Landöversikt Kuba april 2017 Basfakta

PM
2017-04-26
Havanna
Landöversikt Kuba april 2017
Basfakta*
Huvudstad:
Folkmängd:
Språk:
Yta:
Statsskick:
Stats- och regeringschef:
Utrikesminister:
Havanna
11,2 miljoner
Spanska
110 860 km² [Sverige: 449 964 km²]
Socialistisk republik och enpartisystem
Raúl Castro Ruz (sedan februari 2008)
Bruno Rodríguez Parrilla (sedan mars 2009)
Valuta:
Växelkurs:
Inflation:
Utlandsskuld:
Valutareserv
Kubansk peso (CUP), konvertibel peso (CUC)
1 CUC = 24 CUP, 1 CUC = 1 USD
4,5 % för 2016 (EIU)
ca 20 miljarder USD (EIU)
11,6 miljarder USD (EIU)
BNP/capita (nominell):
BNP/capita (PPP):
BNP-tillväxt
Arbetsför befolkning
Arbetslöshet:
Medellön:
Import:
Export
Bytesbalans:
Handelsbalans
Turister
Remitteringar
8071 USD (EIU)
12671 USD (EIU)
-0,9 % för 2016
5,1 miljoner, varav 20 % i privata sektorn enligt ONE
ca 2,4 % enligt EIU
584 CUP/månad (ca 24 USD) enl. ONE 2014
10,4 miljarder USD för 2016 (EIU)
3,1 miljarder USD för 2016 (EIU)
260 miljoner USD för 2016 (EIU)
-8 % av BNP för 2016 (EIU)
4 miljoner besökare 2016 (14 % ökning från 2015)
3 miljarder USD 2015 (uppskattning enl. USA:s
utrikesdepartement, ca 3 % av nominell BNP)
Viktiga exportnäringar: Hälsoservice, turism, olja, socker, farmaceutiska produkter,
nickel, tobak
Viktiga importprodukter: Olja, livsmedel, maskiner och utrustning,
(främst till turistindustrin) kemiska produkter
Största handelspartners: Venezuela, EU, Kina, Brasilien, Kanada, Mexiko, USA
Sveriges export till Kuba: 217 miljoner SEK 2016 (SCB)
Kubas export till Sverige: 33 miljoner SEK 2016 (SCB)
EIU - Economist Intelligence Unit.
IDB – Interamerikanska utvecklingsbanken
ONE - Oficina Nacional de Estadística e Información
SCB – Statistiska Centralbyrån
* Siffrorna är svåra att verifiera och bygger delvis på uppskattningar
Sid. 1(16)
2(16)
Geografisk och demografisk översikt
Kuba är den största ön i den karibiska övärlden och ingår i ögruppen som
kallas Stora Antillerna. Dit hör också Jamaica, Haiti och Dominikanska
Republiken samt Puerto Rico. Kubas landyta på 110 860 km² motsvarar en
fjärdedel av Sveriges. Förutom huvudön Kuba ingår drygt 4 000 större och
mindre öar, kobbar och skär i territoriet. Näst största ön är Isla de la
Juventud. Två tredjedelar av Kuba utgörs av slättland och en tredjedel är berg.
Klimatet är tropiskt med varma, fuktiga somrar och milda, torra vintrar.
Mellan juli och oktober drabbas landet ofta av tropiska orkaner. Republiken
Kuba är uppdelad i 16 provinser och 169 kommuner.
Befolkningen utgörs till ca hälften av blandat ursprung, drygt en tredjedel vita
och cirka tio procent svarta. Kuba har en långsam befolkningstillväxt som
inom några år förväntas bli negativ. Medelåldern är 41 år, vilket är högt i
regional jämförelse. Anledningen till den svaga befolkningstillväxten är för det
första den pressade ekonomiska situationen för de allra flesta kubaner, vilket
har dämpande effekt på en relativt välutbildad befolkning att sätta barn till
världen. För det andra bidrar den omfattande migrationen till den
demografiska utvecklingen. Sedan revolutionen 1959 har två miljoner kubaner
lämnat landet, 500 000 av dessa sedan år 2000. Under 2015 emigrerade ca
70 000 människor. De flesta kubaner emigrerar till USA men även till andra
latinamerikanska länder och till Europa, främst Spanien. I januari 2017
upphävde Obama-administrationen den förmånliga migrationspolicyn ”Wet
Foot, Dry Foot”, som sedan 1995 förenklat vägen till uppehållstillstånd i USA
för kubaner. Som en följd av upphävandet noterades under början av 2017 en
kraftig minskning av kubanska migranter till USA samt en ökning av antalet
deportationer.
