Vid HIV-smitta ska alla givare som donerat blodkomponenter till patienten spåras. Varje givare ska
undersökas för anti-HIV på ett blodprov taget tidigast tre månader efter det att givaren donerade
blodet som transfunderades till den smittade patienten. Befinns samtliga inblandade givare negativa i
testet är transfusionssmitta ej sannolik.
Vid HCV-smitta testas på samma sätt varje inblandad givare för anti-HCV och HCV-RNA på ett
blodprov taget tidigast tre månader efter det att givaren donerade blodet som transfunderades till den
smittade patienten. Befinns samtliga inblandade givare negativa i testerna är transfusionssmitta ej
sannolik.
Vid HBV-smitta testas på samma sätt varje inblandad givare för HBsAg och anti-HBc på ett
blodprov taget tidigast tre månader efter det att givaren donerade blodet som transfunderades till den
smittade patienten. Befinns samtliga inblandade givare negativa i testerna är transfusionssmitta ej
sannolik. Är en eller flera givare positiva för anti-HBc ska närmare analys ske. Som regel blir
bedömningen i sådant fall att transfusionsmitta ej kan uteslutas.
Före identifieringen av Hepatit C virus och införande av sållningstest för antikroppar mot Hepatit C
virus vid alla blodtappningar, förekom relativt frekvent transfusionssmitta av s.k. NonA-NonBhepatit. Standardiserat schema utvecklades för utredningsgång i syfte att identifiera smittsam(ma)
givare. Efter införande av anti-HCV test har posttransfusionshepatit i det närmaste eliminerats.
Med hjälp av moderna molekylärvirologiska metoder (PCR, genomsekvensering) har man kunnat
visa att bl.a. Hepatit B och C oavsiktligt spridits mellan medpatienter på grund av brister i
sjukhushygienen. Som exempel kan nämnas stark misstanke att läkemedel i s.k. flerdosampuller av
misstag har förorenas med blod från en smittsam patient (när t.ex. mera läkemedel dragits upp och
man av misstag ej bytt till ny spruta). När andra patienter sedan fått blodtillblandat läkemedel ur
samma ampull har de smittats.
Om patienten fått blodtransfusion nyligen faller dock oftast misstanken på transfusionsblodet som
orsak. Då vi med nuvarande kunskapsläge bedömer att transfusionsblodet spelar en mindre roll vid
nosokomiala infektioner, kopplas lämpligen sjukhushygieniska avdelningen in i utredningen.
kap14-v1r3-2002.doc
33(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
Transfusionssmitta med HIV, HBV eller HCV kan missas av följande skäl:
a) ovanlig virusvariant, exempelvis muterat virus, som ej fångas med aktuellt test
b) givare tappats på blod i tidigt infektionsskede strax innan omslag skett i serologiskt test
c) givaren smittad men utvecklar av någon anledning inga serologiska markörer (anses mycket
ovanligt förekommande)
d) smittämnet finns i för låg nivå i blod för att kunna påvisas med aktuellt test (exempelvis s.k. ”low
level carriers” av HBsAg)
e) tekniskt missöde vid testning, dataöverföring eller frisläppning av blodkomponent
Om det finns arkiverade, frysförvarade serum- eller plasmaprov från blodtappningstillfället kan dessa
vara av värde. Test på aktuellt smittämne kan då upprepas med olika reagens/tekniker, inklusive med
PCR.
kap14-v1r3-2002.doc
34(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
26. TESTNING AV BLODGIVARE I SVERIGE
SÅLLNINGSTEST
samt TEST AV
NUKLEINSYRA:
INFÖRT:
OBLIGATORISK
OMFATTNING AV
TESTNING
enligt nu gällande regler:
Vid nyanmälan
Syfilis
1948-1954
Varje plasmaenhet avsedd
för industriell fraktionering
(om plasmaköpare så kräver)
HBsAg
1970-1972
Vid nyanmälan och
Varje
blod/plasmagivning
Anti-HIV 1
1985, maj-sept.
Vid nyanmälan och varje
blod/plasmagivning
Anti-HIV 1+2
1991
Anti-CMV
1985-1986
S-ALAT
1989
S-ALAT > 2 x övre
referensvärde:kassation
Varje plasmaenhet avsedd
för industriell fraktionering
(om plasmaköpare så kräver)
Anti-HBc
1991
Vid nyanmälan
f o m 910101
Anti-HCV
1990-1992
Anti-HTLV I+II
1994, jan-febr
Vid nyanmälan och varje
blod/plasmagivning f o m
920101
Vid nyanmälan (och
tidigare ej undersökta
blod/plasmagivare)
f o m 950301
HCV-RNA
1999-07-01
HIV-RNA
2001-01-01
kap14-v1r3-2002.doc
Varje plasmaenhet avsedd
för industriell fraktionering
Testning av poolat serum
35(36)
Svensk Förening för Transfusionsmedicin
Handbok för Blodcentraler
Kap 14: Transfusionsöverförd smitta
Version 1.3.
Datum 2002-02-01
Huvudansvarig: Bengt Ekermo
REFERENSER
Benno/Norman
VACC-GUIDEN, Vacc-guiden i Sverige AB
Linköping
Iwarsson/Norrby:
Infektionsmedicin epidemiologi, klinik och terapi.
Säve 1995
Mollison:
Blood Transfusion i Clinical Medicine 10:e uppl.
Blackwell 1997
WHO
International Travel and Health
Genève (utkommer årligen)
Tillgänglig på internetadress:
http://www.who.int/ith/english/index.htm
Huvudansvarig för kapitel 14:
Version 1, revision 0, 1989: Annika Lindholm
Version 1, revision 1, 1993: Annika Lindholm
Version 1, revision 2, 2001: Bengt Ekermo
Version 1.3, 2002: Bengt Ekermo
kap14-v1r3-2002.doc
36(36)