Att tänka sig ut ur tanken Vägen till det absoluta hos Descartes och

advertisement
Att tänka sig ut ur tanken
Vägen till det absoluta hos Descartes och Meillassoux
Fredrik Österblom
B-uppsats i teoretisk filosofi
Göteborgs universitet
1
Innehållsförteckning:
01 Inledning
…3
02 Från mörkret stiga vi mot ljuset
…3
03 Spekulation, metafysik, ontoteologi
…4
04 Korrelatet mot det absoluta
…5
05 Descartes argument för utsträckt substans
…7
06 En korrelationistisk kritik av det ontologiska gudsbeviset … 9
07 Meillassouxs spekulativa väg
… 10
07. 1 Fakticitet
… 10
07. 2 Avtäckandet av det absoluta
… 10
07. 3 Bortom återvändo
… 13
08 Avslutning
… 15
09 Bibliografi
… 15
2
01 Inledning
Syftet med föreliggande uppsats är att jämföra Quentin Meillassouxs och René Descartes
respektive sätt att tänka det absoluta. Med det absoluta avses här en tanke- och sinnesoberoende
verklighet, en verklighet bortom det observerbara. Uppsatsen består av tre olika men delvis
sammansnärjda moment: analys av 1. det argument för en absolut verklighet som Quentin
Meillassoux lägger fram i boken After Finitude (2008 [2006]), 2. det argument för absolut
existerande entiteter som René Descartes lägger fram i Meditations on First Philosophy (2010
[1641]) och 3. likheter och skillnader mellan de två ovannämna argumenten. Den tredje punkten
vävs in i de två första. Det här är alltså en uppsats om två olika sätt att nå fram till det absoluta, om
om förhållandet mellan dessa. Jag frågar mig kontinuerligt under uppsatsen var det finns parallaller
mellan de två filosoferna och i vad de skiljer sig åt. Genom att skärskåda föhållandet mellan dessa
operationer hoppas jag kunna kasta ett nytt sken på båda två, och därmed på själva problematiken
kring det absoluta.
02 Från mörkret stiga vi mot ljuset
Jag börjar här med att i korthet redogöra för parallellerna mellan uppsatsens huvudpersoner. Med
sin spekulativa filosofi försöker Meillassoux hitta ett sätt att tänka det absoluta utan att behöva
hänfalla till en förkritisk och dogmatisk metafysik. Meillassoux menar att all post-kantiansk filosofi
har uppehållit sig vid korrelationen mellan tanke och värld. Denna korrelationism vill han upphäva
för att återigen kunna tala om en tankeoberoende värld, men till skillnad från filosofin innan Kant
ska det denna gång ske på ett icke-dogmatiskt sätt.
De ytliga likheterna mellan Descartes och Meillassoux är tydliga. Bägge finner sig inlåsta i det mest
omedelbart givna: cogitot för Descartes och korrelatet (som jag redogör för i kaptel 3) för
Meillassoux. Bägge vill ta sig ut ur denna sits och återerövra världen, samt etablera en säker
kunskap om primära egenskaper. Bägge är också i behov av ett mellanled som auktoriserar
kunskapen. Skillnaden mellan dem kan litet krasst sammanfattas så här: den ene levde före Kant
och den andre levde efter Kant. Descartes är en dogmatisk metafysiker, vilket jag visar i kapitel 4.
Meillassoux däremot är ett barn av Kant som inuti det kantianska ramverket hittat ett kryphål
tillbaka ut till det fria: till den vilda ting-i-sig-värld som filosoferna innan Kant spekulerade om.
Detta kryphål menar Meillassoux att han hittat i sin spekulativa materialism. Med den fastställer
3
han att den tankeoberoende verkligheten är nödvändigt kontingent. Med hjälp av denna säkra
kunskap om verklighetens kontingens vill han återinföra primära egenskaper, såsom Descartes
återerövrar dem med hjälp av Gud. Descartes går den metafysiska vägen till sin Gud, och
Meillassoux går den spekulativa vägen till sin absoluta kontingens. Skillnaden mellan metafysik
och spekulation utvecklar jag i kapitel 2.
Descartes säkerställer alltså de yttre tingens existens med hjälp av Gud, och Guds existens sluter
han sig till med den outtalade princip som Leibniz senare kallat den tillräckliga grundens lag
(principium reddendae rationis ).1 Principen hävdar att varje entitet som existerar, och varje utsaga
som är sann, måste vara det på grund av en specifik och adekvat orsak. Likt Descartes är
Meillassoux ute efter att säkerställa kunskap om de primära egenskaperna, men han gör det tvärtom
genom en invertering av den tillräckliga grundens princip. Det enda som är nödvändigt och absolut
sant är att inget måste ha en orsak, lyder hans uppseendeväckande slutsats. ”There is no reason for
anything to be or to remain the way it is; everything must, without reason, be able not to be and/or
be other than it is.”2 Hyperkaos kallar han det här tillståndet. Detta absoluta hyperkaos ska likt Gud
ge oss tillträde till naturens matematiserbara egenskaper.
