Det medeltida Stockholm

Det medeltida
Stockholm
En arkeologisk
guidebok
elisabet regner
3
DMSt.indd 3
2013-03-12 14.05
Historiska Media
Box 1206
221 05 Lund
[email protected]
www.historiskamedia.se
© Historiska Media och författaren 2013
Red.: Håkan Peterson och Claes Theliander
Grafisk form: Johan Laserna
Faktagranskning: Göran Dahlbäck
Omslag: Jacob Wiberg
Omslagsbild: Riddarholmskyrkan
Omslagsfoto: Lotta Imberg (Scanpix)
Karta på pärmarnas insida: Lönegård & Co
Tryck: Korotan d.o.o. Ljubljana 2013
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN: 978-91-86297-88-6
4
DMSt.indd 4
2013-03-12 14.05
Innehåll
Förord 7
Inledning 9
Staden och vattnet 33
Stadens omland och malmar
47
Slottet
65
Staden
79
Kyrkor och kloster
Drömmen om medeltiden
Efterord
147
225
235
Bildförteckning 237
Register 243
5
DMSt.indd 5
2013-03-12 14.05
6
DMSt.indd 6
2013-03-12 14.05
Förord
Det medeltida Stockholm är lite av staden som försvann – den gömmer
sig under gator och torg eller bakom stadens fasader. Även om jag i
strikt mening är uppvuxen utanför stadens tullar har staden ändå varit
välbekant sedan barnsben. Därför har det varit ett extra stort nöje att
under den tid jag arbetat med boken göra en djupdykning i stadens
arkeologi. Stadens religiösa instititutioner har jag känt väl till sedan
länge eftersom jag forskat kring det svenska klosterväsendet. Annat,
som stadens maritima arkeologi, har varit nytt för mig.
En bok som denna kan aldrig beskriva en hel stad i detalj, i synnerhet när det finns så mycket lämningar som det gör i Gamla stan. För
Stockholms del är det historiska källmaterialet särskilt rikt, och staden
är sedan länge väl beskriven inte minst i Göran Dahlbäcks bok I medel­
tidens Stockholm. För att särskilja den här boken från andra har jag
strävat efter att lyfta fram det arkeologiska materialet, inte minst de
undersökningar och den forskning som gjorts på senare tid. Men jag
har ofta valt sådant jag själv tyckt har varit spännande, där det i mina
ögon har funnits något särskilt att berätta.
Jag har också försökt ta med lämningar där det finns något att se på
plats. En stor del av det som boken beskriver är uppgrävt och borttaget
eller på olika sätt dolt. Eftersom detta ska fungera som en guidebok
har därför det som faktiskt är synligt blivit viktigare än det annars hade
varit. Men jag har även haft möjlighet till detaljerade skildringar av en
hel del av de arkeologiska resultat som presenteras i boken. Föremålsfynden har också fått stort utrymme.
7
DMSt.indd 7
2013-03-12 14.05
Under arbetets gång har jag haft möjlighet att diskutera små och
stora saker med kollegor, bland andra Solbritt Benneth, Anna Kjellström, Anna Bergman och Kerstin Söderlund. Marcus Hjulhammar
har med stor generositet delat med sig av sin kunskap om Stockholms
maritima lämningar, liksom Frédéric Elfver som bidragit med numismatisk kunskap. Pia Bengtsson Melin och Herman Bengtsson som har
granskat avsnittet om kyrkan ska också ha ett särskilt tack, liksom
Jonas M. Nordin som läst hela manuset. Göran Dahlbäck som med sin
stora kännedom om Stockholms historia faktagranskat helheten förtjänar ett alldeles särskilt varmt tack, liksom redaktörerna på Historiska Media Håkan Peterson och Claes Theliander. Jag vill också tacka
min familj som genom mycket hjälp och stöd frigjort den värdefulla
tiden som krävs för att skriva klart en bok.