Historia
Christofer Columbus landsteg på Kuba den 29 oktober 1492. Då beboddes
ön av tre urfolksgrupper: siboney, arawak och taino. Enligt olika
uppskattningar uppgick befolkningen till ungefär 120 000 människor. Bara
några år efter att Spanien lagt sig under Kuba hade de flesta av
urfolksmänniskorna dött som följd av strider, hunger och framförallt
sjukdomar. Spanjorerna hittade inga stora guldfyndigheter på Kuba, men
Havanna kom att bli det spanska imperiets viktigaste hamnstad. På 1600- och
1700-talen blev exporten av socker från Kuba alltmer lönsam. Sockerindustrin
använde i stor utsträckning afrikanska slavar. Det koloniala samhället delades
upp efter ras och klass. Det fanns vita, fria svarta och slavar. Vita födda på
Kuba, kreoler, hade inte samma rättigheter som spanskfödda vita och
3(16)
kreolerna började på slutet av 1700-talet kräva ökade rättigheter. De spanska
kolonierna i Syd- och Mellanamerika gjorde sig självständiga under 1810- och
20-talen. Någon självständighetsrörelse uppstod inte i Kuba, mycket p.g.a. att
ekonomin var beroende av slaveriet och att slavarnas uppror i Haiti framstod
som ett avskräckande exempel för den styrande klassen. Under mitten av
1800-talet växte dock självständighetsrörelsen i styrka och flera uppror utbröt,
vilka dock slogs ned av spanjorerna. Slaveriet avskaffades först 1886. 1895
inledde kubanska patrioter ett befrielsekrig. En av ledarna var advokaten,
poeten och journalisten José Martí, som tillhörde en grupp av kubaner som
levde i exil i USA. Han stupade i det första mötet med den spanska armén
1895 och är idag en nationalhjälte i Kuba. År 1898 grep USA in i konflikten
mellan Kuba och Spanien givet sina ekonomiska intressen i landet, framförallt
inom sockerindustrin. Redan samma år blev Kuba självständigt från Spanien,
men var under amerikansk ockupation fram till 1902, då Kuba blev formellt
politiskt oberoende. För att vinna sin självständighet tvingades emellertid
Kuba att införliva det s.k. Platt-tillägget i sin konstitution, som gav USA rätten
att ingripa i Kuba med väpnade styrkor närhelst amerikanska intressen
hotades. I tillägget ingick också att USA hade rätt att ha kvar sina militära
baser på Kuba som upprättats under kriget mot Spanien.
USA kom att ockupera Kuba en andra gång 1902-06, efter att republikens
första president Tomás Estrada Palmas styre kollapsat. Från 1908 styrdes
Kuba av valda presidenter av liberal eller konservativ inriktning. President
Machado valdes till president 1925, men behöll makten efter sitt legala mandat
tills han störtades 1933. Val återinrättades, och 1940 vann översten Fulgencio
Batista presidentvalet. Han lämnade makten 1944, men kvarstod som en
viktig politisk aktör och innan valet 1952 grep han makten genom en
statskupp. 1940- och 50-talen präglades av tilltagande politisk turbulens och
korruption, samtidigt som den amerikanska maffian blev alltmer närvarande.
Den nationella ekonomin följde svängningarna i världsmarknadspriset på
socker.
Under president Roosevelt lämnade USA 1934 alla militära installationer,
förutom Guantánamobasen. Avtalet skrevs om, och gäller nu till dess båda
staterna ömsesidigt säger upp det (Kuba hävdar dock att avtalet är ogiltigt).
1953 ledde den unge advokaten Fidel Castro, aktiv i det nationalistiska Partido
Ortodoxo, ett uppror mot militärbarackerna i Moncada, i östra delen av
landet. Upproret misslyckades och Castro dömdes till 15 år i fängelse. Castro
fick dock amnesti 1955 och begav sig då till Mexiko för att tillsammans med
bl.a. sin bror Raúl Castro och Che Guevara förbereda ett nytt uppror. 1956
4(16)
ledde han 82 man som reste över i båten ”Granma”. Endast ett fåtal
överlevde de första striderna mot Batistas styrkor; dessa drog sig upp i bergen
Sierra Maestra. Från den begränsade basen lyckades Castro genom
gerillakrigföring leda den revolution som tog över makten i landet den 1
januari 1959. Ett uppenbart vanstyre av Batista och det faktum att USA drog
tillbaka sitt stöd till honom bidrog.
Politiskt system
I den kubanska konstitutionen från 1976 slås fast att inga andra partier än
Kubas kommunistparti (Partido Comunista de Cuba, PCC) är tillåtna.
Kommunistpartiets högsta organ är partikongressen, som ska hållas vart
femte år. I verkligheten har det gått längre mellan kongresserna, med det
längsta uppehållet 1997–2011. Den senaste partikongressen, den sjunde sedan
1975, hölls i april 2016. Partikongressen väljer en centralkommitté som i sin
tur väljer en politbyrå. Centralkommittén representerar partiet mellan
partikongresserna. Antalet medlemmar är 142. Politbyrån med sina 17
ledamöter är centralkommitténs styrelse och därmed det organ där makten
finns. Kommunistpartiets förstesekreterare är sedan 2011 Raúl Castro Ruz.
