Predikan ”Vägen till livet”
2014-05-11, Orkesta kyrka (Fjärde söndagen efter påsk)
”Gud, ditt folk är vandringsfolket.” Så började vi vår gudstjänst ikväll. Vi är
vandringsfolket. I GT-texten hörde vi om hur det judiska folket leddes ut ur
Egypten, hur Gud gick före dem som en eldpelare om natten och en molnpelare
om dagen. Det judiska folket blev verkligen ett vandringsfolk – de vandrade i 40
år innan de kom fram till Kanaans land. Det finns många saker som är värda att
fundera över när det gäller deras vandring. Till exempel fick de någon typ av
hemlängtan – de hade bott i Egypten i generationer, och plågats svårt som
slavar under allt mer omänskliga förhållanden. De hade räddats ur Egypten av
Gud, genom Moses. Men ute i öknen knotade de och anklagade Moses:
”Varför skulle du dra med oss ut hit? I Egypten hade vi i alla fall mat och hus.”
De tycktes ha glömt att de höll på att gå under av tillvaron där. Man kan
förundras över det – hur lätt det är att längta tillbaka till något man inte
egentligen tyckte om, bara för att det är det bekanta, det man känner till, det
som på något sätt är tryggt. Man vet vad man har men inte vad som väntar, så
att säga.
Helt tvärtom var judarnas situation i öknen: de hade ingen aning om vart de
skulle. De leddes av Gud, och Gud hade lovat att leda dem till ett land som flöt
av mjölk och honung. Ett land där de skulle få leva en tillvaro i överflöd och
frihet. Men det där måste ha varit en väldigt abstrakt dröm. De kom ur
mångårigt slaveri, de befann sig ute i öknen och var hungriga och trötta. Det är
inte konstigt att de längtade tillbaka till tryggheten. Men Mose manade dem
att fortsätta – den Gud som räddat dem skulle också leda dem rätt, även om
varken Mose själv eller folket alls visste var i världen ”rätt” låg. Det skulle ta
dem 40 år att få reda på vart den platsen var som Gud hade förutbestämt åt
dem. 40 år. Hur många gånger hinner man börja tvivla? Hur många hinner bli
sjuka och dö på vägen? Mose var inte ens vid liv när folket väl beträdde landet.
Det judiska folket hade två saker att luta sig emot då de gick:
1.
Gud hade räddat dem. Det var inte genom deras egen kraft eller för
att de förtjänat Guds gunst som de blivit fria – det var Gud själv som förbarmat
sig över dem och räddat dem. Om Gud räddat dem, skulle Han då överge dem i
öknen? Nej, här fanns någon att lita på, någon som räddat dem först.
2.
De fick buden. De fick en struktur för livet, för relationen med sig
själva, med varandra och med Gud. Från ett liv i styrt slaveri kastade Gud dem
inte bara ut i anarki, utan gav dem en god struktur för hur de skulle leva.
Alltså: två saker hade de att luta sig emot genom åren i öknen, år som måste ha
innehållit både tvivel och förtvivlan: (1.) De visste att Gud var att lita på. (2.) De
hade fått en struktur för hur de skulle leva med sig själva, varandra och Gud –
budorden.
När Jesus undervisade, sisådär 1300 år senare, sa han att ”inte ett jota ska bort
från buden ”. Jesus avskaffade inte den undervisning, det förbund som det
judiska folket hade – han uppfyllde det och genom honom är var och en som
tar emot honom inkorporerad i Guds folk. Du och jag, lika mycket som Moses,
David, Matteus, Petrus eller Paulus.
Paulus skriver i 1 Thess: Gud har inte bestämt oss till att bli offer för vreden
utan till att vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus, som har dött för oss
för att vi skall leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover.
Därför skall ni trösta och bygga upp varandra, så som ni ju också gör.