I de båda operationerna kan vi urskilja två steg: först från isolering (cogito/korrelat) till yttre
auktoritet (Gud/hyperkaos), och sedan från yttre auktoritet till primära egenskaper. I den här
uppsatsen behandlar jag huvudsakligen det första steget.
03 Spekulation, metafysik, ontoteologi
Meillassoux gör en för sitt syfte avgörande distinktion mellan metafysik och spekulation. Varje
form av tänkande som gör anspråk på tillgång till något absolut kallar han spekulativt, medan allt
tänkande som tror sig kunna etablera ett absolut varande, det vill säga en nödvändigt existerande
entitet, kallar han metafysisk.3 Precis som hos Heidegger och många av hans efterföljare är
”metafysik” ett pejorativt begrepp för Meillssoux. Det metafysiska tänkandet överskrider sina
1 Leibniz formulerar principen i Monadologin som publicerades postumt år 1728. Jag citerar här ur Konrad MarcWogaus översättning i Valda skrifter (1959), s. 78: ”31. Vårt tänkande grundar sig på två stora principer. Den ena är
motsägelselagen, i kraft av vilken vi som falskt bedömer det som innehåller en motsägelse och som sant det som är
motsatt eller motsäger det falska. 32. Den andra är den tillräckliga grundens lag i kraft av vilken vi antar att intet
faktum skulle vara sant eller existerande och ingen utsaga sann, om det inte fanns en tillräcklig grund till att det
förhåller sig på ett sätt och inte på ett annat, ehuru dessa grunder esomoftast inte kan vara oss bekanta.”
2 Meillassoux 2008 [2006], s. 60
3 Meillassoux 2008 [2006], s. 35
4
befogenheter. Orsaken till att vi inte kan nödvändiggöra någon specifik entitet förklaras i kapitel 6.
Problemet med metafysik är enligt Heidegger den ontoteologiska tendensen att upphöja vissa
entiteter till verkligare än andra, eller upphöja ett visst skikt av världen till verkligare än andra. 4 Det
som utnämns till det verkligt verkliga kan vara vitt skilda saker som Gud, fysiska partiklar,
sinnesdata eller lingvistiska tecken. Vad Heidegger i samtliga fall skulle vända sig emot är att allt
annat degraderas till att egentligen bara vara uttryck för detta mest konkreta varande. Allt annat
reduceras till av vidskepelsen kvarglömda spöken som skymmer sikten. 5 Meillassoux använder inte
begreppet ontoteologi, men han använder ”metafysik” på ett sätt som i hög grad stämmer överens
med definitionen av ontoteologi. Begreppet förtjänar att lyftas fram då det fångar just det som är
problematiskt med metafysik: detta ”teos” som i olika skepnader stoppas in i varat och skapar en
hierarki. All form av metafysik är per definition spekulativ, men Meillassoux försöker påvisa att all
spekulation inte behöver vara metafysisk.6 Den ”spekulativa materialism” som han utvecklar i After
Finitude är avsedd att vara en sådan position, en spekulativ icke-metafysik.
Om metafysiken i Meillassouxs bemärkelse kännetecknas av fastställandet av en viss entitet som
nödvändig, så är den tillräckliga grundens princip en alltigenom metafysisk princip i det att den
beskriver varje entitet som nödvändigt existerande. I enlighet med denna princip är det inte bara ett
faktum utan en nödvändighet att varje existerande entitet i världen finns istället för att inte finnas
och är sådan den är istället för att vara annorlunda. Den tillräckliga grundens princip kunde därför
med en blinkning till Lenin kallas för metafysikens högsta stadium.7
04 Korrelatet mot det absoluta
Sedan publiceringen av After Finitude är det framförallt en av bokens neologismer som har fått en
stor spridning, nämligen begreppet korrelationism. En tydlig definition levereras genast i första
”Heidegger’s main point here is that metaphysics thinks theologically when it ‘thinks of the totality of beings
as such . . . with regard to the supreme, all-founding being’ (I & D 70-1/139). That is, metaphysics is theology whenever
it determines the Being of beings as an ‘all-founding being’, whether as an ‘unmoved mover’ or ‘self-caused cause’
(that is, a ‘causa sui,’ which Heidegger characterizes as ‘the metaphysical concept of God’), or whether this ‘allfounding being’ is conceived with Aristotle as a ‘first cause’ or with Leibniz as the ens realissimum (the ‘beingest of
beings’ (Seiendsten des Seienden), as Heidegger aptly renders Leibniz’s highest being).” (Thomson 2000, s. 302)
5
Man kunde hävda att även Heidegger själv gör sig skyldig till ontoteologi, då han utnämner den tyska Dasein
4
till mera egentlig än andra Dasein.