Nationalförsamlingen Folkets Makt, Asamblea Nacional del Poder Popular, har
612 ledamöter och är officiellt landets högsta lagstiftande och beslutande
organ. I de 14 provinserna finns provinsförsamlingar och i var och en av de
169 kommunerna finns kommunförsamlingar. Till nationalförsamlingen hålls
val vart femte år och i provinsförsamlingen och kommunförsamlingarna hålls
valen med 2,5 års intervaller. Nästa val till Nationalförsamlingen äger rum
under hösten 2017. Rösträttsåldern är 16 år. Utländska oberoende
valobservatörer tillåts inte i Kuba. Alla kandidater till valen måste godkännas
av regimtrogna valberedningar. Nationalförsamlingen har ordinarie sessioner
två tillfällen om året och däremellan överlåter de sin rätt att anta lagar till
Statsrådet (Consejo de Estado). Statsrådets ledamöter utses av
Nationalförsamlingen vid dess första konstituerande möte, och Statsrådets
ordförande bli automatiskt ordförande för Ministerrådet, som är landets
regering.
Fidel Castro avgick som förste partisekreterare i det kubanska
kommunistpartiet PCC i april i 2011, den sista offentliga posten som han
fortfarande innehade. Hans bror Raúl Castro inträdde i hans ställe och är
därmed landets statschef, regeringschef samt överbefälhavare. Centrala
makthavare har ofta en plattform både i politbyrå och statsråd, och många har
även militär bakgrund.
5(16)
Fidel Castro avled den 25 november 2016, 90 år gammal. Han jordfästes den
4 december samma år bredvid nationalhjälten José Martís grav i Santiago de
Cuba. Kubas nationalförsamling antog därefter, i enlighet med Fidels önskan,
en lag som förbjöd uppförandet av statyer och uppkallandet av platser efter
honom. Lagen till trots är Fidel fortfarande en viktig symbol för revolutionen
och påtagligt närvarande i det offentliga rummet.
Den inrikespolitiska utvecklingen
Den kubanska revolutionen 1959 var ett resultat av ett brett folkligt missnöje
som ackumulerats under många decennier för att sedan kulminera under
Fulgencio Batistas tid som landets ledare. År 1959 störtades Batista av Fidel
Castros gerillaarmé vilket kom att inleda ett hittills 59-årigt kommunistiskt
maktinnehav som medförde genomgripande förändringar i det kubanska
samhället.
Den nära relationen med Sovjetunionen gav Kuba förmånliga villkor för sin
sockerexport och andra former av subventioner. Leveranser av insatsvaror av
olika slag, framför allt olja, upphörde. Sovjetunionens upplösning 1991 fick
därför kännbara effekter för den kubanska ekonomin. BNP beräknas ha
minskat med en tredjedel under första delen av nittiotalet, i vad som
kallas ”Specialperioden” (Período Especial). Transportsystemet upphörde att
fungera, elektricitet fanns bara några timmar per dygn, undernäring bredde ut
sig och tiotusentals kubaner gav sig ut på havet på bräckliga farkoster. För
första gången under revolutionens historia gick människor i Havanna i augusti
1994 ut på gatorna och protesterade.
2006 blev Fidel Castro allvarligt sjuk och lämnade över presidentposten till
Raúl Castro. 2008 valdes Raúl till president på fem år, och blev omvald 2013
för ytterligare en femårsperiod. Raúl Castros tid som stats- och regeringschef
har präglats av ansträngningar att försöka få Kubas raserade ekonomi på
fötter genom försiktiga reformer i marknadsekonomisk riktning.
År 2010 meddelade Raúl Castro att över en miljon statligt anställda skulle
sägas upp, varav hälften före utgången av mars 2011. Samtidigt öppnade
regimen för kubaner att bedriva privat verksamhet inom 178 yrken,
huvudsakligen inom servicesektorn, en lista som i nuläget inkluderar drygt 200
yrken. Därtill tilläts privat uthyrning av bostäder (även som affärslokaler);
företag fick tillstånd att anställa arbetskraft och egenföretagare gavs möjlighet
att söka krediter. Det meddelades samtidigt att statliga företag skulle förlora
sina subventioner, tillåtas gå i konkurs samt behålla en del av sin vinst för
nyinvesteringar. Syftet med reformerna var att effektivisera den statliga
6(16)
sektorn, dra ner på statens utgifter och öka landets produktivitet och tillväxt.
Reformerna antogs på Kommunistpartiets sjätte partikongress som hölls i
april 2011.
Genomförandet av reformerna går långsamt och kantas av byråkratiska
hinder. Enligt regeringen har 21 procent av reformpaketet som lanserades
2011 genomförts hittills. Privatiseringen går inte i den takt som planerats och
många av nedskärningarna inom den statliga sektorn har därför fått skjutas på
framtiden. I nuläget arbetar drygt 25-30 procent av den arbetsföra
befolkningen inom den privata sektorn, varav knappt en femtedel som
egenföretagare och resten som anställda. I september 2011 gavs kubaner
större möjligheter att köpa och sälja sina bilar och hus. I december 2013
avskaffades kravet helt för kubaner att söka tillstånd för att köpa bil.
Emellertid satte staten priserna på nybilarna så högt att nästan ingen kuban
har råd att köpa en ny (eller begagnad) bil.
I januari 2013 infördes nya migrationslagar som avskaffade utresetillståndet
för majoriteten av kubaner som vill resa utomlands. Utresetillstånd för vissa
läkare med specialistkompetens återinfördes dock under slutet av 2015.
