3. Patientens tillstånd

3. Patientens tillstånd
Allmän läkarundersökning och hälsokontroll
En vanlig hälsokontroll kan du göra på hälsocentralen. Du kommer till läkaren och berättar
om dina problem. Därefter tas ofta blodprover för att se om du har några förhöjda värden av
något.
Om du är sjuk
En vanlig läkarundersökning går till på det vis att du ringer din hälsocentral och bokar in ett
läkarbesök. När du kommer till hälsocentralen får du träffa din läkare som börjar med att
ställa frågor om varför du sökt vård. Du får då berätta om dina problem. Därefter görs en
läkarundersökning beroende på vad det är för problem du har.
Vissa sjukdomar kan läkaren diagnostisera utan att behöva utföra många undersökningar. Det
kan exempelvis vara om du har en förkylning eller influensa.
Vid en hälsokontroll tas olika blodprover för att kunna se dina värden. Hjärtat och lungorna
undersöks. På vissa mottagningar får du även som kvinna en undersökning av brösten och
som man ytterligare blodprover som ser om du har en förhöjd risk för prostatacancer.
Att lämna blodprov är vanligt vid en läkarundersökning. Det gör du för att läkaren
lättare och snabbare ska kunna hitta vad det är för fel på dig. Blodet i kroppen är
som en karta över hur vi mår.
Blodprov – avslöjar hur vi mår
När vi blir sjuka är blodet ofta till stor hjälp för att
hitta orsaken till varför vi mår som vi mår. Det görs genom att du lämnar ett blodprov.
Blodprovet tas oftast i fingret eller i armvecket.
Läkaren frågar frågor om ditt hälsotillstånd och dina symptom. Vanliga frågor är:

Hurdana besvär har du?

Hur länge har du haft besvär?

Finns det något som förvärrar eller lindrar dina besvär?

Vad tror du att är orsaken till besvären?

Har du allergier? Berätta om dina läkemedelsallergier eller andra allergier.

Röker du, dricker du alkohol, hur äter du och hur motionerar du?

Har du svårt att hålla balansen eller har du ramlat under de senaste sex
månaderna?

Har du för närvarande inflammationer?

Använder du hjälpmedel?

Är du gravid, tror du att du är gravid eller ammar du?
När läkaren bedömer hälsotillstånd är det några vanliga saker som kontrolleras. Nedan
beskrivs några av dem.
Blodtryck
Blodtrycket är trycket inuti dina blodkärl. Med en normal mängd blod,
friskt hjärta och friska elastiska blodkärl får du ett normalt blodtryck.
Lågt blodtryck kan ge yrsel, särskilt just när man ställer sig upp. Detta
är vanligen ofarligt och kan bero på vätske- eller saltbrist.
Lindrig eller måttlig förhöjning av blodtrycket ger sällan tydliga
symtom (lättare huvudvärk förekommer ibland). Riktigt högt tryck kan
ge svår huvudvärk, trötthet och illamående. Högt blodtryck beror på
ökad mängd vätska och salt i blodet eller på att blodkärlens väggar är
förtjockade och hårda.
Eftersom högt blodtryck sällan märks kan man gå länge med det utan att
veta något. Högt blodtryck blir vanligare med åldern.
Alltför högt blodtryck medför ökad risk för hjärtsjukdom och slaganfall. Högt
blodtryck behandlas ofta med medicin. Men du kan även sänka trycket med ändrad
livsstil. Högt blodtryck kallas på läkarspråk för hypertoni,
Hur mäts blodtrycket?
Blodtrycket mäts vanligen genom att
pumpa upp en manschett runt överarmen.
Man mäter sedan vilket tryck i
manschetten som hindrar blodet från att
passera ut i armen. Det motsvarar trycket
inne i blodkärlen.
Blodtrycket anges med två siffror, exempelvis 120/80.


Första siffran är övertrycket (då hjärtat drar ihop sig, ”systoliskt” tryck). Det är det
högsta trycket i blodkärlen.
Andra siffran är undertrycket (då hjärtat slappnar av mellan slag, ”diastoliskt” tryck).
Det är det lägsta trycket i kärlen.
Ett utmärkt friskt blodtryck är max 120/80. Det brukar unga, friska och smala
personer ha.
De flesta i västvärlden har dock högre blodtryck. Det är vanligt hos medelålders och
äldre personer, särskilt vid viktproblem.
Över 140/90, mätt vid minst tre olika tillfällen, räknas som förhöjt blodtryck. Att
tillfälligt ha något högre (vid stress exempelvis) är inte farligt.
Eftersom blodtrycket varierar något från dag till dag rekommenderas flera kontroller
innan högt blodtryck konstateras.
Temperatur
Feber
Feber eller pyrexi (latin: febris eller pyrexia) är ett tillstånd då kroppstemperaturen, som i vanliga
fall ligger mellan 36,5 °C och 37,5 °C, är mer än 37,5°.[1] Som feber hos vuxna räknas en
morgontemperatur över 37,5 grader eller en kvällstemperatur över 37,7 grader.[2]
Feber är en viktig del av kroppens försvar mot infektioner. Många spädbarn och barn
utvecklar hög feber vid mindre virussjukdomar. Medan feber signaler till oss att en
strid kan vara på gång i kroppen, hjälper febern till att vinna denna kampen.
De flesta bakterier och virus som orsakar infektioner hos människor trivs bäst vid 37.2 ° C
Feber orsakas vanligen av olika typer av infektioner, exempelvis virusinfektioner. Feber utan känd
eller uppenbar orsak (oklar feber) bör utredas av en läkare eftersom det kan bero på en allvarlig
sjukdom; hos vuxna beror oklar feber ofta på autoimmuna sjukdomar, medan det hos barn oftast
beror på en oupptäckt infektionssjukdom.[7]
Feber kan, i synnerhet hos barn, även orsakas av överhettning samt fysisk aktivitet — därför bör
tempen tas först efter 30 minuters vila[8].
Normal kroppstemperatur kan förändras under dagens lopp. Den är normalt högst på
kvällen. andra faktorer som kan påverka kroppstemperaturen är;