Det är för oss som det var för det judiska folket: Vi är befriade. Någon har
befriat oss först – inte för att vi förtjänat eller vunnit Guds gunst. Utan för att
Gud är barmhärtig – Han har befriat oss från synd och död och hopplöshet på
korset en gång. Och nu får vi gå i tro på det. Inte för att vi vet precis vart vi ska i
världen. Gud har inte gett oss en platsangivelse, utan ett löfte: ”Följ mig. Jag är
Vägen, Sanningen och Livet.” Vi svälter inte ute i öknen, men våra liv är inte
heller okomplicerade. Sorg, oro, tvivel och förtvivlan berör oss alla. Genom
åren är vi med om svårighet och glädje, vi går vilse och vi hittar rätt. Vi kan
längta tillbaka till tidigare skeden. Vi vet inte heller vad som väntar i livet. Men
liksom det judiska folket har vi två saker att luta oss mot.
1.
Jesus har räddat oss först. Innan vi älskat älskade han oss, innan vi
ens tog ett steg för att följa Honom har han funnits nära oss och räddat oss.
Paulus skrev att vi vunnit ”frälsning” genom Kristus. ”Frälsning” betyder ”frihalsning”, dvs. att ett järn som hållit en slav bunden har brutits – att slaven
befriats. På korset har Jesus fri-halsat oss, befriat oss från allt som vill binda
oss. Vi kan veta att det är värt att följa Jesus eftersom han har befriat oss först.
2.
Ett nytt bud gav Jesus: att vi ska älska varandra så som han har
älskat oss. Buden från Gamla Testamentet är fortfarande en viktig vägledning –
en undervisning i hur man är människa med sig själv, sin nästa och Gud. Men
det finns ett bud som ligger i grunden för våra liv som kristna: ”Älska varandra.”
Det här är det enklaste och det svåraste budet i världen. Jesus säger inte: ”Låt
bli att vara elaka mot varandra.” Han säger inte ”låt varandra vara, var och en
ska leva som den vill och var och en får klara sig själv på sin väg.” Nej, han
säger: ”Älska varandra.” Att fråga ”Är det rätt att göra så här?” ska i princip för
oss vara samma sak som att fråga ”Är det av kärlek?” Alla ska se att vi är hans
lärjungar om vi visar varandra kärlek. Det berättas att detta var en av de saker
som gjorde att den tidiga kyrkan växte – folket omkring dem såg dem och sa till
varandra: ”Se så de älskar varandra.” Är det vad som sägs om oss som kyrka
idag? Är det vad som sägs om kristna i världen? Är det vad som sägs om kristna
i Vallentuna: se så de älskar varandra?
Två saker har vi alltså som grund för att följa Gud: (1.) Jesus har älskat och
räddat oss först, Han är värd att lita på, värd att följa. (2.) Vi har fått en
grundhållning till oss själva, vår nästa och Gud: Älska varandra.
Men nog var det något mer som det judiska folket hade? En molnpelare och en
eldpelare. Det tycks lättare att följa Gud till den plats Han har bestämt om man
har pelare av eld och moln som visar vägen. Jag skulle ibland önska att jag hade
det, när vägen tycks oklar och livet är förvirrat.
Men nu har vi något annat. Strax efter evangelietexten vi läste säger Jesus:
”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud. Jag skall be Fadern, och han
skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: sanningens ande.
Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner
den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er.
(…) Hjälparen, den heliga anden som Fadern ska sända i mitt namn, han ska lära
er allt och påminna er om allt som jag har sagt er".
Det är sant att Gud inte går framför oss som pelare av eld eller moln. Men det
är inte för att Gud är längre bort, utan för att Gud är närmare. Vi får be om
helig ande, om ledning, tröst, kraft och mod. Jesus är vår färdkamrat, närmare
än vi kan förstå, och Guds ledning är högst levande och verksam idag. Be till
Gud, läs Bibeln, samtala med Gud. Den helige ande överger inte, tröstaren,
livgivaren. Ge Gud tid, lär dig lyssna. Vägen till livet handlar inte om en
geografisk plats utan om ett resesällskap. Och om ett löfte: ett löfte om en
plats som väntar, en plats där vi alla hör hemma, där död, synd och sjukdom
inte ska röra oss mer. En plats av glädje och kärlek. En plats som verkligen är
hemma.
Elias Eriksson, komminister i Vallentuna församling
08-511 862 04, [email protected]
