01218, 4 Advent, 1 Kon 8: 22-30, Hebr. 9: 1-10, Matt 21: 10-16, Kyrkmässa vid Nynäshamns
kyrkas 80-årsjubileum
Detta är högtidsdag i Nynäshamns kyrka. Vi firar en vacker 80-åring uppiffad dagen till ära.
Hur står det till? Jo, tack bra. Jag har snyggat upp mig inför högtidsdagen. Så roligt att hela
släkten är samlad. Alla de heliga i himmelen och alla änglarna, liksom alla de heliga som idag
lever i sitt dop. Men framför allt gläds vi åt att dagens värd, den uppståndne Kristus, nu hälsar
oss: ”Frid vara med er.”
I detta rum finns minnen av dem som en gång byggde denna kyrka. Här finns personliga
minnen laddade med glädje och sorg, eller sådant ni kommer ihåg från en helt vanlig helgdag.
Men framför allt aktualiseras minnen av den långa tradition vi är en del av, när vi samlas i
denna kyrka. Så mycket visdom, kunskap och erfarenhet som samlats. Så många felsteg och
förbrytelser genom århundraden. Så mycket förlåtelse som gått åt. Liksom tålamod. Ropen
och frågorna från jorden riktas uppåt – var finns du Gud? Svaret kommer som en negation.
Gud ryms inte i hus
När det judiska folket byggde tempel, så skedde det i visshet om att ingen helgedom kunde
rymma Gud. I den vissheten bad Salomo vid templets invigning enligt dagens
gammaltestamentliga text. Han säger: ”Men kan verkligen Gud bo på jorden? Himlen,
himlarnas himmel, rymmer dig inte, än mindre detta hus som jag byggt.
Gud är större än alla rum, alla himlar, alla begrepp och föreställningar. Gud finns inte på
samma sätt som vi säger att detta rum finns. Helt enkelt därför att det är i honom som vi lever
och rör oss och är till. Inför Guds ansikte kan vi bäva och fascineras. Men man byggde ändå
hus, först ett tabernakel i öknen och sedan ett tempel i Jerusalem. I detta tempel finns det
heliga och det allra heligaste. Och i det allra heligaste fick bara översteprästen en gång per år
gå in för att stänka blod ”som han bär framför sina och folkets ouppsåtliga synder,”som det
står i dagens episteltext.
Jerusalems tempel med det heliga var väl ungefär så stort som denna kyrka. Men där fanns
också det allra heligaste. Dit in fick bara översteprästen gå in, en gång per år. När Jesus dör
står det att förhänget, som skiljde det allra heligaste från det heliga, brast mitt itu. Vägen till
Gud är nu öppen. Detta åskådliggörs också i denna kyrka. Koret snävar in rummet och
återspeglar något av det allra heligaste. Men det finns inget som hindrar och från Gud. Vägen
är öppen. Jesus har öppnat vägen till Gud. Därför byggs nu ett annat tempel av levande stenar.
Det nya templet är Kristi kropp
Husens tid är förbi som nödvändiga heliga rum. Nödvändigt är de heligas gemenskap. I nya
testamentet beskrivs de kristna som de heliga, en helig gemenskap därför att det är en skänkt
helighet genom dopet och tron på Jesus. De som följer Kristus samlas i varje ny tid för att dela
Ordet om honom, be och ta emot honom i bröd och vin. Så skapas de heligas gemenskap, en
skänkt helighet. Inget kyrkorum är skönare än syndare som vänder åter, som förstår vad Jesus
gjort för dem. Inget är skönare än människor som tillsammans vänder sitt ansikte mot Kristus,
och tar sin kallelse på allvar att vara Kristi kropp på sin ort. Att i ord och handling förkunna
hans väldiga gärningar. Att vara Kristi händer, fötter och mun. Och Gud vänder sitt ansikte till
dem och ger dem sin frid.
Templet skall vara ett bönens hus – då som nu
Hus som byggs till Guds ära är avsedda för ett bestämt ändamål - att vara ett bönens rum. Om
vi bygger ett Guds hus, vilket man inte gjorde under kyrkans första 300 år, så är det ändå bara
ett regnskydd, som Olov Hartman sade. Men ett vackert regnskydd.
I höstas besökte jag S:t Clemenskyrkan i Rom. Under denna vackra kyrka, c:a 7 m under jord,
finns ytterligare en kyrka bevarad sedan 400-talet. Men sedan under den, finns ett hem med
ett större rum på kanske 20 m2, där de första kristna samlades under 100-talet. Jag hade velat
stå kvar där i mörkret, reflektera över de betingelser man då levde under. Man hade inga
kyrkor att samlas i, ingen säkerhet att bli accepterad av det omgivande samhället och av och
till blev man utsatt för förföljelser. Det var en levande kyrka – utan kyrkorum.
Men idag avskiljer vi och inviger vi kyrkorum inte för att stenarna är heliga i sig utan för att
de är heliga i betydelsen avskilda för ett bestämt ändamål – bön och gudstjänst. Vilket slöseri?
Som nardusflaskan. Vilken skönhet – för att återspegla all skönhets källa.
När man bygger ett hus till Guds ära, skall det ske för att förkunna i sten och symboler.
Kyrkans yttre fungerar som en fyr i Nynäshamn. Den pekar upp mot den Gud som ingen
himmel rymmer. Kyrkan är byggd på en klippa för att påminna om den sanna klippan Kristus
och på apostlarnas och profeternas grund. En obruten kedja av efterföljare. Att kyrkan är
byggd på en klippa påminner oss om att församlingslivet ständigt måste utmanas – bygger vi
på klippan eller på lösan sand? Kyrkans centrum, är vänt mot öster, mot solens uppgång för
att påminna oss varifrån det sanna ljuset kommer – Kristus, uppståndelsens ljus.
Maria i sin blåa dräkt är en bild för kyrkan – att bära Kristus in i världen och lovsjunga den
högste. Kyrkan behöver nå ut i Nynäshamn. På vilket sätt? Den mest beprövade metoden
sedan urkristen tid är det den gamle kyrkohistorikern Adolf Harnack formulerade. Han
formulerade det mycket enkelt: ”Varje kristen en missionär.” Det effektivaste och mest
ostrukturerade är människor som i sin vardag i ord och handling vittnar om Kristus. Svårare är
det inte. Med Maria kan vi säga: ”Stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är
heligt och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte.”
Hans-Erik Nordin