8
DMSt.indd 8
2013-03-12 14.05
Stadens omland
och malmar
Bytomter eller andra lämningar kan genom arkeologiska studier berätta om förhållandet mellan staden och landsbygden. Det har dock
gjorts relativt lite arkeologisk forskning med utgångspunkt från Stockholms närmaste omgivningar. Men känt är att aristokratin och kyrkan
var de största markägarna i närområdet, och på dagens Djurgården
finns flera gravfält som hör till gårdar som är kända från medeltiden.
Kaknästornet har hämtat sitt namn från den bebyggelse som fanns här
redan på medeltiden och sannolikt ännu tidigare och här finns också
ett gravfält. En annan gård var Vädla, belägen vid dagens Djurgårdsbro.
På vägen norrifrån in mot Stockholm ligger Solna kyrka. På medeltiden omfattade Solna socken det som är Solna i dag men också Norrmalm, Södermalm, Lidingö och Sicklaön. Solna kyrka är inte en vanlig medeltida sockenkyrka utan en så kallad rundkyrka. Det innebär
att kyrkan är byggd som ett runt försvarstorn med ett kor i öster och
ett vapenhus i söder. I hörnet mellan vapenhuset och långhuset kan
man se en trappa som leder upp till en liten trång rundbågig dörr. I
vapenhuset finns en målningssvit från 1400-talet av Albertus Pictor
(ca 1445–ca 1507) föreställande ars moriendi – konsten att dö.
De äldsta delarna av Solna kyrka uppfördes sannolikt i slutet av
47
DMSt.indd 47
2013-03-12 14.05
Solna kyrka uppfördes under 1100-talet och var från början
en så kallad rundkyrka. Den runda formen är fortfarande
fullt synlig i kyrkobyggnadens mittersta del.
1100-talet eller runt år 1200. Den har stora likheter med rundkyrkorna i Bromma och på Munsö. Rundkyrkorna är speciella både genom
sin form, som eventuellt efterliknar Heliga gravens kyrka i Jerusalem,
och genom att de ofta har setts som lättare att försvara än vanliga
kyrkor. Kyrkorna kan ha haft flera olika användningsområden och kan
utöver den religiösa funktionen också ha använts som försvarsanläggningar och magasin.
Utanför stadsmurarna fanns under medeltiden bebyggelse på fastlandet norr och söder om Stadsholmen. Dessa stadsdelar utanför stadsmuren brukar kallas för malmarna, och här låg stadsbornas, kronans
och de religiösa institutionernas kålgårdar, trädgårdstäppor och beten.
48
DMSt.indd 48
2013-03-12 14.05
Malmarna hade under lång tid en lantlig karaktär och
­användes av stadsborna för odling och kreatursskötsel. Bilden
visar en herde ur en bok tryckt i Stockholm på 1480-talet.
Det fanns ett behov från stadens sida att kontrollera bebyggelsen på
malmarna. I kung Karl Knutssons privilegiebrev från 1456 bestämdes
att det bara fick finnas kålgårdar och enklare bebyggelse på malmarna
på grund av att mer permanenta byggnader av sten kunde användas
av fienden vid ett anfall mot staden och slottet. Kronan förbehöll sig
rätten att vid ett hotande anfall bränna ned bebyggelsen och röja av
malmen. Så skedde till exempel på Norrmalm 1457 och 1497. Forskarna har ofta pekat på att det rådde ett ojämlikt förhållande mellan
staden och dess malmar. Malmbebyggelsen brukar ganska allmänt
beskrivas som vanliga bostäder blandat med odling och verkstäder. De
som levde på malmarna hade inte samma rättigheter som de som
bodde innanför stadsmuren.