Kroppstemperaturen varierar med en kvinnas menstruationscykel. Ofta kan hennes
temperatur variera med 1 grad eller mer genom menstruationscykeln.
Fysisk aktivitet, starka känslor, mat, varma kläder, mediciner, hög rumstemperatur och
hög luftfuktighet kan alla öka kroppstemperaturen.
För att mäta kroppstemperaturen kan en febertermometer användas. Temperaturen mäts
vanligen rektalt (i ändtarmen), oralt (i munhålan) eller axillärt (i armhålan). Det finns även
örontermometrar, som mäter temperaturen i örat genom att mäta värmestrålning.
När ska sjukvården kontaktas vid feber?
Om barn under tre månader har feber, är slött eller inte vill dricka ska sjukvården alltid kontaktas.
Om barnet får feberkramper ska man första gången det händer ta barnet till vårdcentral eller
sjukhus.[8]
Har man haft feber i mer än 4-5 dagar ska sjukvården kontaktas. Även om febern försvinner efter
några dagar men sedan kommer tillbaka bör vårdcentraleneller sjukvårdsupplysningen kontaktas.
Känner man sig svårt medtagen, får feberfrossa eller har svårt att få i sig vätska ska vård
omedelbart sökas.
Vanliga orsaker
Nästan alla infektioner kan orsaka feber. några vanliga infektioner.




Luftvägsinfektioner såsom förkylning eller influensa-liknande sjukdom, halsont,
öroninflammation, bihåleinflammation, infektiös mononukleos, och bronkit
Urinvägsinfektioner
Viral gastroenterit och bakteriell gastroenterit
Mer allvarliga infektioner såsom lunginflammation, ben infektioner (osteomyelit),
blindtarmsinflammation, tuberkulos, hudinfektioner eller cellulit, och
hjärnhinneinflammation
Hemvård
En enkel förkylning eller annan virusinfektion orsakar ibland en hög feber, från 102 till
104 ° F, (38,9 till 40 ° C). detta brukar inte betyda att du eller ditt barn har ett allvarligt
problem. Vissa allvarliga infektioner kan orsaka ingen feber eller t.om. en mycket låg
kroppstemperatur, särskilt hos spädbarn.
Om febern är mild och man inte har några andra problem, behöver du inte behandla
annat än att dricka vätska och vila.
Sjukdomen är troligen inte allvarligt om ditt barn:




är aktiv och leker.
Äter och dricker
Är alert och ler mot dig
Har en normal hud färg
Vidta åtgärder för att sänka feber om du eller ditt barn lider av febern, har kräkningar,
uttorkade slemhinnor, eller sömnproblem. Kom ihåg, målet är att sänka, inte helt
eliminera, febern.
När du försöker sänka en feber:




Blanda inte ihop med någon som har frossa.
Avlägsna överskott av kläder eller filtar. rummet ska vara behagligt, inte för varmt eller
kallt. prova ett lager av lätta kläder, och en lätt filt för att sova. Om rummet är varm eller
täppt kan en fläkt hjälp.
En ljummen dusch eller bad svamp kan hjälpa till att kyla någon med feber. Detta är
särskilt effektivt efter det att läkemedlet ges - annars kan temperaturen studsa tillbaka
upp.
Använd inte kalla bad, is, eller gnugga med alkohol. dessa kyler huden, men gör ofta
situationen värre genom att orsaka frossa, vilket höjer kroppstemperaturen.
Här är några riktlinjer för att ta läkemedel för att sänka feber:


Paracetamol (Tylenol) och ibuprofen (Alvedon, Motrin) bidrar till att minska febern hos
barn och vuxna. Ibland kan läkare råder dig att använda båda typerna av läkemedel.
Tar paracetamol var 4 - 6 timmar. det fungerar genom att vrida ned hjärnans termostat.




Ta ibuprofen var 6 - 8 timmar. Använd inte ibuprofen hos barn yngre än 6 månader
gammal.
Aspirin är mycket effektiv för behandling av feber hos vuxna. ge inte aspirin till ett barn om
inte ditt barns läkare ordinerat.
Ta reda på hur mycket du eller ditt barn väger, och sedan kontrollera alltid anvisningarna
på förpackningen.
Hos barn under 3 månaders ålder, kontakta din läkare innan du ger läkemedel.
Äta och dricka med feber.