På det inrikespolitiska området har inga grundläggande förändringar skett. Vid
den sjätte partikongressen i april 2011 begränsades mandatperioden för
politiska topptjänster till fem år med högst två på varandra följande perioder,
d.v.s. 10 år. Raúl Castro kommer därmed lämna presidentposten i februari
2018. Resultatet av partikongressen i april 2016 gav inga signaler om stora
förändringar, utan snarare en stark markering att den rådande politiska
modellen ska ligga fast, liksom att Kuba inte kommer att bli en
marknadsekonomi. Samtidigt konstaterades att implementeringen av de
ekonomiska reformerna går för långsamt och att det var viktigt att finna sätt
att implementera dessa mer effektivt. Det var många som hade förväntat sig
att en ny förste partisekreterare skulle utses, men 85-årige Raúl Castro valdes
om. Likaså andresekreteraren José Ramón Machado Ventura (86 år) valdes
om på sin post. Även om Raul Castro således lämnar presidentposten år 2018,
så förblir han förste partisekreterare till 2021.
Internationella relationer
De historiska banden till Spanien är starka till följd av Kubas förflutna som
spansk koloni och en stor del av befolkningen har spanskt påbrå. Politiskt är
det dock den sammanvävda 1900-talshistorien med och den geografiska
närheten till USA som är mest avgörande för Kubas internationella situation.
7(16)
Kuba blev en av de viktigaste brickorna i det politiska spelet under det kalla
kriget med kulmen i missilkrisen år 1962.
Kuba har diplomatiska förbindelser med 190 länder. Landet bedriver en
offensiv utrikespolitik och satsar på att stärka sina relationer till andra länder.
Det över 50 år gamla amerikanska embargot mot Kuba, som skärptes 1996
genom Helms-Burton-lagen, har medfört att Kuba är utestängt från
internationella finansieringsinstitutioner som Världsbanken (WB) och
Internationella valutafonden (IMF). Det finns möjlighet för Kuba till stöd
från Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB). Detta kräver emellertid
medlemskap i OAS (De amerikanska staternas organisation), vilket Kuba har
meddelat att man inte är intresserad av. Kuba står utanför den regionala
samarbetsorganisationen för de karibiska staterna CARICOM liksom
samarbetsorganisationen för amerikanska stater OAS. I april 2015 deltog dock
Kuba för första gången vid ett OAS-toppmöte.
Samtidigt utnyttjar Kuba andra internationella plattformar för att driva sin
politik och är således mycket aktivt inom FN och andra internationella
sammanslutningar som G77, CELAC och den alliansfria rörelsen (Non-Aligned
Movement - NAM).
Sedan 1992 begär Kuba årligen omröstningar i FN:s generalförsamling för ett
upphävande av det amerikanska embargot mot Kuba. Vid den 25:e
omröstningen i oktober 2016 röstade 191 länder för förslaget (däribland
Sverige) om ett upphävande av embargot. Historiskt har USA alltid röstat nej,
men i 2016 års omröstning lade USA för första gången ned sin röst.
Under de senaste två decennierna har Venezuela blivit Kubas viktigaste
bundsförvant. Genom medlemskapet i Alternativa Bolivariana de las Américas
(ALBA) har relationerna till Venezuela, Bolivia, Ecuador och Nicaragua
intensifierats, i första hand genom att dessa länder prioriteras av Kuba för
insatser inom hälso- och sjukvård samt alfabetisering.
USA – Kuba
Frigörelsen från Spanien år 1898 skedde med USA:s hjälp, och det
amerikanska inflytandet kom att bli mycket stort fram till revolutionen 1959.
Relationerna mellan Kuba och USA har därefter präglats av det ekonomiska,
kommersiella och finansiella embargot mot Kuba som USA successivt införde
under de första åren på 1960-talet. Embargot kan endast hävas genom ett
8(16)
kongressbeslut. De diplomatiska relationerna mellan länderna avbröts helt år
1961. År 1977 upprättade de båda länderna var sitt intressekontor i
Washington respektive Havanna som formellt löd under de schweiziska
ambassaderna i de båda länderna.
Redan vid inledandet av sin mandatperiod aviserade USA:s förre president
Barack Obama att han avsåg ändra på den amerikanska politiken visavi Kuba.
I april 2009 upphävde Obama de förstärkta sanktioner som president Bush
införde under sin presidentperiod. Kuba-amerikaner får numera resa till Kuba
utan begränsningar i antal besökstillfällen, maxgränsen för remitteringar till
Kuba togs bort (vilka uppgår till ca tre procent av Kubas BNP) och
amerikanska telekombolag gavs tillåtelse att ingå avtal med Kuba. Förutom
kuba-amerikaner får även övriga amerikaner nu resa till Kuba, om än
fortfarande med vissa begränsningar.
Den 17:e december 2014 tillkännagav President Obama och President Castro
att länderna avsåg återupprätta diplomatiska relationer. I anslutning till
inledningen av denna normaliseringsprocess frisläpptes på humanitära
grunder den amerikanska biståndsarbetaren Alan Gross som i mars 2011
dömts till 15 års fängelse i Kuba för införsel av illegal telekomutrustning.
Samtidigt släpptes de återstående tre kubanerna ur gruppen ”Los cinco” som
dömts för spioneri i USA. I utbyte frisläpptes en amerikansk spion som suttit
fängslad i Kuba.