Klara konvents hyresgäster
De arkeologiska undersökningarna på Norrmalm visar att bebyggelsen
delvis såg annorlunda ut än inne på Stadsholmen. Här fanns små går49
DMSt.indd 49
2013-03-12 14.05
Solbergaskatten
I maj 1955 hittade två skolpojkar en stor mängd silvermynt och smycken
i Solberga i Älvsjö. Föremålen hade förts dit med schaktmassor från
området vid Sergels torg, ungefär där den sydligaste Hötorgsskrapan
står i dag. Föremålens datering visar att de antagligen begravts tillsammans runt 1598 i vad som då var sankmark. Depån bestod dels av mynt,
dels av smycken. Fingerringarna är gjutna i silver och förgyllda. Några
har ett religiöst motiv med Fadern som i sina händer håller korset med
Sonen, Kristus. Motivet kallas ofta nådastolen och förekommer i smyckes­
konsten redan under senmedeltiden då religiösa motiv var vanligt förekommande. Några av de andra ringarna har motiv som kommer med
renässansen, exempelvis hjortar och andra jaktmotiv. En av ringarna är
dekorerad med en sjöjungfru, ett motiv som också förekommer på kakel­
ugnskakel tillverkat i Stockholm på 1500-talet. Ett stort hängsmycke med
en lång kedja visar Atlas som bär världen på sina axlar omgiven av två
vildmän. De 2 132 mynten är präglade under i stort sett hela 1500-talet.
Det äldsta kommer från Sten Sture den yngres tid som riksföreståndare
1512–1520 medan det yngsta är präglat 1598. Över 2 000 av mynten är
dock från Johan III:s regeringstid.
Veta mera : S. Håkansson, Solbergaskatten (u.å.), S. Håkansson &
H. Hultgren, ”Mynt ur Solbergaskatten” i Stadsvandringar 10 (1987).
Solbergaskatten som hittades 1955 innehöll mynt och smycken
från 1400- och 1500-talen. Skatten hade troligen begravts alldeles
i slutet av 1500-talet på Norrmalm nära dagens Hötorgsskrapor.
c
50
DMSt.indd 50
2013-03-12 14.05
51
DMSt.indd 51
2013-03-12 14.05
52
DMSt.indd 52
2013-03-12 14.05
dar med enklare trähus som beboddes av hantverkare och människor
som kanske inte hade så stora ekonomiska resurser. Marken på Norrmalm ägdes i stort sett till sin helhet av Klara konvent vars konventsbyggnader låg nära Klara sjö. De som bodde på Klara konvents ­område
på Norrmalm hade en särställning bland befolkningen på malmarna
eftersom dessa redan 1288 utlovats samma rättigheter som de som
bodde innanför murarna. Klarissorna hyrde emellanåt ut sin mark åt
andra mot årliga avgifter. Vissa tomter hyrdes ut till personer som
sedan uppförde egna byggnader, medan andra redan var bebyggda då
de blev uthyrda.
I kvarteret Svalan sydöst om Klara kyrka har arkeologerna undersökt
lämningar som kan dateras till klostrets tid. Här gick den dåvarande
strandlinjen in i en liten vik som kanske fungerade som klostrets natur­
liga hamn. Från ungefär 1300 fram till första hälften av 1400-talet fanns
här en ankringsplats för båtar. I början av 1400-talet byggdes det
äldsta huset som troligen var en ekonomibyggnad. Under sent 1400-tal
och tidigt 1500-tal uppfördes ytterligare tre hus, varav åtminstone ett
kan ha varit en verkstad. De hus som byggdes i området låg på smala
tomter med gaveln mot sjön. Genom området anlades också en smal
stensatt gata i riktning mot konventområdet. I flera av 1400-talsbyggnaderna verkar man ha återanvänt tegel från klostret i husens golv.
Detta skulle kunna tyda på ett nära samband mellan själva klostret och
uppförandet av byggnaderna, och kanske är det klarissorna som låtit
uppföra dem. Även om platsen fungerat som klostrets hamn är det
emellertid mindre troligt att nunnorna själva arbetat här. Det är då
mer sannolikt att marken med tillhörande byggnader arrenderats ut
till hantverkare.