Alla, särskilt barn, bör dricka mycket vätska. vatten eller soppa är bra val.
Ge inte alltför mycket frukt eller äppeljuice och undvika sportdrycker hos yngre barn.
Ring din vårdgivare om














Barnet är yngre än 3 månader och har en rektal temperatur på 100,4 ° F (38 ° C) eller
högre
är 3 -12 månader gammal och har en feber på 102,2 ° F (39 ° C) eller högre
är under ålder 2 år och har feber som varar längre än 24 - 48 timmar
är äldre och har feber längre än 48 - 72 timmar
Har feber över 105 ° F (40,5 ° C), såvida det inte kommer ner lätt med behandling och
den person som är bekväm
Har andra symptom som tyder på en sjukdom kan behöva behandlas, till exempel ont i
halsen, öronvärk, hosta eller
Har haft feber som kommer och går upp till en vecka eller mer, även om de inte är mycket
höga
Har en allvarlig medicinsk sjukdom, till exempel problem med hjärtat, sicklecellanemi,
diabetes eller cystisk fibros
Nyligen haft en immunisering
Har en ny utslag eller blåmärken förekommer
Har smärta vid urinering
Har problem med immunförsvaret (kronisk steroidbehandling, efter en benmärgs-eller
organtransplantation.
HIV-positiva eller de som behandlas för cancer)
Du fått feber och har nyligen rest till ett land i tredje världen
Ring 112 om du eller ditt barn har feber och:










Gråter och kan inte lugnat ner sig (barn)
Kan inte väckas lätt eller alls
Verkar förvirrad
Kan inte gå
Har svårt att andas, även sedan deras näsa rensas
Har blå läppar, tunga eller spik
Har en mycket svår huvudvärk
Har en stel nacke
Vägrar att flytta en arm eller ben (barn)
Har ett anfall
Ring din läkare omedelbart om du är vuxen och du:


Har feber över 105 ° F (40,5 ° C), såvida det inte kommer ner lätt med behandling och du
är bekväm med det
Har feber som är eller håller på att gå över 103 ° F







Har feber längre än 48 - 72 timmar
Har haft feber kommer och går upp till en vecka eller mer, även om de inte är mycket
höga
Har en allvarlig medicinsk sjukdom, till exempel problem med hjärtat, sicklecellanemi,
diabetes, cystisk fibros KOL, eller andra kroniska lungproblem
Har ett nytt utslag eller blåmärken förekommer
Har smärta vid urinering
Har problem med immunförsvaret (kronisk steroidbehandling, efter en benmärgs-eller
organtransplantation, mjälte har tidigare tagits bort, HIV-positiva, behandlades för cancer)
Har nyligen rest till tredje världen
Vad som väntar hos din vårdgivare
Din läkare kommer att utföra en fysisk undersökning, som kan omfatta en detaljerad
undersökning av hud, ögon, öron, näsa, hals, nacke, bröst och buk för att leta efter
orsaken till feber.
Behandlingen beror på tid och orsaken till feber, och på andra åtföljande symptom.
Följande diagnostiska tester kan utföras:



Undersökningarna av blod, till exempel en CBC eller blod differential
Urinanalys
Röntgenbild av bröstet
Puls
Puls[
För andra betydelser, se Puls (olika betydelser).
Pulsmätning vid arteria radialis.
Puls är hur hjärtats slag per minut visar sig i artärerna som dunkande blodvågor. Pulsen
mäts om en personsvimmar, vid misstanke om hjärt-kärlsjukdom, samt vid hälsokontroller. En
vuxen persons pulshastighet i vila brukar ligga mellan 60 och 80 slag per minut, men barn
kan ha mycket snabbare hastighet. Pulsen ska också vara jämn och rytmisk, och normalt
stark.
Pulsen tas oftast genom att man med pek- och långfingrarna trycker mot en blodåder vid
handleden eller halsen, och räknar antalet dunkningar i en minut. När man tar pulsen bedöms
också rytmens regelbundenhet och kraft. Pulshastigheten mäts för att uppskatta hjärtats
pumpförmåga, antingen i vila eller under ansträngning. Pulshastigheten varierar normalt sett
mycket beroende på graden av både fysisk och psykisk ansträngning, och beroende på
personens ålder, men kan också påvisa hjärtproblem som kräver sjukhusvård. Pulsens
regelbundenhet visar om man lider av arytmier eller har extraslag. Pulsens kraft visar
på pulstrycket.
Det finns pulsmätare av olika slag. En vanlig variant av pulsmätare är pulsklockor som kan
fästas på handleden för en digital övervakning av puls. Vid konditionsträning används
vanligen en pulsklocka med trådlös förbindelse till ett pulsband som är fäst runt bröstet.
Vid arytmier och kärlpåverkan är pulsmätningen otillförlitlig för att bedöma hjärtats status.
Hjärtats pumpförmåga måste då avgöras med stetoskop eller EKG.[1]
Innehåll
[dölj]











