Tankefigurer från Svenska kyrkans forskningsenhet 2014:4
ANDLIGT OCH KROPPSLIGT
Elisabeth Gerle
Det finns en tankefigur om en skarp motsättning mellan det andliga och det kroppsliga. Den har haft stort
inflytande i kristendomens historia. Frågan är om denna tankefigur ger rättvisa åt någondera. När
trosbekännelsen formulerades var det viktigt att markera att Gud skapat både himmel och jord, ande och
materia.
Tankefigurens bakgrund
Drömmen om ett förlorat paradis finns i många versioner. Uppfattningen har med en medvetenhet om livets
tvetydighet att göra. Allt är inte längre paradisiskt och gott. Människor är sårbara. Alla ska en gång dö.
Hur vi föreställer oss paradiset hör nära samman med vilka tankefigurer vi omedvetet bär med oss. Det påverkar
inte bara vad vi tror om det förflutna utan hur vi tänker oss framtid och framsteg. Teologin talar om upprättelse
och frälsning, helande och hälsa. Gäller det endast anden och själen eller finns kroppen med? Ofta finns en
längtan efter att bli ren, perfekt, inte sällan att bli ”vit som snö”. Men vad händer om tankefiguren om renhet blir
lika med vithet? Eller med oskuld, jungfrulighet i betydelsen asexuell? Kanske är det så att olika tankefigurer om
skapelsen påverkar både religiösa och sekulära synsätt.
Skapade som änglar eller människor?
I alla tider han man läst Bibelns skapelseberättelser utifrån samtidens föreställningar om vad som är gott och
sedan hävdat att detta är vad Gud menat och avsett. Tanken om det förlorade paradiset har fått många att tänka
sig att det handlar om att söka sig tillbaka till det ursprungliga, till det som blev förstört genom syndafallet. Den
försvunna guldåldern blir då något att söka återerövra.
Människan som skapelse har alltid tilldragit sig intresse. Under de första århundradena efter Kristus fanns
hellenska riktningar, som menade att allt materiellt var ont och förkastligt. Hur såg man där på människan som
kroppslig? En tolkning i antiken utgick från människans urtillstånd som jungfruligt, änglalikt, och manligt. Den
judisk-hellenske filosofen Filon från Alexandria (ca 20 f. Kr – 40 e.Kr.) såg exempelvis Adam som en perfekt
asexuell människa som i sig inneslöt både det kvinnliga och manliga och alltså inte hade några sexuella böjelser
utan sågs som en perfekt, änglalik, androgyn och jungfrulig man. Sexualiteten kom, enligt denna tolkning med
kvinnan och ledde till fallet. Evas skapelse störde balansen, enligt Filon.
Platon (427 – 347 f.Kr.) hade långt tidigare förknippat kvinnlighet med sexualitet och manlighet med jungfrulighet.
I den skapelsemyt som återges i Platons dialoge Timaios blir det som skapas allt mer orent ju längre Skaparen
rör. Det kvinnliga hamnar längre bort än det manliga. Hos de grekiska kyrkofäderna lever föreställningen om det
änglalika och asexuella som en del av den ursprungliga skapelsen kvar. I paradiset förekom inte samlag och
barnafödande, menade exempelvis Origenes (185 – 254 e. Kr.). Askes blev en väg för att återvända till detta
änglalika tillstånd. Paradisets urtillstånd beskriver den rena människan, fri från synd. Att återupprätta detta
asexuella, jungfruliga tillstånd, blir därmed ett steg mot gudsföreningen.
Augustinus (354- 430 e Kr) avviker och menar att både man och kvinna är skapade till Guds avbild. Men det
gäller som rationella varelser. I samband med könsuppdelningen och uppmaningen att föröka sig enligt Genesis
1:28 tycks kvinnan för Augustinus förlora sin gudslikhet. Hon kan dock återfå den genom att avsvära sig sin
biologi. Detta är ett synsätt som lever kvar som nunneideal och skymtar hos tidiga kvinnliga evangelister och
präster. Även Augustinus bär alltså med sig föreställningar om förnuftet som renare än kroppen och det
materiella, dit sexualiteten hör. Han betonar kontroll och andens styrning av det kroppsliga. Även om han tänker
sig Adam och Eva som skapade till man och kvinna med ett samliv i paradiset så var det ett samliv som kunde
kontrolleras av anden och enbart var till för barnafödandets skull. Det var rent så länge det inte styrdes av
kroppen och av lusten. Vidare tänkte han sig en könsordning, där det var mannens uppgift att råda över kvinnor
och barn.
1
Tankefigurer från Svenska kyrkans forskningsenhet 2014:4
Olika tolkningar av skapelsen bär alltså på tankefigurer som påverkar synen på människan. Betraktas hon som
ursprungligen könlös, androgyn eller som skapad till Guds avbild just som man och kvinna? När människan sågs
som ursprungligen könlös blev änglaidealet något att sträva efter. Denna längtan efter jungfrulighet och evigt liv
tenderade att utesluta kvinnor som fullvärdiga människor. Kvinnor förknippades med kroppslighet, lust och
sexualitet. De sågs därmed som tillfälliga och som motsatsen till evigt liv. De påminde om förgänglighet och död.
De var inte andliga. Kvinnan har under nästan hela kyrkans historia framställts som den som fört in synden i
världen. I denna tankefigur ingår ett renhetsideal som gör att människor i sin längtan efter passion vänt sig bort
från sexuell kärlek. Origenes talade om att välja mellan att så i sitt kötts åker eller i sin andliga. De fysiska och de
andliga sinnena sågs som konkurrenter. Finns dessa tankefigurer kvar i samtiden? Kan de spela någon roll när
det gäller synen på kvinnor och kvinnligt ledarskap?
Människan – en helhet
Martin Luther bryter mot ovanstående renhetsideal. Han bejakar sexualitet och barnfödande. Likt Augustinus
försvarar han äktenskapet som samlivets plats och tänker sig att det fanns en skapelsegiven könsordning. Han
använde traditionens tal om mannen som sol och kvinnan som måne i sina föreläsningar över Genesis, men
skiljer sig från Augustinus genom att se äktenskapet och vardagens liv som förmer än klostrens ”självvalda liv”.
Istället betonar han det givna och det han ser som ”naturligt”. Intellektet blir inte förmer och han ser inte det
jungfruliga som något manligt eller renare eller som ett ideal att sträva mot. Därmed sker en sorts upprättelse av
kvinnors arbete och liv, och av det materiella. Både kvinnor och män ses som både kroppsliga och andliga, som
hela människor. Tankefiguren att kropp och ande är konkurrenter har alltså dåligt stöd i luthersk tradition.
Kristna delar med judar och muslimer tron att Gud har skapat himmel och jord, både det eviga och det
förgängliga. Det materiella och fysiska är alltså något gott, inte bara det andliga eller himmelska. Den kristna
trosbekännelsen inleds med att framhäva att Gud skapat både himmel och jord. Det är en markering som innebär
att hela människan är viktig .
2