6 Meillassoux 2008 [2006], s. 35
7 I april 1917 publicerade Lenin skriften Imperialismen som kapitalismens högsta stadium.
5
kapitlet: ”By 'correlation' we mean the idea according to which we only ever have access to the
correlation between thinking and being, and never to either part considered apart from the other.”8
Meillassoux hävdar att detta filosofem har varit centralt i så gott som alla dominerande
tankeströmningar sedan Kant. 9 Inom kontintentalfilosofiska skolor har det länge varit praxis att
hävda att man befinner sig bortom konflikten mellan realism och idealism, och att denna konflikt är
ett vulgärt pseudo-problem som ersatts med en mera sofistikerad förståelse. Meillassoux är den
första att ge denna undflyende mellanposition ett namn.
Korrelationismen kräver en kompromisslös bannlysning av det absoluta, det vill säga av en
verklighet som existerar oberoende av tanken. Varje försök att tänka en värld utan tanke är dömd att
misslyckas och varje anspråk på tillgång till en sådan värld är oundvikligen dogmatism, menar man.
Den berömda avslutande aforismen i Wittgensteins Tractatus formulerar koncist denna inställning:
”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.”10
En ytterligare differentiering är dock nödvändig, nämligen mellan svag och stark korrelationism.
Den svaga modellen, som Kant är den främsta representanten för, gör gällande att vi kan tänka
tingen-i-sig även om vi inte kan veta något om dem. I kraft av motsägelselagen kan vi sluta oss till
att tingen-i-sig existerar, men vi saknar auktoritet att säga något alls om hur de är beskaffade. Detta
anser svaga korrelationister. Starka korrelationister menar att den svaga positionen är en
performativ motsägelse. Om vi försöker tänka tinget-i-sig upphör det i och med detta att vara i-sig
och blir till ett för-oss.
Motsägelselagen handlar bara om vad som är möjligt för vårt tänkande, inte för en verklighet
bortom tänkandet. Den säger att en värld utan ting-i-sig vore en motsägelse för oss, men vi vet inget
om huruvida det är en absolut motsägelse. Bortom phenomena kan det finnas noumena, men det
kan också finnas intighet eller något helt annat. Poängen är att vi fortfarande tänker på phenomena
när vi försöker tänka det som finns bortom phenomena, just för att vi tänker på det. Det argument
som utgör stommen i den starka modellen kallar Meillassoux för den korrelationiska cirkeln.
Den korrelationistiska cirkeln följer alltså detta mönster: man kan aldrig tänka på ett träd utanför
korrelationen mellan människa och träd, eftersom tänkandet på trädet är en sådan korrelation. I en
8
Meillassoux 2008 [2006], s. 5
9 Ibid.
10 (Ludwig Wittgenstein (1992 [1921]), s. 122)
6
något formaliserad version: att tänka något absolut är att tänka ett absolut för-oss, alltså är det inte
att tänka något absolut. För att kunna nå en absolut sfär tycks tanken vara tvungen att rikta sig mot
en värld och samtidigt mirakulöst abstrahera bort denna tankeakt från den värld som är dess
föremål. Enligt Meillassoux är detta ett kraftfullt argument som inte kan ignoreras. Om vi ska ta oss
ut ur cirkeln måste vi angripa den med rigorösa argument och inte bara avfärda den som en lustig
tankelek eller som en stimulerande men harmlös paradox. Han vill, med Graham Harmans
formulering, radikalisera den starka korrelationismen inifrån genom att ta dess konsekvenser på
allvar och sedan vända dess vapen mot den själv.11
I inledningen skrev jag att korrelatet kan betraktas som Meillassouxs motsvarighet till Descartes
cogito, och min förhoppning är att det nu framgår varför de är analoga. I båda fallen rör det sig om
en sfär som tycks omöjlig att ta sig ut ur. För Meillassoux är den större och delas av andra, men den
är likväl ett fängelse. Bägge filosofer försöker upptäcka en väg ut ur detta omedelbart givna, det
egna tänkandet eller det intersubjektiva korrelatet, för att i det yttre hitta något som låter dem
säkerställa absoluta (matematiska) egenskaper hos ting utanför tanken. I det kommande stycket
återger jag Descartes argumentation och den korrelationistiska kritiken av denna, och därefter
undersöker jag Meillassouxs sätt att fastställa det absoluta genom en radikalisering av
korrelatonismen.