Under sommaren 2015 uppgraderades de båda intressekontoren till
ambassader, och dessförinnan tog USA bort Kuba från listan över länder som
stödjer terrorism. Direkta postförsändelser mellan länderna har etablerats och
reguljär flygtrafik mellan länderna har inletts. Länderna har ingått totalt 22
samarbetsavtal, bl. a om sjö- och flygräddning, demarkation av havsgränsen,
miljö- och forskning och katastrofförebyggande arbete. En dialog om
mänskliga rättigheter har etablerats. Ett antal restriktioner för finansiella
transaktioner mellan länderna har lyfts. Svåra utestående frågor är bl. a
kompensationsfrågor för exproprierad amerikansk egendom i Kuba,
återlämnandet av Guantánamobasen och sist men inte minst själva
upphävandet av embargot, som bara kan göras av amerikanska kongressen.
I mars 2016 genomförde president Obama ett historiskt statsbesök i Kuba.
Det var första gången på nästan 90 år som en sittande amerikansk president
besökte Kuba. Obama hade möte med Raúl Castro, han höll ett tal till det
kubanska folket och han träffade människorättsaktivister under sitt besök.
9(16)
Närmandet till USA har skapat förväntningar hos befolkningen att den svåra
ekonomiska situationen ska förbättras. Den kubanska regimen har emellertid
slagit fast att den politiska modellen ligger fast och att en marknadsekonomi
inte är aktuell för Kuba.
Sedan 1959 har uppskattningsvis två miljoner kubaner lämnat Kuba legalt och
illegalt, flertalet finns i USA. De som lämnade Kuba i kölvattnet av
revolutionen har utgjort den hårda kärnan i den kubanska exil som avvisat
tanken på närmare kontakt mellan ländernas regeringar. Denna grupp är en
politisk maktfaktor i USA:s utrikespolitik gentemot Kuba och även om
relationerna mellan länderna intensifierats avsevärt sedan december 2014
fortsätter denna lobbygrupp som främst finns i Florida att ha inflytande över
USA:s relationer till Kuba. Den nuvarande administrationen har låtit meddela
att man just nu ser över Kubapolitiken. Under valkampanjen gav Donald
Trump olika signaler kring Kuba. Han visade sig först positiv till Obamas
politik, men svängde sedan under ett valmöte i Florida, då han kritiserade
politiken och menade att han ville få till stånd en bättre överenskommelse
med Kuba än den som Obama åstadkommit. I mars 2017 har Trump ännu
inte fattat något beslut av vikt för kubansk-amerikanska relationer. Raúl
Castro har å Kubas vägnar uttalat en förhoppning om en respektfull dialog
och fortsatt samarbete mellan länderna efter Trumps tillträde.
EU – Kuba
EU:s relationer med Kuba baserades mellan 1996-2016 på en gemensam
ståndpunkt om Kuba vars målsättning var att uppmuntra en demokratisk
utveckling och respekt för mänskliga rättigheter. År 2003 frystes relationerna
mellan EU och Kuba efter det att en stor grupp oppositionella arresterats och
fängslats på ön.
År 2008 beslöt Europeiska Rådet att EU skulle återuppta en dialog med
Kuba. Dialogen innefattar ett antal frågor inom ramen för politik, mänskliga
rättigheter, ekonomi, utveckling, vetenskap och kultur. Samma år
undertecknades ett avtal mellan EU-kommissionen och Kuba. Avtalet fastslog
ett framtida samarbete på områden av gemensamt intresse, bland annat miljö,
forskning och kultur. I maj 2010 antog EU-kommissionen den första
landstrategin för Kuba och allokerade 20 miljoner euro för åren 2011-2013
för utvecklingssamarbete i Kuba. Samarbetsstrategin inför perioden 20142020 allokerar 50 miljoner euro till de tre prioriterade sektorerna hållbart
jordbruk och matsäkerhet; miljö: stöd för bättre utnyttjande av naturresurser
10(16)
för en hållbar utveckling; samt stöd till ekonomisk och social modernisering
genom erfarenhetsutbyte.
I februari 2014 antog Europeiska Rådet ett förhandlingsdirektiv med syfte att
intensifiera dialogen med Kuba. Månaden därpå antog Kuba EU:s inbjudan
till avtalsförhandlingar som inleddes under våren 2014. Avtalet skrevs under i
december 2016, och i och med underskriften upphörde den gemensamma
ståndpunkten. Avtalet måste ratificeras av samtliga medlemsstater, men vissa
delar kommer att kunna tillämpas provisoriskt redan efter underskriften.
Avtalet omfattar samtliga delar av EU:s relationer med Kuba såsom politisk
dialog, mänskliga rättigheter, utvecklingssamarbete samt handel och
ekonomiskt samarbete. Det är dock inte ett frihandelsavtal likt de som EU har
med andra länder i regionen.
Kuba var länge föremål för EU:s GSP-system, med lägre tullnivåer för
utvecklingsländer. På grund av landets metod att beräkna olika makroindikatorer har statistik genererats som medför att Kuba numera faller inom
EU:s definition för medelinkomstland vilket i sin tur inneburit att landet gått
miste om denna tullättnad.