I kvarteret Hägern har arkeologerna undersökt två eller tre hus som
c
Vraket av en båt som kan ha använts för transporter till och
från Klara kloster. Utgrävningarna av kvarteret Svalan på
Norrmalm visade att det funnits en naturhamn på platsen.
53
DMSt.indd 53
2013-03-12 14.05
Omkring 1300
1300–1500
Dagens strandlinje
Klara konvent
Kvarteret Svalan
Klara konvent på Norrmalm kan ha haft en egen natur­
hamn. Hamnen undersöktes då arkeologer påträffade
­bebyggelse från 1400- och 1500-talen i kvarteret Svalan.
DMSt.indd 54
2013-03-12 14.05
Senmedeltida kakelform hittad på Bondeska palatsets tomt.
Motivet föreställer en sjöjungfru. Ett liknande motiv finns
på ett av smyckena i Solbergaskatten.
också var från sent 1400-tal. Även de nutida kvarteren Rosenbad och
Lejonet tillhörde klostrets ägor. I kvarteret Rosenbad påträffades 1907
en källare med tegelvalv som sträckte sig in under Fredsgatan. Valven
har daterats till 1400-talet. Hur byggnaden sett ut ovan mark vet vi
inte, men uppenbarligen har det rört sig om en större byggnad, kanske
av sten. I slutet av 1890-talet revs det dåvarande Bondeska palatset för
att ge plats åt dels nuvarande Rosenbad, dels Skånes Enskilda banks
55
DMSt.indd 55
2013-03-12 14.05
Kakel från 1500-talet föreställande kurfurstinnan av Sachsen,
Sibylla av Kleve. I kvarteret Svalan hittades ett flertal kakelfrag­
ment med renässansmotiv inspirerade av kontinentala förlagor.
nya bankpalats. Man påträffade då en stor mängd medeltida kakel och
kakelformar som kom från krukmakare som varit verksamma på platsen. De äldre formarna är från slutet av 1400-talet eller början av
1500-talet och föreställer religiösa motiv som Sankt Mikael, profana
motiv som sjöjungfrur och höviska motiv som riddare och damer.
Kakelugnskakel var inte lämpligt för import eftersom det var skört och
svårt att transportera. Forskarna menar därför att det är sannolikt att
verkstäderna på Norrmalm etablerades med invandrade hantverkare,
vilka försåg en liten men förmögen kundkrets med kakelugnar i enlighet med rådande stilideal i Hansans område på kontinenten. ­Tänkbara
kunder var förstås stadens tyska köpmän men också deras ­svenska
motparter som önskade efterlikna den hanseatiska livsstilen. Produktionen fortsatte under första hälften av 1500-talet. Efter reformationen
blev det i stället vanligare med tyska härskarporträtt på kakelugnarna.
I samband med reformationen, då Klara konvents mark drogs in till
kronan, förefaller det ha skett en viss bebyggelseexpansion på Norr56
DMSt.indd 56
2013-03-12 14.05
malm. I hörnet mellan Sträckegatan och Malmtorget, inte långt från
Fredsgatans mynning, påträffades ett hus uppfört före regleringen av
Stockholms gatunät och bebyggelse på 1630-talet. På ett tegelgolv, som
bör ha varit lika gammalt som resten av huslämningarna, påträffades
flera mynt från 1500-talets mitt. Vid Gustav Adolfs torgs sydvästra del
har ett tegel- eller korsvirkeshus påträffats, som tolkats som det ”bysse­
hus” som kanongjutaren Gilius Packet fick uppföra på Norrmalm vid
1500-talets mitt. Också i kvarteret Pilen tyder de arkeologiska resultaten på att bebyggelsen etablerades först under sent 1500-tal och tidigt
1600-tal.