05 Descartes argument för existensen av utsträckt substans
Detta kapitel består av en analys av Descartes substansbevis. Det intressanta för denna uppsats är
argumentets kopplingen till Meillassoux. Vi måste först förstå likheten för att förstå i vad de skiljer
sig. Meillassoux inleder det andra kapitlet i After Finitude med att analysera Descartes argument för
utsträckta kroppar.12 Argumentationen är hämtad från den sjätte meditationen i Meditations on first
philosophy, men den återknyter till tidigare meditationer. Gudsbeviset som förekommer i femte
meditationen är väsentlig för argumentets styrka. Meillassoux delar upp Descartes argument i tre
moment. Min egen framställning av argumentet är baserad både på originaltexten och Meillassouxs
tolkning. Det lyder:
1. En fulländad Guds existens kan bevisas.
2. Eftersom Gud är fulländad kan han inte vara en bedragare.
11 Harman 2011, s. 3
12 Meillassoux 2008 [2006], s. 29
7
3.
Det verkar finnas kroppar utanför mig som jag har en klar och tydlig uppfattning om så
länge jag endast tillskriver dem matematiska och geometriska egenskaper. Om mina idéer
inte orsakades av verkliga kroppar skulle det innebära att Gud bedrar mig, vilket han i i sin
fulländning inte kan göra. Alltså finns det verkliga kroppar.13
Argumentet för materiella kroppars existens beror alltså på det ontologiska gudsbeviset, som i sin
tur hör ihop med den tillräckliga grundens princip. Det här är vad Meillassoux hävdar, men det vore
ohederligt att inte även låta Descartes själv komma till tals. Principen är aldrig uttalad hos
Descartes, men det går att argumentera för att han outtalat tar den för given, och håller en för sann i
kraft av ”det naturliga ljuset”. Ett tydligt exempel finns i den tredje meditationen där han nästan
explicit skriver om den, i en lätt ifrågasättande ton:
But when I am less attentive […] I do not so easily recall why the idea of a being
more perfect than me necessarily proceeds from a being that really is more perfect.
This being the case, it is appropriate to ask further whether I myself who have this
idea could exist, if such a being did not exist.14
Och senare: ”... it is obvious that there must be at least as much in the cause as there is in the
effect.”15 Det ontologiska gudsbeviset i femte mediationen är utformat på ett annat sätt, men det
tycks vara samma princip som verkställer det. Resonemanget är att Gud måste existera eftersom
Gud är beskaffad så och så. För att inte förfalla till oändlig regress måste den tillräckliga grundens
princip utmynna i en självorsakande entitet: Gud. Guds existens är absolut nödvändig och inte
beroende av tanken, på grund av att:
… there are a great many ways in which I understands that this idea is not an
invention that is dependent upon my thought, but is an image of a true and
immutable nature. First, I cannot think of anything aside from God alone to whose
essence existence belongs. Next, I cannot understand how there could be two or
more Gods of this kind. Again, once I have asserted that one God now exists, I
plainly see that it is necessary that he has existed from eternity and will endure for
eternity. Finally, I perceive many other features in God, none of which I can
13 Descartes 1998 [1641], s. 97 [80], Meillassoux 2008, s. 29
14 Descartes 1998 1641],s. 78 [48]
15 Descartes 1998 [1641], s. 79 [50]
8
remove or change. 16
Härmed har Descartes utfört sin, i Meillassouxs bemärkelse, spekulativa operation: han tänker sig ut
ur tanken. Men operationen är också metafysisk i den pejorativa bemärkelsen; han använder sig av
ogiltiga instrument. Resonemangets framgång är beroende av den tillräckliga grundens princip: om
tanken stöter på en idé om en entitet som av nödvändighet existerar oberoende av tanken, så måste
det därmed finnas en tillräcklig orsak till denna idé. Alltså måste denna entitet existera. Sålunda har
nödvändigheten på ett ogiltigt sätt utsträckts till tinget självt hos Descartes. Det naturliga ljuset
säger honom att det är otänkbart att något skulle existera utan en tillräcklig orsak. Men han nöjer sig
inte med att låta detta vara en regel för tänkandet, utan påför denna regel på världen. Sett från en
kantiansk ståndpunkt är det här som han gör sig skyldig till dogmatism. Tankens nödvändighet görs
till en absolut nödvändighet.
