SVENSK IDROTTSFORSKNING NR2-2005
DEBATT
Idrotten i samhället
– eller vid sidan om?
I debatten som följt efter den så kallade hockeyskandalen har alltmer fokus kommit att
hamna på idrottens roll och relation till samhället i övrigt. Är idrotten en del av samhället
eller står den vid sidan om?
URBAN BERGSTEN
FIL DR I VUXENPEDAGOGIK OCH
KNUTEN TILL LEDARSKAPSCENTRUM VID
IDROTTSHÖGSKOLAN I
STOCKHOLM
JESPER FUNDBERG
FIL DR I ETNOLOG VID
STOCKHOLMS
UNIVERSITET OCH
IDROTTSHÖGSKOLAN I
STOCKHOLM
Här finns olika röster inom idrottsrörelsen. Ordförande i Riksidrottsförbundet Karin Mattson menar i SvD 18/2
att hockeyskandalen inte är ett idrottsproblem utan vill kalla det för ett samhällsproblem. Idrotten är med andra
ord något som finns vid sidan om samhället i övrigt, en enklav, enligt Mattson. En annan åsikt har ordförande i
ishockeyförbundet Christer Englund
som menar att idrotten speglar samhället. Han säger att vi kan känna igen
den jargong som finns där många män
är tillsammans oavsett om det är på en
arbetsplats eller i ett omklädningsrum
för hockeyspelare. Idrotten är då en
del av samhället, en spegel. Just dessa
två tankegångar känns igen även från
många tidigare diskussioner om idrott
och samhälle.
För visst kan man hävda att idrotten lever sitt eget liv, har sin egen
historia, egna regler och lagar, en egen
kultur och därmed fungerar autonomt
i samhället. Problemet med ett sådant
resonemang är den dagen idrotten
vill åtnjuta samhällets stöd i form av
ekonomi och moralisk assistans. Just
ungdomsidrotten har ju det som främsta argument: vi vill ha pengar för att
vi är bra på fostran. Om man argumenterar för att stå vid sidan om i lägen då
det osar bränt blir det svårt att förklara
varför man nästa vecka vill ha fortsatt
stöd för den goda samhällsgärning man
påstår sig utföra.
Idrotten är inte svart eller vit. Det
finns goda och dåliga sidor, ofta beroende av perspektivet:
• Idrotten är å enda sidan vår största
folkrörelse. Å andra sidan är
ungdomsidrotten Sveriges största
utslagningsmaskin.
32
• Social träning samt förmåga att
fungera i grupp är viktiga kvaliteter i
förberedelsen inför vuxenlivet. Emellertid handlar socialiseringen inom
idrotten lika mycket om vad jag inte
bör göra, säga eller diskutera.
Det finns anledning att erkänna
dessa, och många fler, paradoxer även
inom idrottsrörelsen. Det är inget fel
på parollerna, inte heller fel på styrdokument. Det är bara det att teori
och praktik, självklart, inte alltid går
hand i hand. Vi tror att idén om att
idrotten står vid sidan om samhället
kanske snarare ska läsas så här: ”Vi
(läs idrottsrörelsen) vill inte förknippas
med detta (sexism, homofobi etc). Se
våra idédokument där står att alla är
lika värda!” Då måste vi som granskar
idrotten kritiskt utifrån åter svara: Vi
tvivlar inte på idrottens idéer, men vi
ser ibland en mer komplicerad praktik.
Idrott innehåller utslagning, mobbing,
diskriminering, homofobi och sexism
trots att idrottsrörelsen inte vill det.
Att våga se detta och att våga erkänna
detta skulle snarare göra idrotten ännu
mer trovärdig än valet att negligera och
blunda.
Det finns också ett annat problem
med att hävda idrottens autonomi.