Veta mera : Grävningarna i områdena närmast Klara konvent diskuteras
i B. Århem, ”Stockholm” i Forntid i ny dager. Arkeologi i Stockholmstrakten,
red. P. Bratt (1998), J. Karlsson, ”Djur och människor i det gamla Stockholm. Benmaterial från tio års undersökningar” i Upptaget – arkeologi i
Stockholm inför 2000-talet. Sankt Eriks Årsbok (2002), M. Carlsson, J. Hedlund m.fl., Från klostermark till hamnkvarter på 200 år. Vattugatan och kvar­
teret Svalan ca 1440–1640. Stockholms stad, Norrmalm, RAÄ 103: arkeologisk
undersökning 1991 (2006), L. Forsberg, B. Århem, ”Människorna i Klara”
i Upptaget – arkeologi i Stockholm inför 2000-talet. Sankt Eriks Årsbok (2002),
A. Bergman m.fl., Klara kyrkogård. Stockholms stad, Norrmalm, RAÄ 103:
arkeologisk undersökning 2000 (2003), B. Århem, Hägern Större 16. Stock­
holms stad, Norrmalm, RAÄ 103: arkeologisk undersökning 1987: SR 766
(2008), K. Söderlund, B. Århem, ”Titthål ner i medeltiden” i Sankt Eriks
årsbok (1993), D. Gaimster, ”Keramik i Stockholm 1250–1600” i Upp­taget
– arkeologi i Stockholm inför 2000-talet. Sankt Eriks Årsbok (2002), B. Århem,
”Kakel från underjorden. Arkeologiska fynd från Stockholms innerstad”
i Blick – Stockholm då och nu 1 (2004).
Södermalm
På den södra malmen var trakten mellan Mariakapellet och Fatburssjön
samt området runt Söderström bebyggda redan under medeltiden. Vid
Klevgränd 1c står fortfarande ett hus som sannolikt uppfördes under
1500-talet. Därmed är det Södermalms äldsta bevarade icke-kyrkliga
57
DMSt.indd 57
2013-03-12 14.05
byggnad. I kvarteret Överkikaren har man vid arkeologiska utgrävningar påträffat stenhusbebyggelse som var äldre än stadsregleringen
på 1630-talet, bland annat en badstuga. Vid Fatburssjöns norra sluttning har man funnit rester av ett kruk- och kakelugnsmakeri från
1500-talet. Väster om Slussenområdet har man också hittat vad som
skulle kunna vara ett ugnsfundament till en medeltida badstuga. Från
de historiska källorna vet vi att stadens timmergård och ett tjärbränneri låg vid Stadsgården liksom en skeppsgård. Det har också funnits
en repslagarbana.
Veta mera :
M. Hasselmo, Medeltidsstaden 17: Stockholm (1981), G. Dahlbäck, I medeltidens Stockholm (1987), I. Dyhlén-Täckman, ”Gustaf Adolfs
torg – en gång i tiden” i Stadsvandringar 17 (1994), H. Fennö, Bengt Eke­
hjelmsgatan: Stockholms stad, Södermalm, RAÄ 103: arkeologisk undersökning
2002: SR 283 (2004), B. Århem, Pilen 14, 15, 29, 31, 32: Stockholms stad,
Norrmalm, RAÄ 103: arkeologisk undersökning 1987 (2005), E. Brynja och
P. Nelson, ”Dold stadsbebyggelse kommer i dagen. Kvarteret Mälaren
på Södermalm” i Stadsvandringar 9 (1985), E. Brynja, ”90 år i underjorden: Södermalm före 1650, speglat genom arkeologiska fynd” i Stads­
vandringar 17 (1994), B. Århem, ”Kakel från underjorden. Arkeologiska
fynd från Stockholms innerstad” i Blick – Stockholm då och nu 1 (2004)
samt av samma författare ”Stockholm” i Forntid i ny dager. Arkeologi i
Stockholmstrakten, red. P. Bratt (1998).
Kapellen på malmarna
De som bodde på Stadsholmen – innanför stadens murar – gick i stadens
kyrka Sankt Nikolai (Storkyrkan). De som bodde på malmarna firade
däremot gudstjänst i något av malmarnas kapell, vilka var underställda Solna församling.