06 En korrelationistisk kritik av det ontologiska gudsbeviset
En stark korrelationist kunde till skillnad från Kant17 godta argumentet att Guds existens är
nödvändig, men ändå förneka att Descartes har bevisat existensen av något absolut. Descartes
bevisar bara, hävdar korrelationisten, att Guds existens är nödvändig för oss. Det vore en
motsägelse att säga att Gud inte existerar 18, men det som är motsägelsefullt för-oss behöver inte
vara motsägelsefullt i-sig. Så här långt är Meillassoux fortfarande korrelationist, och det är som en
sådan han beskyller Descartes för att vara dogmatisk.
Korrelationismen avsvär sig förmågan att överhuvudtaget tänka det som är i-sig, och intar en
hållning som kan sammanfattas i följande negationsspäckade fras: det är otänkbart att det
otänkbara är omöjligt.19 Formuleringen är kompakt och behöver vecklas ut. Här artikuleras just den
ståndpunkt som separerar stark korrelationism från idealism, både från Berkeleys subjektiva
idealism och från korrelationistiskt utformade idealismer som den transcendentala hos Kant och den
16 Descartes 1998 [1641], s. 90 [68]
17
Eftersom tingen-i-sig är tänkbara enligt Kant är det viktigt för honom att visa att Guds icke-existens inte är en
motsägelse. Eftersom motsägelselagens räckvidd når tingen-i-sig, och nödvändiggör deras existens, skulle Kant, om
Descartes argumentation var hållbar, vara tvungen att erkänna att Descartes har uppnått kunskap om det absoluta. Som
bekant påvisar Kant i Första kritiken att en motsägelse endast kan existera mellan ett redan existerande subjekt och dess
predikat, och därmed kan det ontologiska argumentet underkännas då argumentet försöker bevisa just det subjekt som
redan måste vara befintligt för att argumentet ska vara giltigt.
18 "Att anta en triangel och ändock upphäva dess tre vinklar är motsägelsefullt, men att upphäva triangeln tillsammans
med dess tre vinklar är ingen motsägelse. På exakt samma sätt förhåller det sig med begreppet om ett absolut
nödvändigt väsen. Om ni upphäver existensen av detta väsen, upphäver ni också tinget självt med alla dess predikat;
var skall då motsägelsen komma ifrån?" (Kant 2004 [1781], s. 565)
19 Meillassoux 2008 [2006], s. 41
9
absoluta hos Hegel. Inifrån sin position kan korrelationsmen aldrig avfärda möjligheten av att det
existerar något som är otänkbart men ändå verkligt, då det vore att uttala sig om något utanför
korrelatet. Det är omöjligt att ta sig till en utkikspunkt från vilken det går att avgöra om det
otänkbara också är absolut omöjligt. Eftersom vi inte kan tänka oss en värld där tanken är
exkluderad kan vi inte säga något alls om det otänkbaras absoluta status. Därmed är det otänkbaras
status bokstavligen otänkbar.
07 Meillassouxs spekulativa väg
07.1 Fakticitet
För att förstå den manöver som Meillassoux utför i After Finitude är det nödvändigt att bekanta sig
med åtminstone två av bokens nyckelbegrepp: korrelationism och fakticitet. Korrelationismen har
redan diskuterats, men det andra begreppet återstår att presentera. Det spelar en avgörande roll i det
som kommer.
Fakticitet är i Meillassouxs terminologi ett tillstånd som vi kan beskriva men inte förklara. Vi kan
inte förklara varför det existerar eller avgöra om dess existens är en nödvändighet. Med andra ord:
vi kan inte sluta oss till, deducera, existensen av ett sådant tillstånd. Vi vet att det existerar men vi
vet inte huruvida det måste eller inte måste existera.
Fakticitet skiljer sig därmed från kontingens, och det är viktigt att göra en distinktion mellan
begreppen. Om vi vet att ett världsligt förhållande kunde vara annorlunda än det är har vi att göra
med kontingens, men om vi inte vet varför det inte skulle kunna vara annorlunda än det är har vi att
göra med fakticitet. Kontingens innebär positiv kunskap om möjligheten av att en entitet består eller
förgår, medan fakticitet innebär frånvaro av kunskap om statusen hos en entitet. Jag illustrerar med
ett exempel. Kosmologerna vet ungefär hur jorden har uppstått, och det de vet att den kan – och
kommer att – förvandlas och förgås. Jorden är inte en nödvändig entitet; dess existens är kontingent.
Vad kosmologerna inte vet är huruvida universums existens är en nödvändighet eller inte.