1Vad som avgör pulsen
2Hur pulsen mäts
3Pulsens hastighet
o 3.1Onormal pulshastighet
4Pulsens regelbundenhet
5Pulsslagens kvalitet
6Pulstryck
7Pulsträning
8Puls hos däggdjur i allmänhet
9Se även
10Externa länkar
11Källor
Vad som avgör pulsen[redigera | redigera wikitext]
Hjärtslagen skapas av pacemakerceller, som är specialiserade hjärtmuskelceller som
depolariseras spontant på grund av att de läcker in positiva natrium- ochkaliumjoner. Denna
spontana depolarisering sker med jämna intervall på ungefär 80-100 genererade pulsar per
minut. Hjärtslagen påverkas av parasympatiskaeller sympatiska nervsystemet, beroende på
om kroppen eller psyket är i vila eller under ansträngning. Eftersom hjärtat pumpar ut blodet
med dess hjärtslag i vågor, kan dessa blodvågor kännas i blodådrorna. Hur blodvågorna
känns i en blodåder är personens puls.
Eftersom pulsen mäts på andra ställen på kroppen än hjärtat, kan pulsen påverkas av
statusen på blodkärlen samt av blodtryck. Pulsen är därför inte exakt samma sak som
hjärtslagen, även om det vanligen är en god uppskattning av detta.
Pulsen kan påverkas av faktorer som inte nödvändigtvis är kliniskt betydelsefullt. Pulsen ökar
av nikotin och koffein.[2] Alkohol ökar också pulsen,[3] liksom alla andra centralstimulerande
droger samt stresshormoner.
Hur pulsen mäts[redigera | redigera wikitext]
Halspulsåderns placering.
Pulsen kan mätas överallt på kroppen där den känns, med minst två fingrar, dock inte tumme
eller lillfinger eftersom pulsen där ofta är tydlig och kan misstas för pulsen i kroppsdelen som
undersöks. Vanligast är att pulsen mäts under en minut, med stoppur eller klocka med
sekundvisare. Innan mätningen bör patienten vila i minst fem minuter, för att få fram
vilopulsen, och bör ha undvikit nikotin, koffein och annat som kan påverka hjärtslagen i 30
minuter. Om det är ett akut läge tas dock pulsen omedelbart.[2]
Vanligast är att mäta pulsen vid handleden precis under tummen, vid den så kallade arteria
radialis. Vid lågt blodtryckkan emellertid pulsen vara svår att känna där. Ofta kan då pulsen
kännas på insidan av armvecket, vid arteria brachialis. Pulsen kan också tas i ljumsken eller
vristen, men vid dålig blodcirkulation eller lågt blodtryck kan även detta vara omöjligt.[2]
Pulsen brukar också känns extra tydligt vid halspulsådern på båda sidor om struphuvudet,
men över sköldkörteln. Alltför långvarig, hård, eller ofta förekommande pulsmätning där kan
dock minska blodflödet till hjärnan, och därför påverka hjärtat. Av samma orsak ska man inte
mäta pulsen på båda halspulsådrorna samtidigt, utan endast en sida i taget.
För att testa cirkulationen kan pulsen tas både i handleden och halsen för att notera
tidsskillnaden mellan slagen.[4]
Trycket på ådern måste vara lagom lätt. Vid alltför hårt tryck försvinner pulsen.[5]
Vid pulsmätning brukar också andra tillstånd kontrolleras, såsom färg på händerna (rodnande
händer, bleka, marmorerade, cyanos), eventuell kallsvett, och temperaturen på händerna
(kalla eller varma).
Pulsens hastighet[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Hjärtfrekvens
Pulsens hastighet kan uppskattas i vila eller vid ansträngning. Pulsen visar dels på
hjärtats pumpförmåga, dels kan den påverkas av fysisk och psykisk ansträngning, samt
av t.ex. nikotin, koffein och vissa läkemedel som påverkar autonoma nervsystemet.
Pulsen blir snabbare om personen är rädd eller stressad, till exempel vid misstanke om
allvarlig sjukdom som föranleder pulsmätningen ifråga.
Vilopuls är pulsen när man vaknar eller när man har vilat under en längre tid. Vid
långvarig konditionsträning sänks vilopulsen, och vid utebliven träning så ökar den. En
vuxen människa brukar ha en vilopuls på 70-80 slag per minut, men vid stress kan den
vara högre. Nyfödda kan ha en puls på 160, och barn under tio år kan ha en puls på 140