På Södermalm fanns två av dessa kapell: Helga Kors kapell och
Sankta Maria Magdalena kapell. Arkeologerna har inte hittat några
rester av kapellen, så vi vet inte hur de har sett ut. Helga Kors kapell
stod sannolikt i kvarteret Pelarbacken Större, inte långt från den plats
58
DMSt.indd 58
2013-03-12 14.05
där Katarina kyrka står i dag. Helga Kors kapell uppfördes på den plats
där marsken Torgils Knutsson avrättades 1306. Resande till och från
staden kunde stanna och be vid det kors och altare som snabbt restes
på platsen. När Helga Kors kapell uppfördes hade platsen alltså sedan
ganska lång tid använts i ett religiöst sammanhang.
Sankta Maria Magdalena kapell uppfördes runt år 1350 på samma
plats som dagens Maria Magdalena kyrka. Kapellets kyrkogård funge­
rade förmodligen som stadens fattigkyrkogård.
Ett kapell som vi däremot känner till mer om är Sankt Jakobs kapell
på Norrmalm. Kapellets kyrkobyggnad låg söder om dagens Sankt
Jakobs kyrka vid Jakobs torg och Arsenalsgatan. Vid en utgrävning
1948 kunde man konstatera att kyrkan varit 13,2 meter lång och minst
7,5 meter bred. Byggnaden var uppförd med ett yttre murverk av tegel.
När kyrkan uppfördes, troligen runt år 1300, var teglet fortfarande ett
relativt ovanligt byggnadsmaterial. Kyrkan hade sannolikt ett välvt
inre tak byggt med ribbtegel eftersom sådant tegel har påträffats både
i anslutning till kyrkan och nära Operan vid Gustav Adolfs torg. I
kyrkans östra del fanns en liten nisch där altaret stod. Kyrkans ingång
låg i den västra delen av långhusets södra mur. Öster och norr om
kyrkan har man påträffat medeltida gravar.
Veta mera :
Grävningarna i Sankt Jakob har I. Hansson skrivit om i artikeln ”Sankt Jakobs medeltidskyrka på Norrmalm” i Sankt Eriks Årsbok
(1958–1959). Allmänna översikter över Stockholms medeltida kyrkor
och kapell finns i rapporten Medeltidsstaden 17: Stockholm av M. Hasselmo
(1981), G. Dahlbäck, I medeltidens Stockholm (1987) samt i artikeln
”Stockholm blir stad” i Staden på vattnet. Del I: 1252–1850 (2002). Även
N. Ahnlund berör malmarna i Stockholms historia före Gustav Vasa (1953).
Galgbacken
Stockholms galgbacke låg på Södermalm på berget strax norr om nuvarande Björns Trädgård, men även Brunkebergsåsen på Norrmalm
59
DMSt.indd 59
2013-03-12 14.05
60
DMSt.indd 60
2013-03-12 14.05
Till höger i utsnittet ur Vädersolstavlan finns Stockholms galg­
backe avbildad som en rund murad plattform uppe på ett berg
på Södermalm strax norr om nuvarande Björns Trädgård.
c
DMSt.indd 61
En av de tre så kallade kalvariestenar som restes på galg­
backen till minne av Jesu vandring på Golgata. Stenen visar
en korsfästelsescen och finns i dag på Medeltidsmuseet.
2013-03-12 14.05
Avrättningsplatser
De som avrättades begravdes ofta nära stadens avrättningsplats. Benen
från arkeologiska undersökningar av avrättningsplatser berättar om det
våld dessa människor utsatts för både före och efter döden. Många av
dem som avrättades i Sverige under medeltiden var unga.