07. 2 Avtäckandet av det absoluta
Precis som Descartes steg för steg tar sig ut från det cogito som han etablerar i den andra
meditationen försöker Meillassoux ta sig ut från ett korrelationistiskt cogito. Utgångspunkten är
10
snarlik. Descartes frågar sig hur han kan återerövra världen med hjälp av detta enda säkra faktum:
att tanken på den egna existensen av nödvändighet bekräftar existensen hos detta tänkande jag20.
Meillassoux vill å sin sida ta sig ut från korrelationismens trånga cirkel för att återigen få tillgång
till en absolut värld, eller med hans egen term: The Great Outdoors.
Om Descartes började med ett solipsistiskt cogito börjar Meillassoux med ett cogito som samtidigt
är gemensamt och solipsistiskt. Korrelationismen kan erkänna en intersubjektiv
kunskapsgemenskap, som inte grundas på något absolut i världen utan på konsensus, men den
ogiltigförklarar möjligheten att tänka en verklighet som är frånkopplad denna tankegemenskap.
Uppgiften är att från denna intersubjektiva interiör ta sig ut till det fria.
För att tydliggöra argumentationen som leder från korrelationism till spekulativ materialism har
Meillassoux i After Finitude gjort en dramatisering där han låter personer som företräder de
relevanta positionerna debattera med varandra.21 Det hela börjar med två dogmatiker, en kristen och
en ateist, som bråkar om vad som inträffar efter döden. Den kristna säger sig veta att vi kommer att
leva vidare hos en Gud, vars natur är obegriplig för oss i vår nuvarande existens. Enligt den kristna
dogmatikern kan vi alltså ha kunskap om en absolut verklighet och om en absolut entitet, nämligen
Gud-i-sig. Med vårt ändliga förnuft har vi fått vetskap om en Gud, och dessutom vetskap om att
denne är obegriplig för vårt ändliga förnuft. Ateisten å sin sida säger att vi vet att inget annat än
intighet väntar oss efter döden. Ståndpunkten som ateisten framför är inte mindre dogmatiskt, då det
är ett anspråk på absolut kunskap om det post-mortala tillståndet, om en verklighet där det inte
längre finns någon ansluten tanke.
Samtalet tar en vändning när en korrelationist blandar sig i och framför en till synes mera
sofistikerad ståndpunkt: Båda två är för dogmatiska. Precis som vi inte kan veta något om tinget-isig utan att förvandla det till ett ting-för-oss kan vi inte veta något om vad som sker efter att vi inte
finns i världen, eftersom förutsättningen för kunskap är just att vi finns i världen. Vi kan aldrig ha
tillgång till verkligheten bortom villkoren för vår tillgång till den. Korrelationisten säger alltså att
alla föreställningar om absolut kunskap är vulgära villfarelser. Men dramat fortsätter när en
subjektiv idealist plötsligt kliver upp på scenen och avfärdar allihop.
20 ”...I must finally conclude that this proposition, I am, I exist, is necessarily true whenever it is put forward by me or
conceived in my mind.” (Descartes 2010/1641, s. 17/26)
21 Meillassoux 2008 [2006], s. 55
11
Den subjektiva idealisten menar att alla de andra begår en dumhet då de erkänner existensen av
tinget-i-sig, även den agnostiskt lagda korrelationisten som säger att vi inte kan veta något om det.
Idealisten däremot menar sig veta att inget finns bortom korrelatet mellan tanke och värld. Tanken
själv görs till något absolut. Det otänkbara är också det omöjliga, alltså är tankens upphörande en
omöjlighet. Att tänka sig själv som inte längre existerande är en självmotsägelse.
Om den subjektiva idealisten är avogt inställd till alla de andra för att de inte avfärdar möjligheten
av ting-i-sig, så är korrelationisten det för att de inte avfärdar det absoluta. I första hand är
korrelationism inte en anti-realism, utan en anti-absolutism. Även absolutisering av tanken är
förbjudet. Och nu har korrelationisten fått tre motståndare som tror på ett absolut varande. Den
kristnes Gud, ateistens intighet och idealistens tanke. Det är svårare att bemöta den subjektiva
idealisten än dogmatikerna, men korrelationisten står inte handfallen.
Manövern som korrelationisten måste ta till här är att av-absolutisera korrelatet och säga att inte
heller det existerar av nödvändighet. Idealisten har rätt i att vi inte kan tänka frånvaron av tanken,
men det betyder inte att frånvaron av tanken inte kan existera. Bara för att det är meningslöst att tala
om något utanför korrelatet måste något sådant inte vara omöjligt. Positionens grundformel tål att
upprepas: Det är otänkbart att det otänkbara är omöjligt.22 Det är inte möjligt att tänka sig fram till
det otänkbaras omöjlighet. Vi kan inte säga något alls om huruvida det som är otänkbart är möjligt
eller omöjligt.