utan att det är onormalt, men ligger vilopulsen i övre normalområdet utan känd orsak kan
det behöva utredas av sjukvården.[6] Kvinnors vilopuls är ofta något högre än mäns.[7]
Arbetspuls är den puls man har vid vardaglig kroppsansträngning. Den ligger någonstans
emellan vilopuls och maxpuls, vanligen mellan 60 och 100 slag per minut.
Onormal pulshastighet[redigera | redigera wikitext]
Normalvärdena för en vuxen människas vilopuls är 55-80 slag per minut, för barn upp till
10 år 80-120 slag per minut, och för nyfödda 100-150 slag per minut.[8]Om vilopulsen för
en vuxen person överstiger 80 är pulsen hög och kan behöva utredas.
Gränsvärdena för hjärtrusning - takykardi - ligger dock på en vilopuls på över 100 slag
per minut. Onormalt långsam puls kallas bradykardi. Båda tillstånden bör undersökas av
läkare.
Hos en vuxen person räknas en vilopuls på över 100 slag per minut som takykardi, och
under 50 som bradykardi.[1] Båda tillstånden kan ge yrsel och svimningar.[9] Om takykardi
eller bradykardi uppkommer med andra symtom än pulshastigheten i sig, bör personen
uppsöka sjukhus.
Pulsens regelbundenhet[redigera | redigera wikitext]
Regelbundenheten i pulsens rytm är viktigt att studera vid pulsmätning. Här ett EKG
med hjärtflimmer som yttrar sig i snabba hjärtslag som slår i otakt. Pulsstyrkan är däremot jämn.
EKG som visar hjärtslagen hos en ung, frisk man. En hastig blick ger att pulsen är mycket jämn,
men studeras kurvorna noggrannare så kan man se vissa avvikelser mellan hjärtslagen. Detta är
normalt och kallas heart rate variability.
EKG med ett exempel på pulsen hos en person med ventrikelflimmer, som vid sidan av de hastiga
slagen yttrar sig i ojämna slag både i tryck, längd och takt.
Huvudartikel: Heart rate variability, Arytmi
En normal puls varierar lite grand ifråga om intervallet mellan två slag (takten),
pulsslaget utdragenhet (längd) och i fråga om tryck (slagstyrka). Detta kallas heart
rate variability.[10] Det är också vanligt och sällan farligt med ett enstaka extraslag av
hjärtat, vilket kan visa sig vid pulsmätning genom att ett slag hoppar över. Nästa
pulsvåg kan då vara extra stark. Om detta sker vid ansträngning kan personen
behöva kontakta vårdcentralen. Om pulsen däremot är uppenbart oregelbunden
under flera slag - inte slår i jämn takt - kan det tyda på hjärtsvikt, förmaksflimmer,
eller någon annan hjärtsjukdom. Om hjärtat slår oregelbundet, i synnerhet i vila,
samtidigt som personen är andfådd eller trött, bör personen omedelbart uppsöka
sjukvård.[6]
Extraslag kan också uppträda som pulsus bigeminus, vilket betyder att två pulsslag
kommer tätt inpå varandra och följs av ett uppehåll. Också detta kan vara ofarligt,
men det kan även vara ett sjukdomstecken. Om pulsen förändras vid in- och
utandning kallas det sinusarytmi, vilket både kan uppkomma hos friska personer och
vara ett sjukdomstecken.[11] Hos barn och ungdomar är det vanligt att pulshastigheten
ökar litet vid inandning, och minskar lite vid utandning, men skillnaden brukar minska
med stigande ålder.[12]
Andning[redigera | redigera wikitext]
Se även: Respiration
Lungor och strupe
Andning syftar till den process där högre organismer inhämtar syrgas (O2) och
avger koldioxid (CO2) till omvärldensluft eller vatten, vilket sker med hjälp av ett speciellt
andningsorgan (lungorna). Utan lungor skulle endast kroppens allra mest ytliga celler kunna
försörjas med syrgas och avge koldioxid. För att uppnå detta genomgår andningen följande
fyra faser: Ventilation (in och utflöde av luft), gasutbyte (diffusion av syrgas och koldioxid
mellan blod ochalveoler) även kallad extern respiration, transport av syrgas och koldioxid till
och från cellerna även kallad intern respiration samt reglering av ventilationen. Lungans
maximala yta motsvarar ungefär 400m²[källa behövs].
Innehåll
[dölj]