I den medeltida världsuppfattningen spelade dödssättet stor roll för
själens öde efter döden och för individens möjligheter att återuppstå på
domens dag. Den onda döden var plötslig, våldsam och utan bikt och
syndaförlåtelse. Personer som dött en sådan död fick inte begravas på
kyrkogård. Avrättning var inte bara en ond död, det var också en form av
skamstraff som skedde offentligt i syfte att avskräcka andra och därför
visades den avrättade kroppen upp efter döden. Den goda döden däremot
omgavs av en rad olika ritualer, den skedde helst i hemmet efter bikt och
syndaförlåtelse och den döde blev begravd på kyrkogården.
I det medeltida samhället förekom framför allt två former av avrättning:
hängning och halshuggning, där den senare var förbehållen samhällets
högre klasser. Det mer skamliga hängningsstraffet kunde emellertid
omvandlas till halshuggning av barmhärtighetsskäl. Halshuggningen
kunde ske på något av stadens torg medan hängningen skedde på galgbacken. Städernas galgbackar låg ofta en bit utanför staden, gärna längs
en väg för att de tillresande skulle se de döda. Galgen kunde se olika ut.
Till exempel kunde den bestå av en rund murad plattform med tre pela­
re. De avrättade kunde begravas på eller vid avrättningsplatsen, men det
finns också exempel på att de getts en begravning i vigd jord trots att
detta egentligen inte skulle få ske.
Veta mera : I boken Döden som straff. Glömda gravar på galgbacken
(2008), T. Fendin (red.), finns ett flertal artiklar om dödsstraffet under
medeltiden.
62
DMSt.indd 62
2013-03-12 14.05
Illustration av hängning ur Magnus Erikssons landslag från
mitten av 1300-talet. Hängning var ett av de vanligaste
dödsstraffen på medeltiden.
63
DMSt.indd 63
2013-03-12 14.05
användes för avrättningar under medeltiden. Från skriftliga källor vet
vi att det skedde avrättningar på åsen både 1319 och 1470. Det har
alltså funnits avrättningsplatser både längs den södra och den norra
vägen in till staden även om de flesta avrättningarna skedde på galgbacken.
Gravar med avrättade från galgbacken, eller möjligen gravar från
Helga Kors kapell, har påträffats på flera olika platser nära den medel­
tida galgbacken. I korsningen mellan Götgatan och Kocksgatan under­
söktes på 1920-talet en grav med ett tjugotal gravlagda individer. Vid
undersökningstillfället menade man att både kvinnor och män begravts
här, de flesta vuxna mellan 30 och 50 år men också en pojke i 15-årsåldern. Nyare analyser av det bevarade benmaterialet kunde dock inte
bekräfta detta. En möjlig förklaring till att det påträffats gravar i ett så
stort område skulle kunna vara att begravning av avrättade skett på
olika platser längs med landsvägen.
Runt år 1500 flyttades galgen till Stigarberget, och det är denna
galge som finns avbildad på Vädersolstavlan. Den nya galgen bestod
av en murad tornkonstruktion med en dörr. På tornets tak stod tre
pelare mellan vilka kraftiga tvärbjälkar placerats. Det var dessa som
sedan bar upp en eller flera snaror. I närheten av den äldre galgen
restes 1511 tre stenar, så kallade kalvariestenar, som skulle påminna
besökaren om Jesu väg till Golgataberget. Två av stenarna har gått
förlorade, men den tredje återfinns i dag på Medeltidsmuseet.
Veta mera : A. Bergman, Björns Trädgård. Vägar och brunnar från perioden
1500-talets senare hälft och 1600-talets förra hälft. Stockholms stad, Södermalm,
RAÄ 103: arkeologisk undersökning 2003, SR 297 (2011), N. Östman, ”Kalvariestenarna på Södermalm” i Sankt Eriks Årsbok (1932). C. Arcini har
skrivit om skelettmaterialet från Stockholms galgbacke i artikeln ”­Detta
lämnar ingen oberörd” i Döden som straff. Glömda gravar på galgbacken
(2008). Om händelserna åren 1319 och 1470 kan man läsa i N. Ahnlund,
Stockholms historia före Gustav Vasa (1953).
64
DMSt.indd 64
2013-03-12 14.05