Eftersom vi aldrig kan ta oss utanför korrelatet kan vi inte heller avgöra om det är nödvändigt eller
inte, då denna deduktion skulle kräva att vi står ytterom korrelatet. Vi vet att korrelatet existerar,
men inte att det måste existera. Korrelatet kan bara beskrivas, inte förklaras. Vi kan inte sluta oss till
dess existens. Som vi tidigare konstaterade är detta ett tillstånd av fakticitet.
Låt oss göra en kort lägesbeskrivning innan vi fortsätter. Tre positioner har nu avhandlats. Den
kristne och ateisten delar samma position: dogmatisk realism. Båda hävdar att det finns en
nödvändig och absolut existerande entitet utanför tanken. Idealisten menar också att det finns en
nödvändig entitet, nämligen Tanken. Det gemensamma för realist och idealist är att båda erkänner
en entitet som måste existera. Den tredje positionen, korrelationism, underkänner alla försök att
fastställa något nödvändigt.
22 Meillassoux 2008 [2006], s. 41
12
Nu dyker den spekulativa materialisten, Meillassouxs egen rollfigur, upp i diskussionen och påvisar
den inneboende svagheten i korrelationistens position. Han gör följande iakttagelse.
Korrelationisten bemöter idealisten genom att av-absolutisera korrelatet. Försvaret mot idealisten
ligger i att något annat än korrelatet kan vara möjligt. Därmed har korrelationisten själv öppnat upp
för en annanhet som inte kan fösas in i den korrelationistiska cirkeln. Här går det inte att säga "vi
kan inte tänka ett träd utanför tanken, men ett sådant träd kan ändå existera i sig" och lägga till "för
tanken". Möjligheten kan inte vara att trädet existerar i-sig för-oss. Då är vi tillbaka i idealism. Det
måste kunna existera i-sig, på allvar. Och i detta ögonblick börjar korrelatet vackla. Om
korrelationisten vidhåller att inte heller korrelatet kan absolutiseras, att det otänkbara kan vara
möjligt, så måste denne erkänna att det kan vara absolut möjligt.
Korrelationisten står nu mellan Skylla och Karybdis, mellan idealisten och den spekulativa
materialisten. Vi märker att det är ett ödesdigert antingen-eller. Det är oundvikligt att göra antingen
korrelatet eller fakticiteten till ett absolut. För att inte förfalla till idealism är korrelationisten
tvungen att absolutisera möjligheten av något bortom korrelatet, och därmed kortsluta sig själv och
förvandlas till spekulativ materialist. Det absoluta visar sig vara ofrånkomligt, men det är inte
korrelatet, som idealisten säger, utan korrelatets fakticitet som är det absoluta. Porten som för
tanken från för-oss till i-sig finns i absolutiseringen av fakticiteten.
07. 3 Bortom återvändo
Nu har vi passerat vad som i dramaturgin kallas point of no return. Korrelationisten kan inte göra
denna insikt ogjord: att den måste absolutisera antingen fakticiteten eller korrelatet. Det finns inget
sätt att undgå detta. Om vi säger att allt måste vara korrelerat till tanken så har vi absolutiserat
själva korrelatet. Men om vi av-absolutiserar korrelatet genom att säga att det faktiskt kan finnas
något utanför det – något som verkligen är i-sig och inte bara i-sig-för-oss – då har vi absolutiserat
fakticiteten. Vi säger att det är absolut sant att det kan finnas något utanför korrelatet mellan tanke
och värld.
Alltings fakticitet visar sig vara det enda ofrånkomliga. Fakticitetens icke-fakticitet är det enda som
inte bara kan förstås som ett faktum utan som en nödvändighet. Det som tidigare verkade vara
frånvaro av kunskap avslöjar sig som den absoluta kunskapen: "...we are going to put back into
13
thing itself what we mistakenly took to be an incapacity in thought."23 Istället för att att uppfatta
bristen på orsak som en begränsning hos tanken i dess jakt på en yttersta orsak för alla entiteter, ska
vi förstå denna frånvaro av orsak som en egenskap hos entiteterna själva, rentav som deras yttersta
egenskap. Meillassoux stoppar tillbaka i tingen själva det som felaktigt har tagits för en oförmåga
hos tanken.
