Predikan i S:t Hans kyrka Tionde efter Heliga Trefaldighet den 4 augusti 2013
Exodus (Andra Mosebok) 19:3-8 * Romarbrevet 12:3-8 * Matteus 18:18-22
G
uds folk hade nyligen lämnat Egypten, räddats
genom Röda Havets vatten och börjat vandringen hemåt genom öknen, när det hände som
den gammaltestamentliga texten berättade om.
Gud sade till Mose på det heliga berget: ”Om ni
lyssnar till mig och håller mitt förbund ska ni vara
min dyrbara egendom, ett rike av präster och ett
heligt folk som tillhör mig.” Och folket sade: ”ja, det
vill vi”.
Vandringen genom Röda Havet har sin motsvarighet i dopet (1 Kor 10:1-2). Händelsen i dagens
text motsvarar doplöftesförnyelsen i påsknatten,
kanske också konfirmationen. Gud bekräftade det
Han lovade när Han kallade och när Han döpte –
och vi bekräftar att detta vill vi vara med i och ta på
allvar i våra liv.
Gud talade till hela folket, stod det. ”Så ska du
säga till Jakobs släkt och Israels folk”, sade Han.
Nog består folket av människor, men Han talar till
dem som grupp, ett folk, en släkt, inte till individerna
i det. Guds förbund är med ett kollektiv, Jakobs
familj som i Egypten blivit ett folk. Ett folk är i det
bibliska tänket inte den samlade skaran av ett antal
människor utan en storhet i sig, där folket kommer
först och människorna i det därefter. Gud talar till
och handlar med folket, även om Han samtidigt är
angelägen om de enskilda individerna i det.
Med den kristna trons ögon skulle vi säga att
den kristna kyrkan, Guds folk, finns först och att vi
som enskilda döps in i och lever i den gemenskapen, olika och värdefulla och varandra till tjänst,
men ändå så att vi i första hand tillhör folket och
kroppen och i andra hand är medlemmar eller lemmar i det.
Så resonerar Paulus i dagens epistel. Vi är en
kropp i Kristus, ja vi är Kristi kropp, men var för sig
lemmar, till för varandra.
Det ligger ingen nedvärdering av den enskilda
människan i det, bara ett konstaterande av vad som
kommer först och är primärt och vad som kommer
därefter. En kristen är i första hand medlem i den
kyrka som fanns långt innan vi blev till. När vi döps
inlemmas, inkorporeras vi i den. Samtidigt är vi
värdefulla och oersättliga delar i denna kropp, i kyrkan, var och en med särskilda gåvor och uppgifter,
som vi dock inte har för eget nöje utan för gemenskapens, kroppens bästa.
Den kristna kyrkan är alltså inte en förening för
människor med ett gemensamt intresse, än mindre
en institution som förser människor med den religiösa service de efterfrågar. Utan den kristna kyrkan är Guds folk och Kristi kropp, där varje enskild
har en särskild gåva och kallelse.
Dessa gåvor är fördelade. Ingen får allt. Det gör
att vi är beroende av varandra. Vi kan därför inte ha
för höga tankar om oss själva, som Paulus noterade i episteln. Och det är otro att sucka över de
gåvor man inte har fått. Däremot kan vi vara glada
över gemenskapen och delandet med varandra. Vi
kan med nyfiket intresse se de gåvor som andra
har och betydelsen av de gåvor och uppgifter vi
själva har fått. Andra behöver mina gåvor. Mina
gåvor är till för dem, och ju mer jag delar med mig
desto bättre är och fungerar inte bara jag utan de
andra och framför allt gemenskapen som sådan.
I evangeliet talar Jesus på samma tema. Det
som två eller tre eller ett helt kyrkfolk kommer överens om att be, det ska de få, sade Han. Man kan
tolka det så att det blir effektivare när vi ber tillsammans som församling. Man kan dessutom tolka
det så att Jesus menar att den naturliga platsen för
bön är den gemensamma bönen i församlingens
gemenskap.
Och nog är Jesus med var vi än går, om det så
är i vår ensamma vandring genom dödsskuggans
dal, men samtidigt säger Han att Han är mitt ibland
oss när vi är samlade i Hans namn. Poängen är att
den naturligaste platsen för Hans närvaro är
gemensam bön och gudstjänst. Tydligast är det i
nattvardens sakrament, den plats där Jesus är som
mest konkret här i världen. Mässan är en gemenskapens gudstjänst. Det är bara konsekvent att vi
vid utdelandet är vid varandras sida, i altarringens
gemenskap med varandra, med Guds trogna i alla
tider och med hela den himmelska härskaran.
Samtidigt är mässans möte med Jesus djupt personlig: vi tar emot Honom under orden ”för dig utgiven, för dig utgjutet”.
Nådens och Andens gåvor, förlåtelsen, saligheten och det eviga livet ges oss personligt i församlingens gemenskap till församlingens gemensamma glädje och nytta – och vår egen. Som församling förvaltar vi dessutom gåvorna till vår omvärlds och våra medmänniskor glädje och nytta,
salighet och frälsning men det säger jag bara
parentetiskt denna dag, ty om den saken talar
andra söndagar än den här.
Församlingsgemenskapen väljer vi inte själva
utan vi får, på gott och ont, inse att lika mycket som
Gud kallar oss, kallar Han de andra – och de är
med nödvändighet inte sådana som jag. Det är vid
närmare eftertanke tur det.
Fast detta att församlingen består av alla sorters
människor betyder att vi kan ha svårt med
varandra. Det är väl ett skäl till Jesu ord om den
generösa förlåtelsen, att förlåta inte bara sju gånger
utan sju gånger sjuttio. Talet sju i det bibliska tänket
är helheten och fullhetens tal. Vi ska alltså förlåta
inte bara alla gånger utan alla gånger alla gånger,
upphöjt i kvadrat. Jesus visste väl att gemenskapen
i kyrkan och församling behöver den sortens generösa och förlåtande hållning för att överleva.
Avslutningsvis ska vi påminna oss att församlingens gemenskap är gemenskapen i Kristus,
Hans kropp, Han genom vilken allting är skapat,
Han genom vilken vi och världen finner frid, evigt liv
och förlåtelse, Han som en gång ska skapa allting
nytt. Den gemenskap där nådens gåvor finns är gemenskapen i Honom som är hela världens Herre
(Kol 1:15-20).
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