Ekonomi och handel
Sovjetunionens upplösning 1991 fick förödande konsekvenser för den
kubanska ekonomin som understöddes av förmånliga ekonomiska avtal med
östblocket. Under denna tid genomfördes en rad reformer som tidigare
framstått som otänkbara. Dollarinnehav legaliserades, liksom överföringar av
dollar från släktingar i utlandet. Över hundra aktiviteter öppnades för privat
familjeföretagande – s.k. cuentapropismo. Satsningar för att främja utländska
investeringar genomfördes framför allt i turistsektorn. Viss decentralisering av
statlig verksamhet och social service genomfördes. Statliga bolag fick ansvar
för produktion och försäljning, något som tidigare legat direkt under
ministerier. Med hjälp av dessa åtgärder tog ekonomin viss fart igen och under
senare hälften av 90-talet låg tillväxten genomsnittligt på 4,7 procent.1 Flera av
ovanstående reformer drogs dock tillbaka då ekonomin stabiliserades.
Under 2016 backade den ekonomiska tillväxten med omkring en procent
enligt The Economist Intelligence Unit, EIU; en försämring jämfört med 2015 års
tillväxt med 4,4 procent. Tillväxtprognosen för 2017 är enligt den kubanska
regeringen två procent. Den lägre tillväxten beror på den politiska och
1
Den kubanska statistiska centralbyrån (ONE) räknar in fri undervisning och hälsovård samt
exporten av kubansk hälsovård och annan service i beräkningar av landets BNP
11(16)
ekonomiska utvecklingen i framförallt Venezuela men även Brasilien, två
viktiga handelspartners och bundsförvanter till Kuba. Låga priser på nickel
och olja (viktiga exportprodukter för Kuba) bidrar också till desaccelereringen
av tillväxten.
Kubas största inkomster utgörs i dag av export av tjänster inom hälsosektorn,
turism och remitteringar. Under 2016 besökte ca fyra miljoner turister Kuba,
vilket innebar nästan 15 procent fler än 2015. Den största gruppen turister
kommer från Kanada. Stora turistströmmar kommer också från Italien,
Spanien, Tyskland, Frankrike, Argentina, Mexiko och Storbritannien. Under
2015 ökade antalet besökare från USA markant i takt med att
reserestriktionerna för amerikaner som vill besöka Kuba har lättats upp.
Utvecklingen av amerikansk turism har fortsatt framåt. I januari 2017 var
antalet turister från USA 125 procent högre jämfört med januari 2016.
Ransoneringskort för livsmedel används fortfarande i Kuba. Under senare år
har dock staten skurit ned ordentligt i ransoneringskorten. Föresatser finns att
så småningom avskaffa ransoneringssystemet i sin helhet även om detta ännu
inte skett.
I oktober 2013 aviserade regimen planer på att införa en enda valuta istället
för det nu 20-åriga systemet med två parallella valutor; den konvertibla peson
(CUC) och den kubanska peson (CUP). En sammanslagning har blivit allt mer
nödvändig på grund av den stora skillnaden i växelkurs mellan CUP och
CUC. Den kubanska staten beräknar växelkursen till 1:1 medan det i praktiken
skiljer 24 gånger valutorna emellan. Detta har medfört stora inkomstskillnader
mellan arbetstagare som tjänar sin lön i CUP respektive CUC, samtidigt som
det duala valutasystemet parallellt har försvårat verksamheten för inhemska
företag. Någon tidpunkt för genomförandet av fusionen har i skrivande stund
ännu inte specificerats. Dock har staten sedan flera år tillbaka börjat förbereda
olika samhällsaktörer inför reformen, t.ex. genom att publicera instruktioner
för hur kubanska företag bör förbereda sig inför avskaffandet av den
konvertibla peson.
En hög standard inom hälso- och utbildningsområdet har alltid varit den
kubanska revolutionens stolthet, men en betydande försämring har av
ekonomiska skäl ägt rum under senare år. Många av de bästa specialistläkarna
lämnar därtill landet på grund av de låga lönerna (ca 60 USD/månaden). En
fjärdedel av den kubanska hälsovårdspersonalen tjänstgör utomlands i s.k.
misiones (den kubanska statens främsta inkomstkälla). Generellt lever flertalet
kubaner på en låg ekonomisk nivå i ett system där utrymmet för enskilda
12(16)
initiativ för att förbättra livssituationen är ytterst begränsat. Detta leder till
frustration hos breda grupper av befolkningen. Brist på transportmedel och
varor, höga priser på importerade konsumtionsprodukter och trångboddhet är
några av de sociala problem som fortsätter att skapa spänningar i samhället.
Venezuela är idag Kubas största handelspartner. Upp emot 40 procent av
både export och import sker med Venezuela. Venezuela har under nästan två
decennier levererat olja till Kuba med förmånliga villkor, när det var som mest
omkring 100 000 fat olja per dag, motsvarande 50 procent av Kubas totala
oljeförbrukning. Venezuela har även investerat i nickelgruvor och
oljeraffinaderier på Kuba och de båda länderna har militärstrategiskt
samarbete. I gengäld har Kuba bidragit med sjukvårdspersonal samt med hjälp
inom jordbruket och skogsbruket i Venezuela. De senaste årens politiska och
ekonomiska tumult i Venezuela, jämte ett kraftigt reducerat oljepris på
världsmarknaden, har emellertid lett till att det ekonomiska stödet till Kuba
från Venezuela minskar, vilket är en av anledningarna till Kubas svåra
ekonomiska situation.