Den spekulativa materialismen har härmed hakat loss världens vidsträckta landskap – The Great
Outdoors - från tanken. Vi har av-korrelerat en värld som kännetecknas av en enda princip: alltings
oundvikliga fakticitet. Denna absoluta frånvaro av nödvändighet medför dock att en enda
nödvändighet är giltig: nödvändigheten av kontingens hos allt varande, och alla lagar som styr över
det varande. Det enda som är nödvändigt är att nödvändiga entiteter är omöjliga.24 Meillassoux
kallar detta för faktialitet (factiality). Faktialitetsprincipen hävdar inte (bara) att kontingens är
nödvändigt, utan att endast kontingens är nödvändigt. Meillassoux har härmed uppnått en positiv
kunskap om att inget annat än kontingens är nödvändigt. Korrelationisten trodde att vi inte kan veta
vilken av möjligheterna för livet efter detta som är sann. Den spekulativa materialisten tror att vi
kan veta att alla möjligheter kan vara sanna, utan någon som helst orsak. Detta kaotiska monster
som Meillassoux har upptäckt liknas vid Descartes Gud.
We see an omnipotence equal to that of the Cartesian God, and capable of
anything, even the inconceivable; but an omnipotence that has become
autonomous, without norms, blind, devoid of the other divine perfections, a
power with neither goodness nor wisdom, ill-disposed to reassure thought
about veracity of its distinct ideas.25
Descartes behöver sin Gud för att kunna säkerställa kunskap om primära egenskaper hos tingen.
Meillassoux befinner sig i en liknande sits när han från sitt absoluta hyperkaos vill ta sig till ett
matematiskt absolut. Även han är intresserad av primära egenskaper. Men som vi ser i citatets sista
bisats är detta kaos ”ill-disposed to reassure thought about veracity of its distinct ideas.” Trots det
vid en första anblick bisarra i att försöka säkerställa matematiserbara egenskaper med hjälp av ett
23
Meillassoux 2008 [2006], s. 53
24
”The absolute is the absolute impossibility of a necessery being.” (Meillassoux 2008 [2006], s. 60)
25
Meillassoux 2008 [2006], s. 64
14
absolut kaos är detta precis vad Meillassoux avser att göra.
Steget från nödvändig kontingens till primära egenskaper finns det emellertid inte utrymme att
undersöka i detta arbete, och frågan får skjutas på framtiden. För tillfället får vi nöja oss med att
ontologiskt ha fullföljt den uppgift som det globala proletariatet efter 160 år ännu inte lyckats med:
vi har vunnit en värld.26
08 Avslutning
Slutsatsen är att Descartes och Meillassoux går en samma väg mot samma mål, men att deras
gångstilar skiljer sig kraftigt. I Meditationer återerövrar Descartes värlen genom att urskilja det
nödvändiga från det icke-nödvändiga, medan Meillassoux återerövrar världen genom att
ogiltigförklara nödvändigheten. Trots denna konflikt mellan tillvägagångssätten har det visat sig att
Meillassoux bedriver filosofi i en cartesiansk anda. Och om Descartes har vi upptäckt att hans
dogmatism härrör från den outtalade princip om tillräcklig grund som genomsyrar hans gudsbevis.
Genom att göra sig av med denna princip men i övrigt följa Descartes har Meillassoux blivit av med
både dogmatism och korrelationism. Han har gläntat på dörren till den absoluta yttervärlden.
09 Bibliografi
Descartes, René (1998 [1641]), Discourse on Method and Meditations on First Philosophy., övers.
Donald A. Cress, Indianapolis: Hackett Pulishing Company
Harman, Graham (2011), Quentin Meillassoux: Philosohy in the making (Edinburgh: Edinburgh
University Press)
Kant, Immanuel (2004 [1781]), Kritik av deta rena förnuftet, övers. Jeanette Emt, Stockholm:
Thales
Leibniz, G.W (1959), Valda skrifter, övers. Konrad Marc-Wogau, Stockholm: Natur och Kultur
Marx, Karl & Engels, Friedrich (1997 [1848]) Kommunistiska manifestet, övers. Sven-Eric
26
”Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution. Proletärerna har i den ingenting annat att
förlora än sina bojor. De har en värld att vinna.” Marx & Engels (1997 [1848])
15
Liedman, Bokförlaget Arena
Meillassoux, Quentin (2008 [2006]), After Finitude, övers. Ray Brassier (Great Britain: Continuum)
Thomson, Iain (2000), ”Ontotheology? Understanding Heidegger’s Destruktion of Metaphysics”,
International Journal of Philosophical Studies Vol.8(3) , 297–327
Wittgenstein, Ludwig, (1992 [1921]), Tractatus logico-philosophicus övers. Anders Wedberg,
Stockholm: Thales
16
Download
Random flashcards
organsik kemi

5 Cards oauth2_google_80bad7b3-612c-4f00-b9d5-910c3f3fc9ce

Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Create flashcards