1Ventilation
2Extern respiration
3Intern respiration
4Typer av andningsorgan
5Se även
Ventilation[redigera | redigera wikitext]
Andning är en komplex procedur som involverar många olika vävnadstyper av strukturer i
bröstkorgen. När en inandning påbörjas kontraherar diafragman och intercostalmuskulatur,
vilket i sin tur utvidgar lungorna och lungsäcken (pleura). Det leder i sin tur till ett undertryck (i
förhållande till atmosfärstryck) i utrymmet mellan lungsäcken och lungan samt i
lungornas alveoler.
Undertrycket skapar ett sug av luft in till lungorna, vilket medför att alveolerna fylls med luft
spontant. Vid en utandning slappnar diafragman och andra muskler av, vilket på grund av
lungornas elastiska uppbyggnad gör att lungan dras ihop. Då trycket ökar inne i alveolen
kommer luft flöda ut mot munhålan. Den positiva tryckskillnaden mellan alveol
och munhåla driver luftflödet vid utandning. Därför kan man också säga att inandningen är en
aktiv process, medan utandningen i vila är passiv. Vid forcerad utandning används mm.
intercostales interni, m. rectus abdominis, m. obliquus externus abdominis, m. obliquus
internus abdominissamt m. transversus abdominis.
Vid konstgjord andning med mun-mot-mun-metoden eller respirator används istället
övertrycksandning, då ett övertryck applicerat på luftvägarna trycker ner luft i lungorna som
därmed utvidgas.
Dynamiken i bröstkorgen ges av cartilagines costales. Under åldringsprocessen förbenas
denna broskstruktur varför äldre människor mer få förlita sig tillbukandningen.
Extern respiration[redigera | redigera wikitext]
Gasutbytet sker i alveolerna och är även den enda spontana process som förlitar sig
på termodynamikens tre huvudsatser. Gasutbytet är möjligt för att syrgas och koldioxid utövar
olika partiella tryck i alveolen och i kapillären. Denna skillnad jämnas ut och därför sker
utbytet kontinuerligt. För syrgas gäller att partialtrycket är högre än i kapillären så att syrgas
diffunderar till blodet som syresätts. Koldioxid har däremot enbart lite högre partiellt tryck i
kapillären jämfört med lungan. Koldioxid diffunderar därför ut i alveolen från blodet. Att
partialtrycket endast skiljer sig lite för koldioxid, medan en hög skillnad krävs för syrgas har
att göra med gasernas löslighet. Eftersom koldioxid löser sig i blodet mycket bättre än syrgas
krävs det olika partiella tryck. Detta enligt Boyles lag. Gasutbytet regleras då syrgasens
partiella tryck sjunker i en del av bronkioler, till exempel på grund av slem, genom att de
omgivande arteriolerna kontraherar och minskar blodflödet så att det omdirigeras till andra
med högre syrgashalt. Då koldioxid ökar svarar istället bronkioler som är omgivna av glatt
muskulatur genom att vidgas så att överskottet kan passera ut till atmosfären.
Intern respiration[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Respiration
Då blodet syresatts i lungorna transporteras det via hjärtat och systemkretsloppet till
övriga organ. Organ i behov av syre är omgivna av kapillärer och här sker det motsatta
som händer vid extern respiration. Principerna är dock desamma. Syrgas kommer med
artärer och har ett högt partiellt tryck till celler med lågt partiellt tryck för syrgas.
Transporten av syrgas sker därför in i cellen. Koldioxidtrycket däremot är högre i cellen
än i blodet och transporteras ut ur cellen.
Andningen
Normalt andas man genom näsan. Vid inandningen lyfts revbenen och mellangärdet sänks.
Brösthålans volym ökar. Det gör att trycket inuti lungsäckarna sjunker och lungorna utvidgas. Luft
sugs in i lungorna och når så småningom lungblåsorna.
När man andas ut slappnar de muskler av som utvidgat brösthålan. På grund av att
lungvävnaden är töjbar pressas luften passivt ut ur lungorna. Vid varje andetag strömmar ungefär
en halv liter luft in i lungorna och lika mycket ut ur dem. När man vilar andas man ungefär tolv
gånger varje minut.
Om man anstränger sig andas man även genom munnen. Fler muskler kopplas in så att
bröstkorgens volym ökar ännu mer vid inandningen. Vid utandningen hjälper även bukväggens
muskler och mellangärdet till att pressa ut luften ur lungorna. Vid ansträngning andas man oftare
än vid vila, och man drar in mer luft vid varje andetag. Andningen kan öka till över 100 liter per
minut.
In- och utandningen styrs av signaler som kommer från andningscentrum i förlängda märgen.
Olika reflexer reglerar också andningen. Om innehållet av koldioxid i blodet ökar, andas man mer
för att vädra ut koldioxiden. På så sätt anpassas andningen automatiskt till kroppens behov. Man
kan även påverka andningen med viljan och det sker från storhjärnans bark.
1. Vid
inandningen lyfts revbenen och mellangärdet sänks. Brösthålans volym ökar. Det gör att trycket inuti lungsäckarna
sjunker och lungorna utvidgas. Luft sugs in i lungorna och når så småningom lungblåsorna.
2. När man andas ut slappnar de muskler av som utvidgat brösthålan. På grund av att lungvävnaden är töjbar pressas
luften passivt ut ur lungorna.
Andnöd
Definition
Andningssvårigheter innebär en känsla av att det är svårt eller obehagligt att andas
eller en känsla av att inte få tillräckligt med luft.
Se även: andningssvårigheter - första hjälpen.
Alternativa namn
Andfåddhet, andnöd, andningssvårigheter, dysapné
överväganden
Vissa personer kan känna sig andfådda efter endast lätt träning (till exempel av att
gå i trappor), även om de inte har en specifik sjukdom. Andra kan ha en avancerad
lungsjukdom men blir aldrig andfådda.
Väsande andning är en form av andningssvårigheter.
Se också:



Apné
Lungsjukdomar
Snabb andning
Vanliga orsaker
Andnöd har många olika orsaker.



En blockering av luftvägarna i näsa, mun eller svalg kan leda till andningssvårigheter.
Hjärtsjukdom kan orsaka andfåddhet om ditt hjärta inte kan pumpa tillräckligt med blod för
att leverera syre till kroppen. Om din hjärna, muskler, eller andra organ inte får tillräckligt
med syre, kan en känsla av andnöd förekomma.
Ibland kan känslomässig stress, såsom oro, leda till andningssvårigheter.
Följande problem kan orsaka andningssvårigheter:
Problem med lungorna.





Lunginflammation (svår)
Bronkiolit
Kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL), astma och andra kroniska lungproblem
Blodpropp i artärerna i lungorna (lungemboli)
Pulmonell hypertension
Problem med luftvägarna som leder till lungorna.



Kvävning om något fastnat i luftvägarna
Kors
Epiglottit
Problem med hjärtat.




Hjärtinfarkt eller kärlkramp
Hjärtsvikt
Rubbningar i hjärtrytmen (arytmi)
Barn som föds med hjärtfel (medfött hjärtfel)
Andra problem.








Snabb uppstigning till hög höjd, där det är mindre syre i luften
En stor mängd damm i miljön
Allergier (t.ex. mot mögel eller pollen)
Brist på motion
Fetma
Kompression av bröstkorgen
Panikattacker
Diafragmabråck (Hiatial bråck)
Hemvård
I vissa fall kan en liten grad av andningssvårigheter vara normalt. Svår nästäppa är
ett exempel. Ansträngande motion, särskilt när du inte motionerar regelbundet, är ett
annat exempel.
Om andningssvårigheter uppkommer för första gången eller blir värre, kan detta
innebära ett allvarligt problem. Även om många orsaker är harmlösa och lätt kan
rättas till, kräver varje svårighet att andas att du kontaktar din vårdgivare.
Om din läkare har behandlat dig för ett långsiktigt problem med dina lungor eller
hjärta, följ din vårdgivares anvisningar för att avhjälpa det problemet. (Se: astma,
KOL, hjärtsvikt)
Ring din vårdgivare om
Gå till akuten eller ringa det lokala nödnumret (t.ex. 112) om:


Andningssvårigheter uppstår plötsligt eller allvarligt stör din andning
Någon slutar helt att andas
Uppsök vård om andningssvårigheterna börjar plötsligt eller är allvarlig, eller om
något av följande inträffar relaterat till andningssvårigheter:







Obehag i bröstet, smärta eller tryck
Andnöd efter bara lätt ansträngning eller i vila
Andnöd som väcker dig på natten
Väsande andning
Andningssvårigheter efter intag av främmande föremål (inhalerat eller oralt)
Trånghetskänsla i halsen eller en skällande hosta
Utveckling av feber eller betydande hosta
Vad som väntar hos din vårdgivare
Din vårdgivare kommer att ta en detaljerad anamnes och utföra en fysisk
undersökning.
Fysisk undersökning kommer att omfatta en grundlig kontroll av dina lungor, hjärta
och övre luftvägspassager.
Tester som kan utföras är följande:







Blodprover (kan omfatta arteriella blodgaser)
Mätningen av blodets syremättnad (pulsoximetri)
EKG
Röntgenbild av bröstet
Lungfunktionstester
Datortomografi av bröstkorgen
Ekokardiogram
I svåra fall av andningssvårigheter, kan inläggning på sjukhus behövas. Många olika
mediciner kan användas för att behandla orsaken till andningssvårigheter.
Om ditt blods syrehalt är mycket låg, kan du behöva få syrgas. Höga doser av extra
syrgas kan vara farligt för vissa patienter, dock. Syrgas är inte nödvändig vid alla fall
av andnöd.
Hjärt- och kärlsystemet[redigera | redigera
wikitext]
(Omdirigerad från Blodomlopp)
Människans blodcirkulationssystem, röd är artärer, blå är vener
Kardiovaskulära systemet, hjärt- och kärlsystemet eller blodcirkulationssystemet, är
det organsystem som transporterar ämnen mellan cellerna och som även hjälper till att
reglera pH och kroppstemperatur. Organsystemet består av hjärta och blodkärl, och sjukdomarna
som drabbar systemet brukar benämnas hjärt- och kärlsjukdomar.
Hjärt- och kärlsystemet består av olika funktioner och processer som ständigt pågår i organen
under vilket de samverkar med varandra och med andra fysiologiska system. Hjärtats funktioner
utgörs av funktioner i förmak ochhjärtkammare, samt av sammandragning av hjärtmuskeln.
Kärlens funktioner utgörs av kärlnybildning
(angiogenes),vasodilation, vasokonstriktion, baroreflexer, renin-angiotensinsystemet,
och kallikrein-kininsystem. Dessa mekanismer bildar förutsättningarna för blodcirkulationen i
blodådrorna, i organ och i vävnader, som ytterst sett är syftet med systemet ifråga.
Funktionen i hjärt- och kärlsystemet ger sig till känna genom hjärtfrekvens, puls, blodtryck, tryck i
förmak och hjärtkammare, hjärtvolym, hjärtminutvolym, blodvolym, hjärttoner, och kärlmotstånd.
Blodcirkulationen sker för att cirkulera livsnödvändiga ämnen till alla kroppsdelar,
såsom syre, hormoner, ochnäringsämnen. Blodcirkulationen förutsätter därför flera barriärer, som
skiljer blodet från eventuella sekret och substanser i organen och vävnaderna vilka inte ska vara
blodfyllda. Till sådana barriärer hör blod-vattenbarriären i ögat, blod-hjärnbarriären som avskiljer
blod från den extracellulära vätskan i centrala nervsystemet, blod-luftbarriären i lungblåsorna där
luftutbyte sker, med mera. Blodcirkulationen sker också för att avlägsna restprodukter och
överflödiga ämnen, varför systemet också innefattar njurfunktionen, där den glomerulära
filtrationsbarriären ser till så att njurarna inte filtrerar plasmaproteiner.
Innehåll
[dölj]