Europas (framförallt Nederländerna, Spanien och Italien) betydelse som
handelspartner till Kuba har legat på en relativt stabil nivå under de senaste
åren och utgör ca en femtedel av Kubas utrikeshandel, vilket gör EU till
Kubas andra största handelspartner efter Venezuela.
Näst EU är Kina den tredje största handelspartnern, som svarar för omkring
12 procent av Kubas totala import och cirka 15 procent av exporten. Andra
viktiga handelspartners är Brasilien, Kanada, Mexiko och USA.
Kuba importerar cirka 80 procent av sitt livsmedelsbehov. Importbehovet är
betungande för den skuldtyngda kubanska ekonomin, framför allt som den
kubanska staten fortfarande subventionerar livsmedel till befolkningen. Enligt
en undantagsbestämmelse i Helms Burton-lagen - The Trade Sanctions Act kan
USA exportera livsmedel till Kuba, och USA är i praktiken den sjunde största
handelspartnern till Kuba.
Sedan den ekonomiska krisen år 2008 då Kuba drabbades av flera förödande
orkaner och den internationella finanskrisen, vilket tvingade landet att ställa in
utländska betalningar, har Kuba satsat på att återvinna förtroendet från
utländska investerare. Överenskommelsen mellan länderna i Parisklubben2
2
En informell sammanslutning av borgenärsländer som träffas regelbundet i Paris för att
gemensamt förhandla ett ramavtal med ett gäldenärsland som har fått så stora
betalningsproblem att det inte längre kan honorera sina åtaganden.
13(16)
och Kuba från december 2015 om regleringen av en stor del av Kubas
utlandsskuld är positiv och kommer på sikt öka Kubas kreditvärdighet och
tillgång till internationella lån. I praktiken efterskänktes Kubas skuld till
länderna i Parisklubben med 80 procent. Skulden uppgår efter överenskommelsen till ca 2,5 miljarder dollar (ca 21 miljarder kronor). Skulden till
Sverige uppgår till drygt en halv miljard kronor.
En uttalad prioritering av den kubanska regeringen är att öka de utländska
investeringarna i landet. I syfte att attrahera mer investeringar antogs 2014 en
ny lag för utländska investeringar. Lagen innebär bl. a särskilt förmånliga
villkor för utländska investeringar i frihandelszonen Mariel. Intresset från
utländska företag att investera på ön växer och såväl turism som utländska
direktinvesteringar väntas öka de kommande åren. För svenska företag torde
affärsmöjligheter finnas inom ett flertal sektorer, t.ex. infrastruktur,
tillverkning, energi och turism. Investeringsklimat utgör dock fortsatt en risk
givet de svaga institutionerna, den tålamodskrävande och snåriga byråkratin,
ett icke-transparent rättsystem och behovet av upp till två års krediter.
Investeringar måste i princip ske som ett joint-venture-företag med den
kubanska staten och ett företag måste gå genom den statliga bemanningsbyrån
för att anställa arbetskraft. Det dubbla valutasystemet med flera olika
växelkurser försvårar för investerare att bedöma risker och orsakar
snedvridning på marknaden.
Mänskliga rättigheter
Kuba är en enpartistat utan fria och demokratiska val. De medborgerliga och
politiska rättigheterna är fortsatt mycket kringskurna. Oliktänkande utsätts
ofta för frihetsberövande på godtyckliga grunder och trakasserier av polis och
säkerhetstjänst. Alla massmedier är statlig egendom och spridande
av ”kontrarevolutionär” information är straffbart.
Trots viss utbyggnad av internettillgången från mitten av 2015 och framåt
förblir Kuba ett av länderna i världen med mest begränsat internetklimat.
Samtidigt har det, mycket tack vare ökad tillgång till internet, under de senaste
åren skett en framväxt av civilsamhällesaktörer såsom journalister och
bloggare, tankesmedjor, akademiker, entreprenörer och konstnärer som söker
större autonomi och en bredare debatt. Rättsväsendet är i praktiken
underställt den verkställande makten. Strafflagstiftningen innehåller svepande
brottsrubriceringar som ofta används för att anhålla och ibland döma
oliktänkande. Antalet politiska fångar som döms till långa fängelsestraff har
minskat, men det har istället skett en ökning av korta, godtyckliga
14(16)
frihetsberövanden. Villkoren i fängelserna avseende hygien, kost och utrymme
samt tillgång till mediciner är undermåliga. Dödsstraffet är inte avskaffat men
det råder ett de facto moratorium sedan 2003. Kränkningar av individers
medborgerliga och politiska rättigheter såsom frihetsberövande sker i stor
utsträckning i enlighet med landets lagstiftning. Kuba förnekar därför
rutinmässigt denna typ av brott och underlåter att utreda dem.