Vilka är det som gör idrott? Visst är
det väl samma människor som sedan
hämtar barn på dagis, köper vin på
fredagar, betalar räkningar i slutet
av månaden och går söndagspromenader? Vår forskning visar att språk
och beteende förändras i och med
inträdet i ett omklädningsrum när det
gäller stora lagidrotter bland pojkar
och män: ”man ska inte spela som en
kärring” och ”akta sig för bögkramar”
och så vidare. Men den jargongen är
bara möjlig om vi har ett samhälle
SVENSK IDROTTSFORSKNING NR 2-2005
Idrotten är en del av samhället, en spegel. Idrotten innehåller utslagning mobbning, diskriminering, homofobi och sexism trots att idrottsrörelsen inte
vill det. Foto Pressens Bild
runtomkring med ojämlikhet och
ojämställdhet i olika former. Det blir
mot den bakgrunden svårt att förstå
hur idrotten kan ses som en värld för
sig självt, utanför samhället. Samtidigt
hävdas att utbildningsansvariga inom
idrotten, från den enskilda klubbens
ungdomsledarkurs till förbund och
högskola/universitet har tagit tag i
dessa frågor såväl i undervisningen som
val av kurslitteratur och läromedel.
Frågan är om dessa utbildningsansvariga är medvetna om i vilken
utsträckning de ser omvärlden genom
maskulina glasögon. Inte sällan har vi
mött skepsis, tveksamhet och stundom
starkt motstånd från utbildningsansvariga, ledare, lärare, aktiva och studenter när frågor om idrottens ansvar
och värderingar, genus, etik och roll
i samhället behandlas. På ytan råder
samstämmighet men så fort frågan går
på djupet, kräver ställningsstagande
och handling och därmed stundom
konfrontation, förminskas frågan till
att vara ”krystad”, ”feministisk” eller
”detta är ju en samhällsfråga som
idrotten inte kan råda bot på”. Keith
Pringle, gästprofessor vid Mälardalens
Högskola, förklarar bristen på konkreta handlingar, implementation, när
det gäller denna form av frågor med
att strävan efter kollektiv konsensus är
alltför stark. Professor Pringle hämtar
sina erfarenheter från det kunskapsområde som benämns ”Mäns våld mot
kvinnor” som under de senaste åren
synliggjort sambandet män – makt
– våld i vårt land. Kopplingen kan
säkert för många tyckas provocerande.
Med fokus på ”ishockeyskandalen”
det språkliga, symboliska och fysiska
våldet samt de manliga värderingarnas tolkningsföreträde bör idrottens
strävan vara att ”höja ribban” vad
gäller insikt och medvetenhet om dessa
frågor och inte bara nöja sig med att
idrotten återspeglar samhället. Om inte
detta äger rum på ett seriöst sätt finns
risk att det sponsrande näringslivet,
utbildningsväsendet som samarbetspartner och i värsta fall nästa generation vänder idrotten ryggen.
Den kanske viktigaste frågan rör till
slut vem och vilka handlar ”hockeyskandalen” om? Ishockeyn? Idrotten?
De enskilda spelarna? Den unga kvinnan? Från vårt perspektiv handlar det
om alla ovan nämnda. Men det handlar även om oss själv och alla andra
i detta samhälle. För om vi menar på
allvar att idrotten är en del av samhället och att värderingar som skapas
i samhället också ”följer med” in i
idrotten så blir det en fråga för var och
en. Hur ser jag på relationer mellan
manligt och kvinnligt? Hur tänker jag
om jämställdhet? Hur påverkar jag
maktrelationer i min vardag? Vad ser
mina barn att jag gör och vad hör de
att jag säger?
Det är möjligt att tänka sig ett
samhälle utan idrott, men inte idrott
utan samhälle. Om idrotten vill ha fortsatt, och kanske utökat, ekonomiskt
och moraliskt stöd i samhället så finns
ju alla möjligheter nu: visa vad även
idrotten kan bidra med i tal och handling kring frågor om jämställdhet och
jämlikhet i ett längre perspektiv.
33