1Olika typer av cirkulationssystem
2Människans cirkulationssystem
o 2.1Blodomloppet
o 2.2Blodet
o 2.3Hjärtat
o 2.4Blodkärlen
3Kardiovaskulära sjukdomar
4Se även
5Källor
Olika typer av cirkulationssystem[redigera | redigera wikitext]
Människan har ett komplext cirkulationssystem med dubbla parallellkopplade kretslopp
och hemoglobin som binder syre i blodet. Andra djur har cirkulationssystem som inte är lika
effektiva, fiskar har till exempel ett enda kretslopp där syrerikt och syrefattigt blod blandas, vilket
leder till mindre effektivtgasutbyte. Stora kretsloppet är blodets väg från hjärtats vänstra kammare
via aorta till kroppens alla celler och åter till hjärtats högra förmak.
Människans cirkulationssystem[redigera | redigera wikitext]
Blodomloppet[redigera | redigera wikitext]
Syrefattigt blod samlas i två större vener; den undre och övre hålvenen (vena cava
inferior et. superior) som båda tömmer sig i det högra förmaket (atrium dexter) i hjärtat. Från
höger förmak passerar blodet höger segelklaff och når höger kammare och från höger kammare
pumpas blodet ut i det lilla kretsloppet/lungkretsloppet där blodet syresätts i lungornas alveoler.
Från lungorna når blodet vänster förmak (atrium sinister) och genom vänster segelklaff till den
vänstra kammaren. Härifrån pumpas det syrerika blodet ut i det stora
kretsloppet/systemkretsloppet via aorta där det syresätter kroppens organ ochvävnader. Den
vänstra hjärthalvan har en tjockare muskelvägg för att kunna pumpa blodet vid ett högre tryck.
Intravasalt är en medicinsk term för en företeelse som befinner sig i blodomloppet.
Blodet[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Blod
I blodet finns det röda blodkroppar (erytrocyter) som transporterar syre och koldioxid.
Frisättningen av syre från de röda blodkropparnas hemoglobin är reglerad, något som beror
på hemoglobinets egenskaper. Frisättningen ökar vid lågt pH, hög temperatur och
hög koldioxidhalt, något som är karaktäristiskt för vävnad med hög metabolism.
Hemoglobinet i erytrocyterna binder även CO2 som transporteras till lungan där gasutbyte
sker genom diffusion (över cellmembranen) ochkonvektion (genom andning).
I blodet finns även vita blodkroppar (leukocyter) som är en viktig del i
kroppens immunförsvar. Det finns även blodplättar (trombocyter) som har
en koagulerandeeffekt och som motverkar förblödning.
Hjärtat[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Hjärta
Hjärtat fungerar som en pump som genom muskelkontraktionen pressar runt blodet i
kroppen. Nervsignaler skickas som en aktionspotential med jämna mellanrum
från Sinusknutan, vilken fortplantar sig genom hjärtmuskeln och vidare till AV-knutan där
den fördröjs cirka 0,1 sekunder. Därifrån leds den via hiska bunten (som är en
hop purkinjefibrer) delas upp i två skänklar. Den ena fortsätter upp i den högra
kammarväggen och den andra förbi apex upp i den vänstra kammarväggen och delar sig
där i ytterligare två skänklar. Detta skapar alltså en retledningssystem som fortleder en
aktionspotential som skapar rytmiska sammandragningar av hjärtmuskelcellerna. Hjärtats
effekt regleras även av det venösa återflödet, hjärtmuskelkontraktionens styrka beror
nämligen på hur mycket hjärtat spänns ut. Det brukar benämnas som Frank-Starlingmekanismen. Hjärtat har två faser; fyllnadsfasen (diastole) då blod strömmar in i
kamrarna och kontraktionsfasen (systole) då blodet pressas från kamrarna och ut i de två
kretsloppen.
Blodkärlen[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Blodkärl
Blodkärlen har olika utformning vilket speglar deras fysiologiska roll. Artärerna är
muskelrika och elastiska för att klara ett högt tryck. Arterioler är mindre artärer i
övergången mellan artär-kapillär vilka innehåller mindre elastisk vävnad och mer
glatt muskulatur än artärerna. Dessa kallas även resistanskärl eftersom här sker det
största tryckfallet i systemkretsloppet. Kapillärerna är tunna och permeabla för att
gas- och vätskeutbyte ska kunna ske ute i vävnaden. Venerna har klaffar för att
hindra återflöde och är inte lika muskelrika. Venerna betecknas som kapacitanskärl
(en stor del av blodvolymen lagras i venerna).
Kardiovaskulära sjukdomar[redigera | redigera
wikitext]
Den vanligaste orsaken till hjärt- och kärlsjukdomar är åderförkalkning vilket
yttrar sig i bland annat slaganfall, hjärtinfarkt eller blodproppar i andra artärer. I
västvärlden utgör denna sjukdomsgrupp 2/3 av alla dödsfall.
Källor: www.kostdoktorn.se, wikipedia, www.vardguiden.se, läkarundersökning.se,
symptomen.se, www.vardfokus.se, www.potilaanopas.fi, www.informationsverige.se
www.lvn.se