Medlemskap i oberoende och icke godkända organisationer och associationer,
fackföreningar och politiska partier är förbjudet. Det förekommer att möten
och sammankomster av oppositionella saboteras av regimen. Oberoende
civilsamhällesorganisationer tvingas ofta att verka i juridiskt limbo, eftersom
de inte tillåts registrera sig. Konstitutionen föreskrifter religionsfrihet, men
rättigheten begränsas om den står i konflikt med ”den socialistiska statens
mål”.
Majoriteten kubaner lever fortfarande under mycket knappa ekonomiska
förhållanden och stor varubrist råder. De allra flesta arbetstagare kan inte leva
på sin lön utan måste skaffa sig kompletterande inkomster och parallella
sysselsättningar. Tjugo procent av Kubas befolkning har emigrerat sedan
1959. Alla kubaner är garanterade utbildning och sjukvård. Medellivslängden
är bland de högsta i regionen och andelen läskunniga är nära 100 procent.
Under senare år har kvaliteten på utbildning och hälsovård försämrats.
Kvinnor har nått en relativt hög nivå av formell jämställdhet, men männen
har fortfarande de mest betydelsefulla posterna i samhället. Våld mot kvinnor
är enligt oberoende civilsamhällesorganisationer ett problem. Barns rättigheter
prioriteras och skyddas i lagstiftningen men det råder viss eftersläpning vad
gäller implementeringen av Barnkonventionen.
Afrokubaner är underrepresenterade i beslutsfattande positioner i samhället
och i den inkomstbringande turistindustrin. Situationen för homo-bi- och
transpersoner har förbättrats även om sociala fördomar kvarstår. Det finns en
uttalad målsättning att integrera personer med funktionsnedsättning i
samhället men dålig tillgänglighet och brist på hjälputrustning försvårar i
praktiken ambitionen.
Läs mer i Utrikesdepartementets rapport om demokrati, mänskliga rättigheter
och rättsstatens principer i Kuba här:
http://www.regeringen.se/rapporter/2017/04/manskliga-rattigheterdemokrati-och-rattsstatens-principer-i-kuba/
15(16)
Sverige och Kuba
De ekonomiska och handelspolitiska relationerna mellan Kuba och Sverige är
begränsade, men har potential och ett ökat intresse för Kuba hos svenska
företag kan noteras. Handelsutbytet har under de senaste åren ökat, om än
från låga nivåer. För närvarande finns en handfull svenska företag
representerade på Kuba. Till dessa hör handelshuset Elof Hansson AB (bl.a.
Atlas Copco vad gäller nickel- och stålindustri, Alfa Laval i olje-, socker- och
livsmedelsindustri), Volvo Construction Equipment AB (truckar och andra
maskiner till nickelindustrin och byggnadssektorn), Ericsson AB Branch Cuba
(fast telefoni, GSM-nätutbyggnad), De Laval (utrustning till mjölkproduktion),
Tetra Pak (förpackningsindustrin), Sandvik International AB (maskiner och
utrustning till gruvindustri och byggnadssektorn) samt Bycosin (metallpulver
till oljeindustrin och energisektorn). De svenska företagen har en strategisk
roll på Kuba som viktiga leverantörer till nyckelsektorer inom den kubanska
ekonomin. De är väl inarbetade och räknar med att i princip kunna behålla
sina marknadsandelar under de närmaste åren.
Enligt SCB omfattade den svenska exporten till Kuba år 2016 totalt 217
miljoner SEK. Exporten utgörs främst av maskin- och verkstadsprodukter,
halvfabrikat och kemikalier, apparater för telekommunikation och
transportutrustning. Den svenska importen från Kuba 2016 uppgick till 33
miljoner SEK. Sverige importerar främst malm, tobak, maskin- och
verkstadsprodukter och apparater för telekommunikation.
Omkring 50 svenskar bor mer eller mindre permanent i Kuba. Antalet
svenska turister ökade med 30 procent mellan 2015 och 2016, och uppgick till
drygt 22 000 under 2016. Mellan 2014 och 2015 var ökningen närmare 60
procent.
I december 2015 undertecknade Sverige och Kuba ett Memorandum of
Understanding (MOU), dvs. en avsiktsförklaring, rörande bilateralt samarbete
och politisk dialog. Kuba har liknande avtal med de flesta andra EUmedlemsländer. Mänskliga rättigheter tillhör de ämnen som Sverige och Kuba
har kommit överens om ska stå på agendan i den politiska dialogen. Sveriges
regering beslutade i september 2016 om en biståndsstrategi för Kuba.
Strategin löper till 2020 och omfattar 90 miljoner kronor. Samarbetet ska
bidra till stärkt demokrati och jämställdhet samt ökad respekt för mänskliga
rättigheter.
16(16)
Den återupprättade bilaterala dialogen och det bilaterala samarbetet med
Kuba kommer att utgöra viktiga verktyg för Sverige att bidra till den
förändringsprocess som Kuba nu befinner sig i.
Besöksutbytet mellan Sverige och Kuba
Statssekreterare Ulrika Modéer genomförde ett besök på Kuba i mars 2017.
SIDA sände en delegation till Kuba i februari 2017. Kabinettsekreterare
Annika Söder besökte Kuba i maj 2015. Vice utrikesminister Rogelio Sierra
Díaz genomförde ett besök i Sverige i april 2016.